En Marche – men mot vad?

ANALYS

Emmanuel Macron, Frankrikes troliga nästa president, när valkampen nu summeras på söndag, är för mig en gåta. Han skapade en politisk rörelse, En Marche (På väg), som i sig är ett tomt slagord i stil med Obamas ”hope” och ”change”, vilka han för sakens skull också har brukat sig av. Likaså slagordet Ensemble (Tillsammans), vilket ekar av Hillarys likaledes ytliga kampanj. Macrons kampanj förs framåt av dessa, för många av oss, förhatliga buzzwords som ger väljarna en känsla, men samtidigt inte säger någonting om substansen. Dessa kampanjer appellerar till väljarens känslor istället för deras förstånd. De som orkade ta sig igenom de tröttsamma debatterna mellan Macron och Le Pen, såg säkerligen likheterna med debatterna mellan Hillary och Trump. Så smutsiga. Så fulla av personangrepp och anklagelser.

Emmanuel Macrons kampanj är ett stort frågetecken för väljarna. Bara 31 % av fransmännen tycker sig ha förstått vilken politik Macron vill föra. En siffra som ligger långt efter motsvarande resultat för de andra kandidaterna. Det tycks som att det enda väljarna med säkerhet vet, är att han står mot den av medierna hatade Marine Le Pen. Efter socialisternas misslyckande under president Hollande och efter att Fillons lyckats sänka sin egen kampanj med sin historia av etiskt undermåliga beslut, som grävdes fram i precis ”rätt” tid, så skapades ett tomrum. Som en blixt från klar himmel kom Macrons kampanj för att fylla detta tomrum.

Det är anmärkningsvärt att han har lyckats med konststycket att framställa sig själv som outsidern i detta val, givet hans kontakter från bankvärlden, det oreserverade stödet från alla medier, stödet från EU och Merkel. Han kan framställa sig som en förändringens vind trots att han kommer från den sittande regeringen. Allt tack vare hans väl paketerade kampanj i bästa Obama-Hillary-stil. Att väljarna köper detta med hull och hår är minst sagt oroväckande.

Hans karriär framkallar en del frågetecken. Efter 4 år i statlig tjänst som finansinspektör vid l´lnspection générale des finances rekryterades han till Rothschild & Cie Banque. Väl där började han på en relativt låg nivå, men fick snart en blixtkarriär inom banken, vilket förvånade många kolleger, som såg honom som relativt okvalificerad. Det dröjde inte länge innan han blev delägare, vilket i normala fall skulle ha tagit många år, och fick en roll i en affär som gjorde honom till mångmiljonär. 2012 är han tillbaka i politiken igen, nu i Hollands stab, och blir efter ytterligare två år utsedd till finansminister i Valls regering. Man kan resa frågetecken för denna typen av resa, med snabba växlingar mellan politiken och de stora ekonomiska aktörerna som vi är vana att se i USA, vilken där har lett till en svåråtkomlig korruption och styrning av politiken.

Macrons kampanj är oroväckande även ur ett annat perspektiv. Han för sig med den sämsta möjliga formen av populism. Populism kan vara godartad, när den yttrar sig på så sätt att politikern faktiskt lyssnar på vad väljarna vill och sedan försöker baka in denna vilja i ett fungerande politiskt program. Populism kan dock även vara malign, när den yttrar sig så att politikern för att bli vald lovar precis allt det alla grupper i samhället vill, utan den minsta tanke på att detta ska kunna gå ihop, och inte heller har för avsikt att genomdriva detta program.

Macron har tyvärr gjort precis det senare. Efter intervjuer på en massiv skala, så har han tagit reda på vad alla grupper i samhället önskar sig och nu far han land och rike runt för att lova alla att de kan få allt de vill. Han är som en politisk kameleont, som på ett utstuderat sätt lyckas förställa sig och säga rätt saker till alla, utan att väljarna genomskådar hans svängningar eller hans överbudspolitik. Han kan i den ena stunden göra nästan hysteriska patriotiska rop från scenen, men vid ett annat tillfälle lägga ut texten om fransmännens skuld i att frammana terroristernas våld mot landet. Han kan deklarera vikten av Frankrikes kristna arv, för att sekunden senare prata sig varm för mångkulturen som samhällsbärande princip. Så länge alla får se en glimt av den president de vill ha så förväntas de ignorera de glimtar av den president de absolut inte vill ha och det fungerar uppenbarligen! Detta är ett tecken på urholkningen av politiken, av en prioritering av yta över innehåll, som fördummar samhällsdebatten. Det är idag viktigare att ge en känsla och en bild av ett parti och en kandidat än att diskutera sakfrågorna.

Macron hävdar han han inte är socialist längre och hymlar inte med att han gick med i Hollands stab för att komma åt den politiska makten. Macron gör, oavsett vilken värdering man än lägger på detta, en korrekt beskrivning av tillståndet i europeisk politik. Han beskriver den stora klyftan som löper genom Europas politiska liv idag, inte som en som delar upp i vänster och höger, utan som en som delar Europa i progressivister och konservativa. Såsom många här i Sverige har kunnat konstatera så är numera ofta vänsterkrafterna och de s.k. ”liberala” ofta rörande överens i alldeles för många frågor. Man enas i att allt det gamla ska rivas upp, att alla sociala, kulturella och politiska värden ska omvälvas och att förändring har ett egenvärde i sig. Progressivism, i betydelsen framåtskridande, låter bra i mångas öron, men det är ett bedrägligt ord. Det innebär i sin politiska betydelse att samhället ska ryckas upp, med rötter och allt, skakas om och ges en ny form. Ingen respekt visas människans behov av sammanhang och tillhörighet, behov av mening och kontinuitet.

Problemet med denna typ av aktivism är att den utopi som den syftar till ofta fortsätter att hägra ouppnåeligt. I jakten på denna mirage trampas allt ner som samhället hade kunnat falla tillbaka på, när denna vision visar sig vara lika futil och destruktiv som alla andra utopier under de senaste 200 åren. Människan står där i sin ofullständighet och får se blottad sin oförmåga att förstå, och än mindre lösa, den mänskliga världens komplexitet. Det tragiska är att dagens ”liberaler” gör gemensam sak med socialisterna i att bruka statens allomfattande makt till att tvinga den lilla människan att foga sig för progressivismens vilja. Ingen kan välja bort detta projekt. Ingen kan undslippa statens lång arm när den styrs av progressivisterna.

Så när Macron drar slutsatsen att vänster eller liberalism inte är ett val som betyder någonting längre och att det enda rätta är att bilda en politisk kraft som förenar dessa båda likatänkande aktivistideologier, så drar han den för dem rätta slutsatsen. Han visar vägen för progressiva européer från vänster och höger mot deras framtid. Här hemma i Sverige kommer Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och ”Liberalerna” följa denna utstakade väg efter valet 2018. Vi som är konservativt, eller/och klassiskt liberalt lagda får ta varning och rätta våra ansträngningar därefter. Progressivsterna kommer på bred front. De spelar inte längre efter galleriet och låtsas numera inte om uppdelningen i vänster och höger. Decemberöverenskommelsen indikerade denna utveckling redan 2014, men framöver kommer den formaliseras mer, efter Macrons exempel.

I ljuset av den progressiva självbilden så är det ironiskt att dessa ”framstegsvänliga” krafter så tydligt bildar allianser med tveklöst bakåtsträvande muslimska krafter både i Frankrike och här hemma i Sverige. Tydligen är det bara viktigt med framåtanda när man vill komma åt sina politiska motståndare, den klassiska högern och dess borgerliga samhällsvärderingar. Ingen höjer på ögonbrynen över att den progressiva Macron kan tillräkna sig stöd från le Grand Mosque i Paris, där uleman vädjar till alla att en masse rösta för honom.

För att summera: Emmanuel Macron är en typ av politiker som är relativt ny för Europa. Han samlar den progressiva rörelsen bakom sig, han för en malignt populistisk politik nerlusad med intetsägande buzzwords och emotioner, som förstärker fördumningen av det politiska samtalet. Det går ej att uttyda hans politik eller hur den ska genomföras, annat än det som är det stående temat i budskapet från den vänster-liberala alliansen: att vi i Europa bär skulden för alla olyckor. Där är han för omväxlings skull väldigt tydlig. Oroväckande är också hans bakgrund som kan ses som en tecken i tiden om en amerikanisering av relationerna mellan politiken och näringslivets toppar.

Annonser

Om Frankrike och västvärlden ska kunna försvara sig mot jihadvåldet så måste vi se ideologin bakom terroristerna!

(Bright Magasin nr 4 2015)

Jihadisternas val att angripa just Frankrike var logiskt. Frankrike utgör just nu det närmaste man kan komma ett bålverk mot anpassning till islamisternas krav. Medan Storbritannien och Tyskland steg för steg viker sig för en kombination av hotbilden från våldsverkarna och de förment ”mjuka” islamisternas krav om anpassning mot att de ska respektera oss när/om vi hamnar i minoritet. Detta sjuka ”bad cop, good cop” spel lurar de som är svaga i sin övertygelse, men de flesta fransmännen hör tack och lov inte till denna kategorin.

Den franska demokratin bygger på principer, närmare bestämt principerna från revolutionen 1789. Dessa principer utgör en väldigt viktig del av vad det innebär att vara fransman. De är inristade i folksjälen, kan man säga. Om de släpper dessa principer så överger de därmed revolutionens landvinningar och tar ett steg tillbaka mot medeltiden. Detta vet och känner alla fransmän. En av de viktigare av dessa principer är att staten och det offentliga rummet ska vara sekulärt.

Det faktum att landet har Europas största muslimska befolkning gör att det är bäddat för konflikter runt denna princip. Där många andra folk i Europa viker sig, står fransmännen fast. Burkor förbjuds, bönerum i skolorna avfärdas, religionen kritiseras. Men när den ”mjuka” påverkan inte fungerar då kommer våldets män in på scenen. Frankrike ska till varje pris förmås att vika sig.

På senare år har Frankrikes principer fått dem att engagera sig mot jihadisterna i MENA. Ingripandet i Mali sticker ut, då ingen annan lyfte ett finger, men sedan har vi Afghanistan, och bombningarna av IS i Irak och Syrien. Officiellt handlar IS attack om att få Frankrike om att dra sig tillbaka från MENA-området, men egentligen handlar det huvudsakligen om att knäcka Europas moraliska och principiella bålverk. Vinner man slaget om Frankrike så är kriget om Europa i stort sett över! För vem ska sedan stiga fram?

Vad kommer då hända framöver? Vad kan Frankrike göra egentligen? Man kan inte vinna kriget mot IS på egen hand. Det är tveksamt om man kan få USA att på allvar börja bekämpa IS i Syrien. Likväl är det av största vikt att man inte, efter bombastiska uttalanden om att ”nu är det krig” inte följs av ett tillbakadragande om ett halvår. Eftergifter och svaghet har nämligen en påeldande funktion på en kultur som präglas av aggression. Framgångar för det pågående jihadkriget ger jihadisterna blodad tand och förnyad styrka.

Eftergifter för aggression har präglat Europa i decennier. Att terrorbombningarna i Madrid 2004 fick Spanien att dra sig ut ur Irak är det mest anmärkningsvärda exemplet. Att Europa sedan oljekrisen har övergett Israel med anledning av hoten om oljeblockad från Saudiarabien är ett icke-terroranknutet exempel. Europa är svagt och står inte längre förankrat i en tydliga moraliska västerländska principer. Detta är resultatet av kulturmarxismens framgångar i samhällsdiskursen och politiken.

I Frankrike kunde vi beskåda en väldig beslutsamhet att inte vika sig för våldet efter attentatet mot Charlie Hebdo. Världens ledare gick sida vid sida och miljoner tågade på gatorna. Mindre än ett halvår senare kom dock beskedet att C.H. skulle sluta kritisera och driva med Muhammed! Jihadisterna kan gång på gång dra slutsatsen att våld lönar sig, vare sig det gäller små saker som att pressa tidningar, teatrar och gallerier, eller större som att påverka staters politik.

Det är troligt att Frankrike kommer utvisa fler radikala imamer och personer med anknytning till IS och trappa upp jakten på personer som kan knytas till terrordåd, men det finns ett grundläggande och begränsande feltänk. Vi kommer aldrig kunna vinna den här striden om vi begränsar oss till att tro att vi har ett problem med individer. Dessvärre har vi istället ett problem med en aggressiv och expansiv religiös ideologi. Om vi och framför allt fransmännen, som nu är mest hotade, inte kan inse detta så kan vi aldrig kunna upprätta ett framgångsrikt försvar av västvärlden och dess värderingar.

Då kommer vi få fortsätta med dagens meningslösa whac-a-mole liknande kamp som kommer bli allt svårare mot en fiende som blir allt mer manstark. Istället bör vi gå till botten med de demokratifientliga värderingar som frodas i moskéer och muslimska förbund. Dra in statsbidrag till demokratifiender och lagför dem som har deltagit i strid för organisationer som IS, som gör sig skyldiga till massakrer och folkmord. Och, vilket är högaktuellt idag; måste vi kräva identifikation av alla som vill in i landet och kontrollera invandringen.

Ska man se EU som Frankrikes revansch?

EU kan analyseras utifrån en mångfald av synvinklar. En av de väl utnötta är den fredsskapande tanken som har bidragit starkt till Europas nuvarande stabilitet och denna ska inte förminskas, men EU är idag på väg i en riktning som väcker andra associationer – Imperiet!

Kampen om kontinenten

Europas politiska historia de senaste 500 åren har präglats av försöken att skapa ett imperium som täcker större delen av kontinenten, eller åtminstone en politisk dominans över denna yta.  Från sena 1600-talet fram till och med Napoleon så var det Frankrike som stod för dessa försök, kort därefter följt av Tyskland fram till och med Hitler. Särskilt fransmännen har alltid sett sig som kallade att förvalta Karl den stores dröm, ett återskapat romerskt riket i kristen tappning. Därav den franska något skruvade självbilden och idéerna om att landet och dess ledare ska präglas av grandeur vilket inte går att banka ur den franska folksjälen, hur många krig de än förlorar. Den envisa spärren för dessa imperieförsök har hela tiden varit Storbritannien vars strategi har byggt på tanken att landet ska balansera det politiska brädet på kontinenten genom att stötta den imperiebyggande stormaktens motståndare. Under de två världskrig som föregick det vi kallar det ”första”, Ludvig XIV:s försök att dominera kontinenten 1688-1714(1) och Napoleons försök under Revolutions- och Napoleonkrigen 1792-1815, stod britterna i vägen med hjälp av sin flotta, sina ekonomiska resurser och sin förmåga till att forma, eller bättre uttryckt; betala för, allianser. Det habsburgska Österrike var under dessa två krig britternas mest nyttiga allierade i rollen som ”fiendens fiende”. Dessa konflikter, precis som kraftmätningen med den tyska autokratin under 1900-talet kan ses som en kamp mellan auktoritära krafter som sökte politisk kontroll över kontinenten och de mer demokratiska krafterna, när det gäller Storbritannien och Holland, som med tiden allt mer verkade för frihandel och ekonomisk integration. I britternas alliansnätverk fanns också det parlamentariskt styrda Holland och även Portugal som även om det inte hade dessa traditioner, sedan 1373 har varit bundna till Storbritannien i historiens mest långlivade allians(2). Under krigen mot Ludvig XIV och Napoleon och under det första världskriget stod portugiserna på britternas sida och för övrigt aldrig mot dem! De nordiska länderna anpassade sig snabbt när våra interna konflikter här uppe svalnat till fredligare vanor och hamnade snabbt i den mer liberala sfären under 1700-talet.

Frankrikes revansch

När Frankrike sökte ekonomisk integration med det besegrade Västtyskland så drevs de av en vilja att pacificera Tyskland politiskt. Den europeiska integrationen var inte en jämlik process, även om den har framställts så. Den drevs i huvudsak av fransmän som hade ett sårat ego på grund av hur Tyskland hade sparkat runt Frankrike under de två världskrigen. Det är svårt att bortse från att dessa franska politiker bar på tanken att Frankrike skulle återfå sin ”rätta” position i Europa igen.

Den nya Europeiska Gemenskapen bestod av Frankrike och de två besegrade axelmakterna plus Benelux. Detta kunde aldrig bli en jämställd relation. Frankrike red på framförallt det tyska dåliga samvetet under decennier. På sätt och vis gör de det fortfarande.

Man kan med glimten i ögat konstatera att detta ursprungliga EG till sin utsträckning var till förväxlingen likt Karl den stores rike (Frankrike, Västtyskland, Benelux och Italien från Rom och norrut).

Det är inte konstigt att Storbritannien först valde att stå utanför detta projekt, även om Churchill uppmuntrade det, då den konfliktrelation som behövde dämpas var den fransk-tyska. Britterna ställde sig som vanligt lite grand utanför och betraktade kontinenten från sina öar. Att låta sig bindas in i permanenta relationer kändes mycket främmande för britterna. Tyskland var nu ”balanserat” och inga mer ingrepp från deras sida erfordrades under 50-talet.

Istället bildade britterna den mer löst hållna frihandelsgruppen EFTA, som anmärkningsvärt nog, minus Holland, bestod av Storbritanniens allianssystem från de föregående 350 åren. Det alltid trogna Portugal, Österrike som jag nämnde ovan har tjänade som britternas kontinentala motvikt mot Frankrike och sedan de nordiska länderna, där Danmark gått i Storbritanniens och Hollands ledband sedan 1600-talet och det lite mer motvilliga Sverige som ändock sedan frihetstiden befann sig i den anti-auktoritära fållan. Hade Holland varit med så hade den gamla alliansen varit komplett. Detta kan ses som kuriosa och handlar till del om sammanträffanden, såsom när det gäller Österrike, men säkerligen inte när det gäller Portugal.

När sedan britterna i alla fall ville gå med i EG 1961, så hindrade Frankrikes de Gaulle dem med sitt veto. Man kan se det som en ”historiens återkomst” då den brittiska viljan att gå med var en av USA stimulerad tanke att Storbritannien borde gå med för att balansera den franska dominansen på kontinenten, som under de Gaulle var starkt fientlig mot det anglosaxiska inflytandet. Den episoden berättar väldigt mycket om de franska känslorna inför organisationen. EG var deras lekhage, där de som ensam ”segrarmakt” kunde domptera de betvingade axelmakterna. Franska presidenter tror att dom ännu idag kan styra och ställa med EU:s mindre stater, såväl som Italien och Spanien, när dessa vågar missbehaga Paris, med uttryck som att de ska ”utnyttja tillfället att knipa käft”. Ofta handlar det om att de har haft djärvheten att ställa sig på Storbritanniens eller USA:s sida i någon fråga.

Att britterna nekades inträde i EG under 12 år tolkar jag som en fransmännens hämnd för Ludvig XIV:s och Napoleons nederlag för brittiska händer. Nu var Europa deras och britterna skulle hålla sig borta. Man skulle kunna se EG som den slutgiltiga segern för den imperiebyggande makten på kontinenten. Balansen mellan kontinenten och de brittiska öarna hade äntligen förskjutits till förmån för kontinenten, nu när britterna stod där med mössan i hand. Äntligen skulle inte britterna kunna hindra att kontinenten enades politiskt, i det som sedermera utmynnade i unionen. Nu stod de utanför och fransmännen trivdes med sin makt.

Vad EU förvandlats till

1973 fick britterna detta till trots vara med, men att britterna är obekväma med detta medlemskap blir allt mer påtagligt för var dag som går. Detta i takt med att EU allt mer utvecklas mot den typen av byråkratiska imperier som de i svunna tider har bekämpat. För britterna blir det faktum att EU är sprunget ur den franska traditionen ett allt mer påtagligt faktum. EFTA var en organisation som syftade till att främja frihandel. EU förvandlas allt mer till en organisation för jordbruksskydd och ett byråkratiskt monster i fransk stil, som i enlighet med denna tradition är fylld med byråkrater som vill reglera varje detalj och förehavande inom ”rikets” gränser. Alla som har upplevt eller studerat den krångliga och omständliga franska byråkratin vet vad jag syftar på. Nu håller fransmännens kontinentala klon på att nå sin fulla ”potential”.

Frågan nu är vilket som blir EU:s öde? Vilken väg kommer Europa gå? Kommer Storbritannien och kanske andra medlemmar i norr lämna EU eller delar av samarbetet? Kommer även detta franska försök att ena Europa under sin ledning att falla sönder under sin egen tyngd? Risken är uppenbar, då EU numera mer ser ut som en försvarsmekanism, än en framtidsorienterad organisation, som inte ser ut att ha redskapen för att lösa Europas problem. Frihandeln i Europa, även om den återuppväcktes av EG, är inte beroende av denna för att överleva och skulle med all säkerhet klara att unionen kraschar. Vad har EU mer att bidra med? Strukturinvesteringar, EMU och billiga lån till Sydeuropa, som inte stimulerar mer än bubblor och skuldfällor? Det är upp till bevis, annars kan det skaka i grundvalarna.

Man kan se kartan av Karl den stores rike, eller britternas samlande av sina allierade i EFTA som kuriosa i sammanhanget, vilket det faktiskt är, men det som kvarstår, essensen, är att EG:s tillblivelse och utestängandet av Storbritannien, såväl som den nuvarande dragningen mot utträde på öarna präglas av denna gamla konflikt mellan handelsriket på öarna och det byråkratiska och hierarkiska Frankrike och drömmen om kontinental dominans.

Noter:

(1)    Nioårskriget 1688-97 + Spanska tronföljdskriget 1701-1714

(2)    Relationen länderna emellan går egentligen ännu längre tillbaka i tiden. 1147 hjälpte engelska korsfarare på väg mot ”det heliga landet” den portugisiska kungen Alfonso att befria Lissabon från morerna.

Det revolutionära Frankrike – en essä om de djupa orsakerna till social oro och revolutioner i Europa

Förutsättningarna för social oro och revolutioner ligger i ett lands kultur, eller närmare bestämt i klyftan mellan elitens och folkets politiska kultur. Västeuropa (hädanefter benämnt som Europa) kan kulturellt sätt delas upp i två halvor. En latinsk i söder, som är präglad av det romerska arvet och en i norr, präglad av den germanska kulturen. De två halvorna har lagt grunden för olika politiska kulturer vilka genom århundradena har skapat skilda förutsättningar för politisk stabilitet. Problemzonen, det revolutionära bältet, som jag vill kalla det, har legat i gränszonen där dessa två kulturers inflytande överlappar. Här i ligger den strukturella förklaringen till varför Frankrike länge var Europas mest revolutionära land.

Detta och frågan om varför större delen av Europas sociala oro emanerar från denna zon, ska jag elaborera på i denna text. Märk väl att jag tar mig vissa friheter med generaliseringar här, i syfte att uppnå den djupare insikten. Det är min förhoppning att läsaren ska se den stora bilden jag försöker förmedla här.

Begrepp

Jag kommer använda begreppen ”elit” och ”folk”. Med begreppet elit syftar jag på de styrande i samhället, såsom kung och adel under medeltiden. Idag kan de istället vara ett styrande etablissemang, den partipolitiska eliten eller den klass som har den ekonomiska makten. Med folk menar jag de övriga i samhället, de styrda, vare sig det handlar om folket i en autokrati eller i en demokrati. Beskrivningen nedan tar sin utgångspunkt i förhållanden och tankemönster som formades under senmedeltiden och som till stor del har bevarats fram till modern tid.

Elit och folk i Syd

Om man tillåter sig att generalisera, så kan man säga att den latinska, världen i södra Europa, är präglad av en hierarkisk ordning, som har sitt ursprung i det Romerska riket. Det romerska samhället var starkt socialt segregerat, mellan folket (plebejerna) och adelsklassen (patricierna). Deras respektive rättigheter och skyldigheter var gjutna i en rigid samhällsordning. När kristendomen tog över som statsreligion i det romerska riket anammades denna ordning. Kristendomen gick från att vara en tro för fattiga vandrarmunkar och predikanter till att bli bevararen av de sociala strukturerna. Den katolska kyrkan kom att vara det enda kittet i det latinska samhället när de politiska strukturerna föll samman under 400-talet och sedan under den tumultartade tidiga medeltiden. Följaktligen bevarades dessa sociala strukturer i hela den latinska världen. Folket lärde sig att deras roll och plats i samhället var fastställd, att det var behäftat med fördömelse att opponera sig mot statsmakten. Följaktligen har folken i den latinska världen förblivit relativt fogliga. Social oro har förblivit på en ytterst låg nivå. De flesta förekomster av revolter, har haft andra förtecken. De har oftast haft proto-nationalistisk grund, såsom upproren i Katalonien mot den spanska kronan, eller i Neapel mot utländska herrar.  Samtidigt har eliterna i syd, likt patricierna, haft en maktfullkomlig och föraktfull inställning till folket och uppbackad av kyrkan en syn på sin plats i samhället som ordinerad av Gud.

Således: I syd, en maktfullkomlig elit och ett fogligt folk. Resultatet blir politisk stabilitet.

Elit och folk i Nord

Den politiska kulturen i nord är präglad av de traditioner som växte fram bland de germanska stammarna som levde norr om det romerska riket. Till skillnad från i det mer utvecklade och hierarkiska i söder, levde elit och folk mer nära inpå varandra i norr. Folken var ofta organiserade i relativt små politiska grupper. Hövdingar och kungar valdes ofta fram av både stormän och representanter för krigarna, bönderna och andra grupper ur folkdjupet. Det växte fram, bland eliterna en förståelse för att de levde i symbios med folket och att deras relation grundade sig på nödvändigheten av en ömsesidig respekt. Den geografiska aspekten när det gäller bevarandet av dessa tankegångar kan inte bortses från, särskilt när det gäller Skandinavien. Den fåtaliga befolkningen kombinerat med otillgängligheten som de djupa skogarna och fjällen orsakar, har gjort att den politiska eliten under lång tid och framförallt under medeltiden, har varit tvungna att göra en resurskalkyl. En för påträngande politisk makt, kan göra att bönderna, som upplever att maktens långa arm inte så lång trots allt, väljer att ta till skogs och göra uppror. Gustav Vasa misslyckades med denna fina balansgång, vilket resulterade i Dackefejden, när han försökte utsträcka statens makt alldeles för snabbt. Man kan se att förekomsten av fria bönder i t.ex. Sverige har varit mycket större än nere på kontinenten. Ingen kungamakt har vågat inkräkta på böndernas rättigheter och frihet mer än vad den fina balansgången tillåter. Resultatet har blivit att folken i norr, aldrig har släppt den gamla synen på sina rättigheter och aldrig har slutat avkräva kungamakten den respekt de anser sig förtjäna. Resultatet blir att i norr har den sociala oron blivit allt mindre påtaglig efterhand som åren går och de våldsamma revolutioner som drabbat ”det revolutionära bältet” har varit nästan obefintliga i norr.

Således: I norr, en relativt respektfull elit som vet sina gränser och ett folk som vet sina rättigheter, men som oftast är nöjda med att dessa faktiskt respekteras. Resultatet blir även här politisk stabilitet

Frankrike och revolutionsbältet

Vad utmärker då revolutionsbältet? Revolutionsbältet är en zon mellan de två kultursfärerna där de överlappar och det existerar en hybridkultur. Geografiskt sett sträcker sig detta gränsland, denna revolutionszon från norra halvan av Frankrike och Belgien i väster, över Schweiz och södra och mellersta Tyskland till Böhmen, som ett midjebälte runt Europas liv. Till detta gränsland kommer influenser från både norr och söder. Givetvis väljer gränszonens respektive eliter och folk att inspireras av de förhållningsätt som appellerar till dem. Rötter i både norr och söder finns då en stor del av detta område har legat under romerskt styre, samtidigt som befolkningen till stor del är präglade av germanska traditioner, så när det kommer till kritan så handlar det om vilka värderingar som prefereras. Eliterna ser givetvis söderut efter förebilder. Den franska adeln har inte stått den spanska efter i sin pompösa stil, föraktfulla attityd mot folket och maktfullkomliga beteende. Den Franska kungen Ludvig XIV ”Kung Sol”, hade attityden att allting kretsade kring honom och att hans tron var bemyndigad av självaste Gud. Kungar, grevar, hertigar och andra styrande i revolutionszonen höll benhårt på denna position. Samtidigt sneglade folken norrut. Varför skulle de inte ha samma rättigheter som sina bröder i norr? Varför ingen Magna Charta? Varför inte en Kung begränsad av parlamentet, som i England och Holland? Konsekvensen av denna intressekonflikt blev en månghundraårig period av sociala konflikter och revolutioner, reformation av kristendomen och omstörtande av de auktoritära eliterna.

Således: I revolutionsbältet, med Frankrike som kanske den största katalysatorn, en maktfullkomlig elit tillsammans med ett folk som förstår vilka rättigheter de borde ha. Resultatet; revolution och omvälvningar!

Wat Tylers upprorsmän plundrar ett slott 1381

Wat Tylers upprorsmän plundrar ett slott 1381

Medeltiden

Under medeltiden var skillnaderna mellan nord och syd mindre tydliga. Revolter var vanliga på många platser. Bonderevolterna under 1300 till 1400-talen, som var ett utslag av det feodala systemets sammanbrott, pest, dyra pålagor och mer direkta konsekvenser av de många krig som fördes allt mer mellan de stater såsom Frankrike och England som började samla på sig allt mer resurser och befogenheter över sina respektive folk. 1381 utbröt det enda rent socialt motiverade större folkliga upproret i England, under Wat Tyler, men huvuddelen av resterande större bondeuppror uppstår inom revolutionszonen. Tre stora uppror på den franska kronans marker under 1300-talet. I Flandern på 1320-talet, sedan på 1350- och 1380-talen i mellersta och norra Frankrike. Den schweiziska upprorskampen mot familjer som Habsburgs pågick under hela 1300-talet. I Böhmen uppstod det hussitiska upproret på 1400-talet, som närmast ska ses som en proto-reformationsrörelse. Svåra bondeuppror i södra Tyskland på 1500-talet. Engelbrektupproret kan ses som ett undantag, men ur mitt perspektiv så är det inte det. Historikerna tvistar om orsakerna, men jag lutar åt den tolkningen att den utlösande faktorn var att de svenska bönderna plågades av utländska fogdar, primärt från Tyskland, som inte förstod att gå den fina balansgången som jag nämnde ovan, i enligt med min tes.

The_Battle_of_Cassel_on_23rd_August_1328

Slaget vid Cassel 1328 mellan franska kungens riddare och de flamländska upprorsmännen

Reformationen

Själva reformationen bör också ses som ett steg i denna process. Upproren mot den katolska kyrkan är ett uttryck för de frihetslängtande folkens protest mot de auktoritära och hierarkiska strukturerna inom kyrkan, men även samma maktfullkomlighet och arrogans som präglade adeln och prästerskapet i söder. Att reformationen fick fäste i norra Europa har inte lika mycket med efterfrågan att göra som med de politiska förutsättningarna. Avståndet i norr, från de motreformerande krafterna, underlättade för reformationen att få fäste. Motivationen för härskarna i norr var givetvis realpolitiska, att stärka statens makt över kyrkan och i förlängningen samhället. De spontana folkliga protesterna mot den katolska kyrkan uppstod istället i just revolutionsbältet. Predikanter som Luther i Tyskland och Calvin i Schweiz gav uttryck för ett folkligt missnöje med den latinska hierarkin. Striderna mellan det gamla och det nya sättet att tolka tron stod som hårdast i revolutionsbältets Frankrike och Tyskland. Härskarna i revolutionsbältet kände, eftersom reformationen där var en folklig rörelse, med rätta att den var ett påtagligt hot mot den egna positionen. Reformationen utgjorde således inte för dem ett verktyg att använda för att stärka den egna makten, såsom var fallet för härskarna i norr. Därför vände sig härskarna till de katolska makterna i söder och öster under Habsburgs styre och motreformationen för hjälp. Motreformationens seger i Frankrike skruvade åt locket på tryckkokaren ytterligare. En explosion var snart oundviklig. Hatet mot den katolska kyrkan kom att bli en viktig beståndsdel i den franska revolutionen 1789.

1800-talet: Revolutionseran

Medan det i Storbritannien och Holland pågick en stegvis utveckling mot mer friheter och rättigheter för folken var förtrycket fullständigt i Frankrike. Medan den absoluta kungamakten gradvis hade monterats ner till förmån för parlamentarism i Storbritannien och Holland, förblev absolutismen fast förankrad i Frankrike. Den stegvisa processen mot mer folklig makt och mer friheter i Storbritannien och Holland fungerade som en ventil, vilket bevarade den sociala stabiliteten. Märk väl att det Engelska inbördeskriget som ställde parlamentet mot kungen på 1640-talet, var en uppgörelse mellan olika fraktioner av eliten och inte en social konflikt. Kontrasten mellan den engelska kungens slutgiltiga abdikation från de kvarvarade drömmarna om absolut makt, under den blodlösa ”Ärorika revolutionen” 1688 och det franska blodbadet hundra år senare på talande. Den franska revolutionen var ett resultat av minst tre hundra år av frustration över det auktoritära styret. När kungen slutligen försökte lösa landets problem 1789 genom att dela makten med resten av eliten, den franska adeln och prästerskapet som gick i dess ledband, såg folket sin möjlighet att påverka, varpå det urartade snabbt när århundraden av frustrationer och aversion utlöstes. Denna franska våldsorgie, känd som ”skräckväldet” löste dock inga strukturella sociala problem, utan den första revolutionen kom att följas av tre till under 1800-talet. 1830, 1848 och 1870-71. 1830 års revolution spreds till Belgien och den värsta av de tre, den 1848 spreds över stora delar av Europa, men värst kändes dess effekter längs med revolutionsbältet och direkt angränsande områden, men allt mindre ju längre söderut respektive norrut man kom.

File:Eugène Delacroix - La liberté guidant le peuple.jpg

Den klassiska bilden av det revolutionära Frankrike

I modern tid

Att Frankrike har bevarat sin revolutionära ådra bevisades under studentvåren 1968, då Paris gator var indränkta i tårgas och brandrök. Än idag demonstrerar fransmännen för det minsta lilla. Orsaken är att folket än idag känner av en avsevärd klyfta mellan dem själva och den politiska eliten. En för södra Europa ovanlig våg av folkliga protester, rent av revolterande stämningar på franskt maner har svept genom Sydeuropa i Spanien, Portugal och Grekland, de senaste åren. Detta är ett uttryck för att revolutionsbältet har flyttats söderut. I och med att de destruktiva ideologierna kommunismen och nazismen fick spridning inte bara i revolutionsbältet utan även norrut i Tyskland och i hela södern så rubbades den ordning som existerade där. Det intressanta är dock att även om dessa ideologier fick spridning, så hade de sitt ursprung i revolutionsbältet. Det är inte en slump att nazismen inte växte fram i norra Tyskland utan i Bayern och Österrike, där den präglades av det katolska arvet som jag har skrivit om tidigare.

Kommunismen som växte fram i Tyskland och Frankrike, var precis som tidigare sociala rörelser i revolutionszonen fientliga mot både den ekonomiska eliten och den katolska kyrkan. Detta ledde till en social politisk aktivism i söder som inte hade förekommit där tidigare. Folken i söder tog intryck av sina syskon i revolutionsbältet och den revolutionära zonen flyttades helt enkelt söderut. Samtidigt har de sydeuropeiska eliterna fortsatt sitt maktfullkomliga och korrupta beteende under 1900-talets lopp utan avvikelse från kursen. Resultatet är att, som nyligen i Spanien, Portugal, Italien och Grekland, med betoning på de två sistnämnda, våld eller banal populism fyller tomrummet i frånvaron av en sund politisk diskurs mellan elit och folk.

Vad gäller nazismen så präglades den av samma fientlighet mot den katolska kyrkan som kommunismen och den var även socialistisk i grunden, men till skillnad från kommunismen var den lojal mot riket. Bakgrunden till detta kan man kanske spåra i Bismarck sociala reformer, som syftade till just detta resultat.

Preussen och Sachsen hade instiftat sociala välfärdsprogram redan på 1840-talet, som Bismarck som kansler för det enade Tyskland, utvecklade på 1880-talet. Dessa program var de första av sitt slag i Europa. Detta ska ses som ett utslag av en drift att knyta banden till arbetarklassen starkare för att förebygga att revolutionsivern spred sig norrut. Till stor del var det framgångsrikt också, då Bismarck uppnådde det han eftersträvat, nämligen en splittring av arbetarklassen. Den nationalsocialistiska arbetarklassen valde att vara lojala med den nationella ekonomiska eliten, på ett sätt som kanske var unikt i Europa under denna tid. Så även om rörelsen föddes i revolutionsbältet, som en konsekvens av de sociala slitningarna i de revolutionära inkubationskammare som Wien och München utgjorde, så tappade rörelsen en del av sin opolerade socialistiska utformning när den närmade sig makten i Berlin.

Den brygga mellan folk och elit som byggts av Bismarck redan mot slutet av 1800-talet lade grunden för att den folkliga socialistiska aversionen mot den ekonomiska eliten avleddes från den ekonomiska eliten i sin helhet, för att istället riktas mot bara judarna. Judarna fick fungera som en social säkerhetsventil, en grupp att kanalisera den ekonomiska frustrationen mot. Lösningen för de nationellt lojala socialisterna blev att rikta in sig på en grupp inom eliten, som kunde ses som en elit inom eliten, eller som man uttryckte det, ett främmande element. I rörelsens rötter hade man även riktat in sig på frimurare och andra grupper, men då dessa var svåra att identifiera och således kanalisera klasshatet mot så föll dessa bort och kvar stod bara judarna.

Revolutionsbältetes ideologi sprids till resten av världen

I grund och botten så ser konflikten mellan folk och elit ut som den gör i Sydeuropa, med få undantag, i resten av världen under den premoderna tiden. Det är logiskt att folket i t.ex. Ryssland inte tar efter strategin från folken i Nordeuropa, då denna inte skulle generera resultat med tanke på den politiska kultur som den inhemska eliten följer. Resultatet blev med andra ord att den folkliga strategin från revolutionsbältet kom att exporteras runt världen och bli norm för hur konflikter mellan folk och elit skulle lösas, ur folkets perspektiv. Nu, sakta men säkert, försöker Nord omskola eliterna runt om i världen till att agera som de själva och på så vis bespara oss förekomsten av revolutionen som ett resultat av den sociala frustrationen. Tidsramen för detta är dock oöverblickbar och våldsamma omvälvningar som ett sätt att uppnå sociala förändringar lär vi få se under lång tid framöver.

%d bloggare gillar detta: