DN tycks ha vandrat en lång väg från den mittfåra tidningen tidigare befann sig i, mot allt mer extrema ställningstaganden. Detta är en dyster utveckling för alla de som förväntar sig mer från landets främsta opinionsbildare. Den 17/3 deklarerar ledarsidan att det inte vore ologiskt om illegala invandrare skulle få rösträtt.
Till stöd för denna linje tar de statsvetarens Ludvig Beckmans försök till att omdefiniera grunden för en individs rättigheter i relation till staten. Beckman skriver, enligt DN, att:
”Demokrati kan beskrivas som ett system där de som påverkas av lagar och beslut har inflytande över tillkomsten av samma lagar och beslut. Även människor som håller sig undan alla slags myndigheter, som inte begår några brott och därför inte haffas av polisen, har att förhålla sig till en mängd lagar och regler. Även papperslösa påverkas av politiska beslut om sådant som konsumtionsskatter, tillgång till vård och utbildning och annan offentlig service, anslag till brottsbekämpning, bostadsbyggande – ja, en mängd saker som formar vardagen för alla som bor inom landet.”
Beckman skriver enligt DN, de ”som inte begår några brott”. Deras närvaro i sig är ett brott mot svensk lag. Detta måste en statsvetare förstå. Den illegala betalar inga skatter på det arbete som han utför. Hans blotta närvaro i landet göder den kriminella sektorn på alla sätt.
Det centrala i Beckmans tes är dock hans föreslagna omdefinition av relationen mellan stat och individ. Demokratin har, i västerlandet, aldrig definierats på det vis som Beckman nu föreslår. Aldrig någonsin har det räckt med att befinna sig i ett land, legalt eller illegalt, för att tillerkännas de rättigheter som medborgaren kan tillräkna sig. Beckmans idé blir än mer absurd när man konsekvent fullföljer hans resonemang. Ska de som uppehåller sig i landet på en längre semester, som utbytesstudent eller säsongsarbetare, ha rätt att rösta eftersom de påverkas av svenska lagar så länge de befinner sig här?
Demokratin har i grund och botten setts som ett system där en grupp människor har ingått ett informellt samhällskontrakt mellan stat och individ (givetvis med formella komponenter). Dessa individer blir sedan medborgare. Staten lovar medborgaren att sörja för fysiskt skydd och tillhandahålla en varierande mängd förmåner, samtidigt som staten tillerkänner individen grundläggande rättigheter såsom yttrandefrihet, trosfrihet, skydd för den privata äganderätten osv. Staten garanterar vidare medborgarens rätt att deltaga i landets styre. Medborgaren i sin tur lovar att följa de lagar som gemensamt upprättats, betala de skatter som avkrävs henne och lovar att ställa upp till försvar av riket vid krig och orostider.
Beckmans omdefinition brister i att han inte förstår att de rättigheter som medborgarna har samtidigt är knutna till skyldigheter. Den illegala bryter mot alla dessa skyldigheter. Han respekterar inte lagarna och han betalar inte skatt, men som resonemanget går så ska han kunna förvänta sig att få ta del av de skattefinansierade förmånerna såsom fri skolgång. DN skriver vidare att:
”Det kanske inte är medborgarskapet – vilket bortskänkes som en gåva av nationen – som ger rätten till demokratiskt deltagande. Kanske är det i stället den legala relation som ofrånkomligen upprättas mellan en människa och det politiska system som hon för närvarande är underställd.”
Det är sant att begreppet medborgare idag är en aning urvattnat, men det betyder inte att det behöver vara så. Utvecklingen är fortfarande reversibel. De tankar som DN propagerar är dock redan på väg att genomdrivas i landet. Sedan en tid tillbaka får icke-medborgare, med permanent uppehållstillstånd, rösta i kommunalval. Detta bryter mot vårt grundläggande medborgarkoncept. Dessa personer får rättigheter utan att behöva uppfylla alla skyldigheterna. Själva tanken att personer som inte är medborgare kan fungera som vågmästare för avgörande beslut som påverkar medborgares liv är mycket underlig. Det är sant att medborgarskapet skänkes bort alldeles för lättvindigt idag, men det är inte skäl att även skänka bort rösträtten lika lättvindigt.
Mons Krabbe 
För mig är en tydliggjord vilja att tillhöra vår gemenskap en viktig förutsättning för medborgarskap och rösträtt. Det skall finnas en vilja, att ingå samhällskontraktet. Den som egentligen vill vara något annat, och bara vill utnyttja gemenskapen utan att tillföra den något acceptabelt, bör inte få ingå i den. Den, som vill fortsätta vara något annat, främja detta och rentav skada väsentliga värden i vår gemenskap, hör inte hit.
Väsentliga värden i vår gemenskap: tolerans, yttrandefrihet, jämlikhet, frihet från våld m.m. samt rätten att kämpa för mer av sådana värden.
GillaGilla
En sådan vilja borde vara en självklarhet Christer, men hur ska det lösas rent praktiskt? Vem ska undersöka vilka värden en person håller högt? Vems ord ska man lita på? En enklare väg att gå vore kanske att man gör markeringar i samhället om vad som gäller här, såsom att rätten att kritisera religiösa såväl som ideologiska föreställningar är absolut!
GillaGilla
Ja! Praktiken är svår. Det enklaste är bäst. Men tolerans, yttrandefrihet, jämlikhet m.m. är också ideologiska föreställningar, ibland hårt kritiserade. Usch!
GillaGilla
Jag bor i Tyskland sedan några år. I våras hade jag fått rösta i kommunalvalet och hade tänkt göra det, men så hann jag inte sätta mig in i de olika partierna pga mycket arbete. Jag kunde ju inte bara rösta efter slagorden på plakaten. Faktiskt tänkte jag: Är de förnuftiga som låter mig rösta, de vet ju inte ens att jag inte är så bra på tyska språket (även om jag kunde tragglat mig igenom partiprogram). I mina ögon tycker jag jag skulle fått ge något ”bevis” på att jag var duglig nog att rösta, att jag tex kan tyska tillräckligt för att förstå partiers program, den politiska historien och samhället och dess funktioner i stort.
GillaGilla