Turkiet och USA – Dolda agendor?

KOMMENTAR

Erdogans turkiska armé går nu in i norra Syrien, för att upprätta en buffert mellan kurdiska YPG och Turkiets egen kurdiska befolkning. Alldeles uppenbart ser man ytterligare en autonom kurdisk entitet vid sin södra gräns, som ett stort problem.

USA:s agerande reser en hel del ögonbryn, men är helt i linje med Trumps utrikespolitik. Han gör helt enkelt som generalerna alltid har velat göra: Gå in och slå till hårt, och sedan dra sig ur fortast möjligt! Trump vill inte involveras i nya långvariga konflikter.

Trump raljerar lite om att kurderna ”inte hjälpte oss med Normandie”, och menar med detta två saker. 1) USA skiljer på långvariga allierade som man delar värderingar och intressen med, och tillfälliga allianser för att lösa specifika problem. 2) Det är inget svek i den bemärkelsen att kurderna har gjort USA en tjänst, och sedan blivit svikna. Istället menar han att eftersom USA istället har hjälpt kurderna, så har de inga förpliktelser längre.

Situationen är dock lite mer komplicerad än så! IS uppstod ur den röra som USA lämnade efter sig i Irak och blev ett hot som nådde ända fram till Europa och i viss mån till USA. Kurderna blev redskapet för att städa upp denna röra och USA:s hjälp till självhjälp var således även i eget intresse, och inte bara av välvilja.

Visst kan man, med fog, hävda att USA inte har ett långsiktigt ansvar för kurderna i regionen, men samtidigt är det ett faktum att de har stått på USA:s sida i tre krig, 1991, 2003 och nu senast. I deras eget intresse ligger kanske att bygga mer förtroende med en grupp som kan ha ett modererande inflytande på islam i regionen och en säkerhetspolitiskt stabiliserande effekt, på längre sikt. Det vill säga, när har kurderna har fått sin egen stat.

Bakom USA:s ovilja att ställa sin armé som en spärr framför sin NATO-allierade Turkiets, strävan att upprätta sin buffert i norra Syrien, ligger osäkerheten runt vad den pyrande konflikten länderna emellan ska leda till. Ända sedan den misslyckade kuppförsöket i Turkiet 2016, som Erdogan ser som en amerikansk sammansvärjning mot honom, har relationerna länderna emellan varit sämre än någonsin, sedan Turkiet blev en del av NATO.

Turkiet har nu graviterat allt mer mot Rysslands sfär, vilket bland annat har resulterat i Turkiets kommande inköp av Rysslands luftvärnssystem; S-400, vilket bryter mot NATO:s regler. Troligen vill Trump, genom att dra sig tillbaka och genom att tillerkänna Turkiets, dess hävdade rätt till en buffertzon i Syrien, ta steg mot att lappa ihop den skakiga relationen med NATO-partnern.

Sedan kan man skönja en dold agenda, i ockupationen av en remsa av Syrien. Erdogan säger att han vill skapa en plats för ca 2 miljoner, av de 3,5 miljoner, syriska flyktingar som nu finns i Turkiet. Egentligen ska detta ses som en omlokaliseringspolitik i Stalins värsta anda. Eller med andra ord, en tvingande bosättningspolitik. Erdogan vill, högst troligt, blanda upp den kurdiska befolkningen vid Turkiets södra gräns, med sunniaraber, för att på så sätt förbättra landets säkerhetspolitiska situation mer långvarigt än en tillfällig buffertzon någonsin kan.

Slutligen bör noteras att Erdogan ännu en gång hotar med att skicka sina 3,5 miljoner syrier (och andra) mot Europa! Denna gång, om vi insisterar med att kalla invasionen en invasion! Hur utfallet blir, är osäkert, men en sak är säker och det är att Europas politiska etablissemang inte kommer sätta ner foten mot den turkiska halvdiktatorns hot! Man kan se på det som så, att våra politiker saknar ryggrad. Till skillnad från Trump, som inser att han kan sätta hårt mot hårt gentemot Kina i det embryo till handelskrig, som just nu råder dem emellan, tack vare att Kina är så mycket mer beroende av relationen till USA än vise versa.

Europas politiker låter sig hållas gisslan av Erdogan, vars land är fullständigt beroende av EU, för sin handel och som hade kollapsat om EU bara hade satt hårt mot hårt och krävt att landet kontrollerar sina gränser, eller i alla fall ger tusan i att aktivt släppa fram migranterna till Europa. Men dessvärre tror jag inte att ryggradslösheten är den enda faktorn i detta sammanhang. När man ser en grupp, med alla makt i sina händer, agera på ett fullständigt irrationellt och självdestruktivt sätt, så är det lätt att misstänka att det finns något annat i spel. Detta ”annat” är att detta liberal-socialistiska etablissemang egentligen vill ha den massmigration mot EU, som Erdogan ”hotar” med. Det är svårt att landa i någon annan slutsats.

Annonser

På randen till ett nytt krig!

ANALYS

Mellanöstern står på randen till ett nytt krig, efter bombningen av Saudiarabiens oljeanläggningar! De skyldiga förmodas vara Huthirebeller som agerar med iranskt stöd. Attacken kan även i hemlighet ha utförts direkt av Iran. För denna diskussion har den distinktionen egentligen ringa betydelse, då attacken oavsett vilket syftade till att tjäna Irans position i regionen.

Hela denna kris kan karakteriseras som, vad man i freds- och konfliktforskningen kallar, en Brinkmanship kris. Brinkmanship kan beskrivas som offensiv ”krishantering”, eller närmare bestämt; konsten att skapa och sedan föra en kris till randen till krig, i syfte att utverka en eftergift från en motpart. Den initierande parten tar helt enkelt, en stor, men vad man uppfattar överskådlig, risk i syfte att få en lika stor utdelning. Detta genom att utmana en motparts utfästelse, som man inte tror att denna kommer att hålla fast vid om den leder till krig, och således att få motparten att backa från denna utfästelse. Man kan säga att man försöker syna, vad man ser som, en bluff. 

Hela skeendet den senaste tiden, med attacker på oljetankers, missiler från Jemen, mot mål i Saudiarabien och nu senast drönarattacken, är en del av den krissituation som Iran har skapat i syfte att få USA att välja väg. Få dem att visa färg! Den ultimata framgången för Iran i denna situation hade varit att få USA till förhandlingsbordet och ett tillfredställande avtal på plats, igen. Man vill helt enkelt testa USA:s vilja att löpa lina ut, med sanktionslinjen. Risken man löper är givetvis att krig utbryter, med USA. Detta är dock ingenting som man varken önskar sig eller utgår ifrån kommer ske. Just därför ger man sig på Saudiarabien, istället för USA direkt.

Brinkmanship kan också syfta till en s.k. ”trade off” (kohandel). Alternativt kan avsikten vara att förnedra och påvisa svaghet, till exempel i syfte att bryta upp en allians, som bygger på förtroende. Alla de tre målsättningarna kan sägas vara involverade i denna situation, till olika grader. Kohandeln, som man siktar in sig på, är ”om vi får sälja vår olja, så får Saudiarabien ostört sälja sin”, vilket så klart hänger tätt ihop med sanktionsfrågan. Alliansen som man vill bryta upp, är den mellan USA och Saudiarabien. Om man kan visa för saudierna att USA inte kommer skydda dem, så är den alliansen inte värd någonting. Men allt detta, är en stor chanstagning, såsom brinkmanship alltid är. Lika ofta som inte, gör den initierande parten en missbedömning av situationen och krisen leder istället till krig. Iran har dock i denna situation, väldigt få bra alternativ kvar. De måste föra denna linje och det får helt enkelt bära eller brista!

 

Irans armé på marsch under armédagen 17 april 2012.

 

Det finns, enligt teorin, två förutsättningar som bör vara uppfyllda innan en part inleder en sådan här brinkmanship-kris. Den ena är förekomsten av en intern eller extern situation, som kan avhjälpas av ett framgångsrikt genomförande av en sådan offensiv ”krishantering”. I Irans fall så är denna situation, förekomsten av de ekonomiska sanktionerna. Konsekvensen av att USA drog sig ur kärnenergiavtalet (JCPOA) och återinförde sanktionerna är att ekonomin nu befinner sig i fritt fall. Detta till den grad att regimen (helt korrekt) uppfattar det som att dess existens är i fara. Efter att Obama undertecknade avtalet med Iran, sköt landets ekonomi i taket (dock extensiv tillväxt), med en tillväxt som toppade på 12 % i 2016. Resurser fanns till att stötta Assads regim i inbördeskriget och att hjälpa de shiamuslimska Huthirebellerna i Jemen. Helt plötsligt kunde Iran stå upp emot Saudiarabien i de två kontrahenternas kamp om Mellanösterns hjärtland.

I kölvattnet efter president Trumps återinförda sanktioner, så har dock ekonomin störtdykt och är i år på väg mot en negativ tillväxt på – 6 %, enligt IMF. Irans BNP per capita, som 2012 låg nära 8000 dollar, är nu nere på 5000 dollar. Inflationen som under den första halvan av 2018 låg under 10 % är nu runt 50 %, vilket har drivit upp matpriserna med 63 %, bara fram till i våras. Nu är det ännu värre. Om det är någonting vi vet om revolutioner så är det att matbrist/skarpt höjda matpriser nästan alltid är en faktor i sammanhanget.

Regimen i Tehran har alltså anledning att vara orolig! Nästa ”gröna revolution”, kan bli den som fäller dem. Därav valet att ge sig på en så farlig politik som den man nu för gentemot Saudiarabien. Irans ledarskikt måste tilltvinga sig en normalisering, annars kommer dom troligen falla. Visavi EU sker detta genom diplomati, då den inom unionen förhärskande tanken är att ekonomisk normalisering med Iran är vägen bort från konfliktmönstret. Normalisering visavi USA, kan dock bara ske via fullständig kapitulation inför USA:s krav, vilket skulle undergräva regimen totalt, eller att få dem att backa, ställda inför hotet om krig. Allt eller inget, alltså. Det finns få saker som är mer konfliktgenererande än en auktoritär stat, ställd mot väggen.

Den andra förutsättningen är antagandet att motparten kommer backa från sin/sina utfästelse/er, vid en seriös utmaning. Detta framstår ju i det aktuella fallet som ett orimligt antagande, men med en ökad grad av desperation, följer också en ökad grad av önsketänkande. Det finns dock en viss grund för antagandet.

Amerikanerna är ordentligt trötta på krig i Mellanöstern. Undersökningar har påvisat att ett krig mot Iran är en rejält impopulär tanke. Bara 1 av 10 vill att USA ska slå till, föregripande, mot Iran. Om Iran anfaller först, är givetvis siffrorna avsevärt högre (men dock bara 40 % för en invasion). Delvis därför är det just Saudiarabien som nu befinner sig i Irans kikarsikte. Man rör sig nu i en gråzon. Hur många amerikaner vill gå till krig för Saudiarabien? Trump reagerade initialt med bestämdhet, men blev sedan snabbt mer diffus. Ett krig med Iran, skulle troligen förstöra hans chanser till återval och detta spelar Iran på nu. Hur förklarar han USA:s intressen i regionen för krigströtta väljare? Även avskedet av den säkerhetspolitiska rådgivaren John Bolton, nyligen, som förespråkar den hårda linjen, är en indikation om att Trump är osäker på om han ska löpa linan ut. Tydligen skedde detta med anledning av en diskussion runt att Trump övervägde att lätta på sanktionerna. Det är möjligt att Irans brinkmanship leder till krig, men Trump har visat sig ovillig att försvara allierade tidigare (Baltikum) och detta kan innebära en upprepning. Oavsett vilket utfall, så finns det viss grund för Irans chansning.

Det är väldigt svårt att sia om utfallet i denna kris, så jag ska inte försöka heller. Allting hänger på hur världens mäktigaste man bedömer situationen. Det finns inte brist på parter som vill att USA ska gå till krig med Iran. Allt från radikala kristna intressen och diverse judiska intressegrupper i USA, till Saudiarabien, Gulfstater och Israel. Mot dem står merparten av väljarna och det faktum att ett krig mot Iran kan bli oerhört dyrt och långvarigt, såvida Ayatollahregimen inte faller ihop i en enda stor jubelrevolution. Oavsett hur USA hanterar Irans nuvarande brinkmanship, så kvarstår det faktum att om avtalet bryts fullständigt (vilket Iran har hotat med) så kommer kärnvapenprogrammet att återupptas med full kraft. Då har USA tvingat sin egen hand. Om regimen i det läget lyckas med att anskaffa kärnvapen, innan den faller under sanktionernas tyngd, så har USA:s chansning misslyckats. Då landar man i att man måste angripa Iran i alla fall.

Scenarierna som jag ser, kan summeras så här:

1) Iran lyckas fullständigt med sin brinkmanship och ett avtal sätts på plats igen. Resultatet blir att frågan skjuts på framtiden och landar längre fram i alternativ 3, men i ett läge där Iran är starkare och USA svagare.

2) USA svarar på Irans brinkmanship, med ett angrepp som fäller regimen.

3) USA fortsätter som om ingenting har hänt, med konsekvensen att Iran lyckas med en del av sin brinkmanship, enligt ovan. Det vill säga att förtroendet för USA:s garantier till Saudiarabien (och troligen andra länder) försvagas. Sanktionerna får verka med förhoppningen att regimen faller innan kärnvapen kan byggas. Faller detta ej väl ut, återstår endast att USA angriper Iran i alla fall, förutsatt att den politiska viljan då finns.

 

Förslag på fördjupningsläsning:

”Between Peace and War – The nature of international crisis”, av Richard Ned Lebow.

Sverige ska inte slängas in i en storpolitisk konflikt i Persiska viken!

DEBATT/ANALYS

Den borgerliga oppositionen (”L”, M och KD) vill att Sverige skickar resurser till Persiska viken, där militära sådana är högaktuella, så att ”sjöfart kan upprätthållas i internationella farleder”. Regeringen har mottagit en förfrågan från USA om att deltaga och överväger denna. Det är naivt att tro att detta allena är en fråga om internationell ordning och säkra sjöfartsleder. 

Frågan är oändligt mycket mer invecklad än så! Tyskland fattade nyligen beslutet att man inte skulle deltaga, på grund av risken för en upptrappning av konflikten med Iran.

Situationen i Persiska viken, med angrepp på tankers och beslagtagna skepp, har sitt ursprung i en större konflikt i Mellanöstern, som har flera lager:

Om man drar bort det yttersta lagret, så handlar det om konflikten mellan USA och Iran angående Irans kärnenergi- och kärnvapenprogram. Denna har förvärrats sedan USA abrupt sade upp ett ingånget multinationellt avtal som reglerade hur detta utvecklades (JCPOA).

Drar man bort ännu ett lager så uppenbarar sig en djupgående konflikt mellan de två autokratiska makterna Saudiarabien och Iran om vilken av dem som ska vara de vägledande stjärnan för världens muslimer. Denna konflikt har pågått sedan Ayatollans revolution i Iran 1979, där det monarkiska Saudi fick se sig utmanat av den, till synes, mer folkliga rörelsen i Iran.

Om man dra bort det innersta lagret, så handlar konflikten om kontrollen över regionens oljeresurser. Den som kontrollerar dessa, kontrollerar i princip hela världsekonomin och kan styra över andra makters möjligheter till tillväxt. Detta innersta lager av konflikten är en storpolitisk konflikt av den högsta digniteten. Ett spel mellan främst USA och Kina, men där även Ryssland har intressen. Närmare bestämt ett intresse av att inte se en makt, USA, kontrollera hela regionen. Möjligheten att Irans olja skulle komma under främmande makts inflytande, utgjorde under det kalla kriget casus belli (orsak till krig). Inte mycket har förändrats idag. Om möjligt har man gått ännu längre: Att detta land INTE är i den egna inflytelsesfären kan i sig komma att utgöra ett casus belli. Bara lyssna på retoriken från hökarna i Washington!

Kampen om Mellanöstern har, nyligen, resulterat i konflikterna i Libyen, Jemen och Syrien. Inget av detta har skett av sig självt, utan är resultatet av stormaktsmanipulationer. USA skyr inga medel för att tvinga ut Kina och Ryssland ur regionen, och detta är inte för att vi i Europa ska bli säkrare. Snarare sker det utan någon som helst hänsyn till vilken återverkan detta handlande har på just vår säkerhet. Allt sker i det egna intressets namn.

För att förstå vad den borgerliga oppositionen vill att Sverige slänger sig in i, så måste vi först skåda lite djupare än den ytliga bild som SVT ger oss. Ta er gärna tiden att beakta vad jag skriver! Bilden som ni normalt får er till del är nämligen inte så enkel, som att det finns en helt god och en helt ond sida och att det är bara för Sverige att slänga sig in i det hela, med gott samvete. Istället bör vi förstå att, om stormakterna bara söker bevarandet av sina egna intressen, så bör vi göra detsamma. Vi bör inte vara någon annans redskap, utan att ens förstå varför hammaren svingas.

 

HMS_Carlskrona_(P04)

Ska HMS Carlskrona skickas ner till regionen igen, trots att hon saknar vettigt skydd mot de resurser som Iran kan slänga mot henne, om konflikten eskaleras?

Situation skiljer sig rejält från till exempel det laglösa och statslösa tillståndet utanför Somalia, dit Sverige skickade HMS Carlskrona för att avhjälpa situationen. Här hamnar Sverige istället mitt i en internationell storpolitisk konflikt, som mycket väl kan utvecklas till ett krig. Detta är ganska mycket mer komplicerat än att stoppa pirater utanför Somalia. Om HMS Carlskrona, till exempel, skickas ner igen och brukar sin högst symboliska beväpning bestående av 40- och 57 mm kanoner mot iranska fartyg, så blir svaret att flottans ”flaggskepp” skjuts i sank av anti-skepps missiler som man inte har något vettigt försvar mot.

En supermakt på nedgång som blir allt mer desperat:

Sanningen är att USA är en supermakt som, precis som alla föregående, agerar nästan uteslutande i eget intresse. Under det kalla kriget, låg detta egenintresse i stort sett i linje med Sveriges egenintresse, och därför var bara vänstern kritisk. Idag däremot bör även högern dra öronen åt sig och ge USA berättigad kritik. Kanske kan vi påverka i en bättre riktning, men rätt personer vid makten i såväl Bryssel som i Washington?

USA ser idag sin position bli allt mer försvagad. Framför allt gentemot Kina. Samtidigt har man ett globalt system, som är designat att gynna dem själva, att försvara. Detta skakar nu i sina grundvalar. Resultatet är en amerikansk politik som blir allt mer desperat. USA kan liknas vid en skadad tiger, som gör utfall mot alla tänkbara hot. Föregripande krig för att säkra positionen, är nu USA:s modus operandi.

Under efterkrigstiden, fram till och med 80-talet, så kunde USA styra detta globala system med hjälp av sin ekonomiska makt. Dollarn löste de flesta problem. Kupper utförda av CIA, löste några andra. De två stora krigen i Korea och Vietnam, var lysande undantag i en period präglad av USA:s mjuka makt. Efter Sovjets fall, uppstod ett annat läge. USA var ohotad på den internationella arenan. Medan Japans ekonomi störtdök efter 80-talskrisen så fick USA:s istället ny energi och en stark tillväxt.

Det nya årtusendet påvisade dock bräckligheten i det hela, när Kina började växa så att det knakade. En ny utmanare från Asien, med oerhört mycket större potential än Japan. Motståndet mot USA:s försök att styra och ställa växer och växer. Inte sällan står USA ensamt, eller med ett fåtal lojala allierade. Ställda inför denna nya verklighet, där optimismen förbytts i nedgångsångest, var man tvungen att försöka säkra imperiumet med hårda medel. Tankar om hur man skulle säkerställa ”ett nytt amerikanskt århundrade” spottades ut ur tankesmedjorna.

Strypa Kina genom att neutralisera Iran:

Kina är på väg att ersätta USA som världens fabrik, men landet saknar essentiella råvaror. Främst av dessa är oljan! Det enda sättet för USA att kunna kontrollera Kina, är att få kontroll över den olja landet behöver för sin utveckling. Denna ansatts är vår tids ”stora spel”. Likväl talar ingen tidning eller TV-station i Sverige om det. Irak 2003, följdes av Libyen 2011 och Syrien samma år. Nu står Iran i strålkastarljuset.

Iran är ”priset”! Den sista makt i regionen som har förmågan att utgöra ett riktigt hinder för USA:s strävan. I Jemen och framför allt i Syrien går inte krigen USA:s väg. Irans ställning stärks istället allt mer. Just därför trappar USA nu upp retoriken mot Iran och just därför sades kärnavtalet (JCPOA) med Iran upp. Trump har fört in neocon-hökar som John Bolton i sin administration, som talar öppet om att skapa ett regimskifte i landet. Det är möjligt att man, efter misslyckandet i Syrien, nu försöker få till ett avgörande, som kan vända hela situationen i Mellanöstern till USA:s fördel.

Problemet? Ja, det är att regimskiftesoperationer sällan går som tänkt. Iran är djupt splittrat mellan en västvänlig urban medelklass och en religiös landsortsbefolkning. Även om man så att säga, ”hugger huvudet av ormen”, så står man troligen med en situation där landet befinner sig i inbördeskrig och där en ockuperande armé, alternativt en ny inhemsk västvänlig regim eller regering, bara kontrollerar städerna. Som Afghanistan i kubik! Och en insurgency som skulle få Irak att se ut som en barnlek. Nej, regimskiftesoperationer får vi nu lägga på hyllan. Förändring, hur eftersträvansvärd den än må vara i ett land som Iran, kan och bör bara komma inifrån, för att den ska vara hållbar. Priset blir annars väldigt högt, inte bara för iranierna själva, utan även för oss i Europa.

En högerperson tänker spontant; hellre USA än Kina eller Ryssland i regionen. Sant i grund och botten. Jag ser, precis som jag alltid har gjort, hellre en värld styrd av USA, med vilken vi har många delade intressen, än en dito styrd av Kina.

Målet helgar INTE medlen!

Kruxet är dock att eftersom USA har så mycket mer i vågskålen, såsom bevarandet av dollarn som en internationell handelsvaluta, framför allt när det gäller oljan, s.k. ”petrodollar”, för att inte nämna andra fördelar med att vara det globala systemets dominerande makt, samtidigt som man ser sin styrka förtvina, så agerar man allt mer hämningslöst för att nå sina mål. Detta i takt med att landets anseende och respekt undergrävs, så, ja, agerar man på ett sätt som undergräver denna respekt ännu mer.

Det internationella ordning som USA:s säger sig upprätthålla, är man idag snabb med att själv underminera. Det FN som man själv skapade för att vaka över detta system, är man ofta den första att ignorera när man inte får sin vilja igenom (Serbien 1999, Irak 2003). När man får ett mandat, går man utöver syftet med detta (Libyen 2011). Det är svårt för USA att argumentera mot Rysslands övertramp (Georgien 2008 och Ukraina 2014), när det inte är helt solklart på vilket sätt USA:s agerande utgör en motpol till deras agerande. Man kan till och med argumentera för att USA:s respektlöshet mot den internationella ordningen 1999 och 2003, är själva inspirationen för Rysslands dito några år senare.

USA och dess NATO-allierade tillät inte Serbien att bekämpa en gerillaverksamhet på sitt eget territorium, Kosovo, och gick, utan tillstånd från FN, in och bombade tills Serbien släppte regionen till den albanska befolkningen. Övergrepp utfördes av båda sidor, även om det ser ut som att den Jugoslaviska statsmakten gjorde sig skyldig till värre, med tömningar av byar i jakten på den albanska gerillan UCK. Ungefär som USA gjorde i Vietnam, där man napalmbombade byar för att ”neka fienden mat och husrum”, eller när man tömde byar och satte befolkningen i läger, för att beröva Vietcong manskap och resurser. Poängen är att krig är ett helvete och dubbelmoralen är alltid närvarande för en supermakt som har mycket makt att forma folks uppfattning om vem som är ”ond”. Inget folkmord bedrevs i Kosovo och det är frågan om det som pågick innan NATO bombade Serbien, ska karaktäriseras som en etnisk rensning och därmed är grunden för ett ingripande baserat på principen om ”skyldigheten att skydda” ganska lös. Efter NATO:s bomboffensiv inletts, däremot, då genomfördes ett försök till etnisk rensning av Milosevics Serbien. Detta vet vi med säkerhet.

När Ryssland sedan inte tillät Georgien att bekämpa separatistuppror inom sitt territorium, Abchazien och Sydossetien, utan istället intervenerade med s.k. ”fredsbevarande” trupper för att säkerställa dessa områdens oberoende, så hade man lärt sig av ett proffs i hur man får kränkandet av en stats integritet att framstå som en god gärning. Ryssland till och med hänvisar till Kosovointerventionen, som legitimitet, när man satte sina ”fredsbevarare” i Georgien och sedan kunde trycka till Georgien 2008, när Shjakasvilli ville ha ut dem.

 

Belgrad 1999: Bombandet av en europeisk huvudstad under Kosovokriget 1999, utan FN-mandat dessutom, och den kränkning av en stats suveränitet det innebar att med våld ta territorium från den, skulle givetvis få konsekvenser för det framtida spelet mellan stormakterna!

 

Inget av detta är ett försvar av Rysslands agerande! Däremot är det ett argument för att USA i fall som Irak, Kosovo och Libyen beter sig på ett sätt som ger Ryssland och Kina legitimitet för sina planer. Man ger dåliga exempel, istället för att vara ett föredöme. Den ordning som man själv har skapat, raserar man nu, utan en tanke på konsekvenserna. Det globala politiska systemet har nu rört sig mot ett mer kaotiskt tillstånd.

Kan dom så kan vi, tänker ryssar och kineser. Se på Spratlyöarna, hoten mot Taiwan och Ukraina. Pandoras ask är öppnad, och nu gäller andra spelregler: Makt ger rätt! Förstår man inte dessa processer, så förstår man inte internationell politik!

Vid sidan av detta har vi skapandet av migrantströmmar genom krigen i Irak och Syrien. Det är vi i Europa som får betala detta priset för krigen. Det blir ett dyrt pris, såväl räknat i ekonomiska som i sociala kostnader.

USA:s hökar har helt rätt i att Iran styrs av en bedrövlig ideologi. Det är inte svårt att anamma den synen. Däremot ska man då samtidigt notera att USA:s främsta allierade i regionen, Saudiarabien, inte är ett dugg bättre. Ur europeiskt perspektiv, så utgör Saudiarabien än långt större fara, genom att de stödjer den våldsamma och starkt västfientliga wahhabistiska inriktningen av islam, med sina oljepengar. Denna farliga ideologi utgör det enskilt största hotet mot oss i Europa. Långt större hot än Ryssland eller Kina någonsin kan bli!

Kärnan i det uppror som NATO-länderna och Sverige, stöttade i Libyen, bestod av al-Qaida soldater.

För att göra illa värre, så har USA använt sig av radikala islamister som fotsoldater i nästan alla sina krig i regionen sedan Sovjet invaderade Afghanistan. Libyen och Syrien står som lysande exempel. Hemmavid inbillar man väljarna att man för ett ”krig mot terrorismen”, men samtidigt använder man samma al-Qaida som angrepp USA på 9/11, som soldater i sina krig för kontrollen över oljan. Detta göder den jihadrörelse som idag plågar Europa så och som i framtiden kan bli mer än bara en plåga. Är detta vad vi kan förvänta oss av den supermakt som ska stå som en garant för Västvärldens trygghet och demokratins fortbestånd? Det bittra svaret blir, återigen, att USA bara agerar i enlighet med sina egna intressen, och de senaste 25 åren har deras och våra intressen allt mer gått isär.

Är detta en konflikt vi ska deltaga i?

I ljuset av detta så kan man ställa sig frågande till om det verkligen finns en helt god och en helt ond sida i konflikten runt Persiska viken idag? Som jag ser det så är ”det stora spelet” om regionens olja ett mycket smutsigt spel, där Saudiarabien och Iran kämpar om vilken makt som ska dominera regionen och USA försöker trycka ut Kina och Ryssland, för att kunna ensamt sitta på världens största oljetillgångar, och därmed kunna sätta press på Kina, om behovet skulle uppstå.

Ligger det i vårt intresse att deltaga i en sådan konflikt? Den svenska oljetankern, Stena Impero, som beslagtogs av Iran, var brittiskflaggad. Aktionen var ett svar på att britterna beslagtog en iransk tanker på väg till Syrien. Detta för att skeppet såg ut att vara på väg att bryta mot EU:s sanktioner mot Assads regim, genom att raffinera olja i Syrien. Detta får vi stå bakom, med tanke på vårt EU-medlemskap, men det sticker i ögonen på dem som ser att västmakterna inte är konsekventa. Inte ett finger lyftes av Storbritannien eller USA när IS tilläts sälja olja via NATO-landet Turkiet, för att finansiera sina vidriga övergrepp. Detta trots att till och med Erdogans son var involverad i denna handel.

Assad kämpar mot al-Qaida, och tills nyligen IS. Jag ser knappast vad vårt intresse är i denna härva! Låt istället britterna och amerikanarna skydda den sjöfart som de själva har satt i riskzonen med sina interventioner i länder där de inte bör vara. Irans agerande ser väldigt irrationellt ut, när de petar på världens hegemon med eldgaffeln. En tanke är att Iran, genom att balansera på gränsen till krig, försöker förhindra Trumps återval. Detta eftersom ett krig med Iran är en högst impopulär tanke i USA. På så vis skulle kanske kärnavtalet (JCPOA) återigen komma att skrivas på?

Ligger det i vårt intresse att slänga in den svenska flottan mitt i en sådan här situation som snabbt kan eskalera, först till ett nytt ”tankerkrig” likande det på 80-talet, och senare ett läge där svenska flottenheter utgör en del av spjutspetsen i den amerikanska politiken gentemot Iran? Om det bara sker genom icke-militära resurser så kan det diskuteras, men definitivt inga marina enheter. EU, som är den organisation som vi faktiskt är en del av, vill att avtalet med Iran ska fortsättningsvis förbli giltigt. Vi ska inte jämföra oss med Danmark, som är en av de mest interventionslystna länderna inom NATO. Den styrka som britterna vill samla ihop bestå bara av NATO-länder. EU:s linje är istället diplomati, vilket också bör vara vår väg.

Vi bör således inte frivilligt bli en del av den konfliktdynamik som har dragit igång i regionen, där USA och Storbritannien och Iran turas om att ge varandra nålstick.

Vårt facit i regionen är inte uppmuntrande:

Hur ser vårt facit i Mellanöstern ut, så här långt? En bra insats mot pirater utanför Somalia. En väldigt lång, dyr och ganska meningslös insats i Afghanistan, där den egna analysen var att vi inte uträttat någonting, mer än att ha knutit tätare band till NATO. Ett deltagande i Libyen, där NATO gick långt bortom FN-mandatet, som stipulerade att man skulle upprätthålla en flygförbudszon, och tog steget vidare till en regimskiftesoperation tillsammans med Qatar och al-Qaida i Libyen (Libyan Islamic Fighting group, LIFG), som resulterade i att vi bidrog till att skapa en ”failed state”, med beväpnade klaner och fraktioner som än idag strider om makten. För att inte tala om den migrantvåg mot Italien som återigen sattes igång, efter ett stop som var resultatet av ett avtal mellan EU och Khadaffi.

Ett inte helt upplyftande facit, helt enkelt. Nu vill alltså den borgerliga oppositionen att Sverige ännu en gång ska slänga sig in i en situation som man ser ut att inte överhuvud taget förstå. Eller så förstår man faktiskt, men det vore om möjligt ännu värre. Jag skrev för två år sedan om varför vi måste upphöra med deltagande i dessa typer av interventioner!

Sverige ska inte ha en ambitionen att vara en global militär aktör. Vi började skrota vår högsjöflotta på 50-talet, eftersom vi insåg att vi bäst tjänade vår säkerhet genom internationell diplomati och satsningar på försvaret av vårt eget territorium. Nu, i tider av enorma brister i vårt eget försvar, så finns inget skäl att överge denna linje. Allra minst genom att bli en part i en konflikt som denna.

SVT använder ett barns död i sin opinionsbildning för fri migration!

DEBATT

 

I onsdags körde SVT:s Rapport och Aktuellt ett reportage om den pappa som drunknade i Rio Grande, tillsammans med sin två-åriga dotter. Anmärkningsvärt nog visade SVT bilder av de två liggandes döda tillsammans vid vattenbrynet. Det är svårt att inte bli berörd, vilket givetvis är syftet. Anmärkningsvärt var, att de två fick ligga där, utan att någon täckte över dem, vilket är sedvanligt. Detta trots att det svärmade av poliser och journalister runt om kring. Det finns tydliga paralleller till Alan Kurdi, i detta avseende, där fotografer svärmade runt omkring den döda kroppen, på ett mycket ovärdigt sätt. Alltihop känns väldigt medvetet.

De här bilderna har givetvis kablats ut på bred front av mainstream medierna i USA, precis som man gjorde i Europa med bilderna av Alan Kurdi. Ett barns död blir propaganda och SVT tvekar givetvis inte över att haka på. Det framgår tydligt av studiosamtalet, att man har en agenda i sammanhanget. Nyhetsankaret frågar, med ett tonläge som indikerar vad hon vill ha för utfall: ”Bilder på döda barn, kan det leda till en förändring?”. Syftandes på USA:s ökande vilja att hålla sina gränser. Svaret blir givetvis det förväntade ”ja”.

Man kan absolut diskutera huruvida det är lämpligt att visa döda barn på nyheterna. Det finns goda argument för båda sidorna av en sådan diskussion, men det jag vänder mig mot är att SVT, precis som så många andra mainstream medier, är väldigt selektiva i vilka döda barn de visar. Detta urval påvisar i vilken riktning man på den statliga televisionen vill påverka folkopinionen. Man visar som vi kan se döda migrantbarn, i syfte att väcka opinion mot alla ansträngningar att stänga gränserna, men man vägrar att visa barn dödade i terrordåd i Västvärlden, av rädsla för att opinion ska väckas för att just stänga dessa gränser. Man visar, vad man uppfattar som, konsekvenserna av att vi försöker stoppa migrationen, men man visar inte konsekvenserna av att låta den fortsätta ohejdad.

Är konsekvenserna för våra egna barn så mycket mindre viktiga? Alla bilder av lemlästade barn på Promenade des Anglais i Nice, eller i konsertsalen i Manchester eller på vår egen Ebba på Drottninggatan, blockerades av statliga- och övriga mainstream medier runt om i Europa. De döda kropparna täcktes snabbt över, som brukligt är. Inga fotografer cirklade runt Ebbas kropp, som en flock gamar. Bara migrantbarnen ligger kvar i strålkastarljuset för att utnyttjas av liberalvänsterns agenda.

 

SVT visar gärna döda migranter, men avstår från att visa dödsoffren för terrorn i Europa. Vilket visar tydligt att SVT är en agendadriven propagandamaskin. Om de ska visa döda barn i Rio Grande eller på Medelhavets stränder, så bör de också visa bilder som den här.

 

SVT:s ankare förklarade dödsfallen med Trumps ansträngningar att stänga av gränsen, vilket ska ha resulterat i ”farligare vägar att gå”. Till att börja med: 4500 försöker ta sig in i USA från Mexiko varje dag. Runt att dussin har omkommit i år. Med andra ord, inte direkt en massdöd. Rio Grande är inte en väldigt farlig flod att korsa. Kanske om man försöker simma med en två-åring på den djupa delen, men vem tvingade pappan att göra det? Var finns det individuella ansvaret i denna situation? Alan Kurdis far hade det bra nog i Turkiet, men ville ha bättre förhållanden och ja, fri tandvård sägs det. Konsekvensen blev att hans son drunknade. Vems fel är det?

SVT och andra vänster-liberala aktörer vill få er att tro att allt detta är vårt fel. Att när Europa och USA begränsar migrationen, så blir de också skyldiga till alla dödsfall bland dem som försöker ta sig in illegalt. Tanken är givetvis fullständigt absurd!

Har vi i Väst ingen rätt att själva bestämma över vem som ska få komma och leva i våra samhällen? För det är andemeningen som framförs av dem som trycker upp sådana här bilder av döda barn i våra ansikten. Dessa personer försöker skuldbelägga oss för utövandet av denna självklara självbestämmanderätt! SVT tog aldrig upp frågan om den två-åriga flickans pappas ansvar, för att ha orsakat hennes död. Den vinkeln finns aldrig med!

Denna ensidiga propaganda, där man visar dödsoffer i den ena vågskålen, men inte i den andra, kommer fortsätta så länge vi tolererar att de statliga nyhetsmedierna är uppenbart partiska och agendadrivande! Hur länge till gör vi det?

Västs agerande mot Centraleuropa är skamligt!

KOMMENTAR

Västeuropas traditionella höger står enad med vänstern i att de länder inom EU som inte vill bli påtvingade migration, ska straffas med bland annat förlust av ekonomiskt stöd från unionens strukturfonder. Jag anser själv att detta bidragssystem stater emellan, bör trappas ner och så småningom helt tas bort, men att använda deras vara eller icke vara som ett redskap till att framtvinga lydnad i en sådan här fråga, säger tyvärr något mycket beklämmande om var vi har hamnat.

EU var aldrig avsett att vara ett instrument för fördelningen av migranter från 3:e världen. Migranter som på det stora hela inte ens har sökt sig till länderna i Visegradgruppen, för att inte nämna Portugal, Grekland eller baltstaterna, ska nu tvångsfördelas dit. De söker sig nämligen inte till länder där det ekonomiska stödet är måttligt, utan istället till dem där mjölk och honung tycks flöda i gatorna, såsom Tyskland och vårt eget Sverige. Det är de länder som har genom sina locktoner orsakat denna situation som ska ta ansvaret, och då inte genom någon inbillad skyldighet att ta emot utan istället att tona ner dessa locktoner.

Nej, EU bildades för att européerna skulle hjälpa varandra, så att Europa igen skulle kunna bli inte bara en välmående kontinent utan en faktor att räkna med på den internationella arenan. I alla fall ur ett ekonomiskt perspektiv. Bistånd rent generellt har inte skapat välstånd i de länder som har blivit föremålen för vår generositet. Korruption och våld har istället följt i denna generositets spår. I ljuset av denna erfarenhet så har väl hjälpen till Centraleuropa genererat mer värde, över lag. Vi ska inte heller glömma hur det kom att bli så, att det har uppstått ett behov av bistånd.

Central- och Östeuropa har, som bekant, fått uthärda 45 år av nedbrytande kommunistisk diktatur. Inte alla problem kan spåras till denna tid, det ska sägas, då regionen släpade efter Väst redan innan Världskrigen, men det är klart att kommunisttiden skapade en svåröverbryggbar klyfta och främst länderna i Centraleuropa, tog tydliga steg tillbaka. Tjeckoslovakien, till exempel, hade under mellankrigstiden en stark och industrialiserad ekonomi och en stabil demokrati.

Våra ”egna” röda i Väst, gjorde under kommunisttiden, sitt bästa för att legitimera förtryckarregimerna. Nu när Centraleuropas länder försöker återvinna ställningen som stabila demokratier och därmed skapar ett tydligare band mellan folkviljan och makten, så är Västs röda och deras ”enablers” till höger, framme igen och försöker nu underminera denna lyhörda politik. De ska straffas för att de inte vill göra om våra misstag, för att de väljer nationalism istället för mångkultur. För att de gör vad deras folk egentligen vill. Detta måste vänstern i Väst sätta stopp för. Om inte för annat, så för att det sätter tanken i västeuropéernas huvuden, att de ju aldrig fått säga sitt i denna fråga. Nu börjar tankar om manipulation och spel under bordet väckas. Var det inte i Väst som demokratin hade sin boning? Varför lyssnar då ledarna i Öst mer på sina befolkningar? Där har folket lärt sig att demokratin får man kämpa för. Här firar våra främsta statsvetare demokratin genom att skriva en bok där man beklagar sig över det farliga med att folket har för mycket makt.

 

En historia av svek:

Hur kom det sig då att Centraleuropa fick uthärda 45 år av bolsjevikiskt tyranni, medan Väst fick vara fritt?

De Västeuropeiska stormakterna, och idag tillika EU-medlemmarna, Frankrike och Storbritannien gick in i det Andra världskriget för att skydda Polen och förhindra att Nazityskland skaffade sig ett imperium i öster. Kriget slutade istället med att Polen övergavs och Bolsjevikryssland tilläts få sitt eftersträvade imperium i väster.

Relationen till Polen, under Andra världskriget, präglades av svek. Frankrike och Storbritannien hade gått in som garanter för Polens säkerhet och det var dessa garantier som formellt sett uppfylldes den 3 september 1939, när krig förklarades mot det anfallande Tyskland. Inte att finger lyftes av de två västerländska stormakterna för att faktiskt hjälpa Polen!

När Sovjet ca två veckor senare invaderade den andra halvan av Polen reagerade man inte. Inte heller när Sovjet tog de Baltiska staterna eller Bessarabien från Rumänien. Inte heller när de anföll Finland.

 

Röda armén i triumf genom Berlin. Det röda imperiet i Central- och Östeuropa är säkerställt!

Röda armén i triumf genom Berlin. Det röda imperiet i Central- och Östeuropa är säkerställt!

Förband skapades sedermera av polacker i exil, i brittisk regi, och dessa stred uppoffrande under hela kriget, i tron att de stred för ett fritt Polen. När den röda armén närmade sig Warszawa 1944 så gjorde polackerna uppror mot det tyska styret. Stalin beordrade dock halt, för att upproret skulle kunna slås ner och förutsättningarna skulle bli de rätta för den nyligen skapade röda ”regeringen” i Lublin. En indikation om framtiden. De allierade fick inte tillstånd att mellanlanda de flygplan som flög in hjälp till den polska ”Hemmaarmén”, på sovjetiskt territorium. Detta förtret svalda man från Västs sida utan att knorra för mycket, trots att man var allierade och den legitima polska regeringen satt i London.

Fanns det inget att göra då? Absolut fanns det! Sovjet var beroende av många särskilda komponenter från Väst, för sin krigsmaskin. Ingen uppräkning är nödvändig här, men bara för att nämna en detalj så kan jag berätta att det röda flygvapnet nästan helt och hållet flög på amerikanskt flygbränsle. Ett beslut och veckor senare så hade hela flygvapnet stått på plattan. Finkänslighet krävdes gentemot Stalin, säger kanske någon. Det låg ju i västs intresse att ryssen fortsatte strida. Argumentet utgår ifrån att Stalin inte hade ett eget intresse av att kunna fortsätta angripa. Varje meter mark av Centraleuropa som man inte lade under sina stövlar var en meter mindre av det kommande röda imperiet i väster. Självklart hade man tyngd bakom orden, men man valde att svika sina ursprungliga löften till Polen. Principerna hade inte längre ett värde!

Likaledes accepterade man att Stalin svek alla sina löften om fria och demokratiska val i länderna som han ockuperat, efter kriget. Inom tre år var de alla röda diktaturer. Väst ställde inga krav, trots att man hade ett massivt övertag på Sovjet, i form av atombomben. Så slutade det andra världskriget som det började: Med acceptans för Sovjets ockupation av sina grannar i Central- och Östeuropa.

Jag skuldbelägger, som kanske nu är bekant, inte generellt länder som inte aktivt förde sig själva in i kriget. Inklusive Sverige! Bara de två nämnda västeuropeiska makterna gjorde så. Inte heller tror jag på arvsskulder för nationer, men…..det Andra världskriget startade som det faktiskt gjorde genom att Frankrike och Storbritannien gav Polen säkerhetsgarantier vilka gav polackerna råg i ryggen att stå emot Tysklands krav på Danzig och korridoren. Utan dessa garantier hade vi haft ett nytt München, men att ge sådana garantier förpliktigar faktiskt. Man kan inte sedan helt skamlöst bara lämna över det landet i en annan diktaturs händer.

Faktum är att västmakternas agerande, USA definitivt inkluderat, lade grunden för 45 år av förtryck, vilket resulterade inte bara i mänskligt lidande utan även ekonomisk eftersläpning. Nu kommer EU, som under ledning av samma allierade plus den tidigare angriparen Tyskland gav öst ekonomiskt stöd för att Central- och Östeuropa skulle kunna ta igen förlorad tid, och säger att stödet prompt ska dras tillbaka om dessa nyligen fria och demokratiserade stater inte accepterar massmigration till sina länder. Dessa folk som precis har kommit ut i ljuset och fått uppleva lite självbestämmande och möjlighet att staka ut sina respektive nationella öden, ska nu hunsas av desamma stater som antingen invaderade dem eller som gav bort deras frihet av ren och skär ryggradslöshet.

Detta är inget annat än skamligt!

Västeuropas höger har en chans att göra rätt här, men misslyckas fullständigt och följer istället i vänsterns fotspår. Vi har en möjlighet att skapa ett enat Europa och läka sår, men istället väljer Väst att trampa på de länder som redan har utstått så mycket. Detta agerande skapar bara splittring och aversion. Själva motsatsen till vad EU faktiskt var avsett att skapa.

Varför stödjer västmakterna ett (o)heligt krig i Syrien?

ANALYS

Varför Syrien?

Ännu en gång har USA med allierade bombat Syriens regim. Engagemanget i landet har pågått sedan krigets början, och varit lika oklart och diffust som kriget har varit långt. Det officiella narrativet antyder att det bara handlar om att skydda landets civila och inte långt in i konflikten kom det även att handla om att få bort Assad, ett s.k. regimskifte. 

Den första ansatsen uppnås väldigt illa genom att bejaka den andra. Genom att ösa in stöd och militära medel, såsom USA och dess dåvarande regionala allierade Turkiet, Saudiarabien och Qatar, har gjort, förlängs istället lidandet och kriget kan inte upphöra på sin egen bristande dynamik. Givetvis matchas varje steg som dessa parter tar, av motparterna; Ryssland, Iran och Irak, och under den senare tiden med avsevärt större framgång.

Om man hade bekymrat sig endast om de civilas lidande så hade man, från första början, infört ett totalt vapenembargo istället och ett exportförbud av olja, och genom drivit detta med beslutsamhet. Hade dialogen mellan stormakterna varit sundare så hade det inte varit svårt att få till stånd en fredskonferens där en lösning för landet hade kunnat knådas fram. Men nu var/är detta inte fallet! Anledningen är att motiven för agerande i regionen inte är altruistiska. Uppenbarligen drivs såväl västmakterna som andra regionala och globala makter av realpolitiska motiv, såsom alltid tidigare i historien. Tillgången till oljan, möjligheten att dra oljepipelines och rätten till baser som vaktar dessa, måste säkras genom att säkerställa vänligt sinnade regimer. Dessa behov har styrt agerandet i regionen sedan oljan upptäcktes där och inget har förändrats sedan dess. Särskilt inte nu när denna tycks sina.

Således var västmakterna mycket snabba med att försöka genomdriva ett regimskifte i Syrien, såsom man precis hade gjort i Libyen, vilket klart gick emot FN:s direktiv, medan man obekymrat vände bort blicken medan Bahrain med våld, förtryck och tortyr slog ned de fredliga protesterna under sin ”arabiska vår”, till slut med hjälp av saudiska pansarfordon! På vilket sätt var Syriens initiala hårdhänta sätt att hantera sin släng av den ”arabiska våren” på ett avgörande sätt annorlunda? På vilket sätt är Assads auktoritära men ändå sekulära regim värre än den teokratiska diktaturen i Saudiarabien? Skillnaden låg i att Syrien var allierat med Ryssland och Iran, medan Bahrain var värd för USA:s största marinbas i regionen. Således förvandlades ”skydda de civila” snabbt till ”regimskifte”.

Saudiska trupper kör över bron till Bahrain för att slå ner demonstrationerna i landet våren 2011.

Vilka är Västs allierade i Syrien?

USA under Bush Sr, Jr, Clinton och Obama har uppenbarligen inte sett det Muslimska brödraskapet (MB) som en problematisk rörelse, trots dess uttalade mål att infiltrera och underminera västvärlden, och infiltrera är just vad de har gjort. De befinner sig som rådgivare till underrättelsetjänsterna i främst USA, men även Storbritannien, och där verkar de för att man ska alliera sig med MB i Mellanöstern. Inte för att jag tror att man behöver mycket mer uppmuntran, då USA har använt sig av olika typer av militanta radikala muslimska organisationer, och rena jihadister, i ett flertal krig redan, i allt från Afghanistan, Bosnien, Libyen till nu i Syrien. Storbritannien använde jihadister som militära redskap mot sina fiender, redan på 1830-talet. Inget nytt under solen, med andra ord.

Det är således inget som överraskar att USA inte oroades av den uppenbara kopplingen mellan de grupper som tog till vapen mot regimen Assad 2011 och det uppror som det muslimska brödraskapet ledde mot Assad Sr på 80-talet, där terrorbombningar mot civila var flitigt förekommande. Man inbillade sig att det fanns moderata grupper i landet, men snabbt försvann den illusionen. Likväl fortsatte man med det omfattande stöd som slussades till rebellerna. Blicken vändes bort, när betydande grupper allierade sig med al-Qaida, som det var tanken att man skulle bekämpa efter 9/11. Än värre blev det när avsevärda resurser slussades vidare till det som senare blev IS. Det är alltså dessa gruppers ord, vi nu ska ta som sanning, vad gäller vad som egentligen händer på plats i Syrien. Hur kunde vi hamna så här fel?

Jag antar att talesättet ”ändamålen helgar medlen” är något man har tagit till hjärtat i realpolitiken, mer än någon annanstans. Detta blir än mer beklagansvärt när ändamålen i sig, inte är i närheten av att vara berömvärda!

Senator John McCain, som var en av de starkaste tidiga förespråkarna av intervention och regimskifte, poserar här med vad han påstod var ”moderata” islamister, varav flera senare skulle ge med i IS.

Regimskifte och nationsbyggande

Ända sedan konfliktens början har ropen på regimskifte och demokratisering hörts från väst. Tydligen har vi inget lärt från erfarenheten i Irak 2003-, Afghanistan 2001- och Libyen 2011, där det visat sig vara mycket svårt att införa demokrati, i betydelsen liberal demokrati, det vill säga den form av demokrati som vi har i väst.

Formell demokrati är inte svårt att införa. Att upprätta ett parlament och låta folk gå och rösta. Nu innebär dock inte denna formella förändring ett särskilt stort steg framåt, utan brukar istället bara innebära att nya etnoreligiösa grupper sätts att förtrycka de andra. Religionen är och kommer under överskådlig tid förbli den främsta källan till identitet och tillhörighet i Mellanöstern.

Utan de beståndsdelar som vi i väst tillskriver begreppet liberal demokrati, så blir det inte mycket bättre än så. Dessa är yttrandefrihet, pressfrihet, mänskliga rättigheter, ett system fritt från manipulation, politiskt förtryck och slutligen, men absolut inte minst, en sekulär och förnuftsstyrd statsapparat.

Dessa kvaliteter saknas genomgående i de nya ”demokratierna”, som väst har bombat fram. En annan aspekt av demokratiseringen av regionen, är att man genomgående röstar utefter sin etno-religiösa tillhörighet, istället utefter eventuell politisk åskådning. Detta resulterar i låsta politiska positioner och om en grupp har en demografisk majoritet så blir den gruppen också den permanenta maktinnehavaren. Ta till exemplet med shiamuslimerna i Irak, som naturligtvis, givet den politiska kulturen och synen på minoriteter, har gravt missbrukat sin maktställning. Vilket förtroende för demokratin har då sunniaraberna i det landet, när de inte ens kan skymta möjligheten att få politiskt inflytande igen, på demokratisk väg. Därav framväxten av IS. Innan arabvärlden kan demokratiseras, i egentlig mening, måste regionen således först moderniseras, se en höjd utbildningsnivå, dämpa de etniska konflikterna och, kanske viktigast, sekulariseras!

Följaktligen är det en mycket dålig idé att försöka framtvinga demokrati i länder som Syrien, ett land som består av mängder med olika etniska och religiösa grupper. Det är ett recept för katastrof!

Militära interventioner, utan ett långsiktigt politiskt och socialt engagemang, har i modern tid inte förmått bygga upp de samhälleliga institutioner som är nödvändiga för ett öppet och demokratiskt samhälle, med ett rättssystem där man respekterar mänskliga rättigheter. Utan utsikter för framgång, vilket inbegriper en lokal värderingsmässig mottaglighet för den västerländska liberala samhällsmodellen, och ett långsiktigt partnerskap med väl förankrade lokala krafter, ska sådana interventioner således inte påbörjas.

Den interventionsanda och nationsbyggandepolitik som de neokonservativa driver har tenderat att bli allt svårare för varje år som går i och med att klyftan mellan Europa och de starka reaktionära krafter i MENA vidgats allt mer. Med det sagt är det dock helt rätt att Sverige tillsammans med över 70 andra länder bidrar till att krossa IS, som utgjorde ett hot mot hela den civiliserade världen och vars brott var utan motstycke under tiden efter det kalla krigets slut. Begränsade militära insatser för att uppnå begränsade militära mål är en helt annan sak, men det ska finnas goda skäl!

Gasattacker och straffbombningar

Vad det gäller just kemgasattacken i Syrien, är bevisläget ännu oklart vad gäller förövaren även om det ser ut som att stridsgas faktiskt användes. Det har förekommit många andra attacker där mycket pekar på att den syriska regimen låg bakom. Samtidigt synes även rebellerna ha använt kemiska stridsmedel, vilket Carla del Ponte, som då ingick i FN:s särskilda utredningsgrupp för Syrien, rapporterade om 2013 (1,2) . På senare år använde även IS dessa medel, enligt andra uppgifter (3,4). Den syriska arméns multipla lager av kemiska stridsmedel har många parter fått tillgång till under konfliktens lopp (5), så det är rimligt att reservera sig för andra möjligheter.

Både USA och Frankrike säger dock att de nu har bevis (6) för att regimen utförde attacken mot Douma och FN förbereder sig just nu för att inspektera platsen för attacken. Rimligen så hade det varit bättre att avvakta med en attack tills dess att oberoende inspektörer från FN eller en annan organisation som båda sidor kan acceptera, såsom OPCW (7), hade fått tillgång till platsen, vilket är på gång just nu. I ett så känsligt läge som det var mellan stormakterna så medförde attacken en avsevärd risk för utvidgning till en vidare konflikt och inte minst motiverat med detta faktum, så hade det varit bättre att avvakta i väntan på bevis.

Detta är det minsta man kan kräva av de västerländska stormakter som står som garanter för en världsordning som ska försvara liberala demokratiska värden. Oöverlagda och emotionellt motiverade bombangrepp tenderar istället att undergräva förtroendet för inte bara denna ordning, utan även för FN-systemet och internationell rätt. Sverige, som den lilla aktör vi är, är extra utsatt i ett globalt politiskt system där de överenskomna gemensamma spelreglerna allt oftare åsidosätts. 

 

Noter:

(7) OPCW står för; Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons.

 

%d bloggare gillar detta: