Ryssland mellan öst och väst

Detta är en essä som publicerades i UNT 14 september 2008. Den handlar om hur Ryssland slits mellan dess asiatiska arv och de västerländska influenserna.

Ryssland mellan öst och väst

(Upsala Nya Tidning 14 september 2008)

Det stora frågetecknet idag gällande Ryssland är i vilken riktning landet ska utveckla sig. Mot en demokratisk framtid eller tillbaka till den autokrati som har varit gällande genom en så stor del av den ryska historien? Vägledning till svaret på denna fråga kan man försöka finna i den ryska historien. Under större delen av Rysslands historia har landet slitits mellan influenserna från å ena sidan väst och å andra sidan öst. Sedan 1700-talet har landet pendlat mellan korta perioder av modernism och impulser från väst, och långa perioder av återgång till den autokratiska österländskt influerade politiska kulturen.

När Mongolerna krossade det första ryska riket, det s.k. Kievriket, på mitten av 1200-talet kapades effektivt de band som hade funnits till väst. De splittrade ryska furstendömena låg under mongoliskt inflytande fram till 1400-talets slut, då furstendömmet Moskva började samla riket åter.

Det ryska politiska systemet som formades under den mongoliska tiden karakteriserades av tsarens oinskränkta makt. Det fanns ingen kraft som balanserade denna och tsaren hade makt över alla invånares liv och egendom. Böndernas frihet blev allt mer kringskuren och den större delen av dem blev livegna. Uttalandet från storfursten Ivan ”den förskräckliga” att, ”alla är slavar” är en bra summering av förhållandena.

Ivan den fruktansvärda

Avsaknaden av en kraft som kunde balansera maktutövningen från tsaren i det ryska samhället har tyvärr förblivit en konstant genom den ryska historien fram till vår tid.

Det ryska 1800-talssamhället var delat i två läger gällande Rysslands hemvist; som en del av Europa eller som en separat enhet, med kulturella rötter i Bysans och med ett outtalat tankemönster som hade sina rötter i mongolriket. De förra kallades ”Västermän” och de senare ”Russofiler”. Västermännen såg till den västerländska rättsstaten, demokratin och rationalismen som en förebild, medan de såg Ryssland som obildat, vidskepligt och despotiskt. Russofilerna betonade de andliga värdena i det gamla ”Heliga Rus”, till skillnad från det materiella och omoraliska väst. Både Russofiler och Västermän såg Peter den Stores reformer som en vattendelare i den ryska historien. Russofilerna såg dessa som en katastrof medan västermännen såg dem som en välsignelse.

Peter den Store (1696-1725) genomförde således det första försöket att närma Ryssland till väst. Peter ville framför allt förbättra statsapparatens förmåga att effektivt styra och administrera landet, och militärens kapacitet. Försöken att skapa en effektiv och centraliserad byråkrati hämmades dock av korruption och nepotism. Peter som var måttligt religiös, bringade kyrkan under fullständig statlig kontroll efter svenskt mönster och försökte skapa en sekulär skola. Utbildningen var annars kyrkans domän. Ett embryo till universitet skapades som senare skulle långsamt växa till sig, men någon allmän sekulär skola blev det inte.

Riktigt radikal var reformen som syftade till att avskaffa adelns ensamrätt till högre positioner i statlig tjänst. Peter ville skapa ett meritokratiskt system som främjade social mobilitet i samhället, efter västerländska idéer. Denna reform överlevde dock inte Peter, och urvattnades snabbt efter hans död.

Peters reformer var startskottet för en serie försök att modernisera Ryssland efter västerländsk förebild. Problemet för dessa reformsträvanden var dock att de oftast misslyckades att tränga ner på djupet i samhället. Istället blev det ofta en fråga om yta och form, på bekostnad av innehåll.

Rysslandskännaren P. A. Bodin beskriver den ryska kulturen som bara kapabel till att se företeelser i svart och vitt, som en konsekvens av dess speciella religiösa och historiska bakgrund. Detta har lett till att alla stora reformer av det ryska samhället har skett via tvära kast, där det gamla har setts som alltigenom dåligt och det nya som alltigenom gott. Detta kategoriska tänkande ledde till ett okritiskt anammande av de nya idéerna, där allt sågs som bra för Ryssland, utan nödvändig anpassning till lokala förhållanden. Denna s.k. maximalism förhindrade stegvis förändring av det ryska samhället. Istället skapade varje ogenomtänkt reformvåg motvilja, som lede till en reaktion som i sin tur skapade en motreaktion och så vidare. Detta mönster blir särskilt tydligt när man ser på Rysslands 1900-talshistoria.

Katarina II som tillträdde 1762, ville fortsätta Peters arbete, och underhöll föreställningen om sig själv som en upplysningsfurste. Viss tryckfrihet tilläts men det hela framträder ändå som en schimär. Upplysningsprinciper som rätten att åberopa rättigheter gentemot härskaren lyste med sin frånvaro, inte heller hennes idéer om den ”fria bonden” förverkligades. Snarare stärktes kontrollen och förtrycket av bönderna. Reaktionen på det s.k. Pugatjevupproret 1773 och senare hotet från den franska revolutionen, skulle helt ta död på alla förhoppningar om ett upplysningsbaserat styre.

Reaktion och repression skulle följa på segern i Napoleonkrigen, men de ryska arméernas tid i Västeuropa hade sått frön till idéer om hur Ryssland skulle kunna reformeras. Sällskap av unga officerare konspirerade med avsikten att inrätta ett konstitutionellt styre i Ryssland. Detta resulterade i Dekabristupproret 1825, som dock snabbt slogs ner och en ny lång period av repression följde.

Inte förrän den förnedrande förlusten mot västmakterna i Krimkriget (1854-56) avslöjade hur långt efter Ryssland hade fallit kände den nya tsaren Alexander II sig tvingad at reformera landet. Ännu en gång i syfte att komma ifatt väst. Livegenskapen avskaffades 1861 och reformentusiasmen spred sig i riket. Skolväsendet reformerades, pressfriheten utvidgades och det juridiska systemet närmade sig det i väst, med ett visst oberoende från statsmakten. När tsaren mördades 1881 av en anarkist, drog dock den efterträdande tsaren Alexander III i bromsen och försökte vrida tillbaka klockan på reformerna. Till viss del blev det också så, men anden var nu utsläppt ur flaskan och gick inte att locka in igen. Autokratins integritet var dock aldrig en fråga som tsaren var villig att kompromissa med. Inte förrän Ryssland drabbades av ytterligare ett nesligt nederlag, denna gång utdelat av Japan 1905, med efterföljande oroligheter på hemmafronten blev tsarmakten villig att dela makten med en, dock svag, Duma. Trots tvära kast mellan reformvilja och repression så framträder 1700- och 1800-talen som en period där autokratin sitter tryggt i sadeln och influenserna från väst nyttjas när de är till fördel för makten, annars trycks de ner med emfas. Reformer liknande de som kom att genomföras på 1900-talet blev det aldrig tal om.

Revolutionen 1917 innebar ett totalt förkastande av den gamla ordningen till förmån för en ny idé från väst; Marxismen. Denna maximalistiska ideologi, lånades inte som förr från de kapitalistiska och liberalkonservativa västerländska eliterna, utan istället från en västerländsk arbetarklassutopi.

I början, efter marsrevolutionen, fanns det utrymme för socialdemokrater och till och med liberaler i det revolutionära styret, men detta kom att ändras i och med novemberrevolutionen, då bolsjevikerna tog den fullständiga makten.

Denna utveckling låg i linje med vad som kan förväntas av den dynamik som en revolution frambringar, dvs ett tillstånd utan auktoriteter och strukturer där våldet härskar och de mest extrema parterna tenderar att ta över. Det ligger i deras ideologiska natur att inte tolerera de andras värderingar och åsikter, samtidigt som de synes vara mer villiga att bruka våld för att få sin vilja igenom.

Så långt höll sig fortfarande revolutionens excesser inom de ramar som tidigare observerats under revolutioner i västerlandet, som exempelvis den franska med dess terrorvälde. Det som skulle komma efter Lenins död, Stalins maktövertagande med allt vad det innebar, har sedan dess dock varit ett trätoämne. Stalin, antog en skepnad, efter sitt maktövertagande, som mer liknade den traditionella österländska despoten, såsom mongolkhanen eller Ivan ”den förskräckliga” IV från 1500-talet, än någonting som skulle kunna tänkas komma ur denna västerländska utopi. Kritiker av sovjettiden har hävdat att Stalins diktatur var den naturliga fortsättningen på ”proletariatets diktatur”, oavsett om revolutionen hade skett i väst eller öst.

Detta är dock inte helt självklart. Istället kan Stalintiden bäst förstås om den ses som ett slut på den impuls av västerländskt tänkande som revolutionen innebar och en återgång till de asiatiska rötterna. Den österländska delen av den ryska kulturtraditionen tog överhanden, och marxismen drevs till sin maximalistiska ytterlighet mer än vad som kanske någonsin hade varit möjligt i väst.

När Sovjetunionen rasade samman under 90-talet, så var det tid för ännu en impuls av västerländskt tänkande under Jeltsins ledning. Enligt invant mönster så var allt det gamla fel och allt det nya rätt. I enlighet med den s.k. ”Chicagoskolan” genomfördes en hårdhänt chockterapi med avregleringar och omfattande privatiseringar utan nödvändiga modifikationer för de ryska förhållandena. Det tidigare sociala nätet revs bort och den systembundna korruptionen ledde till att industrin slumpades bort för en spottstyver när det nu var tillåtet att äga det partipamparna tidigare bara kontrollerat. En sund kapitalism, baserad på stegvisa förändring av samhället, fick aldrig en chans att blomstra. När Putin kom till makten så upplevde många ryssar detta som en befrielse från oredan och den utrikespolitiska förnedringen under Jeltsin.

Den stora frågan idag är huruvida detta Jeltsins Ryssland bara var ytterligare en kort impuls av västerländskt tänkande, som i efterhand kommer att framstå som ett misslyckat försök att närma Ryssland vid väst, eller om det var början på en brytning med Rysslands starka asiatiska arv?

Putins tid har märkts av vad som tycks vara en återgång till denna auktoritära tradition, med pressrepression och schimärdemokrati. Det finns inget civilt samhälle, ingen motpol till den exekutiva makten och full kontroll av media har förvandlade Duman till en enpartiförsamling. Frågan som framträder är om inte ryssarna i detta läge föredrar stabilitet och en stark ledare som garant för denna, då deras erfarenheter av förändringar är så traumatiska?

Det är omöjligt att bedöma huruvida Ryssland kommer att helt falla tillbaka in i gamla mönster eller om nästa reformvåg väntar någonstans runt hörnet, och om den i så fall kommer att lyckas bättre? Troligt är dock att Ryssland för en lång tid framöver är låst i ett reaktionärt tankemönster och att Putins avtryck sitter avsevärt djupare än Jeltsins.