Intervju angående Irans kärnvapenprogram

I förra veckan blev jag intervjuad av en av Sveriges största banker till förmån för dess interna nyhetsbrev (v. 10) om situationen i Iran. Med bankens medgivande publiceras den här utan att ange bankens eller anställdas namn. Således;

Vad kan väntas i Iran?

Denna vecka har (Bordschefen: Nedan skrivs det som BC) tagit kontakt med Mons Krabbe, oberoende freds- och konfliktvetare, för att få en bild av utvecklingen i Iran. Lägesbilden har successivt förändrats och allt fler ser en väpnad konflikt som möjlig. Detta genom exempelvis en skiftande konsensusbild på Newsmill, ett forum för nyhetskommentarer och debatt. Marknaden har än så länge reagerat genom ett högt oljepris, aktiekurserna har dock obehindrat rusat vidare.

Fråga 1:

BC: Utvecklingen i Iran är givetvis svår att förutspå, men vad bedömer du som det mest sannolika händelseförloppet? Vem kommer agera och med vilka medel?

Mons Krabbe: USA är tyngda av dålig ekonomi och befolkningen är krigstrött. Obama, med detta i åtanke och inför stundande presidentval, kommer i det längsta att förlita sig på sanktioner. Iran kommer att utnyttja denna möjlighet för att underminera USA:s beslutsamhet genom att via återkommande förhandlingstrevare förhindra en fullständig brytning, som skulle ge USA en orsak till krig. Sannolikheten är låg att USA agerar militärt innan valet, möjligen våren 2013.

Israel styrs av fruktan för Irans oberäknelighet. De har inte råd att chansa och har i princip redan beslutat sig för att angrepp. För att Israel ska avstå så skulle det krävas att Iran avstår från hela sitt kärnvapenprogram. Mest sannolik period för angrepp är perioden april – juni 2012.

Fråga 2:

BC: Hur ser händelseförloppet ut under ett sådant angrepp? Vad kan vi förvänta oss gällande tidsperspektivet?

Mons Krabbe: Komplett förstörelse av Irans kärnprogram kan Israel ej uppnå, men dock att det fördröjs några år (18 mån till 3 år). Om Israel angriper så handlar det om ett snabbt blixtanfall under en enda natt. Anledningarna till detta är att Israel inte har kapaciteten till att upprätthålla en långvarig luftoffensiv på det avståndet, att Israel får ett inofficiellt överflygningstillstånd av Saudiarabien som inte kan förlängas och att när väl överraskningsmomentet är förbi så minskar vinsterna och de egna förlusterna ökar.

Iran svarar med terrorangrepp och via Hizbollah i Libanon, kanske även några långdistansmissiler med konventionell laddning. Stridshandlingarna relativt kortvariga. Om USA angriper så kommer det handla om en långvarig uppbyggnad, med påtryckningar via FN samtidigt som den militära uppladdningen pågår, för att ge Iran en chans att backa. När väl ett angrepp genomförs så är det en långvarig luftoffensiv på minst 1-3 månader, där Irans kärnvapenprogram näst intill förstörs. Attacker i Hormuzsundet kan förekomma, men utan att göra stor skada. Konsekvensen blir istället mest psykologisk, med oro på världsmarknaden.

Fråga 3:

BC: Som freds- och konfliktvetare, vågar du spekulera om vilket händelseförlopp som skulle vara det bästa för världens börser?

Mons Krabbe: Att Iran upphör med anrikning av uran, byggandet av underjordiska anläggningar och konstruerandet av kärnvapenbärande långsdistansmissiler.

Fråga 4:

BC: Vilket skulle vara det sämsta händelsförloppet?

Mons Krabbe: Att först Israel och senare USA känner sig tvingade att bomba Irans anläggningar, vilket skulle leda till långvarig konflikt och oro i regionen, som resulterar i ytterligare höjningar av oljepriset.

Fråga 5:

BC: Slutligen, det väntar presidentval i USA senare i år, vad ser du för skillnader på kandidaterna vad gäller Iran?

Mons Krabbe: Jag ser ingen större skillnad mellan Obama och Romney vad gäller utrikespolitiken. Båda är svaga och obeslutsamma ledare. Endast Gingrich och Santorum skulle oreserverat ställa sig på Israels sida och utan mer förhalande angripa Irans kärnenergianläggningar. Logiken för israelerna med ett angrepp i vår, som de vet inte helt kan hindra Irans kärnvapenprogram, är att det ger USA tid att välja ledare och samla sig till en eventuell ny policy våren 2013.

Annonser

Missförstånd och hyckleri rörande den Iranska atombomben

Denna artikel publicerades idag på Newsmill! Det är ett försök att behandla frågan så objektivt som möjligt. Trots att jag bara kan känna avsky för regimen i Teheran så  hindrar detta inte mig att  konstatera att det finns andra stater som har felat i detta drama.

Israel bär ett stort ansvar för Irans kärnvapenprogram

(Newsmill 16 november 2011)

Riskerna med att Iran är på väg att anskaffa kärnvapen diskuteras intensivt, men den viktigaste aspekten framkommer inte. Den stora faran med att Iran förfogar över kärnvapen är inte att dessa skulle kunna användas planerat, utan att en framtida konflikt utvecklas utom kontroll när parterna inte förstår varandra. Många av de punkter som tas upp som faror med den Iranska bomben är överdrivna. Israels ståndpunkt gällande denna är vidare behäftad med stora moraliska problem.

Jag vill inleda med att vara tydlig med att inget som jag skriver här ska ses som ett försvar för den Iranska regimen, som jag personligen hyser en stark avsky för. Dock så anser jag att det behövs en mer objektiv debatt runt de Iranska kärnvapnen. Således tar jag på mig rollen av ”djävulens advokat” med förhoppningen om att bidraga till en mer nyanserad debatt framöver rörande frågor som icke-spridningsavtalet och kärnvapenkapprustningen i regionen.

 

Det grundläggande problemet

Den grundläggande premiss som vi måste utgå ifrån är att varje stat är suverän och styr sitt öde inom sina gränser. Detta är en av grundbultarna i FN-systemet. Tyvärr skulle jag vilja tillägga. Diktaturer utan någon som helst moralisk legitimitet får samma rättigheter som demokratier. Den enda möjligheten att agera öppnas när en diktator angriper sitt folk under folkmordsliknande former. Då tillåter t.o.m. FN-systemet att de demokratier som vill och kan får ingripa för att sätta stopp för händelseutvecklingen. Den lilla legitimitet som FN-systemet tidigare har givit dessa regimer försvinner då snabbt som en fingerknäppning.

Det faktum att vi inte har en mer offensiv internationell ordning för införandet av demokrati är ett resultat av situationen vid andra världskrigets slut. Tanken med de Förenta Nationerna var från första början att det skulle vara ett förbund av fria demokratiska stater, som en utveckling av de västallierades sammarbete mot nazismen. Dock så var det svårt att trolla bort Sovjetdiktaturen från världskartan, som i konsekvens av dess ställning som en av segrarmakterna av naturliga skäl måste beredas plats i detta nya förbund. Redan där såddes fröet till FN´s misslyckande och nuvarande status som en vilsen koloss där diktatorerna har ett fast grepp om en av de två styrspakarna.

Detta FN-system som skyddar diktatorer förhindrar oss att behandla regimer som den i Iran annorlunda än demokratierna. Med utgångspunkt i detta så kan man resonera runt de argument som riktas mot Irans kärnvapenprogram:

 

Advocatus diaboli

1 – Iran är inte en demokrati. Det är lättare att föra krig när folket inte har inflytande. Således är kärnvapen i ett sådant lands hand ett större hot mot världsfreden. Detta är välbekant men kan vi låta det avgöra hur vi ställer oss till Irans kärnvapenprogram? Sovjet, Kina, Nordkorea var/är diktaturer och Pakistan har klart osympatiska drag, men har detta varit skäl nog för att gå i krig för att förneka dem tillgången till kärnvapen? Enligt FN:s synsätt så ger detta faktum oss ingen rätt att lägga oss i Irans angelägenheter.

2 – Iran är en stat med en expansionistisk och aggressiv religiös ideologi, som infiltrerar andra länder (Libanon, Irak t.ex.) och försöker omkullkasta den rådande ordningen (Saudiarabien t.ex.) vilket har lett till spända relationer med många grannländer. En aggressiv utrikespolitik, rent av revolutionär, hade även Sovjetunionen. Vänstern vill gärna sätta USA i samma kategori. Detta är inte ett hållbart skäl till preventivt aggreppskrig. Endast när att angrepp från en annan stat är direkt överhängande är ett s.k. pre-emptivt försvarskrig tillåtet enligt den internationella rätten.

3 – Iran stödjer terrorism, vilket i värsta fall kan leda till att terrorister, som Hizbollah, får tag på kärnvapen och får möjlighet att använda dem mot Israel. Stödet till terrorgrupper är problematiskt och är självklart ett legitimt orosmoment, men jag har svårt att se att Iran så snabbt skulle dela med sig av en maktposition som blir unik bland de muslimska länderna i MENA regionen. Iran vill säkerligen ha full kontroll över hur dessa vapen används, fullt medvetet om att om de skulle kunna användas och spåras tillbaka till dem, vilket skulle kunna innebära slutet för Iran.

4 – Iran har uttalat direkta hot mot Israel, innebärande att landet ska förintas. Detta upplevs givetvis dramatiskt av ett folk med den historien som judarna har. Deras fruktan är fullt förståelig. Hot om krig kan ofta utgöra skäl till ett legalt pre-emptivt eller ett illegalt preventivt angrepp. Även det formellt sett illegala preventiva angreppet kan ibland ses som moraliskt försvarbart.

Man ska dock tänka på att Iran inte i praktiken kan använda sina eventuella framtida kärnvapen på detta sätt. För det första så vill den muslimska världen ta tillbaka Jerusalem och det heliga landet, inte förstöra det! För det andra så bor det väldigt många muslimer i Israel och tätt inpå det. En kärnvapenbombning av landet hade inneburit i stort sätt lika många muslimska dödsfall som judiska. För det tredje så är kärnvapen i princip omöjliga för Iran att använda, då det skulle innebära att Israel och möjligen även USA, återgäldar genom att bokstavligt talat radera ut landet från kartan.

Det största strategiska problemet för Israel med Iranska kärnvapen är istället att dessa neutraliserar Israels kärnvapen. Enligt ovan, fast omvänt, så blir det då omöjligt för Israel att använda dessa som en sista försvarslinje i ett framtida konventionellt krig med angripande arabstater.

5 – En kapprustning i regionen kan bli resultatet av en Iransk atombomb. Flera länder i regionen, som Saudiarabien och ett antal av gulfstaterna och kanske även Egypten har deklarerat att de kommer skaffa kärnvapen om Iran tar detta steg.

Det är viktigt att börja från början här. Helt klart så kommer den nukleära kapprustningskarusellen i Mellanöstern riskera att snurra helt ur kontroll den dag då Iran blir en kärnvapenmakt, men det var inte här det började. Kärnvapenkapprustningen i regionen började den dag då Israel blev ägare till den ultimata maktsymbolen. Irans försöka att skaffa bomben, liksom Iraks och Syriens försök, ska huvudsakligen ses i ljuset av denna utveckling. Israel kan försöka slå ut den formellt sett illegala iranska kärnvapenproduktionen liksom det slog ut den Irakiska (1981) och den Syriska (2007), men Israel kan inte göra anspråk på det moraliska högsätet i denna fråga!

Det är ingen som med säkerhet vet huruvida ovan nämnda stater hade försökt skaffa kärnvapen oavsett vad Israel gjort. Det är ganska troligt att intresset för anskaffning hade varit högt oavsett, men det är inte det som är poängen. Den stat som skaffar kärnvapen i en region som fram till den punkten är kärnvapenfri, bär likväl ett stort ansvar för det som sker därefter.

Om Israel hade velat slippa hotet av att en fientlig stat i regionen besitter kärnvapen så skulle det naturliga steget vara att inte självt skaffa kärnvapen! Israel hade i värsta fall haft möjligheter att snabbt skaffa dessa vapen om det fanns signaler om att grannstater tog detta steg, under skyddet av USA´s kärnvapenparaply.

6 – Ett anförskaffande vore ett brott mot icke-spridningsavalet som Iran har skrivit under. Detta är det juridiska faktum som vi måste utgå ifrån. Detta är den avgörande frågan oavsett vad som har sagts ovan i punkt 1-5. Detta är det legitima skälet till att angripa Iran om landet inte följer avtalets föreskrifter vad gäller t.ex. obehindrade inspektioner. Dock så finns det moraliska aspekter som vi bör diskutera.

Icke-spridningsavtalet är i princip behäftat med stora problem. Formellt sett så är det mer fel av Iran att fortsätta att vara undertecknare av avtalet och samtidigt försöka utveckla kärnvapen i hemlighet, än att inte vara det och öppet i trots mot det internationella samfundet utveckla dessa vapen. Men är det mer fel rent moraliskt?

Det faktum att Israel, Indien och Pakistan har utvecklat kärnvapen medan de står utanför avtalet har blivit den formella anledningen till att de sluppit sanktioner, medan de mer baksluga regimerna i Iran, Irak och Syrien som har försökt hemlighålla sin framställning får lida konsekvenserna av sina val.

Jag har svårt att se att den moraliska skillnaden är särskilt stor när det kommer till kritan. Detta visar på hur svagt och ofullständigt avtalet är. Länderna som har valt att avstå från att skriva på avtalet har pekat på det uppenbara problemet med att det skapades en ”har” och en ”har inte” klubb, vilket i deras ögon var omoraliskt. Nu vill Israel i sin tur, när de väl är inne i ”har” klubben att Iran ska förbli en ”har inte” stat.

Vad är det för mening med att ha en internationell regim som reglerar kärnvapen om de regler som en så överväldigande majoritet av det internationella samfundet vill ha inte är bindande för alla, utan bara för de stater som skriver på avtalet? De som öppet trotsar samfundets vilja får gå fria. Detta är för mig ett funktionellt och moraliskt haveri! Det internationella samfundet har ingen myndighet att tvinga någon stat till någonting, men det har ”makten” att frysa ut de som inte gör som de övriga vill. Men jag antar att priset för att frysa ut Indien, Pakistan och Israel hade blivit allt för högt. Alternativt så kan man se på det så att om det hade funnits ett trovärdigt hot om utfrysningt så hade kanske nämnda stater tänkt över saken en gång till.

Avtalet förbjuder inte bara spridning av kärnvapen och tillhörande teknologi, utan deklarerar även att de stater som innehar kärnvapen ska verka för att dessa nedmonteras, skrotas och slutligen försvinner helt från vår värld. Detta är i och för sig naivt bortom sunt förnuft. Enda möjligheten för vår värld att bli fri från dessa vapen är att själva systemet med separata stater försvinner och ersätts av en världsregering och att denna sortens krig blir ett minne blott.

Detta scenario är svårt att skönja under mycket mycket lång tid, men om vi trots allt beaktar vad det står i avtalstexten så är det uppenbart, att de stater som hör till ”har” blocket, har svikit sin del av avtalet. Bortsett från nedmonteringen av de delar av stormakternas kapacitet som är föråldrad och idag inte nödvändig, så har t.ex. USA idag samma höga kapacitet till krigsföring medelst kärnvapen som de någonsin har haft, som en konsekvens av kvalitetsökningen i deras arsenal. Inga skönjbara steg mot ”reel” kärnvapennedrustning kan sägas ha skett. Vad är det då som binder andra undertecknande stater att hålla sig till de andra delarna av avtalet? Hela avtalet är behäftat med problem och skulle ha utformats på ett annat sätt. Tyvärr är nu skadan skedd. Kaninen är ur hatten och vi måste utgå från realiteten att kärnvapenspridningen nu är mycket svår att sätta stopp för.

Om ett icke spridnings avtal hade upprättats i enlighet med vad jag beskrev ovan, dvs bindande för alla jordens stater, så hade troligen spridningen hållts tillbaka några decennier till, kanske längre, men aldrig permanent. Om vi ser till det stora perspektivet så är den allt mer accelererande spridningen av kärnvapenkapaciteten kopplad till förfallet av den amerikanska världsordningen. När nu, vilket är troligt, USA allt mer drar sig tillbaka från den internationella arenan kommer konsekvensen bli att denna spridning blir helt okontrollerad. Om alla de stater som nu förlitar sig till det amerikanska paraplyet börjar tvivla på att de kommer få det skydd framöver som de tidigare har räknat med så är det enda alternativet att skaffa en egen försäkring.

 

I summering

Formellt sett så bryter Iran mot ingångna avtal och detta ska ses som ett legitimt skäl för Israel eller USA att angripa. Det kanske starkaste skälet för Israel att angripa är trots allt att Iran är inbegripet i ett lågintensivt krig via ombud mot Israel. Givet detta kan Israel ur sitt eget nationella säkerhetspolitiska perspektiv bedöma att situationen kan bli farlig för landet.

För det är detta saken handlar om, Israels nationella perspektiv. Israel har som sagts ovan tappat sitt moraliska högsäte i denna situation. Faran för regionen som emanerar från en kärnvapenkapprustning får Israel självt ta ansvaret för.

 

Konsekvenserna

Problemet för Israel är att ett angrepp mot Iran kan leda till att deras eget säkerhetspolitiska läge drastiskt försämras. De radikala mullorna kommer att få ett större stöd och nästa ”val” i Iran kanske de inte behöver använda valfusk för att få ett starkt grepp om makten. Utgången av valet i Egypten kommer i fall av ett angrepp att starkt påverkas till fördel för Islamisterna. Hizbollah och kanske även Hamas kan fås av Iran att gå till angrepp. Troligen tar Assad jr. tillfället i akt och utnyttjar det gamla verktyget med en yttre fiende för att överskugga inre svårigheter. Hur detta manifesterar sig är svårt att överblicka, men att Assad kan stärka sin position är dock troligt. Hur detta inbegriper ett shiastyrt Irak, med dess nära relationer till Iran och varifrån det redan nu har sänt oroväckade signaler om ett godkännande av Assads regim är oklart, men inget av det ovan nämnda leder till en bra utveckling i regionen.  Hotbilden mot Israel kommer istället att bli värre.

 

Det riktiga problemet med den Iranska bomben

Det stora problemet med att det finns kärnvapen överhuvudtaget i Iran eller Israel eller Saudiarabien är inte knutet till respektive länders förda politik eller styrelseform. Det är knutet till den dynamik som för en konflikt framåt eller alternativt gör att den övervinns. Det är helt enkelt så att den dynamik som kan föra en konflikt mellan två eller flera länder till fullskaligt krig är så mycket svårare att kontrollera om parterna har svårigheter att förstå varandra och inte kan kommunicera.

För att illustrera så kan vi se till de konflikter som USA och Sovjetunionen var inbegripna i under det kalla kriget. Vid ett antal tillfällen, såsom under Kubakrisen förelåg det en risk för att dessa konflikter skulle rinna över i fullskaligt kärnvapenkrig. Den faktor som bidrog till att det inte utvecklade sig på det viset var att hur spänt mellan supermakerna det än blev så kunde de ändå alltid kommunicera med varandra och på så vis finna en väg ur ett till synes låst läge. Kanske ännu viktigare var att de oftast kunde förstå varandra. De visste att motparten precis som dom själva var rationell och skulle uppträda i enlighet med detta. I klarspråk betyder detta att båda parter visste att den andre lika lite som dom själva ville se kärnvapnen användas och se den egna världen gå upp i rök. Denna ömsesidiga förståelse är livsviktig i en ofta upptrissad och stressad konfliktsituation.

I en framtida konfliktsituation mellan kärnvapenbeväpnade Israel och Iran,så finns inte dessa möjligheter att gjuta olja på vågorna och därför är en dylik konflikt så mycket farligare. De religiösa och kulturella skillnadena har betydelse i dessa sammanhang. Varje kultur och/eller religion har sina egna uttryck och förstår man inte dessa så kan det få dramatiska följder. Ta t.ex. Ahmedinejad´s galna uttalanden om att Israel ska förintas, som är en inte helt ovanlig form av retorik i den muslimska världen, men som känns främmande för en västerlänning eller en israel. Det är ganska troligt att han faktiskt menar vad han säger, men att detta inte kan ske med hjälp av kärnvapen (enligt punkt 4 ovan). Det kan inte förutsättas att Israels ledare under en upptrissad konflikt ser så pass klart på saken att man inte slår till pre-emptivt för att vara på den säkra sidan, när dylika hot utfärdas. Liknade scenarier med omvända roller fast med andra förutsättningar är inte svåra att föreställa sig. Rädsla som har sitt ursprung i oförmågan att tillförlitligt kunna läsa av sin motpart är i en sådan situation mycket farlig.

Det är inte troligt att Israel kan ha en öppen kommunikation med Iran eller en arabstat under en konflikt, såsom Sovjet och USA hade och än mindre troligt att de kan tolka och förstå den andres retorik och budskap. Detta är ett recept för katastrof.

 

%d bloggare gillar detta: