Ska minnen från förintelsen få styra över dagens svenska politik?

KOMMENTAR

Mycket väsen har gjorts över det faktum att Ulf Kristersson lovade förintelseöverlevaren Hedi Fried, att inte samarbeta med SD. Nu går Fried ut stort med att Kristersson svikit sitt löfte till henne. Man kan se att det var ett emotionellt ögonblick, när de träffades, och att han kände sig tvungen att ge detta löfte till en gammal dam, men det är ändå inte särskilt seriöst av en man som aspirerar på att bli statsminister att låta sina emotioner styra på det viset, istället för att föra ett rationellt resonemang med henne om detta.

Jag har den största hänsyn för de känslor Sveriges judar har inför förintelsen, men….och detta är ett massivt men, denna hänsyn får inte ta överhanden och innebära att minnen från förintelsen ska styra Sveriges utveckling idag!

Hedi Frieds upplevelse är viktig, men det är också vilken som helst av berättelserna från någon av de likaledes gamla damer som har blivit misshandlade och rånade i detta nya Sverige. Jag har svårt att förstå varför Kristersson måste ta mer hänsyn till en berättelse från historien och ett annat land, än han tar till de många berättelser om övergrepp som sker här och nu, i vårt eget land. Det skedde faktiskt ingen förintelse i Sverige, även om man kan tro det, givet tongångarna i debatten!

Att tala om Sverigedemokraterna som nazister, är inte bara ogrundat, utan även djupt förolämpande mot var fjärde/var femte svensks politiska värderingar. Sverige är, tillsammans med Tyskland, unikt i att Hitlertiden är en så pass levande del av dagens politiska liv. Allt motstånd mot massinvandring till dessa två länder stämplas per automatik som nazism. Förintelsen används idag som ett redskap för att bereda vägen för massinvandring!

Det talas ibland om att inte missbruka parallellen, och det måste man verkligen säga att man gör här. Förintelsen används som en slägga av vänstern, på ett djupt ohederligt sätt. Högern måste lära sig att stå emot dessa härskartekniker som man har böjt sig för tillräckligt länge nu.

Jag kan förstå att Sveriges judar bär på en oro för att de ännu en gång ska hamna i strålkastarljuset, men måste avvärjandet av detta medföra att det istället blir svensken som blir nästa offer? Många judar verkar för mångkulturen, då de tror sig vara säkrare i den än som en litet minoritet i ett samhälle dominerat av en monolitisk majoritet. Men, som Dan Korn menar, är majoriteten mer öppen för att respektera en minoritets rättigheter om denna själv först är säker i sin position. En situation med en krympande majoritetsbefolkning och ett samhälle som förvandlats till en arena för allas kamp mot alla, lägger inte grund för samma generositet.

Det är ett stort fel-tänk att tro att judarna skulle vara mindre utsatta i ett mångkulturellt samhälle, där man delar plats med en stor minoritet från den muslimska kultursfären, där det som bekant frodas djupt antisemitiska värderingar. Judarnas väl och ve hänger på om det gemensamma västerländska samhälle, som vi har byggt tillsammans, bevaras som just ett samhälle som vilar på judeo-kristen, såväl som grekisk-romersk-germansk grund!