Populismens seger ger oss fyra år till med svikna löften, samhällssplittring och lugnande godnattsagor!

KOMMENTAR

Så var valcirkusen över, för denna gång. Resultatet var minst sagt oväntat, men det är en annan historia. Det man kan fastslå, är att valet präglades av populism. Det präglades av en kamp mellan två typer av populism: en nyttig och en skadlig.

Den nyttiga populismen är ett uttryck för informationsflödet mellan politiker och folk. En funktion genom vilken demokratin får ny energi och vitalitet. Den innebär att politikerna faktiskt lyssnar på vad väljarna prioriterar och vill se för utveckling i samhället. Detta innebär inte att de formar sin politik precis därefter, om den inte går att genomföra, men att den i stort vägleds av vad folkmajoriteten vill i essentiella frågor.

Den skadliga populismen består i att partierna gör vad som helst för att bli valda, vilket medför att de driver en politik som inte är realistisk och förankrad i fakta och en förståelse för samhällets mest grundläggande processer. Politiken går ut på att lova, lova och lova lite till, med vetskapen att man aldrig kommer kunna leverera eller hålla det som man lovat. Man lurar helt enkelt väljarna i kallt blod. När det sedan inte går som utlovat, så följer ursäkterna som grundar sig på ”oförutsedda omständigheter”. Problemet är att dessa omständigheter ofta inte alls är oförutsebara, om man, som sagt, bara förstår samhällets grundläggande processer. Det finns så klart skadliga populister som inte vet, men de flesta är bara cyniker som mer än väl vet att de inte kan hålla sina löften. Såsom bensinskatter som inte skulle höjas, eller sjukvårdköerna som skulle försvinna i ett nafs. Man lovar en fungerande integration, social harmoni och starka samhällsfunktioner. Man lovar ordning, men levererar kaos! Likväl tycks väljarna inte ha reagerat. I alla fall inte i tillräcklig omfattning.

Den skadliga populisten söker röster genom att lova allt till alla och delar ut förmåner till så många grupper i samhället som möjligt. Den är på så vis tätt knuten till identitetspolitik. I denna valrörelse har vi bland annat sett sena beslut om höjt bistånd till länder varifrån det finns många migranter i Sverige, eller ännu mer direkt, bidrag till deras etnoreligiösa föreningar här hemma. Hillary Clintons presidentvalskampanj utmärkte sig på detta viset med utspel till alla etniska subgrupper i USA, utom de vita vill säga. Denna identitetspolitiska populism verkar givetvis splittrande för samhället. Sina egna utlåtande till trots, så var det Obama och Hillary som fördjupade rasklyftorna i USA. Trump utgjorde helt enkelt motreaktionen på denna politik. En reaktion som illustrerade att vita också ansåg att de hade intressen. Som Alexander Bard många gånger har framfört; om man splittrar samhället i raser och etniciteter och gynnar minoriteterna över den vita majoriteten, så kommer givetvis också dessa vita för eller senare kräva sina särrättigheter. Vill etnicitetssplittrarna verkligen ge sig in på denna väg, istället för att förstärka ett samhälle där alla har samma rättigheter?

Inte alla partier är populister, nyttiga eller skadliga. Vissa säger till väljarna exakt vad de inte vill höra. De hårda sanningarna. Detta går dock sällan hem i stugorna. I alla fall inte förrän det blir riktigt illa ställt med ett lands essentiella institutioner. Detta är demokratins grundläggande problem. Genomsnittsväljaren vill bli ljugen för. Vill bli bedragen! På något undermedvetet plan vill väljaren i gemen, vaggas till ro och få höra från sina politiker att allt är bra och att lösningen finns runt hörnet. Att inga uppoffringar behöver göras och man lugnt kan lita på att politikerna klarar detta. Här finns det, milt uttryckt, en utmaning.

Nu blev resultatet av valet att den skadliga populismen till höger såväl som till vänster förblev intakt vid rodret, medan den nyttiga populismen strandade likt en blåval på stranden och den för samhället, så essentiella, realistiska politiken aldrig gavs en chans. Jag tycker synd om Sverige! Fyra år till med svikna löften, samhällssplittring och lugnande godnattsagor.

Annonser

Böneutrop kränker individens rättigheter

DEBATT

(MED Bloggen 19 feb 2018)

 

Växjö muslimers ansökan om att få ha böneutrop från sin moské har rivit upp en ordentlig debatt. Mest anmärkningsvärt är kanske ändå det märkliga ställningstagande som kommunens handläggare tar, när det gäller böneutropen, vilket sätter fingret på ett problem i dessa sammanhang. Frågan om religionens roll i samhället och frågan om hur religionsfriheten ska tolkas, är för stor för att avgöras av ett miljö- och hälsoskyddskontor på kommunal nivå. Här måste riktlinjer dras upp på nationell nivå, och frågan ska givetvis avgöras med hänsyn till dess egentliga natur, och inte som en eventuell olägenhet.

Vad gäller frågan som sådan så är påståendet, från den lokala imamen Ismail Abu Helal, att det är en del av religionsfriheten att tillåta böneutrop, inte i linje med vår moderna syn på begreppet. Rätten att utöva sin religion får nämligen enligt denna syn, inte ske på bekostnad av en annan rättighet. Nämligen rätten att slippa att påtvingas religiösa budskap i det offentliga rummet och i sin egen personliga sfär. Tanken att man i sitt hem ska behöva höra religiösa budskap skalla mellan väggarna är fullkomligt absurd i ett modernt samhälle.

I ljuset av denna självklarhet måste man ifrågasätta Växjö kommuns ställningstagande, att det inte är någon principiell skillnad mellan böneutrop och oljudet från glassbilen. En besläktad jämförelse är likställandet av böneutrop med kyrkornas klockringningar. Biskopen Fredrik Modéus var inne på detta spår när han välkomnade både klockringningar och böneutrop över Växjö. Skillnaden är dock avsevärd, eftersom klockringningen inte för ut ett budskap, utan bara markerar en händelse, såsom ett bröllop eller en begravning, eller för att ange tiden. Klockringning har dessutom historiskt sett haft en bred användning som går långt utöver det religiösa. Rådhus har klockor, som ringer varje timme. Skolor hade förr klockor som ringde för att kalla barnen till lektion. Bruket att ringa i klockor har alltså långt ifrån endast en religiös betydelse, och kan knappast ses som ett fenomen som påtvingar landets invånare religiös propaganda, som är fallet med böneutropen.

Böneutrop kränker inte bara individens rättigheter, utan även är en signal om den tilltagande kamp om utrymmet i det offentliga rummet, som det normativt mångkulturella samhället tveklöst leder till. Denna kamp om utrymme är destruktiv och verkar för samhällelig splittring. Alla har rätt till sin egen tro, men utövandet av denna tro ska ske på ett sådant sätt att andra inte påtvingas densamma på ett orimligt vis. 

Imamen Helal säger att böneutropen är nödvändiga för att muslimerna ska kunna känna sig hemma i Sverige. Detta uttalande signalerar en djup oförmåga till insikt i varför så många muslimer har kommit till Sverige i överhuvud taget. Den stora förekomsten av politiskt dysfunktionella länder, sekteristiska konflikter och underpresterande ekonomier i Mellanöstern har en direkt anknytning till den stora roll som man har tillåtit religionen att spela i samhället. Den politiska oron och de frekventa inbördeskrigen kan knytas till just kampen om det offentliga utrymmet och makten över människornas liv. Vare sig man har flytt till Sverige från konflikterna i regionen, eller från den ekonomiska underutvecklingen, så är källan till problemen densamma: religionens makt över politiken!

Om man, som imamen, nu säger att man behöver ha mer islam i samhället för att kunna känna sig hemma så visar man att man inte har förstått problemet. Det är ibland förståeligt att närheten och de känslomässiga banden förhindrar en sådan här insikt, men då faller det på vårt samhälle, att säga stopp och belägg. Vi måste markera att Sverige är ett land där det offentliga är sekulärt och religionen är en privatsak. Vi kan inte tillåta att de tankemönster som bevisligen inte har varit gynnsamma för Mellanöstern, nu etablerar sig här.

Har Katalonien rätt till självständighet?

KOMMENTAR

En våg av separatism sveper över Europa. Gamla och tidigare, under nationalismens storhetstid, nedtryckta regionala identiteter och mindre etniska nationalismer, blossar nu upp igen. Detta inte minst stimulerat av den stora förlusten av makt som de existerande huvudstäderna har fått genomleva inom unionen. EU har lagt grunden för detta genom sin fördjupade politiska integration och centralisering. En liten stat är inte längre så utsatt och svag, eftersom alla nu är del av en större helhet. Denna trygghet har dock vara en chimär, då ingen vet om EU kommer kunna hålla ihop i framtiden och även inom EU så pågår samma maktspel som tidigare skedde externt. Tyskland, tillsammans med sin ledhund Frankrike, tenderar att köra över de flesta andra. Likväl så har EU haft den inverkan att mindre etniska gemenskaper nu känner att steget mot formell ”självständighet” är lättare och mer önskvärt att ta.

Bilden är väldigt splittrad. Å ena sidan har vi välmående regioner som är förbittrade över att tvingas betala för fattigare landsändar, såsom är fallet med hela norra Italien och mer specifikt Venedig vars lejon på sistone har börjar morra om självständighet. Här finns även en stolt tradition av oberoende som går ända tillbaka till tidig medeltid. Å andra sidan har vi regioner vars befolkningar i alla bemärkelser utgör egna nationer, såsom skottarna och baskerna. Den katalanska separatismen som är aktuell just nu, med den katalanska folkomröstningen på söndag, är en kombination av dessa båda typer. Katalonien är en förhållandevis rik region som bidrager mer till statskassan än vad som man tar ut. Dock så uppfattar jag det som att detta inte är den tyngst vägande orsaken. Istället väger det faktum att katalanerna upplever sig vara en separat nation, vars stolthet har varit sårad under alla dessa år under Madrid. Man kan tycka att sådana här känslor, som en skåning och en göteborgare också kan känna, lite med glimten i ögat, är just lite fånigt, men fråga skottar hur de känner och många, men tydligen ändå inte de flesta, drivs av klassiska nationalistiska känslor som dessa. Många som tror att Spanien är en nation, d.v.s., ett enat folk, känner inte Spaniens historia. Den nutida spanska enhetsstaten bildades i och med unionen mellan de två av de tre riken som på 1400-talet dominerade halvön. Drottningen av Kastilien förenades med kungen av Aragonien i en personalunion där man inledningsvis bara samsades om utrikespolitiken, men som senare kom att bli enhetsriket Spanien. De två halvorna kan man skönja språkligt än idag.

Kungadömet Aragonien, där Katalonien och Barcelona, som var en av Europas största städer och en handelsmetropol, var den viktigaste delen, innehade på sin storhetstid innan unionen, på 13- och 1400-talen, ett imperium som förutom det ursprungliga Aragonien i bergen nordväst om Barcelona och Katalonien, även omfattade Valencia, Mallorca, Sardinien, Neapel och besittningar i Frankrike och Grekland. Följaktligen talar man än idag katalanska även i Valencia och på Balearerna (som man kan se på den inflikade kartan). Det katalanska språket är distinkt från kastilianska på samma sätt om detta är från franskan och står faktiskt provancalskan närmast. Många katalaner motsatte sig unionen med Kastilien och denna känsla har levt kvar genom historien och har fått våldsamma uttryck vid ett flertal tillfällen.

Här ser man utbredningen av katalanskan. Områdena där katalanska och aragonesiska talas motsvarar ungefär det Aragoniska kungadömets utbredning på den iberiska halvön.

Nu står vi således vid en period av sönderfall för många stater, som inte är nationalstater. I Skottland blev det nej, men frågan lär återkomma. Om Katalonien bryter sig ur så lär Baskien följa och inspiration ges till andra länder som brottas med dessa frågor, såsom Belgien och Italien. Som jag ser det så är det två principer som ser ut att krocka här:

Den första utgår från medborgartanken, d.v.s. att alla medborgare är delägare i staten. Vi kan alla betraktas som aktieägare i företaget Sverige. Vi äger alla lika mycket av allt det som är offentligt. En skåning äger Norrland lika mycket som en norrlänning och en norrlänning Skåne lika mycket som en skåning. Eftersom vi inte har några större regionalt förankrade nationella minoriteter, med undantag för samerna som har sitt självstyre, så kan principen om medborgarnas gemensamma ägande av Sverige tillämpas utan utmaningar. I dagens Sverige så är det svårt att hävda att till exempel Skåne skulle bli självständigt. Skåningarna är ingen distinkt etniskt grupp. En stor del av befolkningen har flyttan in norrifrån och skåningar bor i resten av landet. Om Skåne ska få bryta sig ur, varför då inte Vellinge kommun? Varför kan då inte Skanör bli ett litet San Marino? Och så vidare in i absurdum.

Innan demokratins inträde hade denna tanke ingen giltighet. Allt det offentliga ägdes då av kungen och undersåtarna hade inget delägande. De hade bara att vara lojala invånare av dennas domäner. Separatism var då lättare att rättfärdiga. Till exempel med att man inte vill styras av den eller den kungen eller styrande principen. Exempel i sak är det amerikanska frihetskriget och många av de politiska frihetskamperna i Europa under 1800-talen. Inte minst när det gäller Italien.

Den andra principen är rätten till nationellt självbestämmande, såsom Woodrow Wilson deklarerade efter kriget. Denna princip skakade om i grytan, men den kom också att ge många folk deras frihet. Varför är den så viktig? Varför måste varje folk få styra sig självt? Saken är den att människan styrs av sina instinkter i mycket av det vi gör. Folk brukar lita på och hålla nära dem som liknar dem själva i beteenden och kultur. Historien visar oss att i multietniska samhällen så sjunker den allmänna tilliten och folk samarbetar mer med sina likar. I samhällen där var man känner igen sig själv och sina beteenden i sin nästa, blir etnicitet mindre viktigt, såsom länge var fallet i Sverige, men när samhällen blir mer blandade så söker man sig till vad man ser som förlängningen av familj och släkt. I flertalet etniskt blandade samhällen tenderar den dominerande gruppen att dra fördelar av sin position på bekostnad av de andra. I Jugoslaven till exempel, stack det i ögonen på folken i norr att se serbiska partitoppar leva glada dagar på allas bekostnad, inte minst i sina sommarhus i Kroatien. Det faktum att det fattigare Serbien i söder sög ut det rikare norr gjorde att statsbildningen föll samman. Nu ser vi liknande resonemang, med mindre udd dock, i Italien och Spanien.

Hur finner man en väg förbi denna krock då? I grund och botten så kan principen om delägande i staten bara sägas gälla i någorlunda homogena samhällen utan s.k. nationella minoriteter, d.v.s. minoriteter som föregick statsbildningen. Om, som i fallet Spanien, katalanerna gick in i ”kontraktet” med övriga spanjorer under förutsättningen att de skulle bli lika behandlade, så har de rätten att dra sig ur om de sedan känner att detta avtal har brutits. Det är här det blir snårigt. I en homogen stat, där alla känner samhörighet med varandra, kan det visst finnas bråk om allokering av resurser, men de flesta förstår ändå att för den nationella ekonomins skull, för det allmänna välståndets skull, så måste mer investeringar göras i industriellt och på annat sätt ekonomiskt viktiga regioner. Folk kan flytta, tillfälligt eller permanent, till var jobb, studier och utvecklingsmöjligheter finnes. I en stat som rymmer fler än en nation (eller folk om ni så vill) så går detta troligen inte ner så lätt. Då blir det lätt en mer intensiv dragkamp om resurser där känslor av att den ena gruppen utnyttjar eller suger ut den andra lätt uppstår.

Det är klart att ett land som Spanien, rent ekonomiskt, hade mått bättre av att förbli enat. Större nationella enheter har bättre chans att hävda sig gentemot globala företag och kanske ibland, rent av, mot EU. Men likväl så är det svårt att hävda att katalanerna, med den historia de har, med den för dem berättigade känslan av att de förfördelas finansiellt som finns, inte ska få rösta om och möjligen besluta om självständighet. Här måste Wilsons princip om rätten till etniskt självstyre ha företräde över konsekvensen av tanken om alla medborgare är delägande av hela landet.

 

%d bloggare gillar detta: