Frihandel: Ja tack! Centralisering: Nej tack!

Personligen har jag alltid gillar EG-tanken. Vi ska ha frihandel inom Europa och vi ska prata om våra gemensamma problem och försöka lösa dem tillsammans. En centraliserad politisk union är jag däremot mer tveksam till. Det finns inget att vinna på att alla länder i Europa ska stöpas i samma mall. Större är inte alltid bättre. Historien visar istället att ur ekonomisk synvinkel så är det det omvända som istället är sant! Europas stater ska konkurera med varandra i att skapa tillväxtfrämjande åtgärder. De ska kunna styra sin ekonomiska politik på ett sätt som passar deras egna förhållanden. Tyskland och Grekland kan inte ha samma räntor och bindas vi samma monetära politik. De som inte förstod detta innan, vet om det nu, även om Bryssel fortsätter med att försöka få cylindern att passa där kuben ska sitta.

Om förebilden är USA så har man gått fel, för även om där också pågår en centralisering av makt till Washington, så har delstaterna stora friheter att utforma sin ekonomiska politik på ett sätt som passar önskemålen för de som bor där. Texasbor har inte samma värderingar som de i Vermont. En del delstater, som Texas och Florida, har till ex med framgång sänkt skatter för företag och till och med tagit bort den delstatliga inkomstskatten och förlitar sig istället på intäkter från bl.a. momsen. Resultatet har blivit att dessa två har förvandlats till de delstater med sundast delstatsfinanser medan Kalifornien går på knäna.

EU vill att vi i Europa ska bli ännu mer centraliserat än USA någonsin har varit. Vi ska inte bara ha samma valuta, utan också ha samma räntor, samma skattesattser osv. Ingen stat ska kunna stimulera ekonomin på det sätt denna finner vara bäst. Detta är inte ett recept på framgång!

Man skapar en situation där teknokrater tryggt kan använda de politiska redskapen såsom höga skatter för att driva igenom sin agenda utan risk för att grannlandet ska visa hur ohållbar den politiken är. Detta är en form av monopolsituation på statsnivå, istället för den fria konkurrens stater emellan som är det sunda och ekonomiskt riktiga tillvägagångssättet. Fri konkurrens mellan stater och delstater, som tävlar om att skapa det bästa klimatet för näringslivet, sållar ut de dåliga modellerna och visar vägen mot framgång. Detta har varit Europas väg sedan 1500-talet. Skyddade monopol för stater är lika skadligt för utvecklingen av statens ekonomiska liv som vanliga monopol är för företagens utveckling! Således: Frihandel: Ja tack! Centralisering: Nej tack!

 

Annonser

Kampen om Europa – Frankrike vinner och Storbritannien lämnar?

UKIP ser ut att gå mot stora framgångar i morgondagens EU-val i vad som ser ut som EU:s mest EU-skeptiska medlemsland just nu. Det finns en reell möjlighet att Storbritannien folkomröstar om utträde ur unionen om denna trend håller i sig. Varför då detta motstånd?

Britterna har aldrig varit särskilt varma anhängare av att underordna sig det europeiska kollektivets makt. Detta är inte så konstigt givet att Storbritanniens politiska roll under många hundra år har varit att bekämpa framväxten av politiska imperier på kontinenten. Inte minst med ursprung i Frankrike, som har utgjort blåkopian för detta EU. Frankrikes statscentrerade, kollektivistiska, byråkratiska och hierarkiska imperier har stått mot britternas liberala, handelsorienterade och marknadsstyrda rike med en högre grad av frihet och folkstyre.

Som jag har skrivit om tidigare så kan man se konflikten mellan Frankrike och Storbritannien på 60-talet, när britterna i alla fall ville gå med i EU och fransmännen då blockerade dem under ett antal år från ”deras” skapelse, som en förlorarens hämnd, en Frankrikes revansch för alla gånger som britterna hade krossat fransmännens kontinentala imperiedrömmar.

I mina ögon, så har det varit svårt att se att britterna skulle acceptera denna ordning under en längre tid. Jag kan tänka mig att det svider i många brittiska själar, som lever och uppfylls av historien. Att britterna, som har förblivit obesegrade efter århundraden av spanska, franska och tyska försök att kuva dem och skapa kontinentala imperier, där man istället har lyckats i sin ambition att balansera kontinentens makter emot varandra, nu istället fredligt ska ge upp sin suveränitet till fransmännens senaste konstruktion för att dominera kontinenten. Detta måste svida!

Valaffichen nedan från UKIP är den som bäst fångar denna känsla, när den sätter in teknokraten Barroso istället för Britannia, den kvinnliga personifikationen av Storbritannien, i en bild som är en av symbolerna för Storbritanniens frihet och storhet.

Barroso tronar över britterna på EU:s byråkrati

Barroso tronar över britterna på EU:s byråkrati

Orginalet nedan:

Britannia rules the waves!

Britannia rules the Waves!

EG var en helt annan sak. Britterna är av tradition för frihandel och mot alla typer av hinder för rörlighet av kapital och människor, men när unionen bildades, då väcktes den gamla konflikten till liv. Att britterna nu ska tyngas ner av samma byråkrater i fransk anda som de har förlöjligat i århundraden är tydligen för mycket för dem att bära. Vi får se vad detta leder till och resultatet av den kommande folkomröstningen beror troligen till stor del på vad förhandlingarna mellan Storbritannien och EU leder till för nya villkor, men även Skottlands beslut om att lämna eller inte lämna unionen på öarna har stor betydelse. Om Skottland gör sig fritt från Storbritannien så är det inte troligt att England, eller rest-Storbritannien, väljer att lämna EU i ett så pass försvagat skick.

Frihetsikonen Farange vinner, oavsett vad det hela leder till, min sympati. Europas framtid ligger inte i byråkrati, centralisering och att alla stater stöps i samma form. Den ligger i sammarbete, frihandel och att alla stater får utforska vilken väg som ger framgång för just dem!

 

Putin vid vägskälet

För en månad sedan skrev jag att Putin såg ut att ha lyckats med sin strategi. Krim var överfört till moder Ryssland till priset av ganska beskedliga sanktioner och efter att ha skapat oro i östra Ukraina kunde han under förhandlingarna i Geneve framstå som den som tog stora steg mot försoning genom att deklarera att han accepterade valen som Kievregimen har utlyst den 25 maj och utlova sin medverkan till milisernas avväpning. Frågan är nu om han verkligen fortfarande har kontroll? Drivs krisen framåt av sin egen dynamik mot en destination där han riskerar ställas i en situation med bara dåliga alternativ för Ryssland?

Min slutsats då, var att Putin var nöjd för stunden med att ha tagit Krim och att han gjorde analysen att vidare bruk av den ryska armén skulle kosta Ryssland för mycket i form av riktigt hårda sanktioner, isolering från väst och att Ukraina förvandlades till en skådeplats för ett proxykrig mellan väst och Ryssland. Från den punkt han befann sig då, vid mitten av april, begränsade han sig till att stödja rebellerna med kosackiska legoknektar och andra subversiva medel som är svårare att bevisa ursprunget till. Målsättningen var att destabilisera Ukraina, för att på så sätt kunna upprätta sitt inflytande igen och genomdriva ett utökat självstyre för de östra regionerna. Om vindarna skulle blåsa åt hans håll till den grad att provinserna Donetsk och Luhansk faktiskt bröt sig ur Ukraina utan att väst kunde använda detta till att motivera ett fullskaligt handelskrig, så mycket bättre. Han ville helt enkelt försöka uppnå mycket med en liten insats.

Att han inte ämnade gå in i Ukraina med de trupper som fanns stationerade längs gränsen kändes tämligen uppenbart. Utgångsläget för en sådan manöver blev ju mindre och mindre förmånligt för varje vecka som gick. Om han skulle ha tagit det steget så skulle det ha skett direkt efter Krim, medan världen fortfarande velade.

Efter Geneve-förhandlingarna såg Putin som sagt ut som en vinnare, men när rebellerna inte löd uppmaningen att lägga ner vapnen så finns det skäl att fundera om huruvida han fortfarande har kontroll? Alternativt så kan man se det hela som ett spel för gallerierna, där Putins avsikt hela tiden har varit att driva situationen i östra Ukraina till sin spets. Jag tror dock inte det, då min bedömning är att han är smartare än så. Han nådde den mest gynnsamma punkten i mitten av april, när det gäller relationen mellan vad han kan få och vad det kostar. Därför tror jag att hans uppmaning till rebellerna om att skjuta upp folkomröstningen om självständighet var ärligt menad. Nu genomfördes den i alla fall och Putin dröjer med att svara på rebellernas rop på hjälp med nästa steg.

Putin sitter nu i en sax. Om han inte hjälper rebellerna med att frigöra sig från Ukraina med bruk av sin armé eller ett stöd med andra medel som är så tydliga att det får konsekvenser och sedan ”låter” regionerna gå upp i Ryssland, så framstår han som en svikare av ”sina ryska landsmän” inför det folk som nu har fullständigt slutit upp bakom honom på just de premisserna. Men om han gör vad som förväntas av honom, av opinionen, så blir, som sagt, konsekvensen troligen ett fullskaligt handelskrig, om inte ett riktigt krig med väst.

Det är nu det blir riktigt farligt! Nu, när konflikten börjar anta ett eget liv, när de ursprungliga planerna blir mindre och mindre relevanta och Putin får improvisera i ”krigets dimma”, eller kanske bättre parafraserat; ”krisens dimma”. Nu har inte Putin den fullständiga kontroll längre som han hade i krisens tidiga stadium. Nu har han att välja mellan två vägar. Den ena kommer leda till att han tappar prestige inrikespolitiskt och till att rollen som beskyddaren av ryssarna i ”det nära utlandet” undermineras och den andra leder till dramatiska konsekvenser för Europas stabilitet. Putin står således inför ett vägval av största betydelse för Europa.

 

 

Vänsterextremisterna rättfärdigar sitt våld genom en inversion av rollerna ”förövare” och ”offer”

Man ska tacka Uppdrag Granskning för att de nu har gjort så att fler har fått upp ögonen för vilket hot mot det demokratiska systemet de vänsterextrema i RF och AFA verkligen är. Det har dock varit påtagligt ända sedan Göteborgskravallerna att deras målsättning går långt bortom att bekämpa nazister. Hela det demokratiska och kapitalistiska systemet är de vänsterextremas måltavla. Att betydande delar av vänsterpartiets ungdomsförbund och även moderpartiets representanter stödjer eller accepterar RF:s och AFA:s aktivitet säger mycket om till vilken låg grad Vänsterpartiet har lämnat den revolutionära kommunismen bakom sig.

Det började med nazisterna, men det slutade inte där. Det fortsatte med sverigedemokraterna och sedan de ”klassiskt liberala” och numera alla allianspartierna. När ska samhället ta detta på allvar? Det stjälper viljan att agera när forskare som Magnus Wennerhag svamlar om att de vänsterextrema rörelserna präglas av ”direktdemokrati och deltagardemokrati”, vilket är inget annat än en omskrivning av ”gatans parlament” där den som skriker mest eller skrämmer mest, får mest inflytande. Detta är själva motsatsen till demokrati! Wennerhag lägger lite vikt vid vad som står i deras manifest när det gäller våldsideologin och det våld som faktiskt utövas. Viktigare enligt Wennerhag är det ”idealsamhälle” de vill ha. Precis på detta sättet har kommunister alltid resonerat. Våldet är rättfärdigat eftersom det är enda sättet att uppnå utopia. Miljoner måste dö, men det är det värt! På vilket sätt ett samhälle utan yttrandefrihet och med den demokratisyn som är förhärskande bland dessa grupper kan vara ett ”idealsamhälle” för en forskare som Wennerhag är svårt för mig att förstå. Är de fem Södertörnforskarnas relativistiska och politiserade debattartikel ett uttryck för högskolans förfall?

Det som slår mig under uppdrag granskning är att begreppet ”strukturellt våld” återigen dyker upp. När jag läste freds- och konfliktkunskap utgjorde Marxistisk teori en inte obetydlig del av begreppsvärlden. Som ett sätt att legitimera det oprovocerade bruket av våld uppfanns begreppet ”strukturellt våld”. Det innebär att man vänder på händelseförloppet och inverterar rollerna ”förövare” och ”offer”. Ur marxistisk synvinkel är det vi vanligen uppfattar som etablerade kapitalistiska ekonomiska mönster att betrakta som förtryck och inte bara det utan även en form av ”våld” mot de som befinner sig i en ogynnsam situation i detta system. Fredsforskaren Håkan Wiberg definierade detta ”strukturella våld” som att människor dör i onödan pga ojämlik fördelning av resurser. Detta gör det legitimt för de som ”utsätts” för detta ”strukturella våld” att vara de första att lyfta vapen mot sina ”förtryckare” då de egentligen redan har utsatts för ”våld”. De agerar således egentligen i ”självförsvar”.

Wiberg tar som exempel, när ett land i 3:e världen, utbildar jurister istället för agronomer eller tillverkar kosmetika istället för mediciner. Om alla resurser bara fördelades lika och man bara utbildade läkare och agronomer och tillverkade mediciner som kunde distribueras utan kostnad till befolkningen så skulle ingen dö i onödan, drömmer Wiberg i sin ”Konfliktteori och fredsforskning” som är en av de essentiella böckerna på fredsforskningens grundkurs. Problemet med Wibergs fantasier är att detta redan har testats i länderna Sovjetunionen och Maos Kina och fortsätter att testas i Nordkorea. Resultatet blev att 100 miljoner dog. Det värsta exemplet på sant strukturellt våld! Om en stat bara fokuserar på att tillhandahålla läkare och tillverka gratis mediciner utan att inse att man måste tillåta konsumtionsartiklar, såsom den till synes onödiga kosmetikan, som ger vinst och således tillväxt så finns det inga resurser att betala för läkarna och finansiera gratis mediciner. Detta faktum förstår dock inte en marxist.

Samma synsätt blir påtagligt när man ser hur vänsterextremisterna resonerar i UG. En aktivist hotar en ung moderat, Rebaz Sanar, och säger att han ”förstör hans liv”, syftandes på att moderaten står för ett system som förtrycker honom strukturellt. Precis som när det gäller 3:e världen, så ses kampen mot det kapitalistiska systemet i västvärlden som en form av självförsvar mot vad man utmålar som ”strukturellt våld”. Som Mathias Ståhle från Eskilstunakuriren också säger i UG så pekar man på vad man ser som ett ”inneboende våld” i systemet som motivation, vilket är ett annat ord för samma sak. Detta motiverar att alla marknadsinriktade krafter idag riskerar att utsättas för våld och hot. Slutmålet är fullständig dominans, ett samhälle som styrs av marxstiska principer, ja, rent av revolution. Det enda som förhindrar detta är aktivisternas numerära underläge visavi ordningsmakten.

Självförsvarsargumentet lurar ingen, som inte har ideologiskt färgade glasögon på!

 

%d bloggare gillar detta: