Turkiet och USA – Dolda agendor?

KOMMENTAR

Erdogans turkiska armé går nu in i norra Syrien, för att upprätta en buffert mellan kurdiska YPG och Turkiets egen kurdiska befolkning. Alldeles uppenbart ser man ytterligare en autonom kurdisk entitet vid sin södra gräns, som ett stort problem.

USA:s agerande reser en hel del ögonbryn, men är helt i linje med Trumps utrikespolitik. Han gör helt enkelt som generalerna alltid har velat göra: Gå in och slå till hårt, och sedan dra sig ur fortast möjligt! Trump vill inte involveras i nya långvariga konflikter.

Trump raljerar lite om att kurderna ”inte hjälpte oss med Normandie”, och menar med detta två saker. 1) USA skiljer på långvariga allierade som man delar värderingar och intressen med, och tillfälliga allianser för att lösa specifika problem. 2) Det är inget svek i den bemärkelsen att kurderna har gjort USA en tjänst, och sedan blivit svikna. Istället menar han att eftersom USA istället har hjälpt kurderna, så har de inga förpliktelser längre.

Situationen är dock lite mer komplicerad än så! IS uppstod ur den röra som USA lämnade efter sig i Irak och blev ett hot som nådde ända fram till Europa och i viss mån till USA. Kurderna blev redskapet för att städa upp denna röra och USA:s hjälp till självhjälp var således även i eget intresse, och inte bara av välvilja.

Visst kan man, med fog, hävda att USA inte har ett långsiktigt ansvar för kurderna i regionen, men samtidigt är det ett faktum att de har stått på USA:s sida i tre krig, 1991, 2003 och nu senast. I deras eget intresse ligger kanske att bygga mer förtroende med en grupp som kan ha ett modererande inflytande på islam i regionen och en säkerhetspolitiskt stabiliserande effekt, på längre sikt. Det vill säga, när har kurderna har fått sin egen stat.

Bakom USA:s ovilja att ställa sin armé som en spärr framför sin NATO-allierade Turkiets, strävan att upprätta sin buffert i norra Syrien, ligger osäkerheten runt vad den pyrande konflikten länderna emellan ska leda till. Ända sedan den misslyckade kuppförsöket i Turkiet 2016, som Erdogan ser som en amerikansk sammansvärjning mot honom, har relationerna länderna emellan varit sämre än någonsin, sedan Turkiet blev en del av NATO.

Turkiet har nu graviterat allt mer mot Rysslands sfär, vilket bland annat har resulterat i Turkiets kommande inköp av Rysslands luftvärnssystem; S-400, vilket bryter mot NATO:s regler. Troligen vill Trump, genom att dra sig tillbaka och genom att tillerkänna Turkiets, dess hävdade rätt till en buffertzon i Syrien, ta steg mot att lappa ihop den skakiga relationen med NATO-partnern.

Sedan kan man skönja en dold agenda, i ockupationen av en remsa av Syrien. Erdogan säger att han vill skapa en plats för ca 2 miljoner, av de 3,5 miljoner, syriska flyktingar som nu finns i Turkiet. Egentligen ska detta ses som en omlokaliseringspolitik i Stalins värsta anda. Eller med andra ord, en tvingande bosättningspolitik. Erdogan vill, högst troligt, blanda upp den kurdiska befolkningen vid Turkiets södra gräns, med sunniaraber, för att på så sätt förbättra landets säkerhetspolitiska situation mer långvarigt än en tillfällig buffertzon någonsin kan.

Slutligen bör noteras att Erdogan ännu en gång hotar med att skicka sina 3,5 miljoner syrier (och andra) mot Europa! Denna gång, om vi insisterar med att kalla invasionen en invasion! Hur utfallet blir, är osäkert, men en sak är säker och det är att Europas politiska etablissemang inte kommer sätta ner foten mot den turkiska halvdiktatorns hot! Man kan se på det som så, att våra politiker saknar ryggrad. Till skillnad från Trump, som inser att han kan sätta hårt mot hårt gentemot Kina i det embryo till handelskrig, som just nu råder dem emellan, tack vare att Kina är så mycket mer beroende av relationen till USA än vise versa.

Europas politiker låter sig hållas gisslan av Erdogan, vars land är fullständigt beroende av EU, för sin handel och som hade kollapsat om EU bara hade satt hårt mot hårt och krävt att landet kontrollerar sina gränser, eller i alla fall ger tusan i att aktivt släppa fram migranterna till Europa. Men dessvärre tror jag inte att ryggradslösheten är den enda faktorn i detta sammanhang. När man ser en grupp, med alla makt i sina händer, agera på ett fullständigt irrationellt och självdestruktivt sätt, så är det lätt att misstänka att det finns något annat i spel. Detta ”annat” är att detta liberal-socialistiska etablissemang egentligen vill ha den massmigration mot EU, som Erdogan ”hotar” med. Det är svårt att landa i någon annan slutsats.

Erdogan hotar Europa med heligt krig?

ANALYS

Turkiets utrikesminister Mevlut Cavusoglu, deklarerar att europeisk motvilja mot invandring från den muslimska världen kommer leda till heligt krig i Europa! Det blir en tolkningsfråga om man ska se detta som bara en analys, eller som ett underförstått hot om något som kommer ske om Europa inte lägger ner sitt motstånd mot invandringen (Fotnot 1). I linje med tidigare uttalanden från Erdogans styre så lutar jag mot det senare, att detta är ett illa förtäckt hot från Ankara! Underkasta er vår vilja att låta våra trosbröder invandra fritt, eller få se kontinenten härjad av jihad!

Man ska även se detta och liknande uttalanden som ett led i en ansträngning att skapa mer splittring mellan den muslimska minoriteten och majoritetsbefolkningen i Europa.

Jag blir mer benägen att tolka den turkiska utrikesministerns uttalande som ett förtäckt hot när jag betraktar Erdogans och hans ministrars allt mer aggressiva ton mot Europa sedan kuppförsöket i somras. Europa hotas till höger och vänster med grava konsekvenser varje gång han stöter på patrull, vad gäller allt från gulenister till uteblivna framsteg i medlemsförhandlingarna. Erdogan talar med en ton som man skulle kunna förvänta sig från en diktator i spetsen för en militär stormakt. Många tolkar hans beteende som att han inbillar sig vara en ny ottomansk Sultan, vars mission är att göra Turkiet till just denna stormakt igen. Klart är i alla fall att EU vacklar inför dessa verbala attacker och förmår inte hålla en gemensam front. Erdogans upprepade hot om att använda sig av ”migrationsvapnet” håller Europas politiker på hälarna.

Drömmer Erdogan om att plocka upp de ottomanska sultanernas mantel?

Det som verkligen sätter in utrikesministerns uttalande i ett retoriskt mönster är det tal som Erdogan själv höll bara några timmar senare, där han deklarerade att han såg Europadomstolens beslut om slöjor på arbetsplatser som startskottet på ”en konflikt mellan korset och halvmånen”. Denna retorik rimmar väl med uttalandet om att heligt krig mellan kristendomen och islam snart kommer rasa i Europa.

Detta visar hur hans världsbild ser ut och indikerar, som jag nämnde ovan, att han mentalt troligen lever i sultanernas tid, med stora drabbningar mellan det muslimska imperiet och det kristna väst. Det är i alla fall så här han gärna beskriver konflikten, då han vet att det går hem hos en turkisk befolkning som inte har glömt storhetstidens dagar, eller den förnedring som turkarna fick genomlida när det Ottomanska riket kollapsade för västerlänningarnas händer.

Denna världsbild är falsk eftersom faktum är att detta inte alls är en konflikt mellan två religioner. Istället är den värderingskonflikt som nu rasar över Europa en konflikt mellan hans radikala muslimska ideologi och det sekulariserade moderna samhället. Det är dock ingen valvinnare att hetsa mot det moderna samhället i Turkiet, ett land som trots allt länge har stått och vägt på detta samhälles tröskel. Det är inget sätt att samla turkar som bor utspridda över Europa under fanan. Det är enklare då att ställa islam mot kristendomen och spela på historien. Det som trots allt indikerar att Erdogan ändå förstår vad denna konflikt handlar om är sättet han angrep EU på, i talet med anledning av domslutet om slöjan. Han sade; ”Ner med era principer, värderingar och rättsuppfattning”. Han förstår mer än väl att för oss handlar detta om en kamp för moderna principer och värderingar och inte om tro.

Vad har då Erdogan i tankarna? Inte många tänker att Erdogan avser, eller ens har förmågan till att, uppvigla till heligt krig i EU. Detta trots att han sedan många år redan stödjer ett heligt krig i Syrien. Det som oroar ligger istället på längre sikt. Erdogan verkar långsiktigt för att vidga den redan avsevärda klyftan mellan muslimerna boendes här och det moderna sekulära samhället. Syftet är att öka sitt inflytande över de europeiska länder som har stora turkiska minoriteter och om han får in Turkiet i EU kunna träda in som en dominerande maktfaktor med inte bara samma röstetal som Tyskland, utan även ha möjlighet att påverka flera andra EU-medlemmars ställningstaganden, genom sin roll som alla muslimers förkämpe i Europa. EU skulle splittras i två identitära block och all anpassningsinriktad integration av Europas muslimer skulle bli än svårare än vad den är idag.

Om Erdogan lyckas med sitt uppsåt, att så ytterligare split mellan muslimerna och vad vissa ser som den kristna fienden, så kan Cavusoglus förutsägelse kanske ändå bli sann på sikt. Således, på mer än ett sätt, är Turkiets uttalanden om heliga krig och kamp mellan islam och västvärlden ett reellt hot mot vår inre stabilitet.

 

Fotnoter:

(1) För att sätta detta uttalande i perspektiv så kan vi göra en tankelek. Hur skulle vi ha reagerat om man byter ut länderna? Turkiet till Ryssland och Holland till Estland. Säg att många ryssar vill invandra till Estland. En opinion i Estland byggs upp mot att den redan ansenliga ryska befolkningen i landet ska få växa ännu mer. Putin träder in och fördömer detta motstånd och deklarerar att alla estniska politiker är fascister och nazister. Han följer upp med att ”konstatera” att inbördeskrig mellan ester och ryssar kommer utbryta i Estland mycket snart. Trots att detta är, liksom är fallet med Holland, en långt ifrån överhängande risk i dagsläget. Skulle vi bara se Putins uttalande som en analys av läget? Skulle det inte ligga närmare till hands att läsa in ett förtäckt hot i denna ”analys”? Att man rent av skulle verka för att detta scenario blev en verklighet, om den egna etniska gruppen fick som den ville. Tidningsrubrikerna dagen efter skulle skrika ut att snart står ”små gröna män” på gatorna i Narva och Tallin.

En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!

Hur nära är vi ett tredje världskrig?

Vi befinner oss i en situation som kan leda till ett regionalt storkrig i Mellanöstern och till och med i förlängningen ett tredje världskrig. Risken har inte varit större sedan Kubakrisen 1962, men egentligen liknar situationen mer den som vi hade sommaren 1914. Vi har precis som då en orolig region som alla stormakterna har försänkningar i och som denna gången dessutom innehåller en värdefull råvara som alla behöver. Vi har regionala aktörer som befinner sig på en kollisionskurs som de inte kan väja ifrån utan att förlora vitala strategiska intressen till motparten. Allt medan stormakterna är mer eller mindre engagerade på olika sidor av konflikten, med åtaganden och förpliktelser som riskerar att dra in dem i ett uppblossande krig, Ryssland genom löften till Assad och USA till Turkiet genom Nato.

Detta är inte en förutsägelse om det scenario som jag håller som det troligaste, då det finns stora mentala spärrar för mellanstatliga krig i dessa dagar, tack och lov, men det är likväl en möjlighet som vi måste ta på största allvar. Därför skriver jag denna artikel.

Kriget i Syrien är arenan för ett en regional kraftmätning mellan ett sunniblock och ett shiablock om dominansen över centrala Mellanöstern. Så länge kriget förblev, formellt sett, ett inbördeskrig, där de båda sidorna huvudsakligen erhöll materiellt och ekonomiskt stöd och truppkontingenter från utlandet som i det stora hela balanserade varandra, såsom Hizbollah och de utländska jihadisterna, så hade det möjligheten att förbli geografiskt begränsat. Möjligheten fanns att kriget skulle upphöra när båda sidor nådde en utmattningsnivå som skulle möjliggöra en fredsöverenskommelse. Utvecklingen under hösten 2015 förändrade detta.

IS terrorattentat mot Ryssland över Sinai provocerade ett djupare ryskt deltagande i kriget. Ryska bombningar av rebellpositioner har nu bidragit till att vända kriget till Assadregimens fördel. Om regimen inringar och tar Aleppo så är kriget mot rebellerna i princip vunnet. Problemet är att interventionen av Ryssland riskerar sätta igång en kedjereaktion av interventioner.

Man kan likna situationen vid Koreakriget, när FN-truppernas framryckning mot Yalufloden 1950 provocerade Kinas intervention i kriget. På samma sätt, som Kina då, kan Turkiet nu inte stillatigande åse att Assad rycker fram mot gränsen och krossar det islamistiska uppror som Erdogan själv har investerat så mycket resurser och prestige i.

Shiablocket, under ledning av Iran, har skapt ett pärlband av shiadominerade stater rakt genom centrala Mellanöstern; Iran – Irak – Syrien – Libanon, som kan ge Tehran en dominerande ställning i regionen. Man sitter, om denna position kan befästas, inte bara i en position att utgöra den huvudsakliga utmanaren till Israel i den muslimska världen, vilket är det som attraherar ”good will” på den ”arabiska gatan”. Man besitter även, vilket sticker extra mycket i de sunnimuslimska ögonen de två heligaste kalifathuvudstäderna, efter Mecka; nämligen Bagdad och Damaskus. En starkt bidragande orsak till det av Gulfstaterna finansierade heliga kriget mot Assad har varit att vrida Damaskus ur hans ”oheliga” händer.

Sunniblocket, under ledning av Saudiarabien och Turkiet, startade upproret för att bryta detta pärlband genom att, som i Othello, vända på den Syriska brickan för att istället skapa ett pärlband av sunnistater; Turkiet – Syrien – Jordanien – Saudiarabien, som skulle kunna återge sunnimuslimerna dominansen över centrala Mellanöstern. Det skulle sätt dem i position att på ett bättre sätt påverka utvecklingen i Libanon och Irak. Denna strid är således av fullkomligt avgörande natur och ett nederlag för rebellerna kan absolut utgöra ett casus belli (orsak för krig) för dessa två stater. Erdogan har svurit på att Assads regim ska begravas och Saudiarabien har gjort liknande utfästelser.

Dessa stater har, tillsammans med de mindre Gulfstaterna, investerat stora summor i rebellrörelsen. Även om IS nu synes ha vänt sig mot Saudiarabien och den tidigare patronen nu har dragit öronen åt sig, så har upproret hela tiden haft en islamistisk tyngdpunkt. Upproret propagerades i moskéerna och rebellrörelsen blev snabbt dominerad av islamister. Grunden för rebellerna var det nätverk som det muslimska brödraskapet hade kvar i landet efter att deras uppror på 80-talet blev krossat av Assad Sr. I vilken mån Saudiarabien och Gulfstaterna direkt finansierade Nusrafronten (Al-Qaida) och IS är en fråga som vi inte behöver gå in på här, men det minsta man kan säga är att de snabbt måste ha blivit medvetna om att de vapen och resurser som de skeppade till Syrien till mycket stor del hamnade hos dessa organisationer.

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Turkiet har länge tillåtit sin gräns mot Syrien att vara mycket porös när det gäller flödet söderut av vapen och stridande till IS och andra jihadarméer. Att man även släppte igenom den olja som IS sålde till omvärlden blev allmän kännedom under hösten. Mer graverande är att mycket pekar på att Erdogans son Bilal har varit essentiell i förmedlandet av denna olja. Turkiet har egna intressen i norra Syrien. Man kan tänkas intervenera, inte bara för att skydda den rebellrörelse som man har agerat fadersfigur för utan även, för att förebygga en autonom kurdisk region i norra Syrien. Detta är någonting man inte är beredda att acceptera, enligt officiella uttalanden.

Just nu finns möjligheten till ett stillestånd, men vad händer om detta inte håller? Frågan kanske skulle vara; varför skulle det hålla? Regimen är i processen att vinna kriget, så varför skulle de stanna upp nu? Den enda anledningen skulle kunna vara att Ryssland ser det allvarliga i situationen, hur nära den är att eskalera, och dikterar för Assad vad han ska göra. Om man inte kommer till den slutsatsen är risken för en eskalering en realistisk möjlighet.

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudiarabien satte för två månader sedan samman en s.k. ”anti-terror koalition” av sunnimuslimska stater som en förberedelse för en intervention i Syrien. Mellan 14 februari och 10 mars hålls en stor övning i norra Saudiarabien, med minst 150.000 soldater från 20 sunnimuslimska stater, vid namnet Operation ”North Thunder”, som tydligen är en förövning för en intervention alternativt en invasion av Syrien söderifrån. Mer om detta här, här och här. Officiella källor bekräftade i februari att Saudiarabien tänker gå in med trupp i Syrien. Ryssland har svarat att detta kan leda till krig. Jag kan se två olika scenarier om stilleståndsavtalet inte håller och Saudiarabien och Turkiet känner att de behöver gå in:

1) Operation ”North Thunder” innebär en intervention söderifrån, med syfte att förhindra Assads seger genom att besätta åtminstone öknen mellan Damaskus och Raqqa. Eventuellt går man så långt att man fördriver IS helt från Syrien och besätter det territorium som IS har intagit. Då sätter man sunniaraberna i en god sitts inför en framtida fredsuppgörelse i landet. Turkiet går samtidigt in och besätter rebellerna territorium i norr och krossar YPG. Den troliga konsekvensen för IS blir att deras manskap drivs in i Irak, där Saudiarabien inte har något att vinna på att följa efter, vilket kommer förvärra situationen för Iraks shiaregering. Samtidigt står Saudiarabien i en position att kunna påverka efterkrigssituationen i Syrien i enlighet med sin wahhabitiska agenda. Den självklara positiva effekten av detta scenario blir att det blodiga kriget i Syrien upphör, även om det sker till priset av att Saudiarabien får in en fot i landet.

2) Risken finns dock att Saudiarabien och Turkiet inte nöjer sig med denna utveckling, utan står fast vid sitt åtagande att krossa Assads regim och att driva Iran ut ur landet. I det scenariot förvandlas det som man övar för i Operation ”North Thunder” till en regelrätt invasion av Syrien. Man gör kanske symboliska framstötar mot IS medan huvudangreppet riktas mot Damaskus. I detta scenario har vi ett mellanstatligt krig i regionen som snabbt kan rulla utom kontroll. Kan verkligen Irans trupper i landet hållas utanför? Vill Iran ens det? Om inte så har vi ett krig mellan Iran och Saudiarabien, som de båda har förberett sig för sedan 1979. Tankerkrig i Persiska viken och oljekris kommer som ett brev på posten.
Om saudiska stridsvagnar rusar fram mot Damaskus, kan vi då förvänta oss att det ryska flyget i landet förblir på marken? Detta ser jag inte som troligt. Om Ryssland blir en part i kriget, mot Saudiarabien och eventuellt även Turkiet så finns inte USA långt bort om Turkiet kan hävda att landet har blivit angripet. USA är uppenbarligen medveten om risken för att dras i ett krig mellan Turkiet och Ryssland, då man förflyttade militära tillgångar, såsom Patriotmissiler, från Turkiet till baser i Tyskland i höstas, trots turkiska protester. Detta signalerar uppenbarligen en tydlig ovilja att dras in i en sådan konflikt, men i ”krigets dimma” finns det inga garantier.

Summa summarum, så kan man konstatera att dagens situation är mycket farlig, där ett spel med stora insatser är på gång i Mellanöstern där även religiöst hat och oförsonlighet finns med i häxbrygden. Vi har ett Iran och dess shiamuslimska allians på tillväxt och uppåtgående och ett Saudiarabien, som inte bara ser sina sunnimuslimska trosfränder vara under hård press, utan även självt befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge med stora underskott på grund av det fallande oljepriset. Detta är en farlig kombination. Låt oss hoppas på att stilleståndsavtalet håller och leder fram till en förhandlingsfred eller åtminstone att en eventuell saudisk intervention förblir just detta och inte en invasion.

Folkmordet på armenierna var den logiska slutakten i det Ottomanska rikets blodiga sönderfall

Folkmordet på armenierna och fördrivningen av grekerna utgjorde slutpunkten på det Ottomanska rikets hårdhänta behandling av dess kristna befolkning. I takt med att de kristna tröttnade på förtrycket och gjorde uppror mot det turkiska styret så pådrevs den ottomanska metamorfosen från mångkulturelt imperium till turkisk nationalstat. Intoleransen mot religiös avvikelse under den ottomanska tiden övergick till intolerans mot språklig avvikelse i den turkiska staten. Auktoritär kontinuitet med andra ord. 

Den 24 april utgjorde hundraårs-minnesdagen för det turkiska folkmordet på dess armeniska befolkning. Naturligt nog möter Turkiet mycket kritik för inte bara sin roll som armeniernas baneman, utan kanske framför allt för att landets ledare vägar att erkänna att det var ett brott i sig. Påve Franciskus hade ryggraden att deklarera att detta var ”det första folkmordet under 1900-talet”, varpå sultan Erdogan svarade med hotelser som mer påminner om den Ottomanska tiden, vilket kanske var just den signal han ville sända. Det anmärkningsvärda svaret ljöd: ”Jag fördömer Påven och vill varna honom att inte begå samma misstag igen”.

Erdogans Turkiet ser, för att citera Foreign Policy, ”mindre och mindre ut som en europeisk demokrati och mer och mer som en en-mans-autokrati i Mellanöstern.” Denna turkiska ledare, som i juni söker stöd i de generella valen för en reform som ytterligare stärker presidentämbetets makt vilket ger honom än mindre anledning att bekymra sig för den oppositionella sekulariserade alewitiska minoriteten och de partier som dessa dominerar, håller på att föra landet i en oroväckande riktning. Förtryck av press och yttrandefriheten, kvinno- och jämställdhetsfientlig politik, stöd till terroristerna i Hamas och den syriska jihadrörelsen och kanske mest oroväckande förtäckt stöd till IS och passivitet inför deras försök att massakrera kurderna i Kobane. Det senare visar att vad förnekanden av sina egna brott i historien kan leda till för politik. Utan en gedigen självrannsakan, en öppen diskussion om landets brott mot mänskligheten, kan landet inte utvecklas till en respektabel nation, såsom tyskarna har efter kriget. Turkiet i dess nuvarande skick, med dess nuvarande ledning hör inte på långt när hemma i Europa!

Turkiets försvarare, skyller det armeniska folkmordet och den senare fördrivningen av grekerna från Konstantinopel och Mindre Asien på krigen (VK I och Grek-Turkiska 1919-22). De menar att fördrivningen och folkmorden kan ursäktas med att turkarna försökte förhindra att fler landsändar skulle kapas bort av kristna på samma sätt som hade skett sedan serberna påbörjade sin frihetskamp med upproret av år 1804. De menar att behandlingen av armenier och greker var ett direkt svar på fördrivningar av muslimer från Balkan i takt med befrielsekamperna där. Det är sannolikt att turkarna kan ha sett på saken på detta viset, men det är inget försvar för deras oproportionella svar. I botten ligger en unken föreställning och vilar; att Muhammeds följare hade den gudagivna rätten att styra de folk som de hade invaderat. Dem som gjorde uppror, med självständighet i åtanke skulle inte visas någon pardon. Oviljan hos Erdogan och hans gelikar i Ankara att erkänna det brottsliga i folkmordet ännu idag avslöjar att de fortfarande bär på detta tankegods. De anser att det var turkarnas rätt att bestraffa de upproriska. De kan inte se att frihetskamperna var en legitim korrigering av ett ursprunglig övergrepp; den muslimska invasionen av regionen.

Det Ottomanska riket var under 1800-talet plågat av ständiga uppror, men inte bara från kristet håll. Lokala pashor, såsom den ökända Ali Pasha ”Lejonet från Ioannina”, trotsade centralmakten på olika håll i riket. Under sina 82 levnadsår karvade Ali Pasha ut en i praktiken självständig stat utifrån sin pashalik med säte i Ioannina, som täckte Albanien och den grekiska regionen Epirus. På randen till det grekiska självständighetskriget stod den sista konfrontationen där han faktiskt verkade, omedvetet, till förmån för det grekiska upproret, men när ett lönnmord fasciliterade det abrupta slutet på hans bana så uteblev konsekvenserna för hans allierade. Samma godartade slut mötte de bosniaker som 1831-32 gjorde uppror mot det Ottomanska riket i syftet att utverka självstyre för de bosniska muslimerna. Upproret under ledning av Husein Gradascevic ”Draken från Bosnien” (ytterligare ett färgstarkt tillnamn) var klart inspirerat av det serbiska dito från år 1804-15, som fick konsekvensen att Ryssland utkrävde autonomi för Serbien 1829. Medan serberna massakrerades och torterades i drivor efter sitt upprors nesliga slut, så fick de bosniska muslimerna inte erfara någon liknande hämnd från Sultanen. Det är tydligt att muslimer och kristna dömdes efter olika mallar. Det som verkligen är anmärkningsvärt är det faktum att denna praxis inte ändrades ens i relation till wahhabiterna, som inte bara gjorde uppror mot Sultanen, utan även utmanade hans religiösa auktoritet som Kalif och alla rättroendes ledare. Svaret borde ha blivit gruvligt, men i själva verket blev detta ytterst släpphänt. Det wahhabitiska samhällets ideologi utgjorde ju ett hot mot ett av riket fundament. Istället för att göra som man senare gjorde på Chios, d.v.s. döma befolkningen kollektivt, så nöjde sig den utsända egyptiska armen, som bekämpade wahhabiterna mellan 1811-18, med att endast eliminera emiren och ett fåtal religiösa ledare. Resten av det politiska ledarskapet och folket fick återgå till sina liv och snart var wahhabiterna tillbaka vid makten.

Grunden för den särskiljande hårdheten mot de kristna ligger i det ”kontrakt” som turkarna ansåg sig ha ingått med sin kristna befolkning. De kristna var ”skyddade” från omfattande politiskt våld (men inte vardagliga övergrepp och orättvisor) så länge de var lojala. Så fort de tog sig rätten, som bevisligen muslimer också tog sig, att göra uppror mot utsugning och förtryck för att kräva självstyre eller mer, så tog detta ”beskydd” omedelbart bort. De kristna skulle då påminnas om sin plats i hierarkin, om vilka som var herrefolk och vilka som var rättslösa.

"Massakern på Chios" av Eugene Delacroix, som tillsammans med Lord Byrons dikter gjorde mycket för att skapa opinion mot de ottomanska övergreppen

”Massakern på Chios” av Eugene Delacroix, som tillsammans med Lord Byrons dikter gjorde mycket för att skapa opinion mot de ottomanska övergreppen

När grekerna inledde sin befrielsekamp var det ottomanska svaret således logiskt: Den upproriska ön Chios intogs 1822 och befolkningen dömdes kollektivt till utrotning. 20.000 hängdes på plats och resterande 70.000 greker skickades till slavmarknader i öster. Resultatet blev en väldig upprördhet i Väst och Ryssland där man, korrekt, ansåg att det Ottomanska riket hade gått långt bortom vad som var legitimt i försvar av rikets suveränitet. Således var fröet sått till, inte bara dessa makters intervention för att säkerställa en självständig grekisk stat, utan även en långsiktig intervention i det Ottomanska rikets inre affärer med syftet att skydda de kristna invånarna från ytterligare barbariska övergrepp. IS av idag framstår i perspektiv av Chios och det senare folkmordet på armenierna som rena duvungar. Turkarna frossade i pålning, uppsprättande av gravida magar, slängandet av barn från kyrktorn osv osv. Det är tydligt vilka IS får sin inspiration ifrån!

Vem vet vad som hade hänt om turkarna inte hade svarat på de kristnas uppror med en sådan gruvlig grymhet? Kanske hade riket överlevt längre? Kanske hade inte så många muslimer fördrivits från Grekland Och Bulgarien? Klart är i alla fall att det fanns röster i Västeuropa som var vänligt inställda till det Ottomanska riket före Chios och en del till och med efter. Dessa, främst brittiska, turkofiler såg det så som att ottomanerna höll trätande kristna fraktioner isär genom sitt, som man menade pragmatiska, styre. De fick vatten på sin kvarn efter att ha bevittnat de oupphörliga bråken mellan olika kristna trosinriktningar vid Jerusalems heliga platser mellan munkar och präster, ofta med dödlig utgång. Om dessa personer hade levt i vår tid så hade de säkerligen tolkat krigen i f.d. Jugoslavien under 1900-talet i ljuset av det ottomanska tillbakadragandet. Vad de dock inte insåg var att det ottomanska riket, istället för att dämpa konflikter, fungerade som en tryckkammare där aversion byggdes på genom århundradena med anledning av den negativa särbehandlingen de kristna och den generella ekonomiska stagnationen som orsakades av rikets tilltagande reaktionära religiösa karaktär.

Det finns även anledning att invända mot det moraliska resonemang som jag tog upp tidigare; att grymheterna mot greker och armenier var ett svar på fördrivningen av muslimer från Balkan, vilket skulle ge dessa inte bara ett sken av politisk nödvändighet, utan även av moralisk rättfärdighet. Detta resonemang ställer dock begreppen på huvudet. Hur kan man likställa ett ockuperande folks ”rätt” att leva i ett land i en privilegierad position, med ett ockuperat folks genuina rätt till självstyre? Man kan tycka att det finns en preskriptionstid på invasioner och historiska övergrepp, men ur moralisk synvinkel finns denna inte när det gäller folk och nationer som har en bibehållen kontinuitet och som fortsätter att lida av dess konsekvenser. Turkarnas ”rätt” att styra över det Ottomanska rikets icke-turkiska domäner har aldrig existerat. De hade missbrukat sin position gentemot de erövrade folken genom ett inrätta ett religiöst apartheidsystem som bibehölls genom århundradena motiverat av de nämnda föreställningar om muslimerna som ett herrefolk. Om ottomanerna inte hade etablerat detta system så hade muslimernas framtid i balkanländerna troligen fått en betydligt ljusare utveckling än vad som blev fallet under 1800- och 1900-talen. Här handlar det inte huvudsakligen om kollektivt ansvar, utan det individuella ansvaret som var och en har haft för att ha levt som en del av en högre kast gentemot, ofta sina egna landsmän, motiverat av religionen.

Uppdelningen av den odlingsbara jorden på Peloponnisos kan tjäna som en illustration av denna samhällsordning. De 40.000 muslimerna på halvön, varav de flesta var grekisk-talande och konvertiter sedan lång tid tillbaka, ägde 300.000 hektar mark, medan de 360.000 kristna ägde 150.000 hektar. Med andra ord ägde den genomsnittliga muslimen 17 gånger mer jord än den genomsnittliga kristna jordägaren. Var och en muslim som levde i detta system kunde inte undgå att inse att detta är ett fullständigt orättvist apartheidsystem som man såväl individuellt, som förmånstagare av detsamma, som kollektivt bar ansvar för. Att muslimer fördrevs med anledning av detta förhållande och de upprepade folkrättsliga förbrytelser som turkarna utsatte de revolterande kristna för legitimerar således inte det våld som greker, armenier och andra östkristna utsattes för senare. Detta var givetvis inte ett resonemang som den ottomanska staten kunde förstå när det hela utspelade sig. Få ockuperande makter inser att dess egen ockupation är illegitim. Det man däremot kan kräva är att dagens turkiska regering ska kunna inse detta och sluta ursäkta folkmordet med moraliskt relativistiska resonemang!

En ohygglig bild av unga offer för massakrer på armenier 1895

En ohygglig bild av unga offer för massakrer på armenier 1895

Ursäkten att folkmordet på armenierna var ett svar på gerillaverksamhet till stöd för den ryska armen under det första världskriget faller också, då den Ottomanska regimen redan 20 år tidigare hade visat vad man var beredda att göra för att kväsa de armeniska strävandena efter likabehandling med muslimerna. 1894-96 genomfördes de s.k. Hamidiska massakrerna då uppemot 300.000 armenier slaktades i östra Anatolien. Detta kan betraktas som en generalrepetition inför det som skulle komma, eller som en sista varning till armenierna: acceptera en underlägsen position, eller dö. Då som 1915 kom starka protester mot dödandet och planer drogs upp över hur armenierna skulle räddas, men i slutändan kunde inget göras annat än att framföra protester.

Folkmordet på armenierna får utgöra den slutgiltiga domen över det Ottomanska riket. Det enda möjliga långsiktiga utfallet av det månghundraåriga religiöst baserade förtrycket av de kristna och herrefolkstänkandet blev ett sönderfall dränkt i blod. Blod utgjutet i namn av hämnd, blod utgjutet i namn av förakt för en undersåte som sågs som underlägsen i Guds ögon. Samtidigt som den ottomanska staten gick under i blodsorgier, så föddes den turkiska staten ur denna situation som en blodsfärgad fågeln fenix. En stat född ur oförätter mot sina kristna undersåtar som fortsätter i samma mentalitet via behandlingen av kurderna. Utrensningens och utestängandets logik fortsätter men nu med andra förtecken. Efter att ottomanerna hade rensat ut de kristna, kunde den nyfödda turkiska staten skapa sin identitet runt en turkisk nation. Kurderna, där många hade varit behjälpliga i övergreppen mot de kristna, blev nu dem som inte passade in. Det är samma skruvade tankegångar i ny skepnad: Att en ockupant förklarar ett ockuperat folks kamp för likaberättigande som illegal.

Jag skulle vilja illustrera det bisarra i det ottomanska moraliska tänkandet genom en jämförelse med ett kontrafaktiskt historiskt scenario: Tänk er att Nazityskland hade vunnit kriget och genomfört sin kolonisation av bland annat Ukrainas bördiga jordar. Huvuddelen har här portionerats ut bland tyskar och till nazismen ”konverterade” ukrainare. Århundraden senare börjar imperiet implodera tack vare såväl att ”de allierade” har återuppstått, som att ukrainska uppror har blossat upp. Nazister fördrivs från Ukraina under våldsamma former, till svar på såväl orättvisorna som råa tyska anti-partisan operationer med massavrättningar. Tyskland påbörjar då ett massmord på en polsk befolkning som börjar visa tecken på politisk rastlöshet, och fördriver de överlevande ner till Venedig, med motiveringen att de är på väg att ta exempel från sina slaviska bröder. En avnazifierad tysk stat skapas, efter fredsavtal med de allierade, som nu inkluderar hela det tidigare Polen. Hundra år senare kan denna tyska stat ännu förneka folkmordet på polackerna och driva tesen att det var ett motiverat självförsvar mot separatism, medan man väntar på att ett världssamfund som genom sin tystnad accepterar denna moraliska relativism ska uppta det nya Tyskland i sin varma famn!

Känns detta bisarrt? Då vet ni hur armenierna av idag känner inför hur världen hanterar Turkiets undanflykter och fortsatta agerande mot armenierna!

Turkiet har utanför Kobane visat att landet inte hör hemma i EU

Det finns tillfällen i historien då alla civiliserade folk måste stå enade mot det som är en uppenbar ondska, tillfällen då alla måste lägga sina meningsskiljaktigheter åt sidan. Nazismen var en sådan ondska och IS är det nu! Det är beklämmande att se västvärlden vela och inte våga sätta in erforderlig kraft i bekämpningen av den jihadistgrupp som kanske har störst potential att växa till ett riktigt hot i framtiden. Kommer man i framtiden säga att ”det var här man hade chansen, det var här man kunde stoppa dem tidigt, men beslutsamheten räckte inte till”? Kriget mot IS är inte ett krig som vilket annat. Denna konflikt utgör en vattendelare mellan de som förvarar värden som demokrati och religionsfrihet och de som vill införa diktatur och religiöst förtryck. De ställningstagande som parterna gör här, dock ofta mer outtalat än uttalat, bör tjäna som en indikator på vilka som är våra vänner och vilka som spelar en fult spel under bordet. Tankarna går till länder som Turkiet, Qatar och Saudiarabien.

Det är uppenbart att den halvhjärtade och begränsade flygoffensiven inte kommer stoppa IS. Detta har höga amerikanska militärer också uttryckt sin oro för. Marktrupper från en kvalificerad armé kommer med all sannolikhet för eller senare behöva sättas in! Det rimliga alternativet är då Turkiet som har Natos andra största armé som, även om den inte håller västeuropeisk kvalitet så, är mer än kapabel att krossa IS. Turkiet har också ett moraliskt ansvar, som går utöver det uppenbart rimliga i att skydda civila som man ser blir angripna tvärs över gränsen vid Kobane. Turkiet kan lastas för att i samverkan med bland annat Qatar, ha hjälpt till med att bygga upp den radikala islamistiska jihadrörelse som strider i Syrien idag. Turkiet har tillåtit jihadister att använda landet som ett transitland, man har låtit, eller som en del uppgifter indikerar, rent av själva tränat dessa radikala krigare på sitt eget territorium. Erdogan för en islamistisk utrikespolitisk agenda som är i det största okänd för folk här hemma och vars slutmål vi ännu bara hjälpligt kan pussla ihop. Det är i vilket fall tydligt att Erdogan vill verka för att sprida det islamistiska styrelseskicket över regionen.

Tydligt är också att de förhoppningar som har funnits på Turkiet från Washingtons håll har kommit på skam. USA:s strategiska vision är att ett antal regionala makter ska ta avlasta USA i dess upprätthållande av den internationella ordningen. Australien förväntas ta ett ansvar för sitt närområde, såsom landet gjorde i samband med krisen på Timor 1999. Japan förväntas avlasta USA i Östasien. Indien, som Sydasiens stora och stabila demokrati, tar och förväntas fortsätta att ta ett ansvar för sitt närområde, såsom man gjorde för Östpakistans (idag Bangladesh) civila 1971. Turkiet har på detta vis förväntats att bära ett medansvar för Mellanöstern med anledning av att landet hör till Nato och är en demokrati. Dessa förväntningar har dock kommit på skam. Turkiet är mer intresserade av att skydda turkiska intressen än av att skydda civila i nöd. Mer intresserade av att stärka den turkiska etnonationalismen än att komma fram till en rimlig överenskommelse med kurderna. Mer intresserade av att sprida islamism än demokrati. Mer intresserade av att attackera Israel än att tjäna som en opartisk medlare i konflikten mellan Israel och araberna (som man gjorde innan islamisterna kom till makten).

Det brukar pratas om kolonialt ansvar när det gäller västländerna, men när det gäller Turkiet som historiskt sett var regionens kolonialmakt så är det tyst. Turkarna upprätthöll via det Osmanska riket ett kolonialt välde över regionen under mer än 400 år. Om man ska utmäta ansvar i enlighet med gällande kolonialdiskurs så är det rimligt att påpeka att det Osmanska riket fortplantade och i mycket förstärkte genom Millet-systemet den identifikation via religionen som är boven bakom mycket av de religionskrig som nu rasar i Mellanöstern. En sekulariserad statsbildning under åtminstone en del av dessa år hade troligen kunnat dämpa dessa eldar, men nu upprätthölls istället ett system där lojaliteten med den religiösa gruppen var allt.

Således har Turkiet en del i det som händer både i kort och långt perspektiv. I och med detta och sin direkta närhet så ska en stor skugga falla över landet för dess undlåtenhet att agera. Erdogan försvarar sig med att han bara vill träda in om man också avser störta Assads regim. Givetvis ska vi verka för att en auktoritär diktator ska avlägsnas, men som de flesta förnuftiga vänner av demokrati i väst för länge sedan har insett så krävs det en demokratiskt sinnad opposition för att detta ska kunna förverkligas. Ett aktivt avlägsnande av Assad i dessa dagar skulle bara leda till ett stärkande av just de islamister som de demokratiska krafterna nu tvingas kämpa emot i form av IS. Erdogan, hindras dock inte av detta då han är mer intresserad av islamism än demokrati! Om vi ska acceptera hans krav för ett deltagande i en intervention; att man bekämpar både IS och Assad i ett svep, så hamnar vi i en mycket svår situation där vi bekämpar vår egen målsättning parallellt med att vi försöker uppnå den. För att ens försöka sig på detta konststycke så krävs det en mobilisering på en skala som vi inte sett sedan det andra Gulfkriget 2003 och ett helvete som skulle få efterspelet till denna invasionen att blekna i jämförelse. Nej, det är inte aktuellt i dagsläget att invadera hela Syrien med västerländska trupper för att avsätta Assad och sedan vägleda landet till demokrati under 10-15 år framöver. Istället hade det varit rimligt att de muslimska staterna i närområdet tar ansvar för att skydda civila mot de ohyggliga brott som IS utför och avser utföra framöver. Turkiet har chansen att visa var dess lojaliteter ligger; med islamisterna i IS och al-Nusra etc, eller med de som kämpar för frihet och anständighet. Turkiet står här inför ett tydlig val! Nu väljer Erdogan islamisterna i ett osmakligt maktspel där han förnöjt ser på medan de kurder som så länge har kämpat för sina rättigheter i det egna landet nu blir massakrerade av IS.

För att återknyta till att jag tog upp nazisterna i inledningen så skulle jag vilja avsluta med att säga att jag ser detta svek mot oskyldiga och värnlösa civila som ett moraliskt lågvattenmärke i klass med när Stalin beordrade sin röda armé till passivitet medan nazisterna krossade de polska motståndsmännens uppror i Warszawa 1944. Där satt de på Wislas östra strand och tittade på när staden brann och invånarna slaktades, för att bli av med den polska oppositionen till det framtida sovjetstyret av landet. På samma sätt sitter nu de turkiska armén och tittar på medan deras egna antagonisters civila slaktas av vår tids stora ondska. Nu när Erdogan sätter sig i samma moraliska division som den sovjetiska ledaren så borde det vara uppenbart att han och hans land inte har en plats i Europa och definitivt inte i EU, så länge nuvarande styre, metoder och tankesätt präglar Turkiet.

%d bloggare gillar detta: