Risken för kärnvapenkrig mellan USA och Nordkorea kommer förbli fortsatt hög under överskådlig tid!

ANALYS

Risken för ett krig med kärnvapen är större nu än den någonsin har varit sedan det kalla krigets slut och trots att den omedelbara krisen nu kan ha lagt sig, för denna gången, så försvinner inte risken på sikt. Istället är det troligt att vi kommer få se konflikten mellan Nordkorea och USA blossa upp igen framöver. En väldigt viktig målsättning för USA:s utrikespolitik under tiden efter det kalla krigets slut har varit att inte sitta i en situation där en av de mindre, mot USA fientligt ställda, staterna har förmågan att träffa USA med kärnvapenbärande missiler. På denna lista, av vad man har kallat ”skurkstater”, har förutom Nordkorea funnits Iran, Syrien, Irak och Libyen. Två av dessa, som har haft kärnvapenprogram, har blivit invaderade. En har tvingats skriva under ett, om än undermåligt, avtal om begränsningar och det fjärde är utsatt för ett otroligt destruktivt proxykrig. USA menar med andra ord allvar med denna målsättning och bockar av länderna på den svarta listan en efter en.

Med detta sagt, så fanns det andra anledningar till att USA gick in i Irak, rent av andra skäl som var avsevärt tyngre vägande och vad gäller Libyen så hade deras kärnvapenprogram sedan länge avslutats när USA, tillsammans med Nato ”intervenerade” i landet. Det faktum att USA gick in i Libyen och Irak efter att länderna faktiskt hade terminerat sina kärnvapenprogram, gör inget för att hjälpa Kim Jong-Un att ta steget att eliminera sitt eget program. Man kan konstatera att USA nu sitter fast i en fälla de själva har skapat.

Kärnvapnen har i mångt och mycket utgjort ett skydd mot regimskifte i dessa länder och nu inser Un att han inte under några omständigheter kan tillåta sig att släppa sina. USA å andra sidan vill inte tolerera att dess befolkning befinner sig under ett permanent kärnvapenhot från ett land som det tekniskt sett befinner sig i krig med. Således är båda ländernas positioner lika orubbliga som de är lätta att ha förståelse för.

Nordkorea är dessutom, via sin export av egna framgångar, den stat som utgör, för USA, den största riskfaktorn när det gäller spridningen av kärnvapen till Iran och andra kärnvapentörstande stater. Det är i mina ögon osannolikt att USA kommer tolerera att Nordkorea besitter förmågan att orsaka nukleär förödelse i dess kärnland. På ett eller annat sätt så kommer denna fråga att få sin lösning under Trumps mandatperiod. Frågan ställs på sin spets nu och först nu, då Nordkorea har en faktisk interkontinental förmåga.

Hotet!

Ledarna

Kim Jong-Un är en ledare som inte är vuxen sin roll. Hans irrationella utspel är inte bara samma gamla vanliga Nordkoreanska propagandanummer. Nu har han tillåtit sig att dras in i en farlig prestigedans med USA, där det kan vara lätt för honom att fatta ett dåligt beslut, såsom hoten om att skjuta av missiler mot Guam. Donald Trump gör inte saken bättre när han svarar på nästan samma sätt med hot om ”eld och förstörelse”. Det är viktigt ur USA:s perspektiv, kanske viktigare än någonsin tidigare i denna relation, att sätta ned foten mot Un, men sättet han gör detta riskerar nästan att hetsa Un till ett misstag och här visar Trump upp sin dåliga sida. Det är fullt möjligt att denna retorik är avsiktlig, på så sätt att hans administration vill provocera fram en konflikt där Un gör det första misstaget och USA får chansen att slå ut hans kärnvapenförmåga? Kanske ser man det som att det inte längre finns en annan utväg och att ett, som bäst, begränsat krig på halvön är att föredra framför att hela USA får leva under ett demoklessvärd.

Kulturaspekten

Den faktor som gör en terrorbalans med kärnvapen mellan USA och någon av de s.k. ”skurkstaterna” farligare än dem med Sovjetunionen är den kulturella faktorn. Med Sovjetunionen fanns en sansad dialog och misstag på lägre nivå utgjorde generellt sett den största risken för kärnvapenkrig, men när det gäller Nordkorea, Iran mfl så spelar den kulturella faktorn in och komplicerar situationen. En kulturell klyfta minskar kommunikationen och ökar risken för misstolkningar. USA har till exempel skäl att misstänka att Iran skulle vara villiga acceptera en kärnvapenutväxling om denna samtidigt innebar att Israel förintades. Med Nordkorea så kan det handla om att man inte vet var den yviga retoriken slutar och verkligheten tar vid. Det som bör tolkas som utrikespolitiska hot avsedda för hemmamarknaden, kommer kännas mindre bekväma att lyssna på när det finns ett reellt kärnvapenhot bakom orden. Då kan det kännas lättare att ta ett steg, hur obehagligt detta än må vara, där man själv kan styra en del av händelseförloppet. Många preventiva eller pre-emptiva krig har startats baserade på mindre hot än detta!

Den tekniska utvecklingen

Utvecklingen av minikärnvapen parallellt med utvecklingen av massiva konventionella bomber (MOAB) har inneburit att gränserna mellan kärnvapen och konventionella dito har suddats ut något. Detta faktum har smittat av sig på politikerna. Både Trump och Putin har uttryckt en större villighet att använda kärnvapen än vad som man vanligen hörde från motsvarande politiker under och direkt efter det kalla kriget. Nu har det klart uttryckts från båda herrarna att de kan tänka sig att initiera bruket av kärnvapen. Denna retorik är inte huvudsakligen avhängig dem båda som personer, utan snarare av en generell avdramatisering av bruket av kärnvapen inom de två stormakternas militära etablissemang. Denna sänkta mentala tröskel kan utgöra grunden för att diskussionen om de militära alternativen för USA visavi Nordkorea förskjuts i en riktning som resulterar i en förhöjd risk för en kärnvapenutväxling.

Kinas situation

Kina är kanske den stat i världen som är mest beroende av fred och handel för sin position och för sitt välmående. Kina kommer således inte ta steget in i en konflikt lättvindigt. Frågan om Taiwans självständighet är i princip den enda fråga som Kina skulle definitivt gå till krig för i dagens läge, med Nordkorea som det enda möjliga undantaget. Oavsett hur väldigt osannolikt det är att Kina träder in i en sådan konflikt så bör man beakta de faktorer som påverkar Peking. Det är inte svårt att se hur de styrande i Peking kan känna sig väldigt utsatta, för att inte säga inringade, om USA skulle skapa ett regimskifte i Nordkorea, vilket skulle innebära att de flyttade fram stora militära resurser precis inpå Kinas tröskel för att kontrollera och eventuellt ockupera landet. Detta skulle innebära att Kinas politiska buffert i norr, gentemot USA, raderades ut och att USA blev den dominerande makten på det Östasiatiska fastlandet.

Sedan har vi prestigeförlusten av att USA knäcker en regim vars bevarande Kina redan har gått till krig med USA över en gång. För en stat som vill bli en regional stormakt så skulle detta kunna innebära en oacceptabel prestigeförlust. Sist men inte minst så har vi det faktum att även om Nordkorea har försökt att distansera sig från Peking de senaste åren så förblir regimen helt beroende av Kinas välvilja och är i princip en av dess satelliter. Om USA tillåts fälla den sista hybridkommunistiska regimen vid Pekings sida så kommer detta få återverkningar på hela Kinas politiska system. Ett sådant regimskifte, i dess sista satellit, precis invid dess gräns, skulle helt klart påverka kinesernas syn på det egna styret och elda på kraven på demokratisering. Ett regimskifte i Nordkorea har alltså potentialen att orsaka en politisk jordbävning i Kina. Kanske just därför kan hökar i USA anse att detta är ett steg som är värt risken för en eskalering.

Summa summarum

I summering, så kan vi konstatera att mycket ligger i potten för både USA och Kina, samtidigt som Nordkorea har alla skäl att hålla hårt i sina kärnvapen. Det är i sådana här situationer, med mycket rädsla och med låsta positioner, som risken för krig är väldigt hög. Världen får hoppas på en annan lösning, men jag vet inte om de inblandade parterna ser en sådan och för varje månad som positionerna förblir låsta så ser det militära alternativet mer och mer attraktivt ut för ledarskapet i Washington.

Annonser

En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!

Trump mot Clinton; populism mot korruption!

KOMMENTAR

De tre valdebatterna mellan republikanernas Donald Trump och demokraternas Hillary Clinton är nu genomförda och här kommer mina reflektioner. Jag gör helt enkelt en plus/minus lista för var och en av kandidaterna, följt av ett summerande resonemang:

Trump:

På minuskontot;

– Trump är som person inte en bra representant för ett land, och än mindre så för världens supermakt. Han är grov, plump och väldigt odiplomatisk. Man kan undra hur en sådan ”skitstövel”-stil kommer gå hem i resten av världen?

– Hans retorik speglar en orealistisk syn på Amerika (eller är den spelad?). Amerikaner har de bästa företagsledarna, de bästa soldater det bästa av ALLT! Denna utgångspunkt lär göra det svårare för honom att dra rätt slutsatser och komma fram till lösningar!

– Han är dålig populist (till skillnad från en god populist, som lyssnar på medborgarnas vilja) som försöker inbilla väljarna att han kan rätta till allt som är fel i USA. Han säger sig kunna, i ett svep, få USA att producera igen, väcka rostbältets industrier till liv, genom bättre handelsavtal rätta till den ofördelaktiga handelsbalansen och så vidare. Han lovar saker som han aldrig kommer kunna leverera! Detta är essensen i dålig populism.

– Hans många slarviga uttalanden om USA:s roll i världen kommer leda till en ökad oro för hur det vakuum som man fruktar att USA kommer lämna efter sig ska fyllas? Kommer icke-demokratiska makter flytta fram positionerna?

– Hans totala avsaknad av politisk erfarenhet!

På pluskontot;

+ Trump är inte på något allvarligt sätt knuten till någon sponsor som kommer kräva utdelning efter att han eventuellt har valts till president.

+ Han säger sig vilja rensa upp bland korruptionen i Washington (i sann populistisk anda), och det finns faktiskt skäl att tro att han är uppriktig. Han säger sig vilja genomföra ett förbud för politiker och statligt anställda att deltaga i lobbyverksamhet under 5 år efter avslutat uppdrag eller anställning. Detta gör honom verkligen hatad av båda sidor i Washington, men ger honom ett stort plus i min bok!

+ Han har insikten att NAFTA och relationen till Kina inte är ekonomiskt fördelaktig för USA som blöder arbetstillfällen.

+ Han förstår att om västs relation till Ryssland ska repareras, för repareras måste den (annars har vi att se fram emot ett nytt kallt krig), så måste man komma till Putin med mer än bara piskan. Moroten måste med och framför allt så kan inte USA:s president uttala sig så polariserat som Hillary konsekvent gör om Putin. Denna punkt kan ses som lite inkonsekvent, då jag satte odiplomatisk på minuskontot, men då tänkte jag mer ur ett personligt perspektiv. När det gäller en man som Putin, så tror jag istället att Trump lättare kommer kunna hålla ett sansat samtal, än  Hillary, utan att för den sakens skull ge efter på viktiga frågor.

+ Han vill ta itu med den illegala migrationen och droghandeln över gränsen, även om hans position om inresetillstånd behöver nyanseras, vilket jag uppfattar det som att han har gjort på sistone.

Clinton:

På minuskontot;

– Ännu en politisk dynasti! I kampanjen är det nästan bara ”Hillary” och ”I´m with Her”, och mycket lite ”Clinton”, för att dra uppmärksamheten från det faktum att hon hade inte varit en kandidat till presidentposten, eller ens en senator, om det inte hade varit för att hon är gift med Bill Clinton. Detta är lika illa som de familjeband som förde Bush Jr till makten. Familjedynastier är ovärdigt en demokrati, men det är tyvärr den vägen USA nu går.

– Korruptionen sticker i ögonen! Det faktum att ”The Clinton Foundation” har tagit emot enorma summor från diktaturer i Mellanöstern för att bekämpa problem som de absolut inte är intresserade av, såsom diarré i tredje världen, under Hillarys tid som utrikesminister är synnerligen graverande. Det kan inte bevisas att dessa stater har betalat för uppmärksamhet och förmåner (pay-to-play), men att Hillary och Bill har satt sig i denna position där det går att ifrågasätta dem på det här viset, är illa nog. Det som stärker misstanken om ont uppsåt är det faktum att Hillary höll all sin officiella korrespondens på sin privata mail och efter uppmaningar från kongressen om att lämna ut dessa så raderade hon 30.000+ mail, hyrde in ett företag som gjorde dem omöjliga att återhämta och för att vara på säkra sidan krossade sin blackberry med en hammare! Detta leder in på nästa minuspunkt.

– Oärligheten! Det är väl förtjänat att en majoritet av amerikaner anser att Hillary inte är pålitlig. Hennes konstanta ljugande sticker i ögonen och får en ifrågasätta hennes lämplighet att leda. Hon har som sagt medvetet försökt dölja sina mail, hon ljög bevisligen om mycket som rörde Benghazi-affären (att hon kände till hotbilden, att hon nekade hjälp och att hon visste om vilka som angrep och varför de gjorde det) och som grädde på moset så försökte hon vid upprepade tillfällen ljuga om sin hälsa, trots att alla kunde se att det inte stod rätt till.

– Hennes policy i Mellanöstern har skapat stora problem. Libyen blev en katastrof och Syrien ännu mer så. Iran-dealen är inget annat än en kapitulation. I Syrien har hon och Obama följt en linje som går ut på regimskifte, trots att det inte går att lösa konflikten på det viset så länge Ryssland och Iran står bakom Assad, istället för ett söka en förhandlingslösning. I syftet att uppnå regimskifte har hon stöttat odefinierbara sunniextremister som har flutit ihop med al-Nusra och andra jihadister. Vapen som har skickats till s.k. ”moderata” har sålts vidare till IS!

– Hennes konfrontationslinje i Syrien, gentemot Ryssland, är direkt farlig och har fört världen allt närmare en konflikt mellan USA och Ryssland. Väldigt få förstår detta, men ett nytt storkrig än nu like nära som under kalla krigets varmaste kriser. (Mer om detta kommer i ett separat inlägg om Trumps och Hillarys utrikespolicys) Detta är inte ett försvar för Putins agerande i Europa, eller hans bombningar av civila, men USA äger en stor del av ansvaret för situationen i just Syrien och det är där risken för en konfrontation mellan stormaktern är som störst just nu.

– Hon är en uttalad globalist och har sagt (Källa: Wikileaks) att hon vill ha ”öppna gränser” och ”enkel immigration” och har mer än antytt att hon anser att hela världen har en ”rätt” att migrera till USA. Hon står med andra ord sida vid sida med Annie Lööf i hennes vision om att fri migration är en önskvärd målsättning.

– Hon kommer fortsätta den traditionella demokratpolitik som Obama har fört, som går ut på mer stat och mer identitetspolitik och särbehandling, där trots retoriken, resultatet blir ett mer splittrat samhälle.

– Hon har fört en oärlig politisk kampanj, köpt stöd på nätet med ett fejkat antal följare på twitter till exempel och organiserat och hetsat bråkstakar som har skickats till Trumps kampanjmöten i stil med den demokratiförstörande verksamhet som Sd har utsatts för här hemma.

På pluskontot;

+ Även om mycket av Hillarys tid som utrikesminister har fläckats av spektakulära misslyckanden, så har hon trots allt erfarenheter, som hon förhoppningsvis lär sig av och allt gick ändå inte illa för henne (även om jag blir hårt pressad om jag ska tvingas nämna några framgångar).

+ Hon ser mer statsmannamässig och samlad ut än Trump. Hit räknas inte att storma ut ur möten (med Lavrov), men jag räknar som sagt relativt.

+ Hon ser ut att vara mer påläst än Trump och i migrationsfrågan så behövs det mer nyanser, även om Trump pekar på ett stort problem med den illegala migrationen och droghandeln.
I summering:

Jag lägger av tradition min mentala röst på republikanerna. De är som en kombination av högerhalvorna av moderaterna och centern, kristdemokraterna, mitt eget Medborgerlig Samling + det lilla libertarianska Klassiskt liberala partiet. Demokraterna å andra sidan står för allt jag ogillar i svenska politik. Dom motsvarar neoliberalerna i samma M och C och socialliberalerna i Liberalerna, tillsammans med socialdemokraterna ända ut till dess yttersta vänsterflank! Det är med andra ord en kamp så som den borde se ut i svensk politik, istället för den uppdelning vi har mellan en tydlig vänster och en höger infiltrerad av vänstertänk, men å andra sidan är USA ett mycket mera konservativt land än Sverige.

För att jag ska lägga min mentala röst på Hillary Clinton, som för en klassik demokratisk socialliberal politik, så krävs det någonting speciellt. Utgör Trumps kandidatur detta speciella tillfälle?

Trump är en grov och osmidig populist, med en orealistisk syn på USA:s förmåga och en orealistisk syn på hur mycket han kan vända på den vilsna skutan…men…han har i alla fall ambitionen att göra detta. Han har ambitionen att rensa upp bland lobbykorruptionen i Washington och han är inte skyldig någon någonting. Jag tror nog att hans rådgivare kan slipa bort de utspel som kan skapa oro i världen och vill han nå fram till Putin och komma till någon form av rimlig överenskommelse så ser jag det som en bra sak, inte minst för Sverige som befinner sig mitt i skottlinjen i fall att en konflikt i Mellanöstern skulle spåra ur.

Hillary är å andra sidan den kanske mest oärliga och lömska kandidaten sedan Nixon. Hennes presidenskap skulle på samma sätt som Nixons underminera förtroendet för ämbetet. Värst ur mitt eget perspektiv är att hon skulle fortsätta med det förödande stödet till islamister och jihadister i Mellanöstern. Nu när IS tid (som stat) går mot sitt slut så kommer uppmärksamheten riktas mot Assad. Där är hennes benhårda hållning att USA ska genomdriva ett regimskifte som, när det ställs mot Rysslands lika benhårda utfästelser gentemot sin gamla allierade Syrien, kan innebära en katastrof.

Ingen av kandidaterna är bra ur min synvinkel. Jag hade mycket hellre sett att Marco Rubio hade representerat republikanerna, vilket hade gett dem en riktig chans till ett skifte i Washington och framför allt en chans till en ny och mer vägvinnande profil, men nu har vi det vi har: två begränsade kandidater. I valet mellan dessa, mellan en plump populist å ena sidan och en genomkorrumperad och oärlig person som fortsätter på den skadliga vägen mot köpta presidenter så väljer jag ändå, om än motvilligt, populisten!

Den amerikanska demokratin behöver ruskas om, den behöver en förnyas och den behöver göras oberoende av mäktiga särintressen. Detta är kanske utopiskt om något, men det måste vara bättre för systemet att det kommer en outsider, utan förpliktelser till någon annan än det amerikanska folket, till det Ovala rummet, än ytterligare en korrupt politiker som tveklöst är köpt av dessa mäktiga ekonomiska intressen, som kommer beskydda det ruttna systemet i Washington och skicka vidare USA på dess nuvarande resa mot en allt mer urholkad demokrati!

%d bloggare gillar detta: