Sverige måste upphöra med interventioner i USA:s ledband!

Afghanistanutredningens dom över den svenska insatsen i Afghanistan var nedslående, men likväl väntad, läsning. Länge har intrycket varit att denna kortsiktiga insats inte skulle nå de vidlyftiga mål som sattes upp. Kärnan i problemet är att Sverige anslöt sig till en amerikansk intervention och lät sig ledas av en amerikansk regimskiftes-strategi för Afghanistan som snabbt visade sig vara lika dåligt genomtänkt som den man två år senare drog upp för Irak. Lärdomen från insatsen i Afghanistan måste vara att vi inte ska deltaga i fler insatser som har denna karaktär. Det är omöjligt att lämna ett bestående avtryck på bara ett tiotal år. Det är ännu svårare att göra detta om man tvingas agera med bakbundna händer!

Utredningens slutsatser

 

Utredningen identifierar sex målsättningar för insatsen i Afghanistan 2002-2014:

– Fattigdomsbekämpning
– Säkerhet och stabilitet
– Social- och ekonomisk utveckling
– Ett demokratiskt samhälle
– Stärkande av kvinnans position
– Ett stärkande av Sveriges trovärdighet som partner i internationella insatser (tillsammans med NATO, ska man underförstått läsa)

 

Resultatet:

Slutsatserna från utredningen är som sagt nedslående.

– Ingen förbättring har uppnåtts vad gäller fattigdomen
– Ingen förbättring heller vad gäller säkerhetsläget
– Små förbättringar när det gäller sociala frågor, såsom att fler flickor nu går i skolan.
– ”Grundstenar” till ett demokratiskt samhälle har lagts, men det är ”en lång väg att gå” säger utredningen. Det var nog årets understatement.
– På samma sätt, små förbättringar vad gäller kvinnors rättigheter.
– Den enda ljuspunkten, vilket värde man nu lägger i den, är att, som utredningen uttrycker det, målet att stärka Sveriges trovärdighet vid internationella insatser är uppnått.

Utredarna lägger, vid presskonferensen, till att en ljusglimt var att vi nu vet vad vi inte ska göra. Den lärdomen kostade ”bara” 27,5 miljarder kronor!

Mina slutsatser

Ska man tolka vikten av den sjätte punkten som att insatsen var ett sätt för oss att kvalificera oss in i Nato? Vad det därför regeringen ledde oss in i ett äventyr olikt något annat som vi har gett oss in på, där våra fullständigt orealistiska målsättningar var dikterade av USA:s Mellanösternpolitik under början av 2000-talet?

Man kan lätt konstatera att de mål som sattes upp i Afghanistan inom ramen för USA:s regimskifte-och-statsbyggnads-strategi var fullständigt orimliga i ljuset av de metoder man brukade för att uppnå dessa mål. De grundläggande felen i denna strategi, som även Sverige följde i sin insats i Afghanistan var:

– Kortsiktighet: Det är orimligt att tro att Sverige, USA och den övriga västvärlden ska kunna påverka ett land som Afghanistan och uppnå varaktiga förändringar vad gäller ekonomi, mänskliga rättigheter och demokrati under en tidsperiod av 10-15 år. Här finns så grundläggande brister vad gäller infrastruktur, sociala strukturer och humankapital att det, om något, som uppnås under loppet av 10-15 år riskerar att raderas ut så fort insatsen har avslutats.

– Ingen kontroll över hur det nya statsskicket ser ut: I Tyskland och Japan efter andra världskriget, såg USA till att författningarna var konstruerade så att fortsatt militär aggression var nästan omöjlig. Man gjorde upp med gamla preussiska militärideal resp den japanska militarismen för att säkerställa att framtiden för de båda länderna skulle bli demokratisk och fredlig. Och vilken framgångssaga dessa länder sedan blev! Den regimskiftespolitik som USA har bedrivit i Mellanöstern, vilken Sverige alltså var en del av, byggde på att länderna själva skulle bygga sitt önskade ”nya” statsskick. Resultatet blev givetvis logiskt. I både Irak och Afghanistan fick vi författningar som byggde på sharialagen och inga strukturella problem överhuvudtaget blev korrigerade. Många av de målsättningar som vi satte upp för insatsen i Afghanistan var helt meningslösa i ljuset av detta. Vilken är framgångsutsiken finns för att långsiktigt påverka situationen för kvinnorna i landet om lagen samtidigt bygger på sharia, vilken dikterar att kvinnan är mindre värd än mannen och exemplifierar detta på punkt efter punkt. Dessa politiskt korrekta interventioner i Mellanöstern, där inga ömma tår får trampas på, som vi nu tycks ha satt oss för att fortsätta med kan inte få någon långsiktig effekt. Den dagen stövlarna lämnar landet börjar resultatet av reformerna rinna ut i sanden.

Detta hänsynstagande tassande runt elefanten i rummet, den faktor som håller regionen i dagens situation av fattigdom, underutveckling och ger kvinnor och barn en usel status, nämligen den oerhört skadliga effekten av att religionen islam har en så genomgripande påverkan på samhället, gör att vi i väst inte kan genomföra de reformer som är nödvändiga. Om vi inte kan ta oss ur detta tänkande så är det bättre att vi inte intervenerar alls i regionen. Vi bör håll oss till det vi av tradition gör bra i våra FN-insatser, såsom att bevaka fredsöverenskommelser mellan stater som har legat i krig, såsom i Sinai eller att kortsiktigt skydda civila som utsätts för massakrer och folkmord, såsom i Bosnien. Interventioner tillsammans med USA som har en egen agenda, vilka är kortsiktiga och i vilka man träder in med fel utgångspunkter är inte någonting som Sverige ska ta del av!

Således har insatsen i Afghanistan blivit ett misslyckande på varje punkt utom att bevisa att vi kan genomföra komplexa, men likväl misslyckade, insatser tillsammans med NATO. Om detta var det huvudsakliga målet så förstår jag om regeringen är nöjd, men det är inte Medborgerlig Samling. Insatsen i Afghanistan dränerade försvaret på nödvändiga resurser och bidrog till framtvingandet av den nya militärdoktrinen som gick ut på att nationellt försvar inte längre var nödvändigt och att försvarsmakten istället skulle inrikta sig på insatser utomlands.

Afghanistaninsatsen blev en gökunge för försvarsmakten som således inte bara vad gäller kostnader utan även vad gäller tänkandet gjorde en oerhörd skada på vår nationella försvarsförmåga.

Den lika dåligt genomtänkta insatsen i Mali

Tyvärr har Sverige efter Afghanistan gett sig in på ännu en insats. Nu i Mali, där målsättningarna liknar dem i Afghanistan. FN vill att insatsen ska återupprätta Malis kontroll över dess territorium och återskapa demokratin. Frågan är hur FN anser att insatsen ska kunna lösa djupgående problem, såsom den etniska splittringen av staten?

Den djupare frågan är dock; vilket ansvar är det för Sverige att deltaga i ansträngningarna att hålla ihop en stat som uppenbarligen inte har förutsättningarna för det. Mali är splittrat mellan en norra halva, dominerad av tuareger med en nomadkultur å ena sidan och en södra halva som visserligen även den är muslimsk, men som har karaktären av jordbrukarsamhället och är präglad av de franska kontakterna såväl som den kristna minoriteten. Tuaregerna och de andra grupperna i norr vill desperat bryta sig loss och bilda staten Azawad, vilket har lett till tre uppror sedan 1962 innan det som föranledde den franska insatsen. Den moderata rörelsen MNLA, som samlade dessa krafter drev slutligen ut regeringens styrkor och utropade självständigheten innan de själva dukade under inför numerärt svagare men tydligen mer kompetenta jihadister kopplade till al-Qaida.

Man kan undra vilken utsikt till framgång denna insats har, även om MNLA för stunden mer talar om autonomi och jihadisterna har dragit sig tillbaka över gränser där de är säkra? Är det verkligen vårt ansvar att ”återupprätta Malis (söderns) kontroll över sitt territorium (Azawad)”? Den franska insatsen finns det inte skäl att ifrågasätta. Jihadister ska tryckas ner vart de än sticker upp sina trynen. Däremot så finns det skäl att ifrågasätta FN-insatsen, dess målsättning och vårt deltagande däri. Hade det inte varit mer värdefullt om FNs ansträngningar i området hade syftat till en varaktig lösning, varigenom folkomröstningar hade avgjort den norra landsändans framtid? Gick det bra att genomföra en delning av Sudan, så måste det gå lika bra för Mali. Det kan inte vara FNs roll att tvinga självständighetssträvande landsändar tillbaka under en centralregerings kontroll! Precis som i Afghanistan så har Sveriges regering inte tänkt igenom vad man gör i denna insats och om detta mål är rimligt att uppnå, och än mindre om det är önskvärt.

Mot en ny linje

Den svenska försvarsmakten måste återgå till att se försvaret av Sverige territorium som den ohotat primära uppgiften. Därmed måste vi avstå från ogenomtänkta utländska interventioner som har låga utsikter till långsiktig framgång. Vi har inte råd med fler gökungar i försvarsmakten! Att försvarsmakten bidrager, efter rimlig förmåga, till FN-uppdrag av traditionell natur är inget problem, så länge dessa inte hotar den primära verksamheten. Fler insatser i syfte att understödja amerikanska drömmar om att omstöpa hela nationer på tiotalet år eller att upprätthålla en orimlig politisk ordning, ska vi inte deltaga i!

Trump utmanar Kina om Taiwan

Förra veckans stora säkerhetspolitiska händelse i Östasien var den oro som skapats i svallvågorna av att tillträdande presidenten Donald Trump har brutit med mer än 40 år av praxis i amerikansk Östasienpolitik när det gäller förhållandet till Taiwan. USA har inte officiella diplomatiska kontakter med landet, i likhet med flertalet andra stater, sedan Republiken Kina, som Taiwan heter officiellt, 1971 förlorade Kinas plats i FN till Folkrepubliken i Peking. När Trump telefonledes mottog en gratulation från Taiwan till valsegern så sände detta en signal till Peking om att han gav ett visst erkännande till Taiwans oberoende, eller i alla fall öppnade dörren lite på glänt.

Ett storm i ett vattenglas kan tyckas, men detta är en fråga på dödligt allvar för Peking. Såväl FN som majoriteten av världssamfundet erkänner principen att den de-facto självständiga staten Taiwan egentligen tillhör Kina. Detta kallas ”Ett Kina” principen. Kina har hotat Republiken Kina, eller Taiwan som det kallas, med att om de utropar formell självständighet, eller ens officiellt byter namn till Taiwan, så kommer landet invaderas av folkrepublikens väpnade styrkor. (1) Taiwans politiska status är den stora risken för ett nytt stormaktskrig i Östasien. Kinas hot står mot USA:s utfästelse att försvara landet. Detta kan tyckas märkligt i ljuset av att USA inte diplomatiskt erkänner detsamma, men så märklig är denna relation.

USA:s relation med Republiken Kina går tillbaka till dess stöd för general Chiang Kai-shek under andra världskriget och det följande inbördeskriget mot de röda, som fortsatte när man skyddade Republiken Kina från möjliga invasionshot under 50-talet. Stora delar av Taiwans försvarsmateriel är dessutom av amerikanskt ursprung, såsom dess F-16 plan, dess stridsvagnar och dess artilleri, vilka har sålts trots kinesiska protester. Även Japan ser Taiwans politiska status som en viktig strategisk fråga, vad det nu innebär i realtermer. Klart är i alla fall att en konflikt över Taiwan har kapaciteten att växa i betydelse. Särskilt i en tid då fruktan för kinesisk expansion är påtaglig i regionen, inte minst kopplat till dess aktiviteter i Sydkinesiska havet.

Att utmana ett allt stoltare och allt mer nationalistiskt Kina kan få konsekvenser.

Att utmana ett allt stoltare och allt mer nationalistiskt Kina kan få konsekvenser för stabiliteten i regionen.

När Trump försvarar sitt ställningstagande så deklarerar han att han inte känner sig bunden av ”Ett Kina”-principen. Det som framkommer med all tydlighet är att han avser använda denna osäkerhet vid kommande förhandlingar med Kina om handeln länderna emellan. Han tänker sig Taiwan som ett ess i rockärmen. Om Kina inte vill gå honom till mötes i frågan om tullar på amerikanska varor eller vad gäller det artificiella låga värdet på Kinas valuta (yuan), så kan han hota med att förändra USA:s policy vad gäller Taiwan. Detta vore dock en farlig väg att gå, då Peking har hotat med motåtgärder och en situation där Kina känner sig tvingat att agera mot Taiwan kan uppstå. Detta är inte ett troligt scenario och Trumps regering förstår säkert riskerna i situationen, likväl är det en farlig väg att färdas längs.

Vad har då denna situation för bäring på Sverige, kan man fråga sig? Sverige har precis som de flesta andra länder kommit till slutsatsen att värdet av att ha ekonomiska relationer med Kina överväger värdet av att stå upp för en demokratis rätt till oberoende och till att leva utan ett ständigt invasionshot. Detta är dock det enda vi egentligen kan göra. Sverige har avsevärda ekonomiska intressen i handeln med Kina så här får realpolitiken trumfa idealismen. Relationerna mellan de två Kina är trots allt inte vår sak. Likväl kan man konstatera att situationen som skulle uppstå om Kina verkligen beslutar sig för att invadera Taiwan gränsar till det absurda och det skulle inte skada om Sverige tänker igenom hur man vill reagera om detta verkligen sker. Frågan är vad någon skulle kunna ta sig för rätt att invända mot att ett land betvingar det som nästan alla runt om i världen, inklusive FN, erkänner som en del av dess eget territorium? (2) Trots att det uppenbarligen i praktiken är en självständig och dessutom demokratiskt styrd stat. Det kan ju knappast bli aktuellt med en FN-resolution, med grund i artikel 51, som fördömer Kina för att ta det FN redan erkänner som deras. Absurt var ordet.

Fotnoter: 

(1) Lustigt nog så går denna uppfattning i båda riktningarna. Länge dominerade hållningen även på Taiwan att ”Ett Kina” gäller, men ur deras perspektiv så är är det Taipei-regeringen som bör styra fastlandet någon gång i framtiden. På senare år har dock en förskjutning skett till förmån för de som istället vill att Taipei bara ska aspirera över att styra över Taiwan. Alltså att Taiwan även formellt ska bli självständigt.

(2) FN har inte accepterat upprepade ansökningar från Taiwan om inträde, med motivationen att invånarna på Taiwan redan är representerade genom Peking.

En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!

%d bloggare gillar detta: