Vi ser slutfasen av fördrivningen av den kristna kulturen i Mellanöstern och Väst lyfter inte ett finger!

ANALYS

Det vi upplever nu är den sista fasen av en process som började i slutet av 1800-talet; nämligen den fullkomliga fördrivningen av den kristna kulturen från centrala Mellanöstern. Så sent som under 1800-talet fanns det en livskraftig kristen kultur inom ramarna för den muslimska världen, men nu finns bara en spillra kvar av denna. Redan för hundra år sedan gav den Turkiska regimen, med villig hjälp av lokalbefolkning, bland annat beduiner och kurder, dödsstöten mot denna kultur. Det som sker nu genom IS och andra islamistiska organisationer är egentligen bara upprensningarna efter det folkmord som genomfördes då. De kristna utgjorde hälften av befolkningen i Konstantinopel så sent som 1910, medan stora kristna befolkningsgrupper av armenier, assyrier och greker utgjorde ca 25 % av befolkningen i Anatolien som helhet. Först ottomanerna och sedan den turkiska statsbildningen, utrotade eller fördrev de stora kristna befolkningsgrupperna av rädsla för deras separatism. Detta är den mer vanliga förklaringen till folkmordet på de kristna, men den ger inte hela bilden. Den förklarar inte den folkliga entusiasmen för att deltaga i detta folkmord runt om i Mindre Asien, Levanten och Irak. Den förklarar inte varför detta folkmord fortsätter än idag. För att förstå denna dynamik måste vi gå ner på djupet.

Beskrivningen nedan av drivkraften i gruppen ”muslimer” blir av nödvändighet en beskrivning av den dominanta kraften i de muslimska samhällena, intoleransens och religionens krafter som, såväl då som idag, får goda människor i det muslimska samhällena att kura av rädsla i sina hem. Det är således inte en generalisering om alla muslimers värderingar, utan en beskrivning om de starkastes värderingar som förde det muslimska samhället i denna riktning.

Etnisk karta över Mindre Asien 1910

Etnisk karta över Mindre Asien 1910

 

Klyftan mellan öst och väst exponeras

Den muslimska världen var på 1800-talet en värld som hade tappat fotfästet. Resultatet av den ekonomiska, sociala och politiska stagnationen som hade pågått under århundraden exponerades fullständigt i kontakten med det industrialiserande väst under 1700-talet och än mer under loppet av 1800-talet. Den muslimska militärmakt som hade terroriserat väst under århundraden visade sig nu vara fullständigt tandlös när den mötte de väl organiserade, disciplinerade och välutrustade västerländska arméer. Mellanösterns ekonomi kunde inte begagna sig av tekniska landvinningar från väst på grund av den låga utbildningsnivån. Man ville ha redskapen för industri och krig, men man förstod inte processerna som låg bakom skapandet av dessa. I botten låg en grundläggande brist på nyfikenhet på omvärlden (Fotnot 1). Som en kontrast kan ses det faktum att när Napoleon anlände till Egypten 1798 så tog han med sig inte bara en armé av soldater utan även en av forskare. Just Napoleons dramatiska seger över Mamlukerna vid pyramiderna 1798 var en händelse som skakade om den muslimska världen. Många tusen mamluker dödades till priset av 29 fransmän!

 

Vilken väg skulle man välja?

Synen på hur man skulle lösa detta i den arabiska och turkiska världen delades upp folk i två riktningar. En grupp ansåg att man skulle efterapa västvärlden. Inte bara när det gällde att införskaffa tekniken utan även mentalt, att förstå hur man byggde samhällen i väst och hur man förhöll sig till religion. Den andra gruppen ansåg att man skulle söka svaret till stagnationen i religionen. Man ansåg att stagnationen var priset för att man hade lämnat det som man såg som den sanna tron. Naturligt nog så valde de kristna och judiska befolkningarna i de muslimska länderna den första vägen, vägen mot modernisering. Dessa grupper hade redan kontakter i väst, ja de var rent av ofta de enda som blickade utåt överhuvudtaget. De handlade med väst och utgjorde en betydande del av diplomatkåren. Bland de inåtskådande muslimska grupperna finner vi wahhabiterna, vars lära föddes under denna period och vilken styr Saudiarabien idag och som ligger bakom mycket av dagens radikalisering av muslimer som plågar oss och den muslimska världen så nu. I princip samma konflikt uppstod på andra håll i världen när gamla samhällen konfronterades med västs moderna samhällen, såsom i Japan, Kina och Ryssland. Ingenstans har den konflikten dock tagit så lång tid som i den muslimska världen och ingenstans kan man observera en sådan stark motrörelse så sent in i processen (Fotnot 2). De muslimska krafter som skådade tillbaka mot ett ”renare” islam såg givetvis de kristna och judarna som förrädare för att de ville efterlikna väst. Fröet till den framtida stormen var sått.

Vinnare och förlorare i den nya ordningen

När det Ottomanska riket öppnade dörrarna mot västmakterna och Ryssland så framträdde ett tydligt mönster. De kristna och judarna blev vinnarna! Tack vare sina bildningsideal och de nämnda kontakterna med väst kom dessa grupper att blomstra. Ännu mer så när västmakterna framtvingade reformer i riket som gav de kristna och judarna lika rättigheter, d.v.s. avskaffade dhimmireglerna. Detta öppnade nya vägar in i byråkratin också. Muslimernas värld rasade samman. Deras artificiellt skapade position som härskarklassen i samhället rycktes undan när alla fick tävla på, relativt, lika villkor. Hierarkierna förändrades när de kristna och judarna blev allt mer ekonomiskt framgångsrika. De muslimer som inte lyckades lika bra avundades ofta denna framgång och hade svårt att hantera frustrationen. Till viss del kan man säga att fröet till fördrivningen av de kristna såddes när dessa fick lika rättigheter. Islams ”tolerans” för andra grupper sträckte sig bara så långt att de tolererades så länge dhimmifolken förblev under klacken.

Det är svårt att se en skillnad mellan de folkligt utförda folkorden på de kristna från 1800-talet till 1915 och det IS gör idag. De är samma andas barn och de har utförts med samma grymhet.

Det är svårt att se en skillnad mellan de folkligt utförda folkorden på de kristna från 1800-talet till 1915 och det IS gör idag. De är samma andas barn och de har utförts med samma grymhet och blodlust.

 

Muslimsk reaktion

1860-talet massakrerades 10,000 maroniter av druzer i en konflikt dem emellan. Detta följdes av att ytterligare tusentals kristna dödades av en galen folkmassa i Damaskus. Inget av detta var resultatet av Ottomansk policy, såsom de senare folkmorden på armenier och andra kristna. Istället var det resultatet av de folkliga frustrationer med den förändrade samhällsordningen som jag beskrivit ovan. Engelsmannen Cyril Graham som bevittnade våldet beskrev det som ”ett extraordinärt blodfrosseri” med druser skrävlande om hur många kristna skallar de hade slagit sönder. Det finns ingen skillnad mellan dessa drusers massmord på maroniter och dagens massakrer på kristna och yezidier av dagens IS. Ingen skillnad alls! De är båda samma andas barn, resultatet av samma muslimska raseri efter en förlorad position som härskarfolk.

 

Västmakternas svek

Snart sattes en olycklig växelverkan in. Ju mer de kristna makterna gick in för att skydda de kristna från övergrepp, ju mer förstärktes muslimernas känslor av att de kristna var agenter för väst. De hade helst sett att de skulle förbli i den underdåniga position som de hade satts i genom dhimmisystemet, men en person eller grupp som fått smak på frihet är svår att stoppa. Det som gjorde saken värre var att västmakterna framtvingade rättigheter för de kristna och judarna, men de gav inget reellt skydd för dem mot den motreaktion som kom. Här kan man se början på ett agerande som har fortsatt ända in i våra dagar. Efter ingripandet mot ottomanerna med enledning av massakerna på Chios under det grekiska frihetskriget, som jag har skrivit om här, förändrades framför allt britternas policy mot en uttalad turkofili som innebar ett överslätande av det som skedde innanför imperiets gränser. Till stor del var denna policy föranledd av krassa storpolitiska överväganden där man trodde sig behöva stötta det Ottomanska riket som en buffert mot Ryssland (precis som idag med Erdogans Turkiet), men likväl fanns det inflytelserika personer som var övertygade om det Ottomanska rikets positiva värden. Denna policy dog dock någon gång på 1870-talet.

Nästa stora felsteg för de västerländska makterna kom under och efter det första världskriget. Turkarna förkroppsligade nu i västerlänningarnas ögon, på goda grunder efter folkmordet, barbari och omänsklighet. Istället inbillade sig fransmännen och britterna att, i kontrast till dessa ”onda turkar”, araberna var rena som snö, i alla fall var det så man tänkte framställa dem. Vi kan här se början på en medveten och organiserad vittvättningskampanj av arabernas historia, där man framställer det så att alla brott som hade begåtts mot de kristna och minoriteterna skulle tillskrivas det Ottomanska riket, medan den arabiska eran skulle framställas som en gyllene period av tolerans. Resultatet av denna kampanj och effekten den har haft på samhällsdebatten och historieskrivningen känner vi av ännu idag.

Västmakterna vägrade erkänna de kristna gruppernas krav på autonoma områden, i norra Irak till exempel. Istället skulle de kristna tvingas att acceptera och se sig som en del av den nya ”arabiska nationen”, som man hoppades skulle bli sekulär och demokratisk. Dessa förhoppningar var byggda på mycket lös sand och stora skopor av önsketänkande. Det var som att man trodde på sin egen vittvättning av historien. De kristna och judarna som visste annorlunda lyssnade man inte på. Väst ansåg att om autonoma områden skapades så skulle detta försvåra deras integration i den nya arabiska identiteten. Mycket snart skulle dock denna arabiska identitet komma att smälta samman med den muslimska identiteten och de kristna blev återigen satta på undantag. Dhimmireglern återinfördes också i många av de ottomanska efterföljarländerna. Pressade att samarbeta med deras muslimska herrar anammade många kristna, framför allt i det heliga landet, muslimernas antisemitiska linje, vilket inte bara var tragiskt utan även av skada för dem själva, för ”efter lördagsfolket kommer söndagsfolket” som man kunde höra skanderas på gatorna. En kristen exodus från Levanten hade satt igång redan under 1800-talet och den bara ökade i styrka under denna period.

Varför, frågar man sig då, gjorde västmakterna på detta viset? Svaret är att de som kolonialmakter med miljoner av muslimska undersåtar fruktade reaktionerna som hade kommit från dessa om de hade stöttat kristet självstyre och eventuellt tagit dem under sitt beskydd. Man kan se tydliga paralleller till dagens situation, där USA efter invasionen av Irak 2003 inte lyfte ett finger för att skydda de kristna, då de ansåg att detta skulle underminera USA:s förhållande med de muslimer som de ockuperade och försökte bygga en relation till. Idag kan man se västerländska ledare göra allt för att inte dra uppmärksamheten mot att detta långa folkmord mot den kristna kulturen i regionen nu börjar närma sig sin avrundning. Allt för att inte uppröra de stora muslimska minoriteterna som nu bor i Västeuropa.

På så sätt har de kristna västerländska stormakterna svikit de kristna i Mellanöstern under snart 200 år. Vi i väst kan inte klandras för att muslimerna i regionen har utövat ett så gruvligt våld mot de kristna på grund av att moderniteten skiftade om hierarkierna i regionen. Den skuldbördan faller endast på förövarna själva. Men, en moralisk skugga faller ändå över de västerländska stormakter som hade makten att hjälpa de kristna i regionen, efter 1300 år av underordning och förnedring. Hjälpte det västmakterna att offra de kristna? Är den muslimska världen idag vänligt inställd till väst? Har de omfamnat modernismens alla välsignelser? Sekulär skola, fri press, oberoende domstolar, demokrati osv? Ingen tror väl att alla kristna skulle koncentreras till dessa autonoma områden, men det hade varit skönt för dem att ha en plats på jorden som är deras, där de slipper uppleva förföljelse och förtryck och där de också kan försvara sig själva. Då kanske de autonoma regionerna hade kunnat användas som en plattform för att påverka samhället i stort i riktning mot modernitet med ett självförtroende som kommer av vetskapen att man är trygg.

 

Fotnoter:

(1) Detta är tyvärr ett mönster som inte har brutits ännu idag, vilket man kan se genom att antalet böcker som översätts till arabiska i arabvärlden varje år är en femtedel av det antal som översätts till grekiska i Grekland.

(2) I detta fallet, beroende på när man daterar starten, men enligt undertecknad befinner vi oss nu ca 250 år in i processen. I Ryssland tog den mentala omställningen ca 100-150 år. I Japan några decennier.

Annonser

Centraleuropas sväng mot höger är en reaktion på det marxistiska strypgreppet på Europa

När DN och andra svenska tidningar angriper Polens regeringsparti PiS för dess ansträngning att kontrollera de statliga medierna och måla samhällsdiskursen i sina egna färger, så glömmer man villigt bort vad som förorsakat dessa statliga ingrepp. Man betraktar utvecklingen i Centraleuropa som om den hade uppstått i ett vakuum, som om den inte föranleddes av ett annat skeende, men det har den naturligtvis inte gjort. Ingenting gör det! Men många vill inte se detta, då det reflekterar dåligt på det projekt som ligger till grund, det projekt som man själva är djupt insyltade i.

Detta projekt är givetvis den marxistiska omgestaltningen av det västerländska samhället som pågår på alla nivåer. Det syftar till en fullkomliga vänsterdominans över den ideologiska formateringen av samhället, över medierna och över medborgarnas självaste tankemönster. Den är så fullständigt framgångsrik att den i sin indoktrinering har förmått liberaler att inbilla sig att de propagerar för liberalism när de i själva verket saluför ren och skär socialism.

Vi, som har smygindoktrinerats med detta sedan barnsben märker ofta inte detta, men i Centraleuropa är det annorlunda. De har precis tagit sig ur ett 45-årigt socialistiskt förtryck och kan betrakta skeendet med mer vakna ögon. När de blev fria så slängde de centraleuropeiska folken sig i Västeuropas famn. Men nu, 25 år senare, har den bittra verkligheten sjunkit in: Europa är ett skal!

Marxistiskt genererat självtvivel och självförakt har undergrävt all tilltro till det som gjorde Europa starkt. Det Europa som centraleuropéerna längtade till under alla de där långa åren bakom muren, finns inte längre. Polackerna har nu insett detta och deras dom är hård. De vill inte veta av mer socialism i sitt land, vare sig det har sitt ursprung i Moskva eller Bryssel. Följaktligen finns det inte längre ett enda socialistiskt parti representerat i landets sejm. Vilken befrielse det måste vara för dem. Vad det måste svida i våra socialisters ögon. Varför tror ni kampanjerna mot Polen är så intensiva?

Polen sätter, tillsammans med de övriga Visegradländerna, Tjeckien, Slovakien och Ungern, käppar i hjulet för EU:s planerade migrantfördelning. Detta irriterar klart i Bryssel, Berlin och Stockholm när vi inte kan få dem att bära konsekvenserna av våra ohejdade och oöverlagda locktoner till i princip hela Afrika och Mellanöstern och vem kan klandra dem?

Denna senaste sväng för pendeln, nu mot höger från den nuvarande vänsterdominansen är bara den sista under de senaste 200 år av en europeisk historia som har dominerats av de svängningar mellan extrema positioner som har pågått ända sedan den franska revolutionen. Ja, denna franska revolution som jag återkommer till så mycket. Den ändrade på så mycket och utan den är dagens värld inte möjlig. Som jag skrev här, så uppstod denna revolution när folket i Frankrike kunde beskåda de friheter som fanns på andra sidan av det dimmiga sundet, som en kontrast till den egna autokratin. Se även min artikel om ”Revolutionsbältet” för mer om de strukturer som låg bakom denna konflikt.

Kontinentens politiska liv har således präglats av dessa våldsamma svängningar mellan ofta extrema positioner ända sedan autokratin började falla. Storbritannien har stått utanför denna utveckling som själva fadern till den och britterna, ute på sin ö, har genomlevt dessa två turbulenta århundraden i relativ frid och fröjd. Detta faktum kan de tillskriva sin liberala konservativa politiska filosofi, som har skapat ett samhälle där individens frihet och rättigheter ligger i fokus, där man har varit befriade från utopiska drömmar med dess massiva omdaningsprojekt som alltid leder till slitningar i ett samhälle, lidande och att stora grupper kommer i kläm.

Den franska revolutionen som spårade ur i pöbelvälde, blodbad och laglöshet och det påföljande Napoleonkrigen, med dess ca 7 miljoner döda, satte skräck i inte bara Europas ledarskikt, men även många andra vänner av ordning. Denna skräck resulterade i repression och ett århundrade av reaktionärt styre. De frekventa revolutionerna under resten av århundradet verkade bara till att stärka denna drift. Så småningom blev det trots allt töväder och liberala krafter kunde påverka i allt fler stater. Kriget satte dock stopp för denna utveckling. I alla de länder där repressionen hade förblivit intakt, exploderade nu missnöjet i röda revolutioner som skördade miljoner människoliv.

Tysk anti-kommunistisk skräckpropagande från 1919, som faktiskt kan ses som berättigad. Konsekvenserna av denna skräck blev dock nazipartiets uppkomst.

Tysk anti-kommunistisk skräckpropagande från 1919, som faktiskt kan ses som berättigad med tanke på de röda upproren i Tyskland åren efter krigsslutet och det vansinnesdödande som redan pågick och skulle komma mycket mer av i Ryssland i spåret av det röda övertagandet. Konsekvensen av denna skräck blev nazipartiets uppkomst.

Fascismen och Nazismen uppstod inte i ett vakuum. Den uppstod som en reaktion på den röda terrorn. Eliter i Central- Syd- och Östeuropa bildade allianser med nationalistiskt sinnade arbetare, bönder och mer ofta än inte kyrkan. Framtoningen blev folklig och ideologin socialistisk, för att kunna konkurrera med den kompromisslösa röda revolutionen. Den svart-röda fascismen var istället full av kompromisser, som tillät privat ägande och gynnade det storindustriella kapitalet och skapade därmed allianser mellan socialistiska arbetare och reaktionära eliter.

Den kraftmätning som denna extrema reaktion på kommunismen skapade i centrala och södra Europa förstörde inte bara Europas fysiska miljöer, utan till lika hög grad vårt förstånd. Europa hade enligt många nått vägs ände i och med den omfattande självförstörelsen. Röster höjdes i enlighet med att vår civilisations berättigande därmed var uttömt. Den stora boven i dramat ansågs nationalismen vara. Var detta en rimlig slutsats? Jag kan inte se på det så. Krigen var en konsekvens av modernismen, industrikapaciteten och utvecklingen. Baksidan av rikedom och utveckling i Europa blev en utvecklad kapacitet för förstörelse.

Visst spelade nationalismen en roll i det första världskriget, men under det andra fanns det få sådana känslor. Istället utgjorde de skruvade vänsterideologierna kommunism och nazism det ideologiska smörjmedlet under denna runda av krigen. Likväl slapp kommunismen bära en del av skulden för det andra världskrigets härjningar. Man säger att segrarmakterna skriver historien. Aldrig har detta varit mer sant än efter 1945! Den marxistiska Frankfurtskolan från mellankrigstiden blommade upp igen och spelade på ovan nämnda känslor.

Folk i Västeuropa ficks att tro att inga av de utvecklingsmässiga stordåd som européerna tidigare hade ansvarat för hade någon betydelse längre. Det enda som var viktigt var den skuld som nu matades in i våra huvuden. Vi skulle fås att tro vi var den mest värdelösa civilisationen sedan begynnelsens tid och att allt som vi hade uppnått var en konsekvens av att vi hade utnyttjat andra. Detta var den vänsterextrema position som kom att bli konsekvensen av nazismens härjningar i Europa. Det är en konsekvens som har plågat våra sinnen ända till denna dag.

Först nu kan man skönja att vänsterns förtrollning börja släppa. Historiker som Niall Fergusson verkar för att återställa vårt sans och förstånd och att återuppbygga insikten om att den västerländska civilisationen är värdefull för mänskligheten och således är värd att kämpa för. Ingen tidigare eller samtida civilisation har skapat så mycket välstånd, hälsa, demokrati och friheter. Utan västs framsteg skulle världen vara en mycket mörkare plats. Om detta råder det ingen tvekan. Nu måste vi i väst åter anamma denna insikt.

Det som sker i Polen kan utgöra början på en ny svängning av pendeln. Även om jag inte personligen vill se en stat lägga sig i kulturpolitik på så sätt som sker där, så får man fråga sig på vilket sätt den marxistiska dominansen av västs medier är bättre? Kanske måste ont bekämpas med ont? I alla fall så verkar det kontinentala Europa, de senaste 200 åren, sakna förmågan till moderation och mellanvägar. I vilket fall så anser jag att den reaktion som pågår i Polen, på det stora hela, är av godo och nödvändig för att systemet ska ruskas om. Nästan allt som förmår bryta detta mentala vänsterförtryck som vi nu befinner oss under är av godo.

En bättre väg framåt från denna punkt är dock om vi kan komma till insikten att vi måste undanröja möjligheterna för radikala ideologier att sätta ett så stort avtryck på samhället genom statens institutioner. Det är här vi har nytta av att lyfta fram konservatismen igen. Idén med en statlig teve och radio som säkerställer objektivitet är god i teorin, men vi kan tydligt se att den inte fungerar i praktiken, när den stora vänsterdominansen där gör den allt annat än objektiv. Vi måste se över hela utbildningsväsendet och finna vägar mot en mer objektiv framställning av verkligheten i skolorna. Vi måste återställa respekten för individen i vårt samhälle och återvända till synen att ingen agenda är värd att enskilda körs över. Låt ett samhälle som vårt, med i grunden friska värderingar, istället utvecklas organiskt. Tiden är mogen för en demokratisk kontrarevolution i väst, i syfte att driva de röda aktivisterna på porten en gång för alla!

En historia om Världskrig – Kampen mellan handelsstater och krigarstater och hotet om en sista uppgörelse

Efter min förra artikel, om riskerna att kriget i Syrien utvecklas till ett Tredje Världskrig, så uppstod en del diskussioner om vad som ska innefattas i begreppet ”Världskrig”. Prof. Wilhelm Agrell har, som bekant, deklarerat att vi redan nu befinner oss i ett sådant krig, men är han för tidigt ute? Han motiverar bland annat med att 4 av 5 permanenta medlemmar av säkerhetsrådet befinner sig i krig med IS, men kan krigshandlingarna verkligen anses vara av den rangen? Han säger att hela det internationella systemet påverkas, att det befinner sig ”i gungning”, men kan man verkligen påstå det? Är det någon stormakt som ser ett existentiellt hot i IS? Frågan är inte om huruvida IS kan krossas eller inte, utan om vem som ska besväras med att utföra handlingen. Man kan konstatera att det stora problemet ligger i att världen måste komma överens innan någon går in, annars föreligger risken att stora aktörer som Saudiarabien och Iran ryker ihop och då vet vi inte vad det hela kan leda till, vilket var ämnet för min förra text.

Vi kan konstatera att Agrell är lite tidigt ute, men att han mycket väl kan ha rätt i att vi nu befinner oss i förstadiet till ett sådant krig, om det hela skulle spåra ur. Men vad är då ett riktigt världskrig? För att förstå detta så måste vi titta på historien. Inte bara det som vi känner som de första och andra världskrigen, utan längre tillbaka, då världskrig faktiskt har utspelat sig innan det som vi känner som ”det första”. Franska revolutions- och Napoleonkrigen (1792-1815) var definitivt ett världskrig. Troligen bör man även se Ludvig XIV:s krig (1688-97, 1701-14) mot den stora alliansen, som ett sådant (Fotnot 1) och egentligen finns det ett krig till som kan kvalificera, men det lämnar jag utanför nu. Det går att dra ut ett antal oföränderliga kriterier som måste uppfyllas. Sedan får vi beakta evolutionen inom det internationella systemet, de förhållanden som förändras. Jag lutar mig en hel del mot George Modelskis analyser av de långa politiska cyklerna sedan år 1500. Inbakat i beskrivningen av ett världskrig finns berättelsen om hur dessa krig har utgjort skådeplatsen för en global kamp mellan handelsstaterna och krigarstaterna.

 

De oföränderliga kriterierna:

1) Kriget ska påverka hela det internationella politiska systemet. Detta system är en konsekvens av det internationella ekonomiska systemet, som växte fram runt år 1500. Det skiljer sig från tidigare system genom att de stora noderna i systemet; Europa, Mellanöstern, Indien och Kina tidigare inte fungerade som ett sammanbundet ekonomiskt system. Handel dem emellan pågick genom en form av stafetthandel. Kina bedrev inte direkthandel med Europa till exempel, utan varor passerade ett antal händer på den resan. När Portugal öppnade en handelsrutt direkt till Indien och Kina över haven så lades de första byggstenarna till detta internationella ekonomiska system. Som en logisk följd så fördes politiska intressen upp på en global nivå, i takt med de ekonomiska intressena. I begynnelsen var det internationella systemet naturligt nog dominerat av Europa, då det bara var europeiska stater som agerade internationellt. Efterhand växte dock systemet till att inkludera världen genom de koloniala besittningarna och handelsposterna. Från Europa självständiga aktörer tillkom i form av USA på 1700-talet och Japan på 1800-talet. På 1900-talet exploderade som bekant systemet till att innefatta i stort sett hela världen. För att ett krig ska anses vara ett världskrig, så ska detta som sagt påverka hela detta system. I systemets begynnelse spreds krigshandlingar över klotet bara genom marin krigföring om handelsleder och handelsposter, senare genom kolonier och slutligen genom självständiga aktörer över hela dess yta.

2) Större delen av det internationella systemets stormakter ska vara involverade i krigshandlingarna. Under Ludvig XIV:s krig så uppfylldes detta med råge då till och med Sverige och Danmark deltog i ett proxykrig. Under Napoleonkrigen deltog till och med den enda icke-europeiska aktören, USA. Under de första- och andra världskrigen, som jag för övrigt egentligen ser som ett enda krig, deltog till och med nya aktörer som Japan och Kina. Den enda världsdel som stod utanför var Sydamerika.

3) Kriget ska avgöra en viktig ekonomisk/politisk men även en ideologisk fråga. Man kan också konstatera att impulser från världskrigen har fått långtgående konsekvenser som lägger grunden för nästa världskrig. Så här kan man sammanfatta konsekvenserna av de fyra världskrig (eller tre om man som jag ser VKI och VKII som ett världskrig) som vi behandlar:

Ludvig XIV:s krig var en utmaning mot Hollands då ekonomiskt och marint dominerande position. Frankrike ville åt de rika regionerna i Holland och Spanska nederländerna och lägga beslag på den holländska handeln. Samtidigt ville ”Kung Sol” kväsa det parlamentariskt styrda Holland som var en nagel i ögat på en monark som var i processen att bygga upp en ny politisk ordning som vi känner som absolut monarki. Franska intellektuella och religiösa minoriteter som hugenotterna flydde till Hollands politiskt och religiöst toleranta famn. Holland överförde inte bara sitt styre, utan även positionen som ledande makt till Storbritannien, genom ”the Glorious Revolution” under ett världskrig där de tillsammans sedan krossade Ludvigs auktoritära drömmar. Förlusten sådde fröet till undergången för Ludvigs system. Under 1700-talet spirade det intellektuella motståndet mot absolutismen genom tänkare som Voltaire som överförde politiska tankar från segrarmakten och den nya ekonomiska hegemonen Storbritannien till Frankrike.

Storbritannien sätters punkt för Napoleonkrigen vid Waterloo.

Storbritannien sätters punkt för Napoleonkrigen vid Waterloo.

När ”Ancien regimé” föll 1789, så var den en direkt konsekvens av denna process. Ett nytt Frankrike trädde fram. Ett Frankrike som ville omforma hela Europa, genom våldsam revolution och blodsutgjutelse. Detta stod dock inte i Storbritanniens intresse, vars modell istället var en stegvis och trygg utveckling där de demokratiska värdena hela tiden förädlades genom en konsensus mellan de ledande skikten och de som sökte mobilitet och friheter. Den franska revolutionen var ett försök att framtvinga flera århundraden av utveckling över en natt. Resultatet blev laglöshet och skräckvälde. Därför var det egentligen två demokratiseringsmodeller som stod mot varandra under Napoleonkrigen och inte revolutionärer mot reaktionärer som man vanligen tolkar förloppet. Oavsett vilka motiv Habsburgkejsarna eller de de övriga kungahusen i Europa hade, så var det nämligen Storbritannien som finansierade kriget mot Napoleon och som diplomatiskt snodde ihop allianserna.

Effekten av Napoleonkrigen var framväxten av den organiserade nationalismen. Utan att mobilisera hela folk, hade det inte gått att fylla leden i de allt större arméer som de spirande industriernaa förmådde att stampa fram. Att appellera till nationella känslor blev den nya melodin. Mer specifikt, kan man konstatera att de franska massarméernas ockupation av Tyskland väckte den tyska nationalismen och satte Tyskland på ett spår som inte slutade vid enandet utan tog stopp först när Tyskland hade återbetalt läxan inte bara till Frankrike utan till hela Europa.

Så är vi framme vid den sista senaste ronden av världskrig, som vi känner som VKI och VK II, som till viss del alltså kan hänföras till urspårad nationalism, men även under krigets andra skeende till stor del till, den revolutionära socialismen som hade fötts vid samma tid på samma Parisgator som nationalismen. I dess första rond ställde kriget de liberala demokratierna mot auktoritära och reaktionära regimer i Centraleuropa mot varandra. I dess andra rond stod samma liberala krafter nu mot samma auktoritära krafter, som nu hade genomgått en metamorfos till en fascism som var en fusion av nationalism och gamla reaktionära intressen med den socialism som de kände sig hotade av (utefter principen ”if you cant beat them, join them”, eller i alla fall få dem att tro att du gjort det). De liberala kan tacka sin lyckliga stjärna för att fascismen och dess nära kusin, socialismen som utgjorde det andra hotet mot den fria människan, brände av en del av sitt krut mot varandra. Annars hade demokratierna fått kärnvapenbomba Europa till frihet…..och vilken ”seger” det hade varit sen. Det fria samhället, den liberala demokratins överlevnad blev alltså stridsfrågan under denna drabbning.

Om vi tvingas genomleva ännu ett världskrig, vad står då på spel? Vilken är stridsfrågan? Man kan utan tvekan peka ut källan till en sådan sista utmaning av världsordningen och de individuella friheterna: Mellanöstern och återkomsten av ett militant och radikalt islam. Kopplingen till det föregående världskriget är som så här: När den fascistiska maskrosen trampades ut i Europa så spred sig tyvärr några sporer. Dessa nådde till Mellanöstern och gav en ny blomning. Islam, som i sig självt, är en ondskefull religion när den tolkas på det bokstavliga sätt som den är avsedd att tolkas, fick genom inspiration från fascismen tyvärr ytterligare mindre attraktiva drag. Nu tillfördes islam ett mer absolutistiskt synsätt och en genomgripande totalitär syn på samhället. Toleransen för avvikelser från kristna och andra trosfiender är nu ännu mer obefintlig inom de radikala kretsarna.

Sammanfattningsvis; så ska ett världskrig påverka hela det internationella politiska systemet, inbegripa lejonparten av dess stormakter och avgöra politiska, ekonomiska och ideologiska frågor som är avgörande för funktionen av hela detta internationella system. Vad är då det föränderliga?

 

Evolutionen inom det globala politiska systemet:

1) Det internationella politiska systemet har växt mycket snabbt de senaste 100+ åren, till att nu innefatta i princip hela den kända världen. Detta innebär att man nu kan anta att en större del av stormakterna och andra regionala aktörer kan tänkas hålla sig utanför nästa världskrig. I det förra världskriget stod som nämnts Sydamerikas Brasilien och Argentina, med undantag för mycket sena symboliska krigsförklaringar, utanför. Nu när systemet är ännu större skull man kunna tänka sig att både Indien och Kina till exempel skulle kunna undvika nästa konfrontation. Den skulle kunna tänkas involvera krigshandlingar på 3-4 kontinenter och få globala efterverkningar, men att stora delar av världen ändå lyckas hålla sig utanför.

2) Dödligheten i världskrigen har hela tiden stigit. Napoleonkrigen (revolutionskrigen ej inräknade) kostade uppemot 6 500 000 människoliv. Det första världskriget 15 – 18 miljoner och det andra ungefär 60 miljoner. Nu när världen är fullpackad med kärnvapen är det svårt att se framför sig att nästa världskrig, om det blir ett till, skulle bryta denna trend. Kanske är det just detta faktum som kan rädda världen från ännu en omgång av vansinne? Det synes i alla fall ha verket för att kyla ner USA och Sovjet under de mest varma episoderna av det ”kalla” kriget. Problemet är väl att om nästa kraftmätning står mellan västvärlden och ett kärnvapenbestyckat Kalifat, så är det inte troligt att denna samsyn kan uppnås igen. De radikalaste islamisterna är ju som bekant förälskade i döden!

3) Den kanske viktigaste delen av systemets evolution handlar om den kamp som har utspelat sig i först Europa och sedan världen mellan handelsstaterna och krigarstaterna under de senaste 500 åren.

Den ekonomiska och politiska historien har präglats av en kamp mellan mellan handelsstater å ena sidan och råvaru- och jordbruksstater alt. kallade krigarstater, om man vill fokusera på de politiska aspekterna, å den andra under den agrara eran. När denna ersattes av den industriella eran, så kom deras produktion att likna varandras, men handelsstaterna särskilde sig genom sina statsskick, sina ansträngningar för frihandel och som noder i det internationella finansiella systemet. Portugal, Holland, Storbritannien och USA har ställts mot Spanien, Frankrike, Tyskland och Sovjetunionen i kraftmätningar som har format vår värld. De förra har burit upp det internationella ekonomiska systemet, hållit handelsvägarna öppna, tillhandahållit kapital för utveckling och verkat för frihandel. Med början med Holland har de förra också förädlat den demokratiska tradition som vi nu känner som den västerländska, medan de senare har varit autokratiska, intoleranta och frihetsfientliga stater vars politiska modeller har utgjort återvändsgränder. I varje världskrig, har dessa krafter ställts mot varandra. Varje gång har handelsstaterna vunnit. Sovjet beslutade att tyst låta sitt imperium falla ihop, troligen tack vara insikten som nämndes i punkt 2 ovan, men risken för ett nytt världskrig är definitivt inte borta.

Efter varje seger i dessa världskrig så har kretsen av till handelsstaterna vänligt sinnade stater växt. Först ack så långsamt, men sedan snabbare och snabbare. Under det Holländska frihetskriget från Spanien, som även det kan karaktäriseras som ett världskrig enligt modellen ovan, även om argumentet där är betydligt svagare, landade England i handelsstaternas läger. Den berömda kampen mot ”Den stora armadan” känner de flesta till, men få känner till att detta var en ”sideshow” till den tidens stora kraftmätning mellan Holland och Spanien (egentligen Habsburgs). Danmark hamnade i Hollands läger under 1600-talet och låg i evig strid med Sverige, som i mångt och mycket var en proxy till Frankrike. Efter Napoleonkrigen vändes större delen av Europa till Storbritanniens sida, till och med Frankrike så småningom. Tyskland som stod på tur att utmana den ledande handelsstaten Storbritannien, skulle visa sig stå nästan ensamt.

Efter andra världskriget skedde det stora genombrottet. FN skapades och åtminstone halva klotet inordnade sig under handelsstaterna, som nu kallades ”västmakterna”. De tidigare besegrade, Tyskland och Japan visade sig vara de bästa eleverna. Fredliga och handelsinriktade! För varje seger i ett världskrig så togs större och större steg framåt. När Sovjet lades sig utan en strid så inlemmades, med ett undantag, resten av världen i detta system. Jag ser dagens Ryssland som en del av detta system, trots de svårigheter som landet har med väst, då krig mellan Ryssland och väst vore näst intill otänkbart idag. Bara mycket olyckliga omständigheter skulle kunna föra oss till den punkten. När det gäller Kina, som är något av en politisk outsider, så gäller samma sak. Handeln har skapat band som inte kan brytas. Vilket är då undantaget?

Den enda del av klotet som ännu inte har pacificerats av den globala expansionen av handelsstaternas dominans är naturligtvis Mellanöstern! Bara där ses krig som en naturlig fortsättning på politiken. Många vill vända på resonemanget, genom att peka på att väst gärna för krig i regionen och detta är absolut en del av problembilden. Dock så är det så att oavsett vilken part som inleder krigen, eller kanske man ska säga, oavsett vilken part som man anser har orsakat dessa krig, så kvarstår faktum att krigen pågår med anledning av att regionen är den enda som inte har omfamnat de demokratiska spelregler som resten av världen i någon mån har. Jag hårddrar här, som läsaren säkert förstår. Ryssland är inte en full demokrati och Kina är inte ens formellt en sådan, men landet är inne i en process som kommer leda till demokrati, genom att vara en del av den internationella handelssystemet. Dessa två länder befinner sig i en process, de har påbörjar en bana som mildrar deras beteende och kommer leda till någonting bra. Det har inte arabvärlden. Den befinner sig istället i en återgång till gamla vanor, i en process som leder till en konflikt med det moderna. Arabvärlden interagerar inte. Den handlar inte, tillverkar inte. Man pumpar bara upp olja, som går till militära utgifter och ”hovliv”, precis som 1500-talets Spanien! Arabvärlden är den sista nöten som måste knäckas innan världssamfundet kan få uppleva fred. Det kan vara så illa att det krävs ett sista världskrig för att detta sista steg ska kunna vara möjligt? För världens bästa så kan man hålla tummarna för att regionens religiösa problem med modernismen går att övervinna på ett mer fredligt sätt.

Sammanfattningsvis för punkt 3, kan man konstatera att de världskrigen har varit mest omfattande när de två blocken har varit relativt jämnt balanserade, såsom när Tyskland och Japan stod mot handelsstaterna och dess motvilliga allierade Sovjet. Under tidigare krigen blocken emellan så har de rika handelsstaterna varit tvungna att köpa stöd av andra ”krigarstater” för att kunna vinna, men nu, om det skulle komma till en sista konfrontation inför detta sista steg för att hela systemet, så skulle de sista ”krigarstaterna ” i Mellanöstern stå inför ordentligt dåliga odds, såvida de inte får stöd utifrån. Detta skulle kunna innebära att trenden mot hela tiden blodigare världskrig kan tänkas brytas. Men då måste fingret hållas från kärnvapenknappen.

 

I summering:

Vi kan konstatera att det enda som kan utgöra ett världskrig idag, troligen också skulle förinta världen. Denna vetskapen har troligen förhindrat ett krigsutbrott när en stor risk förelåg, såsom inför eller under Sovjetimperiets sammanbrott i slutet av 80-talet. Denna bild grusas idag av möjligheten att den muslimska världen samlar sig politiskt inför ett försök att motstå modernismens framträngande in i denna sista bubbla av sant autokratiskt tänkande, i både stort och smått. Bara den radikala muslimska dödskulten kan föra oss till ett globalt kärnvapenkrig. Bara en samling av den muslimska världens styrkor, under ett Kalifat, kan ge den arabiska muslimska världen styrkan att utmana världen. Kriget i Syrien och på andra platser mot den Islamiska staten, är i ett sådant scenario bara ett förspel, kanske det som förorsakar en samling till ett sådant Kalifat. Således det är inte IS i sig som är ett hot, utan genom att det kan föranleda det riktiga hotet mot världen: En samling av sunnistater under Saudiarabiens och Turkiets ledning! Man kan tycka att det vore ganska ironiskt om den fria världen som har spridit sig till att täcka nästan hela världen, i efterspelet till de världskrig som har uppstått sig när dess autokratiska motståndare har försökt att stoppa dess framgång och spridning, nu skulle gå under när den står inför den sista motståndsfickan till modernismen, men det är den realitet vi kan stå inför.

Fotnoter:

(1) Många vill se Sjuårskriget 1756-63 som ett världskrig, då det utspelade sig över stora delar av klotet och inbegrep huvuddelen av stormakterna. Problemen med denna tanka är två. 1) Kriget drevs inte av en samlande tanke eller ansträngning. Det var egentligen två separata krig, ett mellan Frankrike och Storbritannien om kolonierna och ett mellan Preussen å ena sidan och Österrike och Ryssland å andra sidan om Preussens växande makt i Centraleuropa. 2) Kriget ledde till dramatiska landvinningar för Storbritannien i kolonierna, men avgjorde ingenting nytt, utan bekräftade bara att det kungliga Frankrike inte längre var kapabelt att utmana om den globala makten. Man kan se det som en bekräftelse på Frankrikes förlust i Ludvig XIV:s krig och ett Storbritannien hämtade hem de vinsterna från detta tillstånd.

%d bloggare gillar detta: