Sverige har blivit en trygg bas för terrorister!

DEBATT

(Edward Nordén (v.ordf MED Skåne) och jag har skrivit denna artikel tillsammans för MED-bloggen där den publicerades 16/3)

Alice Bah Kunke (MP), Demokratiminister med ansvar för frågan om IS-terroristers återvändande till Sverige, gjorde i veckan en uppmärksammad SVT-intervju i ämnet. Demokratiministern uppvisade bristande kunskaper i ämnet och hade antingen inte fått en korrekt briefing av sin stab eller saknat intresse för frågorna under hela sin tid som minister. Det är lika obegripligt oavsett skäl.

Här talar vi om svenska medborgare som anslutit sig till en av de värsta terrorsekterna i modern tid, vilken genomför massakrer och bedriver folkmord. De är skälet till många tusen flyktingars resa till Sverige. Vi har släppt iväg hundratals mördare till ett tredje land, för att sedan känna oss goda när en del av deras offer flyr hit. När mördarna och extremisterna återkommer så händer i regel ingenting. Trots att terrorbrott kan rendera många års fängelse, så häktas dessa inte ens för att fastställa vad de har gjort och om de utgör en fara för samhället. Detta trots att det är väl etablerat runt om i Europa att de utgör en påtaglig säkerhetsrisk. I Sverige vet vi inte var dom tar vägen eller etablerar för kontakter.

Hänvisningen till att det är ett ”nytt fenomen” är beklämmande och helt felaktigt. Svenska medborgare – samt inresta – som har deltagit i terrororganisationers utbildningar, träningsläger och organisation är tvärtom en företeelse med mångåriga rötter i Sverige. Vi gör bara ingenting åt det.

När det 2008 visade sig att andremannen för Al Qaida i Irak var svensk medborgare så hände ingenting. Mannen var på träningsläger i Afghanistan, liksom många andra svenska medborgare, redan på 90-talet. Den 10 mars 2010 pekas Sverige ut av FNs särskilda kommitté som en central plats för rekrytering, propaganda och stöd åt islamistiska terrorgrupper. En av terrorgruppen Al Shabaabs ledare bodde också i Rinkeby i mer än 10 år och undervisade i en moské innan återupptagandet av rollen som terrorledare. Deras hemsida drevs från Sverige, vilket var väl känt. Svenska toppnamnet för globala Hizb Ut Thahrir, som vill avskaffa demokratin och införa shariastat, var också ordförande för KTH Muslimska Studenter utan att det ansågs vara besynnerligt.

Samma Hizb Ut Thahrir – stort i bland annat Centralasien – hade en imam som landade i Strömsund som kvotflykting. Det är mycket anmärkningsvärt att han trots efterlysning av Interpol för vapenbrott och terrorism fick uppehållstillstånd och fick arbeta som SO-lärare innan han sköts i huvudet i vad som misstänks vara ett utländskt beställningsjobb. Hans uzbekiska församling hade svårigheter med SFI eftersom männen föredrog att kvinnorna satt längst bak i klassrummet, bärande niqab utan tillåtelse att tala för sig själva. SFI gick förstås med på könsuppdelade rum innan kompromiss nåddes med bildskärmar.

Algeriska terrorgruppen GIA (Groupe Islamique Armé), som massakrerat hela byar, fanns i Sverige på 90-talet och en redaktör för deras tidning bodde i Haninge. När Jyllandspostens redaktion skulle halshuggas så var samtliga fyra gripna terrorister svenskar. Huvudmannens förehavanden är en följetong med gripanden i både Afrika och Pakistan.

När en ung svensk döms i Bosnien för att ha förberett ett terrordåd så sker transfer till Sverige efter en kortare tid. Väl här släpps han för att sedan gripas återigen i Grekland med kniv och uniform. Vem hade kunnat ana?

Dåden i Paris och Bryssel har svenska kopplingar. I ämneslitteratur om jihadism från Tjetjenien, Indonesien, till USA och Marocko omnämns Sverige anmärkningsvärt ofta. Vi kan stapla exempel på varandra länge till, men mönstret är tydligt. Det finns knappt en islamistisk terrorgrupp som inte har befunnit sig i Sverige. De flesta har verkat helt ostörda. Man kan tolka läget i Sverige som att vi sedan decennier har hanterat terrorgrupper med silkesvantar utefter principen att ”om vi låter er vara ifred, så angriper ni inte oss”. Detta agerande kan betraktas som en etisk fortsättning på Sveriges policy under andra världskriget att inte ta ställning med närandet av förhoppningen att vi därmed inte själva skulle bli en måltavla. Vi har sannerligen inte lärt oss någonting av den erfarenheten. Tanken på att detta är ett nytt fenomen är alltså nonsens. Andra Världskrigets diaspora av nazistiska krigsförbrytare som aldrig dömdes och flydde till Sverige från grannländer borde har utgjort en lärdom för dagens politiker.

Tanken på att kommunerna i Sverige ska kunna hantera detta är fullständigt orealistisk. Att kommunernas socialtjänst som redan nu går på knä av belastning, ska kunna avradikalisera så pass fanatiska extremister – ideologiskt övertygade medlemmar av en terrorsekt som skär huvudet från kroppen och korsfäster civila – är en tanke som saknar verklighetsförankring. Vi har sannolikt ett par vandrade bomber i Sverige som vi alltså inte vet mycket om. Vi verkar inte vilja veta heller. Många av de ditresta är redan döda och en del som återvänder är kvinnor och barn sannolikt med en väldigt komplex rehabiliteringsväg – om dessa kvinnor nu faktiskt är intresserade av det. Vad barnen har sett och marinerats i är ännu svårare att veta. Men som sagt, ansvarig minister vet inte något om detta.

Denna kontinuerliga underlåtelse att agera mot terrorister och våldsbejakande extremister har pågått under decennier. Alliansen – med förra demokratiministern Birgitta Ohlsson i spetsen – presterade inte bättre. Relevant lagstiftning antogs inte heller av riksdagen under deras åtta år i regeringsställning. Konsekvensen har blivit att människor i tredje land har mördats, våldtagits och fördrivits och att ett akut inre säkerhetshot i Sverige har växt sig starkt. Med demokratiministerns intervju framgår det att vi inte ens idag har lagstiftning för att hantera denna situation. Detta är lika skandalöst som tanken på att Allianspartierna häcklar henne för att ha gjort ett precis lika obefintligt arbete som de själva har gjort.

Vad behöver då göras politiskt? Demokratiministern behöver fråntas ansvaret för hela ämnet, liksom samordnaren för våldsbejakande extremism ska fråntas sina ämnesområden. Frågorna ska istället samlas under MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Där ska användas befintlig expertis med befintlig och erkänd kompetens i sak. Många av våra experter arbetar ibland utomlands och ibland med helt andra frågor i samma lyteskomiska anda. Låt sedan dessa kompetenta individer i organiserad form agera för att förekomma radikaliserade individer och grupper, möjligheten att avradikalisera och avprogrammera de radikaliserade, häkta återvändande med utredning direkt vid ankomst och förbereda samhället på potentiella terrorattacker – både från terrororganisationer och så kallade ensamvargar. Sedan kommer det att vara omöjligt att avradikalisera och återintegrera alla under en överskådlig tid. Fram tills det att man är en funktionell individ som avstår våldsam extremism så kan man inte vara fri och oövervakad i det samhälle man delar med oss andra.

Wallströms utrikespolitiska deklaration är utan verklighetsanknytning!

KOMMENTAR

Margot Wallström beskrev sina prioriteringar inom utrikespolitiken i onsdags. Jag vill här kommentera på några policyinriktningar som verkligen påvisar en bristande verklighetsanknytning. Hennes kommentar till Israel-Palestina konflikten har jag redan berört i ett tidigare inlägg. Nu vill jag ta upp flyktingfrågan och biståndet, relationen till EU och dess expansion och säkerhetspolitiken.

Flyktingfrågan

Helt klart är att Socialdemokraterna inte har förstått problematiken bakom flyktingkrisen. Man vägrar att inse att asylsystemet inte är anpassat till dagens situation. Upprätthållandet av asylrätten leder till att Europa blir en veritabel magnet för världens fattiga och frustrerade. Asylrätten är själva motorn i den illegala migrationen. Istället för att komma till probleminsikt, vilket länder som Österrike och Malta hitintills har, så fortsätter Sveriges vänsterregering att prata om omfördelningskvoter som om man inte har förstått hur opinionen inom EU har svängt. Bara en mindre del av dem som skulle ha omfördelas, har faktiskt omfördelats och detta på grund av lokalt tryck mot politikerna. Istället för att inse att Tyskland och Sverige förde en policy under 2015 som ingen annan ville ta del av och sedan bidraga till att lösa det defekta systemet så vill regeringen istället bara fortsätta tvångsmata gåsen. Vi har redan fått se en kraftig reaktion i form av Brexit. Är det inte dags att omvärdera, eller ska vi låta EU raseras helt över denna fråga?

Det ringer falskt när Wallström bedyrar ett ökat stöd till UNHCR när Sverige bedriver en flyktingpolitik som på ett mycket oekonomiskt sätt under 2015 konsumerade resurser som ensamt hade kunnat finansiera UNHCR hela kostnad för världens flyktingar, dubbelt upp. Om vi ska få råd att spela en större roll när det gäller att hjälpa världens utsatta, så måste vi också agera mer ekonomiskt ansvarsfullt med skattekronorna. Vi ska använda dem där vi får största möjliga värde för dem, vilket är i närområdet, i enlighet med vad salige Hans Rosling försökte förmedla till dem som inte redan hade förstått!

EU och dess utvidgning

Wallström belyser problemen med utvecklingen i Turkiet, men likväl viker hon inte från målsättningen att landet ska med i EU. Istället för att omvärdera relationen till denna framväxande autokrati, så betecknas EU:s relation till Turkiet som varandes av ”strategisk betydelse”. Flyktingavtalet spelar in här, men det förklarar inte hela bilden. Här finns en djupt rotad naiv bild av Turkiet i grunden. Istället för att inse att Turkiet är mer beroende av EU än vise versa, och i enlighet med denna insikt se till att Turkiet spelar rent när det gäller flyktingfrågan, så bidrager Wallström till att EU låter sig utpressas av Erdogan. Planerna för EU:s utvidgning till att inkludera Turkiet borde läggas helt på is, tills dess att demokratin är helt och fullt befäst i landet. Samtidigt bör Turkiet få behålla frihandel med EU-zonen så länge man sköter sitt eget gränsskydd. De flyktingar som Turkiet har tagit emot ska omvärlden hjälpa dem med och det är därför som det är så viktigt att UNHCR inte underfinansieras på grund av en moraliskt missriktad migrationspolitik i länder som vårt eget.

Säkerhetspolitiken

Wallström betonar hur centralt EU är för Sveriges säkerhetspolitiska planering men samtidigt att vi ska vara alliansfria. Hon slår fast att Sverige avser stödja andra EU-länder om dessa blir angripna, på samma sätt som vi förväntar oss samma skydd om vi skulle bli den part som blir utsatt för ett väpnat angrepp. Samtidigt vill regeringen fortsätta att fördjupa vårt samarbete med Finland och våra granländer via organisationer som NATO och OSSE. Det kan idag absolut vara en vettig idé att planera för en framtid med ett svagare Nato, i ljuset av den osäkerhet som idag råder runt organisationen. Problemet med regeringens betoning på Sveriges alliansfrihet är att den är ihålig så länge som vår försvarsförmåga är så pass urholkad som den är idag. Wallström pratar om en trovärdig försvarsförmåga, samtidigt som regeringen inte är beredd att skjuta till de ekonomiska resurser som krävs för att kunna upprätthålla denna försvarsförmåga. Utan en försvarsförmåga finns ingen möjlighet till en stark utrikespolitik! Vi kan idag troligen inte ens gå med i NATO utan att rusta upp avsevärt. USA har nyligen återupprepat president Trumps besked om att det inte längre finns plats för fripassagerare inom NATO.

I summering så kan man säga att regeringen fortsätter som om ingenting har hänt inom dessa viktiga frågor. Man fortsätter som om på moln, i hopp om att ingen ska se att den politik som man bygger är som luftslott. Fina bilder utan substans. En migrationspolicy för EU som ignorerar opinionens omsvängning i Europa, en svag policy gentemot Turkiet som kommer leda till att EU blir fortsättningsvis utnyttjat och utmanövrerat och en säkerhetspolitisk väg som inte är realistisk så länge man inte vill göra vad som krävs för att återställa vår försvarsförmåga!

Man kan konstatera att Sverige aldrig tidigare har varit i ett så skriande behov av ett regeringsskifte!

Det är hög tid att återta försvarsförmågan!

ANALYS/DEBATT

Vår försvarsförmåga befinner sig i fritt fall och även om försvarsbeslut 2015 ledde till en 5 % – ökning under fem år, så fortsätter vi att falla efter i relativa termer. Vi är nu i princip försvarslösa mot en beslutsam och kapabel yttre fiende, som skulle kunna slå ut försvaret genom flygangrepp, kryssningsmissiler och cyberattacker mot kritisk nationell infrastruktur på mycket kort tid. Vi saknar en beredskap för att förnödenhetsförsörja folket med dess mest grundläggande behov vid en situation där, på grund av konflikt i närområdet eller av en annan anledning, vi blir avskurna från leveranser från omvärlden. Vi saknar lager av livsmedel och drivmedel vilka har avvecklats på det mest ansvarslösa sätt. Tekniska brister finns från högt till lågt, men mest allvarligt är att de essentiella system som vårt försvar bygger på inte får erforderligt stöd och komplement. Våra skrytsystem, såsom JAS planen, Kustkorvetterna och stridsvagn 122 står som solitärer, då de saknar helt nödvändiga komplement och tappar därmed i värde.

Den politiska situationen

Låt mig börja med att konstatera att någon form av operation mot Sverige med omfattande marktrupper från Ryssland, det enda land som nu potentiellt kan hota oss, inte är sannolik. Istället är det scenario som vi skulle behöva förbereda oss för, en konflikt mellan Ryssland och Nato rörande Baltikum. Detta scenario kan leda till att Ryssland vill försäkra sig om att vi inte ska skada dem genom att preventivt slå ut det svenska flygvapnet, vilket idag vore mycket enkelt gjort och eventuellt säkra Gotland för att skära av Nato från Baltikum. Luftstrider skulle sedan kunna utspela sig i vårt luftrum och kanske till och med operationer med begränsade mängder specialförband på vårt territorium. Detta bör vi primärt förbereda oss på att avvärja, men vi har även en plikt att upprätthålla en beredskap för de mest osannolika scenarier, för som historien lär oss, så brukar något som det ena året upplevas vara absurt, det andra året kunna bli verklighet.

Bristerna som jag anser måste korrigeras:

Det finns uppenbarligen många brister i vår försvarsmakt såsom stora brister i ledningssystem, speciellt för markförband, till att det saknas tillräckliga förråd av avancerad ammunition som möjliggör uthålligt motstånd, men detta har jag inte full insikt i. Personligen kan jag endast peka ut de uppenbara brister som jag ser, och som jag skulle vilja se åtgärdade. Dessa är knutna till våra primära vapensystem, antingen det gäller utrustning som dessa saknar, eller att bristerna ligger i att dessa vapensystem inte har de nödvändiga komplementen för att kunna vara effektiva.

Flottan innehar två av våra viktigaste vapensystem; ubåtarna av Gotland-klass och smygkorvetterna av Visby-klass. Svenska ubåtskonstruktioner är av världsklass och sterlingmotorerna, en svensk innovation, möjliggör en mycket tyst och därmed svårupptäck framfart i Östersjöns vatten. Övningar med USA:s flotta 2005-07 bevisade detta när HMS Gotland inte gick att finna och bland annat dök upp nära ett amerikanskt hangarfartyg. Försvarsbeslutet att vi ska komplettera de tre Gotland-ubåtarna med två nya större och förbättrade modeller, som har arbetsnamnet A26, var viktigt. Bara en enda rätt placerad patrullerande Gotland/A26 skulle kunna utgöra ett dödligt hot mot en potentiell, hur osannolik den än är, rysk invasionsflotta, och ett antal större än så skulle rent av kunna stoppa denna. Ubåtarna är således vårt bästa hopp och även viktiga för underrättelseinhämtning. Så långt de goda nyheterna. Nu till de mer nedslående.

De på sin tid banbrytande Kustkorvetterna av Visbyklass har smygteknik som sätter dem potentiellt i ett läge av övertag mot ryska ytstridsfartyg….men….och detta är ett stort men, dom saknar luftvärn av kostnadskäl. Detta innebär att dom inte kan operera på det öppna havet utan att med all sannolikhet sänkas av fientligt flyg. Självklart ska dom samverka med flygvapnet, men vem kan garantera ett sådant stöd? Således duger det inte att sakna system för bekämpning av fientligt flyg och inkommande missiler. Därmed slösar vi bort ett värdefullt vapensystem, som tillsammans med ubåtarna och JAS skulle kunna göra ett fientligt korsande av Östersjön mycket kostsamt.

HMS Visby

HMS Visby: Den försvarslösa skönheten!

De stora problemen finns dock i flygvapnet! När flygflottiljer lades ned så lät man, som bekant, politiska avvägningar väga tyngre än militära sådana. Av de flottiljer som man valde att behålla (F7 Såtenäs, F17 Kallinge och F21 Luleå) så har ingen av dem bergrumshangarer, medan man lade ned dem som hade (F16 Uppsala, F13 Norrköping, F8 Barkaby, F9 Säve och F18 Tullinge). Vidare finns det idag inga basförband som kan utlokalisera JAS-planen till motorvägar vid en överhängande krigssrisk. Konsekvensen av denna situation är att våra fina och dyra JAS-plan kommer sprängas i tusen bitar redan innan vi förstår att kriget har börjat. Utan kompletterande system så blir dom värdelösa! Det blir som Pearl Harbor! Eftersom vi saknar radar som kan spåra ballistiska missiler så står våra flottiljer utan förvarning vid en sådan attack. Försvarsmakten formerar nu ett basförband (Basbataljon 16) vid Uppsala flygbas, som ska återta en del av denna kapacitet, men det räcker inte. Varje flottilj ska ha ett sådant förband att tillgå med kort varsel. Vidare bör Uppsalas F16 återuppväckas, vilket inte är omöjligt då denna bas fortfarande är aktiv med andra verksamheter (Flygskola och förråd), för att ge flygvapnet i alla fall EN anläggning med bergrum, vilket skulle kunna ge oss i alla fall en begränsad kapacitet efter ett överraskningsangrepp, i enlighet med vad som beskrevs ovan. För att skyddet för flygflottiljerna ska vara gott och JAS faktiskt ska komma upp i luften så behöver även luftvärnet rustas upp! Mer om det nedan.

Armén befinner sig även den i ett sorgligt tillstånd. I ett långsiktigt perspektiv kan man diskutera olika lösningar på manskapsförsörjningen för armén, men i det korta perspektivet så finns det inget alternativ till den lilla hel- och halvprofessionella armé som vi har idag. Istället bör fokus ligga på att utrusta de förband vi har med det bästa som vi rimligen kan ha råd med och sedan se till att de är försörjda till den grad att de klarar av en uthållig strid. Precis som inom flygvapnet så brister det när det gäller kompletterande system. Stridsvagn 122 och stridsfordon 90 är utmärkta system, men om de tunga enheterna ska kunna förflyttas snabbt till där de behövs så krävs det fler stridsvagnstransporter. Idag är den kapaciteten begränsad till två tunga transportplutoner, en i Boden och en i Skövde. Det räcker inte långt!

2:a Tunga transportplutonen i Boden

2:a Tunga transportplutonen i Boden

Vad gör utmärkta pansarförband för nytta om de sedan inte kan röra på sig utan att jagas av fientligt flyg. Här verkar bristen på modernt luftvärn mycket hämmande på inte bara de tunga enheterna, utan även på möjligheten att värja flygflottiljerna och således på möjligheterna att faktiskt få JAS-planen upp i luften. Vi saknar helt ett luftvärn för att bekämpa mål på medelhög höjd. För hög höjd har vi det antika HAWK-robotarna, som dock är kompletterade med radarsystemet till BAMSE, som skulle ha fyllt gapet mellan högt och lågt. För låg nivå har vi kvar en uppgraderad version av robot 70, istället för det modernare robot 90, som givetvis blev för dyr i dessa svångremmens tider. Summa summarum så är vårt luftvärn ett sorgligt lapptäcke. Vi vet alla vad som händer med en försvarsmakt som inte kan hålla fiendens flyg ifrån sig. Kanske har man slagit sig till ro med ett uselt luftvärn eftersom vi har JAS, men som jag påpekade så är det troligt att flygvapnet kommer förstöras på flygfälten under en konflikts första timma. Sedan är ”den lede fi” fri att i lugn och ro plocka sönder våra tunga förband under deras långsamma resa mellan till exempel Skövde och Stockholm.

Nej, detta ser inte alls bra ut! Har våra politiker förstått hur allvarlig situationen är? Hur sårbara och försvarslösa vi egentligen är? I ljuset av detta så skulle jag vilja att hemvärnet gradvis återtar en del av sin forna numerära styrka och framöver tränas mer och mer i det som vi kallade för ”det fria kriget”, d.v.s. gerillakrig mot en ockuperande makt! För det är detta som blir vårt sista hopp om vi skulle hamna i en konflikt med en beslutsam fiende.

Kostnaderna för Sveriges försvar, som andel av BNP har stadigt fallit sedan kalla krigets slut. En del av denna nedrustning är logisk och försvarbar, men den punkt som var försvarbar har för länge passerats. 1989 var andelen 2,9 %, 2002 1,7 % och 2013 var den nere på 1,1 % resulterande i 42 miljarder. Om vi ska kunna, med tiden, rätta till bristerna i försvaret, så krävs det att denna utveckling vänds. Jag förordar att vår målsättning ska vara att kostnaderna för försvaret ska tillåtas ta i anspråk mellan 1,5 och 2 % av BNP. Endast med en sådan satsning kan vi säkerställa vårt oberoende och skydda vårt territorium.

Konsekvensen av att dessa brister inte blir åtgärdade blir att Sverige får föra en feg utrikespolitik och för eller senare tvingas söka skydd under Natos vingar. Jag är för samarbete med våra europeiska grannländer, särskilt Finland, men det politiska oberoendet vill jag gärna se bevarat. Därför är det av största vikt att vi så fort som möjligt korrigerar de ovan nämnda felen, vilka förhindrar våra viktigaste vapensystem att bli effektiva verktyg i skyddet av vår demokrati och frihet!

%d bloggare gillar detta: