En dödskult går i krig

För Hamas medlemmar är jihad lika mycket målet som ett medel. Det heliga kriget är en livsstil och själva meningen med tillvaron för jihadisterna. De vill inte ha fred då de inte vet vad de skulle göra om fred ”bröt ut”. De har ingen aning om hur man styr en stat eller vad som får en ekonomi att fungera. Det förväntade missnöjet med det kommande ekonomiska misslyckandet skrämmer dem till den grad att de gör allt för att förhindra att fredsprocessen väcks till liv igen. Så länge de för krig så blir de istället finansierade av oljestaterna. Valet är således lätt!

Hamas har beskrivits som en dödskult. Martyskapet är det högsta målet för jihadisterna. Döden hyllas medan livet tycks vara ingenting värt. Mammor klär sina barn i självmordsbombardräkter och firar när deras barn dör i terrordåd. Detta tankesätt är väsenskilt från vårt. Föräldrar i väst som får se sina barn skickas iväg i krig hoppas på att de ska komma hem igen. De som har fått betala det ultimata priset för att de försvarar fosterlandet eller folkets värderingar har oftast setts som hedervärda, men detta har aldrig varit något eftersträvansvärt! Det finns en avgrundsstor skillnad där. Jihadisterna inom islam traktar mer efter vad de uppfattar som himmelriket och martyrens belöning än jordelivet. Detta gör dem oerhört farliga och destruktiva. Konsekvensen blir att de inte har någon anledning att sträva efter ett slut på striderna och söka fredliga uppgörelser. De skulle då snuvas på sin himmelska belöning och deras liv skulle tappa riktning och mening.

Föräldrarna till denna jihadbebis visar vad de förväntar sig av honom

Det vi ser i och med den islamistiska väckelsen är uppvakandet av en gammal demon; jihadrörelsen. Driften att gå i jihad har plågat Europa sedan islams tidiga år. Varje vår-sommar säsong var tiden för jihad. Detta heliga krig hade inget slut, det pågick år efter år, utan uppehåll.

Fokus skiftade genom århundradena men drivkraften var densamma. Under medeltiden var det medelhavsregionen som var det primära målet. Under 13- till 1600–talen riktades en stor del av energin mot Centraleuropa. Varje år under 15-1600 talen, till exempel, samlades jihad arméer och plundrade Venetien, Österrike och det fria Ungern (Fotnot 1). Befolkningen fick ingen rast, ingen ro. En vanlig missuppfattning bland svenskar idag är att krigen mellan de ottomanska turkarna och den habsburgska alliansen ”bara” bestod av de återkommande krigen dem emellan. Det många har missat är det lågintensiva krig som jihadisterna bedrev utan uppehåll, medelst plundrings- och härjningståg. Detta var den riktiga plågan. Det Israel upplever nu är ett återuppvaknande av detta eviga jihad. Hamas, islamiska Jihad och Hizbollah kommer aldrig sluta att nöta på Israel. Det finns ingen ände på drivkraften. Israel kommer aldrig få uppleva fred med sina grannar, så länge dessa tankar finns kvar inom islam.

Den arabiska våren har varit en välsignelse för Hamas, samtidigt som den har skapat bryderier. Den positiva effekten, för dem, ligger i att den arabiska omvärlden har kommit att bli dominerad av islamistiska krafter och i och med det så har stödet för Hamas kamp mot Israel förbättrats avsevärt. Det har rent av förkommit påtryckningar för att de ska ta strid med Israel. De nya svårigheterna ligger i att befolkningen i Gaza nu i likhet med sina grannar i Egypten vill ha medbestämmande. Stödet för Hamas har sjunkit sedan kriget med Israel 2008-9. Hamas inser att det enda sättet att bibehålla rörelsens popularitet och hålla undan för kraven på nya val, är att bibehålla krigstillståndet. Hamas ledning inser vilket kraftfullt vapen det är att ha möjligheten att samla befolkningen mot det ”yttre hotet” Israel. Vid en presskonferens den 19:e, deklarerade Hamas ledare att Israel skulle sluta bomba först eftersom ”de startade kriget”. Denna beskrivning ifrågasätts inte av befolkningen i Gaza. Hamas kan nu vänta ut Israel. Det rubbar dem inte att civila dör när de placerar avskjutningsramper intill moskéer och bostadshus. För eller senare kommer inte Israel att finna fler mål värda en insats och då avrunda kampanjen. Hamas kan då deklarera seger på grundval av att Israel slutade bomba. Det faktum att Hamas då har överlevt är deras seger, precis som var fallet 2009. Hamas kan då hävda att de har försvarat folket från ”Israelisk aggression” och styra Gaza utan invändningar i några år till.

Snart är det dock tid för jihad att återupptas. Vad annars ska en jihadist göra?

 

Fotnot 1: Läs bl.a. ”The Enemy at the Gate – Habsburgs, Ottomans and the Battle for Europe”, Andrew Wheatcroft.

Annonser

Ship to Gaza

Denna artikel publicerades idag på Newsmill.

Ship to Gaza underminerar fredsprocessen

(Newsmill 15 september 2011)

FN rapporten om Ship to Gaza incidenten (hädanefter benämnt StG) visar att Israel hade rätten att upprätta en blockad av Gaza, för att förhindra införseln av vapen till Hamas. Israel befinner sig trots allt i ett ”de facto” krigstillstånd med Hamas.  StGs försök att bryta blockaden har som syfte att provocera Israel till att ännu en gång överreagera. Israels tendens att överreagera är dess stora svaghet. Det är i och för sig förståeligt, givet att staten har stått under invasions- och förintelsehot under hela dess 60-åriga existens.

(Fredsaktivist på Mavi Marmara)

StG:s provokationsstrategi är en del av en större helhet som har inkluderat krigen i Libanon 2006 och Gaza 2008.

I grund och botten sitter Israel i en rävsax. Om de drar sig tillbaks från ockuperade territorier så utsätter de landet för beskjutning från positioner lång mer fördelaktiga för landets fiender än vad som annars är fallet. Om de stannar kvar förlorar de allt rimligt hopp om ett fredsavtal samtidigt som landet blir allt mer isolerat i omvärlden.

Då hoppet om ett fredsavtal trots allt har varit ett marginellt hopp, givet inte bara Syriens ställningstagande, utan framförallt de islamistiska rörelserna, Hamas och Hizbollahs kompromisslösa ställningstagande att ingen fred kan bli möjlig förrän Israel är förintat, så har Israel länge valt att självt agera kompomisslöst.

Till slut blev det dock Israel som tog det första steget mot att påbörja en fredsuppgörelse. I maj 2000 drog Israel sig tillbaka från buffertzonen i södra Libanon och 2005 från Gaza plus en del bosättningar på västbanken, utan något fredsavtal eller krav på några andra vilkor som den arabiska sidan skulle uppfylla. Detta var en stark goodwillgest från israelisk sida som de hoppades skulle underlätta vidare förhandlingar.

Vad blev svaret? Ja, det vet vi idag. Islamisterna flyttade fram sina positioner och använde dessa till att angripa Israel, precis som man hade fruktat. Gränsraiden av Hizbollah in i Israel 2006 och Hamas oupphörliga beskjutningar in i Israel från Gazaremsan, med crescendo i december 2008, var otvetydigt krigshandlingar. Man kan beklaga att Israel ofta väljer att agera mycket kraftfullt. För dem är det sekundärt vad den internationella opinionen säger. Hamas och Hizbollah å andra sidan är mycket slipade i sin mediastrategi. Militära installationer placeras i källarlokaler i vanliga bostadshus i södra Beirut och Gaza city. Raketer avfyras från hustak och nära intill sjukhus, med vetskap om att IDF´s artilleriradar pejlar in avfyrningarna, vilket leder till omedelbar svarseld, med civila förluster som följd. Dessa civila förluster är medel för att uppnå målet, offerstämpeln. Al-Jazeera slussas runt från katastrof till katastrof och kablar ut bilderna till världen. Israel är chanslösa i mediakriget. Hamas och Hizbollah är de otvetydiga vinnarna i de båda krigen 2006 och 2008/09. Den tydligaste effekten av kriget i Libanon 2006 var att Israels relation med Turkiet blev väldigt skakig.

Spiken i kistan för denna relation sätts in av intermezzot runt StG konvojen 2010. Att Turkiet släppte iväg blockadbrytarna var en indikation om hur relationen med Israel hade utvecklat sig. Det finns tydliga band mellan, den för ”Frihetsflottan” centrala organisationen, IHH och terrororganisationer som Hamas. Att namnkunniga svenskar såsom författare, filmstjärnor, riksdagsledamöter och professorer lierar sig med terrororganisationer är och förblir ett mystrium för mig.

Värre är att detta engagemang och agerande, som FN nyligen har förklarat vara i strid med internationell rätt, verkar mycket menligt på fredsprocessen. Den övergripande strategin bakom Libanon- och Gazakrigen och StG är att isolera och frysa ut Israel. Israel ska känna att det befinner sig i en omöjlig situation och tvingas till ytterligare eftergifter.

Problemet är, som nämnts ovan att Israel redan har provat eftergifter och sett resultatet av dessa. Islamisterna ser eftergifter som ett tecken på svaghet och istället för egna tillmötesgåenden får de blodad tand.

Således blir det enda resultatet att Israel allt mer drar sig tillbaka in i sitt skal och fredsprocessen dör allt mer. Denna process är personerna bakom StG medskyldiga till. De bestraffar den part som försöker göra eftergifter.

Denna linje är inte så konstig givet deras världsbild, där judarna inte har rätt att bo i regionen och än mindre har rätt att ha en egen stat. Hur pass fel dessa båda premisser är ska jag förklara i en annan artikel som publiceras här om ett par dagar.

%d bloggare gillar detta: