En politikerklass utan ansvarskännande!

KOMMENTAR

En av veckans snackisar har varit miljöpartisten Hanna Lidström som pratar sig varm om flygets inverkning på klimatet, men som gärna själv flyger till när och fjärran (1, 2). Hanna är språkrör för Grön Ungdom, och om vi för en stund lämnar klimatdebatten åt sidan och bara förhåller oss till miljöpartiets egen syn i frågan, så är hennes hållning ganska anmärkningsvärd. Hennes syn på det egna ansvaret för vad hon predikar, är att, om inte alla gör rätt så har hon inget ansvar för att visa vägen. Istället ska staten träda in och tvinga. Ganska symptomatiskt för vänsterns syn på individ vs stat.

Hanna Lidströms ståndpunkt att det är rimligt att föra linjen att flygandet ska begränsas, men att samtidigt själv inte vilja sluta flyga, känns igen från tidigare miljöpartistiska klavertramp, såsom Fridolins ”Arlanda-Bromma linje”, och överutnyttjande i allmänhet, av regeringsplanet för vanliga möten i Bryssel. Den känsla som smyger sig in är dessa personer alltid anser att det är någon annan som ska kompromissa med sin livsstil, men inte dem själva, partieliten som faktiskt driver den här linjen. Såsom i Orwells ”Djurfarmen”, att ”alla är jämlika, utom vissa, som är mer jämlika än andra”.

Politiskt är det oerhört ihåligt att propagera för en linje, där man själv, som politiker inte leder från främsta ledet och visar vägen. Det är som att säga sig vara feminist, men samtidigt själv begå övergrepp på kvinnor. Det finns ju dagsaktuella exempel på detta. Det är som att säga sig vara orolig över brottsligheten, men samtidigt själv inte leva ett laglydigt liv, utan istället hävda att samhället behöver höja straffen för att avskräcka sådana som en själv från att begå brott. För att fortsätta att hamra in poängen, så är det som att tala om vikten av skattemoral, men samtidigt inte själv betala sina skatter. Ja, jag talar om dig Mona Sahlin!

Lidström säger att det vore meningslöst för henne att agera själv, eller ens att bara alla dem som bryr sig, agerar. Istället måste alla tvingas! Och det är staten som ska göra det, via lagstiftning om straffskatter. Det finns inget eget ansvar i enlighet med hennes vänstervärldsbild. Istället är allt systemets fel. Här kommer vi in på ett stående tema hos vänstern. Människan är ett offer för ondsinta strukturer och är därmed befriade från eget ansvar. Istället är det staten som ska träda in och lägga allting tillrätta. Slutprodukten av ett sådant här förhållningssätt är att vi, etiskt och moraliskt, förvandlas till zombies under den allsmäktiga staten.

Jag tycker personligen att en politiker ska leva som den lär. Ingen är perfekt, men det minsta man kan förvänta sig av en politiker, är att att denna visar vägen när det gäller de egna hjärtefrågorna. Med folkvalda som Lidström, Fridolin och Sahlin, så är det inte konstigt att folket idag hyser ett djupt förakt för politiker.