Folkhälsomyndigheten sätter tusentals svenskars liv i fara!

KOMMENTAR

Det har nu blivit direkt uttalat att Folkhälsomyndigheten och statsepidemiologen Anders Tegnell, följer samma strategi för hanteringen av Covid-19, som man gör i Storbritannien. Denna strategi, som Sverige och UK nu synes vara ensamma om att följa, går ut på att låta 60 % av befolkningen bli smittade, medan man försöker styra bort smittan från riskgrupper, såsom de äldre än 70-års ålder och personer med ett antal medicinska tillstånd. På så vis utgår man ifrån att de smittade ur lågriskgrupperna ska utveckla s.k. ”flockimmunitet”, som sedan ger ett skydd mot vidare spridning.

Ett par frågetecken dyker omedelbart upp:

– Hur kan man vara säker på att de redan smittade utvecklar immunitet?

WHO:s talesperson Margaret Harris är kritisk till antagandet och säger: ”Vi vet inte tillräckligt mycket om vetenskapen kring detta virus, det har inte funnits i vår befolkning tillräckligt länge för att vi ska veta hur det fungerar rent immunitetsmässigt.” Vår egen statsepidemiolog Anders Tegnell, deklarerar att Sverige följer ”en lite mer vetenskaplig linje”, men kan man kalla denna linje vetenskaplig när det faktiskt inte finns några bevis för att det skulle gå att utveckla immunitet mot Covid-19? Viruset utmärker sig genom att mutera väldigt snabbt!

– Hur kan man vara så säker på att det går att styra bort viruset från en så stor riskgrupp, som alla över 70 års ålder, samtidigt som hela 60 % av befolkningen drabbas av viruset?

Detta känns som ett oerhört risktagande med stora delar av svenska befolkningens liv och hälsa. WHO’s generaldirektör, Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus, varnar Storbritannien för deras linje och säger ”Låt inte denna eld brinna”! 431 forskare och experter skrev ett öppet brev i The Times där man påpekade att regeringens linje ”kommer att öka pressen på sjukvården och riskera fler liv än nödvändigt”.

En högt uppsatt källa inom NHS (National Health Service) bedömer att 80 % kommer att smittas och om man beräknar att mellan 0,6% – 1% kommer avlida så blir siffran för Storbritannien 300.000-500.000 döda. För Sverige kan det då handla om tiotusentals döda.

Resonemanget är överlag märkligt. Anders Tegnells föregångare som statsepidemiolog, Annika Linde, svarade i en intervju i Di, apropå immunitetsteorin: ”Skulle 60 procent av svenskarna ha blivit smittade till hösten skulle vi få väldigt liten spridning jämfört med de länder som stängt ner hela sina samhällen”. Hur kan 60 % smittade anses vara ”en väldigt liten spridning”? Eller avser man smittspridning under hösten, specifikt? Vad har det då för betydelse om få blir smittade under hösten, relativt Italien till exempel, om 60 % REDAN har blivit smittade under våren? Var finns vinsten?

Hur kan man genomdriva en så pass äventyrlig linje, när man inte har någon riktigt belägg för att den kommer skydda befolkningen bättre än en mer försiktig sådan? Det är ju inte så att Tegnells bedömningar har ingett någon form av förtroende så här långt. Inledningsvis ansåg han risken för smittspridning i Sverige minimal och flyg från Kina, Iran och Italien stoppades inte i tid. Från den märkliga starten har det svajats och justerats från dag till dag. Mycket på grund av överdrivet optimistiska analyser, istället för en mentalitet där man för säkerhets skulle utgår ifrån det värsta scenariot och därmed har en beredskap för detta, vilket hade varit en mycket sundare linje. Jag vill i alla fall inte sätta närstående sårbara personers liv i hans inkompetenta händer!

Nu behöver Sverige tänka om och det snabbt!

 

Länkar:

The Guardian, The SUN, Di, Aftonbladet 1 och 2.

Läs mer av inlägget

Öppna gränsen……till Gulfstaterna!

DEBATT

Elefanten i rummet

Är det inte märkligt att dessa oändliga strömmar av människor, strävar efter att komma in i Europa, medans ingen tar sig till de rika Gulfstaterna. Att de reser hundratals mil ända till kalla Norden, istället för tiotals mil söderut, till några av de rikaste samhällena på denna Jord. Är det inte märkligt att det vänsterliberala etablissemanget och dess svans av gråterskor, skriker i högan sky om vårt ansvar att ta hand om världens fattiga, men samtidigt inte ens berör tanken om rimligheten i att de väldigt rika och välmående muslimska staterna runt Persiska viken (1) tar just detta ansvar. Ansvar betyder nämligen ”att leva upp till en skyldighet” och vilka kan ha en större moralisk skyldighet att ta hans om världens fattiga muslimer än just dessa rika muslimska stater, med det Saudiarabien i spetsen som säger sig vara den muslimska världens vagga och ledare? Varför är det vi som är inhumana, när vi säger ”det räcker nu”, och därmed får bannor från FN, medan de undviker all kritik när de gör samma sak? Detta är elefanten i rummet i den globala migrationsdebatten!

 

Varför kommer de hit?

Svaret är i all korthet: Att dels så lockar det överdrivet generösa ekonomiska bistånd som vissa europeiska länder öser över migranterna. Det faktum att vi inte kräver att de är de-facto flyktingar längre, utan kallar alla migranter för flyktingar. Att vi sedan inte kräver att dessa identifierar sig så att vi just kan särskilja flyktingar från migranter. Men bortom dessa omedelbara problem har vi det faktum att det finns organisationer från USA, Europa och till och med Israel, som medvetet styr migranterna mot Europa. Vi har ett FN som tar fram migrationsavtal, som är helt och hållet riktat mot att bryta ner motståndet mot migrationen till specifikt Europa och resten av den västerländska världen. Vi har starka krafter på alla plan, från det lokala till det globala, som driver på denna migration eftersom de vill bruka den till att luckra upp de västerländska samhällenas homogena identitet och självbild i syfte att ersätta dem med mångkulturella samhällen.

Med detta sagt, viktigt som det är, så är detta en separat diskussion och idag ska jag istället lägga fokus på att föra fram argument för att det är Saudiarabien och de andra Gulfstaterna som ska öppna gränserna, och inte vi i Europa. Det är upp till oss, de vanliga svenskarna, att styra om debatten. Det är upp till oss att peka på den stora svullna elefanten i rummet som ingen annan talar om när ord som ”ansvar” slängs till höger och vänster.

 

Välståndet runt Gulfen, såsom i Dubai som syns i bilden, är anmärkningsvärt. Det är svårt för en europé att se varför denna region inte ska ta sitt ansvar för världens fattiga muslimer, men utgår ifrån att vi ska göra det istället.

 

Varför istället till Gulfen?

Det mest uppenbara skälet är att staterna runt Persiska viken befolkas av dessa migranters religionsfränder och kulturella likar. Medan vi i Europa har enorma problem med att integrera/anpassa dessa personer till våra samhällen som är sekulära, till stor del på kristen grund, och finner stora svårigheter att hantera klanstrukturer som ofta leder till korruption, nepotism och rent av kriminell verksamhet, så är detta redan normen i Gulfstaterna. Det framstår som den mest uppenbara självklarheten, att FN ska verka för att strömmen av muslimska migranter ska styras om och hjälpas till dessa stater, där de kan snabbt anpassa sig till sina nya liv, bland en befolkning som delar tro, kultur och värderingar med dem. Bara Saudi är wahhabitiskt, men dit kan alla de som vill leva salafistiskt och bära heltäckande slöja ta sig. Gudarna vet att vi har fått många av dessa individer hit till oss. Men även Saudi förändras, så där finns utrymme för även något mer moderata. Om detta inte fungerar så finns runt Gulfen hela spektret av stater, ända ut till det ganska liberala Förenade Arabemiraten, dit den internationella kändiseliten åker för att festa. Regionen är heller inte begränsad till sunnis, då Bahrain har en majoritet shias och iranier bor i hundratusentals redan, runt om i Gulfstaterna. Även i Saudi finns en betydande shiaminoritet, även om denna inte är så önskad av ledarskapet i Riyad.

Det sägs ofta, ställda som vi är inför migrationens kostnader, att ”vi har råd”, men det har vi faktiskt inte när vår sjukvård inte fungerar och vi inte kan ta hand om äldre och upprätthålla den allmänna ordningen. De som däremot HAR råd är Gulfstaterna. Qatar toppar världsrankingen av BNP/capita (PPP-justerat, enl. IMF 2016) och på topp-10-listan finns ytterligare två till; Kuwait och Förenade Arabemiraten. Även Saudi och Bahrain finns på topp-15. Att de inte tar emot flyktingar, om nu inte migranter, låter som ett dåligt skämt.

Istället är man i till exempel Qatar och Saudi, mer intresserat av att lägga oljerikedomar på att rusta upp militärt och sprida en hårdför och militant jihadism. Bland annat till oss i Väst. De kan göra detta, eftersom vi låter dem, genom att vi tar hand om kostnaden för såväl islams fattiga som för dess mer förslagna typer.

Saudiarabien, islams vagga, dit miljoner muslimer vallfärdar årligen, borde inte vara främmande för att ta emot världens muslimer i sitt land, men ändå sker detta inte. Rimligen borde detta de-legitimera deras anspråk på att utgöra den muslimska världens samlande kraft, men uppenbarligen blir detta inte konsekvensen. Varför? Rimligen för att islam är en missionerande och expansiv religion där det finns lite mervärde i att föra muslimer till redan muslimska länder. Detta vet såväl imamen som den vanliga troende. Varför ska man missa chansen att leva på de ”otrognas” bekostnad och sprida islam? Som en modern form av jizya, den straffskatt som lades på de kristna i det Ottomanska riket. Samtidigt kan de få sin ”själavård” här, levererad av Saudi och Qatar, utan att vi invänder det minsta. Win-Win!

En annan aspekt är svårigheten med att integrera okvalificerade och lågutbildade från Mellanöstern, på arbetsmarknaderna i Europa. I våra moderna ekonomier finns det lite behov av denna arbetskraft. I Gulfstaterna å andra sidan, tycks det finnas ett oändligt behov av lågutbildad arbetskraft. Miljoner från Pakistan till Filipinerna, åker till Saudiarabien och de andra Gulfstaterna för att jobba på byggen, i butiken eller som tjänstefolk i hemmen. Det hör till saken att den lokala arabiska eliten är ganska arbetsskygg och tar in allt från högkvalificerade västerlänningar till dessa asiatiska lågutbildade för att sköta allt från himmel till jord i sina samhällen. Gulfstaterna låter till och med sina väpnade styrkor till stor del bemannas med pakistanier och annan inhyrd personal. Potentialen för att istället ta emot dessa migranter från närområdet borde vara avsevärd…..om de som nu kommer, kommer för att jobba vill säga.

Vidare kan man konstatera att språkbarriären, in till arbetsmarknaden, inte existerar. Inte heller den kulturella barriären. Om något så kan man säga att den lokala arabiska eliten skulle hålla hårt i såväl den politiska som den ekonomiska makten. I alla fall initialt. Men nu sägs det att man flyr för sina liv, så det borde kanske vara underordnat att få möjligheten att styra den nya samhället. Kan man tycka i alla fall.

Avslutningsvis kan man konstatera att vi i Europa, idag tycks vara besatta av klimatförändringar. Om vi för en stund lägger alla former av tvivel åt sidan, för argumentets skull, så kan man konstatera att det mest vansinniga man kan göra idag, ur klimatsynvinkel, att föra in miljoner med människor i våra samhällen, eftersom man därmed omedelbart höjer deras klimatpåverkan till samma nivå som våran.

Hur stor del av våra ansträngningar att skära ner på vårt s.k. klimat-fotavtryck, negeras av befolkningstillskottet från migrationen? Om man påtalar detta för en vänster-liberal som oftast både är klimatfrälst och migrationsförespråkande, så blir det härdsmälta i ledartornet.

Runt Persiska viken, å andra sidan, finns oändliga möjligheter för ren och klimatneutral energi genom bruk av solpaneler. Redan nu finns omfattande solpanelsparker och dessa kan utvidgas för att försörja en växande befolkning. Den goda tillgången till el ger också tillgång till dricksvatten genom de-salinisering, vilket man också redan nu sysslar med. Städerna runt Gulfen har således kapaciteten att växa till klimatvänliga megastäder, som kan sluka alla migranter som den arabiska världen kan frammana. Bara viljan finns!

 

Stäng en gräns. Öppna en annan!

Således européer, det finns ingen som helst anledning för oss att späka oss själva med känslor av dåligt samvete, eller för oss att låta våra samhällen gå åt pipsvängen, bara för att FN hetsar oss till det. Det bästa för såväl oss som för migranterna själva är att de som nu försöker forcera sig genom den grekisk-turkiska gränsen, istället omdirigeras till Gulfstaterna. EU bör tala med klar och tydlig stämma till FN och deklarera att nu räcker det. Eftersom den arabiska världen faktiskt på egen hand har kapaciteten att ta emot de som flyr, eller bara migrerar mot en bättre tillvaro, så ska den göra så.

Inte en enda gång till vill vi höra att det är vårt ansvar, vår skyldighet, att ta emot dessa personer. Inte förrän Gulfstaterna har tagit emot tiotals miljoner av migranter från den värld, som de själv säger sig leda, ska vi vara beredda att diskutera denna fråga igen. Och då med utgångspunkten att detta mottagande runt Gulfen har fallit så väl ut att det inte finns mer anledning att diskutera arabisk invandring till Europa igen, då det alltid har varit fallet, och fortsätter vara så att var folkgrupp, var kultur, har rätten att utvecklas på sina egna villkor och dess invånare har rätten att leva sina liv omgivna av personer med liknande värderingar.

Ingen ska behöva acceptera att få sin tillvaro vänd upp och ned och känna sig otrygg och hotad, slagen och pissad på, i sitt eget hemland. Det talas i migrationsfrågan, mycket om mänskliga rättigheter, men jag ser inte att våra egna mänskliga rättigheter beaktas på något plan. Vår rätt till trygghet, liv och egendom. Vår rätt att inte fördrivas, tryckas ner och ersättas i våra egna länder ÄR en mänsklig rättighet och den kommer först i mina ögon!

Jag föreslår att vi unisont deklarerar att det räcker nu! Från och med nu ska vi inte ta emot en enda migrant till i Europa, från den arabiska världen. Nödhjälp ska ges lokalt och permanent omlokalisering får bli Gulfstaternas eget ansvar! 

 

Fotnoter:

(1) Namnen ”Persiska viken” och det idag vanligare förekommande, anglifierade namnet, ”Gulfen” kommer användas på ett utbytbart sätt.

Tilliten som var vår styrka, leder nu till förlusten av vårt land!

ANALYS

Det svenska folkets största styrka genom historien, har varit vår sammanhållning och vår höga nivån av inbördes tillit. Detta har skapat en relativt sett hög grad av harmoni och lugn i samhället, vilket har möjliggjort att energi har kunnat riktas i nyttig riktning, istället för att ägnas åt att dämpa destruktivitet. Denna tillit och sammanhållning är huvudsakligen ett resultat av en närhet mellan den politiska eliten och det folk som de har styrt. Medan Medelhavsregionens greko-romanska experiment i demokrati rann ut i despotism och sedan den katolska kyrkans hierarkiska ställning, så resulterade den egalitära germanska traditionen i folkligt medinflytande med valda hövdingar och kungar ända in i Högmedeltiden, och senare det protestantiska uppbrottet med Påvens Rom, med anledning av den katolska cynismen och maktfullkomligheten.

Historien:

Här i Norden, fanns dessutom heller inte, vid denna tid, förutsättningarna för en absolut makt över invånarna i det väglösa och otillgängliga landskapet, när väl makteliterna blev lite influerade av kontinentens förhållanden, med början i Medeltiden. Till skillnad från hur det var där, så fick aldrig livegenskapen fullt fotfäste här. Den självägande bondeklassen förblev intakt och kungamakten hade vett nog att respektera den. Sverige var det enda land i Europa, där bönder var stadigt representerade i riksdagen, under förmodern tid. Ett av få exempel på omfattande socialt betingad bonderevolt i Sverige, skedde som en konsekvens av utländska fogdars hårda framfart mot den svenska allmogen.

Om man ska generalisera något, så kan se det så som att i det germanska och protestantiska Nordeuropa så har folket krävt respekt och medinflytande, samtidigt som den politiska eliten har varit tillmötesgående. Samtidigt nere i det romanska och katolska Sydeuropa, så har folket varit kuvat och ofritt, medans deras eliter har varit maktfullkomliga, arroganta och har sett sin makt som självklar, om inte rent av gudagiven.

Däremellan, har vi kunnat se att det funnit en zon, där dessa två världar har överlappat varandra. Denna zon kallar jag ”revolutionsbältet”, vilket man kan läsa mer om i denna länkade artikel. Detta bälte löper i princip från norra halvan av Frankrike och Belgien och österut bort till Prag. I denna zon anammar folk och eliter det förhållningssätt som passar just dem. Eliterna är influerade av den romano-katolska traditionen (Kung Sol), medan folket ser mot norr, och de rättigheter som finns där (de franska upplysningsfilosofierna var influerade av förhållandena i Storbritannien). Denna missmatch mellan folkets och elitens synsätt skapar givetvis en grogrund för våldsamma konflikter, vilket förklarar bland annat Frankrikes våldsamma period (1789-1871) och det faktum att fransmännen än i dag så lätt tänder till när en ledare, såsom Macron, uppvisar sitt förakt för dem.

 

”Into the unknown” från 1900, får stå som illustration till svenskens godtrogna marsch mot undergången.

 

Idag:

Sydeuropas nedtryckta befolkning försökte, i skiftet till den moderna tiden, ersätta sina maktfullkomliga eliter. Men eftersom de var så kulturellt präglade, så kom de att ersätta dem med mer av samma sak. Lösningen på problemet, var en del av problemet!

Därför fick både fascism och kommunism ett sådant grepp om Sydeuropa under 1900-talet och därför är kommunismen fortfarande så stark där nere. Efter 70-talet, kan man säga att ”revolutionsbältet” har flyttats söderut, och att folken idag har sundare sätt att uttrycka sitt missnöje gentemot makteliten, men likväl så kan man observera att den typen av populism som är vanlig i Sydeuropa, såsom Beppe Grillos raljanta Femstjärne-rörelse, är indikativ på att den osunda relationen mellan makt och folk fortfarande är en realitet.

Ett fenomen som däremot är mer nedslående, är att elit-attityderna inom EU:s organisation, är en blåkopia av de som var förhärskande inom den romano-katolska världen. De är som ett spöke från det förgångna, som tar en sista chans att hemsöka oss. Den stora konfliktlinjen inom EU, synbar i EU-parlamentet bland annat, går mellan å ena sidan ett romano-katolskt influerat etablissemang och å andra sidan en allians mellan germano-protestantiska partier, vägledda av närhetsprincipen och det sydeuropeiska populistmotståndet. Framtiden får utvisa, om den Sydeuropeiska elitmodellen ska triumfera, i denna sista kamp om hur Europa ska styras, för annars ser jag det som den naturliga utvecklingen att vår Nordeuropeiska modell, med tiden kommer att få överhanden, i takt med att folk blir allt mer upplysta. Även om detta kan ta sin tid. I den verkligheten är ett projekt som EU:s superstat dödsdömt!

Samtidigt, förädlade vi i Nordeuropa, genom inträdet i den moderna tiden, den germano-protestantiska samhällsmodellen. Folkhemmet, var uttrycket för den omsorg som eliten visade folket. I gengäld stärktes folket i sin tilltro till sagda elit. Det finns fortfarande inte ens i tanken, och särskilt inte hos de som föddes före 80-talet, att staten INTE skulle vilja vårt bästa! Vi är så invaggade i denna starka tillit till eliterna att de inte kan tro att de vi har valt för att ta hand om land och folk, helt plötsligt skulle svika det förtroendet, för att istället sätta helt andra intressen före vårt väl och ve. Denna, idag väldig naiva, tro, är själva förutsättningen för det svenska folkets nedgång och kommande fall. 

Förtroendet och tilliten, det som en gång gjorde vårt samhälle starkt, är alltså det som nu leder till förlusten av vårt land. Vem kunde ha anat det för 100 år sedan?

Estonia – Var det verkligen en olycka?

KOMMENTAR

Estonia! Bara att nämna namnet för en in på ett nationellt trauma. 500 svenskar drunknade i Östersjöns mörka vatten, en kall och stormig septembernatt för 25 år sedan. Den senaste tiden har det stormat även i samhällsdebatten, kring denna fråga. Vi har översköljts av nya uppgifter och sammanfattningar av uppgifter som kanske gått många av oss förbi. Summan av dessa har fått många att ana att det är något lurt här. Det är för mycket information som går stick i stäv med den etablerade sanningen och om man pusslar ihop bitarna så leder det oss fram till något som kan skaka om hela vårt politiska system. Om hela sanningen kommer fram i dagsljuset, vill säga. Just därför, tror jag att vi aldrig kommer få veta vad som egentligen hände den där septembernatten. Här vill jag dock ge min syn på vad som troligen hände!

Personligen har jag aldrig varit så intresserad av Estoniafallet. Givetvis blev jag, som alla andra sunda människor, berörd av katastrofen som sådan, men jag har aldrig varit intresserad av att gräva i fallet. Jag har inte tagit del av de alternativa uppgifter som har dykt upp genom åren, med mer än en sneglande blick. Det har funnits andra, i mina ögon, mycket mer överhängande problem att ta itu med. Jag har med andra ord, haft noll och intet intresse för de konspirationsteorier som har seglat runt på nätet!

Nu, däremot, går det inte längre att titta bort! Och det är också min uppmaning till er. Min avsikt är inte här att gå på djupet i frågan, eller att säga någonting tvärsäkert, utan bara att sammanställa det jag anser vi bör betrakta som med stor sannolikt varandes fakta i fallet (alla aktuella länkar samlade nederst i texten):

1.  M/S Estonia användes för att smuggla stulen rysk vapenteknologi!

  • NATO smugglade, med svensk hjälp, ut stulna ryska militära hemligheter, från Baltikum, som också har kommit Sverige till dels.
  • President Boris Jeltsin utfärdade en varning till Estlands regering under sensommaren -94, i enlighet med att detta skulle upphöra.
  • Det är ett känt faktum att det under denna tid var relativt enkelt att komma över sådan här teknologi, med anledning av den bristande moralen i det f.d. sovjetiska militärmaskineriet. Det var relativt lätt att muta sig till dessa.
  • Redan 2004 berättar tullintendenten Lennart Henriksson om hur han, den 14 september, fått direktiv att släppa igenom en bil från Estonia, utan visitation. Trots detta tittar han i bilen, som ägs av Ericsson, och konstaterar att den innehåller militär teknologi. Den 20 september får ytterligare ett fordon, med ännu större last, passera utan visitation, i enlighet med direktivet. Den 28 september, natten Estonia förliser har vi inte uppgifter från Henriksson att förlita oss på, då han befinner sig på semester. Däremot finns det andra uppgifter som fyller i luckan.
  • Överlevaren Sara Hedrenius, berättar att hon stod vid relingen och såg en militär lastbil, med motorcykeleskort, köra på färjan som sista fordon.
  • En utredning, beordrad av Estlands president, och utförd av landets säkerhetstjänst, visar att åtta oregistrerade fordon fanns med på Estonia under olycksnatten.
  • En estnisk värnpliktig, som vaktade i hamnen, vittnar om att minst två militära transporter kördes på Estonia under olycksnatten.
  • Statsminister Göran Persson utser Johan Hirschfeldt, som utredare av de påstådda militärtransporterna, vilket kan leda honom ända fram till den tidigare statministern Ingvar Carlsson, trots att Hirschfeldt har nära kopplingar till Carlsson. Inte förvånande då, att utredningen utförs med mycket snäva ramar, på ett ofullständigt sätt, där till exempel Lennart Henriksson inte hörs, och lite redovisas och som grädde på moset förstör han sitt eget utredningsmaterial. Jag lägger därför inte mycket vikt vid hans utlåtande att det inte förekom någon militär smuggling på Estonia den 28 september. Däremot bekräftas transporterna den 14 och 20 september. Märkligt är också att Hirschfeldt inte kommer ihåg vem som gav order om att tullen skulle släppa förbi dessa transporter. Han kommer i princip inte ihåg någonting, som inte står i den sju sidor korta rapporten. Lämpligt, då hans minne är det enda som finns kvar, efter att utredningsmaterialet förstörts.

2. M/S Estonia sänktes av en explosion under vattenlinjen!

  • Fartygsexpertisen är förbluffad över att Estonia sjönk så snabbt som hon gjorde. Om haverikommissionens (JAIC):s förklaring, att bogvisiret slets av och bildäcket fylldes med vatten, är utgångspunkten, så uppstår ett stort frågetecken. Då borde nämligen Estonia ha vänts upp och ner, men sedan flutit på det sättet i timmar, med anledning av den luft som fanns i däcken under bildäck.
  • Det enda sättet som denna luft hade kunnat pressas ut så snabbt, hade varit om det också fanns ett hål i botten.
  • Överlevande från hytterna längst ner i båten vittnar om att vatten forsade in i deras hytter i ett tidigt stadium.
  • Men det mest övertygande beviset är det vittnesmål som framkommit från en av marinens röjdykare, Håkan Bergmark, som dök vid det sjunkna Estonia bara några dygn efter att hon förlist. Håkan var då krigsplacerad dykare, med kompetens i djupdykningar och sprängteknik och kallades in för att göra en bild av läget. Han vittnar om att han såg ett spränghål i skrovet på 1 x 2 meter, med utfläkta plåtbitar. Han vittnar också om att rampen var nästan stängd, vilket motsäger den officiella beskrivningen av hur Estonia sjönk, vilket egentligen inte är mer än ett antagande!
  • År 2000 organiserade Jutta Rabe en dykning vid Estonia, där man svetsade loss delar från fästen för bogvisiret. Dessa delar skickades till ett antal kvalificerade laboratorier i Tyskland och Storbritannien. Resultatet var att delarna uppvisade spår av sprängning.

 

De tyngst vägande vittnesmålen är Lennart Henrikssons och Håkan Bergmarks. Den förras uppgifter har bekräftats redan och den senare kan jag inte se någon anledning till att betvivla. Varför skulle han ljuga om en sådan här sak?

När allt bottenslam har lagt sig, så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att med all sannolikhet var det så att, Sverige hjälpte NATO att smuggla ryska militära hemligheter på Estonia under olycksnatten och att Estonia sänktes för att dessa inte skulle komma till sin destination!

Vad innebär då detta? Det är för mig omöjligt att ett sådant agerande skulle ske utan godkännande från högsta ort! Det vill säga; regeringen Bildt. Har även socialdemokraterna ett ansvar här, genom regeringen Carlsson? Sossarna hade kunnat sänka högern för överskådlig framtid om det blev känt att man agerat på ett sätt att man satte hundratals svenska liv i farozonen. Detta steg tog man inte, då man troligen var involverade i beslutet. Alla viktiga försvarspolitiska beslut under efterkrigstiden har tagits blocköverskridande. I det här fallet, mellan moderaterna och socialdemokraterna. Kontentan blir att man troligen samarbetade för att hålla detta oerhörda felgrepp från allmänhetens vetskap. Om sanningen hade kommit fram då, och troligen ännu värre om den kommer fram nu med insikt i alla försök att hålla sanningen nere, så hade vi stått inför en systemhotande kris. Hela det politiska etablissemanget hade då de-legitimerats!

Redan när olyckan skedde, för 25 år sedan, tyckte jag att det var märkligt att regeringen totalvägrade alla krav på att Estonia skulle bärgas. Detta trots att det fanns kapaciteten att göra så, i form av ett företag med både förmåga och resurserna i standby, i närområdet. Detta skulle dessutom ha blivit betydligt billigare än den inkapsling man istället förordade. Denna desperata strävan efter en överteckning, ja en ”cover up” på mer än ett sätt, indikerade att något var lurt.

I backspegeln, kan man konstatera att det blå-röda etablissemanget handlade naivt, något som vi skulle få se upprepas under åren som följde, när man inte insåg vilken risk man utsatte civila färjeresenärer för, när man på ett olagligt sätt smugglade kontraband på en civil färja. Man var troligen så uppsvepta av det faktum att NATO behövde Sveriges hjälp för att komma över dessa hemligheter, att man tappade huvudet. När krisen väl var ett faktum, fanns inget annat val än att dölja spåren. Här sätts ett mönster som vi svenskar har fått leva med sedan dess. Inkompetens, naivitet och en ovilja att tala ärligt om uppenbara misslyckanden! Tänk vad vi svenskar hade kunnat besparas i form av lidande och påfrestningar, om detta blå-röda etablissemangs misslyckande faktiskt hade blottats för alla att se, redan då, för 25 år sedan!

 

Källor:

  1. Debattartikel i SvD av bland annat Inga-Britt Ahlenius från 19-09-20.
  2. Debattartikel i Fokus från 19-10-01.
  3. Artikel i Kvartal från 19-09-26.
  4. Intervju med Håkan Bergmark i Swebbtv från 19-09-28.

5. Dessutom vill jag bifoga en länk till en artikel från Fria Tider med innehåll, som jag inte är lika säker på att man kan lita på. Inte på grund av tidningen som sådan, utan på grund av att innehållet känns lite mer spekulativt. Dock värt att beakta och själv ta ställning till.

 

 

 

Ni röstade för det!

KOMMENTAR

FB har svämmat över av indignation efter den gruvliga skjutningen av en kvinna med sitt barn i famnen i Malmö. Jag är inte en av dem som tänker älta detta. Ni vet redan att jag tycker så. Istället vill jag uttrycka min indignation över det svenska folket. Ni röstade för detta!

Man brukar i samhällsdebatten referera till Hitlers valtriumf och säga ”aldrig mer” men jag skulle vilja säga att det händer igen och igen och igen och vi västerländska väljare inser inte detta. Vi intalas att tro att detta är vad vi vill. Att vi vill snabbt och hårdhänt förändra vårt samhälle från ett baserat på västerländska normer, där kriminalitet är en anomali som trycks ut i periferin av samhället, till ett som domineras av en, för oss främmande, våldskultur, där dödligt våld, våldtäkter och hot inte är perifert beteende utan istället finns i hjärtat av detta samhälle och är accepterat som konfliktlösningsnorm.

Politiker på båda sidorna av den f.d. höger-vänster-skiljelinjen deltager i blåsning. Trots att en majoritet idag är emot denna samhällsomvandling så röstar bara en lite andel mot den. Varje gång en etablissemangspolitiker säger att ”nu ska det bli förändring”, så låter sig dessa invändande väljare luras av detta, utan att inse att det är ett spel, för att dämpa känslorna och vagga till sömns….tills att det är för sent. Höger-vänster har INGEN betydelse idag! Den enda skiljelinjen som finns är mellan dem som vill förändra vårt samhälle bortom all återvändo, och dem som vill rädda det som går att rädda. Detta är den enda frågan av vikt idag, den enda fråga vi ska tänka på när vi går till valurnorna. Nästan alla övriga frågor råder det nämligen konsensus runt, eller är besläktade med just denna fråga.

 

Väljarna i Väst har för mycket förtroende för etablissemangspolitikerna och låter sig luras gång på gång av samma löften. Ibland tar det sig till och med uttryck i idoldyrkan och personkulter som leder tankarna till en annan tid.

 

Någon kanske invänder mot referensen till Hitler, men vad ska man annars kalla den fullkomliga idoldyrkan som riktades mot Obama, trots allt han sedermera gjorde. Vad ska man kalla den blåsning som den mycket charmiga Macron utförde på bekostnad av det franska folket, när han på ett aldrig tidigare skådat sätt svepte in från ingenstans och lovade allt till alla i sin marsch mot Elyséepalatset, för att sedan blåsa dessa alla, utom storkapitalet vill säga.

I Sverige har vi inte sådana här karismatiska politiker som charmar folket, men dessa är bara symbolerna för en tid av massbedrägeri. Istället är det den vardagliga desinformationen och skrämseln som får oss svenskar att tro och återigen tro på dem som ljuger oss rakt upp i ansiktet. Jag vill bara fråga er, det svenska folket: Hur länge till ska ni låter er luras? När har ni fått nog, egentligen? Krävs det att bebisen också skjuts nästa gång, eller krävs det att era barns förskola ska sprängas? För det här är bara sorgligt att se! Vårt samhälle berövas oss, rakt framför våra näsor, för att ni inte ser till att få er vilja igenom vid valurnorna!

Sverige ska inte slängas in i en storpolitisk konflikt i Persiska viken!

DEBATT/ANALYS

Den borgerliga oppositionen (”L”, M och KD) vill att Sverige skickar resurser till Persiska viken, där militära sådana är högaktuella, så att ”sjöfart kan upprätthållas i internationella farleder”. Regeringen har mottagit en förfrågan från USA om att deltaga och överväger denna. Det är naivt att tro att detta allena är en fråga om internationell ordning och säkra sjöfartsleder. 

Frågan är oändligt mycket mer invecklad än så! Tyskland fattade nyligen beslutet att man inte skulle deltaga, på grund av risken för en upptrappning av konflikten med Iran.

Situationen i Persiska viken, med angrepp på tankers och beslagtagna skepp, har sitt ursprung i en större konflikt i Mellanöstern, som har flera lager:

Om man drar bort det yttersta lagret, så handlar det om konflikten mellan USA och Iran angående Irans kärnenergi- och kärnvapenprogram. Denna har förvärrats sedan USA abrupt sade upp ett ingånget multinationellt avtal som reglerade hur detta utvecklades (JCPOA).

Drar man bort ännu ett lager så uppenbarar sig en djupgående konflikt mellan de två autokratiska makterna Saudiarabien och Iran om vilken av dem som ska vara de vägledande stjärnan för världens muslimer. Denna konflikt har pågått sedan Ayatollans revolution i Iran 1979, där det monarkiska Saudi fick se sig utmanat av den, till synes, mer folkliga rörelsen i Iran.

Om man dra bort det innersta lagret, så handlar konflikten om kontrollen över regionens oljeresurser. Den som kontrollerar dessa, kontrollerar i princip hela världsekonomin och kan styra över andra makters möjligheter till tillväxt. Detta innersta lager av konflikten är en storpolitisk konflikt av den högsta digniteten. Ett spel mellan främst USA och Kina, men där även Ryssland har intressen. Närmare bestämt ett intresse av att inte se en makt, USA, kontrollera hela regionen. Möjligheten att Irans olja skulle komma under främmande makts inflytande, utgjorde under det kalla kriget casus belli (orsak till krig). Inte mycket har förändrats idag. Om möjligt har man gått ännu längre: Att detta land INTE är i den egna inflytelsesfären kan i sig komma att utgöra ett casus belli. Bara lyssna på retoriken från hökarna i Washington!

Kampen om Mellanöstern har, nyligen, resulterat i konflikterna i Libyen, Jemen och Syrien. Inget av detta har skett av sig självt, utan är resultatet av stormaktsmanipulationer. USA skyr inga medel för att tvinga ut Kina och Ryssland ur regionen, och detta är inte för att vi i Europa ska bli säkrare. Snarare sker det utan någon som helst hänsyn till vilken återverkan detta handlande har på just vår säkerhet. Allt sker i det egna intressets namn.

För att förstå vad den borgerliga oppositionen vill att Sverige slänger sig in i, så måste vi först skåda lite djupare än den ytliga bild som SVT ger oss. Ta er gärna tiden att beakta vad jag skriver! Bilden som ni normalt får er till del är nämligen inte så enkel, som att det finns en helt god och en helt ond sida och att det är bara för Sverige att slänga sig in i det hela, med gott samvete. Istället bör vi förstå att, om stormakterna bara söker bevarandet av sina egna intressen, så bör vi göra detsamma. Vi bör inte vara någon annans redskap, utan att ens förstå varför hammaren svingas.

 

HMS_Carlskrona_(P04)

Ska HMS Carlskrona skickas ner till regionen igen, trots att hon saknar vettigt skydd mot de resurser som Iran kan slänga mot henne, om konflikten eskaleras?

Situation skiljer sig rejält från till exempel det laglösa och statslösa tillståndet utanför Somalia, dit Sverige skickade HMS Carlskrona för att avhjälpa situationen. Här hamnar Sverige istället mitt i en internationell storpolitisk konflikt, som mycket väl kan utvecklas till ett krig. Detta är ganska mycket mer komplicerat än att stoppa pirater utanför Somalia. Om HMS Carlskrona, till exempel, skickas ner igen och brukar sin högst symboliska beväpning bestående av 40- och 57 mm kanoner mot iranska fartyg, så blir svaret att flottans ”flaggskepp” skjuts i sank av anti-skepps missiler som man inte har något vettigt försvar mot.

En supermakt på nedgång som blir allt mer desperat:

Sanningen är att USA är en supermakt som, precis som alla föregående, agerar nästan uteslutande i eget intresse. Under det kalla kriget, låg detta egenintresse i stort sett i linje med Sveriges egenintresse, och därför var bara vänstern kritisk. Idag däremot bör även högern dra öronen åt sig och ge USA berättigad kritik. Kanske kan vi påverka i en bättre riktning, men rätt personer vid makten i såväl Bryssel som i Washington?

USA ser idag sin position bli allt mer försvagad. Framför allt gentemot Kina. Samtidigt har man ett globalt system, som är designat att gynna dem själva, att försvara. Detta skakar nu i sina grundvalar. Resultatet är en amerikansk politik som blir allt mer desperat. USA kan liknas vid en skadad tiger, som gör utfall mot alla tänkbara hot. Föregripande krig för att säkra positionen, är nu USA:s modus operandi.

Under efterkrigstiden, fram till och med 80-talet, så kunde USA styra detta globala system med hjälp av sin ekonomiska makt. Dollarn löste de flesta problem. Kupper utförda av CIA, löste några andra. De två stora krigen i Korea och Vietnam, var lysande undantag i en period präglad av USA:s mjuka makt. Efter Sovjets fall, uppstod ett annat läge. USA var ohotad på den internationella arenan. Medan Japans ekonomi störtdök efter 80-talskrisen så fick USA:s istället ny energi och en stark tillväxt.

Det nya årtusendet påvisade dock bräckligheten i det hela, när Kina började växa så att det knakade. En ny utmanare från Asien, med oerhört mycket större potential än Japan. Motståndet mot USA:s försök att styra och ställa växer och växer. Inte sällan står USA ensamt, eller med ett fåtal lojala allierade. Ställda inför denna nya verklighet, där optimismen förbytts i nedgångsångest, var man tvungen att försöka säkra imperiumet med hårda medel. Tankar om hur man skulle säkerställa ”ett nytt amerikanskt århundrade” spottades ut ur tankesmedjorna.

Strypa Kina genom att neutralisera Iran:

Kina är på väg att ersätta USA som världens fabrik, men landet saknar essentiella råvaror. Främst av dessa är oljan! Det enda sättet för USA att kunna kontrollera Kina, är att få kontroll över den olja landet behöver för sin utveckling. Denna ansatts är vår tids ”stora spel”. Likväl talar ingen tidning eller TV-station i Sverige om det. Irak 2003, följdes av Libyen 2011 och Syrien samma år. Nu står Iran i strålkastarljuset.

Iran är ”priset”! Den sista makt i regionen som har förmågan att utgöra ett riktigt hinder för USA:s strävan. I Jemen och framför allt i Syrien går inte krigen USA:s väg. Irans ställning stärks istället allt mer. Just därför trappar USA nu upp retoriken mot Iran och just därför sades kärnavtalet (JCPOA) med Iran upp. Trump har fört in neocon-hökar som John Bolton i sin administration, som talar öppet om att skapa ett regimskifte i landet. Det är möjligt att man, efter misslyckandet i Syrien, nu försöker få till ett avgörande, som kan vända hela situationen i Mellanöstern till USA:s fördel.

Problemet? Ja, det är att regimskiftesoperationer sällan går som tänkt. Iran är djupt splittrat mellan en västvänlig urban medelklass och en religiös landsortsbefolkning. Även om man så att säga, ”hugger huvudet av ormen”, så står man troligen med en situation där landet befinner sig i inbördeskrig och där en ockuperande armé, alternativt en ny inhemsk västvänlig regim eller regering, bara kontrollerar städerna. Som Afghanistan i kubik! Och en insurgency som skulle få Irak att se ut som en barnlek. Nej, regimskiftesoperationer får vi nu lägga på hyllan. Förändring, hur eftersträvansvärd den än må vara i ett land som Iran, kan och bör bara komma inifrån, för att den ska vara hållbar. Priset blir annars väldigt högt, inte bara för iranierna själva, utan även för oss i Europa.

En högerperson tänker spontant; hellre USA än Kina eller Ryssland i regionen. Sant i grund och botten. Jag ser, precis som jag alltid har gjort, hellre en värld styrd av USA, med vilken vi har många delade intressen, än en dito styrd av Kina.

Målet helgar INTE medlen!

Kruxet är dock att eftersom USA har så mycket mer i vågskålen, såsom bevarandet av dollarn som en internationell handelsvaluta, framför allt när det gäller oljan, s.k. ”petrodollar”, för att inte nämna andra fördelar med att vara det globala systemets dominerande makt, samtidigt som man ser sin styrka förtvina, så agerar man allt mer hämningslöst för att nå sina mål. Detta i takt med att landets anseende och respekt undergrävs, så, ja, agerar man på ett sätt som undergräver denna respekt ännu mer.

Det internationella ordning som USA:s säger sig upprätthålla, är man idag snabb med att själv underminera. Det FN som man själv skapade för att vaka över detta system, är man ofta den första att ignorera när man inte får sin vilja igenom (Serbien 1999, Irak 2003). När man får ett mandat, går man utöver syftet med detta (Libyen 2011). Det är svårt för USA att argumentera mot Rysslands övertramp (Georgien 2008 och Ukraina 2014), när det inte är helt solklart på vilket sätt USA:s agerande utgör en motpol till deras agerande. Man kan till och med argumentera för att USA:s respektlöshet mot den internationella ordningen 1999 och 2003, är själva inspirationen för Rysslands dito några år senare.

USA och dess NATO-allierade tillät inte Serbien att bekämpa en gerillaverksamhet på sitt eget territorium, Kosovo, och gick, utan tillstånd från FN, in och bombade tills Serbien släppte regionen till den albanska befolkningen. Övergrepp utfördes av båda sidor, även om det ser ut som att den Jugoslaviska statsmakten gjorde sig skyldig till värre, med tömningar av byar i jakten på den albanska gerillan UCK. Ungefär som USA gjorde i Vietnam, där man napalmbombade byar för att ”neka fienden mat och husrum”, eller när man tömde byar och satte befolkningen i läger, för att beröva Vietcong manskap och resurser. Poängen är att krig är ett helvete och dubbelmoralen är alltid närvarande för en supermakt som har mycket makt att forma folks uppfattning om vem som är ”ond”. Inget folkmord bedrevs i Kosovo och det är frågan om det som pågick innan NATO bombade Serbien, ska karaktäriseras som en etnisk rensning och därmed är grunden för ett ingripande baserat på principen om ”skyldigheten att skydda” ganska lös. Efter NATO:s bomboffensiv inletts, däremot, då genomfördes ett försök till etnisk rensning av Milosevics Serbien. Detta vet vi med säkerhet.

När Ryssland sedan inte tillät Georgien att bekämpa separatistuppror inom sitt territorium, Abchazien och Sydossetien, utan istället intervenerade med s.k. ”fredsbevarande” trupper för att säkerställa dessa områdens oberoende, så hade man lärt sig av ett proffs i hur man får kränkandet av en stats integritet att framstå som en god gärning. Ryssland till och med hänvisar till Kosovointerventionen, som legitimitet, när man satte sina ”fredsbevarare” i Georgien och sedan kunde trycka till Georgien 2008, när Shjakasvilli ville ha ut dem.

 

Belgrad 1999: Bombandet av en europeisk huvudstad under Kosovokriget 1999, utan FN-mandat dessutom, och den kränkning av en stats suveränitet det innebar att med våld ta territorium från den, skulle givetvis få konsekvenser för det framtida spelet mellan stormakterna!

 

Inget av detta är ett försvar av Rysslands agerande! Däremot är det ett argument för att USA i fall som Irak, Kosovo och Libyen beter sig på ett sätt som ger Ryssland och Kina legitimitet för sina planer. Man ger dåliga exempel, istället för att vara ett föredöme. Den ordning som man själv har skapat, raserar man nu, utan en tanke på konsekvenserna. Det globala politiska systemet har nu rört sig mot ett mer kaotiskt tillstånd.

Kan dom så kan vi, tänker ryssar och kineser. Se på Spratlyöarna, hoten mot Taiwan och Ukraina. Pandoras ask är öppnad, och nu gäller andra spelregler: Makt ger rätt! Förstår man inte dessa processer, så förstår man inte internationell politik!

Vid sidan av detta har vi skapandet av migrantströmmar genom krigen i Irak och Syrien. Det är vi i Europa som får betala detta priset för krigen. Det blir ett dyrt pris, såväl räknat i ekonomiska som i sociala kostnader.

USA:s hökar har helt rätt i att Iran styrs av en bedrövlig ideologi. Det är inte svårt att anamma den synen. Däremot ska man då samtidigt notera att USA:s främsta allierade i regionen, Saudiarabien, inte är ett dugg bättre. Ur europeiskt perspektiv, så utgör Saudiarabien än långt större fara, genom att de stödjer den våldsamma och starkt västfientliga wahhabistiska inriktningen av islam, med sina oljepengar. Denna farliga ideologi utgör det enskilt största hotet mot oss i Europa. Långt större hot än Ryssland eller Kina någonsin kan bli!

Kärnan i det uppror som NATO-länderna och Sverige, stöttade i Libyen, bestod av al-Qaida soldater.

För att göra illa värre, så har USA använt sig av radikala islamister som fotsoldater i nästan alla sina krig i regionen sedan Sovjet invaderade Afghanistan. Libyen och Syrien står som lysande exempel. Hemmavid inbillar man väljarna att man för ett ”krig mot terrorismen”, men samtidigt använder man samma al-Qaida som angrepp USA på 9/11, som soldater i sina krig för kontrollen över oljan. Detta göder den jihadrörelse som idag plågar Europa så och som i framtiden kan bli mer än bara en plåga. Är detta vad vi kan förvänta oss av den supermakt som ska stå som en garant för Västvärldens trygghet och demokratins fortbestånd? Det bittra svaret blir, återigen, att USA bara agerar i enlighet med sina egna intressen, och de senaste 25 åren har deras och våra intressen allt mer gått isär.

Är detta en konflikt vi ska deltaga i?

I ljuset av detta så kan man ställa sig frågande till om det verkligen finns en helt god och en helt ond sida i konflikten runt Persiska viken idag? Som jag ser det så är ”det stora spelet” om regionens olja ett mycket smutsigt spel, där Saudiarabien och Iran kämpar om vilken makt som ska dominera regionen och USA försöker trycka ut Kina och Ryssland, för att kunna ensamt sitta på världens största oljetillgångar, och därmed kunna sätta press på Kina, om behovet skulle uppstå.

Ligger det i vårt intresse att deltaga i en sådan konflikt? Den svenska oljetankern, Stena Impero, som beslagtogs av Iran, var brittiskflaggad. Aktionen var ett svar på att britterna beslagtog en iransk tanker på väg till Syrien. Detta för att skeppet såg ut att vara på väg att bryta mot EU:s sanktioner mot Assads regim, genom att raffinera olja i Syrien. Detta får vi stå bakom, med tanke på vårt EU-medlemskap, men det sticker i ögonen på dem som ser att västmakterna inte är konsekventa. Inte ett finger lyftes av Storbritannien eller USA när IS tilläts sälja olja via NATO-landet Turkiet, för att finansiera sina vidriga övergrepp. Detta trots att till och med Erdogans son var involverad i denna handel.

Assad kämpar mot al-Qaida, och tills nyligen IS. Jag ser knappast vad vårt intresse är i denna härva! Låt istället britterna och amerikanarna skydda den sjöfart som de själva har satt i riskzonen med sina interventioner i länder där de inte bör vara. Irans agerande ser väldigt irrationellt ut, när de petar på världens hegemon med eldgaffeln. En tanke är att Iran, genom att balansera på gränsen till krig, försöker förhindra Trumps återval. Detta eftersom ett krig med Iran är en högst impopulär tanke i USA. På så vis skulle kanske kärnavtalet (JCPOA) återigen komma att skrivas på?

Ligger det i vårt intresse att slänga in den svenska flottan mitt i en sådan här situation som snabbt kan eskalera, först till ett nytt ”tankerkrig” likande det på 80-talet, och senare ett läge där svenska flottenheter utgör en del av spjutspetsen i den amerikanska politiken gentemot Iran? Om det bara sker genom icke-militära resurser så kan det diskuteras, men definitivt inga marina enheter. EU, som är den organisation som vi faktiskt är en del av, vill att avtalet med Iran ska fortsättningsvis förbli giltigt. Vi ska inte jämföra oss med Danmark, som är en av de mest interventionslystna länderna inom NATO. Den styrka som britterna vill samla ihop bestå bara av NATO-länder. EU:s linje är istället diplomati, vilket också bör vara vår väg.

Vi bör således inte frivilligt bli en del av den konfliktdynamik som har dragit igång i regionen, där USA och Storbritannien och Iran turas om att ge varandra nålstick.

Vårt facit i regionen är inte uppmuntrande:

Hur ser vårt facit i Mellanöstern ut, så här långt? En bra insats mot pirater utanför Somalia. En väldigt lång, dyr och ganska meningslös insats i Afghanistan, där den egna analysen var att vi inte uträttat någonting, mer än att ha knutit tätare band till NATO. Ett deltagande i Libyen, där NATO gick långt bortom FN-mandatet, som stipulerade att man skulle upprätthålla en flygförbudszon, och tog steget vidare till en regimskiftesoperation tillsammans med Qatar och al-Qaida i Libyen (Libyan Islamic Fighting group, LIFG), som resulterade i att vi bidrog till att skapa en ”failed state”, med beväpnade klaner och fraktioner som än idag strider om makten. För att inte tala om den migrantvåg mot Italien som återigen sattes igång, efter ett stop som var resultatet av ett avtal mellan EU och Khadaffi.

Ett inte helt upplyftande facit, helt enkelt. Nu vill alltså den borgerliga oppositionen att Sverige ännu en gång ska slänga sig in i en situation som man ser ut att inte överhuvud taget förstå. Eller så förstår man faktiskt, men det vore om möjligt ännu värre. Jag skrev för två år sedan om varför vi måste upphöra med deltagande i dessa typer av interventioner!

Sverige ska inte ha en ambitionen att vara en global militär aktör. Vi började skrota vår högsjöflotta på 50-talet, eftersom vi insåg att vi bäst tjänade vår säkerhet genom internationell diplomati och satsningar på försvaret av vårt eget territorium. Nu, i tider av enorma brister i vårt eget försvar, så finns inget skäl att överge denna linje. Allra minst genom att bli en part i en konflikt som denna.

%d bloggare gillar detta: