Kronkolonin blir diktaturens Nemesis

Det är dags för ledarskifte i den f.d. kronkolonin Hong Kong. Regeringschefen väljs av en kommitté bestående av 1200 medlemmar av den påstått självstyrande staden. Dessa 1200 personer tillhör stadens finans- och maktelit och går helt i Pekings ledband.

Problemet för partitoppen i Peking är att folket i Hong Kong har vant sig vid ett antal rättigheter under den brittiska tiden som det nu är mycket svårt för kommunistpartiet  att få dem att glömma.

Under 1800-talet växte det fram en allt tydligare policy i London som syftade till att kolonierna skulle formas för ett framtida självstyre och såsmåningom oberoende och deltagare i det brittiska samväldet. Denna idé resulterade i att britterna gav sig hän åt nationsbyggnadsprojekt i sina kolonier på ett sätt som lämnar Frankrike, Belgien och  andra kolonialmakter i skamvrån.

Britterna hade lärt sig från sin egen resa mot demokrati att plötsliga omvälvningar kan vara direkt kontraproduktiva. Deras egen utveckling mot den mest stabila demokratin i Europa skedde stegvis på ett sätt som skulle kunna benämnas som konservativt. Avsaknaden av behovet och således utförandet av en politisk revolution i Storbritannien under de senaste 300 åren är talande. Särskilt tydligt var detta under ett hett år som 1848.

Britterna hade samma tillvägagångssätt i sina kolonier. Först skulle grundläggande institutioner byggas upp såsom ett oberoende rättsväsende, en fri press och en välfungerande inhemsk administration. Självstyre, fria val och oberoende kunde inte komma i fråga förrän dessa institutioner var väl etablerade. Vid mitten av 1900-talet hade man kommit långt i denna process, men alla kolonier var inte fullt mogna för självstyre i britternas ögon. Det ska inte förnekas att många britter med näbbar och klor ville hålla fast vid sitt imperium, men den generella policyn att kolonierna friserades för ett framtida självstyre kan inte bortses från.

I de länder som har gått från diktatur till formell demokrati i ett snabbt svep, så finns det många exempel på varför denna utveckling har inneburit stor fara. Ryssland är ett typfall. Utvecklingen i subsahara Afrika ett annat med undantag för ett antal f.d. brittiska kolonier som Kenya, som klarat sig avsevärt bättre. Utan existerande institutioner som oberoende rättsväsende och fri press kan auktoritära krafter ostört manipulera samhället. Den nya sköra demokratin kan ofta inte överleva i en miljö där ingen av dessa pusselbitar finns på plats.

Hong Kong är ett paradexempel. Här byggdes mycket starka institutioner upp. En fri press och ett oberoende rättsväsende ger Peking mycket huvudbry, men kanske viktigast är vetskapen bland Hong Kongborna att de faktiskt har rättigheter. Individuella såväl som kollektiva.

Nu försöker Peking med små medel kväsa denna känsla. Den utlovade demokratiseringen av Hong Kong till år 2017 finns det litet hopp om att kommunistpartiet ska respektera. Problemet för diktaturen är att burfågeln nu är ur buren och den vill absolut inte tillbaka in igen.  Dessutom så visar den för sina systrar och bröder i den stora buren på fastlandet vad som är möjligt.

Om en reel demokratirörelse i Kina tar fart så är det kronkolonin Hong Kong och dess brittiska grundläggare som ska tackas för det inspirerande exemplet.

Annonser

Intervju angående valet i Ryssland

Även denna vecka har jag blivit intervjuad av banken för dess interna nyhetsbrev (v. 11). Denna gången gällde det valet i Ryssland. Med bankens medgivande publiceras den här utan att ange bankens eller anställdas namn. Således;

Ryssland efter valet – Putin sitter säkert (?)

Denna vecka har (Bordschefen: nedan skrivs det som BC) tagit kontakt med Mons Krabbe, oberoende freds- och konfliktvetare, för att få en lägesbild av Ryssland efter presidenvalet.

Fråga 1:

BC: Hej Mons, Nu har det gått några dagar sedan presidentvalet i Ryssland. Kan du kort sammanfatta hur det gick, något om största motkandidaterna till Putin och andra omständigheter?

Mons Krabbe: Putin vann som väntat av den anledningen att det inte fanns någon annan kandidat i valet som kunde samla stöd från hela det ryska samhället. Den starkaste motkandidaten, kommunisten Gennadij Ziuganov kunde aldrig vinna, då bara de fattigaste stödjer honom. Den liberala utmanaren var oligarken Prokhorov, som även han var knuten till en specifik grupp i samhället, medelklassen, som utgör 25%. Putin får stöd av den ekonomiska eliten, alla de som inte har det bra men ända har fått det lite bättre såsom pensionärerna, som är hans starkaste stöd, men även den delen av medelklassen som är anställda i företag som Gazprom och försvarsindustrin eller den statliga byråkratin.

Fråga 2:

BC: Hur ska man tolka valutgången där Putin fick 64% av rösterna? Det pratades om valfusk i övrigt media – har du någon uppfattning hur omfattande det kan tänkas ha varit i så fall, hade det något betydelse för valutgången och påverkar det Putin på något annat sätt?

Mons Krabbe: Det förekom valfusk, men det var inte lika omfattande som i parlamentsvalet. Helt enkelt därför att Putin inte behövde fuska lika mycket, särskilt inte när kandidater som Grigorij Javlinskij hade diskvalificerats. Putin fuskade för att slippa en andra valomgång och tog kanske i lite för mycket. Hans resultat skulle troligen hamnat runt 50 – 55%. Det orimligt stora stödet i valresultatet delegitimerar hans regim och är startskottet till en förändring. Resultatet kan dock tidigast skönjas i nästa parlamentsval.

Fråga 3:

BC: Vilka ekonomiska reformer kan Putin tänkas göra?

Mons Krabbe: Putin har lovat mycket till väljarna, men det är svårt att se att han kan genomföra allt detta. Höjning av pensioner har utlovats, då pensionärerna utgör hans trognaste väljarstöd, men pensionssystemet är redan nu underfinansierat och omfattande höjningar för de 40 miljoner pensionärerna blir svårt att finansiera. Flerbarnstillägg kommer genomföras då det är av största vikt i ett samhälle där det inte föds många barn. Övriga höjningar av löner för statsanställda såsom lärare får troligen vänta på bättre tider.

Fråga 4:

BC: Kan man förvänta sig någon förändringsprocess fram till nästa val och vad skulle krävas för att få en skifte vid nästa val?

Mons Krabbe: Putin blir tvungen att genomföra reformer. Den första kan bli decentralisering av makt till regioner och lokalstyre, som ett sätt att ta udden av en del av oppositionens kritik. Till nästa parlaments- och presidentval måste troligen en uppmjukning av vallagarna genomföras. Fler obekväma kandidater kommer troligen släppas fram. Vad gäller korruptionen så är detta ett fenomen som inte ens Putin längre kan göra någonting åt, så det får ryssarna leva med under lång tid framöver. Det är fullt möjligt att kritiken mot Putin är så pass omfattande 2018 att han väljer att dra sig tillbaka, till förmån för Medvedev eller någon annan handplockad kandidat. För att en utmanare ska kunna vinna 2018 och kanske t.o.m. behöva övervinna valfusk, så bör denna sammanväva värderingar som ingen kandidat gör idag. Det spelar inte så stor roll om han är liberal, socialliberal eller konservativ i grunden, men han bör vara både marknadsvänlig samtidigt som han spelar lite på nationalism och den kristna tron, för att fånga in hela bredden av det ryska samhället. En rysk Rick Santorum kanske?

Intervju angående Irans kärnvapenprogram

I förra veckan blev jag intervjuad av en av Sveriges största banker till förmån för dess interna nyhetsbrev (v. 10) om situationen i Iran. Med bankens medgivande publiceras den här utan att ange bankens eller anställdas namn. Således;

Vad kan väntas i Iran?

Denna vecka har (Bordschefen: Nedan skrivs det som BC) tagit kontakt med Mons Krabbe, oberoende freds- och konfliktvetare, för att få en bild av utvecklingen i Iran. Lägesbilden har successivt förändrats och allt fler ser en väpnad konflikt som möjlig. Detta genom exempelvis en skiftande konsensusbild på Newsmill, ett forum för nyhetskommentarer och debatt. Marknaden har än så länge reagerat genom ett högt oljepris, aktiekurserna har dock obehindrat rusat vidare.

Fråga 1:

BC: Utvecklingen i Iran är givetvis svår att förutspå, men vad bedömer du som det mest sannolika händelseförloppet? Vem kommer agera och med vilka medel?

Mons Krabbe: USA är tyngda av dålig ekonomi och befolkningen är krigstrött. Obama, med detta i åtanke och inför stundande presidentval, kommer i det längsta att förlita sig på sanktioner. Iran kommer att utnyttja denna möjlighet för att underminera USA:s beslutsamhet genom att via återkommande förhandlingstrevare förhindra en fullständig brytning, som skulle ge USA en orsak till krig. Sannolikheten är låg att USA agerar militärt innan valet, möjligen våren 2013.

Israel styrs av fruktan för Irans oberäknelighet. De har inte råd att chansa och har i princip redan beslutat sig för att angrepp. För att Israel ska avstå så skulle det krävas att Iran avstår från hela sitt kärnvapenprogram. Mest sannolik period för angrepp är perioden april – juni 2012.

Fråga 2:

BC: Hur ser händelseförloppet ut under ett sådant angrepp? Vad kan vi förvänta oss gällande tidsperspektivet?

Mons Krabbe: Komplett förstörelse av Irans kärnprogram kan Israel ej uppnå, men dock att det fördröjs några år (18 mån till 3 år). Om Israel angriper så handlar det om ett snabbt blixtanfall under en enda natt. Anledningarna till detta är att Israel inte har kapaciteten till att upprätthålla en långvarig luftoffensiv på det avståndet, att Israel får ett inofficiellt överflygningstillstånd av Saudiarabien som inte kan förlängas och att när väl överraskningsmomentet är förbi så minskar vinsterna och de egna förlusterna ökar.

Iran svarar med terrorangrepp och via Hizbollah i Libanon, kanske även några långdistansmissiler med konventionell laddning. Stridshandlingarna relativt kortvariga. Om USA angriper så kommer det handla om en långvarig uppbyggnad, med påtryckningar via FN samtidigt som den militära uppladdningen pågår, för att ge Iran en chans att backa. När väl ett angrepp genomförs så är det en långvarig luftoffensiv på minst 1-3 månader, där Irans kärnvapenprogram näst intill förstörs. Attacker i Hormuzsundet kan förekomma, men utan att göra stor skada. Konsekvensen blir istället mest psykologisk, med oro på världsmarknaden.

Fråga 3:

BC: Som freds- och konfliktvetare, vågar du spekulera om vilket händelseförlopp som skulle vara det bästa för världens börser?

Mons Krabbe: Att Iran upphör med anrikning av uran, byggandet av underjordiska anläggningar och konstruerandet av kärnvapenbärande långsdistansmissiler.

Fråga 4:

BC: Vilket skulle vara det sämsta händelsförloppet?

Mons Krabbe: Att först Israel och senare USA känner sig tvingade att bomba Irans anläggningar, vilket skulle leda till långvarig konflikt och oro i regionen, som resulterar i ytterligare höjningar av oljepriset.

Fråga 5:

BC: Slutligen, det väntar presidentval i USA senare i år, vad ser du för skillnader på kandidaterna vad gäller Iran?

Mons Krabbe: Jag ser ingen större skillnad mellan Obama och Romney vad gäller utrikespolitiken. Båda är svaga och obeslutsamma ledare. Endast Gingrich och Santorum skulle oreserverat ställa sig på Israels sida och utan mer förhalande angripa Irans kärnenergianläggningar. Logiken för israelerna med ett angrepp i vår, som de vet inte helt kan hindra Irans kärnvapenprogram, är att det ger USA tid att välja ledare och samla sig till en eventuell ny policy våren 2013.

McCains ogenomtänkta strategi för Syrien

I veckan (5 mars) annonserade förre presidentkandidaten John McCain sin åsikt att USA borde bomba den Syriska krigsmakten som ett skydd för de civila upprorsmännen. Är detta verkligen en genomtänkt strategi? Jag undrar om senatorn har en plan för hur USA ska gå vidare efter de första veckorna av bombningar är avklarade?

Konflikten i Syrien är en riktigt svår situation som det inte finns några bra lösningar på. Detta har de flesta västerländska ledare insett och som en konsekvens avstått från att dras in i den, utom såklart John McCain. Inget ont om McCain från min sida. Jag anser precis som han gör, att USA ska bedriva en aktiv utrikespolitik och ingripa för att skydda utsatta människor runt om i världen när USA kan göra detta. Problemet är att USA inte längre har de ekonomiska resurserna att involvera sig in i en konflikt där man inte har en tydlig ”exit strategy”. Har McCain funderat över vad USA ska göra om bombningarna inte ger önskat resultat?

McCain uppvisar en oförmåga att lära av de senaste 20 årens händelser. Det är mycket svårt att endast med hjälp av bombflyg skydda civila. Kosovo lärde oss det och element av samma mönster har vi sett i alla liknande ingripanden därefter, inklusive Libyen. Istället kan en bomboffensiv leda till att Assad trappar upp sina försök att radera ut upprorsmännen. När han väl är angripen av USA så finns det inte längre någonting att förlora. Så resonerade Milosevic angående kosovoalbanerna. Det trädlösa landskapet i Syrien skiljer sig från skogarna i Kosovo och utgör mindre svårigheter för USA´s bombflyg, men likväl är det svårt att stoppa angreppen på de civila. I Libyen såg vi detta, när invånarna i Misrata fick utstå många veckor av bombardemang även efter att NATO´s flygoffensiv hade inletts.

En bomboffensiv mot Syrien skulle att döma av erfarenheterna komma att pågå under minst ett halvår. Vad som händer under den perioden är svårt att överblicka. Kommer USA av misstag att bomba civila i Damaskus och på så sätt kanske rent av stärka stödet för Assad i hans kretsar? Till skillnad från Kadaffi som bara hade stöd av lösa allianser med diverse stammar så har Assad stöd av en väsentlig andel av befolkningen. Inte bara alawiter, utan även många kristna, druser, shia och alla andra oavsett religion som gynnas av regimen och som kommer kämpa för att slippa se Syrien komma under, som de ser det, Saudiarabiskt och sunniextremistiskt inflytande.

Det är inte troligt att det skulle bli så lätt att bomba bort dessa grupper från makten. Särskilt inte så länge som Ryssland, Kina och Iran stödjer Assad. Putin skulle se det som en allvarlig utmaning av deras nationella intressen om USA ingriper. Fulltgott skäl i sig till att USA inte kommer att ingripa.

Men även om USA skulle ingripa på ett mer fullständigt sätt, med marktrupper, för att undvika scenariet beskrivet ovan, så är det behäftat med stora svårigheter. Invasionen av Irak 2003 visar detta med all tydlighet. Även om det går att genomföra s.k. ”regime change” så blir det till priset av väldiga svårigheter för landets religiösa minoriteter.

Senator McCain lever kvar i en värld där vi kunde förlita oss på att USA skulle avlägsna personer som Saddam, Milosevic, Karadcic och Kadaffi, men denna värld blir allt mer avlägsen. USA kommer inte ingripa i Syrien. De har helt enkel inte råd att dras in i ytterligare en konflikt med oöverblickbar utveckling.  Särskilt inte samtidigt som ett ingripande mot Iran ser ut att bli allt mer nödvändigt. USA sparar sina resurser till de största hoten. För övrigt så drar man sig allt mer tillbaka och det är bara för oss att vänja sig vid att vi nu lever i den post-amerikanska eran. En sak är säker, den kommer att bli avsevärt mer anarkisk än vi är beredda att acceptera.

Putins val

Presidentvalet är nu över och Putin blev som väntat vald till president, men kunde valet få en annat resultat utan fusk? Av de två kandidaterna som kan räknas till den liberala oppositionen, ekonomen Grigorij Javlinskij och oligarken Mikhail Prokhorov klarade bara den senare sig förbi gallringen. Kravet är att kandidaterna ska få ihop två miljoner underskrifter under en månads tid för att få kandidera. Endast Prokhorov hade de nödvändiga ekonomiska resurserna för att klara av detta. Svårigheterna med att få ihop två miljoner underskrifter synes oöverstigliga för den liberala fåran av det ryska samhället, när denna inte har en gedigen folkrörelsegrund att stå på. Mycket lite stöd finns utanför Moskva och St Petersburg, utanför metropolerna vet få ens vad liberalism är. Hit beger sig inga utländska reportrar som bevakar presidentvalet. Det faktum att oppositionens demonstrationer lyser med sin frånvaro utanför de två ”huvudstäderna” ägnas  ingen tid i inslagen på Aktuellt och Rapport.

Det råder ingen tvekan om att valfusk har förkommit, men det har varit mindre omfattande än under parlamentsvalet 2011. Det bisarra resultatet från Tjetjenien lyfts fram, men är inte representativt för valkretsarna på landsbygden. Där är Putins dominans cementerad, utan hjälp av fusk, tätt följd av kommunisterna och extrem-nationalisterna. Liberalerna på landsbygden och i små och mellanstora städer har långt till tankefränderna.

Det räcker inte med att vinna stort i de två ”huvudstäderna” för att vinna ett presidentval i Ryssland. Men likväl så kan man tänka sig att Javlinskij kunde ha fått ett bättre resultat än Prokhorov om han hade fått ställa upp. Den senare hör till den ”kast” av oligarker som förstörde det ryska samhället under Jeltsins tid. Han är nu god för 18 miljarder dollar och äger NBA laget Nets. Han byggde upp denna rikedom genom att köpa sovjetiska industrier till en tredjedel av dess egentliga värde. Flaggskeppet bland hans anskaffningar var Norilsk Nickel, som då producerade 25% av världens nickel.

Det finns inte en möjlighet att en sådan man kan anknyta till ryska bönder och industriarbetare, tjänstemän och poliser. Han står för allt det onda som drabbade Ryssland under 90-talet och är i den vanliga ryssens ögon en tjuv. Det spekuleras i att han var en handplockad motkandidat av Putin just därför att han aldrig skulle kunna locka andra än de ur medelklassen som kan ha överseende med det förflutna. Svaret får vi nog aldrig.

Valfusk förekom som sagt helt klart, något som ytterligare besudlade en regim som redan har en auktoritär karaktär, men det är tveksamt om Putin verkligen behövde fuska denna gång. Det finns helt enkelt inte några rimliga alternativ som appellerar till stora delar av den ryska befolkningen. Ziuganovs kommunister och Zjirinovskis extremnationalister behöver knappast nämnas, då de inte har potential att på ett nationellt plan utmana Putin, men likväl utgör det idag den enda folkliga oppositionen till Putin. Han kan tolerera denna då den egentligen inte utgör ett hot. Dessa partier strävar efter samma typ av samhällssystem som råder idag, fast värre. De vill bara ha sin bit av kakan.

Putin fick 45 miljoner av de 70 miljoner rösterna, vilket blir ca 64 %. Innan valet så har opinionsmätningar från såväl pålitliga opinionsinstitut som mindre pålitliga statligt anknutna dito gett Putin mellan 50 % och 66 %. Om vi skulle utgå från att Putin egentligen borde ha fått 50 % av rösterna så skulle han ha lyckats byta ut ca 10 miljoner röster. Detta är en avsevärd summa med tanke på att det fanns tiotusentals frivilliga valobservatörer ute i vallokalerna såväl som web-kameror utplacerade. Om vi tar tanken ett steg längre och deklarerar att Putin egentligen inte skulle ha vunnit och skulle ha fått runt 35 % av rösterna som har föreslagits så hade det behövts 20 miljoner utbytta valsedlar, dubbelröstningar etc. Detta framstår som högst osannolikt.

Det rimliga konstaterandet vi bör göra är att Putins resultat ska nedjusteras med uppemot 10 procentenheter. Det är rimligt att anta att Putin skulle ha vunnit utan valfusk, om vi inte räknar in det strukturella missgynnandet av oppositionen som är inbyggt i systemet i detta begrepp.

Om Putin ska möta en utmanare 2018 som han verkligen behöver fuska för att besegra, så måste denna komma från en helt annan kraft än de som ställde upp denna gången. Denna kandidat måste vara anpassad till de värderingar som råder i Ryssland, inte de som råder inom EU! Denna kandidat bör anta en skepnad  liknande Rick Santorum (Rep) i USA. Nationalistisk, troende men samtidigt företagarvänlig och med ett starkt patos för att skydda den individuella friheten. En konservativ demokrat!

Vad kan vi vänta oss framöver? Kommer Putin sitta kvar hela mandatperioden?

Det kommer säkerligen förekomma protester mot Putin i Moskva och St Petersburg, men inte av den omfattningen som skulle kunna leda till att Putin störtas. Under valnatten demonstrerade 15-20.000 i Moskva och 3000 i St Petersburg. Detta är långt ifrån tillräckligt. Snarare visar det på att de liberala krafterna inte är tillräckligt djupt rotade i landet för att kunna vara källan till förändring i dagsläget. Putin sitter tryggt under denna mandatperiod också.

Mycket av Putins popularitet är beroende av oljepriset. Om detta förblir på en hög nivå så har han de nödvändiga ekonomiska resurserna för att kunna genomföra det utlovade förbättringarna, med höjda lärarlöner, ytterligare höjda pensioner och satsningar på försvarsindustrin och försvarsmakten och infrastrukturen bl.a. som han har utlovat.

Om detta faller väl ut så kanske han får tillbaka sin popularitet och känner sig manad att ställa upp även 2018. Det är inte helt osannolikt att Putin genomför en del reformer och utför symboliska gester för att blidka den växande oppositionen. Kanske kan vi vänta oss en något friare press och mindre hinder för spirande kandidater? En tydlig signal till detta kom då Putin nyligen genom Medvedev meddelade att domen mot Chodorkovskij skulle ses över efter valet.

Utan att spekulera allt för mycket så kan man konstatera att då nyckeln till fortsatt maktinnehav för Putins  krets är ett högt oljepris, så ligger det i deras intresse att Mellanöstern är fortsatt instabilt. Det är möjligt att detta spelar med i Rysslands fortsatt hårdnackade stöd till regimen i Syrien och ovilja till att bidraga till att Iran fullständigt isoleras. En kris i regionen som rör det Iranska kärnvapenprogrammet skulle ge skyhöga oljepriser och således ett välbehövligt tillskott till den ryska statskassan.

%d bloggare gillar detta: