Varför stödjer västmakterna ett (o)heligt krig i Syrien?

ANALYS

Varför Syrien?

Ännu en gång har USA med allierade bombat Syriens regim. Engagemanget i landet har pågått sedan krigets början, och varit lika oklart och diffust som kriget har varit långt. Det officiella narrativet antyder att det bara handlar om att skydda landets civila och inte långt in i konflikten kom det även att handla om att få bort Assad, ett s.k. regimskifte. 

Den första ansatsen uppnås väldigt illa genom att bejaka den andra. Genom att ösa in stöd och militära medel, såsom USA och dess dåvarande regionala allierade Turkiet, Saudiarabien och Qatar, har gjort, förlängs istället lidandet och kriget kan inte upphöra på sin egen bristande dynamik. Givetvis matchas varje steg som dessa parter tar, av motparterna; Ryssland, Iran och Irak, och under den senare tiden med avsevärt större framgång.

Om man hade bekymrat sig endast om de civilas lidande så hade man, från första början, infört ett totalt vapenembargo istället och ett exportförbud av olja, och genom drivit detta med beslutsamhet. Hade dialogen mellan stormakterna varit sundare så hade det inte varit svårt att få till stånd en fredskonferens där en lösning för landet hade kunnat knådas fram. Men nu var/är detta inte fallet! Anledningen är att motiven för agerande i regionen inte är altruistiska. Uppenbarligen drivs såväl västmakterna som andra regionala och globala makter av realpolitiska motiv, såsom alltid tidigare i historien. Tillgången till oljan, möjligheten att dra oljepipelines och rätten till baser som vaktar dessa, måste säkras genom att säkerställa vänligt sinnade regimer. Dessa behov har styrt agerandet i regionen sedan oljan upptäcktes där och inget har förändrats sedan dess. Särskilt inte nu när denna tycks sina.

Således var västmakterna mycket snabba med att försöka genomdriva ett regimskifte i Syrien, såsom man precis hade gjort i Libyen, vilket klart gick emot FN:s direktiv, medan man obekymrat vände bort blicken medan Bahrain med våld, förtryck och tortyr slog ned de fredliga protesterna under sin ”arabiska vår”, till slut med hjälp av saudiska pansarfordon! På vilket sätt var Syriens initiala hårdhänta sätt att hantera sin släng av den ”arabiska våren” på ett avgörande sätt annorlunda? På vilket sätt är Assads auktoritära men ändå sekulära regim värre än den teokratiska diktaturen i Saudiarabien? Skillnaden låg i att Syrien var allierat med Ryssland och Iran, medan Bahrain var värd för USA:s största marinbas i regionen. Således förvandlades ”skydda de civila” snabbt till ”regimskifte”.

Saudiska trupper kör över bron till Bahrain för att slå ner demonstrationerna i landet våren 2011.

Vilka är Västs allierade i Syrien?

USA under Bush Sr, Jr, Clinton och Obama har uppenbarligen inte sett det Muslimska brödraskapet (MB) som en problematisk rörelse, trots dess uttalade mål att infiltrera och underminera västvärlden, och infiltrera är just vad de har gjort. De befinner sig som rådgivare till underrättelsetjänsterna i främst USA, men även Storbritannien, och där verkar de för att man ska alliera sig med MB i Mellanöstern. Inte för att jag tror att man behöver mycket mer uppmuntran, då USA har använt sig av olika typer av militanta radikala muslimska organisationer, och rena jihadister, i ett flertal krig redan, i allt från Afghanistan, Bosnien, Libyen till nu i Syrien. Storbritannien använde jihadister som militära redskap mot sina fiender, redan på 1830-talet. Inget nytt under solen, med andra ord.

Det är således inget som överraskar att USA inte oroades av den uppenbara kopplingen mellan de grupper som tog till vapen mot regimen Assad 2011 och det uppror som det muslimska brödraskapet ledde mot Assad Sr på 80-talet, där terrorbombningar mot civila var flitigt förekommande. Man inbillade sig att det fanns moderata grupper i landet, men snabbt försvann den illusionen. Likväl fortsatte man med det omfattande stöd som slussades till rebellerna. Blicken vändes bort, när betydande grupper allierade sig med al-Qaida, som det var tanken att man skulle bekämpa efter 9/11. Än värre blev det när avsevärda resurser slussades vidare till det som senare blev IS. Det är alltså dessa gruppers ord, vi nu ska ta som sanning, vad gäller vad som egentligen händer på plats i Syrien. Hur kunde vi hamna så här fel?

Jag antar att talesättet ”ändamålen helgar medlen” är något man har tagit till hjärtat i realpolitiken, mer än någon annanstans. Detta blir än mer beklagansvärt när ändamålen i sig, inte är i närheten av att vara berömvärda!

Senator John McCain, som var en av de starkaste tidiga förespråkarna av intervention och regimskifte, poserar här med vad han påstod var ”moderata” islamister, varav flera senare skulle ge med i IS.

Regimskifte och nationsbyggande

Ända sedan konfliktens början har ropen på regimskifte och demokratisering hörts från väst. Tydligen har vi inget lärt från erfarenheten i Irak 2003-, Afghanistan 2001- och Libyen 2011, där det visat sig vara mycket svårt att införa demokrati, i betydelsen liberal demokrati, det vill säga den form av demokrati som vi har i väst.

Formell demokrati är inte svårt att införa. Att upprätta ett parlament och låta folk gå och rösta. Nu innebär dock inte denna formella förändring ett särskilt stort steg framåt, utan brukar istället bara innebära att nya etnoreligiösa grupper sätts att förtrycka de andra. Religionen är och kommer under överskådlig tid förbli den främsta källan till identitet och tillhörighet i Mellanöstern.

Utan de beståndsdelar som vi i väst tillskriver begreppet liberal demokrati, så blir det inte mycket bättre än så. Dessa är yttrandefrihet, pressfrihet, mänskliga rättigheter, ett system fritt från manipulation, politiskt förtryck och slutligen, men absolut inte minst, en sekulär och förnuftsstyrd statsapparat.

Dessa kvaliteter saknas genomgående i de nya ”demokratierna”, som väst har bombat fram. En annan aspekt av demokratiseringen av regionen, är att man genomgående röstar utefter sin etno-religiösa tillhörighet, istället utefter eventuell politisk åskådning. Detta resulterar i låsta politiska positioner och om en grupp har en demografisk majoritet så blir den gruppen också den permanenta maktinnehavaren. Ta till exemplet med shiamuslimerna i Irak, som naturligtvis, givet den politiska kulturen och synen på minoriteter, har gravt missbrukat sin maktställning. Vilket förtroende för demokratin har då sunniaraberna i det landet, när de inte ens kan skymta möjligheten att få politiskt inflytande igen, på demokratisk väg. Därav framväxten av IS. Innan arabvärlden kan demokratiseras, i egentlig mening, måste regionen således först moderniseras, se en höjd utbildningsnivå, dämpa de etniska konflikterna och, kanske viktigast, sekulariseras!

Följaktligen är det en mycket dålig idé att försöka framtvinga demokrati i länder som Syrien, ett land som består av mängder med olika etniska och religiösa grupper. Det är ett recept för katastrof!

Militära interventioner, utan ett långsiktigt politiskt och socialt engagemang, har i modern tid inte förmått bygga upp de samhälleliga institutioner som är nödvändiga för ett öppet och demokratiskt samhälle, med ett rättssystem där man respekterar mänskliga rättigheter. Utan utsikter för framgång, vilket inbegriper en lokal värderingsmässig mottaglighet för den västerländska liberala samhällsmodellen, och ett långsiktigt partnerskap med väl förankrade lokala krafter, ska sådana interventioner således inte påbörjas.

Den interventionsanda och nationsbyggandepolitik som de neokonservativa driver har tenderat att bli allt svårare för varje år som går i och med att klyftan mellan Europa och de starka reaktionära krafter i MENA vidgats allt mer. Med det sagt är det dock helt rätt att Sverige tillsammans med över 70 andra länder bidrar till att krossa IS, som utgjorde ett hot mot hela den civiliserade världen och vars brott var utan motstycke under tiden efter det kalla krigets slut. Begränsade militära insatser för att uppnå begränsade militära mål är en helt annan sak, men det ska finnas goda skäl!

Gasattacker och straffbombningar

Vad det gäller just kemgasattacken i Syrien, är bevisläget ännu oklart vad gäller förövaren även om det ser ut som att stridsgas faktiskt användes. Det har förekommit många andra attacker där mycket pekar på att den syriska regimen låg bakom. Samtidigt synes även rebellerna ha använt kemiska stridsmedel, vilket Carla del Ponte, som då ingick i FN:s särskilda utredningsgrupp för Syrien, rapporterade om 2013 (1,2) . På senare år använde även IS dessa medel, enligt andra uppgifter (3,4). Den syriska arméns multipla lager av kemiska stridsmedel har många parter fått tillgång till under konfliktens lopp (5), så det är rimligt att reservera sig för andra möjligheter.

Både USA och Frankrike säger dock att de nu har bevis (6) för att regimen utförde attacken mot Douma och FN förbereder sig just nu för att inspektera platsen för attacken. Rimligen så hade det varit bättre att avvakta med en attack tills dess att oberoende inspektörer från FN eller en annan organisation som båda sidor kan acceptera, såsom OPCW (7), hade fått tillgång till platsen, vilket är på gång just nu. I ett så känsligt läge som det var mellan stormakterna så medförde attacken en avsevärd risk för utvidgning till en vidare konflikt och inte minst motiverat med detta faktum, så hade det varit bättre att avvakta i väntan på bevis.

Detta är det minsta man kan kräva av de västerländska stormakter som står som garanter för en världsordning som ska försvara liberala demokratiska värden. Oöverlagda och emotionellt motiverade bombangrepp tenderar istället att undergräva förtroendet för inte bara denna ordning, utan även för FN-systemet och internationell rätt. Sverige, som den lilla aktör vi är, är extra utsatt i ett globalt politiskt system där de överenskomna gemensamma spelreglerna allt oftare åsidosätts. 

 

Noter:

(7) OPCW står för; Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons.

 

Annonser

Risken för kärnvapenkrig mellan USA och Nordkorea kommer förbli fortsatt hög under överskådlig tid!

ANALYS

Risken för ett krig med kärnvapen är större nu än den någonsin har varit sedan det kalla krigets slut och trots att den omedelbara krisen nu kan ha lagt sig, för denna gången, så försvinner inte risken på sikt. Istället är det troligt att vi kommer få se konflikten mellan Nordkorea och USA blossa upp igen framöver. En väldigt viktig målsättning för USA:s utrikespolitik under tiden efter det kalla krigets slut har varit att inte sitta i en situation där en av de mindre, mot USA fientligt ställda, staterna har förmågan att träffa USA med kärnvapenbärande missiler. På denna lista, av vad man har kallat ”skurkstater”, har förutom Nordkorea funnits Iran, Syrien, Irak och Libyen. Två av dessa, som har haft kärnvapenprogram, har blivit invaderade. En har tvingats skriva under ett, om än undermåligt, avtal om begränsningar och det fjärde är utsatt för ett otroligt destruktivt proxykrig. USA menar med andra ord allvar med denna målsättning och bockar av länderna på den svarta listan en efter en.

Med detta sagt, så fanns det andra anledningar till att USA gick in i Irak, rent av andra skäl som var avsevärt tyngre vägande och vad gäller Libyen så hade deras kärnvapenprogram sedan länge avslutats när USA, tillsammans med Nato ”intervenerade” i landet. Det faktum att USA gick in i Libyen och Irak efter att länderna faktiskt hade terminerat sina kärnvapenprogram, gör inget för att hjälpa Kim Jong-Un att ta steget att eliminera sitt eget program. Man kan konstatera att USA nu sitter fast i en fälla de själva har skapat.

Kärnvapnen har i mångt och mycket utgjort ett skydd mot regimskifte i dessa länder och nu inser Un att han inte under några omständigheter kan tillåta sig att släppa sina. USA å andra sidan vill inte tolerera att dess befolkning befinner sig under ett permanent kärnvapenhot från ett land som det tekniskt sett befinner sig i krig med. Således är båda ländernas positioner lika orubbliga som de är lätta att ha förståelse för.

Nordkorea är dessutom, via sin export av egna framgångar, den stat som utgör, för USA, den största riskfaktorn när det gäller spridningen av kärnvapen till Iran och andra kärnvapentörstande stater. Det är i mina ögon osannolikt att USA kommer tolerera att Nordkorea besitter förmågan att orsaka nukleär förödelse i dess kärnland. På ett eller annat sätt så kommer denna fråga att få sin lösning under Trumps mandatperiod. Frågan ställs på sin spets nu och först nu, då Nordkorea har en faktisk interkontinental förmåga.

Hotet!

Ledarna

Kim Jong-Un är en ledare som inte är vuxen sin roll. Hans irrationella utspel är inte bara samma gamla vanliga Nordkoreanska propagandanummer. Nu har han tillåtit sig att dras in i en farlig prestigedans med USA, där det kan vara lätt för honom att fatta ett dåligt beslut, såsom hoten om att skjuta av missiler mot Guam. Donald Trump gör inte saken bättre när han svarar på nästan samma sätt med hot om ”eld och förstörelse”. Det är viktigt ur USA:s perspektiv, kanske viktigare än någonsin tidigare i denna relation, att sätta ned foten mot Un, men sättet han gör detta riskerar nästan att hetsa Un till ett misstag och här visar Trump upp sin dåliga sida. Det är fullt möjligt att denna retorik är avsiktlig, på så sätt att hans administration vill provocera fram en konflikt där Un gör det första misstaget och USA får chansen att slå ut hans kärnvapenförmåga? Kanske ser man det som att det inte längre finns en annan utväg och att ett, som bäst, begränsat krig på halvön är att föredra framför att hela USA får leva under ett demoklessvärd.

Kulturaspekten

Den faktor som gör en terrorbalans med kärnvapen mellan USA och någon av de s.k. ”skurkstaterna” farligare än dem med Sovjetunionen är den kulturella faktorn. Med Sovjetunionen fanns en sansad dialog och misstag på lägre nivå utgjorde generellt sett den största risken för kärnvapenkrig, men när det gäller Nordkorea, Iran mfl så spelar den kulturella faktorn in och komplicerar situationen. En kulturell klyfta minskar kommunikationen och ökar risken för misstolkningar. USA har till exempel skäl att misstänka att Iran skulle vara villiga acceptera en kärnvapenutväxling om denna samtidigt innebar att Israel förintades. Med Nordkorea så kan det handla om att man inte vet var den yviga retoriken slutar och verkligheten tar vid. Det som bör tolkas som utrikespolitiska hot avsedda för hemmamarknaden, kommer kännas mindre bekväma att lyssna på när det finns ett reellt kärnvapenhot bakom orden. Då kan det kännas lättare att ta ett steg, hur obehagligt detta än må vara, där man själv kan styra en del av händelseförloppet. Många preventiva eller pre-emptiva krig har startats baserade på mindre hot än detta!

Den tekniska utvecklingen

Utvecklingen av minikärnvapen parallellt med utvecklingen av massiva konventionella bomber (MOAB) har inneburit att gränserna mellan kärnvapen och konventionella dito har suddats ut något. Detta faktum har smittat av sig på politikerna. Både Trump och Putin har uttryckt en större villighet att använda kärnvapen än vad som man vanligen hörde från motsvarande politiker under och direkt efter det kalla kriget. Nu har det klart uttryckts från båda herrarna att de kan tänka sig att initiera bruket av kärnvapen. Denna retorik är inte huvudsakligen avhängig dem båda som personer, utan snarare av en generell avdramatisering av bruket av kärnvapen inom de två stormakternas militära etablissemang. Denna sänkta mentala tröskel kan utgöra grunden för att diskussionen om de militära alternativen för USA visavi Nordkorea förskjuts i en riktning som resulterar i en förhöjd risk för en kärnvapenutväxling.

Kinas situation

Kina är kanske den stat i världen som är mest beroende av fred och handel för sin position och för sitt välmående. Kina kommer således inte ta steget in i en konflikt lättvindigt. Frågan om Taiwans självständighet är i princip den enda fråga som Kina skulle definitivt gå till krig för i dagens läge, med Nordkorea som det enda möjliga undantaget. Oavsett hur väldigt osannolikt det är att Kina träder in i en sådan konflikt så bör man beakta de faktorer som påverkar Peking. Det är inte svårt att se hur de styrande i Peking kan känna sig väldigt utsatta, för att inte säga inringade, om USA skulle skapa ett regimskifte i Nordkorea, vilket skulle innebära att de flyttade fram stora militära resurser precis inpå Kinas tröskel för att kontrollera och eventuellt ockupera landet. Detta skulle innebära att Kinas politiska buffert i norr, gentemot USA, raderades ut och att USA blev den dominerande makten på det Östasiatiska fastlandet.

Sedan har vi prestigeförlusten av att USA knäcker en regim vars bevarande Kina redan har gått till krig med USA över en gång. För en stat som vill bli en regional stormakt så skulle detta kunna innebära en oacceptabel prestigeförlust. Sist men inte minst så har vi det faktum att även om Nordkorea har försökt att distansera sig från Peking de senaste åren så förblir regimen helt beroende av Kinas välvilja och är i princip en av dess satelliter. Om USA tillåts fälla den sista hybridkommunistiska regimen vid Pekings sida så kommer detta få återverkningar på hela Kinas politiska system. Ett sådant regimskifte, i dess sista satellit, precis invid dess gräns, skulle helt klart påverka kinesernas syn på det egna styret och elda på kraven på demokratisering. Ett regimskifte i Nordkorea har alltså potentialen att orsaka en politisk jordbävning i Kina. Kanske just därför kan hökar i USA anse att detta är ett steg som är värt risken för en eskalering.

Summa summarum

I summering, så kan vi konstatera att mycket ligger i potten för både USA och Kina, samtidigt som Nordkorea har alla skäl att hålla hårt i sina kärnvapen. Det är i sådana här situationer, med mycket rädsla och med låsta positioner, som risken för krig är väldigt hög. Världen får hoppas på en annan lösning, men jag vet inte om de inblandade parterna ser en sådan och för varje månad som positionerna förblir låsta så ser det militära alternativet mer och mer attraktivt ut för ledarskapet i Washington.

En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!

Trump mot Clinton; populism mot korruption!

KOMMENTAR

De tre valdebatterna mellan republikanernas Donald Trump och demokraternas Hillary Clinton är nu genomförda och här kommer mina reflektioner. Jag gör helt enkelt en plus/minus lista för var och en av kandidaterna, följt av ett summerande resonemang:

Trump:

På minuskontot;

– Trump är som person inte en bra representant för ett land, och än mindre så för världens supermakt. Han är grov, plump och väldigt odiplomatisk. Man kan undra hur en sådan ”skitstövel”-stil kommer gå hem i resten av världen?

– Hans retorik speglar en orealistisk syn på Amerika (eller är den spelad?). Amerikaner har de bästa företagsledarna, de bästa soldater det bästa av ALLT! Denna utgångspunkt lär göra det svårare för honom att dra rätt slutsatser och komma fram till lösningar!

– Han är dålig populist (till skillnad från en god populist, som lyssnar på medborgarnas vilja) som försöker inbilla väljarna att han kan rätta till allt som är fel i USA. Han säger sig kunna, i ett svep, få USA att producera igen, väcka rostbältets industrier till liv, genom bättre handelsavtal rätta till den ofördelaktiga handelsbalansen och så vidare. Han lovar saker som han aldrig kommer kunna leverera! Detta är essensen i dålig populism.

– Hans många slarviga uttalanden om USA:s roll i världen kommer leda till en ökad oro för hur det vakuum som man fruktar att USA kommer lämna efter sig ska fyllas? Kommer icke-demokratiska makter flytta fram positionerna?

– Hans totala avsaknad av politisk erfarenhet!

På pluskontot;

+ Trump är inte på något allvarligt sätt knuten till någon sponsor som kommer kräva utdelning efter att han eventuellt har valts till president.

+ Han säger sig vilja rensa upp bland korruptionen i Washington (i sann populistisk anda), och det finns faktiskt skäl att tro att han är uppriktig. Han säger sig vilja genomföra ett förbud för politiker och statligt anställda att deltaga i lobbyverksamhet under 5 år efter avslutat uppdrag eller anställning. Detta gör honom verkligen hatad av båda sidor i Washington, men ger honom ett stort plus i min bok!

+ Han har insikten att NAFTA och relationen till Kina inte är ekonomiskt fördelaktig för USA som blöder arbetstillfällen.

+ Han förstår att om västs relation till Ryssland ska repareras, för repareras måste den (annars har vi att se fram emot ett nytt kallt krig), så måste man komma till Putin med mer än bara piskan. Moroten måste med och framför allt så kan inte USA:s president uttala sig så polariserat som Hillary konsekvent gör om Putin. Denna punkt kan ses som lite inkonsekvent, då jag satte odiplomatisk på minuskontot, men då tänkte jag mer ur ett personligt perspektiv. När det gäller en man som Putin, så tror jag istället att Trump lättare kommer kunna hålla ett sansat samtal, än  Hillary, utan att för den sakens skull ge efter på viktiga frågor.

+ Han vill ta itu med den illegala migrationen och droghandeln över gränsen, även om hans position om inresetillstånd behöver nyanseras, vilket jag uppfattar det som att han har gjort på sistone.

Clinton:

På minuskontot;

– Ännu en politisk dynasti! I kampanjen är det nästan bara ”Hillary” och ”I´m with Her”, och mycket lite ”Clinton”, för att dra uppmärksamheten från det faktum att hon hade inte varit en kandidat till presidentposten, eller ens en senator, om det inte hade varit för att hon är gift med Bill Clinton. Detta är lika illa som de familjeband som förde Bush Jr till makten. Familjedynastier är ovärdigt en demokrati, men det är tyvärr den vägen USA nu går.

– Korruptionen sticker i ögonen! Det faktum att ”The Clinton Foundation” har tagit emot enorma summor från diktaturer i Mellanöstern för att bekämpa problem som de absolut inte är intresserade av, såsom diarré i tredje världen, under Hillarys tid som utrikesminister är synnerligen graverande. Det kan inte bevisas att dessa stater har betalat för uppmärksamhet och förmåner (pay-to-play), men att Hillary och Bill har satt sig i denna position där det går att ifrågasätta dem på det här viset, är illa nog. Det som stärker misstanken om ont uppsåt är det faktum att Hillary höll all sin officiella korrespondens på sin privata mail och efter uppmaningar från kongressen om att lämna ut dessa så raderade hon 30.000+ mail, hyrde in ett företag som gjorde dem omöjliga att återhämta och för att vara på säkra sidan krossade sin blackberry med en hammare! Detta leder in på nästa minuspunkt.

– Oärligheten! Det är väl förtjänat att en majoritet av amerikaner anser att Hillary inte är pålitlig. Hennes konstanta ljugande sticker i ögonen och får en ifrågasätta hennes lämplighet att leda. Hon har som sagt medvetet försökt dölja sina mail, hon ljög bevisligen om mycket som rörde Benghazi-affären (att hon kände till hotbilden, att hon nekade hjälp och att hon visste om vilka som angrep och varför de gjorde det) och som grädde på moset så försökte hon vid upprepade tillfällen ljuga om sin hälsa, trots att alla kunde se att det inte stod rätt till.

– Hennes policy i Mellanöstern har skapat stora problem. Libyen blev en katastrof och Syrien ännu mer så. Iran-dealen är inget annat än en kapitulation. I Syrien har hon och Obama följt en linje som går ut på regimskifte, trots att det inte går att lösa konflikten på det viset så länge Ryssland och Iran står bakom Assad, istället för ett söka en förhandlingslösning. I syftet att uppnå regimskifte har hon stöttat odefinierbara sunniextremister som har flutit ihop med al-Nusra och andra jihadister. Vapen som har skickats till s.k. ”moderata” har sålts vidare till IS!

– Hennes konfrontationslinje i Syrien, gentemot Ryssland, är direkt farlig och har fört världen allt närmare en konflikt mellan USA och Ryssland. Väldigt få förstår detta, men ett nytt storkrig än nu like nära som under kalla krigets varmaste kriser. (Mer om detta kommer i ett separat inlägg om Trumps och Hillarys utrikespolicys) Detta är inte ett försvar för Putins agerande i Europa, eller hans bombningar av civila, men USA äger en stor del av ansvaret för situationen i just Syrien och det är där risken för en konfrontation mellan stormaktern är som störst just nu.

– Hon är en uttalad globalist och har sagt (Källa: Wikileaks) att hon vill ha ”öppna gränser” och ”enkel immigration” och har mer än antytt att hon anser att hela världen har en ”rätt” att migrera till USA. Hon står med andra ord sida vid sida med Annie Lööf i hennes vision om att fri migration är en önskvärd målsättning.

– Hon kommer fortsätta den traditionella demokratpolitik som Obama har fört, som går ut på mer stat och mer identitetspolitik och särbehandling, där trots retoriken, resultatet blir ett mer splittrat samhälle.

– Hon har fört en oärlig politisk kampanj, köpt stöd på nätet med ett fejkat antal följare på twitter till exempel och organiserat och hetsat bråkstakar som har skickats till Trumps kampanjmöten i stil med den demokratiförstörande verksamhet som Sd har utsatts för här hemma.

På pluskontot;

+ Även om mycket av Hillarys tid som utrikesminister har fläckats av spektakulära misslyckanden, så har hon trots allt erfarenheter, som hon förhoppningsvis lär sig av och allt gick ändå inte illa för henne (även om jag blir hårt pressad om jag ska tvingas nämna några framgångar).

+ Hon ser mer statsmannamässig och samlad ut än Trump. Hit räknas inte att storma ut ur möten (med Lavrov), men jag räknar som sagt relativt.

+ Hon ser ut att vara mer påläst än Trump och i migrationsfrågan så behövs det mer nyanser, även om Trump pekar på ett stort problem med den illegala migrationen och droghandeln.
I summering:

Jag lägger av tradition min mentala röst på republikanerna. De är som en kombination av högerhalvorna av moderaterna och centern, kristdemokraterna, mitt eget Medborgerlig Samling + det lilla libertarianska Klassiskt liberala partiet. Demokraterna å andra sidan står för allt jag ogillar i svenska politik. Dom motsvarar neoliberalerna i samma M och C och socialliberalerna i Liberalerna, tillsammans med socialdemokraterna ända ut till dess yttersta vänsterflank! Det är med andra ord en kamp så som den borde se ut i svensk politik, istället för den uppdelning vi har mellan en tydlig vänster och en höger infiltrerad av vänstertänk, men å andra sidan är USA ett mycket mera konservativt land än Sverige.

För att jag ska lägga min mentala röst på Hillary Clinton, som för en klassik demokratisk socialliberal politik, så krävs det någonting speciellt. Utgör Trumps kandidatur detta speciella tillfälle?

Trump är en grov och osmidig populist, med en orealistisk syn på USA:s förmåga och en orealistisk syn på hur mycket han kan vända på den vilsna skutan…men…han har i alla fall ambitionen att göra detta. Han har ambitionen att rensa upp bland lobbykorruptionen i Washington och han är inte skyldig någon någonting. Jag tror nog att hans rådgivare kan slipa bort de utspel som kan skapa oro i världen och vill han nå fram till Putin och komma till någon form av rimlig överenskommelse så ser jag det som en bra sak, inte minst för Sverige som befinner sig mitt i skottlinjen i fall att en konflikt i Mellanöstern skulle spåra ur.

Hillary är å andra sidan den kanske mest oärliga och lömska kandidaten sedan Nixon. Hennes presidenskap skulle på samma sätt som Nixons underminera förtroendet för ämbetet. Värst ur mitt eget perspektiv är att hon skulle fortsätta med det förödande stödet till islamister och jihadister i Mellanöstern. Nu när IS tid (som stat) går mot sitt slut så kommer uppmärksamheten riktas mot Assad. Där är hennes benhårda hållning att USA ska genomdriva ett regimskifte som, när det ställs mot Rysslands lika benhårda utfästelser gentemot sin gamla allierade Syrien, kan innebära en katastrof.

Ingen av kandidaterna är bra ur min synvinkel. Jag hade mycket hellre sett att Marco Rubio hade representerat republikanerna, vilket hade gett dem en riktig chans till ett skifte i Washington och framför allt en chans till en ny och mer vägvinnande profil, men nu har vi det vi har: två begränsade kandidater. I valet mellan dessa, mellan en plump populist å ena sidan och en genomkorrumperad och oärlig person som fortsätter på den skadliga vägen mot köpta presidenter så väljer jag ändå, om än motvilligt, populisten!

Den amerikanska demokratin behöver ruskas om, den behöver en förnyas och den behöver göras oberoende av mäktiga särintressen. Detta är kanske utopiskt om något, men det måste vara bättre för systemet att det kommer en outsider, utan förpliktelser till någon annan än det amerikanska folket, till det Ovala rummet, än ytterligare en korrupt politiker som tveklöst är köpt av dessa mäktiga ekonomiska intressen, som kommer beskydda det ruttna systemet i Washington och skicka vidare USA på dess nuvarande resa mot en allt mer urholkad demokrati!

Hur nära är vi ett tredje världskrig?

Vi befinner oss i en situation som kan leda till ett regionalt storkrig i Mellanöstern och till och med i förlängningen ett tredje världskrig. Risken har inte varit större sedan Kubakrisen 1962, men egentligen liknar situationen mer den som vi hade sommaren 1914. Vi har precis som då en orolig region som alla stormakterna har försänkningar i och som denna gången dessutom innehåller en värdefull råvara som alla behöver. Vi har regionala aktörer som befinner sig på en kollisionskurs som de inte kan väja ifrån utan att förlora vitala strategiska intressen till motparten. Allt medan stormakterna är mer eller mindre engagerade på olika sidor av konflikten, med åtaganden och förpliktelser som riskerar att dra in dem i ett uppblossande krig, Ryssland genom löften till Assad och USA till Turkiet genom Nato.

Detta är inte en förutsägelse om det scenario som jag håller som det troligaste, då det finns stora mentala spärrar för mellanstatliga krig i dessa dagar, tack och lov, men det är likväl en möjlighet som vi måste ta på största allvar. Därför skriver jag denna artikel.

Kriget i Syrien är arenan för ett en regional kraftmätning mellan ett sunniblock och ett shiablock om dominansen över centrala Mellanöstern. Så länge kriget förblev, formellt sett, ett inbördeskrig, där de båda sidorna huvudsakligen erhöll materiellt och ekonomiskt stöd och truppkontingenter från utlandet som i det stora hela balanserade varandra, såsom Hizbollah och de utländska jihadisterna, så hade det möjligheten att förbli geografiskt begränsat. Möjligheten fanns att kriget skulle upphöra när båda sidor nådde en utmattningsnivå som skulle möjliggöra en fredsöverenskommelse. Utvecklingen under hösten 2015 förändrade detta.

IS terrorattentat mot Ryssland över Sinai provocerade ett djupare ryskt deltagande i kriget. Ryska bombningar av rebellpositioner har nu bidragit till att vända kriget till Assadregimens fördel. Om regimen inringar och tar Aleppo så är kriget mot rebellerna i princip vunnet. Problemet är att interventionen av Ryssland riskerar sätta igång en kedjereaktion av interventioner.

Man kan likna situationen vid Koreakriget, när FN-truppernas framryckning mot Yalufloden 1950 provocerade Kinas intervention i kriget. På samma sätt, som Kina då, kan Turkiet nu inte stillatigande åse att Assad rycker fram mot gränsen och krossar det islamistiska uppror som Erdogan själv har investerat så mycket resurser och prestige i.

Shiablocket, under ledning av Iran, har skapt ett pärlband av shiadominerade stater rakt genom centrala Mellanöstern; Iran – Irak – Syrien – Libanon, som kan ge Tehran en dominerande ställning i regionen. Man sitter, om denna position kan befästas, inte bara i en position att utgöra den huvudsakliga utmanaren till Israel i den muslimska världen, vilket är det som attraherar ”good will” på den ”arabiska gatan”. Man besitter även, vilket sticker extra mycket i de sunnimuslimska ögonen de två heligaste kalifathuvudstäderna, efter Mecka; nämligen Bagdad och Damaskus. En starkt bidragande orsak till det av Gulfstaterna finansierade heliga kriget mot Assad har varit att vrida Damaskus ur hans ”oheliga” händer.

Sunniblocket, under ledning av Saudiarabien och Turkiet, startade upproret för att bryta detta pärlband genom att, som i Othello, vända på den Syriska brickan för att istället skapa ett pärlband av sunnistater; Turkiet – Syrien – Jordanien – Saudiarabien, som skulle kunna återge sunnimuslimerna dominansen över centrala Mellanöstern. Det skulle sätt dem i position att på ett bättre sätt påverka utvecklingen i Libanon och Irak. Denna strid är således av fullkomligt avgörande natur och ett nederlag för rebellerna kan absolut utgöra ett casus belli (orsak för krig) för dessa två stater. Erdogan har svurit på att Assads regim ska begravas och Saudiarabien har gjort liknande utfästelser.

Dessa stater har, tillsammans med de mindre Gulfstaterna, investerat stora summor i rebellrörelsen. Även om IS nu synes ha vänt sig mot Saudiarabien och den tidigare patronen nu har dragit öronen åt sig, så har upproret hela tiden haft en islamistisk tyngdpunkt. Upproret propagerades i moskéerna och rebellrörelsen blev snabbt dominerad av islamister. Grunden för rebellerna var det nätverk som det muslimska brödraskapet hade kvar i landet efter att deras uppror på 80-talet blev krossat av Assad Sr. I vilken mån Saudiarabien och Gulfstaterna direkt finansierade Nusrafronten (Al-Qaida) och IS är en fråga som vi inte behöver gå in på här, men det minsta man kan säga är att de snabbt måste ha blivit medvetna om att de vapen och resurser som de skeppade till Syrien till mycket stor del hamnade hos dessa organisationer.

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Turkiet har länge tillåtit sin gräns mot Syrien att vara mycket porös när det gäller flödet söderut av vapen och stridande till IS och andra jihadarméer. Att man även släppte igenom den olja som IS sålde till omvärlden blev allmän kännedom under hösten. Mer graverande är att mycket pekar på att Erdogans son Bilal har varit essentiell i förmedlandet av denna olja. Turkiet har egna intressen i norra Syrien. Man kan tänkas intervenera, inte bara för att skydda den rebellrörelse som man har agerat fadersfigur för utan även, för att förebygga en autonom kurdisk region i norra Syrien. Detta är någonting man inte är beredda att acceptera, enligt officiella uttalanden.

Just nu finns möjligheten till ett stillestånd, men vad händer om detta inte håller? Frågan kanske skulle vara; varför skulle det hålla? Regimen är i processen att vinna kriget, så varför skulle de stanna upp nu? Den enda anledningen skulle kunna vara att Ryssland ser det allvarliga i situationen, hur nära den är att eskalera, och dikterar för Assad vad han ska göra. Om man inte kommer till den slutsatsen är risken för en eskalering en realistisk möjlighet.

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudiarabien satte för två månader sedan samman en s.k. ”anti-terror koalition” av sunnimuslimska stater som en förberedelse för en intervention i Syrien. Mellan 14 februari och 10 mars hålls en stor övning i norra Saudiarabien, med minst 150.000 soldater från 20 sunnimuslimska stater, vid namnet Operation ”North Thunder”, som tydligen är en förövning för en intervention alternativt en invasion av Syrien söderifrån. Mer om detta här, här och här. Officiella källor bekräftade i februari att Saudiarabien tänker gå in med trupp i Syrien. Ryssland har svarat att detta kan leda till krig. Jag kan se två olika scenarier om stilleståndsavtalet inte håller och Saudiarabien och Turkiet känner att de behöver gå in:

1) Operation ”North Thunder” innebär en intervention söderifrån, med syfte att förhindra Assads seger genom att besätta åtminstone öknen mellan Damaskus och Raqqa. Eventuellt går man så långt att man fördriver IS helt från Syrien och besätter det territorium som IS har intagit. Då sätter man sunniaraberna i en god sitts inför en framtida fredsuppgörelse i landet. Turkiet går samtidigt in och besätter rebellerna territorium i norr och krossar YPG. Den troliga konsekvensen för IS blir att deras manskap drivs in i Irak, där Saudiarabien inte har något att vinna på att följa efter, vilket kommer förvärra situationen för Iraks shiaregering. Samtidigt står Saudiarabien i en position att kunna påverka efterkrigssituationen i Syrien i enlighet med sin wahhabitiska agenda. Den självklara positiva effekten av detta scenario blir att det blodiga kriget i Syrien upphör, även om det sker till priset av att Saudiarabien får in en fot i landet.

2) Risken finns dock att Saudiarabien och Turkiet inte nöjer sig med denna utveckling, utan står fast vid sitt åtagande att krossa Assads regim och att driva Iran ut ur landet. I det scenariot förvandlas det som man övar för i Operation ”North Thunder” till en regelrätt invasion av Syrien. Man gör kanske symboliska framstötar mot IS medan huvudangreppet riktas mot Damaskus. I detta scenario har vi ett mellanstatligt krig i regionen som snabbt kan rulla utom kontroll. Kan verkligen Irans trupper i landet hållas utanför? Vill Iran ens det? Om inte så har vi ett krig mellan Iran och Saudiarabien, som de båda har förberett sig för sedan 1979. Tankerkrig i Persiska viken och oljekris kommer som ett brev på posten.
Om saudiska stridsvagnar rusar fram mot Damaskus, kan vi då förvänta oss att det ryska flyget i landet förblir på marken? Detta ser jag inte som troligt. Om Ryssland blir en part i kriget, mot Saudiarabien och eventuellt även Turkiet så finns inte USA långt bort om Turkiet kan hävda att landet har blivit angripet. USA är uppenbarligen medveten om risken för att dras i ett krig mellan Turkiet och Ryssland, då man förflyttade militära tillgångar, såsom Patriotmissiler, från Turkiet till baser i Tyskland i höstas, trots turkiska protester. Detta signalerar uppenbarligen en tydlig ovilja att dras in i en sådan konflikt, men i ”krigets dimma” finns det inga garantier.

Summa summarum, så kan man konstatera att dagens situation är mycket farlig, där ett spel med stora insatser är på gång i Mellanöstern där även religiöst hat och oförsonlighet finns med i häxbrygden. Vi har ett Iran och dess shiamuslimska allians på tillväxt och uppåtgående och ett Saudiarabien, som inte bara ser sina sunnimuslimska trosfränder vara under hård press, utan även självt befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge med stora underskott på grund av det fallande oljepriset. Detta är en farlig kombination. Låt oss hoppas på att stilleståndsavtalet håller och leder fram till en förhandlingsfred eller åtminstone att en eventuell saudisk intervention förblir just detta och inte en invasion.

Hur mycket naiv och inkompetent regeringsutövning ska vi behöva stå ut med?

Regeringens omvändning under galgen när det gäller migrationen väcker tankar om vad vi kan förvänta oss av våra politiker? Är inte framförhållning och långsiktig planering det vi har rätten att förvänta oss av de politiker som har valts till att representera folket? Själva anledningen till att de innehar de positionerna är att vi medborgare inte har den möjlighet som de har att med hjälp av statens alla resurser kunna planera en långsiktig kurs. När regeringen i mindre utsträckning än folket i stort kan se vart en politik kommer leda till så har systemet slutat fungera som det ska. Vad beror detta på?

Beror det på att riksdagen och regeringen numera är mindre kvalificerad än någonsin under den demokratiska eran. Beror det vidare på att de som innehar positioner där i större utsträckning än någonsin saknar erfarenhet från det riktiga livet och istället för att ha innehaft riktiga jobb, eller ha drivit företag, så har de levt i en i en intellektuell bubbla där de utbildats internt i enlighet med ideologiska riktlinjer. Partierna och deras ledarskap börjar allt mer likna ungdomsförbund när det gäller det ideologiska tänkandet och den naiva synen på världen. ”Vi har varit naiva” blir en allt vanligare replik från Löfven och hans regering, men ingen skäms för detta. Det är idag inte fult att vara inkompetent, så länge man kan ursäkta sig med att ha varit snäll och naiv!

Det var inte många som inte kunde se att flyktingvågen som svepte genom Balkan i riktning som Sverige och Tyskland i somras inte skulle upphöra av sig självt. Likväl deklarerade regeringen Löfven utan minsta tvekan att vi skulle klara av detta. Inga problem kunde skymtas vid horisonten. Vi skulle inte sätta några gränser för hur många vi skulle ta emot…..förrän vi helt plötsligt tvingades göra just detta. Inte en enda antydan om att en kursändring kunde bli aktuell annonserade förrän den absolut sista sängen i riket var upptagen. Inga signaler sändes ut till omvärlden om att vi snart inte inte skulle kunna ta emot fler migranter. Är det denna standard vi numera sätter för planering? Romson svarade i en tv-intervju på frågan om huruvida vi skulle behöva upprätta gränskontroller, två dagar innan gränskontroller upprättades, att hon inte hoppades att detta skulle bli nödvändigt.

En regering som var vuxen sin uppgift skulle, som så många andra, redan innan sommaren 2015 kunnat inse att beskedet om permanenta uppehållstillstånd för alla syrier för eller senare skulle leda till en ohållbar situation. När det som inte kan beskrivas som något annat än en folkvandring fick fart under sommaren med uppemot en miljon människor i rörelse, så borde det vara enkelt att räkna ut hur länge våra resurser och vår möjlighet att husera människor skulle räcka. Varför låtsades regeringen som att det inte fanns en gräns, när detta var fullständigt uppenbart att denna gräns snart var nådd? Är detta ett seriöst sätt att bedriva politik? Är detta ett professionellt sätt att styra staten?

Istället gråter landets andra högsta ledare ut i en presskonferens som om detta skulle göra statsministerns och hennes misslyckande med att utforma en fungerande policy mindre allvarligt. Det rimliga hade varit att erkänna att man har misslyckats fullständigt och sedan avgå. Misslyckandet ligger givetvis i att man har låtit statens styre grunda sig på idealism istället för realism. Jag förväntar mig att statens politik ska grunda sig på verkligheten, att dess styre ska bedrivas på ett moget sätt med landets bästa för ögonen. Istället har dagens infantiliserade ungdomstänkande nu nått ända upp i regeringen. Jag hyser inga förhoppningar om att dagens ungdomförbundspolitik som dominerar i både höger- och vänsterblocken kommer kunna leverera svaren på detta och andra problem som ligger framför oss.

Dagens garanterade uppehållstillstånd till syrier har satt igång en massiv migration i riktning mot Sverige från hela MENA-området, från Marocko till Afghanistan, som inte bara har fört Sveriges alla sociala system till kollapsens brant, utan även har bidragit till att EU har börjat spricka. Detta får Sverige ta på sig i sällskap med Tyskland. Migrationen har, kanske permanent, rämnat Schengen och skapat stora klyftor inom Unionen. Det är i högsta grad oseriöst att locka folk med löften som inte kan uppfyllas, för att sedan be resten av EU att hjälpa till med att bära konsekvenserna av dessa locktoner. Kan vi ta emot hela Syriens befolkning? Inte? Men då ska man kanske inte utlova PUT till alla syrier som tar sig hit? I avsaknaden av en sådan kapacitet, så hade det varit rimligare och mer realistiskt av både regeringarna Reinfeldt och Löfven att istället lägga huvuddelen av de resurser som fanns till buds för att hjälpa i närområdet där man dessutom hade fått ett större värde för pengarna och sedan verkat diplomatiskt för en lösning på konflikten som båda Assad och rebellerna (med undantag för IS) kunde acceptera.

%d bloggare gillar detta: