Förtryckarnas villiga medhjälpare

Vilken agenda initiativtagarna än må ha så står det klart att det är de vita svenska kvinnorna Gudrun Schyman, Veronika Palm och Åsa Romson snabbt tog över föreställningen. Förstår dessa kvinnor själva vad de gör och vilka konsekvenser deras handlingar får?

Mycket få av världens slöjbärande kvinnor döljer sig bakom denna avskärmning av helt fri vilja. De få som säger sig göra det försöker få oss andra att blunda för det faktum som alla känner, rimligtvis främst av alla feminister som Schyman, att denna klädnad är ett uttryck för ett patriarkaliskt förtryck. I stora delar av den muslimska världen lider kvinnor under den skarpaste beskärning av sina friheter, med slöjan som toppen på isberget, den del som man utifrån med lätthet kan beskåda. Men under ytan lurar så mycket mer. När Schyman legitimerar denna isbergets topp i form av slöjan så legitimerar hon inte bara denna inskränkning i en individs rätt till att uttrycka sig själv utan även allt det andra som lurar under vattenytan.

Naivt och okunnigt? Jag tror knappast någon kan vara oinsatt i detta förtryckskomplex idag, allra minst en feminist. Således en agenda? Visst är det så! Schyman och Palm värderar de förtryckta kvinnornas rätt avsevärt mindre än de värderar religionen vars strukturer är att skylla för förtryckets existens. Kritik av strukturer inom islam vore ett stort hot mot den normativa mångkulturen ⁽¹⁾, vilket inte är ett pris man är beredda att betala. Detta avhållande av kritik är dock ett massivt svek mot kvinnorna som lever under förtryck i Mellanöstern.

Genom att sedan dra på sig denna slöja så strör Schyman och Co. ytterligare salt i såren. Undrar hur en kuvad burkaklädd kvinna i Afghanistan skulle reagera om hon fick se de fria feministiska kvinnorna i väst dra på sig, om än lättare former, av den beklädnad som förtrycker dem så. Allt med ett leende på läpparna!

Det är oerhört synd om den gravida kvinna som misshandlades nyligen, men detta är inte sättet att protestera mot den handlingen. Ingen kan veta vad som föranledde att denna kvinna bar hijab? Kanske var det tvång, vare sig öppet eller mer subtilt? Hur passande är det då att landets feminister protesterar mot en våldshandling genom att hylla en annan som varje dag utförs mot henne och hennes medsystrar?

Inte protesterar vi mot våldet mot judarna i vårt land genom att bära de ortodoxa judarna klädnader. Inte heller protesterar vi mot våldet mot de kristna i Egypten genom att bära nunnedok? Jag hör inga sådana röster höjas. Inga röster överhuvudtaget om det senare för den delen.

Protester mot våld mot människor som tillhör olika religiösa trosriktningar ska inte genomföras genom att iklä sig deras månghundraåriga, ofta förtryckande, klädnader. Det finns ingen poäng i denna handling. Denna protest är för individen istället kontraproduktiv och ofta, i min mening, direkt osmaklig!

Noter:

(1)    Se ”Till frihetens försvar – En kritik av den normativa mångkulturalismen” av per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten

Religionskritik på religionens villkor?

Hanna Gadban och Bahareh Andersson kritiserar på SVT Debatt d 1/7 FEMEN med påståendet att deras aktioner är kontraproduktiva. FEMEN kallas för extremister och jämförs med de riktiga extremister som de försöker rikta sökljusen mot. Ska bara bröst numera betraktas som extremism?

Författarna skriver att man inte ska ”förolämpa” deras heliga platser oavsett vad som lärs ut där, islamism, jihad eller terrorism. Varför ska representanter för en religion ges ett sådant frikort att säga vad de vill utan att någon tillåts reagera, när företrädarna för en politisk organisation inte får det? Menar författarna att all civil olydnad är fel, även den som inte skadar någon person eller egendom? Var Pussy riot:s demonstration mot den rysk ortodoxa kyrkans förlegade kvinnosyn och vidriga homoförakt, i en av deras katedraler också fel?

Författarna argumenterar för att provokationer, som FEMEN:s, bara bidrager till att ytterligare radikalisera islamisterna. Att deras aktioner befäster islamisternas bild av västerländska kvinnor som horor. Här är man inne på fel spår. Med detta tankesätt låter vi islamisterna sätta spelreglerna. Vi dansar efter deras pipa. Om vi ska föra en diskussion där de får definiera vad som utgör dålig respektive bra moral så har vi redan förlorat innan vi börjat. Ska då västerländska kvinnor bli lite mer kyska så att islamisterna inte ska tycka att de är horor? Ska en kvinna som uppträder barbröstad vare sig på stranden eller i en legitim protest anses vara av dålig moral bara för att tillfredsställa extremistiska muslimers synsätt? Om den västerländska kvinnan istället, inte ska anpassa sig efter islamisternas syn på dem, Hanna och Bahareh, varför ska FEMEN-aktivisterna då fördömas?

Författarna tror sig vinna striden mot de islamister som de menar har en medeltida kvinnosyn, genom att förmå dem att förstå feministernas synsätt medelst debatt. Detta förefaller vara något optimistiskt. Det ligger i de radikala religiösas natur att inte lyssna och de har tillräckligt med skäl att se fram emot en framtid där de inte behöver beakta meningsmotståndare. Islamismen är på tillväxt i Europa, inte på väg tillbaka. Samtidigt har vi en statsmakt som gör allt för att islamisternas krav på religiös särbehandling ska tillgodoses. Således Bahareh och Hanna, det är inte lätt att omvända de som känner att de har vind i seglen.

Hur ska man gå tillväga om man inte kan övertyga sina extremistiska motståndare? Man ska appellera till alla som faller där emellan. Man ska göra som européernas gjorde med kristendomen. Man ska belysa bakåtsträvarnas reaktioner på moderniteten genom att provocera och provocera och sedan provocera lite till. Då visas deras sanna natur upp för alla.

FEMEN-aktivisterna klädde av sig själva om man ser till ytan, men egentligen tjänade deras aktion till att klä av islamisterna. Där stod bakåtsträvarna ”nakna” inför allas åsyn och öste skymford över kvinnorna som hade vågat utmana deras föreställningar, nakna inpå själen.

Lite missriktat blir det när författarna skriver: ”Om vi accepterar detta beteende accepterar vi även att kvinnor viker ut sig på sina arbetsplatser, för att visa sitt missnöje i sin strävan efter jämställdhet.”

Den halvnakna protesten riktar sig mot sexuellt förtryck och har där sin relevans, medan t.ex. en kvinnlig sjuksköterska eller en lärare som protesterar för högre löner inte har nytta av denna typ av aktion, då så många andra faktorer spelar in där som inte har med sex och kön att göra. Mosképrotesten handlar inte huvudsakligen om jämställdhet, om jag har förstått den rätt, utan om sexuell kontroll. Således är konklusionen orimlig.

FEMEN protesterar, i detta fall, mot könsmaktsordningen inom konservativa och radikala muslimska miljöer, där mannen söker kontrollera kvinnans sexualitet, hennes attraktionskraft och hennes fortplantning. I detta sammanhang tjänar den barbröstade protesten sitt syfte, genom att deklarera att: ”Ni kontrollerar inte MIN kropp”!

Ska religiösa krav gå före näringsidkarens rätt till självbestämmande?

(Newsmill 2013-04-02 och Liv och Rätt 2013-04-03)

Diskrimineringsombudsmannens beslut att en individ har rätten att bära religiösa markörer på vilken arbetsplats som helst, även de i privat ägo, har fört till framkanten av debatten frågan om lagstiftningens bristande respekt för det privata ägandet. Den lagstiftande statsmakten har tagit sig allt mera rätt att skydda vad den ser som kollektiva mänskliga rättigheter på bekostnad av det privata ägandets rättigheter. Staten tycks därmed glömma att dess uppgift är att värna individens ideologiska rättigheter på allmän plats och på offentligägda arbetsplatser, inte generellt i privata hem och privatägda verksamheter.  

Den senaste debatten med anledning av SVT:s nej till kvinnliga nyhetsuppläsares användande av slöja visar på den dubbelmoral som florerar idag. Staten kan ta sig rätten att stoppa användandet av religiösa markörer, såsom slöjor, kippor, turbaner och synliga kors runt halsen, i de sammanhang där man representerar staten och där dennas oberoende av särintressen annars hade kunnat ifrågasättas. Viktigast är nyhetsuppläsare, domare, poliser och sedan i fallande skala vissa anställda i offentlig tjänst, såsom lärare. Det är viktigt att staten håller fast vid sin sekulära idétradition, framför allt när många religioner lever sida vid sida.

Frågan som uppstår är varför inte en privat företagare har samma rätt? Om en företagare vill att hans verksamhet inte ska representeras av någon särskild religion eller politisk inriktning så har han inte samma rätt som staten att säkerställa att så inte sker? Var ligger logiken i denna skillnad?

Vare sig företagarens ståndpunkt är av principiell natur, t.ex. att han som ateist inte vill att hans verksamhet ska representeras av religiösa markörer, eller ett resultat av rent affärsmässiga överväganden, som att han ser en risk att uppvisande av sådana religiösa markörer av olika anledningar kan skada hans verksamhet så borde det vara hans rätt att ta beslut då det är hans eget privata kapital som kan äventyras. Statens bristande respekt för privat verksamhet är i detta sammanhang mycket oroväckande. Det staten gör är att premiera en individs rätt till religionsfrihet framför en annan individs rättigheter att skydda sitt kapital. Att samhället gemensamt bestämmer spelreglerna för den yta som delas av alla är självklart, men det borde samtidigt vara lika självklart att individen själv har ett avgörande inflytande över den yta som är i hans privata ägo!

Att en person idag exempelvis kan ha ”rätten” att ta anställning på ett traditionellt (icke-halal) slakteri och samtidigt kräva av ägaren att få slippa att hantera svinkött är en djup inskränkning i företagarens rättigheter att få aktuella arbetsuppgifter utförda. Borde det inte vara ägarens rättighet att få bestämma hur hans verksamhet ska bedrivas och vad de anställda ska göra, utan att behöva riskera skadestånd för inskränkning av någons religiösa frihet?

Redan Aristoteles skilde mellan bra och dålig demokrati. Den senare kan sägas karakteriseras av en form av massornas tyranni över individen. Tyvärr är vår demokrati på god väg mot detta tillstånd. Detta bryter mot naturrätten som dikterar, inte bara rätten till privat ägande, utan även som jag tolkar det, hur detta ägande ska förvaltas och skötas. Under efterkrigstiden har staten tagit sig allt mer friheter med detta naturrättsligt förordade ägande. Detta agerande är ett resultat av socialistiska influenser, med en förkärlek för ett stort statligt inflytande i individens liv. Den socialistiska tanken att det kollektiva går före individen har satt mycket djupa spår i vårt tänkande. Så pass djupa spår att vi idag knappt reflekterar över hur mycket makt staten har i individens privata sfär.

Vi måste vakna upp och inse att den sociala ingenjörskonstens arena är, på sin höjd, det offentliga rummet och dess gräns går vid dörrposten till den privata egendomen. Statens rätt att verka för vad den uppfattar som kollektiva rättigheter på bekostnad av individens rättigheter och personliga frihet måste inskränkas. Det är dags att deklarera att gränsen är nådd. Staten måste backa tillbaka och ge individen tillbaka dess frihet inom den privata sfären.