75 år sedan krigsslutet i Europa: Vår aningslösa bild av kriget och hur den har format vårt samhälle!

ESSÄ

Den 8:e maj 2020 är det 75 år sedan det Andra Världskriget upphörde i Europa. Således en anledning att fundera lite runt detta Världskrig. Är den bild vi har fått oss till dels riktig? Jag tycker att det finns anledning att ifrågasätta epitetet ”det Goda kriget” om denna europeiska katastrof. Epitetet kommer från det faktum att de Allierade kämpade emot en expansiv auktoritär regim och det faktum att kriget ledde till befrielsen av judarna. Därmed har allt man gjort fel, ansetts som borttvättat. Historien har vittvättats genom en lavin av böcker och filmer, där man undviker alla känsliga ämnen. Ta som exempel filmen ”Infödd soldat”, där man glorifierar de nordafrikanska soldaterna i fransk tjänst, men lämpligt nog helt undviker hur de våldtog sig igenom Europa. Anthony Beevor var en av de första att lyfta fram ryska krigsbrott, men han skrapade bara på ytan. Under denna ligger en berättelse om Stalins riktiga agenda i kriget och vilar. Idén om ”det Goda kriget” blir ganska svårköpt när man beaktar att den riktiga vinnaren på den europeiska krigsskådeplatsen var det likaledes auktoritära Sovjetunionen. Det enda som särskiljer dessa två auktoritära giganters handlingar är berättelsen om förintelsen. Hur ohyggligt det än må ha varit så får judarna ursäkta, men det var många som led och inte bara nazisterna som agerade bödlar. Dödsfabrikerna i Sibirien stod inte Auschwitz långt efter i grymhet och skördade dessutom långt fler offer.

Sovjetunionen under Lenin och Stalin, mördade i runda tal 20 miljoner människor från revolutionen, genom det andra världskriget, till och med Stalins död. Det ena massmordet talar vi som besatta om, men det andra nästan inte alls. Varför? Svaret är att segrarna skriver historien och eftersom Sovjetunionen var en av segrarmakterna hade därmed även kommunisterna möjligheten, men beredvillig hjälp från Väst, att rentvätta sin historia. Se på Sverige som exempel. Vi var inte en part i kriget. Ingenting utspelade sig här. Ändå talar vi och skriver bara om nazismens brott och knappt något om kommunismens. Vi har museiutställningar och kampanjer (Forum för Levande Historia) som ska avskräcka någon från att gå den nazistiska vägen igen, men INGEN försöker avskräcka någon att gå den röda vägen igen, vilken har dödat fler människor under 1900-talet (100 miljoner) än någon annan ideologi någonsin har.

Således är syftet idag att tala om det få talar om och ännu mer sällan på ett samlat sätt. Fokus ligger, naturligt nog på Sovjetunionens brott och konsekvenserna idag av att vi har avstått från att lyfta fram dessa, men även på de missgrepp som de Västallierade stod för.

 

Historierevision

 

Det är ett känsloväckande ord. Blott tanken på att ens sedan länge inlärda föreställningar står inför en utmaning, brukar väcka omedelbara negativa känslor. Det stora flertalet vill inte gå igenom den intellektuella process som en revision av ens föreställningsvärld innebär. Det kan vara plågsamt. Jag är den första att instämma i detta, eftersom jag har gått igenom en sådan själv. Detta är ett försök till en liten revision, men inte vad gäller fakta, eftersom allting jag kommer skriva nedan redan är fakta, men dock något av en revision när det gäller bilden, värderingen, av det historiska skeendet.

Det är absolut inte min avsikt att här försöka ändra på bilden av Nazitysklands handlingar och dåd, eller på något sätt förminska dessa, så sitt lugnt i stolen. Dock vill jag rucka på bilden av ”det Goda kriget”. Föreställningen att det utspelade sig mellan en alltigenom god och en ond sida. Det andra världskriget var det pragmatiska kriget. Kriget där man ruckade på alla moraliska principer, där man svek löften och förpliktelser och där man på båda sidor utförde horribla krigsbrott. Jag skulle snarare beteckna det som ”det Smutsiga kriget”. Ett krig som förstörde centrala Europas kulturskatter och fullkomligt slet hjärtat ur oss européer. Vilket även nu, 75 år senare, visar sig genom vår moraliska och själsliga tomhet och  vilsenhet, vår avsaknad av en naturlig inre kompass och en sund självbild. Kanske mest av allt så validerade kriget bilden av kommunismen som en rumsren ideologi, vilket vi ännu idag inte kan få ur våra huvuden.

Roosevelt kallade Stalin kärleksfullt för ”Uncle Joe” och Churchill sade; ”Om Hitler invaderade helvetet så skulle jag kunna säga någonting fördelaktigt om Djävulen, i Underhuset.” Under kriget tog de ideologer som från 20-talets och framåt formade det som vi idag kallar för ”kulturmarxism”, sin tillflykt till USA. Där kom de, accepterade som de var eftersom kommunismen nu var en ”god” och allierad ideologi, att snabbt sprida sin underminerande ideologi på amerikanska universitet. Därmed lades grunden för den vänsterdominans som i våra dagar kan observeras på amerikanska universitet, och från 60-talet och framåt även på våra europeiska högre lärostäten. Vinnarna skriver alltid historien och därför har den enda man som försökte motverka denna kommunistiska infiltration av USA, senator Joseph McCarthy, målats upp som en fanatisk Don Quijote. Saken är dock att han hade rätt och jag är övertygad om att historien kommer att ge honom återupprättelse.

Det andra världskriget utkämpades mellan å ena sidan en grupp auktoritära stater och å andra sidan en auktoritär supermakt och den västliga demokratierna. Den senare omaka alliansen gjorde att demokratierna drog sig själva i smutsen och kanske hade detta en roll att spela när det gäller hur kriget fördes av västmakterna de två sista åren. För snyggt var det inte. Det finns säkerligen många som läser detta som tycker att jag inte beaktar att utan Sovjetunionen så hade Tyskland vunnit kriget och att det var nödvändigt att hjälpa dem och stötta dem så mycket det gick och därefter kompensera dem för deras lidanden.

 

Pakten som möjliggjorde det Andra Världskriget, genom att Tyskland fick ryggen fri, undertecknas av Sovjetunionens utrikesminister Molotov.

Saken är dock att denna invändning utgår ifrån en felaktig premiss: Sovjetunionen var en aggressiv makt som inte kämpade för någon annan än sig själv. Krocken mellan de två kontinentala auktoritära giganterna Tyskland och Sovjetunionen var ödesbestämd, eftersom Tyskland hade satt sig för att expandera österut för att skapa ”livsrum” för tyskarna, medan Sovjet hade satt sig för att expandera västerut, för att sprida revolutionen och utvidga partiets makt. Västmakterna gick emellan, för att skydda Polen, men hade lika gärna kunnat hamna i krig med sovjeterna 1939-40, angående Finland, då det fanns sådana tankar. Egentligen var det Andra Världskriget i Europa två separata krig med helt olika agendor. Sovjet ville expandera västerut och de Västallierade ville hindra Tyskland. Det fanns ingen anledning att tänka att Sovjetunionen skulle kompenseras för ett lidande som var resultatet av ett krig som de själva hade haft en avgörande roll i att sätta igång (Molotov-Ribbentrop avtalet).

Hur synd det än var om deras egen civilbefolkning som kom i kläm, så kunde detta inte avhjälpas genom att straffa civila i Polen, Estland, Lettland osv. Det var inte dessa ryska civila som fick något ut av Sovjetiska landvinningar. Istället gick dessa till den röda partieliten.

Det var inget fel i att samverka med Moskva i förandet av kriget, men denna samverkan borde ha skett med en kall hand. Det fanns ingen anledning att skänka bort Central- och Östeuropa i deras händer i slutet av kriget, och därmed belöna dem med de krigsmål som ursprungligen hade bidragit till att sätta igång kriget i första skeendet. Västmakterna skulle ha stått för en återgång till förkrigstida gränser, tillåtit en tillfällig Sovjetisk ockupationsstyrka i östra Tyskland och krigsskadestånd, men utöver detta kräva sovjetiskt tillbakadragande till gränsen före september 1939, uppbackat med Atombomben.

Många glömmer, i en sådan här diskussion, att USA höll en enorm trumf över ryssen i och med detta massförstörelsevapen. Röster höjdes faktiskt för en hård linje och vid behov, ett fullskaligt angrepp för at driva dem tillbaka ur Centraleuropa. Churchill var en förespråkare. Patton en annan. Det drogs upp detaljerade planer, vid namnet ”Operation Unthinkable”. Och faktum är att med kärnvapnens hjälp, så hade man troligen inte ens behövt utföra denna plan, utan det hade räckt med villigheten och ett trovärdigt hot. Sovjetunionen var fullständigt utpumpat vid det laget och USA hade precis börjat. Men 1945 var det för sent att börja skramla med vapnen. Då hade man redan myst med ”Uncle Joe” i flera år redan.

Nej, signalen att man i Väst inte tänkte acceptera en autokratisk ockupation av Centraleuropa istället för en annan, skulle ha skickats redan 1940-41. Eller senast 1943. Men viljan och ryggraden fanns inte. En förklaring till denna avsaknad är den, ovan nämnda, kommunistiska infiltrationen. Kommunister fanns överallt i Roosevelts administration. Såsom kommunisten William Bullit, som inför kriget var ambassadör i Frankrike och Roosevelts personliga sändebud till Europa. Hans administration var nerlusad av sovjetiska agenter, som rapporterade till och tog order från Moskva. Den mest upphöjda av dem var Harry Dexter White, som var vice-finansminister under Morgenthau. Öppnade sovjetiska arkiv bekräftade detta, som många länge vetat, som ett faktum. White skapade ett omfattande nätverk av agenter, som kom att utgöra en osynlig hand bakom många av Roosevelts beslut. Inte minst det mjuka och eftergivna hanterandet av Sovjetryssland.

 

Lärdomar

 

Traditionella lärdommar från kriget brukar vara dessa två: Bruka aldrig eftergiftspolitik mot en aggressiv makt och låt aldrig anti-demokrater använda demokratin för att göra slut på densamma.

Den första lärdomen glömdes bort redan innan kriget ens var två veckor gammalt och på det spåret har det fortsatt. Eftergiftspolitiken gentemot Sovjetunionen inleddes redan när man, efter det att man svarat upp mot Hitlers invasion av Polen, sedan följde upp detta med inaktivitet när det gällde Sovjetunionens invasion av samma land och sedan även Finland 1939 och vidare efter kriget när Stalin krävde och krävde och fick allt han ville ha. Demokrati och frihet, som man sade sig kämpa för, flög rakt ut genom fönstret. I dagens samhälle har vi fortsatt på samma spår gentemot dem muslimska världen, när vi har böjt oss inför hoten om oljeblockad på 70-talet och följaktligen rullat ur mattan för islam. Dag för dag kan vi se hur våra västerländska regeringar böjer sig baklänges, ställda inför hoten från det politiska islam. Detta för oss smidigt över på frågan om antidemokrater som verkar inom demokratin.

Min tilläggslärdom blir: Låt inte kommunister definiera vilka som är fascister! Stalin visade vägen för hur begreppet skulle missbrukas, när han påstod att det Finland som hans röda armé invaderade 1939, var fascistiskt. Ja, ni läste rätt: Fascistiskt! Allt som är emot kommunismen är fascism i deras ögon. Således: Låt aldrig en anti-demokrat definiera vad som är demokrati.

 

Den sovjetiska invasionsarmén möts upp av tyskarna i Polen 1939.

 

Dubbelmoralen

 

Jag skriver ovan att det Andra Världskriget, var det smutsiga kriget, till skillnad från ”det Goda kriget”. Orsaken är att för att det ska kvalificera som ”det Goda kriget”, så finns det anledning att förvänta sig att de Allierade sammantaget agerade på ett sätt som distinkt särskiljer dem ifrån den kraft som de bekämpade. Det faktum att tyskarna gjorde sig skyldiga till brott, legitimerar inte alla de brott man utförde mot allt vad konventioner och normal moral och etik heter, i kampen mot dem. Det går inte att upprepa nästan alla Tysklands krigsbrott, förutom förintelsen, och sedan utropa sig till god och intaga på den moraliska högterrängen. Låt mig nedan exemplifiera:

Aggressionskrig:

I Nürnberg dömdes tyska ledare, korrekt, för brotten ”Planerande av anfallskrig” och ”Brott mot freden”, men där sitter bland domarna representanter för samma Sovjetunionen, som planerade och utförde angreppskrig mot fredliga Polen, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Rumänien. Det blir till något av en parodi på rättvisa!

Reviderar gränser medelst våld:

Tyskland ville ändra gränsen visavi Polen medelst militärt våld, vilket var själva den utlösande faktorn för Världskriget, men 1945 fick Sovjetunionen, med våld, genomföra den största gränsrevisionen i Europa sedan frederna i Versailles och Saint Germain, när man flyttade den sovjetiska gränsen halvvägs in i Polen och den polska långt in i Tyskland.

Lebensraum:

Nazityskland ville ordna lebensraum (livsrum) för det tyska folket i Central- och Östeuropa. Kriget slutade med att Stalin ordnade utvidgat livsrum åt (främst) det ryska folket. Folkfördrivning av miljoner tyskar genomfördes, vilka ersattes av ryssar, där ryssar aldrig har bott tidigare. Såsom i enklaven Kaliningrad (f.d. Östpreussen). Vidare fördrev Stalin tiotusentals balter och förde in hundratusentals ryssar i deras länder, i syfte att förryska området.

 

En tysk pojk sörjer sin mor och syster, som har våldtagits och sedan mördats av röda armén.

 

Krigsbrott:

I Nürnberg var en åtalspunkt; ”Brott mot mänskligheten, det vill säga mord, folkmord, förslavande, deportation och andra inhumana gärningar mot civilbefolkning före och under kriget, eller förföljelse på politiska, rasliga och religiösa grunder.” En del har redan berörts ovan, men vidare kan man konstatera att 600.000 tyska civila mördades direkt, eller indirekt genom köld eller i koncentrationsläger (100.000), under den etniska rensningen av Tysklands östra delar. 2.000.000 tyska kvinnor, från 8-års ålder och uppåt, våldtogs också av den röd arméns soldater.

Viktigt att konstatera här är att detta inte var enbart resultatet av spontana lustar, utan även som ett resultat av direkta direktiv.

Sovjetunionens propagandaminister, Ilya Ehrenburg, lät trycka upp miljoner flygblad som delades ut till den röda armén. På dessa stod:

”Döda tyskarna, var du än finner dem! Varje tysk är vår dödsfiende. Visa ingen nåd för kvinnor, barn eller de äldre. Döda varje tysk. Utrota dem!”

Det finns en hel serie sådana här flygblad. I ett annat står att ”tyskarna är inte människor” och att ”ingenting i Tyskland är oskyldigt”. ”Döda en tysk varje dag” och väntar du på strid, ta tillfället att ”döda en tysk före striden”. Så här fortsätter det. Hur kan detta inte vara ett krigsbrott?

Här kan man även konstatera att Frankrike inte gjorde mycket för att hindra sina Nord- och Västafrikanska soldater från att våldta sig hela vägen genom Italien och Tyskland. Inte ens fransyskorna skonades heller detta öde, under Frankrikes befrielse. När andan väl är ur flaskan, som man säger. Bara för att ta några exempel: Dessa ”fransmän” våldtog i bara Stuttgart 5000 kvinnor…..och 8 män. I den lilla staden Vailhingen, med en befolkning på 12.000, våldtogs hela 500 kvinnor av de ockuperande marockanerna. I en by i Italien, med 2500 invånare våldtogs hela 700 kvinnor. En nästan ofattbar siffra. I hela Italien våldtogs ca 7000 kvinnor, medan 800 män som försökte skydda dem, mördades. Detta alltså under en period då Italien hade gått över till den allierade sidan.

Amerikanerna var inte mycket bättre, trots den rosaskimrande bild som ofta ges i Hollywoodfilmer. Redan i Frankrike tog de för sig av kvinnor, efter behag. Förbittrade fransmän har berättat en avvikande bild av vad som hände under befrielsen. Runt 3500 fransyskor våldtogs av amerikanska soldater, enligt uppgift. Likadant fortsatte det i Tyskland. I filmer ges bilden av tyska kvinnor som slänger sig över jänkarna, och en del sanning ligger det i det. Inte sällan i historien har kvinnor uppvisat en bristande grupplojalitet, även under ockupation, men den stora bilden är en annan. Tyskarna gick länge på svältransoner, vilket drev tyskor att sälja sig för en bit mat eller lite chockad, för att överleva. Detta utnyttjande av en utsatt position, skulle jag kategorisera som en inhuman gärning.

Amerikanerna gjorde sig även skyldiga till tortyr av krigsfångar. Bland annat när man ville framtvinga erkännanden från misstänkta för Malmedymassakern, då man kastrerade ett femtiotal Waffen-SS soldater. Samma sak skedde när man ville framtvinga erkännanden inför Nürnbergrättegångarna. En röd tråd kan dras till våra tiders ”utökade förhörstekniker”.

 

De ansvariga för morden på 22.000 polacker i Katyn, har aldrig fått möta någon rättvisa!

Ansvariga tyskar straffades rätteligen för massakrer såsom den på judar i Babi Yar och de som dödades i koncentrationslägren, men samtidigt kan man konstatera att ingen ryss ställdes till svars för massakern vid Katyn, där 22.000 polska officerare och intellektuella sköts ihjäl och slängdes i massgravar. Ingen har ställts till svars för alla de polacker, tyskar, balter, kosacker m.fl som skickades till Sovjetunionens egna koncentrations- och arbetsläger i Sibirien under och efter kriget, där otaliga miljoner dukade under.

 

Krigsfångar och Slavarbetskraft:

Tyskland använde miljoner ryska krigsfångar som slavarbetskraft, såväl som judar och andra civila. Detta var ett uppenbart krigsbrott, då så hög andel dog, även om Sovjetunionen faktiskt inte hade skrivit under Genevekonventionen som reglerar hanterandet av krigsfångar. Sovjetunionen svarade givetvis med samma mynt, när man förde mellan 4 och 5 miljoner tyska krigsfångar och infångade civila till Sibirien för att likaledes slita som slavarbetskraft. Runt 90 % kom aldrig hem igen. Detta är ganska välkänt, men mindre känt är hur de Västallierade hanterade sina tyska krigsfångar.

Eftersom både Tyskland och de Västallierade hade skrivit på Genevkonventionen, så hanterade tyskarna faktiskt sina tagna fångar väl. De utfodrades och huserades bra. Ingen ifrågasätter detta! Amerikanska röda korset rapporterade att 99 % av de amerikanska krigsfångarna i Tyskland överlevde kriget. Det som stör bilden av ”det Goda kriget”, kanske mest av allt, vid sidan av terrorbombningarna och de ryska övergreppen, är just hur de allierade kringgick de konventioner de hade skrivit under och som till och med Tyskland hade efterlevt, i relation till specifik dem i alla fall.

Eisenhower skapade en ny kategori för de tyska krigsfångarna, vilka kategoriserades som ”Avväpnade fiendestyrkor” (Disarmed Enemy Forces, DEF), istället för det sedvanliga ”Krigsfångar” (Prisoners Of War, POW). På så sätt slapp han följa Genevekonventionen och få lägren inspekterade av Röda Korset och på så sätt slapp han att släppa dem fria när krigshandlingarna avslutats, vilket jag ska komma till nedan.

Det hela för tankarna till våra egna tiders omdefinition av krigsfångar som ”olagliga stridande” (unlawful enemy combatant) under Bush tid som president.

De tyska DEF:s samlades på taggtrådsomgärdade ytor, oftast helt utan byggnader, utan skydd mot elementen annat än några fåtal minimala tält i bästa fall och utan toaletter. Soldaterna svältes medvetet av Eisenhower, eftersom de amerikanska förråden var överfulla, men tyskarna fick, som en uttryckte det, ”äta gräs” och annan människootjänlig föda, såsom soppa på fågelfrön och mycket lite att dricka. Tiotusentals, kanske rent av fler, dog under månader av denna behandling och enligt en rapport från Figaro var lägren fylld av ”levande skelett” och folk ”dog i mängder av undernäring”. Många reducerades till bara 45 kg och invändande amerikanska militärer jämförde förhållandena med koncentrationslägren.

 

Ett av Eisenhowers DEF-läger (här kallat POW-läger, av ren ignorans), där så många dukade under.

 

Montgomery och Patton, till deras heder, vägrade deltaga i detta och släppte omgående sina fångar. Även Omar Bradley försökte, men följde sin kontraorder från Eisenhower, som verkligen hatade tyskarna. ”Det är synd att vi inte kunde ha dödat fler (av tyskarna)” sade han efter krigsslutet. Kanske fanns den tanken med i behandlingen av de tyska krigsfångarna? Tyska civila hindrade att dela med sig av sina egna svältransoner, till krigsfångarna och till och med när Röda Korset försökte ingripa med en försändelse av mat från Schweiz, så hindrades de att leverera maten.

Ett syfte med definitionen av de tyska krigsfångarna som DEF:s, var att kunna använda dem som slavarbetskraft. Precis det som Tyskland hade gjort mot ryska fångar (som i.o.f.s. inte stod under konventionens beskydd), vilket man också hade dömt folk för i Nürnberg. Att Sovjet gjorde på detta sätt, är en sak, men att de västallierade på detta sättet ryckte undan sin egen moraliska legitimitet, är svårbegripligt. Krigsfångar får inte enligt konventionen, sättas i arbete, och ska släppas fria så fort krigshandlingarna har upphört. Istället för att vara föredömen när det gäller moral, etik och laglighet så drevs man av hämnd. Framförallt Frankrike, som behandlade sina fångar riktigt uselt. Frankrike kom att hålla 680.000 tyskar som slavarbetskraft, medan USA och Storbritannien vars ca 460.000, i minst ett års tid. Under denna tid hyrde Franska staten ut dem till civila och tjänade på så vis 50 miljarder francs/år.

Terrorbombningarna:

Jag avser att snart skriva en separat text om bombkriget mot Tyskland, så detta får bli att avkortat resonemang. Det räcker med att här konstatera att de omfattande bombningarna mot de tyska städer (160 av de större förstördes i grunden), som uttryckligen syftade till att döda så många civila som bara möjligt, otvivelaktigt är ett krigsbrott. Bruket av brandbomber skapade brandinfernon som döda tiotusentals, om inte fler, på platser som Hamburg och Dresden, som inte står effekten av atombomberna långt efter.

 

Inte Treblinka, utan Dresden.

 

Totalt dödades uppemot en halv miljon civila tyskar av bomberna. Tvister pågår dock om vilka siffror som ska anses gälla. Anmärkningsvärt är att det var fler fransmän som dödades av allierades bombare (67.000), än britter som dödade av tyska bomber och raketer (60.000).

Till skillnad från atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki, som syftade till att förkorta kriget, så var brandbombningen av Dresden, blott månader från krigsslutet i en stad helt berövad industrier som kunde påverka krigsförloppet, en fråga om oproportionerlig hämnd. Att förinta en kulturskatt som Dresden så lättvindigt och utan militärt syfte var djupt omoraliskt. Vi talar idag om rimliga svar på handlingar i krigstid, och då får man konstatera att britterna och amerikanerna fällde 10 ggr fler bomber på Tyskland än vise versa. Detta trots att man själv upplevt att det gav liten effekt på ett lands stridsvilja. Snarare stärkte den. En mindre del av bomberna nådde militära mål, och dessa fick effekt. Inte minst på framställningen av syntetisk olja.

Man kan undra vad som hade hänt om hela bombarsenalen hade riktats in på dessa militära mål, istället för att vägledas av hämndbegär?

 

De ohyggliga effekterna av brandbomberna, som skapade en sådan hetta att folk koktes ihjäl i sitt eget kroppsfett, eller torkades till mumier, som här på bilden.

 

Slutligen

 

Många som läser den här texten, invänder säkerligen med att Hitlerregimen gjorde sig skyldig till liknande och värre. Detta är tveklöst ett faktum, men handlade kriget om att stå upp för någonting bättre, eller handlade det om att sänka sig till samma nivå? 

Det jag tycker är intressant, när man funderar över vad som var rimligt att göra mot tyska civila och krigsfångar, under och efter kriget, är vilken skuld man anser att de har för Hitlers krig. Det är ett historiskt faktum att Hitler bara fick runt en tredjedel av de tyska rösterna i det sista fria val 1933, där han fick makten. Detta åberopas ofta i andra sammanhang, men sällan hör man det i diskussioner som denna.

Om en majoritet av tyskarna inte valde Hitler till makten och inte heller kunde påverka den riktning landet tog under de 13 år som landets styrdes auktoritärt, hur kan man då anse tyskarna kollektivt ansvariga för tyska krigsbrott och brott mot judar med flera?

Fanns det inte all anledning att från, åtminstone de Västallierades sida, från 1944 och framåt, föra ett så rent krig som möjligt och att agera så hedervärt som möjligt efter kriget, med argumentet att man faktiskt kom för att befria tyskarna från en autokratisk regim?

Det är troligen sant att Hitler under fredåren vann stöd av fler tyskar än de ca 33 % som röstade honom till makten, tack vare det ekonomiska uppsving han skapade, men hur skulle dessa personer kunnat veta att det hela skulle leda till krig. Hitlers retorik, riktad mot tyskarna, var hela tiden fylld av löften om fred.

I summering, så anser jag att man kan säga att det Andra Världskriget var ett rättfärdigt krig, men att det tyvärr till stora delar bedrevs på ett smutsigt och nedrigt sätt. Vi måste vara ärliga mot oss själva när vi betraktar detta krig och dess efterspel. Det var ett misslyckande för Västvärlden att dels föra kriget på det viset mot de civila, men även i underlåtelsen att leva upp till den ursprungliga förpliktelsen att skydda Polen, som man till slut i alla fall skänkte i Sovjet-tyranniets händer. Alla de polska soldater som i de allierades arméer hade stridit för frihet och demokrati, blev snuvade på konfekten i ett lömskt stormaktspolitiskt spel. Ovärdigt, var det!

Man kan undra, när allting summeras, vad skillnaden var (om vi för en stund bortser ifrån förintelsen), mellan en tysk ockupation av Centraleuropa och en rysk? Frankrike och Storbritannien gick i krig för att hindra en auktoritär stats övertagande och koloniserande av denna region, men fick avrunda kriget med att acceptera en annan auktoritär stats övertagande och koloniserande av densamma. 40 år skulle denna ockupation vara, till stort förtret och skada för Centraleuropas invånare.

De Västallierades kapitulation och inför kommunismen fick oerhörda konsekvenser för de 75 år som har följt sedan dess. Vi har fått uppleva en terrorbalans, med ett permanent hot om kärnvapenutrotning, otaliga proxykrig runt om i världen och politisk instabilitet och sist men absolut inte minst, en legitimering av kommunismen som en av den goda sidans styrkor, vilket har möjliggjort en infiltration av våra samhällen som till stor del idag formar vår föreställningsvärld och vår, ja, värdegrund. Denna värdegrund har öppnat dörren för massinvandring, kulturrelativism och annan subversiv intellektuell verksamhet som idag har gjort våra samhällen svaga, berövade en sund självbild och ett sunt självförtroende.