På randen till ett nytt krig!

ANALYS

Mellanöstern står på randen till ett nytt krig, efter bombningen av Saudiarabiens oljeanläggningar! De skyldiga förmodas vara Huthirebeller som agerar med iranskt stöd. Attacken kan även i hemlighet ha utförts direkt av Iran. För denna diskussion har den distinktionen egentligen ringa betydelse, då attacken oavsett vilket syftade till att tjäna Irans position i regionen.

Hela denna kris kan karakteriseras som, vad man i freds- och konfliktforskningen kallar, en Brinkmanship kris. Brinkmanship kan beskrivas som offensiv ”krishantering”, eller närmare bestämt; konsten att skapa och sedan föra en kris till randen till krig, i syfte att utverka en eftergift från en motpart. Den initierande parten tar helt enkelt, en stor, men vad man uppfattar överskådlig, risk i syfte att få en lika stor utdelning. Detta genom att utmana en motparts utfästelse, som man inte tror att denna kommer att hålla fast vid om den leder till krig, och således att få motparten att backa från denna utfästelse. Man kan säga att man försöker syna, vad man ser som, en bluff. 

Hela skeendet den senaste tiden, med attacker på oljetankers, missiler från Jemen, mot mål i Saudiarabien och nu senast drönarattacken, är en del av den krissituation som Iran har skapat i syfte att få USA att välja väg. Få dem att visa färg! Den ultimata framgången för Iran i denna situation hade varit att få USA till förhandlingsbordet och ett tillfredställande avtal på plats, igen. Man vill helt enkelt testa USA:s vilja att löpa lina ut, med sanktionslinjen. Risken man löper är givetvis att krig utbryter, med USA. Detta är dock ingenting som man varken önskar sig eller utgår ifrån kommer ske. Just därför ger man sig på Saudiarabien, istället för USA direkt.

Brinkmanship kan också syfta till en s.k. ”trade off” (kohandel). Alternativt kan avsikten vara att förnedra och påvisa svaghet, till exempel i syfte att bryta upp en allians, som bygger på förtroende. Alla de tre målsättningarna kan sägas vara involverade i denna situation, till olika grader. Kohandeln, som man siktar in sig på, är ”om vi får sälja vår olja, så får Saudiarabien ostört sälja sin”, vilket så klart hänger tätt ihop med sanktionsfrågan. Alliansen som man vill bryta upp, är den mellan USA och Saudiarabien. Om man kan visa för saudierna att USA inte kommer skydda dem, så är den alliansen inte värd någonting. Men allt detta, är en stor chanstagning, såsom brinkmanship alltid är. Lika ofta som inte, gör den initierande parten en missbedömning av situationen och krisen leder istället till krig. Iran har dock i denna situation, väldigt få bra alternativ kvar. De måste föra denna linje och det får helt enkelt bära eller brista!

 

Irans armé på marsch under armédagen 17 april 2012.

 

Det finns, enligt teorin, två förutsättningar som bör vara uppfyllda innan en part inleder en sådan här brinkmanship-kris. Den ena är förekomsten av en intern eller extern situation, som kan avhjälpas av ett framgångsrikt genomförande av en sådan offensiv ”krishantering”. I Irans fall så är denna situation, förekomsten av de ekonomiska sanktionerna. Konsekvensen av att USA drog sig ur kärnenergiavtalet (JCPOA) och återinförde sanktionerna är att ekonomin nu befinner sig i fritt fall. Detta till den grad att regimen (helt korrekt) uppfattar det som att dess existens är i fara. Efter att Obama undertecknade avtalet med Iran, sköt landets ekonomi i taket (dock extensiv tillväxt), med en tillväxt som toppade på 12 % i 2016. Resurser fanns till att stötta Assads regim i inbördeskriget och att hjälpa de shiamuslimska Huthirebellerna i Jemen. Helt plötsligt kunde Iran stå upp emot Saudiarabien i de två kontrahenternas kamp om Mellanösterns hjärtland.

I kölvattnet efter president Trumps återinförda sanktioner, så har dock ekonomin störtdykt och är i år på väg mot en negativ tillväxt på – 6 %, enligt IMF. Irans BNP per capita, som 2012 låg nära 8000 dollar, är nu nere på 5000 dollar. Inflationen som under den första halvan av 2018 låg under 10 % är nu runt 50 %, vilket har drivit upp matpriserna med 63 %, bara fram till i våras. Nu är det ännu värre. Om det är någonting vi vet om revolutioner så är det att matbrist/skarpt höjda matpriser nästan alltid är en faktor i sammanhanget.

Regimen i Tehran har alltså anledning att vara orolig! Nästa ”gröna revolution”, kan bli den som fäller dem. Därav valet att ge sig på en så farlig politik som den man nu för gentemot Saudiarabien. Irans ledarskikt måste tilltvinga sig en normalisering, annars kommer dom troligen falla. Visavi EU sker detta genom diplomati, då den inom unionen förhärskande tanken är att ekonomisk normalisering med Iran är vägen bort från konfliktmönstret. Normalisering visavi USA, kan dock bara ske via fullständig kapitulation inför USA:s krav, vilket skulle undergräva regimen totalt, eller att få dem att backa, ställda inför hotet om krig. Allt eller inget, alltså. Det finns få saker som är mer konfliktgenererande än en auktoritär stat, ställd mot väggen.

Den andra förutsättningen är antagandet att motparten kommer backa från sin/sina utfästelse/er, vid en seriös utmaning. Detta framstår ju i det aktuella fallet som ett orimligt antagande, men med en ökad grad av desperation, följer också en ökad grad av önsketänkande. Det finns dock en viss grund för antagandet.

Amerikanerna är ordentligt trötta på krig i Mellanöstern. Undersökningar har påvisat att ett krig mot Iran är en rejält impopulär tanke. Bara 1 av 10 vill att USA ska slå till, föregripande, mot Iran. Om Iran anfaller först, är givetvis siffrorna avsevärt högre (men dock bara 40 % för en invasion). Delvis därför är det just Saudiarabien som nu befinner sig i Irans kikarsikte. Man rör sig nu i en gråzon. Hur många amerikaner vill gå till krig för Saudiarabien? Trump reagerade initialt med bestämdhet, men blev sedan snabbt mer diffus. Ett krig med Iran, skulle troligen förstöra hans chanser till återval och detta spelar Iran på nu. Hur förklarar han USA:s intressen i regionen för krigströtta väljare? Även avskedet av den säkerhetspolitiska rådgivaren John Bolton, nyligen, som förespråkar den hårda linjen, är en indikation om att Trump är osäker på om han ska löpa linan ut. Tydligen skedde detta med anledning av en diskussion runt att Trump övervägde att lätta på sanktionerna. Det är möjligt att Irans brinkmanship leder till krig, men Trump har visat sig ovillig att försvara allierade tidigare (Baltikum) och detta kan innebära en upprepning. Oavsett vilket utfall, så finns det viss grund för Irans chansning.

Det är väldigt svårt att sia om utfallet i denna kris, så jag ska inte försöka heller. Allting hänger på hur världens mäktigaste man bedömer situationen. Det finns inte brist på parter som vill att USA ska gå till krig med Iran. Allt från radikala kristna intressen och diverse judiska intressegrupper i USA, till Saudiarabien, Gulfstater och Israel. Mot dem står merparten av väljarna och det faktum att ett krig mot Iran kan bli oerhört dyrt och långvarigt, såvida Ayatollahregimen inte faller ihop i en enda stor jubelrevolution. Oavsett hur USA hanterar Irans nuvarande brinkmanship, så kvarstår det faktum att om avtalet bryts fullständigt (vilket Iran har hotat med) så kommer kärnvapenprogrammet att återupptas med full kraft. Då har USA tvingat sin egen hand. Om regimen i det läget lyckas med att anskaffa kärnvapen, innan den faller under sanktionernas tyngd, så har USA:s chansning misslyckats. Då landar man i att man måste angripa Iran i alla fall.

Scenarierna som jag ser, kan summeras så här:

1) Iran lyckas fullständigt med sin brinkmanship och ett avtal sätts på plats igen. Resultatet blir att frågan skjuts på framtiden och landar längre fram i alternativ 3, men i ett läge där Iran är starkare och USA svagare.

2) USA svarar på Irans brinkmanship, med ett angrepp som fäller regimen.

3) USA fortsätter som om ingenting har hänt, med konsekvensen att Iran lyckas med en del av sin brinkmanship, enligt ovan. Det vill säga att förtroendet för USA:s garantier till Saudiarabien (och troligen andra länder) försvagas. Sanktionerna får verka med förhoppningen att regimen faller innan kärnvapen kan byggas. Faller detta ej väl ut, återstår endast att USA angriper Iran i alla fall, förutsatt att den politiska viljan då finns.

 

Förslag på fördjupningsläsning:

”Between Peace and War – The nature of international crisis”, av Richard Ned Lebow.

Annonser

Sveriges politik gentemot diktaturer ska vara konsekvent och i Sveriges bästa intressen!

DEBATT

Hanif Bali är stenhård mot Carl Bildt apropå den iranska utrikesministerns besök och skriver på Twitter:

”Sverige fullföljer Bildt-doktrinen. I täten för att normalisera relationen med regimen. Passande att doktrinen är döpt efter en man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiska skeende någonsin.”

I grunden har Bali rätt om Bildt, som har trampat fel avsevärt fler gånger än han har satt foten rätt, så överlag är kritiken befogad, MEN….i just detta specifika fall har Bali fel. Vägen framåt med Iran är inte isolering. Det leder bara till mer polarisering och att den hårda linjen vinner i Teheran. Dessutom vore det ett gravt hyckleri, eftersom vi har kontakt med andra diktaturer. Vi bryter inte relationerna med Saudiarabien eller Kina. Nej, för det hade vi förlorat enormt på.

 

Vi ska behandla alla diktaturer på ett likvärdigt sätt. Hålla kanalerna öppna för diplomati, låta vårt näringsliv göra affärer (så länge vår säkerhet inte riskeras), men inte fjäska och legitimera deras styre. Realpolitik, med andra ord. För Sveriges bästa.

Det finns affärer att göra i Iran. Dessa vore inte mer omoraliska än de vi gör med ett Saudiarabien som stöttar radikaliseringen av muslimer i vårt land, eller ett Kina som just nu försöker krossa demokratiseringsrörelsen i Hong Kong!

Vår utrikespolitik kan inte styras av huruvida ett land står på USA ”elak-lista”, eller inte!

 

Kritikerna av mötet med Irans utrikesminiter Javad Zarif, vill att relationerna ska brytas, men samtidigt har vi omfattande relationer med Saudiarabien, vars bobningar i urbana områden i Jemen har resulterat  omfattande civila dödsoffer, varav en väldigt hög andel är barn.

Kritikerna av mötet med Irans utrikesminister Javad Zarif, vill att relationerna ska brytas, men samtidigt har vi djupa relationer med Saudiarabien, vars bombningar i urbana områden i Jemen har resulterat omfattande civila dödsoffer, varav en väldigt hög andel är barn.

 

Faktum är att konflikten mellan USA och EU, rörande Iran, till stor del handlar om handel. För det första så anser EU att det bästa sättet att hantera Irans kärnenergi/kärnvapen-program är avtalet JCPOA, och för det andra så vill man inte avbryta alla de stora affärer som europiska företag har inlett i Iran, sedan avtalet skrevs under. Avtal som motsvarande amerikanska företag nog sneglar avundsjukt på. Spelar säkerligen en viss roll i hur USA agerar.

Handel som knyter Iran tätare ihop med västvärldens ekonomier, är inte bara bra sett ur egenintresset, utan är även ett steg mot en nedtrappning av konflikterna mellan Väst och Iran. Argumentet att den iranska regimen då får pengar att spendera på krig, är hyckleri. De som framför det bör fråga sig vart Saudiarabien får sina resurser ifrån, som de använder till att bomba Jemen, sponsra ett inbördeskrig i Syrien och föra Europa till randen av samma situation!

Om vi ska gå den hårda vägen, och jag är inte den som säger att vi absolut inte kan göra det om vi svenskar är beredda att ta konsekvenserna av ett sådant steg, så får vi vara konsekventa och införa ett handelsembargo även mot Saudiarabien och deltaga i ett handelskrig mot Kina, tills att fusket, spioneriet, stölderna av intellektuella rättigheter mm upphör! Vi får helt enkelt välja en väg och vara konsekventa! Det är väl inte för mycket begärt?

Avslutningsvis så vill jag uttrycka hur defekt det vore om vi hade vår utrikespolitik gentemot ett specifikt land dikterad av våra minoriteters känslor för eller antipati mot detta land. Sveriges utrikespolitik ska föras i Sveriges bästa intressen och i ingen annans!

 

Intervju angående Irans kärnvapenprogram

I förra veckan blev jag intervjuad av en av Sveriges största banker till förmån för dess interna nyhetsbrev (v. 10) om situationen i Iran. Med bankens medgivande publiceras den här utan att ange bankens eller anställdas namn. Således;

Vad kan väntas i Iran?

Denna vecka har (Bordschefen: Nedan skrivs det som BC) tagit kontakt med Mons Krabbe, oberoende freds- och konfliktvetare, för att få en bild av utvecklingen i Iran. Lägesbilden har successivt förändrats och allt fler ser en väpnad konflikt som möjlig. Detta genom exempelvis en skiftande konsensusbild på Newsmill, ett forum för nyhetskommentarer och debatt. Marknaden har än så länge reagerat genom ett högt oljepris, aktiekurserna har dock obehindrat rusat vidare.

Fråga 1:

BC: Utvecklingen i Iran är givetvis svår att förutspå, men vad bedömer du som det mest sannolika händelseförloppet? Vem kommer agera och med vilka medel?

Mons Krabbe: USA är tyngda av dålig ekonomi och befolkningen är krigstrött. Obama, med detta i åtanke och inför stundande presidentval, kommer i det längsta att förlita sig på sanktioner. Iran kommer att utnyttja denna möjlighet för att underminera USA:s beslutsamhet genom att via återkommande förhandlingstrevare förhindra en fullständig brytning, som skulle ge USA en orsak till krig. Sannolikheten är låg att USA agerar militärt innan valet, möjligen våren 2013.

Israel styrs av fruktan för Irans oberäknelighet. De har inte råd att chansa och har i princip redan beslutat sig för att angrepp. För att Israel ska avstå så skulle det krävas att Iran avstår från hela sitt kärnvapenprogram. Mest sannolik period för angrepp är perioden april – juni 2012.

Fråga 2:

BC: Hur ser händelseförloppet ut under ett sådant angrepp? Vad kan vi förvänta oss gällande tidsperspektivet?

Mons Krabbe: Komplett förstörelse av Irans kärnprogram kan Israel ej uppnå, men dock att det fördröjs några år (18 mån till 3 år). Om Israel angriper så handlar det om ett snabbt blixtanfall under en enda natt. Anledningarna till detta är att Israel inte har kapaciteten till att upprätthålla en långvarig luftoffensiv på det avståndet, att Israel får ett inofficiellt överflygningstillstånd av Saudiarabien som inte kan förlängas och att när väl överraskningsmomentet är förbi så minskar vinsterna och de egna förlusterna ökar.

Iran svarar med terrorangrepp och via Hizbollah i Libanon, kanske även några långdistansmissiler med konventionell laddning. Stridshandlingarna relativt kortvariga. Om USA angriper så kommer det handla om en långvarig uppbyggnad, med påtryckningar via FN samtidigt som den militära uppladdningen pågår, för att ge Iran en chans att backa. När väl ett angrepp genomförs så är det en långvarig luftoffensiv på minst 1-3 månader, där Irans kärnvapenprogram näst intill förstörs. Attacker i Hormuzsundet kan förekomma, men utan att göra stor skada. Konsekvensen blir istället mest psykologisk, med oro på världsmarknaden.

Fråga 3:

BC: Som freds- och konfliktvetare, vågar du spekulera om vilket händelseförlopp som skulle vara det bästa för världens börser?

Mons Krabbe: Att Iran upphör med anrikning av uran, byggandet av underjordiska anläggningar och konstruerandet av kärnvapenbärande långsdistansmissiler.

Fråga 4:

BC: Vilket skulle vara det sämsta händelsförloppet?

Mons Krabbe: Att först Israel och senare USA känner sig tvingade att bomba Irans anläggningar, vilket skulle leda till långvarig konflikt och oro i regionen, som resulterar i ytterligare höjningar av oljepriset.

Fråga 5:

BC: Slutligen, det väntar presidentval i USA senare i år, vad ser du för skillnader på kandidaterna vad gäller Iran?

Mons Krabbe: Jag ser ingen större skillnad mellan Obama och Romney vad gäller utrikespolitiken. Båda är svaga och obeslutsamma ledare. Endast Gingrich och Santorum skulle oreserverat ställa sig på Israels sida och utan mer förhalande angripa Irans kärnenergianläggningar. Logiken för israelerna med ett angrepp i vår, som de vet inte helt kan hindra Irans kärnvapenprogram, är att det ger USA tid att välja ledare och samla sig till en eventuell ny policy våren 2013.

Missförstånd och hyckleri rörande den Iranska atombomben

Denna artikel publicerades idag på Newsmill! Det är ett försök att behandla frågan så objektivt som möjligt. Trots att jag bara kan känna avsky för regimen i Teheran så  hindrar detta inte mig att  konstatera att det finns andra stater som har felat i detta drama.

Israel bär ett stort ansvar för Irans kärnvapenprogram

(Newsmill 16 november 2011)

Riskerna med att Iran är på väg att anskaffa kärnvapen diskuteras intensivt, men den viktigaste aspekten framkommer inte. Den stora faran med att Iran förfogar över kärnvapen är inte att dessa skulle kunna användas planerat, utan att en framtida konflikt utvecklas utom kontroll när parterna inte förstår varandra. Många av de punkter som tas upp som faror med den Iranska bomben är överdrivna. Israels ståndpunkt gällande denna är vidare behäftad med stora moraliska problem.

Jag vill inleda med att vara tydlig med att inget som jag skriver här ska ses som ett försvar för den Iranska regimen, som jag personligen hyser en stark avsky för. Dock så anser jag att det behövs en mer objektiv debatt runt de Iranska kärnvapnen. Således tar jag på mig rollen av ”djävulens advokat” med förhoppningen om att bidraga till en mer nyanserad debatt framöver rörande frågor som icke-spridningsavtalet och kärnvapenkapprustningen i regionen.

 

Det grundläggande problemet

Den grundläggande premiss som vi måste utgå ifrån är att varje stat är suverän och styr sitt öde inom sina gränser. Detta är en av grundbultarna i FN-systemet. Tyvärr skulle jag vilja tillägga. Diktaturer utan någon som helst moralisk legitimitet får samma rättigheter som demokratier. Den enda möjligheten att agera öppnas när en diktator angriper sitt folk under folkmordsliknande former. Då tillåter t.o.m. FN-systemet att de demokratier som vill och kan får ingripa för att sätta stopp för händelseutvecklingen. Den lilla legitimitet som FN-systemet tidigare har givit dessa regimer försvinner då snabbt som en fingerknäppning.

Det faktum att vi inte har en mer offensiv internationell ordning för införandet av demokrati är ett resultat av situationen vid andra världskrigets slut. Tanken med de Förenta Nationerna var från första början att det skulle vara ett förbund av fria demokratiska stater, som en utveckling av de västallierades sammarbete mot nazismen. Dock så var det svårt att trolla bort Sovjetdiktaturen från världskartan, som i konsekvens av dess ställning som en av segrarmakterna av naturliga skäl måste beredas plats i detta nya förbund. Redan där såddes fröet till FN´s misslyckande och nuvarande status som en vilsen koloss där diktatorerna har ett fast grepp om en av de två styrspakarna.

Detta FN-system som skyddar diktatorer förhindrar oss att behandla regimer som den i Iran annorlunda än demokratierna. Med utgångspunkt i detta så kan man resonera runt de argument som riktas mot Irans kärnvapenprogram:

 

Advocatus diaboli

1 – Iran är inte en demokrati. Det är lättare att föra krig när folket inte har inflytande. Således är kärnvapen i ett sådant lands hand ett större hot mot världsfreden. Detta är välbekant men kan vi låta det avgöra hur vi ställer oss till Irans kärnvapenprogram? Sovjet, Kina, Nordkorea var/är diktaturer och Pakistan har klart osympatiska drag, men har detta varit skäl nog för att gå i krig för att förneka dem tillgången till kärnvapen? Enligt FN:s synsätt så ger detta faktum oss ingen rätt att lägga oss i Irans angelägenheter.

2 – Iran är en stat med en expansionistisk och aggressiv religiös ideologi, som infiltrerar andra länder (Libanon, Irak t.ex.) och försöker omkullkasta den rådande ordningen (Saudiarabien t.ex.) vilket har lett till spända relationer med många grannländer. En aggressiv utrikespolitik, rent av revolutionär, hade även Sovjetunionen. Vänstern vill gärna sätta USA i samma kategori. Detta är inte ett hållbart skäl till preventivt aggreppskrig. Endast när att angrepp från en annan stat är direkt överhängande är ett s.k. pre-emptivt försvarskrig tillåtet enligt den internationella rätten.

3 – Iran stödjer terrorism, vilket i värsta fall kan leda till att terrorister, som Hizbollah, får tag på kärnvapen och får möjlighet att använda dem mot Israel. Stödet till terrorgrupper är problematiskt och är självklart ett legitimt orosmoment, men jag har svårt att se att Iran så snabbt skulle dela med sig av en maktposition som blir unik bland de muslimska länderna i MENA regionen. Iran vill säkerligen ha full kontroll över hur dessa vapen används, fullt medvetet om att om de skulle kunna användas och spåras tillbaka till dem, vilket skulle kunna innebära slutet för Iran.

4 – Iran har uttalat direkta hot mot Israel, innebärande att landet ska förintas. Detta upplevs givetvis dramatiskt av ett folk med den historien som judarna har. Deras fruktan är fullt förståelig. Hot om krig kan ofta utgöra skäl till ett legalt pre-emptivt eller ett illegalt preventivt angrepp. Även det formellt sett illegala preventiva angreppet kan ibland ses som moraliskt försvarbart.

Man ska dock tänka på att Iran inte i praktiken kan använda sina eventuella framtida kärnvapen på detta sätt. För det första så vill den muslimska världen ta tillbaka Jerusalem och det heliga landet, inte förstöra det! För det andra så bor det väldigt många muslimer i Israel och tätt inpå det. En kärnvapenbombning av landet hade inneburit i stort sätt lika många muslimska dödsfall som judiska. För det tredje så är kärnvapen i princip omöjliga för Iran att använda, då det skulle innebära att Israel och möjligen även USA, återgäldar genom att bokstavligt talat radera ut landet från kartan.

Det största strategiska problemet för Israel med Iranska kärnvapen är istället att dessa neutraliserar Israels kärnvapen. Enligt ovan, fast omvänt, så blir det då omöjligt för Israel att använda dessa som en sista försvarslinje i ett framtida konventionellt krig med angripande arabstater.

5 – En kapprustning i regionen kan bli resultatet av en Iransk atombomb. Flera länder i regionen, som Saudiarabien och ett antal av gulfstaterna och kanske även Egypten har deklarerat att de kommer skaffa kärnvapen om Iran tar detta steg.

Det är viktigt att börja från början här. Helt klart så kommer den nukleära kapprustningskarusellen i Mellanöstern riskera att snurra helt ur kontroll den dag då Iran blir en kärnvapenmakt, men det var inte här det började. Kärnvapenkapprustningen i regionen började den dag då Israel blev ägare till den ultimata maktsymbolen. Irans försöka att skaffa bomben, liksom Iraks och Syriens försök, ska huvudsakligen ses i ljuset av denna utveckling. Israel kan försöka slå ut den formellt sett illegala iranska kärnvapenproduktionen liksom det slog ut den Irakiska (1981) och den Syriska (2007), men Israel kan inte göra anspråk på det moraliska högsätet i denna fråga!

Det är ingen som med säkerhet vet huruvida ovan nämnda stater hade försökt skaffa kärnvapen oavsett vad Israel gjort. Det är ganska troligt att intresset för anskaffning hade varit högt oavsett, men det är inte det som är poängen. Den stat som skaffar kärnvapen i en region som fram till den punkten är kärnvapenfri, bär likväl ett stort ansvar för det som sker därefter.

Om Israel hade velat slippa hotet av att en fientlig stat i regionen besitter kärnvapen så skulle det naturliga steget vara att inte självt skaffa kärnvapen! Israel hade i värsta fall haft möjligheter att snabbt skaffa dessa vapen om det fanns signaler om att grannstater tog detta steg, under skyddet av USA´s kärnvapenparaply.

6 – Ett anförskaffande vore ett brott mot icke-spridningsavalet som Iran har skrivit under. Detta är det juridiska faktum som vi måste utgå ifrån. Detta är den avgörande frågan oavsett vad som har sagts ovan i punkt 1-5. Detta är det legitima skälet till att angripa Iran om landet inte följer avtalets föreskrifter vad gäller t.ex. obehindrade inspektioner. Dock så finns det moraliska aspekter som vi bör diskutera.

Icke-spridningsavtalet är i princip behäftat med stora problem. Formellt sett så är det mer fel av Iran att fortsätta att vara undertecknare av avtalet och samtidigt försöka utveckla kärnvapen i hemlighet, än att inte vara det och öppet i trots mot det internationella samfundet utveckla dessa vapen. Men är det mer fel rent moraliskt?

Det faktum att Israel, Indien och Pakistan har utvecklat kärnvapen medan de står utanför avtalet har blivit den formella anledningen till att de sluppit sanktioner, medan de mer baksluga regimerna i Iran, Irak och Syrien som har försökt hemlighålla sin framställning får lida konsekvenserna av sina val.

Jag har svårt att se att den moraliska skillnaden är särskilt stor när det kommer till kritan. Detta visar på hur svagt och ofullständigt avtalet är. Länderna som har valt att avstå från att skriva på avtalet har pekat på det uppenbara problemet med att det skapades en ”har” och en ”har inte” klubb, vilket i deras ögon var omoraliskt. Nu vill Israel i sin tur, när de väl är inne i ”har” klubben att Iran ska förbli en ”har inte” stat.

Vad är det för mening med att ha en internationell regim som reglerar kärnvapen om de regler som en så överväldigande majoritet av det internationella samfundet vill ha inte är bindande för alla, utan bara för de stater som skriver på avtalet? De som öppet trotsar samfundets vilja får gå fria. Detta är för mig ett funktionellt och moraliskt haveri! Det internationella samfundet har ingen myndighet att tvinga någon stat till någonting, men det har ”makten” att frysa ut de som inte gör som de övriga vill. Men jag antar att priset för att frysa ut Indien, Pakistan och Israel hade blivit allt för högt. Alternativt så kan man se på det så att om det hade funnits ett trovärdigt hot om utfrysningt så hade kanske nämnda stater tänkt över saken en gång till.

Avtalet förbjuder inte bara spridning av kärnvapen och tillhörande teknologi, utan deklarerar även att de stater som innehar kärnvapen ska verka för att dessa nedmonteras, skrotas och slutligen försvinner helt från vår värld. Detta är i och för sig naivt bortom sunt förnuft. Enda möjligheten för vår värld att bli fri från dessa vapen är att själva systemet med separata stater försvinner och ersätts av en världsregering och att denna sortens krig blir ett minne blott.

Detta scenario är svårt att skönja under mycket mycket lång tid, men om vi trots allt beaktar vad det står i avtalstexten så är det uppenbart, att de stater som hör till ”har” blocket, har svikit sin del av avtalet. Bortsett från nedmonteringen av de delar av stormakternas kapacitet som är föråldrad och idag inte nödvändig, så har t.ex. USA idag samma höga kapacitet till krigsföring medelst kärnvapen som de någonsin har haft, som en konsekvens av kvalitetsökningen i deras arsenal. Inga skönjbara steg mot ”reel” kärnvapennedrustning kan sägas ha skett. Vad är det då som binder andra undertecknande stater att hålla sig till de andra delarna av avtalet? Hela avtalet är behäftat med problem och skulle ha utformats på ett annat sätt. Tyvärr är nu skadan skedd. Kaninen är ur hatten och vi måste utgå från realiteten att kärnvapenspridningen nu är mycket svår att sätta stopp för.

Om ett icke spridnings avtal hade upprättats i enlighet med vad jag beskrev ovan, dvs bindande för alla jordens stater, så hade troligen spridningen hållts tillbaka några decennier till, kanske längre, men aldrig permanent. Om vi ser till det stora perspektivet så är den allt mer accelererande spridningen av kärnvapenkapaciteten kopplad till förfallet av den amerikanska världsordningen. När nu, vilket är troligt, USA allt mer drar sig tillbaka från den internationella arenan kommer konsekvensen bli att denna spridning blir helt okontrollerad. Om alla de stater som nu förlitar sig till det amerikanska paraplyet börjar tvivla på att de kommer få det skydd framöver som de tidigare har räknat med så är det enda alternativet att skaffa en egen försäkring.

 

I summering

Formellt sett så bryter Iran mot ingångna avtal och detta ska ses som ett legitimt skäl för Israel eller USA att angripa. Det kanske starkaste skälet för Israel att angripa är trots allt att Iran är inbegripet i ett lågintensivt krig via ombud mot Israel. Givet detta kan Israel ur sitt eget nationella säkerhetspolitiska perspektiv bedöma att situationen kan bli farlig för landet.

För det är detta saken handlar om, Israels nationella perspektiv. Israel har som sagts ovan tappat sitt moraliska högsäte i denna situation. Faran för regionen som emanerar från en kärnvapenkapprustning får Israel självt ta ansvaret för.

 

Konsekvenserna

Problemet för Israel är att ett angrepp mot Iran kan leda till att deras eget säkerhetspolitiska läge drastiskt försämras. De radikala mullorna kommer att få ett större stöd och nästa ”val” i Iran kanske de inte behöver använda valfusk för att få ett starkt grepp om makten. Utgången av valet i Egypten kommer i fall av ett angrepp att starkt påverkas till fördel för Islamisterna. Hizbollah och kanske även Hamas kan fås av Iran att gå till angrepp. Troligen tar Assad jr. tillfället i akt och utnyttjar det gamla verktyget med en yttre fiende för att överskugga inre svårigheter. Hur detta manifesterar sig är svårt att överblicka, men att Assad kan stärka sin position är dock troligt. Hur detta inbegriper ett shiastyrt Irak, med dess nära relationer till Iran och varifrån det redan nu har sänt oroväckade signaler om ett godkännande av Assads regim är oklart, men inget av det ovan nämnda leder till en bra utveckling i regionen.  Hotbilden mot Israel kommer istället att bli värre.

 

Det riktiga problemet med den Iranska bomben

Det stora problemet med att det finns kärnvapen överhuvudtaget i Iran eller Israel eller Saudiarabien är inte knutet till respektive länders förda politik eller styrelseform. Det är knutet till den dynamik som för en konflikt framåt eller alternativt gör att den övervinns. Det är helt enkelt så att den dynamik som kan föra en konflikt mellan två eller flera länder till fullskaligt krig är så mycket svårare att kontrollera om parterna har svårigheter att förstå varandra och inte kan kommunicera.

För att illustrera så kan vi se till de konflikter som USA och Sovjetunionen var inbegripna i under det kalla kriget. Vid ett antal tillfällen, såsom under Kubakrisen förelåg det en risk för att dessa konflikter skulle rinna över i fullskaligt kärnvapenkrig. Den faktor som bidrog till att det inte utvecklade sig på det viset var att hur spänt mellan supermakerna det än blev så kunde de ändå alltid kommunicera med varandra och på så vis finna en väg ur ett till synes låst läge. Kanske ännu viktigare var att de oftast kunde förstå varandra. De visste att motparten precis som dom själva var rationell och skulle uppträda i enlighet med detta. I klarspråk betyder detta att båda parter visste att den andre lika lite som dom själva ville se kärnvapnen användas och se den egna världen gå upp i rök. Denna ömsesidiga förståelse är livsviktig i en ofta upptrissad och stressad konfliktsituation.

I en framtida konfliktsituation mellan kärnvapenbeväpnade Israel och Iran,så finns inte dessa möjligheter att gjuta olja på vågorna och därför är en dylik konflikt så mycket farligare. De religiösa och kulturella skillnadena har betydelse i dessa sammanhang. Varje kultur och/eller religion har sina egna uttryck och förstår man inte dessa så kan det få dramatiska följder. Ta t.ex. Ahmedinejad´s galna uttalanden om att Israel ska förintas, som är en inte helt ovanlig form av retorik i den muslimska världen, men som känns främmande för en västerlänning eller en israel. Det är ganska troligt att han faktiskt menar vad han säger, men att detta inte kan ske med hjälp av kärnvapen (enligt punkt 4 ovan). Det kan inte förutsättas att Israels ledare under en upptrissad konflikt ser så pass klart på saken att man inte slår till pre-emptivt för att vara på den säkra sidan, när dylika hot utfärdas. Liknade scenarier med omvända roller fast med andra förutsättningar är inte svåra att föreställa sig. Rädsla som har sitt ursprung i oförmågan att tillförlitligt kunna läsa av sin motpart är i en sådan situation mycket farlig.

Det är inte troligt att Israel kan ha en öppen kommunikation med Iran eller en arabstat under en konflikt, såsom Sovjet och USA hade och än mindre troligt att de kan tolka och förstå den andres retorik och budskap. Detta är ett recept för katastrof.

 

%d bloggare gillar detta: