Så ska vi besegra IS!

Att västmakterna kan gå in med marktrupp och krossa den islamiska statens struktur och kontroll av territorium är självskrivet. Frågan är vad som händer sedan? Jag tror att det kommer bli lika angenämt som att klippa till ett getingbo med kvasten. IS-terroristerna kommer alla flyga ut och väl ”hemma” i Europa kommer de sticka till i form av en omfattande terrorvåg. Betyder det att vi inte ska slå ut IS i Syrien och Irak? Svaret blir nej, då vi likväl vänta oss terror från IS och i allt större omfattning framöver. Det finns dock trots allt strategiska vinster med att slå till nu.

När vi överväger vad som kommer hända med IS organisation om västmakterna krossar dess statliga struktur, så kan vi betänka vad som hände med al-Qaida när USA gick in i Afghanistan. al-Qaida såg slaget ut när de efter den amerikanska invasionen i stort sett fördrevs från landet och 10 år senare när Osama bin Laden sköts till döds så menade många att de var slut som organisation. Istället spred de sig till andra platser där USA inte var berett att följa efter. Maghreb, Jemen och Syrien där al-Qaidas Nusra-fronten utgör organisationens starkaste militära element. Organisationen blev mer lös, men inte dess slagkraft. Terrorattacken mot Charlie Hebdo till exempel tillskrivs al-Qaida. Organisationens fjärde underavdelning, den i Irak, utvecklades till ISIS och så småningom IS. Detta påvisar det svårbedömda i en sådan här organisations utvecklingspotential. IS har i sig, redan nu, en större spridning från sin ursprungsregion än moderorganisationen al-Qaida har. IS har även de styrkor i Jemen, en stark närvaro i Libyen och på Sinai där de biter ifrån sig ordentligt mot Egyptiska styrkor. Skulle IS i Syrien och Irak krossas så skulle troligen framförallt närvaron i Libyen och Sinai stärkas. Där skulle troligen inte västmakterna vilja följa efter.

Skickar Frankrike Främlingslegionen för att slå ut IS?

Detta kan tyckas vara en kamp som inte går att vinna, om väst inte är berett att följa efter sin fiende till kanske ett halvt dussin nya stridszoner och sedan kanske nya efter dessa? Så blir det kanske, men det är inte ett alternativ att still åse IS använda Syrien som en trygg bas varifrån de nästan utan konsekvens, kan slå till mot väst. Vad finns det då trots detta dystra scenario att vinna på att slå ut IS i Raqqah?

 

Vikten av att spräcka ballongen!

Det som är IS styrka också är dess svaghet. IS har byggt upp en bild av organisation som den slutgiltiga jihadrörelsen, vars kalifat inom ett antal år kommer inta Rom och Paris. Denna illusionen har uppenbarligen en stor lockelse på unga frustrerade muslimska män som har svårt att pussla ihop sitt kulturella mindervärdeskomplex som blir realiteten av västs dominans och rikedom med den idé de har om islam som en överlägsen civilisation. Men en sådan illusion gör IS sårbart på ett sätt som många andra islamistiska jihadorganisationer inte är. Dessa bara gnetar på mot ett avlägset mål. IS däremot utlovar snabba resultat utefter en redan fastslagen tidsplan då de ska dominera stora delar av världen. Om västmakterna driver IS från Syrien så slår man hål på ballongen. Man krossar myten! Man visar att denna tidslinje aldrig kommer att följas och att IS är en bluff. Då sinar troligen också ganska snabbt strömmen av frivilliga. Om inte denna ballong spräcks så kommer IS bara fortsätta att sprida sig och attrahera allt fler nya jihadrekryter.

Vid en intervention av västerländska styrkor i Syrien skulle vi ställas inför ett gerillakrig liknande det som USA stod inför i Irak 2003. Hur ska väst då gå tillväga för att undvika ett långdraget och blodigt engagemang? Det finns dock sätt att undvika detta. De punkter jag tar upp nedan kan leda fram till ett framgångsrikt neutraliserande av IS närvaro i Syrien och Irak. Men lite vind i seglen så finns det en möjlighet att både IS och resterna av al-Qaida blir ordentligt marginaliserade i Sinais eller Jemens bergsregioner. Utan Syrien så blir det troligen mycket svårare för IS att locka nya rekryter och kanske tynar de bort när blivande jihadister ser att västmakterna inte alls mötte sin undergång i Dabiq?

 

1) Lämna över snabbt

I Irak 2003, utraderade USA stora delar av statsapparaten och demonterade armén. Man tog exempel från Tyskland 1945 då nazistpartiet upplöstes och nazister tvingades bort från makten och Wehrmacht upplöstes. Vad man inte förstod var att medan Tyskland var en homogen stat som kunde klara av en re-boot, så föll Irak ner i kaos innan en ny balans kunde finnas. Iraks multikulturella konflikter hölls nere av just denna statsapparat. Om väst går in i Syrien så måste det ske efter en kompromissöverenskommelse med Assads styre, YPG och de delar av den jihadistiska oppositionen som det går att föra samtal med. Dessa styrkor måste gemensamt gå in och ta kontrollen över det territorium som befrias från IS och al-Qaidas Nusra. Samma sak gäller i Irak där en intervenerande styrka skulle lämna över kontrollen till landets regering och peshmergastyrkorna.

IS:s högsta önskan är att dra in väst i ett långdraget gerilla- och terrorkrig i Syrien. De hänvisar, som sades ovan, till undergångsprofetior som säger att ”romarna” ska möta sin undergång i staden Dabiq i nordvästra Syrien. Inte minst därför är det viktigt att inte ge dem detta. Om väst ska slå ut IS så ska alla förhållanden efter kriget vara ordnade redan innan och en fredsuppgörelse med alla andra element, förutom al-Nusra, involverade finnas på plats.

 

2) Strypa det externa stödet för IS

Västmakterna måste upphöra med sitt erbarmerliga krypande inför oljestaterna runt Gulfen. Detta är påtagligt på punkt efter punkt, från Saudi i FN kommission för mänskliga rättigheter till vår egen Wallströms pudel inför Saudi nyligen.Väst fruktar en ny oljekris som skulle drabba Europas skakiga ekonomi hårt. Vad man glömmer är att det ekonomiska beroendet går åt båda hållen. Gulfstaterna har investerat enorma summor i väst sedan den förra oljekrisen och de vill inte se sina tillgångar gå förlorade.

Västmakterna måste inse att deras sakta glidning mot irrelevans på den världspolitiska scenen är tätt knutet till dess bristande vilja att stå på sig. De senaste åren kan man se att USA har låtit sig (miss)ledas av sin regionala allierade Saudiarabien i regionen, istället för att själva visa vägen. Många av USA:s misstag i regionen, som den naiva hanteringen av islamister som redskap för en politik som egentligen bara gynnar Saudiarabien, kan härleds till denna giftiga relation. USA måste vakna upp ur denna farliga slummer och visa familjen Saud och dess wahhabitiska imamer var skåpet ska stå. USA måste alltså genom påtryckningar på Saudi och Qatar sätt stopp för flödet av pengar till jihadisterna i Syrien. Det är ett känt faktum att privata donationer från Gulfen letar sig ända ner i IS och Nusras fickor. På samma sätt finansierade intressen i dessa, med USA allierade länderna, det sunnimuslimska upproret mot USA under kriget i Irak.

 

3) Ta bort de uppenbara grunderna för sunni-arabiskt missnöje i Irak och Syrien

IS styrka i Irak är avhängigt det faktum att shia-araberna konsekvent har diskriminerat sunni-araberna sedan de fick en majoritet under de första valen efter Iraks befrielse från Saddams styre. Decennier av diskriminering av shias skulle nu revancheras. Hämnd är dock ingen bra sätt att vinna freden. Det var erfarenheten som Europa fick betala ett dyrt pris för i Versailles efter VK I. Detta hade vi kunnat lära ut, om USA inte hade fört en postkolonial policy som byggt på tanken att vi inte ska lägga oss i det lokala styrelseskicket. Invadera går tydligen bra. Slå vakt om att naturtillgångar finns tillgängliga för den globala marknaden, med amerikanska möjligheter till business säkerställda, det går tydligen också bra, men inte att ha en synpunkt på hur landet styrs. Där är det tydligen hands off numera. Problemet här var inte för mycket väst, utan för lite. Den irakiska författningen var den enkla och, ska man säga renodlade, typ som passar homogena nationalstater i Västeuropa. Exilirakier fick själva skriva den och trodde kanske att den skulle passa bra även i Irak. Den innehöll inga balanserande instrument som, ironiskt nog, den amerikanska innehåller och som de med fördel hade kunnat föra in.

Inget sätt att balansera den permanenta shia majoriteten, som uppkommer med anledning av att de utgör 55-60 % av befolkningen och nästan uteslutande röstar på partier som profilerar sig som shia, fanns i den irakiska författningen. Till exempel hade man kunnat införa en senat där de tre stora befolkningsgrupperna, shia, sunni och kurder har lika andelar, som har samma funktion som den amerikanska senaten som syftar till att säkerställa de små delstaternas inflytande i landets styre. Detta hade kunnat balansera shia-arabernas maktfullkomliga utnyttjande av sin permanenta majoritet.

Givetvis måste det auktoritära styret i Syrien upphöra, men för att punkt 1 ovan ska fungera så måste detta ske i samförstånd med Assad. Den model som jag skulle kunna tänka mig skulle kunna fungera för Syrien är en Schweizisk kanton-modell med en hög grad av självstyre, som skulle kunna garantera tryggheten för minoriteterna och en hög grad av medinflytande i politiken för grupper som bara lokalt är starkt representerade, såsom alawiterna, druserna och de kristna grupperna. Det är ett genomgående problem i Mellanöstern att minoriteternas rättigheter inte respekteras. Därför behövs i en övergångsfas, på ca 50-100 år, på vägen mot modernisering skydd för dessa minoriteter. Den onda cirkeln måste brytas. Förtryck kan inte tillåtas som en hämnd för tidigare förtryck. Under denna övergångsfas måste var lands författning specialsys för att passa den lokala situationen. Med tiden, med tilltagande sekularisering, (ja den kommer till Mellanöstern också så småningom) så kommer folks beslut om vilka politiska partier de ska rösta på tas på grundval av vardagliga frågor som skatt, samhällsservice och näringslivspolitik, istället för på grundval av vilken religiös eller etnisk profil partierna har, så som är fallet nu.

Om sunni-arabernas missnöje i Irak och Syrien undanröjs på detta sättet så försvinner också mycket av det lokala stödet för IS i regionen. Fanatikerna blir givetvis kvar, men om man torkar ut dammen så får fiskarna ligga där och sprattla. Detta var strategin i Anbar under ”the surge” som drev ut al-Qaida ur dess starkaste fäste innan USA drog sig ur. Att Iraks shiastyre sedan gjorde det värsta möjliga av situationen, som jag skriver ovan, är en annan sak. Det var som sagt, ett fall av för lite väst, inte för mycket.

Invasionen av Irak startade den arabiska våren

USA:s roll i Irak under och efter invasionen 2003 är en av de mest infekterade frågorna i vår tid. Att man gjorde många fel efter övertagandet av landet är till stor del klarlagt. Ockupationen var väldigt dåligt, om överhuvudtaget, planerad. Man överförde erfarenheter från Tyskland och Japan okritiskt till ett nytt sammanhang, där dessa läxor inte var applicerbara. Man baserade planen på en dålig förståelse för processerna som styr regionen och var fullständigt aningslösa inför det faktum att sunnis och shias inte hyste någon lojalitet till staten Irak eller någon uppfattning om en arabisk nation. Istället var och förblev de religiösa identiteterna de primära. Hur USA kunde missa detta är ofattbart. Likaså konsekvensen att landet Irak skulle på grund av sin shiitiska dominans skulle försvinna ur deras händer och förskjutas till det iranska lägret.

Gjorde man då inget rätt och vad är man ansvarig för egentligen? Är USA ansvarig för det terrorkrig som sunniterna bedrev mot shias och förföljelsen av de kristna? Om man ockuperar ett land så är man skyldig att upprätthålla ordningen. Här var misstaget att man inte hade tillräckligt med trupp för att skydda varken egendom eller befolkning. Ur en neutral moralisk synvinkel så har ett ockuperat folk rätten att göra motstånd mot en ockupant och även utfallet av detta har USA ett visst ansvar för. Dock så ryms det inte i folkrätten att använda terrorbombningar som vapen, så medan man kan klandra USA för att de inte kunde förutse detta så kan man samtidigt inte lasta dem med det faktiska juridiska ansvaret för denna terror.

USA och Storbritannien klandras rutinmässigt för det kaos som Irak befinner sig i idag med ett hotande inbördeskrig runt hörnet. Tony Blair uttalade sig nyligen i enlighet med att de inte kunde tillskrivas detta ansvar då det som sker nu i Mellanöstern påverkas av större krafter och en inhemsk dynamik. Han menar att det är ogrundat att tro att den arabiska våren inte skulle ha spridit sig till Irak och skapat en liknande situation i vilket fall som helst.

Är detta ett rimligt påstående? Kan man verkligen bortse från att invasionen har påverkat dynamiken i regionen? Det har den uppenbarligen, men inte bara på ett negativt sätt utan också på ett positivt sätt, vilket ofta villigt glöms bort.

Orsakade invasionen av Irak 2003 den arabiska våren?

Frågan är vilken roll invasionen 2003 hade i den arabiska våren? Ett primärt syfte med denna intervention var att etablera en demokrati mitt i Mellanösterns hjärta, som sedan skulle kunna tjäna som exempel för grannländerna. Den demokrati som skapades har, som vi kan se, väldiga brister, men likväl infördes någonting helt nytt i den arabiska världen. Detta vill ingen kritiker av Bush:s och Blair:s invasion tillerkänna dem. Det är svårt att bortse från att bilderna som kablades ut i arabvärlden, av irakier som stod i långa led för att lägga sina röster i ett val som inte var manipulerat, inspirerade andra araber och väckte deras egen längtan efter rättvisa och frihet.

Kort efter det första valet till parlamentet i januari 2005 kom ”Ceder Revolutionen” i Libanon. Denna utlöstes av mordet på premiärministern Rafik Hariri 14 feb 2005, vilket säkerligen i sig skulle ha skapat protester, men omfattningen av det folkliga upproret, målmedvetenheten och visionen om ett demokratiskt och fritt Libanon skulle troligen inte ha nått den nivå det gjorde utan förebilden i Irak. De syriska trupperna skulle helt enkelt ut och landet skulle få en möjlighet till omstart. Den socialistiska druzledaren Walid Jomblatt, vilken inte är en naturlig vän av USA, tillerkänner invasionen 2003 detta inflytande över skeendet när han säger; ”…den här processen startade tack vara den amerikanska invasionen av Irak…” ”…när jag såg det irakiska folket rösta för tre veckor sedan, hela 8 miljoner av dem, då visste jag att det var början på en ny arabisk värld”.

Det är inte heller otänkbart att besvikelsen över det uppenbara valfusket till förmån för Ahmadinejad under valet i Iran 2009 och de följande våldsamma folkliga protesterna fördjupades som ett resultat av jämförelsen med de demokratiska processerna i grannlandet Irak, där nu de närstående shiamuslimerna fick rösta fritt.

Oavsett hur vi ska se på händelserna i Iran så ser jag en röd tråd från implementerandet av demokrati i Irak 2005 till det arabiska ropet på demokrati och frihet under den arabiska våren 2011. Med andra ord så kan man säga att Bush och Blair lyckades i sin ansatts att använda Irak som ett exempel för regionen. Araberna kunde och ville också ha demokrati! Troligen kommer eftervärlden döma dem annorlunda än de flesta gör idag om detta experiment faller väl ut.

Blir slutresultatet positivt eller negativt?

Frågan är då: Faller det väl ut? Om våren var ett resultat av Irak 2003 så bör med samma logik även konsekvenser såsom att delar av ”våren” förvandlades till ”höst” även de tillskrivas Bush och Blair.

Ur västerländskt perspektiv så blev resultatet av stora delar av ”våren” en besvikelse. Det muslimska brödraskapet, som var den enda riktiga oppositionella politiska kraften i många av de arabiska diktaturerna, tog via valurnorna makten över revolten. De har en agenda som står i kontrast till vår syn på vad religionens roll ska vara i samhället, men ändå så blev resultatet differentierat. I Tunisien har en mer moderat politik förts, medan Egypten blev skräckexemplet på islamistisk politik. Väst valde även att stödja de militära revolutioner som skedde i Libyen och Syrien utan någon tanke på vilka krafter det egentligen var man stöttade. Detta är inte Bush:s skapelse så mycket som det är Obamas: men det är tveksamt om han hade agerat mycket annorlunda. Den religiösa identifikationen gjorde att araberna röstade utefter religiösa linjer i de kommande valen och militära konflikter blossade upp dem emellan så fort styret i de sekteristiskt splittrade staterna kom att domineras av en av grupperna. Man fortsatte, mer än lovligt naivt med Irak i backspegeln, att tro att upproret mot Bashar Assad skulle handla om folket mot en diktator istället för sunnis krig mot alleviter, shias och kristna.

Om man vill se Saddamsregimens fall i Irak 2003 som den första dominobrickan som skulle komma att fälla många av de andra auktoritära brickorna i regionen och tillskriva Bush och Blair detta, så får man också vara rättvis och tillskriva dem en del av skulden för de religionskrig som har följt efter att diktatorerna har avlägsnats.

Blair påpekar dock att större krafter är i spel och till stor del får man ge honom rätt i detta. Konflikten mellan sunnis och shias är inte skapad av invasionen av Irak 2003. Grupperna har förtryckt varandra och legat i krig under en period av mer än trettio år, under denna den senaste konfliktperioden dem emellan.

Saddam krossade ett shiauppror i Irak efter det första gulfkriget 1991 och Assad Sr gjorde detsamma med ett sunniuppror som kulminerade med massakern i Hama 1982. Shias bedriver motstånd och uppror i östra Saudiarabien och Bahrain. Shias kräver mer inflytande, uppbackade av vapenmakt, i Libanon på bekostand av bland annat sunnis. Häftiga och blodiga konflikter rasar mellan sunnis och shias i Pakistans största stad Karachi. De av Saudiarabien finansierade talibanerna angrep på religiösa grunder de shiamuslimska kazarerna i Afghanistan på 90-talet och massakrerade tusentals vilket nästan fick Iran att intervenera. Situationen mellan sunnis och shias var med andra ord långt ifrån lugn på natten innan den amerikansk-brittiska invasionen av Irak 2003.

Blair har således rätt i att det fanns långt större krafter i spel, men konsekvensen av invasionen blev trots allt att denna kamp mellan sunnis och shias fick en helt ny spelplan i Irak och Syrien. Frågan är dock hur man ska värdera de två konsekvenserna mot varandra? Vad är demokratin värd i relation till den bensin den religiösa kampen fick? Är demokratin överhuvudtaget värd någonting, i våra ögon, när folket använder sin nyfunna frihet till att rösta för förtryckande religiösa lagar såsom ett bedrövligt legaliserande av pedofili (barnäktenskap), dödsstraff på apostasi och konvertering? Kanske mest destruktivt ur demokratisk synvinkel är att man använder en majoritetsposition till att marginalisera och förtrycka de etno-religiösa grupper som befinner sig i minoritet. Har vi då misslyckats i vår ansatts? Är det ens värt att försöka? Tyvärr får vi inte svaret på dessa frågor på många år än. Det kan inte vara fel i grunden att vi gav befolkningen i regionen möjligheten. Att alla inte tog vara på denna kan väst inte klandras för. Befolkningen i Tunisien synes vara nöjd samtidigt som al-Maliki grundligt har förstört möjligheterna till samlevnad mellan landets religiösa grupper. Om ett antal decennier kan dessa konflikter ha bedarrat och man kanske kommer konstatera att Bush och Blair var de som ryckte regionen ur sin politiska stagnation och satte den på spåret mot frihet och folkstyre. Eller så kommer man konstatera att deras bidrag bestod i att släppa facklan ned i krutdurken? Ja, vem vet egentligen redan nu?

 

Islamisternas framgångar i Irak befäster att Jihad har gått in i en ny fas

Den radikala islamistorganisationen ISIS(1) har intagit Mosul, en stad med nästan 2 miljoner invånare och sedan ryckt söderut och hotar nu Bagdad. Detta är en chockerande framgång som få trodde var möjlig för bara några år sedan. Det är en logisk fortsättning på den våldsamma terrorkampanj som har bedrivits i Irak de senaste åren, det faktum att ISIS med framgång har växlat om till att bli ett konventionellt stridande förband i det syriska inbördeskriget och framför allt att de i januari i år ockuperade Falluja, väster om Bagdad, utan att regeringsstyrkorna kunde göra någonting åt detta. Svaghet provocerar som bekant ännu mer aggression!

 

Krasade framtidsvisioner

NIC (2)  författade 2012 en rapport om vad som kunde förväntas fram tills år 2030. Där stod bland annat att den islamistiska jihadrörelsen kommer att försvagas i takt med att regionen demokratiseras. Tyvärr kan man inte spåra någon sådan utveckling. Istället kan man se att dessa krafter går igenom en metamorfos till mer konventionellt stridande förband och tar nu för sig allt mer i kölvattnet av det amerikanska tillbakadragandet. Territoriell expansion sker sedan ett antal år i Somalia, Pakistan, Mali, Syrien och nu Irak och bara i Mali har väst slagit tillbaka dem. Nu är många regimer i regionen i farozonen. Kartan nedan visar utsträckningen av ISIS kontroll i Syrien och Irak:

Territorium som ISIS kontrollerar i Syrien och Irak

Territorium som ISIS kontrollerar i Syrien och Irak

ISIS får folkligt stöd på grund av den ogenomtänkta konstruktionen av den irakiska systemet för folklig representation. Ingen tanke har ägnats det faktum att befolkningen nästan fullkomligt röstar i enlighet med deras religiösa tillhörighet. Detta har inneburit att den sunnimuslimska minoriteten aldrig kommer att få del i styret av staten då shiamuslimerna är i överväldigande majoritet. Sunnimuslimerna har nu goda skäl att se Irak som en enpartistat. Detta hade kunnat uppvägas genom att implementera garderingar mot en sådan dominans i form av en andra kammare i parlamentet till exempel, där minoriteterna har ett proportionellt större inflytande. (Jag skrev om detta redan 2006 i Sydsvenskan.) Istället har vi nu fått se ett växande missnöje bland sunnimuslimerna med styret i Bagdad, som har skapat förutsättningarna för ISIS framgångar.

Nu, minst en halv miljard dollar rikare och i besittning av en avsevärd vapenarsenal, står ISIS redo att ta ytterligare ett steg. Den irakiska arméns andra division som var stationerad i Mosul formligen smälte bort inför deras angrepp. Kanske bidrog deras rykte om oerhörd grymhet till denna panik. Det vore i så fall inte första gången i militärhistorien detta skedde. Irakiska soldater slängde sina vapen, tog av uniformerna och sprang för livet.

Motivation slår utrustning

Att religiöst eller ideologiskt motiverade soldater oftast slår betalda dito är en läxa från historien. Hur många gånger har vi inte sett detta? I Vietnam till exempel där sydvietnamesernas armé var chanslöst mot nordvietnamesernas NVA och gerillan utan USA:s stöd. ISIS har tränat strid i Syrien och har enligt uppgift blivit betydligt bättre än när deras föregångare stred mot amerikanerna i Irak (Falluja till exempel). Nu är de dessutom utrustade med avancerad kommunikationsutrustning tillhandahållen via sponsorer i Gulfstaterna. De agerar med en snabbhet och flexibilitet som imponerar. Även om deras förmåga till konventionell strid inte skulle rå på de bäst tränade och utrustade irakiska förbanden så räcker denna snabbhet parat med skräcken som de sprider till väldiga framgångar.

I kontrast till deras stridsiver står de irakiska arméförbandens håglöshet. Få av deras rekryter befinner sig i tjänst av andra skäl än att få mat på bordet och en liten slant i fickan. De synes inte vara beredda att riskera livet för en statsbildning som de troligen inte identifierar sig med. Detta blir extra påtagligt i norr där till ex andra divisionen i Mosul huvudsakligen var bemannad av kurder. Dessa kännde troligen inget större behov av att offra livet för en statsbildning som de kanske hellre hade lämnat istället. De kurder som kommer ta strid mot ISIS gör det istället i de traditionella kurdiska formationer som finns i Kurdistan.

Den irakiska armén befinner sig fortfarande i en transition där organisationen är svag och pusselbitar som stridsflyg och artilleri fortfarande inte helt är på plats. Sedan lider man, såsom alla arabiska arméer, av svårigheter att få sina förband att fungera som enheter. Relationen mellan befäl och manskap präglas av förakt respektive misstro. Klassklyftor skapar en avgrund mellan de två och de arméer såsom den irakiska som också blandar in religiösa och etniska konflikter i förbanden är dömda att inte fungera på ett effektivt sätt. Vid minsta lilla tryck eller motgång så riskerar dessa förband att falla samman. Detta utnyttjar nu de motiverade islamisternas förband som, till skillnad från statens, präglas av inbördes lojalitet och broderskap. Den irakiska armén är bara till liten del tränad av amerikanska ”contractors”, som huvudsakligen har fokuserat sina ansträngningar på befälen och underbefälen plus några få elitenheter. Problemet är att dessa befäl sedan själva måste träna sina rekryter. Detta är den svaga länken i återuppbyggnaden. Man faller snabbt tillbaka i gamla ovanor av manskapsförakt och icke konstruktiva träningsmetoder. Det är ingen slump att de irakiska förbanden presterade så dåligt i kriget mot Iran med tanke på dessa strukturer och med det faktum att en majoritet av manskapet (shiamuslimerna) tvingades att strida för en regering som de inte kunde känna lojalitet med. Det är ett faktum att den icke-religiöst definierade statliga, förment ”nationella”, identiteten inte någon gång under 1900- eller 2000-talet har lyckats frammana reell stridsvilja i någon arabisk armé. Religionen däremot, den gör susen!

Givetvis kan inte 5000 ISIS-soldater besegra 300.000 dito i Irakiska armén och motståndet kommer att hårdna ju längre söderut de kommer, men detta sänder illavarslande signaler. Detta kan ses som en föraning av vad som kommer ske när Nato drar sig ur Afghanistan. Sammanbrottet för den afghanska armén kommer om möjligt att bli ännu mer dramatiskt. Den afghanska armén är ännu sämre tränad och lider av ännu större inre konflikter än den irakiska. I ett större perspektiv kan man ha samma farhågor när det gäller Mellanöstern som helhet. Det finns många riskobjekt som riskerar att avslöjas som korthus i framtiden. Hur stabil är den pakistanska armén egentligen på sikt? Hur stabil är Jordaniens?

Vad händer nu?

Jag ser två vägar som utvecklingen kan ta:

1) Den irakiska armén tar sig samman och använder sitt numerära övertag till att skingra ISIS trupper. Märk väl; skingra, inte slå. De flyr i så fall bara tillfälligt över gränsen till Syrien och bedriver sin kamp där med förnyad styrka givet allt militärt materiel och kapital de nu har erövrat.

2) ISIS har framgång i sitt uppsåt att uppvigla iraks sunnimuslimska befolkning till att resa sig mot regeringen. I så fall får vi ett fullskaligt inbördeskrig i landet, vars ände vi inte kommer att få se på mycket länge.

Jag vill egentligen inte spekulera i vilket fall som är troligast, men; man kan se att ett visst stöd finnes för ISIS i de städer man har erövrat. Dock så är det inte troligt att ISIS hinner med att organisera en upprorsrörelse innan den irakiska armén slår tillbaka, om de bara reagerar inom rimliga tidsramar. Det är detta som är den avgörande punkten. Hinner regeringen och armén samla sig och slå tillbaka i tid? Just nu ser allting väldigt kaotiskt ut så det ser inte helt lovande ut på den punkten och osäkerheten om just denna faktor gör att det omöjligt att spå framtiden.

Wahhabismens roll

Det spekuleras mycket om vem eller vad som finansierar ISIS verksamhet. En del inkomster få man troligen lokalt, via ”donationer”, utpressning och lokala oljetillgångar, men det finns mycket som indikerar inspiration, ledning och ett stort pengaflöde från Gulfregionen. ISIS föregångare skapades efter att USA gick in i Irak 2003, som ett svar på att Irak då, korrekt uppfattat, såg ut att tas över av shiakrafterna. Det behöver knappast nämnas att detta prospekt oroade Gulfstaterna oerhört, vilket också var anledningen till att de vägrade stödja den amerikanska interventionen. En viktig ledtråd till gruppens ursprung och finansiering tycker jag mig se i det uttalade målet att förstöra de shiamuslimska helgedomarna i Karbala och Samarra. Detta återspeglar det wahhabistiska hatat mot shiaislam och ska ses som ett kall på en repetition av det wahhabitiska angreppet på Karbala 1802 och den därpå följande massakern på platsen. Denna bisarra och även för jihadister ovanligt intoleranta och hatiska målsättning säger mig att inspirationen för denna rörelse tveklöst kommer från de wahhabitiska länderna Saudiarabien och Qatar.

Noter:

1) ISIS = Den islamiska staten i Irak och Levanten. Kallas även för Da´awa = Kallelse

2) NIC = National Intelligence Council. Utför långsiktiga underättelseanalyser åt den amerikanska staten.

 

 

%d bloggare gillar detta: