Kronkolonin blir diktaturens Nemesis

Det är dags för ledarskifte i den f.d. kronkolonin Hong Kong. Regeringschefen väljs av en kommitté bestående av 1200 medlemmar av den påstått självstyrande staden. Dessa 1200 personer tillhör stadens finans- och maktelit och går helt i Pekings ledband.

Problemet för partitoppen i Peking är att folket i Hong Kong har vant sig vid ett antal rättigheter under den brittiska tiden som det nu är mycket svårt för kommunistpartiet  att få dem att glömma.

Under 1800-talet växte det fram en allt tydligare policy i London som syftade till att kolonierna skulle formas för ett framtida självstyre och såsmåningom oberoende och deltagare i det brittiska samväldet. Denna idé resulterade i att britterna gav sig hän åt nationsbyggnadsprojekt i sina kolonier på ett sätt som lämnar Frankrike, Belgien och  andra kolonialmakter i skamvrån.

Britterna hade lärt sig från sin egen resa mot demokrati att plötsliga omvälvningar kan vara direkt kontraproduktiva. Deras egen utveckling mot den mest stabila demokratin i Europa skedde stegvis på ett sätt som skulle kunna benämnas som konservativt. Avsaknaden av behovet och således utförandet av en politisk revolution i Storbritannien under de senaste 300 åren är talande. Särskilt tydligt var detta under ett hett år som 1848.

Britterna hade samma tillvägagångssätt i sina kolonier. Först skulle grundläggande institutioner byggas upp såsom ett oberoende rättsväsende, en fri press och en välfungerande inhemsk administration. Självstyre, fria val och oberoende kunde inte komma i fråga förrän dessa institutioner var väl etablerade. Vid mitten av 1900-talet hade man kommit långt i denna process, men alla kolonier var inte fullt mogna för självstyre i britternas ögon. Det ska inte förnekas att många britter med näbbar och klor ville hålla fast vid sitt imperium, men den generella policyn att kolonierna friserades för ett framtida självstyre kan inte bortses från.

I de länder som har gått från diktatur till formell demokrati i ett snabbt svep, så finns det många exempel på varför denna utveckling har inneburit stor fara. Ryssland är ett typfall. Utvecklingen i subsahara Afrika ett annat med undantag för ett antal f.d. brittiska kolonier som Kenya, som klarat sig avsevärt bättre. Utan existerande institutioner som oberoende rättsväsende och fri press kan auktoritära krafter ostört manipulera samhället. Den nya sköra demokratin kan ofta inte överleva i en miljö där ingen av dessa pusselbitar finns på plats.

Hong Kong är ett paradexempel. Här byggdes mycket starka institutioner upp. En fri press och ett oberoende rättsväsende ger Peking mycket huvudbry, men kanske viktigast är vetskapen bland Hong Kongborna att de faktiskt har rättigheter. Individuella såväl som kollektiva.

Nu försöker Peking med små medel kväsa denna känsla. Den utlovade demokratiseringen av Hong Kong till år 2017 finns det litet hopp om att kommunistpartiet ska respektera. Problemet för diktaturen är att burfågeln nu är ur buren och den vill absolut inte tillbaka in igen.  Dessutom så visar den för sina systrar och bröder i den stora buren på fastlandet vad som är möjligt.

Om en reel demokratirörelse i Kina tar fart så är det kronkolonin Hong Kong och dess brittiska grundläggare som ska tackas för det inspirerande exemplet.

Intervju angående valet i Ryssland

Även denna vecka har jag blivit intervjuad av banken för dess interna nyhetsbrev (v. 11). Denna gången gällde det valet i Ryssland. Med bankens medgivande publiceras den här utan att ange bankens eller anställdas namn. Således;

Ryssland efter valet – Putin sitter säkert (?)

Denna vecka har (Bordschefen: nedan skrivs det som BC) tagit kontakt med Mons Krabbe, oberoende freds- och konfliktvetare, för att få en lägesbild av Ryssland efter presidenvalet.

Fråga 1:

BC: Hej Mons, Nu har det gått några dagar sedan presidentvalet i Ryssland. Kan du kort sammanfatta hur det gick, något om största motkandidaterna till Putin och andra omständigheter?

Mons Krabbe: Putin vann som väntat av den anledningen att det inte fanns någon annan kandidat i valet som kunde samla stöd från hela det ryska samhället. Den starkaste motkandidaten, kommunisten Gennadij Ziuganov kunde aldrig vinna, då bara de fattigaste stödjer honom. Den liberala utmanaren var oligarken Prokhorov, som även han var knuten till en specifik grupp i samhället, medelklassen, som utgör 25%. Putin får stöd av den ekonomiska eliten, alla de som inte har det bra men ända har fått det lite bättre såsom pensionärerna, som är hans starkaste stöd, men även den delen av medelklassen som är anställda i företag som Gazprom och försvarsindustrin eller den statliga byråkratin.

Fråga 2:

BC: Hur ska man tolka valutgången där Putin fick 64% av rösterna? Det pratades om valfusk i övrigt media – har du någon uppfattning hur omfattande det kan tänkas ha varit i så fall, hade det något betydelse för valutgången och påverkar det Putin på något annat sätt?

Mons Krabbe: Det förekom valfusk, men det var inte lika omfattande som i parlamentsvalet. Helt enkelt därför att Putin inte behövde fuska lika mycket, särskilt inte när kandidater som Grigorij Javlinskij hade diskvalificerats. Putin fuskade för att slippa en andra valomgång och tog kanske i lite för mycket. Hans resultat skulle troligen hamnat runt 50 – 55%. Det orimligt stora stödet i valresultatet delegitimerar hans regim och är startskottet till en förändring. Resultatet kan dock tidigast skönjas i nästa parlamentsval.

Fråga 3:

BC: Vilka ekonomiska reformer kan Putin tänkas göra?

Mons Krabbe: Putin har lovat mycket till väljarna, men det är svårt att se att han kan genomföra allt detta. Höjning av pensioner har utlovats, då pensionärerna utgör hans trognaste väljarstöd, men pensionssystemet är redan nu underfinansierat och omfattande höjningar för de 40 miljoner pensionärerna blir svårt att finansiera. Flerbarnstillägg kommer genomföras då det är av största vikt i ett samhälle där det inte föds många barn. Övriga höjningar av löner för statsanställda såsom lärare får troligen vänta på bättre tider.

Fråga 4:

BC: Kan man förvänta sig någon förändringsprocess fram till nästa val och vad skulle krävas för att få en skifte vid nästa val?

Mons Krabbe: Putin blir tvungen att genomföra reformer. Den första kan bli decentralisering av makt till regioner och lokalstyre, som ett sätt att ta udden av en del av oppositionens kritik. Till nästa parlaments- och presidentval måste troligen en uppmjukning av vallagarna genomföras. Fler obekväma kandidater kommer troligen släppas fram. Vad gäller korruptionen så är detta ett fenomen som inte ens Putin längre kan göra någonting åt, så det får ryssarna leva med under lång tid framöver. Det är fullt möjligt att kritiken mot Putin är så pass omfattande 2018 att han väljer att dra sig tillbaka, till förmån för Medvedev eller någon annan handplockad kandidat. För att en utmanare ska kunna vinna 2018 och kanske t.o.m. behöva övervinna valfusk, så bör denna sammanväva värderingar som ingen kandidat gör idag. Det spelar inte så stor roll om han är liberal, socialliberal eller konservativ i grunden, men han bör vara både marknadsvänlig samtidigt som han spelar lite på nationalism och den kristna tron, för att fånga in hela bredden av det ryska samhället. En rysk Rick Santorum kanske?

Intervju angående Irans kärnvapenprogram

I förra veckan blev jag intervjuad av en av Sveriges största banker till förmån för dess interna nyhetsbrev (v. 10) om situationen i Iran. Med bankens medgivande publiceras den här utan att ange bankens eller anställdas namn. Således;

Vad kan väntas i Iran?

Denna vecka har (Bordschefen: Nedan skrivs det som BC) tagit kontakt med Mons Krabbe, oberoende freds- och konfliktvetare, för att få en bild av utvecklingen i Iran. Lägesbilden har successivt förändrats och allt fler ser en väpnad konflikt som möjlig. Detta genom exempelvis en skiftande konsensusbild på Newsmill, ett forum för nyhetskommentarer och debatt. Marknaden har än så länge reagerat genom ett högt oljepris, aktiekurserna har dock obehindrat rusat vidare.

Fråga 1:

BC: Utvecklingen i Iran är givetvis svår att förutspå, men vad bedömer du som det mest sannolika händelseförloppet? Vem kommer agera och med vilka medel?

Mons Krabbe: USA är tyngda av dålig ekonomi och befolkningen är krigstrött. Obama, med detta i åtanke och inför stundande presidentval, kommer i det längsta att förlita sig på sanktioner. Iran kommer att utnyttja denna möjlighet för att underminera USA:s beslutsamhet genom att via återkommande förhandlingstrevare förhindra en fullständig brytning, som skulle ge USA en orsak till krig. Sannolikheten är låg att USA agerar militärt innan valet, möjligen våren 2013.

Israel styrs av fruktan för Irans oberäknelighet. De har inte råd att chansa och har i princip redan beslutat sig för att angrepp. För att Israel ska avstå så skulle det krävas att Iran avstår från hela sitt kärnvapenprogram. Mest sannolik period för angrepp är perioden april – juni 2012.

Fråga 2:

BC: Hur ser händelseförloppet ut under ett sådant angrepp? Vad kan vi förvänta oss gällande tidsperspektivet?

Mons Krabbe: Komplett förstörelse av Irans kärnprogram kan Israel ej uppnå, men dock att det fördröjs några år (18 mån till 3 år). Om Israel angriper så handlar det om ett snabbt blixtanfall under en enda natt. Anledningarna till detta är att Israel inte har kapaciteten till att upprätthålla en långvarig luftoffensiv på det avståndet, att Israel får ett inofficiellt överflygningstillstånd av Saudiarabien som inte kan förlängas och att när väl överraskningsmomentet är förbi så minskar vinsterna och de egna förlusterna ökar.

Iran svarar med terrorangrepp och via Hizbollah i Libanon, kanske även några långdistansmissiler med konventionell laddning. Stridshandlingarna relativt kortvariga. Om USA angriper så kommer det handla om en långvarig uppbyggnad, med påtryckningar via FN samtidigt som den militära uppladdningen pågår, för att ge Iran en chans att backa. När väl ett angrepp genomförs så är det en långvarig luftoffensiv på minst 1-3 månader, där Irans kärnvapenprogram näst intill förstörs. Attacker i Hormuzsundet kan förekomma, men utan att göra stor skada. Konsekvensen blir istället mest psykologisk, med oro på världsmarknaden.

Fråga 3:

BC: Som freds- och konfliktvetare, vågar du spekulera om vilket händelseförlopp som skulle vara det bästa för världens börser?

Mons Krabbe: Att Iran upphör med anrikning av uran, byggandet av underjordiska anläggningar och konstruerandet av kärnvapenbärande långsdistansmissiler.

Fråga 4:

BC: Vilket skulle vara det sämsta händelsförloppet?

Mons Krabbe: Att först Israel och senare USA känner sig tvingade att bomba Irans anläggningar, vilket skulle leda till långvarig konflikt och oro i regionen, som resulterar i ytterligare höjningar av oljepriset.

Fråga 5:

BC: Slutligen, det väntar presidentval i USA senare i år, vad ser du för skillnader på kandidaterna vad gäller Iran?

Mons Krabbe: Jag ser ingen större skillnad mellan Obama och Romney vad gäller utrikespolitiken. Båda är svaga och obeslutsamma ledare. Endast Gingrich och Santorum skulle oreserverat ställa sig på Israels sida och utan mer förhalande angripa Irans kärnenergianläggningar. Logiken för israelerna med ett angrepp i vår, som de vet inte helt kan hindra Irans kärnvapenprogram, är att det ger USA tid att välja ledare och samla sig till en eventuell ny policy våren 2013.

%d bloggare gillar detta: