Kritik av religion är absolut nödvändigt

(Newsmill 2012-09-17)

Jan Hjärpe hävdar inte bara att det är omoraliskt att kritisera islam då det kan leda till våldshandlingar och människors bortgång, men även att det är särdeles olämpligt just i denna period av transition i Mellanöstern.

Vad gäller själva religionskritiken som idé, som Hjärpe försvarar ur juridisk synvinkel, men sedan förkastar som ”djupt omoralisk”, så är han inne på samma linje som Obama. Den nuvarande amerikanska administrationen fördömer denna typ av religionskritik med att säga att man inte ska uttala sig kränkande och nedsättande om någon religiös övertygelse. USA har en annan tradition än vi i Europa har. Religionen har en större betydelse i samhället, då Amerika, i första skeendet, till stor del koloniserades av religiösa extremister som ville fly undan granskning och förföljelse i moderländerna. Här i Europa så har vi dock byggt vårt nuvarande liberala samhälle på just en skarp kritik av religion och religiösa auktoriteter. Denna har ofta kunnat upplevas av religiösa som just kränkande och nedsättande för deras trosuppfattningar. Det borde inte vara okänt för någon som bor på denna kontinent, att denna kritik har räddat otaliga miljoner européer från att leva sina liv nedsänkta i ignorans och förtryck.

Nej, Jan Hjärpe, att inte kritisera förtryckande religiösa föreställningar och att inte utsätta religiösa auktoriteter, levande eller döda, för kritik är det som är omoraliskt!

Detta är inte den första och säkerligen inte den sista konfrontationen mellan de som vill försvara religionen och dess auktoriteter och de som vill bryta ner dessa medelst skarp kritik. Det är hög tid att vi som står för utveckling står fast och inte backar tillbaka mer. Det borde vara självklart för en professor i islamologi vid Lunds Universitet att det är och alltid kommer att vara en essentiell del av vårt moderna samhälle att alla medborgare fritt kan och bör framföra ovan nämnda form av kritik. En professorstitel inom islamologi betyder inte att vederbörande ska ägna sig åt att okritiskt försvara alla företeelser inom den muslimska världen, bra eller dåliga. Om professorn ska delta i debatten runt händelser i regionen så borde avsikten vara att hjälpa till med att utveckla och modernisera denna och den tro som är där förhärskande. Inte att försvara de krafter som vill motverka modernisering och en i vår tid fungerande livssyn.

Den amerikanska ambassaden i Kairo stormas

Vad gäller tidspunkten för lanseringen av denna film, så vill jag fråga Hjärpe; finns det någon tidpunkt som är lämplig för kritik av religion i Mellanöstern?

När oroligheterna i samband med Muhammed-karikatyrerna blossade upp, innan den arabiska våren, utnyttjade regimer som den syriska tillfället för att lätta på trycket från de frustrationer som hade byggts upp mot den allmänna situationen i landet. Demonstranter tilläts storma den danska ambassaden utan att polisen ingrep mer än symboliskt. Nu efter de arabiska ”våren” så blossar våldet upp extra mycket i de länder som just har genomlevt omvälvningar. Anledningen till detta är primärt att regimer som den i Egypten tillåter dessa stormningar av ambassader. Finns det någon som inbillar sig att Egypten med dess väl tilltagna armé och med god förvarning om protesterna i centrala Kairo, inte kan hindra några tusen personer från att storma den amerikanska ambassaden om de vill det? Svaret på varför de inte gör vad de kan, och vad som stipuleras i internationella avtal angående ambassader, är att det islamistiska muslimska brödraskapet är rädda för att tappa folkligt stöd till de ännu mer islamistiska salafisterna, som utförde stormningen. Hur ser situationen ut om 5 år? Vilka är de rådande omständigheter då som omöjliggör kritik av Muhammed och hans troslära? Kommer det framöver finnas något lämpligt tillfälle att kritisera religionens inflytande i Mellanöstern?

Detta är i grund och botten ett felaktigt resonemang av Hjärpe. Jag skulle vilja vända på resonemanget. Under de omvälvningar och revolutioner som drabbade Europa under 17- 1800-talen så var skarp religionskritik central och kanske avgörande för att vår kontinent skulle ta steget mot sekularism. Omständigheterna i Europa då och Mellanöstern nu skiljer sig från varandra, men faktum kvarstår att det nu finns ett fönster för att motverka religionens negativa grepp om samhället. Alternativet är att lämna fältet fritt för de radikala islamister som nu försöker sätta sin prägel på de respektive samhällena såväl som på dessas relationer till USA och övriga omvälden.

Hur ska västvärlden då kunna påverka? President Mursi gjorde ett tydligt val när han visade att han var räddare för salafisterna än för konsekvenserna av att låta den amerikanska ambassaden stormas. USA och andra drabbade länder måste tydligare visa att det blir konsekvenser av sådana val. Först och främst i form av indraget bistånd. USA ger Egypten 1,5 miljarder dollar årligen. Detta borde nu ifrågasättas.

De militanta islamistiska krafterna måste kringskäras, de måste förhindras att skrämma sin omgivning till att respektera deras religiösa föreställningar. Att ge sig inför hot om våld, som Hjärpe tycks mena, är inte ett alternativ!

Annonser

Slutet på USA:s inflytande i Mellanöstern

USA:s position i Mellanöstern har försvagats allt mer sedan den arabiska ”våren” inleddes. På den elfte årsdagen av 9/11 sattes ytterligare en spik i kistan för det amerikanska inflytandet.

Det allianssystem som USA byggde upp i regionen som verktyg för att säkerställa oljeleveranser, hålla Sovjet ute och Israel vid liv, efterlevde inte på något sätt de standarder som våra demokratiska länder i väst hade satt efter andra världskriget. Stödet till auktoritära regimer grundade sig på det rimliga antagandet att länderna inte var mogna för  demokratiska processer. Det kan även sägas att de regimer som USA stödde vid 60 och 70-talen, såsom Jordanien, Marocko och Saudiarabien, inte var fullt så hänsynslösa som de som hade anammat arabsocialismen och allierat sig med Sovjetunionen, exempelvis Syrien, Egypten och Irak. Det kanske är så man rationaliserade denna policy?

När Sovjet försvagades och slutligen kollapsade fick USA en hel rad av de f.d. sovjetallierade diktatorerna i knäet, såsom Saddam och Mubarak. Det omoraliska med att ha täta relationer med dessa fick nu även det rättfärdigas. Egypten behövdes för att landet skulle skriva under och respektera freden med Israel. Irak behövdes som en spelbricka för att ringa in det revolutionära Iran. Det är denna period, 80-talet, som USA mest av allt ifrågasätts för och på goda grunder men realpolitik är aldrig ett enkelt och rent spel. Vore det att föredra att det aldrig skrevs på fredsavtal mellan Israel och Egypten respektive Jordanien? Svåra frågor som det fortfarande kommer tvistas om många år från idag.

När den arabiska ”våren” satte fart så blev det snabbt uppenbart för USA att det var dags att byta fot. Stödet till de auktoritära regimerna var moraliskt klandervärt och kanske inte längre nödvändigt, resonerade man? Någonting måste göras för att kompensera för den illvilja mot USA som hade byggts upp i Egypten. Möjligheten att ingripa mot Kadaffi, utan att riskera egna dödsfall, ansågs som ett lämpligt sätt att kompensera för tidigare synder.

Trots att Kadaffis regim föll och trots att Assads regim är under angrepp i Syrien  så utgör ändå, när man summerar, den arabiska ”våren” början på slutet för USA:s position i Mellanöstern. Den stora vinnaren är istället Saudiarabien.

Trots att USA och Saudiarabien befinner sig i allians i regionen och trots att de har en gemensam fiende i Iran och dennas allierade Syrien, så har de klart motstridiga synsätt på hur regionen ska utvecklas. Saudiarabien har hela tiden under täcket verkat för att sprida sin radikala tolkning av islam, wahhabismen, vilket går stick i stäv med USA:s liberala ansatts. I Egypten till exempel så har det faktum att Mubarak kunnat luta sig mot USA gjort att Saudiarabien inte har kunnat stötta det muslimska brödraskapet fullt så mycket som de önskat. Det har hela tiden handlat om en fin balansgång. Nu när USA tappat Egypten och Tunisien men även kontakten med en allt mer samarbetsvillig Kadaffi, så är det fritt fram för Saudiarabien att flytta fram positionerna.

Den saudiska staten är en levande motsägelse; konservativ och samtidigt revolutionär. Det saudiska kungahuset sitter vid makten på nåder av de religiöst lärda. Överenskommelsen som gäller mellan huset Saud och den wahhabitiska uleman sedan 1700-talet går ut på att uleman legitimerar familjen Sauds styre så länge som kungahuset verkar för att sprida wahhabismen utomlands. Således; konservativt hemma samtidigt som man exporterar revolution utomlands. Sedan länge finansierar Saudiarabien muslimska brödraskapet i alla länder där de verkar och ofta långt mer radikala salafistiska rörelser och terrorgrupper, såsom Hamas.

I praktiken så har Saudiarabien nu tagit över delar av det amerikanska alliansnätverket i regionen. Obama har intalat sig själv att det muslimska brödraskapet går att jobba med, att han kan påverka dem i moderat riktning. Med god hjälp av missriktade islamologer så intalar han sig att MB representerar en ”moderat” version av islam. Denna uppfattning står i motsatts till det mesta av det vi har sett i Egypten sedan revolutionen.

Obama har sedan han blev president fört en genomgripande kampanj för att ändra folks uppfattning om USA i regionen och för att således knyta band mellan USA och de islamistiska rörelser som nu sitter vid makten. En lång rad av ursäkter rörande USA:s tidigare politik har strömmat från Obama-administrationen i riktning mot den muslimska världen. Kronan på verkat var det tal till världens muslimer som Obama höll i Kairo den 4 juni 2009. Detta var fullt av smicker och rena felaktigheter som skulle syfta till att lyfta den muslimska världens självförtroende och visa att de hade en ny vän i Obama. Ansträngningarna gick så långt som till att låta NASA ta tid från sina viktiga uppgifter inom rymdforskningen till att bygga upp muslimskt självförtroende gällande deras deltagande inom den vetenskapliga utvecklingen. När Obama bugade för den Saudiska kungen, ner till midjan, så var för många lågvattenmärket nått i denna kanpanj av krypande. Kanske ska det ses som symboliskt? Obama lämnar över makten över Mellanöstern till den saudiska kungen och intar positionen som vassal. Varför skulle den fria världens ledare vika sig dubbel för en diktator?

Vad blev då resultatet av dessa ansträngningar? Obamas ”respekt-kampanj” har gått ut över vad som är avsevärt mer nödvändigt, nämligen ett förmedlande av våra västerländska värderingar och principer vad gäller frågor som yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter. Ingen märkbar förändring av hur folk i Mellanöstern uppfattar USA har kunnat uppmätas sedan Obama inledde sin uppvaktning. Troligare är istället att detta i många kretsar uppfattas som en svaghet och en brist på kulturellt självförtroende. Det värsta är att dessa personer har uppfattat det hela korrekt. President Mursi är inte intresserad av USA:s sätt att styra när han sätter igång sin omvälvning av det Egyptiska samhället. När han placerar politiskt och religiöst lojala personer på nycklepositioner inom försvaret och inom statligt ägda media och när han bryter mot vad som har stipulerats i fredsavtalet med Israel.

När 9/11 årsdagen närmade sig surrade det i Kairo. Rykten om demonstrationer med orsak av filmen ”The Innocence of Muslims” spred sig i stan. Mursi hade själv uppmanat till demonstrationer riktade mot USA med anledningen av filmen. Den följande stormningen av den amerikanska ambassaden i Kairo var en händelse som helt och hållet låg i Mursis händer att kontrollera. Ambassadens centrala läge, förvarningen om demonstrationerna och det faktum att Egypten besitter en avsevärd såväl militär- som polisarsenal säger oss med all tydlighet att anledningen till att stormningen kunde ske var ett politiskt beslut av Mursi.

Mursi hade att välja mellan att skydda den amerikanska ambassaden och då ytterligare reta upp de salafister som utgör den enda riktiga oppositionen till hans MB, eller låta vandalerna få fritt fram och på så sätt reta upp USA. Fattade han rätt beslut? Ur hans synvinkel så gjorde han uppenbarligen det. Några konsekvenser från amerikanskt håll, i stil med indraget bidrag (1,5 miljarder dollar årligen) eller några andra skarpa politiska signaler har inte kommit. Istället har USA deklarerat att landet ska efterskänka Egyptens statsskuld på 1 miljard dollar. Bedömningen att USA är svagt under Obama har visat sig vara korrekt.

USA kanske intalar sig självt att landet fortfarande har inflytande i Egypten och andra post-revolutionära stater och således fortsätter att vräka pengar över dessa utan några som helst krav på liberal utveckling, men det döljer inte det faktum att de styrande grupperna i dessa länder inte längre ser USA som en makt man behöver ta hänsyn till.

Obama har missat en lysande möjlighet att sätta ner foten och tydligt deklarera vad som förväntas av de stater som är intresserade av att ha en amerikansk representation eller amerikanskt stöd. Han har missat en chans att förklara för folken i Mellanöstern att kritik av religion inte ska fördömmas, som Obamas administration har gjort. Den ska försvaras och rent av uppmuntras!

%d bloggare gillar detta: