Kommer Saudiarabien lyckas med att införa en mer moderat form av islam i landet?

ANALYS

Nyligen gjorde den saudiska kronprinsen Mohammed bin-Salman ett remarkabelt uttalande vid en konferens om investeringar i Saudiarabien. Han deklarerade att Saudiarabien hade beslutat om ett byte av religionspolitisk inriktning. Hädanefter, hävdar kronprinsen, ska Saudiarabien anamma en mer moderat tolkning av islam, i kontrast till den sedan länge rådande radikala wahhabitiska uttolkningen av islam. Detta är lika anmärkningsvärt som det faktiskt är svårt att ta på allvar. Den salafistiska wahhabismen har sedan sena 1700-talet stått under familjen Sauds beskydd. De båda har existerat i en form av symbios. Wahhabismen får beskydd av den saudiska staten, samtidigt som wahhabismen i sin tur legitimerar familjens Sauds styre såväl som dess väktarskap av de heliga platserna i och runt Mecka. En effekt av detta känsliga samspel har varit att samtidigt som wahhabismen och andra med dem anknutna salafistiska rörelser har bedrivit revolutionär verksamhet i utlandet, så har familjen Saud suttit i orubbat bo på hemmaplan. Men bara så länge som stödet för wahhabismens radikala lära förblir intakt och ekonomiska resurser flödar vidare till den radikalism som man exporterar i stor skala. Så, vad händer nu med Saudiarabiens inre stabilitet, när wahhabismens dogmer ifrågasätts (om än indirekt) på detta sättet?

Kronprinsen tar upp 1979 som ett startskott för en negativ utveckling. Detta är delvis sant. Inte på så sätt att familjen Sauds statsbildning har stöttat wahhabismens heliga krig mot alla s.k. ”moderata” muslimer i mer än 200 år nu, om än från och till. Dagens sponsring av wahhabitisk radikalisering av muslimer världen över är således inte som princip någonting nytt. Det är dock riktigt att påpeka att 1979 utgör ett form av vägskäl. Den shiamuslimska revolutionen i Iran 1979 väckte åter till liv en gammal aversion mellan shia och sunni och familjen Saud kom att frukta för sitt grepp om makten. Det finns en shiamuslimsk minoritet i landet och som om illa inte vore nog så är de bosatta just i den östra delen av landet där oljan finns. Saudiarabiens svar blev att inleda en maktkamp i hela den muslimska världen och i den muslimska diasporan, med Ayatollan i Teheran, om den muslimska världens själ. Man såg det som så här: Det enda sättet att säkra den egna positionen var att förvandla den muslimska världen till en wahhabitisk värld.

Kärnan bland de jihadkrigare som från 1800-talet till 1920-talet förde wahhabismen från land till land med svärdet i hand i familjens Sauds namn, var Ikhwan (Brödraskapet).

Det har länge funnits en kluvenhet inom den saudiska familjen när det gäller modernism. Samtidigt som man har vältrat sig i västerländska lyxprylar så han man velat hålla en fasad som islams försvarare. Utifrån vissa medlemmar av kungafamiljens synvinkel, så är kungafamiljen en gisslan i sitt eget land, tvingade att försvara det oförsvarbara, av landets religiösa etablissemang.

Många familjemedlemmar har dock varit av den mer radikala sorten och har (oberoende av kungen?) finansierat ett avsevärt antal terrororganisationer. En kung, Faisal, mördades 1975 av en annan familjemedlem med anledning av att han hade blivit för modern. Stora inre slitningar med andra ord. Det är svårt att med säkerhet säga om de radikala eller de modernistiska dominerar familjen, men nu tycks i alla fall bin-Salman höra till modernisterna. Reformer har redan inletts i form av att kvinnor nu ska tillåtas att köra bil. Den religiösa polisen, Mutawan, syns allt mindre på gatorna och fler nöjesevenemang ska tillåtas. Allt detta är del av bin-Salmans plan för Saudiarabien som heter Vision 2030, vilken inledde trevande i slutet av förra året. Landet ska moderniseras när det gäller förvaltning, ekonomi och utbildning i hopp om ekonomisk tillväxt.

Låt säga att kronprinsens uttalande är uppriktigt menat och att man tänker genomföra denna förändring. Vad skulle då ha kunnat föranleda detta steg?

– En medvetenhet om att oljan håller på att ta slut.

På kort sikt lider man av att oljepriset har halverats, men på lång sikt förstår man att detta bara är den lilla våndan som kommer när oljekranen blir torr. Detta innebär dels att landet måste moderniseras i syfte att skapa en ekonomi som kan bära sig självt, utan oljeinkomster. Detta kräver en bättre utbildad och mindre bakåtsträvande befolkning. Detta förutsätter i sin tur att de radikalas makt över samhället betvingas, vilket i sig inte kommer bli lätt, då det religiösa etablissemanget har kontroll över utbildningsväsendet. När kronprinsen säger att ”vi kan inte hålla på så här i 30 år till”, så är detta en tidshorisont som styrs av när man tror att oljan kan vara om inte slut så avsevärt mer svårtillgänglig vid slutet av dessa 30 år. Man inser att man inte klarar av att förbli salafistiska i 30 år till. Då är det försent att ställa om ekonomin. Sötebrödsdagarna är med andra ord snart över!

Bush Jr. och kronprins Abdullah.

Den andra konsekvensen av att oljan någon gång inom en inte för avlägsen framtid tar slut, är att USA då kommer tappa intresset för regionen. Saudiarabien står då ensamma och får värja sig självt. Man kan då, om man fortsätter på samma sätt som idag, befinna sig i en mycket fientlig omgivning. Saudiarabiens stöd till den wahhabitiska expansion som har de-stabiliserat inte minst många grannländer, har skett under USA:s militära paraply. Om, eller kanske snarare när, USA drar sig ur regionen så står Saudi där med ett koppel grannar som mycket väl kan vara hämndlystna. Iran är fortsättningsvis en bitter fiende, för att inte tala om Syrien, och till nordväst finns Jordanien och Egypten som har lidet mycket under den salafism som till stor del är inspirerad av och ofta även finansierad av Saudi. Kanske drömmer den blivande saudiska kungen mardrömmar med anledning av det faktum att just Egypten var det land som gick in och gjorde slut på både det första och det andra Saudiska riket, som så plågade sina grannar med sitt blodtörstiga jihad, i början av 1800-talet?

– Trumps påtryckningar

Donald Trump har utövat potenta påtryckningar på den saudiska regimen att förändras och att bekämpa jihad-terrorn. Detta står i stark kontrast till den obehagligt nära relation som Bush Sr. och Jr. hade med den saudiska kungafamiljen och den insmickrande och islamfjäskande hållning som Obama hade till arabvärlden generellt sett och Saudiarabien i synnerhet. Det tal som Trump höll till saudierna under ett besök där i maj 2017, utgjorde en ny tydlighet i relationen mellan USA och Saudi. Trump var tydlig som troligen ingen annan tidigare president om Saudiarabiens skyldighet att ta itu med det våldsamma globala jihad som till så stor del har sitt ursprung innanför landets gränser.

Obama viker sig underdånig inför Saudiarabiens kung!

Jag ser det inte som en slump att den kanske största, öppet sett, men definitivt den mest oblyga, finansiären av jihad-terrorism, Qatar, bara en månad senare utsattes för en handelsblockad och diplomatisk isolering av Saudiarabien tillsammans med Egypten, Bahrain och Förenade Arabemiraten, med anledning av detta stöd (1,2). Visst, det har gnisslat mellan de två wahhabitiska broderstaterna Qatar och Saudi länge, gällande hur långt man ska gå i stödet av utländska radikalism, inte minst när det gäller det Muslimska Brödraskapet, men detta steg är längre än vad man kan förvänta sig utan stöd från USA, som ändå har en stor militärbas i Qatar. USA har officiellt försökt att medla och uppmanat till moderering, men samtidigt har Trump hela tiden stöttat kraven på Qatar. Landets goda relationer till Iran har också varit en stor stötesten.

Anledningen till att Saudiarabien nu tycks vara särskilt mottagliga för dessa påtryckningar från USA, är att de är mer än lite oroliga för att de håller på att tappa kontrollen över den eld de leker med. Kungafamiljens relation till jihadisterna kan verkligen liknas vid en man vid en eldstad en kall natt. Han behöver den för att hålla sig varm, kanske rent av vid liv, men om den sprider sig utom kontroll så är det lika dödligt. Kanske anser kungafamiljen att den delikata maktbalansen mellan dem och den radikala uleman nu riskerar att hotas? Tillkomsten av IS, som Qatar har gett mycket stöd, har satt skräck i dem. Tanken på att en liknande folklig revolutionär rörelse skulle kunna uppkomma även på hemmaplan skrämmer troligen. Många huvuden i kungafamiljen skulle då rulla! Hotet är uppenbart nu när IS styre i Syrien håller på att kollapsa och de många saudierna som har rest dit troligen återvänder. Situationen i Saudiarabien är definitivt inte stabil. Befolkningen är ung och rastlös och arbetslösheten är hög. Många unga vill modernisera, men ännu fler är radikala och blir allt argare.

Avslutningsvis: Vad kommer dessa reformer leda till?

Kommer man lyckas avhjälpa de strukturella ekonomiska problem som finns i landet med dessa reformer? Kommer man kunna ta udden av de radikalas frustrationer innan det är för sent. Eller kommer man rent av påskynda deras radikalism med detta drag? Det är väldigt svårt att säga vad som kommer hända, men jag kan inte tänka mig att det kommer gå lätt att vända helt på religionssynen i ett land som i decennier har utgjort epicentrum för den radikala muslimska väckelse som plågar hela världen idag. Ska den wahhabitiska mördarkultens hemland nu framgångsrikt moderniseras, samtidigt som alla wahhabitiskt sponsrade moskéer runt om i världen spyr ut hat, illvilja och intolerans gentemot just denna moderna värld? Tillåt mig att tvivla, men om det är någon som kan så är det just den familj som i decennier nu har fått världens mest bakåtsträvande religiösa ideologi att acceptera deras egna utsvävade, dygdelösa och depraverade livsstil. Problemet är att vare sig man lyckas pacificera det religiösa etablissemanget på hemmaplan eller ej så kommer det inte vara till någon nytta för oss i Europa, då allt tal om att verka mot radikalisering bara kommer leda till en läpparnas bekännelse från uleman och något som bara kommer synas på just hemmaplanen. Utomlands kommer wahhabismen oavsett fortsättningsvis utgöra den främsta källan till att skapa splittring och fientlighet mellan muslimerna i diasporan och deras värdländer.

Terroristerna stärker de förment moderata islamisternas position i Europa

KOMMENTAR

MSB-rapporten om det Muslimska brödraskapet (MB) tar upp ett förhållande som jag har tjatat om i flera år: ”Good cop, bad cop spelet” med de förment moderata islamisterna som ”good cop” och de våldsamma som ”bad cop”. Detta behöver inte vara en uttänkt ”rutin” för att den ska påverka våra politiker. Det är mindre intressant.  Det som är intressant är den dynamik mellan MB, terroristerna och statsmakten som man likväl tydligt kan urskilja.

Ur rapporten:

”Efter de militanta islamisternas dåd brukar politikers intresse av att föra dialog med
representanter för islam intensifieras. Mönstret som uppstått är att politiker vänder sig till
föreningar/grupper/organisationer som ingår i MB:s europeiska nätverk. (…) Konsekvensen av
detta handlingsmönster är att den islamistiska rörelsen i dess helhet ges möjlighet att ytterligare förstärka sitt politiskt-religiösa inflytande. (…) De (båda) ingår dock i en större ideologisk rörelse som i stort sett delar ideologiskt synsätt i flera frågor, men skiljer sig från varandra när det gäller vilken politisk metod som är mest lämplig att använda sig av på den europeiska kontinenten. I ena änden på detta kontinuum har vi således MB och i andra änden militanta salafister. De militanta salafisternas terror avskys och förkastas av många samtidigt som den bidrar till en politisk logik där islamisterna i MB vinner fördelar i sin roll som ”gatekeeper”.”

(s 20-21 i MSB-rapporten om MB)

Med andra ord så växer sig de s.k. moderata islamisterna (m.a.o. de som inte anser att våld är rätt metod att använda här just nu) starkare för varje terrordåd då majoriteten av våra politiker tror att man kan bekämpa islams våldsamma anhängare med förmodat moderat islamism. Löften om att dämpa de radikalas känslor ges i utbyte mot ett större islamistiska inflytandet över våra samhällen. I själva verket lever de våldsamma radikala och de förment moderata i ett symbiotiskt förhållande.

Rörelserna knutna till MB (good cop) är helt beroende av hotet från de våldsamma (bad cop) för att kunna få gehör för sina krav i de västerländska samhällena, samtidigt som de radikala och våldsamma är lika beroende av den islamistiska väckelse som MB har skapat bland muslimerna i Europa, för att få ett underlag för rekryteringen till sitt mer uppseendeväckande jihad.

Det är dags för Europas politiker att se igenom detta. Det är dags att vi bryter den onda cirkeln.

En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!

Ett blodigt år

KOMMENTAR

Terrordådet i Berlin sätter punkt för vad som har varit ett blodigt år i Europa! Dussintals attacker, stora som små, har förvandlat Europa till en arena för ett jihad som har växt sig starkt under de senaste tre åren. Resultaten av attackerna räknas långt från bara i form av döda människor, utan kanske framför allt i form av en växande osäkerhet och en oro för framtiden. Debattörer på vänsterkanten vill hela tiden förminska det som sker genom att peka på företeelser som dödar långt fler varje år, såsom trafikolyckor och dylikt. Jag tror att få köper detta resonemang. Det är en avsevärd skillnad mellan dödsfall som är slumpmässiga och dem som har orsakats av en grupp personer boendes mitt ibland oss som har för avsikt att förvandla våra samhällen till teokratier genom att döda så många som möjligt av oss på de mest horribla sätt. Fruktan för våra liv ska få oss att underkasta oss. Dådens gruvlighet ska locka fler anhängare till ”den sanna läran”, en antagande som i sig är ganska talande.

Det stegrande antalet terrorattacker i Europa under 2014-16 vittnar om att de av oss som pekade på svårigheterna med att få två så vitt skilda civilisationer att samexistera fredligt, hade rätt. Samtidigt träder den ena efter den andra av problemförnekarna fram för att deklarera att ”jag var naiv”. Samtidigt som bara en liten majoritet utför dessa våldsdåd, är det belagt med med stor säkerhet att mellan 40 och 50 % av muslimerna i Nordvästeuropa hyser radikala värderingar samtidigt som det finns tydliga indikatorer på att uppemot en tredjedel av muslimerna i samma region rent av vill att islam ska göra slut på väst, vilket jag skriver om i den nya antologin ”Haveriet”.

I Tyskland klandras nu Angela Merkel för de döda i Berlin. Hennes förfärade försvarare säger att det absolut inte finns ett samband mellan flyktingströmmen till landet och den terror som nu drabbar tyskarna. Är det verkligen så? Lastbilsmördaren i Berlin var en flykting som kom 2015. Båda terrorattackerna som skedde i Tyskland under juli 2016 var utförda av flyktingar. Knivmannen på tåget såväl som bombmannen i Ansbach. Samma gäller för ett antal andra attacker, planerade såväl som utförde under de senaste åren. Två av attentatsmännen i Paris till exempel kom som flyktingar.

Frågan som hänger i luften är; har politiker inget ansvar för sina handlingar längre? Ska denna ovilja att se handling och verkan ses som en växande ovilja att ta konsekvenserna av sitt handlande inom politikerklassen. Merkel öppnade dörrarna och nu när tyskar blir utsatta från allt från taharrush till terrordåd så finns det inte den minsta tanke på att ta ansvaret för dessa händelser. Inte ens när de de facto är direkta konsekvenser av politiska beslut från högsta ort.

Det handlar inte om, som vänstern gärna uttrycker det, att ”ställa människor emot varandra”. Det är inte flyktingarna som överlag ska klandras för dessa dåd. Det är politiken. De öppna dörrarnas politik! Det är kravlösheten och naiviteten i att släppa in alla som knackar på dörren oavsett vad man vet eller inte vet om dem som knackar. Man kräver inte ens identiteshandlingar. Det är detta agerande som ska klandras och den som mest av alla är ansvarig är Angela Merkel. Men hennes definition av ansvar skiljer sig som bekant lite från den gängse definitionen av ordet.

Det minsta man kan säga om kopplingen mellan jihad-terrorn och problemen med att anpassa de muslimska invandrarna och deras efterföljare till det europeiska samhället å ena sidan och den senaste toppen i flyktingvågen under 2015 å andra sidan är detta: Om problemen vi har i Europa bygger på svårigheten med att anpassa outbildade, eller rent av svårutbildade, unga män från den muslimska världen som hänfaller till kriminalitet vid utslagning och/eller söker tryggheten inom ett aggressivt islam; på vilket sätt gör vi situationen bättre genom att släppa in en miljon migranter, varav en väldigt stor andel är sådana här svåranpassbara unga män, till Europa på ett år? Bevisligen är det istället så att detta har inneburit att många av våra problem har förvärrats!

Om vi dömer efter utvecklingen under de senaste tre åren så tvingas vi ”se fram emot” ett ännu blodigare 2017. Såvida inte underrättelseorganen och polisen överträffar sig själva vill säga. Nästa år är det val i både Frankrike och Tyskland. Vi kan vänta oss att folken ger sitt omdöme om den förda politiken med besked. De politiker som vägrar ta ansvar för sin förda politik kommer istället få se folken utkräva detsamma genom valurnorna.

Margot Wallström vägrar förstå orsaken till terrordådet i Nice!

DEBATT

Så har Margot Wallström trampat fel ännu en gång. Nu under SVT:s ”Terror-i-Nice special”. Hon beskriver ursprunget till den muslimska terrorismen som; fattigdom, att unga känner hopplöshet, känner sig orättvist behandlade och generellt sociala- och ekonomiska klyftor! Kan vår utrikesminister vara så här aningslös? Eller förmedlar hon medvetet världen genom sina vänsterglasögon? Troligen är det en blandning av båda faktorerna. När det gäller den medvetet sneda beskrivningen av världen så är denna typisk för hur politikerklassen idag försöker bedra sina väljare när det gäller hur man ska förstå centrala processer i samhället. Här finns det ett skriande behov av ärliga och orädda politiker som talar öppet om, som i detta fallet, islam och muslimsk terrorism.

Ursprunget till det muslimska jihadkrig som Västvärlden har utsatts för de senaste decennierna, och som eskalerar allt mer, står inte att finna i fattigdom eller att någon invandrare känner sig orättvist behandlad. Detta är den typiska vänstervinklingen, som syftar till att skuldbelägga västvärlden för det som vi själva utsätts för. Lösningen är enligt Wallström och alla andra socialister, mer och åter mer ekonomiska transfereringar, mer krypande för sekteristernas krav och obefintlig efterfrågan på muslimsk självkritik.

Istället är det givetvis så att den muslimska terrorn mot väst inte har någonting som helst med fattigdom att göra. Angriper fattiga från andra kulturer och religioner också väst med sådana här våldsdåd? Massmördar fattiga vietnamesiska eller hinduiska invandrare till Europa fransmän, belgare eller britter? Om inte, så var ligger då logiken i Wallströms resonemang?

Är det inte istället så att väldigt många av de ledande personerna i Mellanösterns och Europas terrorgrupper är välutbildade och välbeställda män? Är det inte till och med så att många av ensamvargarna är studenter eller etablerade akademiker? Den doktor som dog i sitt försök till självmordsdåd mot flygplatsen i Glasgow 2007 är bara en av många akademiker som har radikaliserats. Islamisk terror verkar vara en medelklassjukdom.

Den är inte knuten till en särskilt utsatt etnisk grupp. Detta kan vi konstatera genom att beakta de många våldsamma västerländska konvertiterna. Driver fattigdom även dem, skulle jag vilja fråga Wallström? Kopplingen till fattigdom är helt och hållet  politiskt inbillad i vänsterkretsar.

Inte heller i ett större perspektiv är fattigdom en avgörande faktor. Den största sponsorn av radikal islam och terrorism är den mycket rika staten Saudiarabien. Dess ortodoxa elit gör allt för att underblåsa radikaliseringen av muslimer i Europa. På vilket sätt är fattigdom en faktor i deras agerande?

Istället ska orsakerna till det jihad som vi nu utsätts för sökas i de muslimska heliga texterna som befaller religionens följare att dominera andra grupper och sprida islam med svärdet i hand. Vidare ska man söka svaret i diskrepansen mellan den inbillade muslimska överlägsenheten och den miserabla politiska verklighet som den muslimska världen befinner sig i idag, med anledning av intellektuell-, vetenskaplig-, social- och följaktligen ekonomisk stagnation. Här hjälper inga biståndsmiljarder i världen. Bara en insikt om vad som har gått fel, som resulterar i en reformation av islam och en separation mellan religion och stat. De som plågas av denna förlorade ställning som politisk maktfaktor är inte de fattiga i Egypten eller de vilsna ungdomarna i Tensta. De som verkligen plågas av denna förlust av prestige är ledande och rika i Mellanöstern, de utbildade och historiskt ”medvetna” hemma och i exilen, som längtar tillbaka till en svunnen tid, men som inte förstår varför den är svunnen. De lockar halvkriminella och rotlösa unga invandrare som inte finner sin plats i ett normlöst mångkulturellt samhälle, med en roll, ett syfte och en tillhörighet. Fattigdom i sig orsakar inte terrorism. Dagens jihad har orsakats av rika muslimer som inte kan acceptera islams misslyckande!

Miljöpartiet har förvandlats till en politisk rötkammare

Miljöpartiet är ett parti som helt tydligt är angripet av en politisk röta. I de slutna kretsarna odlas tankemönster som är främmande för samhället i övrigt och främmande för alla med en klar moralisk kompass. Denna process har pågått under lång tid, men det är först under Romson/Fridolins ledning som denna röta har exponerats fullständigt inför allmänheten. Man frågar sig hur Romson kan klämma ur sig det ena osmakliga uttalandet efter det andra, men egentligen är detta helt naturligt. Dessa uttalanden speglar hur man verkligen tänker i partiet.

När Romson uttryckte oro för att de 130 döda i terrordåden i Paris skulle kunna utgöra ett hinder för fokuset på den kommande klimatkonferensen, så visade hon att hon inte har någon som helst sympati för döda européer. Dessa döda européer fick inte stå i vägen för en fortsatt överföring av tillgångar från västvärlden till resten. Samma tankemönster blev tydligt igen när Romson nyligen i SVT kallade 9/11 attackerna för ”olyckor”! Hon menade säkert, som hon hävdar, att hon ville få fram att dessa ”händelser” (som hon skulle ha uttryckt det) var en olycka för Sveriges muslimer. De kunde nu utsättas för misstänkliggöranden och där, menar hon, gjorde Kaplan en ”bra” insatts tillsammans med andra islamistkramare, som på förhand anklagade oss för ”islamofobi” om vi ens tänkte tanken att dessa muslimska terrorister kunde vara inspirerade av koranens många våldsamma verser. Vad Romson uppfylldes av var alltså inte sympati för de 3000 döda amerikanerna, utan istället såg hon dessa döda som besvärliga då de kunde åkalla misstänkliggöranden mot muslimer. Dessa döda stod i vägen för hennes och ”miljö”partiets politiska vision!

Denna vision består av en fullständig avindustrialisering av väst tillsammans med en massiv invandring från muslimska länder som ska resultera i en nedmontering av vårt välstånd. Europa ska aldrig kunna bli storartat igen! Under miljöpartiets vision ska alla de värderingar som gjorde Europa storartat krossas av partiets aktivister. Dödade vita eller judar (i såväl Auschwitz som i Israel) har Romson och hennes partikamrater ingen sympati för. Miljöpartiets vision inbegriper användandet av västfientliga islamister, såsom Mehmet Kaplan, Yasri Khan mfl för att föra in den nya ordningen. Alla andra delar av partiets politik, som man säger sig stå för, såsom queer- och kvinnoaktivismen, får stå åt sidan när islamisterna ska föras fram mot makten.

Den senaste skandalen, som troligen inte kommer nå riksmedierna, är att den f.d. al-Qaida aktivisten Anna Sundberg (alias; Um-Anas) är aktiv i partiet. Hon sitter i grundskole- och gymnasienämnden. Anna Sundberg har varit gift med en al-Qaida terrorist, Said Arif, som 2004 blev dömd för planering av terrorattentat i Frankrike och var verksam inom al-Qaida i Irak under många år. Hon flyttade till ett område kontrollerat av jihadister i Kaukasus för all leva där med sin make och barn. När 9/11 attackerna utfördes så jublade hon tillsammans med de andra jihadisterna i bergen. Den omvändelse som hon beskriver för DN ger jag inte mycket för. Väl hemma i Sverige satt hon i styrelsen för den unkna organisationen ”Charta 2008”, tillsammans men Kaplan och Mattias Gardel, som verkade för frisläppandet av dömda terrorister. Att hon hamnade i miljöpartiet är väl bara naturligt. Där passar hon in perfekt!

%d bloggare gillar detta: