Frihandel: Ja tack! Centralisering: Nej tack!

Personligen har jag alltid gillar EG-tanken. Vi ska ha frihandel inom Europa och vi ska prata om våra gemensamma problem och försöka lösa dem tillsammans. En centraliserad politisk union är jag däremot mer tveksam till. Det finns inget att vinna på att alla länder i Europa ska stöpas i samma mall. Större är inte alltid bättre. Historien visar istället att ur ekonomisk synvinkel så är det det omvända som istället är sant! Europas stater ska konkurera med varandra i att skapa tillväxtfrämjande åtgärder. De ska kunna styra sin ekonomiska politik på ett sätt som passar deras egna förhållanden. Tyskland och Grekland kan inte ha samma räntor och bindas vi samma monetära politik. De som inte förstod detta innan, vet om det nu, även om Bryssel fortsätter med att försöka få cylindern att passa där kuben ska sitta.

Om förebilden är USA så har man gått fel, för även om där också pågår en centralisering av makt till Washington, så har delstaterna stora friheter att utforma sin ekonomiska politik på ett sätt som passar önskemålen för de som bor där. Texasbor har inte samma värderingar som de i Vermont. En del delstater, som Texas och Florida, har till ex med framgång sänkt skatter för företag och till och med tagit bort den delstatliga inkomstskatten och förlitar sig istället på intäkter från bl.a. momsen. Resultatet har blivit att dessa två har förvandlats till de delstater med sundast delstatsfinanser medan Kalifornien går på knäna.

EU vill att vi i Europa ska bli ännu mer centraliserat än USA någonsin har varit. Vi ska inte bara ha samma valuta, utan också ha samma räntor, samma skattesattser osv. Ingen stat ska kunna stimulera ekonomin på det sätt denna finner vara bäst. Detta är inte ett recept på framgång!

Man skapar en situation där teknokrater tryggt kan använda de politiska redskapen såsom höga skatter för att driva igenom sin agenda utan risk för att grannlandet ska visa hur ohållbar den politiken är. Detta är en form av monopolsituation på statsnivå, istället för den fria konkurrens stater emellan som är det sunda och ekonomiskt riktiga tillvägagångssättet. Fri konkurrens mellan stater och delstater, som tävlar om att skapa det bästa klimatet för näringslivet, sållar ut de dåliga modellerna och visar vägen mot framgång. Detta har varit Europas väg sedan 1500-talet. Skyddade monopol för stater är lika skadligt för utvecklingen av statens ekonomiska liv som vanliga monopol är för företagens utveckling! Således: Frihandel: Ja tack! Centralisering: Nej tack!

 

Annonser

Kampen om Europa – Frankrike vinner och Storbritannien lämnar?

UKIP ser ut att gå mot stora framgångar i morgondagens EU-val i vad som ser ut som EU:s mest EU-skeptiska medlemsland just nu. Det finns en reell möjlighet att Storbritannien folkomröstar om utträde ur unionen om denna trend håller i sig. Varför då detta motstånd?

Britterna har aldrig varit särskilt varma anhängare av att underordna sig det europeiska kollektivets makt. Detta är inte så konstigt givet att Storbritanniens politiska roll under många hundra år har varit att bekämpa framväxten av politiska imperier på kontinenten. Inte minst med ursprung i Frankrike, som har utgjort blåkopian för detta EU. Frankrikes statscentrerade, kollektivistiska, byråkratiska och hierarkiska imperier har stått mot britternas liberala, handelsorienterade och marknadsstyrda rike med en högre grad av frihet och folkstyre.

Som jag har skrivit om tidigare så kan man se konflikten mellan Frankrike och Storbritannien på 60-talet, när britterna i alla fall ville gå med i EU och fransmännen då blockerade dem under ett antal år från ”deras” skapelse, som en förlorarens hämnd, en Frankrikes revansch för alla gånger som britterna hade krossat fransmännens kontinentala imperiedrömmar.

I mina ögon, så har det varit svårt att se att britterna skulle acceptera denna ordning under en längre tid. Jag kan tänka mig att det svider i många brittiska själar, som lever och uppfylls av historien. Att britterna, som har förblivit obesegrade efter århundraden av spanska, franska och tyska försök att kuva dem och skapa kontinentala imperier, där man istället har lyckats i sin ambition att balansera kontinentens makter emot varandra, nu istället fredligt ska ge upp sin suveränitet till fransmännens senaste konstruktion för att dominera kontinenten. Detta måste svida!

Valaffichen nedan från UKIP är den som bäst fångar denna känsla, när den sätter in teknokraten Barroso istället för Britannia, den kvinnliga personifikationen av Storbritannien, i en bild som är en av symbolerna för Storbritanniens frihet och storhet.

Barroso tronar över britterna på EU:s byråkrati

Barroso tronar över britterna på EU:s byråkrati

Orginalet nedan:

Britannia rules the waves!

Britannia rules the Waves!

EG var en helt annan sak. Britterna är av tradition för frihandel och mot alla typer av hinder för rörlighet av kapital och människor, men när unionen bildades, då väcktes den gamla konflikten till liv. Att britterna nu ska tyngas ner av samma byråkrater i fransk anda som de har förlöjligat i århundraden är tydligen för mycket för dem att bära. Vi får se vad detta leder till och resultatet av den kommande folkomröstningen beror troligen till stor del på vad förhandlingarna mellan Storbritannien och EU leder till för nya villkor, men även Skottlands beslut om att lämna eller inte lämna unionen på öarna har stor betydelse. Om Skottland gör sig fritt från Storbritannien så är det inte troligt att England, eller rest-Storbritannien, väljer att lämna EU i ett så pass försvagat skick.

Frihetsikonen Farange vinner, oavsett vad det hela leder till, min sympati. Europas framtid ligger inte i byråkrati, centralisering och att alla stater stöps i samma form. Den ligger i sammarbete, frihandel och att alla stater får utforska vilken väg som ger framgång för just dem!

 

Putin vid vägskälet

För en månad sedan skrev jag att Putin såg ut att ha lyckats med sin strategi. Krim var överfört till moder Ryssland till priset av ganska beskedliga sanktioner och efter att ha skapat oro i östra Ukraina kunde han under förhandlingarna i Geneve framstå som den som tog stora steg mot försoning genom att deklarera att han accepterade valen som Kievregimen har utlyst den 25 maj och utlova sin medverkan till milisernas avväpning. Frågan är nu om han verkligen fortfarande har kontroll? Drivs krisen framåt av sin egen dynamik mot en destination där han riskerar ställas i en situation med bara dåliga alternativ för Ryssland?

Min slutsats då, var att Putin var nöjd för stunden med att ha tagit Krim och att han gjorde analysen att vidare bruk av den ryska armén skulle kosta Ryssland för mycket i form av riktigt hårda sanktioner, isolering från väst och att Ukraina förvandlades till en skådeplats för ett proxykrig mellan väst och Ryssland. Från den punkt han befann sig då, vid mitten av april, begränsade han sig till att stödja rebellerna med kosackiska legoknektar och andra subversiva medel som är svårare att bevisa ursprunget till. Målsättningen var att destabilisera Ukraina, för att på så sätt kunna upprätta sitt inflytande igen och genomdriva ett utökat självstyre för de östra regionerna. Om vindarna skulle blåsa åt hans håll till den grad att provinserna Donetsk och Luhansk faktiskt bröt sig ur Ukraina utan att väst kunde använda detta till att motivera ett fullskaligt handelskrig, så mycket bättre. Han ville helt enkelt försöka uppnå mycket med en liten insats.

Att han inte ämnade gå in i Ukraina med de trupper som fanns stationerade längs gränsen kändes tämligen uppenbart. Utgångsläget för en sådan manöver blev ju mindre och mindre förmånligt för varje vecka som gick. Om han skulle ha tagit det steget så skulle det ha skett direkt efter Krim, medan världen fortfarande velade.

Efter Geneve-förhandlingarna såg Putin som sagt ut som en vinnare, men när rebellerna inte löd uppmaningen att lägga ner vapnen så finns det skäl att fundera om huruvida han fortfarande har kontroll? Alternativt så kan man se det hela som ett spel för gallerierna, där Putins avsikt hela tiden har varit att driva situationen i östra Ukraina till sin spets. Jag tror dock inte det, då min bedömning är att han är smartare än så. Han nådde den mest gynnsamma punkten i mitten av april, när det gäller relationen mellan vad han kan få och vad det kostar. Därför tror jag att hans uppmaning till rebellerna om att skjuta upp folkomröstningen om självständighet var ärligt menad. Nu genomfördes den i alla fall och Putin dröjer med att svara på rebellernas rop på hjälp med nästa steg.

Putin sitter nu i en sax. Om han inte hjälper rebellerna med att frigöra sig från Ukraina med bruk av sin armé eller ett stöd med andra medel som är så tydliga att det får konsekvenser och sedan ”låter” regionerna gå upp i Ryssland, så framstår han som en svikare av ”sina ryska landsmän” inför det folk som nu har fullständigt slutit upp bakom honom på just de premisserna. Men om han gör vad som förväntas av honom, av opinionen, så blir, som sagt, konsekvensen troligen ett fullskaligt handelskrig, om inte ett riktigt krig med väst.

Det är nu det blir riktigt farligt! Nu, när konflikten börjar anta ett eget liv, när de ursprungliga planerna blir mindre och mindre relevanta och Putin får improvisera i ”krigets dimma”, eller kanske bättre parafraserat; ”krisens dimma”. Nu har inte Putin den fullständiga kontroll längre som han hade i krisens tidiga stadium. Nu har han att välja mellan två vägar. Den ena kommer leda till att han tappar prestige inrikespolitiskt och till att rollen som beskyddaren av ryssarna i ”det nära utlandet” undermineras och den andra leder till dramatiska konsekvenser för Europas stabilitet. Putin står således inför ett vägval av största betydelse för Europa.

 

 

%d bloggare gillar detta: