Ni röstade för det!

KOMMENTAR

FB har svämmat över av indignation efter den gruvliga skjutningen av en kvinna med sitt barn i famnen i Malmö. Jag är inte en av dem som tänker älta detta. Ni vet redan att jag tycker så. Istället vill jag uttrycka min indignation över det svenska folket. Ni röstade för detta!

Man brukar i samhällsdebatten referera till Hitlers valtriumf och säga ”aldrig mer” men jag skulle vilja säga att det händer igen och igen och igen och vi västerländska väljare inser inte detta. Vi intalas att tro att detta är vad vi vill. Att vi vill snabbt och hårdhänt förändra vårt samhälle från ett baserat på västerländska normer, där kriminalitet är en anomali som trycks ut i periferin av samhället, till ett som domineras av en, för oss främmande, våldskultur, där dödligt våld, våldtäkter och hot inte är perifert beteende utan istället finns i hjärtat av detta samhälle och är accepterat som konfliktlösningsnorm.

Politiker på båda sidorna av den f.d. höger-vänster-skiljelinjen deltager i blåsning. Trots att en majoritet idag är emot denna samhällsomvandling så röstar bara en lite andel mot den. Varje gång en etablissemangspolitiker säger att ”nu ska det bli förändring”, så låter sig dessa invändande väljare luras av detta, utan att inse att det är ett spel, för att dämpa känslorna och vagga till sömns….tills att det är för sent. Höger-vänster har INGEN betydelse idag! Den enda skiljelinjen som finns är mellan dem som vill förändra vårt samhälle bortom all återvändo, och dem som vill rädda det som går att rädda. Detta är den enda frågan av vikt idag, den enda fråga vi ska tänka på när vi går till valurnorna. Nästan alla övriga frågor råder det nämligen konsensus runt, eller är besläktade med just denna fråga.

 

Väljarna i Väst har för mycket förtroende för etablissemangspolitikerna och låter sig luras gång på gång av samma löften. Ibland tar det sig till och med uttryck i idoldyrkan och personkulter som leder tankarna till en annan tid.

 

Någon kanske invänder mot referensen till Hitler, men vad ska man annars kalla den fullkomliga idoldyrkan som riktades mot Obama, trots allt han sedermera gjorde. Vad ska man kalla den blåsning som den mycket charmiga Macron utförde på bekostnad av det franska folket, när han på ett aldrig tidigare skådat sätt svepte in från ingenstans och lovade allt till alla i sin marsch mot Elyséepalatset, för att sedan blåsa dessa alla, utom storkapitalet vill säga.

I Sverige har vi inte sådana här karismatiska politiker som charmar folket, men dessa är bara symbolerna för en tid av massbedrägeri. Istället är det den vardagliga desinformationen och skrämseln som får oss svenskar att tro och återigen tro på dem som ljuger oss rakt upp i ansiktet. Jag vill bara fråga er, det svenska folket: Hur länge till ska ni låter er luras? När har ni fått nog, egentligen? Krävs det att bebisen också skjuts nästa gång, eller krävs det att era barns förskola ska sprängas? För det här är bara sorgligt att se! Vårt samhälle berövas oss, rakt framför våra näsor, för att ni inte ser till att få er vilja igenom vid valurnorna!

SVT fantiserar och fabulerar om kvinnliga vikingakrigare!

KOMMENTAR

Jag hör till dem som såg SVT:s ”dokumentär”…hmm…”Den kvinnliga vikingakrigaren” och blev konfunderad över innehållet. Varför måsta allting idag paketeras och formas i enlighet med den för dagen styrande samhällselitens världsbild? Detta angrepp på alla fronter, med alla verktyg, med alla medel, mot verkligheten, ger känslan av att man bor i ett auktoritärt samhälle. Om inte annat så lever vi i alla fall i ett intellektuellt auktoritärt samhälle idag.

Allt vad fakta och rimlighet flyger ut genom fönstret, för att ersättas med fantasier och önsketänkande, på rent sovjetiska nivåer. Hela historien ska skrivas om för att den ska passa narrativet som är på modet idag. Så jäkla beklämmande, rent ut sagt, att man idag inte ska kunna se ett enda historieprogam på SVT utan att känna att avsändaren tror att man är en idiot!

Till att börja med, visst fanns det kvinnliga krigsgudinnor. Atena, gudinnan för det ordnade kriget i den grekiska mytologin, till exempel, men Freja var inte en sådan. Så banalt att försöka tänja på verkligheten på det sättet i statlig television!

Sedan det här med den påhittade envigen som dokumentärens krigarkvinna har med en dubbelt så stor man. Visst, allt är väl möjligt, men att kvinnor skulle ha nytta av att ha låg tyngdpunkt! Hmm…..ok. Ungefär lika mycket nytta som små män då? Vilket aldrig har varit en fördel vid något tillfälle alls, under den tid vi använde spjut, sköld och svärd. Skulle kvinnor ha fördel av att vara smidigare i strid? Jag vet inte det, jag. Ni kvinnor ska inte gå i taket nu, men det är ganska väletablerat att män har bättre kroppslig koordination, vilket visar sig i till exempel sporter där båda kraft och smidighet ska appliceras, vilket är en högst tillämpbar förmåga i en strid man mot…hmm….kvinna.

Jag minns en tjej som bodde på min studentkorridor i Uppsala. Hon och hennes pojkvän höll på med s.k. ”live-spel”, där man fäktas med träsvärd och liknande. Man fick, om jag förstod det hela korrekt, poäng för beröringar med svärden på olika kroppsdelar, eller att dessa efter träff inte kunde användas, eller något i den stilen. Ja, ni förstår. Hon tyckte att hon hade varit bättre än mig i en riktig strid. Jag hade lite svårt att förbli seriös, men försökte förklara för henne att en riktig strid inte ser ut som en fäktningsscen i en kass Hollywoodfilm med Errol Flynn. I en riktig strid, med svärd och sköld till exempel, så handlar det lika mycket om kraft som vapenteknik. Försökte förklara för henne att i deras live-spel så var det ingen som ville skada varandra och således brukades lite av denna kraft. Om hon hade fått en rejäl sköldtackling så hade hon flugit som en vante och sedan hade det varit över. Jag vill inte vara elak, men detta är realiteten. Ungefär så såg jag på SVT:s tramsiga strid mellan den kvinnliga vikingen och den dubbelt så stora mannen. I och för sig, så var han i detta fall lite äldre och ganska fetlagd, så det var väl inte en helt representativ stridssituation.

Det här narrativet med kvinnliga krigare, känns sammankopplat med trenden på bio, med kvinnliga krigare och actionhjältar som gör processen kort med män i en handvändning. Sedan går unga tjejer på självförsvarskurser, vars utlärda tekniker överlag är rent ut sagt löjeväckande och orealistiska och tror att de uppspelande scenarierna liknar någonting från verkligheten. Det är inget som helst fel med att kvinnor lär sig att försvara sig, tvärt om, men detta måste vara rotat i verkligheten. Annars byggs en falsk känsla av säkerhet upp, som kan få mycket tragiska konsekvenser i slutändan.

En representativ bild för såväl ett hoplitslag, som ses på bilden, som ett slag på vikingatiden. Nästan lika mycket trycka och knuffa som att svinga med svärde och spjut!

En representativ bild för såväl ett hoplitslag, som ses på bilden, som ett slag på vikingatiden. Nästan lika mycket trycka och knuffa som att svinga med svärd och spjut!

Det talas mycket om sköldmör, och dessa fanns säkerligen, såsom den legendomspunna Lagerdha, som också porträtteras i serien ”Vikings”. Dock är det inte troligt att det var så vanligt att dessa tog plats i sköldväggen.

Slagen från antiken och fram till tidiga medeltiden kan nämligen ofta beskrivas som en enda stor fysisk kraftmätning, där sköldlinjerna trycker och trycker mot varandra. Under slagen i det gamla Grekland, när hoplitarméerna rök ihop så pressade de mot varandra på detta sätt, tills att ena sidan kollapsade och därefter, när raset var ett faktum, erhöll den förlorande sidan 90 % av sina förluster. Vikingarna och deras fiender, frankerna och saxarna, stred på i princip samma sätt. Sköldväggen måste hålla! Skulle man då verkligen riskera en svag länk i denna kedja av…män. Detta är anledningen till att jag har svårt att köpa alla dessa fantasifulla ”rön” om hur vanligt det ska ha varit med krigande vikingakvinnor.

Kvinnor följde säkerligen med på krigstågen. Det har kvinnor ofta gjort genom historien, men detta är en helt annan sak. Det var till exempel vanligt att kvinnor plundrade fallna krigare på slagfältet…och gjorde slut på dem vid behov. Ett krigståg, vare sig på vikingatiden eller under 30-åriga kriget kunde vara en familjeaffär, där man hjälptes åt att plundra. Jag säger alltså inte att det inte har funnits kvinnor som drog på viking eller andra olika former av krigsrelaterade aktiviteter, där vissa faktiskt rakt av var krigare, genom historien, men dagens historiker har en förmåga att fabulera fritt, för att vinna gunst från etablissemanget och gör väldigt gärna en riktigt stor höna av en fjäder. Detta är inte seriöst!

Det var mina 2 cents i alla fall….

P.s. En mer utförlig kritik av programmet kan läsas här på Kvartal. Väl värd att klicka in på!

Sveriges politik gentemot diktaturer ska vara konsekvent och i Sveriges bästa intressen!

DEBATT

Hanif Bali är stenhård mot Carl Bildt apropå den iranska utrikesministerns besök och skriver på Twitter:

”Sverige fullföljer Bildt-doktrinen. I täten för att normalisera relationen med regimen. Passande att doktrinen är döpt efter en man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiska skeende någonsin.”

I grunden har Bali rätt om Bildt, som har trampat fel avsevärt fler gånger än han har satt foten rätt, så överlag är kritiken befogad, MEN….i just detta specifika fall har Bali fel. Vägen framåt med Iran är inte isolering. Det leder bara till mer polarisering och att den hårda linjen vinner i Teheran. Dessutom vore det ett gravt hyckleri, eftersom vi har kontakt med andra diktaturer. Vi bryter inte relationerna med Saudiarabien eller Kina. Nej, för det hade vi förlorat enormt på.

 

Vi ska behandla alla diktaturer på ett likvärdigt sätt. Hålla kanalerna öppna för diplomati, låta vårt näringsliv göra affärer (så länge vår säkerhet inte riskeras), men inte fjäska och legitimera deras styre. Realpolitik, med andra ord. För Sveriges bästa.

Det finns affärer att göra i Iran. Dessa vore inte mer omoraliska än de vi gör med ett Saudiarabien som stöttar radikaliseringen av muslimer i vårt land, eller ett Kina som just nu försöker krossa demokratiseringsrörelsen i Hong Kong!

Vår utrikespolitik kan inte styras av huruvida ett land står på USA ”elak-lista”, eller inte!

 

Kritikerna av mötet med Irans utrikesminiter Javad Zarif, vill att relationerna ska brytas, men samtidigt har vi omfattande relationer med Saudiarabien, vars bobningar i urbana områden i Jemen har resulterat  omfattande civila dödsoffer, varav en väldigt hög andel är barn.

Kritikerna av mötet med Irans utrikesminister Javad Zarif, vill att relationerna ska brytas, men samtidigt har vi djupa relationer med Saudiarabien, vars bombningar i urbana områden i Jemen har resulterat omfattande civila dödsoffer, varav en väldigt hög andel är barn.

 

Faktum är att konflikten mellan USA och EU, rörande Iran, till stor del handlar om handel. För det första så anser EU att det bästa sättet att hantera Irans kärnenergi/kärnvapen-program är avtalet JCPOA, och för det andra så vill man inte avbryta alla de stora affärer som europiska företag har inlett i Iran, sedan avtalet skrevs under. Avtal som motsvarande amerikanska företag nog sneglar avundsjukt på. Spelar säkerligen en viss roll i hur USA agerar.

Handel som knyter Iran tätare ihop med västvärldens ekonomier, är inte bara bra sett ur egenintresset, utan är även ett steg mot en nedtrappning av konflikterna mellan Väst och Iran. Argumentet att den iranska regimen då får pengar att spendera på krig, är hyckleri. De som framför det bör fråga sig vart Saudiarabien får sina resurser ifrån, som de använder till att bomba Jemen, sponsra ett inbördeskrig i Syrien och föra Europa till randen av samma situation!

Om vi ska gå den hårda vägen, och jag är inte den som säger att vi absolut inte kan göra det om vi svenskar är beredda att ta konsekvenserna av ett sådant steg, så får vi vara konsekventa och införa ett handelsembargo även mot Saudiarabien och deltaga i ett handelskrig mot Kina, tills att fusket, spioneriet, stölderna av intellektuella rättigheter mm upphör! Vi får helt enkelt välja en väg och vara konsekventa! Det är väl inte för mycket begärt?

Avslutningsvis så vill jag uttrycka hur defekt det vore om vi hade vår utrikespolitik gentemot ett specifikt land dikterad av våra minoriteters känslor för eller antipati mot detta land. Sveriges utrikespolitik ska föras i Sveriges bästa intressen och i ingen annans!

 

Paradoxen med islams frammarsch i Väst

KOMMENTAR

Islams roll i Europa, är ett ämne som troligen alla åtminstone nån gång har tänkt över. Stämmer det att Europa håller på att islamiseras? Oavsett vad vi tror så är det ett faktum att det finns en hel del muslimer som vill att detta ska ske. Inte minst kan man finna dessa personer, som propagerar för ett muslimskt Europa, i ledande positioner i moskéerna.

Radikala muslimer och traditionella muslimer går oftast hand i hand i denna strävan. Moderata dito hyser å andra sidan, oftare inte denna önskan. Det radikala/traditionella har en plan för hur detta ska gå till, men det finns en hake. I tanken om hur detta ska gå till, finner vi också möjligheten till planens omintetgörande. Teorin synes motsägas av det sunda förnuftet. Detta är paradoxen med Islams frammarsch i Väst!

Det är en ganska enkel tanke. För att förhindra att de muslimska unga ska falla ifrån tron, att assimileras, såsom skedde till viss del med den första generationen på 60 och 70-talen, så måste det religiösa ledarskapet agitera för att muslimerna förblir vid islams rötter och således tar avstånd från det västerländska samhället. I denna process, så skapas dock allt mer motstånd mot den muslimska invandringen till Europa, vilket kan störa det efterlängtade demografiska övertagandet, genom skapandet av en allt större opinion mot denna.

Om man å andra sidan, inte hade agiterat för avståndstagande från Väst, vilket minskat konflikterna, hade motståndet mot migrationen troligen varit svagare, men å andra sidan hade troligen den etno-religiösa sammanhållningen inom till exempel den sunnimuslimska befolkningen, som utgör den stora majoriteten, ha varit svagare och därmed chansen mindre till ett framgångsrikt formerande av en muslimsk maktposition i framtiden.

Således; bevarandet av det självvalda utanförskapet, kan bli det som utgör fröet till projektets omintetgörande. 

 

En imam i Storbritannien som agiterar mot Väst.

I dagens moskéer i Väst, varav det stora flertalet är radikala och inte sällan med direkta kopplingar till radikala regimer såsom Saudiarabien och Qatar, agiteras det rutinmässigt mot vårt samhälle. Demokratin, d.v.s. tanken om att människans lagar är viktigare än en tänkt Guds dito, ses som haram. Demokratierna ska bara brukas som redskap för att avskaffa desamma. Man agiterar för att vårt samhälle är moraliskt bankrutt och för att kvinnorna i Väst är horor, när de klär sig fritt och nekar slöjan. Denna agitation leder följaktligen till att många unga muslimska män förgriper sig på kvinnor. Detta är en uppmaning till de muslimska unga att föra en form av lågintensiv krigsföring. Detta är en gammal metod. Sexuell förnedring ska bryta ner motståndsviljan.  Och föraktet för demokratin ger bränsle till de som utför terrordåd i syfte att destabilisera hela vårt politiska system. Denna agitation mot Väst, för att bevara utanförskapet, har alltså delvis effekten att den för projektet framåt, men samtidigt så är den farlig för dem, då det hela slår tillbaka mot islam.

På ett sätt kan terrordåden ha effekten att de skapar denna underkastelse hos våra myndigheter. Detta sjuka ”elak polis – snäll polis” spel har jag varit inne på tidigare. Den ”snälla polisen” (förment moderata muslimer) säger till myndigheterna att, de borde ge efter och anpassa sig efter islam, för annars kan den ”elaka muslimen” (radikala jihadister) komma att bruka våld. Den ”snälla polisen” framställer sig som en räddare, som visar en väg ur problemen. Det hade inte gått om myndigheterna hade gjort eftergifter inför de radikala, direkt, men eftersom det är det förment moderata som ”ger goda råd” så. På det viset sker den ”krypande islamiseringen”.

Samtidigt, ska man vara klar över att detta är ett samspel mellan islam och myndigheterna/ den politiska eliten. Hur folket reagerar är en helt annan sak. Varje terrordåd och varje våldtäkt bygger vidare på den redan starka opinion, som vill stoppa muslimska invadering till Europa. Redan nu har de som vill stoppa denna migration, ett stort övertag i opinionen. Problemet är att eftersom våra europeiska demokratier fungerar så dåligt idag, med angrepp på yttrandefriheten och omfattande smutskastningskampanjer, så resulterar denna opinion oftast inte i politisk makt. Det som hade kunnat löst knuten, direkta folkomröstningar, kommer aldrig att tillåtas i denna fråga. Likväl är denna opinion en faktor som inte helt kan bortses ifrån. Traditionella högerpartier runt om i Europa, såsom i Österrike, Polen och Ungerns till exempel, har bytt sida i denna fråga och har bildat solida majoriteter i sina respektive länder.

Frågan är nu om detta räcker? Kommer det folkliga motståndet bli stark nog, innan de radikalas plan för den demografiska omvandlingen av Europa har förverkligats? Allting beror egentligen på hur sunda, eller osunda, den vanliga européns överlevnadsinstinkter är. Hur mycket älskar vi vår kultur och vill bevara den. Kommer den uppenbara paradoxen i de radikala muslimernas tillvägagångssätt få sin naturliga konsekvens, att vi uppmanar kraften att säga NEJ, eller är vi för förslöade av vårt relativt lyxiga leverne och passiviserade av medierna.

Ja, det är den stora frågan!

Sverige ska inte slängas in i en storpolitisk konflikt i Persiska viken!

DEBATT/ANALYS

Den borgerliga oppositionen (”L”, M och KD) vill att Sverige skickar resurser till Persiska viken, där militära sådana är högaktuella, så att ”sjöfart kan upprätthållas i internationella farleder”. Regeringen har mottagit en förfrågan från USA om att deltaga och överväger denna. Det är naivt att tro att detta allena är en fråga om internationell ordning och säkra sjöfartsleder. 

Frågan är oändligt mycket mer invecklad än så! Tyskland fattade nyligen beslutet att man inte skulle deltaga, på grund av risken för en upptrappning av konflikten med Iran.

Situationen i Persiska viken, med angrepp på tankers och beslagtagna skepp, har sitt ursprung i en större konflikt i Mellanöstern, som har flera lager:

Om man drar bort det yttersta lagret, så handlar det om konflikten mellan USA och Iran angående Irans kärnenergi- och kärnvapenprogram. Denna har förvärrats sedan USA abrupt sade upp ett ingånget multinationellt avtal som reglerade hur detta utvecklades (JCPOA).

Drar man bort ännu ett lager så uppenbarar sig en djupgående konflikt mellan de två autokratiska makterna Saudiarabien och Iran om vilken av dem som ska vara de vägledande stjärnan för världens muslimer. Denna konflikt har pågått sedan Ayatollans revolution i Iran 1979, där det monarkiska Saudi fick se sig utmanat av den, till synes, mer folkliga rörelsen i Iran.

Om man dra bort det innersta lagret, så handlar konflikten om kontrollen över regionens oljeresurser. Den som kontrollerar dessa, kontrollerar i princip hela världsekonomin och kan styra över andra makters möjligheter till tillväxt. Detta innersta lager av konflikten är en storpolitisk konflikt av den högsta digniteten. Ett spel mellan främst USA och Kina, men där även Ryssland har intressen. Närmare bestämt ett intresse av att inte se en makt, USA, kontrollera hela regionen. Möjligheten att Irans olja skulle komma under främmande makts inflytande, utgjorde under det kalla kriget casus belli (orsak till krig). Inte mycket har förändrats idag. Om möjligt har man gått ännu längre: Att detta land INTE är i den egna inflytelsesfären kan i sig komma att utgöra ett casus belli. Bara lyssna på retoriken från hökarna i Washington!

Kampen om Mellanöstern har, nyligen, resulterat i konflikterna i Libyen, Jemen och Syrien. Inget av detta har skett av sig självt, utan är resultatet av stormaktsmanipulationer. USA skyr inga medel för att tvinga ut Kina och Ryssland ur regionen, och detta är inte för att vi i Europa ska bli säkrare. Snarare sker det utan någon som helst hänsyn till vilken återverkan detta handlande har på just vår säkerhet. Allt sker i det egna intressets namn.

För att förstå vad den borgerliga oppositionen vill att Sverige slänger sig in i, så måste vi först skåda lite djupare än den ytliga bild som SVT ger oss. Ta er gärna tiden att beakta vad jag skriver! Bilden som ni normalt får er till del är nämligen inte så enkel, som att det finns en helt god och en helt ond sida och att det är bara för Sverige att slänga sig in i det hela, med gott samvete. Istället bör vi förstå att, om stormakterna bara söker bevarandet av sina egna intressen, så bör vi göra detsamma. Vi bör inte vara någon annans redskap, utan att ens förstå varför hammaren svingas.

 

HMS_Carlskrona_(P04)

Ska HMS Carlskrona skickas ner till regionen igen, trots att hon saknar vettigt skydd mot de resurser som Iran kan slänga mot henne, om konflikten eskaleras?

Situation skiljer sig rejält från till exempel det laglösa och statslösa tillståndet utanför Somalia, dit Sverige skickade HMS Carlskrona för att avhjälpa situationen. Här hamnar Sverige istället mitt i en internationell storpolitisk konflikt, som mycket väl kan utvecklas till ett krig. Detta är ganska mycket mer komplicerat än att stoppa pirater utanför Somalia. Om HMS Carlskrona, till exempel, skickas ner igen och brukar sin högst symboliska beväpning bestående av 40- och 57 mm kanoner mot iranska fartyg, så blir svaret att flottans ”flaggskepp” skjuts i sank av anti-skepps missiler som man inte har något vettigt försvar mot.

En supermakt på nedgång som blir allt mer desperat:

Sanningen är att USA är en supermakt som, precis som alla föregående, agerar nästan uteslutande i eget intresse. Under det kalla kriget, låg detta egenintresse i stort sett i linje med Sveriges egenintresse, och därför var bara vänstern kritisk. Idag däremot bör även högern dra öronen åt sig och ge USA berättigad kritik. Kanske kan vi påverka i en bättre riktning, men rätt personer vid makten i såväl Bryssel som i Washington?

USA ser idag sin position bli allt mer försvagad. Framför allt gentemot Kina. Samtidigt har man ett globalt system, som är designat att gynna dem själva, att försvara. Detta skakar nu i sina grundvalar. Resultatet är en amerikansk politik som blir allt mer desperat. USA kan liknas vid en skadad tiger, som gör utfall mot alla tänkbara hot. Föregripande krig för att säkra positionen, är nu USA:s modus operandi.

Under efterkrigstiden, fram till och med 80-talet, så kunde USA styra detta globala system med hjälp av sin ekonomiska makt. Dollarn löste de flesta problem. Kupper utförda av CIA, löste några andra. De två stora krigen i Korea och Vietnam, var lysande undantag i en period präglad av USA:s mjuka makt. Efter Sovjets fall, uppstod ett annat läge. USA var ohotad på den internationella arenan. Medan Japans ekonomi störtdök efter 80-talskrisen så fick USA:s istället ny energi och en stark tillväxt.

Det nya årtusendet påvisade dock bräckligheten i det hela, när Kina började växa så att det knakade. En ny utmanare från Asien, med oerhört mycket större potential än Japan. Motståndet mot USA:s försök att styra och ställa växer och växer. Inte sällan står USA ensamt, eller med ett fåtal lojala allierade. Ställda inför denna nya verklighet, där optimismen förbytts i nedgångsångest, var man tvungen att försöka säkra imperiumet med hårda medel. Tankar om hur man skulle säkerställa ”ett nytt amerikanskt århundrade” spottades ut ur tankesmedjorna.

Strypa Kina genom att neutralisera Iran:

Kina är på väg att ersätta USA som världens fabrik, men landet saknar essentiella råvaror. Främst av dessa är oljan! Det enda sättet för USA att kunna kontrollera Kina, är att få kontroll över den olja landet behöver för sin utveckling. Denna ansatts är vår tids ”stora spel”. Likväl talar ingen tidning eller TV-station i Sverige om det. Irak 2003, följdes av Libyen 2011 och Syrien samma år. Nu står Iran i strålkastarljuset.

Iran är ”priset”! Den sista makt i regionen som har förmågan att utgöra ett riktigt hinder för USA:s strävan. I Jemen och framför allt i Syrien går inte krigen USA:s väg. Irans ställning stärks istället allt mer. Just därför trappar USA nu upp retoriken mot Iran och just därför sades kärnavtalet (JCPOA) med Iran upp. Trump har fört in neocon-hökar som John Bolton i sin administration, som talar öppet om att skapa ett regimskifte i landet. Det är möjligt att man, efter misslyckandet i Syrien, nu försöker få till ett avgörande, som kan vända hela situationen i Mellanöstern till USA:s fördel.

Problemet? Ja, det är att regimskiftesoperationer sällan går som tänkt. Iran är djupt splittrat mellan en västvänlig urban medelklass och en religiös landsortsbefolkning. Även om man så att säga, ”hugger huvudet av ormen”, så står man troligen med en situation där landet befinner sig i inbördeskrig och där en ockuperande armé, alternativt en ny inhemsk västvänlig regim eller regering, bara kontrollerar städerna. Som Afghanistan i kubik! Och en insurgency som skulle få Irak att se ut som en barnlek. Nej, regimskiftesoperationer får vi nu lägga på hyllan. Förändring, hur eftersträvansvärd den än må vara i ett land som Iran, kan och bör bara komma inifrån, för att den ska vara hållbar. Priset blir annars väldigt högt, inte bara för iranierna själva, utan även för oss i Europa.

En högerperson tänker spontant; hellre USA än Kina eller Ryssland i regionen. Sant i grund och botten. Jag ser, precis som jag alltid har gjort, hellre en värld styrd av USA, med vilken vi har många delade intressen, än en dito styrd av Kina.

Målet helgar INTE medlen!

Kruxet är dock att eftersom USA har så mycket mer i vågskålen, såsom bevarandet av dollarn som en internationell handelsvaluta, framför allt när det gäller oljan, s.k. ”petrodollar”, för att inte nämna andra fördelar med att vara det globala systemets dominerande makt, samtidigt som man ser sin styrka förtvina, så agerar man allt mer hämningslöst för att nå sina mål. Detta i takt med att landets anseende och respekt undergrävs, så, ja, agerar man på ett sätt som undergräver denna respekt ännu mer.

Det internationella ordning som USA:s säger sig upprätthålla, är man idag snabb med att själv underminera. Det FN som man själv skapade för att vaka över detta system, är man ofta den första att ignorera när man inte får sin vilja igenom (Serbien 1999, Irak 2003). När man får ett mandat, går man utöver syftet med detta (Libyen 2011). Det är svårt för USA att argumentera mot Rysslands övertramp (Georgien 2008 och Ukraina 2014), när det inte är helt solklart på vilket sätt USA:s agerande utgör en motpol till deras agerande. Man kan till och med argumentera för att USA:s respektlöshet mot den internationella ordningen 1999 och 2003, är själva inspirationen för Rysslands dito några år senare.

USA och dess NATO-allierade tillät inte Serbien att bekämpa en gerillaverksamhet på sitt eget territorium, Kosovo, och gick, utan tillstånd från FN, in och bombade tills Serbien släppte regionen till den albanska befolkningen. Övergrepp utfördes av båda sidor, även om det ser ut som att den Jugoslaviska statsmakten gjorde sig skyldig till värre, med tömningar av byar i jakten på den albanska gerillan UCK. Ungefär som USA gjorde i Vietnam, där man napalmbombade byar för att ”neka fienden mat och husrum”, eller när man tömde byar och satte befolkningen i läger, för att beröva Vietcong manskap och resurser. Poängen är att krig är ett helvete och dubbelmoralen är alltid närvarande för en supermakt som har mycket makt att forma folks uppfattning om vem som är ”ond”. Inget folkmord bedrevs i Kosovo och det är frågan om det som pågick innan NATO bombade Serbien, ska karaktäriseras som en etnisk rensning och därmed är grunden för ett ingripande baserat på principen om ”skyldigheten att skydda” ganska lös. Efter NATO:s bomboffensiv inletts, däremot, då genomfördes ett försök till etnisk rensning av Milosevics Serbien. Detta vet vi med säkerhet.

När Ryssland sedan inte tillät Georgien att bekämpa separatistuppror inom sitt territorium, Abchazien och Sydossetien, utan istället intervenerade med s.k. ”fredsbevarande” trupper för att säkerställa dessa områdens oberoende, så hade man lärt sig av ett proffs i hur man får kränkandet av en stats integritet att framstå som en god gärning. Ryssland till och med hänvisar till Kosovointerventionen, som legitimitet, när man satte sina ”fredsbevarare” i Georgien och sedan kunde trycka till Georgien 2008, när Shjakasvilli ville ha ut dem.

 

Belgrad 1999: Bombandet av en europeisk huvudstad under Kosovokriget 1999, utan FN-mandat dessutom, och den kränkning av en stats suveränitet det innebar att med våld ta territorium från den, skulle givetvis få konsekvenser för det framtida spelet mellan stormakterna!

 

Inget av detta är ett försvar av Rysslands agerande! Däremot är det ett argument för att USA i fall som Irak, Kosovo och Libyen beter sig på ett sätt som ger Ryssland och Kina legitimitet för sina planer. Man ger dåliga exempel, istället för att vara ett föredöme. Den ordning som man själv har skapat, raserar man nu, utan en tanke på konsekvenserna. Det globala politiska systemet har nu rört sig mot ett mer kaotiskt tillstånd.

Kan dom så kan vi, tänker ryssar och kineser. Se på Spratlyöarna, hoten mot Taiwan och Ukraina. Pandoras ask är öppnad, och nu gäller andra spelregler: Makt ger rätt! Förstår man inte dessa processer, så förstår man inte internationell politik!

Vid sidan av detta har vi skapandet av migrantströmmar genom krigen i Irak och Syrien. Det är vi i Europa som får betala detta priset för krigen. Det blir ett dyrt pris, såväl räknat i ekonomiska som i sociala kostnader.

USA:s hökar har helt rätt i att Iran styrs av en bedrövlig ideologi. Det är inte svårt att anamma den synen. Däremot ska man då samtidigt notera att USA:s främsta allierade i regionen, Saudiarabien, inte är ett dugg bättre. Ur europeiskt perspektiv, så utgör Saudiarabien än långt större fara, genom att de stödjer den våldsamma och starkt västfientliga wahhabistiska inriktningen av islam, med sina oljepengar. Denna farliga ideologi utgör det enskilt största hotet mot oss i Europa. Långt större hot än Ryssland eller Kina någonsin kan bli!

Kärnan i det uppror som NATO-länderna och Sverige, stöttade i Libyen, bestod av al-Qaida soldater.

För att göra illa värre, så har USA använt sig av radikala islamister som fotsoldater i nästan alla sina krig i regionen sedan Sovjet invaderade Afghanistan. Libyen och Syrien står som lysande exempel. Hemmavid inbillar man väljarna att man för ett ”krig mot terrorismen”, men samtidigt använder man samma al-Qaida som angrepp USA på 9/11, som soldater i sina krig för kontrollen över oljan. Detta göder den jihadrörelse som idag plågar Europa så och som i framtiden kan bli mer än bara en plåga. Är detta vad vi kan förvänta oss av den supermakt som ska stå som en garant för Västvärldens trygghet och demokratins fortbestånd? Det bittra svaret blir, återigen, att USA bara agerar i enlighet med sina egna intressen, och de senaste 25 åren har deras och våra intressen allt mer gått isär.

Är detta en konflikt vi ska deltaga i?

I ljuset av detta så kan man ställa sig frågande till om det verkligen finns en helt god och en helt ond sida i konflikten runt Persiska viken idag? Som jag ser det så är ”det stora spelet” om regionens olja ett mycket smutsigt spel, där Saudiarabien och Iran kämpar om vilken makt som ska dominera regionen och USA försöker trycka ut Kina och Ryssland, för att kunna ensamt sitta på världens största oljetillgångar, och därmed kunna sätta press på Kina, om behovet skulle uppstå.

Ligger det i vårt intresse att deltaga i en sådan konflikt? Den svenska oljetankern, Stena Impero, som beslagtogs av Iran, var brittiskflaggad. Aktionen var ett svar på att britterna beslagtog en iransk tanker på väg till Syrien. Detta för att skeppet såg ut att vara på väg att bryta mot EU:s sanktioner mot Assads regim, genom att raffinera olja i Syrien. Detta får vi stå bakom, med tanke på vårt EU-medlemskap, men det sticker i ögonen på dem som ser att västmakterna inte är konsekventa. Inte ett finger lyftes av Storbritannien eller USA när IS tilläts sälja olja via NATO-landet Turkiet, för att finansiera sina vidriga övergrepp. Detta trots att till och med Erdogans son var involverad i denna handel.

Assad kämpar mot al-Qaida, och tills nyligen IS. Jag ser knappast vad vårt intresse är i denna härva! Låt istället britterna och amerikanarna skydda den sjöfart som de själva har satt i riskzonen med sina interventioner i länder där de inte bör vara. Irans agerande ser väldigt irrationellt ut, när de petar på världens hegemon med eldgaffeln. En tanke är att Iran, genom att balansera på gränsen till krig, försöker förhindra Trumps återval. Detta eftersom ett krig med Iran är en högst impopulär tanke i USA. På så vis skulle kanske kärnavtalet (JCPOA) återigen komma att skrivas på?

Ligger det i vårt intresse att slänga in den svenska flottan mitt i en sådan här situation som snabbt kan eskalera, först till ett nytt ”tankerkrig” likande det på 80-talet, och senare ett läge där svenska flottenheter utgör en del av spjutspetsen i den amerikanska politiken gentemot Iran? Om det bara sker genom icke-militära resurser så kan det diskuteras, men definitivt inga marina enheter. EU, som är den organisation som vi faktiskt är en del av, vill att avtalet med Iran ska fortsättningsvis förbli giltigt. Vi ska inte jämföra oss med Danmark, som är en av de mest interventionslystna länderna inom NATO. Den styrka som britterna vill samla ihop bestå bara av NATO-länder. EU:s linje är istället diplomati, vilket också bör vara vår väg.

Vi bör således inte frivilligt bli en del av den konfliktdynamik som har dragit igång i regionen, där USA och Storbritannien och Iran turas om att ge varandra nålstick.

Vårt facit i regionen är inte uppmuntrande:

Hur ser vårt facit i Mellanöstern ut, så här långt? En bra insats mot pirater utanför Somalia. En väldigt lång, dyr och ganska meningslös insats i Afghanistan, där den egna analysen var att vi inte uträttat någonting, mer än att ha knutit tätare band till NATO. Ett deltagande i Libyen, där NATO gick långt bortom FN-mandatet, som stipulerade att man skulle upprätthålla en flygförbudszon, och tog steget vidare till en regimskiftesoperation tillsammans med Qatar och al-Qaida i Libyen (Libyan Islamic Fighting group, LIFG), som resulterade i att vi bidrog till att skapa en ”failed state”, med beväpnade klaner och fraktioner som än idag strider om makten. För att inte tala om den migrantvåg mot Italien som återigen sattes igång, efter ett stop som var resultatet av ett avtal mellan EU och Khadaffi.

Ett inte helt upplyftande facit, helt enkelt. Nu vill alltså den borgerliga oppositionen att Sverige ännu en gång ska slänga sig in i en situation som man ser ut att inte överhuvud taget förstå. Eller så förstår man faktiskt, men det vore om möjligt ännu värre. Jag skrev för två år sedan om varför vi måste upphöra med deltagande i dessa typer av interventioner!

Sverige ska inte ha en ambitionen att vara en global militär aktör. Vi började skrota vår högsjöflotta på 50-talet, eftersom vi insåg att vi bäst tjänade vår säkerhet genom internationell diplomati och satsningar på försvaret av vårt eget territorium. Nu, i tider av enorma brister i vårt eget försvar, så finns inget skäl att överge denna linje. Allra minst genom att bli en part i en konflikt som denna.

%d bloggare gillar detta: