Säkerhetskomplexet – Om hur bittra fiender blir fredliga grannar

(Europaportalen)

Vad är det som har lagt grunden för den Nordiska och den Europeiska integrationen och finns det möjligheter för andra regioner att uppnå samma politiska harmoni som vi har i Norden? Ironiskt nog så är det en historia av konflikter som har lagt grunden för integrationen i de båda fallen. Det låter motsägelsefullt, men är fullt logiskt. Avskyn inför vad folk har gjort mot varandra skapar en reaktion: Detta får aldrig hända igen!

Teorin

Jag ska här luta mig mot professor Barry Buzans koncept; ”det säkerhetspolitiska komplexet”. Detta kan definieras som ett tillstånd där två eller fler stater är låsta i ett mönster av konflikter, där deras respektive säkerhet är kopplade till de andra parterna i komplexet. Denna koppling måste vara ömsesidig, på så sätt att deras respektive säkerhetssituationer inte kan betraktas utan hänsyn till den andra. En asymmetrisk relation, såsom mellan Ryssland och Sverige, passar inte in i modellen. Man kan enkelt uttryckt säga att länderna är varandras respektive värsta fiender. De är låsta i en dödsdans som inte upphör förrän ena sidan viker sig av utmattning eller konfliktorsaken upphör.

Norden

Relationen mellan kungadömena Sverige-Finland och Danmark-Norge karakteriserades under 200 år av ett sådant säkerhetskomplex. Konfliktorsaken var kontrollen över Öresund och den tull som Danmark tog upp. För Danmark var tullen en fullständigt dominerande och således oersättlig inkomstkälla under 15- och 1600-talen. För Sverige var Danmarks kontroll över sundet den primära källan till inkomstbortfall och osäkerhet eftersom landet levde på exporten av råvaror som till större delen måste gå genom sundet för att nå sina marknader i Västeuropa. Således var det upplagt för att de två länderna skulle låsa sina horn i en dödlig kamp.

Efterhand som krigen radade upp sig så blev övergreppen på civila och fribrytare allt värre. ⁽¹⁾ Plundringståg skulle besvaras med egna plundringståg. Grymheten mot civilbefolkningen var ibland oerhörd. Toppen i denna grymhet kom under de svenska åtgärderna för att krossa danskvänligheten i Skåne under gerillakriget mot snapphanarna under andra halvan av 1600-talet. Att hatet var stort mot folket på den andra sidan gränsen kan man till exempel utläsa inför slaget vid Lund 1676. Karl XI sade innan fälttåget att: ”Många önskar gå ner till Skåne och ihjälslå var och en av de infödda, därför att mellan dem har det alltid varit och är ännu ett osläckligt hat.” Den svenska armén hade sträckmarscherat ner för att möta den danska hären vid Lund och den första impulsen var att först slå läger och låta manskapet vila, men efter närmare eftertanke beslöt sig kungen för att utnyttja att det småländska infanteriet hade hetsat upp sig inför tanken på att ge igen på dansken. De ”tuggade fradga av raseri” sades det. Bättre då att släppa lös besten! Följaktligen blev resultatet också den blodigaste dagen i Nordens historia.

Hur kan då så här bittra fiender förvandlas till dagens brödrafolk? Svaret är överkompensation. När Öresundstullen tappat sin betydelse för de båda länderna och deras historia som betydande aktörer på den nordeuropeiska arenan samtidigt var över så tystnade vapnen. Bland både danskar och svenskar växte det fram en känsla av att animositeten dem emellan måste begravas för alltid. Aldrig mer skulle de gå åt varandra på detta viset. Således överkompenserade man för att lägga plåster på såren. Den skandinavistiska rörelsen, som var stor bland studenterna, strävade till och med efter en gemensam stat och att forma en samlande skandinavisk nation. Idag bär vi oss emellan på en ofta oförstående syn på varandra, men samtidigt på en känsla av att vi hör ihop, vi svenskar, danskar och norrmän. Aldrig mer ska vi få bli ovänner igen på riktigt.

Snapphanar utsattes bland annat för stegling som syns i bilden. Offret binds fast på ett hjul och får sina ben, armar och bröstkorg krossade varefter han får dö långsamt och plågsamt.

Frankrike – Tyskland

Det andra fallet, det Europeiska sammarbetet, är knutet till den oerhörda rivalitet som uppstod mellan Frankrike och Tyskland när den senare gick från att växa ihop till en nationalstat till att bli kontinentens stormakt. Under 70 år utkämpade de båda tre stora krig med varandra, varav två i formen av världskrig. ⁽²⁾ Det är svårt att bortse från att det andra världskrigets ursprung ligger i den förnedrade behandlingen som fransmännen utsatte Tyskland för under 1920-talet. Detta var i sin tur ett resultat av den nesliga franska förlusten mot det som kom att bli Tyskland 1870-71, där det Tyska kejsardömet utropades som ett enat rike i spegelsalen i Versailles efter segern. Dessa två staters animositet är präglad av sådana här förnedrande behandlingar av den besegrade. Den gruvliga freden i Versailles 1919 var ett direkt svar på detta. Likaså var Hitlers symboliska handling att tvinga fransmännen att skriva under kapitulationshandlingarna 1940 i samma järnvägsvagn som tyskarna hade skrivit under stilleståndshandlingarna 1918.

Om man ska ta ett steg tillbaka så är denna rivalitet tätt sammanlänkad till själva framväxten av nationalismen i Europa, vilket i dess mer hetsiga form är själva fröet till de båda världskrigen. ⁽³⁾ Patriotiska känslor var inget nytt i Europa. Inte heller nationell medvetenhet. Det som var nytt var den chauvinism som de franska revolutionsarméerna förde med sig. Ockuperade folk tog illa upp och därmed föddes revanschism i stora delar av Europa. Mest påtagligt blev detta fenomen i Tyskland, som var ockuperat av Napoleons arméer under nästan tio år. Man kan säga att den tyska nationen vaknade som ett resultat av denna erfarenhet. Insikten att Tyskland måste bli enat och starkt för att undvika en upprepning föddes som en konsekvens av detta. Därmed sattes igång en spiral av krig och kränkningar som var nästan okända under tidigare år, då freder alltid framförhandlades under de mest hövliga former. Detta fick sin slutpunkt i och med Hitlers excesser och därmed växte det fram en bestämd vilja att göra slut på detta destruktiva mönster. Tyskland behandlades, till skillnad från förlorarna i tidigare krig, väl. Nu skulle såren lappas och man skulle återigen överkompensera för att se till att detta aldrig kunde hända igen. Numera finns ett band mellan Frankrikes och Tysklands politiska eliter som de vårdar ömt som ett spädbarn. Oavsett hur slitsamt det kan bli dem emellan, främst som en konsekvens av de skilda synerna på hur ekonomin ska skötas, så kan man tydligt se på franska presidenters och tyska förbundskanslers agerande att inget får komma dem emellan igen. Så länge Frankrike och Tyskland är sams så förblir Europa en enhet.

Framtiden

Har då alla trätande nationer samma förutsättningar att gå denna väg mot en fredligare framtid? Svaret blir tyvärr nej, det finns inte samma förutsättningar överallt. För att förhoppningarna ska kunna vara höga så behöver det finnas band nationerna emellan, språkliga, religiösa eller andra essentiella sådana. När det gäller Norden så gick det så bra att glömma de gamla striderna på grund av att vi delar så mycket att vi egentligen skulle ha varit en enda nationell gemenskap. Frankrike och Tyskland delar om inte språket så i alla fall en västeuropeisk kulturell gemenskap och i viss mån religionen. Om man ser till konflikten mellan judar och muslimer i Mellanöstern så kan denna inte karakteriseras som ett säkerhetskomplex på grund av att medan judarnas säkerhet är oskiljbar från de muslimska staterna som gränsar till Israel så är denna stat inget existentiell hot för den muslimska världen som sådan, inte ens den arabiska muslimska världen. Således kommer det alltid finnas en obalans mellan de två när det gäller viljan att få ett slut på konfliktmönstret.

Det fall som däremot fyller mig med hopp inför framtiden är situationen i det forna Jugoslavien. Den dagen de serbokroatisktalande folken finner en väg ur konfliktmönstret, vilket jag tror är möjligt nu när EU är på väg att sluka alla de gamla antagonisterna, så finns det en möjlighet att det unga gör som skandinavisterna i norr och söker bygga på det man har gemensamt, språket och kulturen i sina ansträngningar att se till att konflikmönstret bryts. Efterhand som man förhoppningsvis, efter europeiskt mönster, tonar ner religionen som en del av folkgruppernas identitet, så blir detta möjligt. Kanske kommer sydslaverna, eller serbokraterna, om några decennier vara lika såta vänner som vi nordbor.

Noter:

(1)     Ett samtida vittnesmål kommer från kyrkoherden Stehn Jacobsen som skrev i sitt verk Den Nordiske Krigs Krönicke: ”Når de svenske uti denne vinter (1678-79) finge fat på nogle snaphaner, då pinte de dem först grueligen, brände dem under födderne med gloende jern og satte dem siden en spidz indved deras ende og ud ved deres nase. Derefter sloge de dem fast til et trä med et söm igennem begge deres händer över deres hoved og lod dem hänge, til de döde.”

(2)     Fransk-preussiska kriget 1870-71 då Frankrika fick avträda Alsace-Lorraine, VKI då Tyskland fick återlämna det som då på tyska hette Elsass-Lothringen. Efter VKII fastställdes landskapens tillhörighet till Frankrike och eftersom dessa var så centrala i kampen mellan de båda länderna så kom huvudorten Strasbourg att få en symbolisk betydelse för EU och således är Europaparlamentets säte förlagt i denna stad. Utskottssammanträden och extrainsatta plenarsammanträden är dock förlagda till Bryssel. Omständigt, men det symboliska värdet för EU har varit så pass högt att det har ansetts vara värt det.

(3)     Vilket inte är en nödvändighet i sig. Själv skiljer jag mellan patriotism som jag definierar som kärlek till fosterlandet och nationalism som ofta manifesterar sig som ett behov av att förhäva sig på bekostnad av en annan grupp.