HISTORIA
Den svensk-polska historikern Artur Szulc uppmärksammar att det är på dagen 415 år sedan Sveriges nesliga förlust mot Polen vid Kirkholm, med dessa ord:
”17 september 1605: Polsk-litauiska styrkor besegrar svenskarna, som var numerärt starkare, i slaget vid Kirkholm. Samväldets seger säkrades av husarerna som trängt genom svenska linjer och skapat oreda. Karl IX:s armé utplånades, mer eller mindre.”
Det intressanta med denna episod, skulle jag vilja tillägga, är att lärdomen lade grunden för Gustav II Adolfs reformer som gjorde den svenska armén till ett föredöme för Europa (uppställning på linje istället för fyrkant, det lätta artilleriet, det aggressiva kavalleriet och rörligheten) vilket möjliggjorde vår storhetstid. Något som Polen sedan fick smaka på! Ödets ironi, kan man säga…
För att utveckla: Västeuropeiska arméer var byggda för belägringar och långsamt malande fältslag, med tunga formationer och tungt artilleri som inte flyttades under stridens gång. Östeuropeiska arméer var byggda runt sitt kavalleri. Polen var kända för sitt tunga kavalleri med långa lansar, som lite senare, 1683 skulle skriva in sig i historien genom att utdela det avgörande slaget mot den turkottomanska armé som då hotade Wien och i förlängningen hela Europa. Som Artur påpekar så var dock det lätta kavalleriet, det som en Västeuropeisk armé ofta hade det svårast att hantera. Kirkholm 1605 visade hur en krock mellan systemen kunde te sig.
Gustav II Adolf utvecklade i Sverige en taktik för att hantera denna typ av Östeuropeiska motståndare, med en snabbare och flexiblare organisation där man istället stred på en linje bara några man djup, lätt kavalleri som gick till anfall med dragna värjor och lätt hästdraget artilleri. Normen för kavalleristriden i Väst var då den s.k. karakollen, där man red fram till några tiotals meter framför fiendens infanteri eller kavalleri för att sedan avlossa pistoler och vända tillbaka. När det svenska kavalleriet istället helt plötsligt brakade in i fienden med dragna värjor, såsom på medeltiden, var chocken således avsevärd!
Dessa reformer har skapat en plats i militärtaktikens ”hall of fame” för vår Gustav II Adolf. Hans modell med linjen förblev normen för hur europiska arméer stred fram till 1800-talets lösare formationer. Bland annat var Napoleon en stor beundrare av Gustav II Adolf och Napoleons taktiska modell ses också som maximeringen av vad man kunde göra med denna taktik och bruket av framladdat artilleri, vilket Napoleon var en mästare på, innan den industriella revolutionen gjorde sig kännande.
Med denna revolutionära taktik, kunde man alltså inte bara hantera polska och ryska arméer i Öst, utan man slog även Väst med häpnad under fälttågen i Tyskland under det 30-åriga kriget. Därmed var grunden lagd för vår storhetstid! Om man vill så kan man säga att vi stod mitt emellan Väst och Öst och utvecklade en taktik som hade lite av varje. Man kan säga att framgångsmodellen var en taktiskt form av…….lagom. Tydligen en svensk specialitet.
Mons Krabbe 