Risken för kärnvapenkrig mellan USA och Nordkorea kommer förbli fortsatt hög under överskådlig tid!

ANALYS

Risken för ett krig med kärnvapen är större nu än den någonsin har varit sedan det kalla krigets slut och trots att den omedelbara krisen nu kan ha lagt sig, för denna gången, så försvinner inte risken på sikt. Istället är det troligt att vi kommer få se konflikten mellan Nordkorea och USA blossa upp igen framöver. En väldigt viktig målsättning för USA:s utrikespolitik under tiden efter det kalla krigets slut har varit att inte sitta i en situation där en av de mindre, mot USA fientligt ställda, staterna har förmågan att träffa USA med kärnvapenbärande missiler. På denna lista, av vad man har kallat ”skurkstater”, har förutom Nordkorea funnits Iran, Syrien, Irak och Libyen. Två av dessa, som har haft kärnvapenprogram, har blivit invaderade. En har tvingats skriva under ett, om än undermåligt, avtal om begränsningar och det fjärde är utsatt för ett otroligt destruktivt proxykrig. USA menar med andra ord allvar med denna målsättning och bockar av länderna på den svarta listan en efter en.

Med detta sagt, så fanns det andra anledningar till att USA gick in i Irak, rent av andra skäl som var avsevärt tyngre vägande och vad gäller Libyen så hade deras kärnvapenprogram sedan länge avslutats när USA, tillsammans med Nato ”intervenerade” i landet. Det faktum att USA gick in i Libyen och Irak efter att länderna faktiskt hade terminerat sina kärnvapenprogram, gör inget för att hjälpa Kim Jong-Un att ta steget att eliminera sitt eget program. Man kan konstatera att USA nu sitter fast i en fälla de själva har skapat.

Kärnvapnen har i mångt och mycket utgjort ett skydd mot regimskifte i dessa länder och nu inser Un att han inte under några omständigheter kan tillåta sig att släppa sina. USA å andra sidan vill inte tolerera att dess befolkning befinner sig under ett permanent kärnvapenhot från ett land som det tekniskt sett befinner sig i krig med. Således är båda ländernas positioner lika orubbliga som de är lätta att ha förståelse för.

Nordkorea är dessutom, via sin export av egna framgångar, den stat som utgör, för USA, den största riskfaktorn när det gäller spridningen av kärnvapen till Iran och andra kärnvapentörstande stater. Det är i mina ögon osannolikt att USA kommer tolerera att Nordkorea besitter förmågan att orsaka nukleär förödelse i dess kärnland. På ett eller annat sätt så kommer denna fråga att få sin lösning under Trumps mandatperiod. Frågan ställs på sin spets nu och först nu, då Nordkorea har en faktisk interkontinental förmåga.

Hotet!

Ledarna

Kim Jong-Un är en ledare som inte är vuxen sin roll. Hans irrationella utspel är inte bara samma gamla vanliga Nordkoreanska propagandanummer. Nu har han tillåtit sig att dras in i en farlig prestigedans med USA, där det kan vara lätt för honom att fatta ett dåligt beslut, såsom hoten om att skjuta av missiler mot Guam. Donald Trump gör inte saken bättre när han svarar på nästan samma sätt med hot om ”eld och förstörelse”. Det är viktigt ur USA:s perspektiv, kanske viktigare än någonsin tidigare i denna relation, att sätta ned foten mot Un, men sättet han gör detta riskerar nästan att hetsa Un till ett misstag och här visar Trump upp sin dåliga sida. Det är fullt möjligt att denna retorik är avsiktlig, på så sätt att hans administration vill provocera fram en konflikt där Un gör det första misstaget och USA får chansen att slå ut hans kärnvapenförmåga? Kanske ser man det som att det inte längre finns en annan utväg och att ett, som bäst, begränsat krig på halvön är att föredra framför att hela USA får leva under ett demoklessvärd.

Kulturaspekten

Den faktor som gör en terrorbalans med kärnvapen mellan USA och någon av de s.k. ”skurkstaterna” farligare än dem med Sovjetunionen är den kulturella faktorn. Med Sovjetunionen fanns en sansad dialog och misstag på lägre nivå utgjorde generellt sett den största risken för kärnvapenkrig, men när det gäller Nordkorea, Iran mfl så spelar den kulturella faktorn in och komplicerar situationen. En kulturell klyfta minskar kommunikationen och ökar risken för misstolkningar. USA har till exempel skäl att misstänka att Iran skulle vara villiga acceptera en kärnvapenutväxling om denna samtidigt innebar att Israel förintades. Med Nordkorea så kan det handla om att man inte vet var den yviga retoriken slutar och verkligheten tar vid. Det som bör tolkas som utrikespolitiska hot avsedda för hemmamarknaden, kommer kännas mindre bekväma att lyssna på när det finns ett reellt kärnvapenhot bakom orden. Då kan det kännas lättare att ta ett steg, hur obehagligt detta än må vara, där man själv kan styra en del av händelseförloppet. Många preventiva eller pre-emptiva krig har startats baserade på mindre hot än detta!

Den tekniska utvecklingen

Utvecklingen av minikärnvapen parallellt med utvecklingen av massiva konventionella bomber (MOAB) har inneburit att gränserna mellan kärnvapen och konventionella dito har suddats ut något. Detta faktum har smittat av sig på politikerna. Både Trump och Putin har uttryckt en större villighet att använda kärnvapen än vad som man vanligen hörde från motsvarande politiker under och direkt efter det kalla kriget. Nu har det klart uttryckts från båda herrarna att de kan tänka sig att initiera bruket av kärnvapen. Denna retorik är inte huvudsakligen avhängig dem båda som personer, utan snarare av en generell avdramatisering av bruket av kärnvapen inom de två stormakternas militära etablissemang. Denna sänkta mentala tröskel kan utgöra grunden för att diskussionen om de militära alternativen för USA visavi Nordkorea förskjuts i en riktning som resulterar i en förhöjd risk för en kärnvapenutväxling.

Kinas situation

Kina är kanske den stat i världen som är mest beroende av fred och handel för sin position och för sitt välmående. Kina kommer således inte ta steget in i en konflikt lättvindigt. Frågan om Taiwans självständighet är i princip den enda fråga som Kina skulle definitivt gå till krig för i dagens läge, med Nordkorea som det enda möjliga undantaget. Oavsett hur väldigt osannolikt det är att Kina träder in i en sådan konflikt så bör man beakta de faktorer som påverkar Peking. Det är inte svårt att se hur de styrande i Peking kan känna sig väldigt utsatta, för att inte säga inringade, om USA skulle skapa ett regimskifte i Nordkorea, vilket skulle innebära att de flyttade fram stora militära resurser precis inpå Kinas tröskel för att kontrollera och eventuellt ockupera landet. Detta skulle innebära att Kinas politiska buffert i norr, gentemot USA, raderades ut och att USA blev den dominerande makten på det Östasiatiska fastlandet.

Sedan har vi prestigeförlusten av att USA knäcker en regim vars bevarande Kina redan har gått till krig med USA över en gång. För en stat som vill bli en regional stormakt så skulle detta kunna innebära en oacceptabel prestigeförlust. Sist men inte minst så har vi det faktum att även om Nordkorea har försökt att distansera sig från Peking de senaste åren så förblir regimen helt beroende av Kinas välvilja och är i princip en av dess satelliter. Om USA tillåts fälla den sista hybridkommunistiska regimen vid Pekings sida så kommer detta få återverkningar på hela Kinas politiska system. Ett sådant regimskifte, i dess sista satellit, precis invid dess gräns, skulle helt klart påverka kinesernas syn på det egna styret och elda på kraven på demokratisering. Ett regimskifte i Nordkorea har alltså potentialen att orsaka en politisk jordbävning i Kina. Kanske just därför kan hökar i USA anse att detta är ett steg som är värt risken för en eskalering.

Summa summarum

I summering, så kan vi konstatera att mycket ligger i potten för både USA och Kina, samtidigt som Nordkorea har alla skäl att hålla hårt i sina kärnvapen. Det är i sådana här situationer, med mycket rädsla och med låsta positioner, som risken för krig är väldigt hög. Världen får hoppas på en annan lösning, men jag vet inte om de inblandade parterna ser en sådan och för varje månad som positionerna förblir låsta så ser det militära alternativet mer och mer attraktivt ut för ledarskapet i Washington.

Margot Wallström är intellektuellt ohederlig när det gäller Israel och Palestina!

KOMMENTAR

Det kanske märkligaste stycket av Margot Wallströms utrikespolitiska deklaration handlade om Israel och Västbanken. I deklarationen formulerade sig hon så här; ”I år har det gått 50 år sedan Palestina ockuperades”! Det är nästan svårt att veta var man ska börja med ett så här pass ignorant uttalande?

Trots bruket av ordet ”Palestina” så ska vi förstå att utrikesministern syftar på Västbanken (Judeen och Samarien) och det faktum att området ockuperades av Israel 1967, men hon kan inte vara omedveten om att Västbanken och Palestina är namn på olika geografiska områden? Hur kan en utrikesminister fara med sådana här felaktigheter i en utrikespolitisk deklaration? Troligen tänkte hon; 50 år sedan det territorium där den palestinska staten nu befinner sig ockuperades. Men varför inte säga det då? Syftet kan rimligen bara vara att hon vill ge intrycket av att den separata palestinska statsbildningen föregick den israeliska ockupationen. Så var det givetvis inte! Det har aldrig tidigare funnits en självständig statsbildning med arabisk befolkning på detta område.

Detta leder fram till nästa stora felpunkt, vilken är att hon säger att Västbanken (fast hon använder som sagt ordet Palestina) har varit ockuperad sedan 1967! Detta är givetvis helt fel! Västbanken har inte varit ockuperad i bara 50 år. Dessförinnan var den ockuperad av Jordanien mellan 1948 och 1967. Innan dess var området besatt av britterna och innan dess av osmanerna och så vidare ända tillbaka till den sista av de oberoende judiska kungadömena. Åtminstone den jordanska ockupationen ska ses som en ockupation i enlighet med ett modernt folkrättsligt synsätt. Denna avgränsning som Wallström gör, signalerar att hon köper det arabiska narrativet med hull och hår, vilket leder fram till att det bara är när judar styr över araber som man ska få moralisk panik!

Wallströms ordval och sätt att formulera historien ska ses som ytterligare en medveten flört med den grupp som socialdemokraterna tydligen ser som sin nya prefererade väljargrupp, nämligen Sveriges muslimska befolkning, bland vilka det hyses väldigt starka anti-israeliska och ofta rent anti-semitiska åsikter! Eftersom jag inte kan utgå från att Sveriges utrikesminister är okunnig så måste slutsatsen bli att hon är intellektuellt ohederlig i sina framföranden i syfte att knyta denna väljargrupp till sitt parti.

Utrikesministern nämner Cypern i sin deklaration, men inte ett ord om det faktum att norra halvan av ön är ockuperad av Turkiet! Inte ett ord om det faktum att den bosättningspolitik som Turkiet genomför när landet för över fastlandsturkar för att  bosätta sig i den ockuperade zonen är illegal enligt internationell rätt! Kan det bero på att Wallström anser att närmandet till Turkiet är av ”strategisk betydelse”? Socialdemokraternas val av nya allierade och förbindelser, inrikespolitiska såväl som utrikespolitiska, dikterar uppenbarligen hur man värderar situationer som ”ockupation” och ”illegal bosättning”! Intellektuellt ohederligt var ordet.

Vänsterns dubbelmoral när det gäller Israel

ESSÄ

Den europeiska vänstern väljer att ta ställning i utrikespolitiska spörsmål baserat på de respektive sidornas växlande politiska färg, snarare än logiska argument. Detta resulterar i en politisk hållning som ofta är inkonsekvent och strider mot de egna dogmerna såsom när det gäller synen på den judiska migrationen till det brittiska mandatet Palestina.

Under det första arab-israeliska kriget 1948-49 ställde sig stora delar av vänstern på judarnas sida. Det föreföll naturligt, då den sionistiska rörelsen var starkt socialistiskt präglad, med sin starka kollektivistiska anda, manifesterad i bl.a. kibbutzerna. Araberna å andra sidan leddes av reaktionära monarkier, som fick en hel del stöd från Storbritannien. Judarnas intåg i regionen kunde med goda skäl ses som en modernistisk och socialistisk insprängning i en region dominerad av religiöst präglade reaktionära klan- och stamstrukturer som förtryckte efter klass och kön. Detta var när vänstern fortfarande ansåg det viktigt att folken i tredje världen befriades från religionens ok.Idag är istället de reaktionära islamistiska krafterna nära allierade med vänstern i dess kamp mot kapitalism och liberalism.

Efterhand som Israel blev ekonomiskt framgångsrikt och allt mer intensifierade kontakterna med USA och väst, svalnade vänsterns intresse. När under 50-talet stora delar av arabvärlden revolterade mot monarkierna och omfamnade socialismen så fullbordades den europeiska vänsterns sidbyte vad gäller konflikten i Mellanöstern.

Vänsterns förespråkare hävdar idag att Israel är en imperialistisk makt och att det är detta som de vänder sig emot, men de har mycket lite att säga om Turkiets ockupation av norra Cypern och dess bosättarpolitik på ön. De har haft mycket lite att invända mot en rad socialistiska länders ockupationer av grannländer under de senaste 60 åren, såsom Sovjets dito av Baltländerna. Om Israel hade utvecklats till en socialistisk stat och arabstaterna hade förblivit monarkier, så hade givetvis sympatierna från vänstern varit de omvända. Då hade man pratat om en liten socialistisk utpost omgiven av reaktionära diktaturer.

Egentligen så är det inte så konstigt att företrädare för ideologier söker allianser med ”trosfränder”, med grupper som delar ens tankar eller åtminstone ens fiender. Givet detta, så måste vi ändå påpeka dubbelmoralen som kan bli konsekvensen av detta förhållningssätt.

Vänsterns tidigare syn på frågan var att judarna hade rätt att migrera till Palestina och att när de blev angripna av araberna så hade de rätt att försvara sig och skapa ett självstyrt område. Vänsterns förespråkare argumenterar nu istället för att staten Israel inte hade rätt att bildas och att judarna inte hade rätt att migrera dit. Ju högre upp i vänsterns hierarki man kommer desto mer sminkade blir formuleringarna, men linjen är likväl tydlig. Det oreserverade stödet till Hamas och PLO, som hela tiden har haft på sin agenda att alla judar ska kastas ut ur landet, visar uttryckligen att man stödjer denna tanke. Om man bara hade haft för avsikt att kritisera landet för det som skedde 1967 och därefter så hade stödet för de stridslystna palestinsk-arabiska organisationerna varit att sikta över målet. Istället hade det varit rimligt att utöva påtryckningar på Israel samtidigt som man ställer kraven på Hamas och dess likar att anta en ståndpunkt baserad på de värderingar som vänstern säger sig stå för, innan man kan samarbeta med eller ge sitt stöd till dem. Istället lägger vänstern värderingarna i andra hand när de söker allierade mot den ”onda” kapitalismen.

Denna hållning blir tydlig när man ser på hur vänstern har reagerat på konflikten mellan Israel och Hamasstyret i Gaza. Den argumentationslinje som löper som en röd tråd är att Hamas har rätt att beskjuta Israel samtidigt som Israel inte har rätt att svara, då Israel egentligen inte har rätt att existera. Varje Hamasraket är rättfärdig då hela Israel, t.ex. Tel-Aviv, är ockuperad mark. Alltså inte bara Västbanken, utan hela Israel. Israel som är en orättfärdig konstruktion har således inte rätt att svara. De får finna sig i att bombarderas som ett straff för denna orätt, till den dag de accepterar ”sanningen” och tar sitt pick och pack och lämnar landet.

Stödet för Hamas bryter fullständigt med de principer som vänstern säger sig stå för och är det ultimata tecknet på deras ologiska och principlösa hållning när det gäller Palestinafrågan.

Vänstern är av tradition internationalistisk. Gränser och tillhörighet äger inget värde. Ingen grupp människor ska ha rätt till ett område. Likväl så stödjer man en politik som bygger på motsatsen i Palestina, när man säger att judarna inte hade rätt att invandra till Palestina. Skulle migrationen inte vara fri? Hemma i Sverige så verkar man för fri invandring, men när det gäller Palestina så tycks man mena att araberna har rätten att deklarera att de vill ha ”ett Palestina för palestinierna”, något som här hemma ses som starkt främlingsfientligt. Judarna som migrerade till Palestina gjorde det i god ordning. De tog inte land från någon. Den mark som de bebodde köptes upp i laga ordning, ofta till överpriser, men att araberna protesterade mot denna invandring ses av vänstern som fullt rimligt. Dubbelmoralen tycks inte ha några gränser.

Samtidigt kan man konstatera att judarna som grupp har ett avsevärt starkare argument för att få migrera till sin destination än kanske någon tidigare migrerande grupp. Uppfattningen om judarnas totala förvisning från landet av romarna är ett missförstånd. Bara Jerusalem var under en period förbjuden mark för judarna. Ända fram till 500-talet var judarna i majoritet i landet och fram tills sionismens dagar har deras närvaro i landet varit obruten. Under hela denna tid så har judar migrerat till det heliga landet, från både Europa och Mellanöstern. I själva Jerusalem var de den största gruppen sedan tidigt 1800-tal och i majoritet från 1850-talet. Synen på judarnas migration illustrerar de dubbelstandards som de tvingas leva efter. Britterna stoppade den judiska invandringen till landet, men inte den arabiska. Den omfattade arabiska invandringen till Palestina från omgivande områden sågs inte av britterna och inte heller av dagens vänster som ett problem. Varför? Därför att ”palestinierna” och araberna i grannländerna är av samma folk och nation. Judarna, trots deras långa och obrutna historia i landet, sågs däremot som främmande. Var tog vänsterns tolerans för mångfald vägen?

Den stora frågan som måste ställas är egentligen denna: Kan man i en region som Mellanöstern, där så många folk har levt och så många riken uppstått och fallit samman verkligen hävda ensamrätt till ett stycke land bara för att ens egen grupp är den sista som erövrade detta territorium? Är det faktum att araberna var de sista att erövra och befolka Palestina något som ger dem rätten att neka de folk som tidigare hade kontrollen där och som bor, eller har bott där, rätten till fri migration? Ska vi legitimera erövring av land genom att försvara erövrarens krav på ensamrätt till politisk kontroll och bosättning? Så länge den judiska invandringen skedde på ett fredligt sätt, vilket var fallet, så hade de arabiska invånarna ingen moralisk rätt att hindra judar i exil från att återvända dit. Märk väl – migrera inte ockupera som vänstern gärna uttrycker det. Araberna tog till vapen mot denna migration och vänstern applåderar dem för detta. Kan man klandra judarna för att de i sin tur brukade vapen för att försvara sig mot dessa angrepp?

Vänstern gjorde det inte då, när judarna stod i vänsterlägret, men nu i efterhand när de antivästliga och antikapitalistiska elementen utgörs av islamisterna, så finner man det passande att ändra sin uppfattning om judarnas rätt till migration på ett sätt som framställer deras filosofi som ett politiskt verktyg, att bruka eller ignorera beroende på omständigheterna.

Israels osäkra framtid

Det finns anledning att vara bekymrad för Israels framtid. Om man spårar de stora trenderna så finns det många orosmoln vid horisonten. Jihadrörelserna Hamas, Hizbollah och Islamiska jihad har under de senaste tre krigen 2006, 2008/9 och nu 2012 visat hur framgångsrik deras strategi är. De går stärkta ur varje konflikt och Israel ser allt mer tandlöst ut.

Strategin i kort summering: Jihadrörelserna gör raider över gränsen och beskjuter med raketer tills Israel inte längre har något val annat än att slå tillbaka. Reaktionen kostar många civila liv. Detta ser jihadisterna till genom att placera avskjutningsramper och andra militära anläggningar i anslutning till bostadshus och moskéer. Bilderna av dödsoffren sprids sedan snabbt och vida runt av al-Jazeera och villiga västmedia såsom BBC. Israel kan som mest kortsiktigt bekämpa individer ur ledarskapen och de militära resurser som de kommer åt, innan den globala opinionen tvingar dem till att skriva på eldupphöravtal som lämnar, i allas ögon, jihadisterna som de moraliska segrarna.

Satellitbild som visar hur Hamas placerar militära installationer intill skolor och sjukhus och skjuter av raketer från positioner precis intill dessa eller från husens tak.

 

Alternativen

Dagens situation är väsensskild från de relativt lätta segrarna som IDF kunde åstadkomma mot de reguljära arabiska arméerna under 1900-talet. Dagens motståndare är gerillarörelser. De glider bara undan om Israel inleder en markoffensiv. Om Israel skulle gå in för att ockupera hela Gaza, om än bara tillfälligt, så skulle det omedelbart innebära att de drar på sig dagliga förluster via bakhåll, bilbomber och IED:s (1). Det ockuperade området skulle bli en militär sankmark på samma nivå som det USA har fått genomleva i Irak. Detta vet Israels militära ledning. Därför avstod man från mer än symboliska inryckningar på marken i Libanon 2006 och Gaza 2008/9 och nu i Gaza 2012 avstod helt och hållet. I Libanon 2006 tillfogades IDF (2) t.o.m. svidande stridsvagnsförluster vid en sammandrabbning med Hizbollah, som gav ledningen en tankeställare och starkt bidrog till att vidare framryckning avbröts.

Varför tog Hamas kontrollen över Gaza? Konsekvensen blev ju att de tappade den ledande positionen i Palestinska administrationen som helhet och inte ens bestred kontrollen över Västbanken. Svaret ligger i att västbanken, med sitt öppna böljande landskap och mer småskaliga samhällen inte passade gerillakrig mot en armé som IDF, medan den tätt bebyggda Gazaremsan utgjorde en perfekt bas för okonventionell krigsföring. I de urbana centra som finns i Gaza kan en tekniskt underlägsen försvarare tillfoga en motståndare betydande förluster genom asymmetrisk krigsföring. Ett israeliskt intåg i Gaza kan inte bara sluta med en moralisk seger för Hamas utan även med att IDF tillfogas för israelerna orimliga förluster. Samma sak kan sägas om södra Beirut, om israelerna överväger att i framtiden fullfölja en offensiv mot Hizbollah på liknande vis.

Israel sitter med andra ord i en rejäl sax. De kan inte tillåta fortsatt beskjutning av sitt territorium, samtidigt som de inte kan slå ut de tre jihadrörelserna mer än tillfälligt och då genom att ådra sig förluster och riskera nesliga bakslag. Risken för att man förlorar soldater till krigsfångenskap är uppenbar i en sådan situation. Israel vet hur plågsamt det har varit att ha bara EN israelisk soldat i arabiska händer.

Vad ska Israel göra i denna situation då? Tyvärr har jag inget svar på den frågan. Jag ser ingen bra väg ur detta. Min slutsats är att Israel bara har två dåliga alternativ att välja på. Antingen så kan man fortsätta på den inslagna vägen och spela med på jihadisternas villkor, d.v.s. att fortsätta att inlåtas i denna oftast lågintensiva och eviga utnötningskamp, eller så kan Israel ta till det otänkbara alternativet. Detta innebär i princip att Gaza återockuperas och en och en halv miljon araber fördrivs till Egypten. Detta vore en katastrof för Israel, då landet skulle bli fullkomligt isolerat och troligen bli övergivet även av USA (beroende på vem som är president). Likväl så kan detta scenario bli verklighet under särskilda omständigheter, såsom under eller efter ett storkrig mellan Israel och arabstaterna.

En vanlig invändning mot detta magra urval av alternativ, är att det tredje alternativet, en tvåstatslösning kan skapa en fredlig samexistens mellan israeler och araber. Tyvärr så ser jag det så att en fredlig uppgörelse är ett allt mer avlägset alternativ. Varken Hamas eller Abbas krets tänker nöja sig med en återgång till 1967 års gränser. De har gjort klart att de inte nöjer sig med mindre än att hela Israel ska bort från kartan. 1967 års gränser är bara ett första steg. Kan Israel gå med på en sådan överenskommelse med den vetskapen? Det luktar München 1938 lång väg (3).   

Den enda ”fred” Israel kan få med sina arabiska islamistiska fiender är en tillfällig ”fred” som egentligen är en mer av paus. En ”fred” som innebär att Israel förlorar sin förmåga att på ett adekvat sätt värja sig från angrepp. Detta gäller från såväl angrepp av den typen som Hamas och Hizbollah utför, då de med lätthet skulle kunna bombardera landet från norr till söder, som eventuella konventionella storskaliga angrepp från grannstaterna. En återgång till 1967 års gränser skulle blotta Israels strupe inför en framtida konventionell angripare, som med relativ lätthet skulle kunna klyva landet i två delar vid Tel-Aviv.

Framtiden ser dyster ut

För många indikatorer visar att förutsättningarna blir allt sämre för Israel, för att jag ska kunna vara optimistisk. Omgivningen blir allt mer islamistisk och således allt mer fientlig gentemot Israel. En stor majoritet av Egyptens befolkning vill bryta fredsavtalet länderna emellan. Det är bara en tidsfråga innan även Syrien och Jordanien också leds av islamistiska regeringar. Stödet för Hamas aggressionspolitik gentemot Israel blir allt större i grannländerna, både från högt och lågt håll. Det är svårt att tänka sig att Hamas med dessa förutsättningar kommer att vika från sin kompromisslösa hållning vad gäller Israels existens. Det är möjligt att de lyckas lura Israel till en Chamberlin-”fred” efter påtryckningar på landet från Obama eller hans likar, men reell fred kommer de aldrig vilja ha.

Redan under detta krig hotade Egypten med ”allvarliga konsekvenser” om Israel gick in med markstyrkor i Gaza. Vad som menades med detta uttalande är oklart, då Egypten inte har så många påtryckningsmedel annat än att formellt riva upp fredsavtalet och re-militarisera Sinai. Detta skulle riskera ett krig som Egypten inte är redo att hantera i dagsläget. Dock så ger detta föraningar om framtiden. Ett allt mer islamistiskt Egypten, och troligen de andra grannstaterna, kommer sannolikt utfärda liknande hot vid framtida konflikter mellan Israel och Hamas. Då kanske de står i en position att mena vad de säger? I vilket fall så kommer Israel att bli allt mer pressat. Hamas angriper och Israel ser att alternativen blir allt färre och konsekvenserna allt värre.

Israels enda ventil i den kompakta isoleringen i regionen har redan försvunnit i efterspelet till kriget i Libanon 2006. Turkiet, vars islamistiska regering såg det lämpligt att avsluta den strategiska alliansen länderna emellan, har blivit allt mer fientligt. Landet har tidigare fungerat som en motvikt till den anti-israeliska arabiska alliansen. Vänskapen med Israel har tjänat till att ringa in Syrien, som på så vis har riskerat att få strida på två fronter vid ett eventuellt storkrig i regionen. I de kristna falangerna i Libanon hade Israel allierade. Nu är de ur spel då Hizbollah är den fullständigt dominerande rörelsen i landet, militärt och politiskt. Israel står nu fullkomligt isolerat!

När konflikten i Syrien väl är avslutad så kommer all uppmärksamhet att riktas mot Israel. Som om det inte var illa nog tidigare så kommer nu alla de frustrationer över de misslyckade samhällen som de arabiska grannarna lever i, som tidigare åtminstone delvis riktades mot de egna diktatorerna, nu att enbart riktas mot Israel.

Om vi ser på lång sikt, så är det troligt att USA under loppet av ett par decennier allt mer kommer att tappa intresset för Israel och Mellanöstern i dess helhet. I takt med att Nordamerika blir självförsörjande på olja och gas så kommer behovet av att delta i ”the great game” att minska. USA:s svårigheter med att balansera sin budget kommer med all sannolikhet att innebära att amerikanerna drar ner på sina försvarsutgifter och sina åtaganden gentemot allierade.

Stödet till Israel kommer dröja sig kvar länge jämfört med många andra av dylika åtaganden, men den stora förändring som redan har påbörjats, skiftet av intresse till Ostasien, kommer regionen att känna av inom den nära framtiden. Det handlar inte bara om det direkta stödet till Israel, utan kanske främst den om än så ytliga, men ändå ack så viktiga, moderering som USA har påtvingat länderna i den saudiska alliansen. Det är väl känt att USA köpte sig till fred för Israel med Egypten och Jordanien. Framtiden för detta arrangemang är mycket osäker.

Vad gäller USA:s ställningstaganden så får man även väga in de demografiska förändringarna. I takt med att den vita andelen av befolkningen minskar så minskar också det amerikanska bandet till Europa och i förlängningen Mellanöstern. När nostalgin ger vika för ekonomin så kommer amerikanerna prioritera Ostasien framför Europa. Det är långt ifrån omöjligt att ett krig mellan Israel och arabstaterna om 20 år kommer att betraktas av amerikanerna som ännu ett av de där avlägsna krigen som de inte vill engagera sig i.

Trots att större delen av det officiella Europa har ställt sig på Israels sida även denna gång, så blir européerna allt mer fientligt ställda till Israel. Redan 1973 visade européerna färg när de utsattes för hårda påtryckningar från Saudiarabien m.fl. (4) I och med att Nordsjöoljan sinar inom 20 år så kommer Europa att bli än mer beroende av oljan från regionen och fogliga inför diktat från Riyadh.

Inhemskt i Israel så är det ett problem att i och med att de ortodoxas andel av befolkningen växer så växer således även deras inflytande på landets policy. Således kommer Israel att bli allt mindre kompromissvilliga, vad gäller frågor som bosättningarna. Detta kommer att tjäna till att ytterligare alienera landet i amerikaners och européers hjärtan och sinnen.

I summering, så talar de flesta långsiktiga trender för att Israels position kommer att bli allt mer besvärlig under de närmaste decennierna. Huruvida landet kommer att fortsätta att ”plöja vidare” som Churchill uttryckte det, eller försöka sig på någon form av drastiskt spårskifte, vill jag inte sia om. Inget av alternativen ger Israel en möjlighet till en förbättrad situation, som jag ser det. Framtiden ser onekligen oroväckande ut för ”det förlovade landet”.

Noter:

(1)     IED = Improvised explosive device.

(2)     IDF = Israel defense forces.

(3)     När de brittiska och franska premiärministrarna Chamberlin och Daladier ”tvingade” Tjeckoslovakien att överlämna gränslandet Sudetenland till Tyskland, i utbyte mot ”fred”, så förlorade landet i ett slag de väl befästa positionerna i bergskedjorna som gränsade till Tyskland. När Hitler 1939 bröt avtalet och ockuperade resten av landet 1939 så stod tjeckoslovakerna försvarslösa. Militära bedömare av Tjeckoslovakiens situation har uppskattat att tjeckoslovakerna i sina positioner längs bergskedjorna hade haft goda möjligheter att stå emot tyskarna i väntan på att Frankrike och Storbritannien kom till deras hjälp.

(4)     Europeiska nyckelstater förbjöd USA att flyga över deras territorium med militär hjälp till Israel som hade angripits av en allians av arabstater (Yom Kippur kriget 1973), efter påtryckningar från Saudiarabien m.fl.

En dödskult går i krig

För Hamas medlemmar är jihad lika mycket målet som ett medel. Det heliga kriget är en livsstil och själva meningen med tillvaron för jihadisterna. De vill inte ha fred då de inte vet vad de skulle göra om fred ”bröt ut”. De har ingen aning om hur man styr en stat eller vad som får en ekonomi att fungera. Det förväntade missnöjet med det kommande ekonomiska misslyckandet skrämmer dem till den grad att de gör allt för att förhindra att fredsprocessen väcks till liv igen. Så länge de för krig så blir de istället finansierade av oljestaterna. Valet är således lätt!

Hamas har beskrivits som en dödskult. Martyskapet är det högsta målet för jihadisterna. Döden hyllas medan livet tycks vara ingenting värt. Mammor klär sina barn i självmordsbombardräkter och firar när deras barn dör i terrordåd. Detta tankesätt är väsenskilt från vårt. Föräldrar i väst som får se sina barn skickas iväg i krig hoppas på att de ska komma hem igen. De som har fått betala det ultimata priset för att de försvarar fosterlandet eller folkets värderingar har oftast setts som hedervärda, men detta har aldrig varit något eftersträvansvärt! Det finns en avgrundsstor skillnad där. Jihadisterna inom islam traktar mer efter vad de uppfattar som himmelriket och martyrens belöning än jordelivet. Detta gör dem oerhört farliga och destruktiva. Konsekvensen blir att de inte har någon anledning att sträva efter ett slut på striderna och söka fredliga uppgörelser. De skulle då snuvas på sin himmelska belöning och deras liv skulle tappa riktning och mening.

Föräldrarna till denna jihadbebis visar vad de förväntar sig av honom

Det vi ser i och med den islamistiska väckelsen är uppvakandet av en gammal demon; jihadrörelsen. Driften att gå i jihad har plågat Europa sedan islams tidiga år. Varje vår-sommar säsong var tiden för jihad. Detta heliga krig hade inget slut, det pågick år efter år, utan uppehåll.

Fokus skiftade genom århundradena men drivkraften var densamma. Under medeltiden var det medelhavsregionen som var det primära målet. Under 13- till 1600–talen riktades en stor del av energin mot Centraleuropa. Varje år under 15-1600 talen, till exempel, samlades jihad arméer och plundrade Venetien, Österrike och det fria Ungern (Fotnot 1). Befolkningen fick ingen rast, ingen ro. En vanlig missuppfattning bland svenskar idag är att krigen mellan de ottomanska turkarna och den habsburgska alliansen ”bara” bestod av de återkommande krigen dem emellan. Det många har missat är det lågintensiva krig som jihadisterna bedrev utan uppehåll, medelst plundrings- och härjningståg. Detta var den riktiga plågan. Det Israel upplever nu är ett återuppvaknande av detta eviga jihad. Hamas, islamiska Jihad och Hizbollah kommer aldrig sluta att nöta på Israel. Det finns ingen ände på drivkraften. Israel kommer aldrig få uppleva fred med sina grannar, så länge dessa tankar finns kvar inom islam.

Den arabiska våren har varit en välsignelse för Hamas, samtidigt som den har skapat bryderier. Den positiva effekten, för dem, ligger i att den arabiska omvärlden har kommit att bli dominerad av islamistiska krafter och i och med det så har stödet för Hamas kamp mot Israel förbättrats avsevärt. Det har rent av förkommit påtryckningar för att de ska ta strid med Israel. De nya svårigheterna ligger i att befolkningen i Gaza nu i likhet med sina grannar i Egypten vill ha medbestämmande. Stödet för Hamas har sjunkit sedan kriget med Israel 2008-9. Hamas inser att det enda sättet att bibehålla rörelsens popularitet och hålla undan för kraven på nya val, är att bibehålla krigstillståndet. Hamas ledning inser vilket kraftfullt vapen det är att ha möjligheten att samla befolkningen mot det ”yttre hotet” Israel. Vid en presskonferens den 19:e, deklarerade Hamas ledare att Israel skulle sluta bomba först eftersom ”de startade kriget”. Denna beskrivning ifrågasätts inte av befolkningen i Gaza. Hamas kan nu vänta ut Israel. Det rubbar dem inte att civila dör när de placerar avskjutningsramper intill moskéer och bostadshus. För eller senare kommer inte Israel att finna fler mål värda en insats och då avrunda kampanjen. Hamas kan då deklarera seger på grundval av att Israel slutade bomba. Det faktum att Hamas då har överlevt är deras seger, precis som var fallet 2009. Hamas kan då hävda att de har försvarat folket från ”Israelisk aggression” och styra Gaza utan invändningar i några år till.

Snart är det dock tid för jihad att återupptas. Vad annars ska en jihadist göra?

 

Fotnot 1: Läs bl.a. ”The Enemy at the Gate – Habsburgs, Ottomans and the Battle for Europe”, Andrew Wheatcroft.

Demokratier som för krig mot demokratier

Det har varit en länge hållen lag inom statsvetenskapen att demokratier inte för krig mot andra demokratier. Denna idé är själva kittet i framtidsdrömmarna om en värld i fred. Immanuel Kant, möjligen den intellektuella fadern bakom idén skrev att en majoritet av ett folk aldrig skulle rösta för att landet skulle gå i krig, i annat fall än i självförsvar. I en värld av demokratier skulle det således aldrig förekomma några krig.

Den andra pusselbiten i denna teori är aspekten att ledare för demokratier har för vana att lösa sina dispyter via diskussioner till skillnad till hur det förhåller sig i auktoritära stater. Steget är därför längre från konflikt till krig. Ett exempel är Fashoda-krisen mellan demokratierna Frankrike och Storbritannien i Sudan 1898, en konflikt som mellan två auktoritära stater skulle ses som ett casus belli.

I princip så har denna lag hållit vatten under de senaste 200 åren, med ett fåtal diskutabla undantag. Spanien förklarade krig mot USA 1898, med orsak av USA:s ställningstagande till förmån för upprorsmännen på Kuba, men Spaniens demokrati var ung och behäftad med många och stora brister. Rent generellt ligger de fåtalen undantag i de länder vars demokratier är omogna. Ett sentida undantag är den pakistanska aggressionen i Kashmir som framkallade ett gränskrig mellan Pakistan och Indien 1999 benämnt Kargil-kriget. Den turkiska invasionen av Cypern är ett annat exempel som nämns. Frågan är dock om Cypern just då skulle benämnas som en demokrati, med tanke på kuppen i landet?

Frågan nu, med tanke på händelserna i Mellanöstern, är huruvida det mönster som teorin beskriver kommer att brytas i framtiden? Alternativt, innebär det faktum att vi nu ser demokratiskt valda regeringar dyka upp här och var i Mellanöstern att regionen är på väg mot ett tillstånd av fredliga relationer, såsom teorin antyder?

Frågan huruvida en majoritet av befolkningen i ett land som Egypten i framtiden kommer att rösta för en policy som syftar till krig med Israel, är svår att svara på då det som nämnts ovan finns mycket lite referensmaterial. Dock så finns det två exempel som ger ledtrådar.

Låt oss till att börja med betrakta Tyskland under mellankrigstiden. Den tyska demokratin var ny och de värderingar som brukar frodas i en demokrati hade ännu inte slagit rot. När tyskarna förde upp NSDAP till regeringsställning, med 44 % av rösterna, 1933, ska det betraktas som en röst på krig? Den militaristiska anda som regerade under ”det långa artonhundratalet” i Europa dröjde sig kvar längst i Tyskland, som en konsekvens av den förnedrande Versaillesfreden, men jag har svårt att tro att nästan hälften av de tyska väljarna kunde förutspå det vansinne som Hitler var på väg att sjösätta. De som röstade på NSDAP, gjorde så huvudsakligen för att de ville återupprätta Tysklands militära makt och pondus, för att återta förlorade områden, med militär makt, ja, men inte att det skulle leda till ett nytt storkrig. Det fanns givetvis tyskar som ville detta och som faktiskt hade läst Hitlers förvirrade självbiografi, men inte hela 44 %!

Min bedömning är att vi inte kan betrakta valet av Hitler som en demokratis val av en väg som avsiktligt skulle föra till krig. Hitler hade för vana att orera länge om att han inte önskade krig med Frankrike och Storbritannien, bara att han eftersträvade vad han såg som rättvisa och upprättelse. Vad han skrev i Main Kampf avseende planerna för Sovjetunionen är en annan sak, men faktum är att väldigt få tyskar orkade ta sig igenom hans svamlande och tunglästa bok. Dock så kan man inte bortse från att tyskarna lade sina röster på ett parti som förde en mycket aggressiv och krigisk retorik mot landets grannländer. Detta i sig är problematiskt för den aktuella teorins validitet.

På samma sätt har nu egyptierna lagt sin röst på det muslimska brödraskapet, ett parti där den nu valde presidenten Mursi valtalade om hur han skulle upprätta ett kalifat med Jerusalem som huvudstad. Enligt mig en tanke som förutsätter krig med Israel och som således i det avseendet inte står Hitlers retorik efter. Snarare är denna retorik ännu mera explicit.

Terrororganisationen Hamas seger i den Palestinska Administrationens val 2006 är den andra ledtråden. Hamas befann sig tekniskt sett i ett krigstillstånd med Israel, men måhända inte i egentlig mening. Snarare handlar det ett långvarigt lågintensivt konfliktillstånd med korta uppflammande minikrig. 44,5% av de palestinska väljarna valde likväl denna konfliktlinje gentemot Israel. Det ska sägas att valet handlade om mycket mer än denna fråga. PLO:s korrupta styre av PA (Palestinian Administration), frågan om islams plats i samhället osv, men likväl så kan man inte bortse från att det mest kompromisslösa alternativet vann valet. Man kan inte säga med säkerhet till vilken grad Hamas-väljarna verkligen ville ha ett krig med staten Israel eller om de ”bara” godkände det lågintensiva smygkriget som nu pågår. Därför är det svårt att fullt ut dra växlar från denna situation. Faktum kvarstår dock att det är remarkabelt att en befolkning som får möjligheten att rösta om sin framtid, väljer ett alternativ som uttryckligen innebär en permanent och tillika utsiktslös konflikt.

Frågan är till vilken grad problemet är demokratins mogenhet respektive karaktären på regionens politiska liv? Tyskland under mellankrigstiden var en omogen demokrati, precis som de nyligen demokratiserade arabländerna är nu. Tyskland var också genomsyrat av en militaristisk anda som påverkade tankesättet och de alternativ som man såg framför sig. Denna militarism fick sig en slutgiltig knäck efter de förlorade världskrigen och kommer troligen inte tillbaka. Frågan är vilken typ av prognos som vi kan göra för arabvärlden? Kommer de kompromisslösa tendenserna tona bort genom åren som var fallet med det tyska exemplet, eller inte? De konfliktinriktade islamisternas inflytande över det arabiska samhället är t.o.m. större än vad militaristernas inflytande var på det tyska samhället. 70 % stödjer den kompromisslösa tolkningen av världsläget som islamisterna i Egypten saluför. Mängden hatpropaganda riktad mot judarna som grupp och staten Israel i landets arabiska grannstater är förbluffande stor. Inte bara via medier, utan även i, kanske främst, moskéerna indoktrineras folk dagligen med judehat. Det synes som att de radikala krafternas grepp om det arabiska samhället och således även valmanskåren är synnerligen starkt och kommer förbli orubbat under decennier framöver. Ska vi då bli förbluffade om steget till att folket väljer en regering som vill bedriva krig mot den judiska staten ändå inte verkar vara så stort som teorin om demokratier i krig antyder?

Vad är chanserna för att islamisternas konfliktinriktade idéer tappar inflytande över tiden såsom i Tyskland? Krävs det ett nytt krig och en ny förlust innan dessa idéer tappar kraft? Troligen är det så! Risken för att en demokratisk egyptisk regering tillsammans med andra demokratiskt valda arabiska regeringar inleder ett krig mot Israel under de närmaste 10-20 åren ska vi ta på största allvar. Sedan finns det en möjlighet att de demokratiska spelreglerna har satt sig i systemet så pass att riskerna börjar minska över tid.

Det tyska exemplet har visat att en demokrati kan producera en regering som saluför en aggressiv och militaristisk retorik, vilket valet i Egypten också har bekräftat. Exemplet Hamas visar att en demokrati i arabvärlden också kan producera en valvinnare som förespråkar krig med sin motpart. Det är möjligt att de närmaste decennierna kommer knäcka teorin om det demokratiska systemet som allena saliggörande för människans förhoppningar om att leva i en fredlig värld. En mer hållbar teori skulle enligt mig deklarera att liberala demokratier inte går i krig med andra liberala demokratier. Det som är avgörande är de värderingar som är förhärskande i ett samhälle, inte bara procedurerna varigenom detta samhälle väljer sina ledare.

%d bloggare gillar detta: