Det här är inte Sverige!

Sverige upplever just nu en rekordstor invandring. Det står för mig klart att det stora antal som vi tar emot idag inte går att integrera på ett tillfredsställande sätt, varken ekonomiskt eller socialt. Aktuellts inslag i veckan från Rinkeby där en mobb av unga män snabbt ansamlades för att jaga den kristna konvertiten Mona Walter och journalisten som följde henne ut ur området med hjälp av hot, våld och nedsättande påhopp var nog en ögonöppnare för en del som har ”sovit”, såsom Hashim Elmy uttryckte det. Det som stack ut var uttalandet från en av dessa män om att: ”Detta är inte Sverige!” Dessa män hade inte kommit specifikt för att möta upp Mona. De var bara dem som råkade vara på plats vid tillfället då Mona och SVT:s personal anlände. Vad säger det om hur representativa dessa värderingar är för dem som bor i området?

Detta var bara det senaste i en lång rad av händelser, smygfilmningar och brottstycken av information från utanförskapsområdena som indikerar att integrationen i dessa områden inte bara är misslyckad utan faktiskt är icke-existerande. Det mångkulturella projektet, d.v.s. det vänster-liberala maktblockets tro på att det går att bygga ett samhälle utan att detta vilar på någon som helst ideologisk grund, ska klandras för detta fiasko. Inga krav har ställs på dem som har bosatt sig här i enlighet med att de ska acceptera våra grundläggande normer och principer för hur samhället ska fungera.

Istället har splittring uppmuntrats i namnet av ”acceptans”. Vi har valt att acceptera alla värderingar, hur negativt de än inverkar på vårt samhälles grundläggande fundament och individens friheter, då neomarxismen, som dikterar att ingen kultur är bättre än någon annan när det gäller bland annat detta, har vunnit striden om de politiska eliternas hjärtan. Var finns acceptansen för det samhälle som har tagit emot dem som har sökt sig en bättre tillvaro? Ska denna acceptans i alla fall inte gå åt båda hållen? Tydligen inte, för istället har denna s.k. normativa mångkulturen inneburit att våra egna värderingar har blivit nedtrampade.

De mångkulturella ideologerna har inbillat sig att den svenska identiteten ska kunna förändras i så snabb takt att de nya gruppernas värderingar och kultur ska komma att ses som svenska. Ramadan lika svenskt som midsommar, slöja lika svenskt som folkdräkten, jihadterror-resor lika naturligt för en svensk som frivilligt stridande i demokratins tjänst och att driften att staten ska styras av en lika inbillad om auktoritär guds påfund skulle vara lika svenskt som vår egalitära, jämställda och demokratiska strävan. Så blir det givetvis inte. Svenskarna accepterar inte detta som svenskt och de invandrande muslimerna inbillar sig inte att vi ska göra det heller. Således får man en situation där unga arga män i Rinkeby säger att detta inte är Sverige. I mötet mellan två helt inkompatibla världsbilder så finns det ingen sammansmältning. Bara klyftor och konflikter.

 
Det finns dem som låter sig inbillas att mer islam är lösningen för de rastlösa unga männen på gatorna, men detta är givetvis inte sant. Islam är istället problemet, ur det perspektivet att en djupt troende muslim aldrig kan bli sant integrerad i det svenska samhället, på grund av att islams imamer predikar motstånd mot demokratin i och med sitt påbud om att ingen mänsklig lag står över den gudomliga dito. Vidare ställer, som alla kan se, dess kollektivistiska sociala kontrollapparat hinder i vägen för ett uppgående i vårt samhälles individualistiska livsföring. Hur tydligt det är att dessa tankemönster fortfarande drivs på högsta nivå i det muslimska kollektivets politiska organisationer illustrerades av debattinslaget på Aktuellt när islamiska förbundets Ibrahim Bourale deklarerade leende att de arga männen bara försökte skydda kvinnorna från sociala felsteg av ”välvilja”. Imamer som smygfilmas (Uppdrag Granskning) ger kvinnor råd om att de ska lyda sina män och stå ut med våld i hemmen, då detta är en del av Muhammeds bud till sina följare.

Bara de muslimer som förskjuter dessa bud, och därmed låter sig sekulariseras kan bli riktigt integrerade i det svenska samhället. Vanligast är detta när det gäller riktiga flyktingar från Iran, Kurdistan och Bosnien, tre områden där de sekulära rörelserna har djupa rötter. Mindre vanligt är detta i de länder som idag sänder majoriteten av migranterna till Sverige, såsom Somalia och delar av arabvärlden. Kampen står inte bara mellan det gamla Sverige och de nya invandrarna som inte vill integreras, utan även mellan dessa tidigare sekulära invandrare, främst kurder och iranier vars kamp i hemländerna är pågående, och de senare mer radikala invandrarna.

Utmaningen ligger i hur vi ska skapa ett samhälle som håller ihop? Ett samhälle där alla kan ställa upp på ett knippe gemensamma värderingar. Hur ska detta gå till när islam som religion och kollektiv identitet svårligen kan integreras i en annan politisk kultur? Hur ska det gå till när vi har politiska och mediala eliter som inte ens tror på integrationen som idé och som inte ser farorna med att det växer fram parallella samhällen inom vårt som är direkt fientligt ställda mot detsamma?

Mitt svar är att vi måste försöka vrida makten ur blindstyrenas händer och radikalt ändra kursen. Vi måste börja ställa krav på dem som kommer hit om att acceptera det samhälle som finns här. Vi måste slå vakt om det västerländska samhället och alla dess frukter! Eftersom det oavsett vad som händer kommer ta tid att styra om integrationspolitiken så måste en skarp reduceringen av det antal invandrare som vi tar emot idag ske. Annars kommer de ohanterliga konflikter som nu puttrar i förorterna med allt större stöd till IS och liknande organisationer komma att koka över.

De unga ligisterna i Rinkeby har egentligen rätt i sak. Rinkeby och många andra områden ÄR inte Sverige längre. Svenska normer gäller inte längre och vår statsmakt är maktlös. Det har våra politiker sett till! Nu är det tid för nya politiker och nya partier på scenen. En förnyelse av Sveriges höger är ett måste!