När blir det ett slut på naiviteten i Väst?

KOMMENTAR

Majoriteten av västerlänningarna tycks leva kvar i inbillningens värld. Inga Fader Jacques Hamel, Lee Rigby eller Samuel Paty i världen kan väcka dem ur vanföreställningarna som de har fått sig itutade! Inga terrordåd såsom Nice, Manchester eller massvåldtäkter som i Köln, synes kunna väcka dem ur denna drömsömn.


När ska västerlänningarna förstå det existentiella hot som vi står inför? När ska ni ta lämpliga steg för att säkerställa att detta inte blir era barns framtid? Jag har undrat länge, men tycks få stå där, med frågan…


Problemen som vi står inför kan tyckas vara oöverstigliga, men det är dom inte. Allt som krävs är att tillräckligt många kvicknar till och röstar rätt i kommande val. Men det måste ske snart, för vi har kanske inte så många relativt fria val kvar.


Steg för steg stryps nämligen våra friheter ihjäl från två håll. Yttrandefriheten som är grunden för alla andra politiska och samhälleliga friheter har man naturligt nog riktat sig in på först. Från två håll klämmer denna kniptång oss. Från ena hållet, de troende muslimerna, som inte tolererar vår frihet och från andra hållet av statsmakten, som inte tolererar vår frihet att inte tolerera de intoleranta.

Manifestation för Samuel Paty vid Place de la République i Paris

Vi programmeras att inte reagera normalt på bestialiska dåd, som halshuggningen av Samuel Paty, med ett sunt folks naturliga försvarsmekanismer. Istället inbillas vi saker som att ”vi står tillsammans i detta” och att det är ”medborgarna mot extremisterna”. Faktum är istället att det inte finns någon värdegemenskap. Det finns ingen omfattande förståelse mellan européer och de nya invånarna från den muslimska världen gällande vad vi ska stå upp för i samhället. Detta är en bluff som man saluför så fort möjligheten finns!


Sanningen är istället en annan! Detta vet alla som har studerat värderingarna hos den muslimska befolkningen i Västeuropa. En undersökning från Storbritannien från 2006, visade att hela 78 % av muslimerna ansåg att de som avbildade Muhammed skulle straffas. Jag tror inte att vi kommer uppnå någon samsyn i den frågan, någon gång i framtiden. Istället är det ett faktum att värderingarna bland muslimerna i Västeuropa blir allt mer radikala för varje generation som de har levt här. Mellan 70 – 75 % har radikala åsikter inom frågor som slöjan och homosexualitet. Hela 13 % av de unga muslimerna, enligt en undersökning från samma land från 2007, sade sig vilja strida med organisationer som al-Qaida mot Väst.(1) Mer än vart åttonde ung muslim alltså, säger sig vilja föra heligt krig mot oss. Tala om en femtekolonn!


Nej, det finns ingen värdegemenskap att finna. Bara mer och mer konflikt runt de frågor som nu delar det mångkulturella samhället. Fler och mer kostsamma konflikter, är vad vi kan förvänta oss. Samtidigt intalas vi av våra ledare att allt är i sin ordning och att allt vi behöver göra är att ”stå tillsammans”.


Västerlänningarna fortsätter således att strömma till de stora manifestationer där dessa budord predikas. Men de är ihåliga manifestationer, som mer syftar till att ge folk en chans att gråta ut tillsammans, än att samla dem till handling. Jag skulle vägra att gå till en sådan manifestation för tillfredställelsen av emotionella behov. Jag skulle vägra om en sådan manifestation inte också var ett första steg mot resolut handling.


För att parafrasera en klassiker: Gärna en manifestation, men först en rejäl kursändring!

Fotnoter:

  1. Haveriet (2016). Sid 116.

Vad innebär egentligen: ”Islam – Fredens religion”?

KOMMENTAR

”Islam – Fredens religion” (”The religion of peace”), denna uppenbara motsägelse i termer, är ett begrepp som lanserades av islamister i ett försök försköna islams metoder och syften. De är lätt att avfärda begreppet som löjeväckande, men jag tycker att man ska skärskåda det lite djupare än så. Då finner man nämligen essensen av det islam som vi nu dagligen måste brottas med.


Islamister och islamapologeter menar att begreppet ”fredens religion” står för den muhammedanska lärans strävan att leva i fred med sin omgivning. För dess tolerans för andra religioner och livsåskådningar. Jag vidhåller dock att sanningen är mörkare och mer illasinnad.


Enligt muslimsk dogm, delar man, för stunden, upp världen i två delar:


Den ena, dar al-Islam (Islams boning, egentligen; underkastelsens boning), är den del av världen där islam regerar. Även kallat, dar al-sulh (fredens boning).

Den andra delen, dar al-Harb (Krigets boning, House of War), är den del där islam inte styr. Den del där islam inte styr, anses alltså vara en plats för krig, en plats där muslimerna bör bedriva sitt (o)heliga krig i syfte att expandera dar al-Islam.

”Fredens religion” uppstår när alla länder inom dar al-Harb (krigets boning) har kapitulerat inför islam och underkastat sig dess dogmer!


Det följer således, att begreppet ”fredens religion” syftar på det tillstånd, som ”idealt” uppstår när islam har besegrat sina fiender och underkuvat dem. ”Fred” är en omskrivning för dominans och underkastelse! Muslimska teologer är ju ganska rättfram med att islam inte kan ha fred med sina fiender. Bara uppehåll i striderna. Olika långa beroende på om islam för stunden är svagt eller starkt, givetvis. Nu när islams styrka återigen är på tillväxt, utlovas fred, men bara till dem som underkastar sig. Annars väntar svärdet.


Fredens religion, innebär också, som jag ser det, ett tillstånd i ett samhälle där det råder mental och intellektuell ”fred” och stillhet. Inga diskussioner, inga avvikande åsikter, inga intellektuella konflikter. Bara en version av vad som är sanningen. Det är detta tillstånd som råder i större delen av den muslimska världen idag. Få böcker trycks. Inga avvikande åsikter accepteras och ingen yttrandefrihet finnes.


Den muslimska idealvärlden är en värld där alla har underkastat sig, kroppsligt såväl som mentalt. Deras mentalt fredliga värld är en fördummande och stagnerad dystopi. Hade deras ”fred” fått sprida sig över klotet, så hade det inneburit ett nesligt slut för en annars så kreativ och blomstrande mänsklighet.


Det ironiska med denna ”idealmodell”, är att inom det verkliga islam finns det ingen fred, i traditionell bemärkelse. För varje radikal muslim så tycks det alltid finnas en som är ännu mer radikal. Men denna inre konflikt hjälper inte oss, då den inte är uppbygglig. Medan vi i Väst träter om sätt att utvecklas, så är deras interna diskurs ett ”race to the bottom”, en tävling för att nå nya bottennivåer i mänskligt mörker. Slutresultatet av deras inre konflikt blir, oavsett vinnaren, ett slut på alla andras rättigheter och livsluft.


Således; låt oss alla se ”fredens religion” för vad den är. En religion vars dogmer ser vår värld som en zon för konflikt och krig, en plats som ska kuvas och underkastas för att vi ska få ta del av detta som islam kallar för fred.

Att bränna koranen

KOMMENTAR

Man kan ha väldigt olika känslor runt den stundande koranbränningen i Malmö, men kvarstår gör dock att det handlar om våra mest grundläggande rättigheter! Rätten till yttrandefrihet och religionsfrihet/rätten till att inte vara bunden av religionens dogmer!


Som en läsande person, så är jag som så många andra har uttryckt i dagarna, avigt inställd till att bränna böcker. Dock får man sätta detta i rätt perspektiv. Det handlar inte om den kulturförstörelse, som hade varit fallet om Rasmus Paludan ställt sig på torget och bränt ett mycket gammalt eller sällsynt exemplar av denna koran. Istället är det ett helt vanligt ex av en av världens mest tryckta böcker. Inte på något sätt allvarligare än det bokbrännande som våra bibliotek ägnar sig åt dagligen när de förpassar utrangerade ex till ugnarna.


Många invänder också mot ansatsen att medvetet kränka en religiös grupp. Man tycker att det är ”onödigt” att skapa konflikt runt en sådan handling. Till dessa personer vill jag säga att yttrande- och religionsfriheten är friheter som varje generation måste vinna på nytt. Om vi, som folk, inte gång efter annan testar gränserna, så vet faktiskt inte var de ligger. Om vi inte testat så vet vi inte om vi fortfarande har dessa friheter! Därför är det kanske mer nödvändigt än någonsin att medvetet provocera, för att se vad som fungerar och inte fungerar i dagens samhälle.

Är det helt enkelt en, för yttrandefriheten, nödvändig handling att bränna en koran?


Denna frågeställning blir mer och mer aktuell för varje dag som går, i ett land, och en stad, som genomgår en snabb demografisk förändring. En förändring där den snabbast växande gruppen, som ett kollektiv, håller värderingar som står i opposition till de aktuella rättigheterna. Denna muslimska befolknings ledare, som får allt mer inflytande i samhället, brukar hävda att islam är ”fredens religion”. Man talar om en historia där man har varit toleranta och vill förespegla omvärlden att allt kommer bli så bra när man får en ledande position i samhället. Just därför är det viktigt att testa denna tolerans, att testa denna fredlighet.


Att döma av den initiala uppståndelsen, så blir reaktionerna på Paludans koranbränning, allt annat är tolerant och fredlig. Inget jag har sett av islam i Väst så här långt, pekar mot en fredlig samexistens med huvuddelen av den religionens följare.

Just därför är det viktigt att koranbränningen fortskrider som planerat. För att vi ska få en värdemätare på islams påstådda tolerans och fredlighet. För att detta ska medvetandegöras, även bland dem som sover ack så djupt. För att fastslå våra rättigheter visavi kränkta känslor å en aggressiv och expansiv religions-ideologis vägnar.

UPPDATERING 1 (27 aug, efter polisens beslut om avslag):

Är det verkligen rimligt att polismyndigheten på egen hand ska få avgöra frågor av största betydelse för grundläggande rättigheter, såsom yttrandefriheten och religionsfriheten???

Först avgörs böneutrop som en bullerfråga och nu koranbränningen som en ordningsfråga!

Dessa frågor måste behandlas i enlighet med den vikt de faktiskt har för vårt samhälles framtida utveckling och ställas under politisk kontroll! Någon kanske invänder med att det hela politiseras då, men det är uppenbarligen redan fallet, då polismyndigheten redan är påtagligt politiserad. De två hänvisade besluten ovan har avgjorts efter politiska påtryckningar från både toppen och från botten, i form av vänsterpöbeln och de uttalade beslutsgrunderna är dimridåer. Det som sticker i ögonen är att dessa de facto politiska beslut helt undgår följdverkningar. Om vi sätter besluten direkt i politikernas händer så får dessa åtminstone stå till svars för sina övergrepp på demokratin och våra grundläggande rättigheter i nästa val. Som det är nu, liknar det mer en situation där polisen är redskapet för en auktoritär stat! En politisk aktör som vi inte kan påverka eller motverka i vallokalen.

UPPDATERING 2 (29 aug, efter fotboll med koranen på Stortorget och de efterföljande kravallerna):

Polisen misstänker alltså männen som sparkade runt en koran på Stortorget för ”hets mot folkgrupp”. Hur kan uppvisad aversion mot idéer och föreställningar innebära HMF?

Om jag sparkar runt ett ex av ”Kapitalet”, blir jag då skyldig till HMF mot socialister? Detta är bisarrt!

Paludan har belagts med ett 2-årigt inreseförbud med anledning av att han misstänks avse begå brott. Hur nu hans aktion kan anses vara ett brott, enl. ovan? Detta samtidigt som IS-jihadister får resa in fritt, för de kan ju aldrig misstänkas planera några brott. Eller?

En religion är en tro på ett knippe föreställningar och värderingar och skiljer sig på så sätt inte nämnvärt ifrån en politisk ideologi och ska således inte heller har något som helst skydd från kritik och aversion. Särskilt inte när islam som religion räknat har så stora inslag av politisk filosofi att det på många sätt är svårt att klassificera den helt och hållet som en religion, i jämförelse med de övriga världsreligionerna!

Har toleransen nått vägs ände?

DEBATT

Förtalsåtalet mot Ann-Sofie Hermansson borde vara en ögonöppnare. En i en lång rad av ögonöppnare, som var och en borde få oss att se klarare. Få oss att se att den tolerans som har varit förhärskande här i Väst, nu har nått vägs ände. Inte nödvändigtvis toleransen som sådan, utan den kravlösa toleransen som vi idag praktiserar. Den inflytelserika vetenskapsfilosofen Karl Popper sade att: ”Obegränsad tolerans, kan bara leda till toleransens undergång”. Han menade att om ett samhälle, utan förbehåll, tolererar de intoleranta, så kommer de senare obönhörligen vinna, eftersom de nyttjar systemet till sin fördel. Detta kan man säga, är vad som sker idag. Vår moderna form av tolerans för de avvikande och minoriteterna, har saknat krav på respekt för systemet och för majoriteten och med grupper som inte innehar egna spärrar för sitt agerande, så har vi ett recept för ett samhälle där saker och ting spårar ur.  

Om Hermansson fälls för förtal med anledning av att hon kallade Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för extremister, så vore det så klart en rättsskandal av magnitud, men jag skulle inte bli förvånad. Inte idag. Att Fatima och Maimuna är extremister står, i mina ögon, bortom allt tvivel. Något Magnus Sandelin, från Doku, också påvisade i en utmärkt artikel i GP. Detta eviga försvarande, legitimerande och kelande med religiösa extremister och terrorister, indikerar på ett övertydligt sätt nivån på de egna värderingarna.

Det som sticker i ögonen, är hur islamistiska extremister så väl lyckas manipulera så många i vårt samhälle, till att köpa den oskyldiga bilden av islam, som de målar upp. Hur många personer, som får statliga medel för att motverka extremism, men som istället rekryterar till detsamma, som får deltaga i debattprogram, argumenterande mot den felaktiga och ”fobiska” bilden av islam i väst, men som sedan åker ner för att mörda för IS, eller som gör sig ett namn genom att säga sig verka för integration, men som istället verkar för avståndstagande från samhället, ska vi behöva se, innan folk i gemen förstår?

De två kvinnor som vill sätta dit Hermansson är aktiva inom Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Konceptet är ett dåligt skämt och på vår bekostnad. Man försöker ge bilden av att vi i Väst har någonting att lära av islam, när det gäller mänskliga rättigheter. Man vill ge bilden av att det är vi som inte respekterar deras mänskliga rättigheter. Samtidigt finns det inte ett islamdominerat land i världen, där de mänskliga rättigheterna faktiskt respekteras.

Det kan aldrig anses vara en mänsklig rättighet att förtrycka andra människor, men det är hit vår ogenomtänkta tolerans har fört oss. Tolerans, i sin godartade form, har varit ett av kännetecknen för västerlandet i århundraden. En acceptans för avvikeser, som förutsätter förmågan att kunna sätta sig in i en annans situation. På senare tid har denna tolerans dock blivit allt mer naiv och undfallande inför dem som bara kräver mer och mer och som aldrig ger tillbaka sagda tolerans, i reciprocitiv anda.

Jag ser tre huvudsakliga varianter av denna tolerans: Politisk tolerans (en mer senkommen variant), Religiös tolerans (med rötter i 1600-talet) och Social tolerans (med början i mellankrigstiden). Den liberala ideologin, kan på senare tid sägas vara förespråkaren av dess mest krav- och gränslösa varianter och i takt med att denna tolerans ifrågasätts, ifrågasätts också liberalismen. De toleranta utnyttjas idag hejdlöst av dem som vill långt mer än att bli tolererade, utan som istället vill komma att prägla samhället i sin helhet. Att bli den nya normen!

 

Politisk tolerans:

Det goda samtalet, bygger på att vi kan respektera varandras åsikter och argumentera i sak. Den konservatism som tidigare dominerade samhället, accepterade i tur och ordning liberaler och sedan demokratiska socialister in i den demokratiska värmen och så långt föll det väl ut, i bemärkelse att en ömsesidig respekt etablerades. Efter världskrigen, kom dock detta att förändras. Mer radikala kommunistiska rörelser accepterades in i den demokratiska processen, trots att de på inget sätt hade avsagt sig sin folkmordsideologi. Här i Sverige blev VPK ett respekterat parti och ingen partiledare påpekade stup i kvarten att de hade kontakter med Moskva och biföll röda massmord, såsom Pol Pots och Maos.

På 80-talet visade man en avsevärd tolerans för en annan avvikande grupp; miljöaktivisterna. Dessa radikaler formade ett parti, vars resonemang runt ekonomi-, industri- och budgetfrågor, var lika skrattretande som deras framtoning. Dessa, till synes harmlösa aktivister, tolererades av etablissemanget…..och nu har de en styrande hand över såväl höger- som vänsterregeringar. De styr vår migrationspolitik och de avvecklar vår förmåga till att förbli ett industriland.

Nu är dessa två grupper, kommunisterna och de grönskrudade kommunisterna, inte själva så toleranta. Nu finns ingen reciprocitet! Nu när den konservativism, som släppte in först den ena och sedan den andra rörelsen i värmen, har fått en renässans bland ett folk som längtar tillbaka till normaliteten, så hånas de, fryses ut och attackeras fysiskt.

Nu kan vi se slutresultatet av den stora tysta majoritetens tolerans. Det normala, de vanliga och sunda värderingarna har inte längre en plats i samhällsdiskursen.

Var finns idag toleransen, i detta samhälle som snabbt marscherar mot starkt inskränkt yttrandefrihet, blasfemilagar och fängelsestraff för dem som hävdar sin naturgivna rätt till att yttra sin åsikt i de svåraste av frågor?

 

Religiös tolerans:

Ledare för religionen islam, i Sverige, har fått höra från första dag, att de har rätten att leva som de vill i vårt land. De har fått förstå att deras rättigheter räknas som kollektiva, med all skada detta har inneburit för dem ur deras grupp som hellre har velat leva i enlighet med normen i vårt land. Denna ofattbara tolerans för en religion vars företrädare, oftare än inte, försöker implementera en totalitär kontroll över samhället, får så klart konsekvenser.

Hur den muslimska minoritetens ledarskap har tackat för vår tolerans av deras avvikelse, har påtalats ovan, men är uppenbar för alla idag. De kräver, steg för steg, vår anpassning till deras levnadsregler. De kräver att vi ska acceptera att påtvingas deras religiösa bud, i det offentliga rummet, genom små steg ned längs en trappa som vi vet vart den leder, men ändå ser många inte mörkret där nere. Avsikten är att inte väcka den sovande björnen, utan gå varsamt till väga och sedan när positionen är orubbad, accelerera tempot. Vilket det synes vara läge för nu!

När denna acceleration väl sker, så kommer det uppenbaras för även de blindaste, att deras intoleranta religion inte kommer visa någon tolerans för dem som en gång tolererade dem.

 

Social tolerans:

Tolerans av homosexualitet, är en i grunden god sak. Problemet är dock, och att säga detta i dagens Sverige är som att svära i kyrkan, att även denna tolerans behöver villkoras, med en respekt för majoriteten; de heterosexuella.

Det tråkiga i sammanhanget är att det inte har stoppat vid lika rättigheter, utan nu verkar HBTQ-aktivister för att förvandla den tidigare avvikelsen till det nya normala. Angreppen på normen, som bärs upp av majoritetens faktiska preferenser, sker på bred front, och inskränker denna majoritets rätt att få leva i ett samhälle väglett av sina värderingar.

Den sexuella minoritetens aktivister gnuggar, med statens hjälp, in sitt budskap i majoritetens ansikten, medelst skäggiga lucior, sagoläsande transdamer i Barnkanalen, anal- och oralsexundervisning i förskolor och andra redskap för att förvirra barn. Skolklasser bussas ut för att deltaga i så kallade ”pride” parader, som inte är annat än manifestationer för ohämmad exhibitionism och annat skamlöst beteende. Men det stannar som bekant inte där, utan idag utför man så kallade ”könskorrigeringar” på barn som inte ens påbörjat sin pubertet och sin formandeprocess, vilket ofta ger oerhörda mentala skador. Att operera på friska barn, borde vara straffbart, men istället kan vi se, i andra västländer, att det är statsmakten som ibland genomdriver dylika ingrepp på barn, mot föräldrarnas uttryckliga vilja.

Toleransen av homosexualiteten, har även, för diverse aktivister, fungerat som en murbräcka för andra sexuella avvikelser från normen. Således kan vi nu konstatera aktivism för att legalisera pedofili, nekrofili, incest, tidelag och så vidare. Hela tiden ska gränsen för vår acceptans, vår tolerans, flyttas framåt. 

 

I summering:

Det man nu kan konstatera är att den stora, och relativt tysta, majoriteten, bestående av höger och gråsossar med ganska konservativa värderingar, som har uppvisat en stor tolerans för politiska, religiösa och sexuella avvikelser, nu får se sig bli hunsad, uppläxad och påtvingad saker som strider mot dess natur. Genomgående i punkterna ovan, är att de avvikande minoriteter som tidigare har fått icke-villkorade rättigheter, nu försöker påtvinga majoriteten sin vilja.

Det som tidigare var avvikande och perifert i samhället, ska nu förvandlas till norm och få inta en central position. Avvikelsen är den nya normen. Allt detta på den faktiska majoritetens bekostnad. Det jag frågar mig är; hur länge ska den tysta majoriteten förbli tyst? När ska den stiga fram och kräva att dess tolerans för avvikelsen, bara kan fortsätta så länge avvikarna respekterar samhällets rådande spelregler och majoritetens rätt att få leva sina liv som de vill.

Paradoxen med islams frammarsch i Väst

KOMMENTAR

Islams roll i Europa, är ett ämne som troligen alla åtminstone nån gång har tänkt över. Stämmer det att Europa håller på att islamiseras? Oavsett vad vi tror så är det ett faktum att det finns en hel del muslimer som vill att detta ska ske. Inte minst kan man finna dessa personer, som propagerar för ett muslimskt Europa, i ledande positioner i moskéerna.

Radikala muslimer och traditionella muslimer går oftast hand i hand i denna strävan. Moderata dito hyser å andra sidan, oftare inte denna önskan. Det radikala/traditionella har en plan för hur detta ska gå till, men det finns en hake. I tanken om hur detta ska gå till, finner vi också möjligheten till planens omintetgörande. Teorin synes motsägas av det sunda förnuftet. Detta är paradoxen med Islams frammarsch i Väst!

Det är en ganska enkel tanke. För att förhindra att de muslimska unga ska falla ifrån tron, att assimileras, såsom skedde till viss del med den första generationen på 60 och 70-talen, så måste det religiösa ledarskapet agitera för att muslimerna förblir vid islams rötter och således tar avstånd från det västerländska samhället. I denna process, så skapas dock allt mer motstånd mot den muslimska invandringen till Europa, vilket kan störa det efterlängtade demografiska övertagandet, genom skapandet av en allt större opinion mot denna.

Om man å andra sidan, inte hade agiterat för avståndstagande från Väst, vilket minskat konflikterna, hade motståndet mot migrationen troligen varit svagare, men å andra sidan hade troligen den etno-religiösa sammanhållningen inom till exempel den sunnimuslimska befolkningen, som utgör den stora majoriteten, ha varit svagare och därmed chansen mindre till ett framgångsrikt formerande av en muslimsk maktposition i framtiden.

Således; bevarandet av det självvalda utanförskapet, kan bli det som utgör fröet till projektets omintetgörande. 

 

En imam i Storbritannien som agiterar mot Väst.

I dagens moskéer i Väst, varav det stora flertalet är radikala och inte sällan med direkta kopplingar till radikala regimer såsom Saudiarabien och Qatar, agiteras det rutinmässigt mot vårt samhälle. Demokratin, d.v.s. tanken om att människans lagar är viktigare än en tänkt Guds dito, ses som haram. Demokratierna ska bara brukas som redskap för att avskaffa desamma. Man agiterar för att vårt samhälle är moraliskt bankrutt och för att kvinnorna i Väst är horor, när de klär sig fritt och nekar slöjan. Denna agitation leder följaktligen till att många unga muslimska män förgriper sig på kvinnor. Detta är en uppmaning till de muslimska unga att föra en form av lågintensiv krigsföring. Detta är en gammal metod. Sexuell förnedring ska bryta ner motståndsviljan.  Och föraktet för demokratin ger bränsle till de som utför terrordåd i syfte att destabilisera hela vårt politiska system. Denna agitation mot Väst, för att bevara utanförskapet, har alltså delvis effekten att den för projektet framåt, men samtidigt så är den farlig för dem, då det hela slår tillbaka mot islam.

På ett sätt kan terrordåden ha effekten att de skapar denna underkastelse hos våra myndigheter. Detta sjuka ”elak polis – snäll polis” spel har jag varit inne på tidigare. Den ”snälla polisen” (förment moderata muslimer) säger till myndigheterna att, de borde ge efter och anpassa sig efter islam, för annars kan den ”elaka muslimen” (radikala jihadister) komma att bruka våld. Den ”snälla polisen” framställer sig som en räddare, som visar en väg ur problemen. Det hade inte gått om myndigheterna hade gjort eftergifter inför de radikala, direkt, men eftersom det är det förment moderata som ”ger goda råd” så. På det viset sker den ”krypande islamiseringen”.

Samtidigt, ska man vara klar över att detta är ett samspel mellan islam och myndigheterna/ den politiska eliten. Hur folket reagerar är en helt annan sak. Varje terrordåd och varje våldtäkt bygger vidare på den redan starka opinion, som vill stoppa muslimska invadering till Europa. Redan nu har de som vill stoppa denna migration, ett stort övertag i opinionen. Problemet är att eftersom våra europeiska demokratier fungerar så dåligt idag, med angrepp på yttrandefriheten och omfattande smutskastningskampanjer, så resulterar denna opinion oftast inte i politisk makt. Det som hade kunnat löst knuten, direkta folkomröstningar, kommer aldrig att tillåtas i denna fråga. Likväl är denna opinion en faktor som inte helt kan bortses ifrån. Traditionella högerpartier runt om i Europa, såsom i Österrike, Polen och Ungerns till exempel, har bytt sida i denna fråga och har bildat solida majoriteter i sina respektive länder.

Frågan är nu om detta räcker? Kommer det folkliga motståndet bli stark nog, innan de radikalas plan för den demografiska omvandlingen av Europa har förverkligats? Allting beror egentligen på hur sunda, eller osunda, den vanliga européns överlevnadsinstinkter är. Hur mycket älskar vi vår kultur och vill bevara den. Kommer den uppenbara paradoxen i de radikala muslimernas tillvägagångssätt få sin naturliga konsekvens, att vi uppmanar kraften att säga NEJ, eller är vi för förslöade av vårt relativt lyxiga leverne och passiviserade av medierna.

Ja, det är den stora frågan!

Böneutrop kränker individens rättigheter

DEBATT

(MED Bloggen 19 feb 2018)

 

Växjö muslimers ansökan om att få ha böneutrop från sin moské har rivit upp en ordentlig debatt. Mest anmärkningsvärt är kanske ändå det märkliga ställningstagande som kommunens handläggare tar, när det gäller böneutropen, vilket sätter fingret på ett problem i dessa sammanhang. Frågan om religionens roll i samhället och frågan om hur religionsfriheten ska tolkas, är för stor för att avgöras av ett miljö- och hälsoskyddskontor på kommunal nivå. Här måste riktlinjer dras upp på nationell nivå, och frågan ska givetvis avgöras med hänsyn till dess egentliga natur, och inte som en eventuell olägenhet.

Vad gäller frågan som sådan så är påståendet, från den lokala imamen Ismail Abu Helal, att det är en del av religionsfriheten att tillåta böneutrop, inte i linje med vår moderna syn på begreppet. Rätten att utöva sin religion får nämligen enligt denna syn, inte ske på bekostnad av en annan rättighet. Nämligen rätten att slippa att påtvingas religiösa budskap i det offentliga rummet och i sin egen personliga sfär. Tanken att man i sitt hem ska behöva höra religiösa budskap skalla mellan väggarna är fullkomligt absurd i ett modernt samhälle.

I ljuset av denna självklarhet måste man ifrågasätta Växjö kommuns ställningstagande, att det inte är någon principiell skillnad mellan böneutrop och oljudet från glassbilen. En besläktad jämförelse är likställandet av böneutrop med kyrkornas klockringningar. Biskopen Fredrik Modéus var inne på detta spår när han välkomnade både klockringningar och böneutrop över Växjö. Skillnaden är dock avsevärd, eftersom klockringningen inte för ut ett budskap, utan bara markerar en händelse, såsom ett bröllop eller en begravning, eller för att ange tiden. Klockringning har dessutom historiskt sett haft en bred användning som går långt utöver det religiösa. Rådhus har klockor, som ringer varje timme. Skolor hade förr klockor som ringde för att kalla barnen till lektion. Bruket att ringa i klockor har alltså långt ifrån endast en religiös betydelse, och kan knappast ses som ett fenomen som påtvingar landets invånare religiös propaganda, som är fallet med böneutropen.

Böneutrop kränker inte bara individens rättigheter, utan även är en signal om den tilltagande kamp om utrymmet i det offentliga rummet, som det normativt mångkulturella samhället tveklöst leder till. Denna kamp om utrymme är destruktiv och verkar för samhällelig splittring. Alla har rätt till sin egen tro, men utövandet av denna tro ska ske på ett sådant sätt att andra inte påtvingas densamma på ett orimligt vis. 

Imamen Helal säger att böneutropen är nödvändiga för att muslimerna ska kunna känna sig hemma i Sverige. Detta uttalande signalerar en djup oförmåga till insikt i varför så många muslimer har kommit till Sverige i överhuvud taget. Den stora förekomsten av politiskt dysfunktionella länder, sekteristiska konflikter och underpresterande ekonomier i Mellanöstern har en direkt anknytning till den stora roll som man har tillåtit religionen att spela i samhället. Den politiska oron och de frekventa inbördeskrigen kan knytas till just kampen om det offentliga utrymmet och makten över människornas liv. Vare sig man har flytt till Sverige från konflikterna i regionen, eller från den ekonomiska underutvecklingen, så är källan till problemen densamma: religionens makt över politiken!

Om man, som imamen, nu säger att man behöver ha mer islam i samhället för att kunna känna sig hemma så visar man att man inte har förstått problemet. Det är ibland förståeligt att närheten och de känslomässiga banden förhindrar en sådan här insikt, men då faller det på vårt samhälle, att säga stopp och belägg. Vi måste markera att Sverige är ett land där det offentliga är sekulärt och religionen är en privatsak. Vi kan inte tillåta att de tankemönster som bevisligen inte har varit gynnsamma för Mellanöstern, nu etablerar sig här.

%d bloggare gillar detta: