IS slår till i Sverige?

KOMMENTAR

Har nu IS blivit aktiva i Sverige? Dådet där en man brände ned en föreningslokal i Malmö genom att kasta in molotovcocktails i byggnaden, beskrivs av åklagaren som ett terrordåd. IS har tagit på sig ansvaret för dådet och i 30-åringens hem fanns material som hyllade IS på hans dator liksom beskrivningar av hur man tillverkar bomber.

Lokalen som var målet för dådet inhyste en shiamuslimsk föreningslokal, eller som åklagaren beskriver den, en bönelokal. Möjligen fanns det ett dubbelt nyttjande av lokalen, vilket inte är ovanligt. 30-åringen hade, enligt åklagaren, som syfte att ”injaga allvarlig fruktan hos en befolkningsgrupp, i detta fall muslimska shiiter”. Om detta stämmer, så har vi således det första fallet av IS-terrorism i Sverige.

I så fall hade Trump rätt om detta dåd som han beskrev som ett terrordåd, vilket resulterade i att han möttes av först oförstånd och sedan stora protester från svenskt håll! Vi är, som land, inte direkt benägna att se faran som ligger i den jihadism som plågar västvärlden just nu och vi vill inte se att den befinner sig rätt under näsan på oss.

Magnus Ranstorp avfärdar kopplingen till IS, men jag skulle vilja påstå att den annars utmärkta terrorforskaren har fel på en viktig punkt. IS fungerar inte på så sätt att en grupp nere i Raqqa sitter och planerar alla terrordåd och att de dåd som inte är planerade på det viset, eller av andra ”formella” medlemmar, inte kan tillskrivas dem. IS fungerar lika mycket som en inspirationskälla och ett moraliskt ledarskap för jihadisterna, som en formell struktur. Dom hetsar muslimer i Europa att slå till mot oss. Förövaren var i detta fall bevisligen inspirerad av IS och det är så organisationen till stor del jobbar. Alla dåd som är inspirerade av IS, alla dåd av ensamvargar som kan sägas ha inspirerats av dem, ska betecknas som IS-dåd! Den fiende som vi står inför idag är inte så mycket en organisation som ett löst nätverk av jihadister.

Sverige har blivit en trygg bas för terrorister!

DEBATT

(Edward Nordén (v.ordf MED Skåne) och jag har skrivit denna artikel tillsammans för MED-bloggen där den publicerades 16/3)

Alice Bah Kunke (MP), Demokratiminister med ansvar för frågan om IS-terroristers återvändande till Sverige, gjorde i veckan en uppmärksammad SVT-intervju i ämnet. Demokratiministern uppvisade bristande kunskaper i ämnet och hade antingen inte fått en korrekt briefing av sin stab eller saknat intresse för frågorna under hela sin tid som minister. Det är lika obegripligt oavsett skäl.

Här talar vi om svenska medborgare som anslutit sig till en av de värsta terrorsekterna i modern tid, vilken genomför massakrer och bedriver folkmord. De är skälet till många tusen flyktingars resa till Sverige. Vi har släppt iväg hundratals mördare till ett tredje land, för att sedan känna oss goda när en del av deras offer flyr hit. När mördarna och extremisterna återkommer så händer i regel ingenting. Trots att terrorbrott kan rendera många års fängelse, så häktas dessa inte ens för att fastställa vad de har gjort och om de utgör en fara för samhället. Detta trots att det är väl etablerat runt om i Europa att de utgör en påtaglig säkerhetsrisk. I Sverige vet vi inte var dom tar vägen eller etablerar för kontakter.

Hänvisningen till att det är ett ”nytt fenomen” är beklämmande och helt felaktigt. Svenska medborgare – samt inresta – som har deltagit i terrororganisationers utbildningar, träningsläger och organisation är tvärtom en företeelse med mångåriga rötter i Sverige. Vi gör bara ingenting åt det.

När det 2008 visade sig att andremannen för Al Qaida i Irak var svensk medborgare så hände ingenting. Mannen var på träningsläger i Afghanistan, liksom många andra svenska medborgare, redan på 90-talet. Den 10 mars 2010 pekas Sverige ut av FNs särskilda kommitté som en central plats för rekrytering, propaganda och stöd åt islamistiska terrorgrupper. En av terrorgruppen Al Shabaabs ledare bodde också i Rinkeby i mer än 10 år och undervisade i en moské innan återupptagandet av rollen som terrorledare. Deras hemsida drevs från Sverige, vilket var väl känt. Svenska toppnamnet för globala Hizb Ut Thahrir, som vill avskaffa demokratin och införa shariastat, var också ordförande för KTH Muslimska Studenter utan att det ansågs vara besynnerligt.

Samma Hizb Ut Thahrir – stort i bland annat Centralasien – hade en imam som landade i Strömsund som kvotflykting. Det är mycket anmärkningsvärt att han trots efterlysning av Interpol för vapenbrott och terrorism fick uppehållstillstånd och fick arbeta som SO-lärare innan han sköts i huvudet i vad som misstänks vara ett utländskt beställningsjobb. Hans uzbekiska församling hade svårigheter med SFI eftersom männen föredrog att kvinnorna satt längst bak i klassrummet, bärande niqab utan tillåtelse att tala för sig själva. SFI gick förstås med på könsuppdelade rum innan kompromiss nåddes med bildskärmar.

Algeriska terrorgruppen GIA (Groupe Islamique Armé), som massakrerat hela byar, fanns i Sverige på 90-talet och en redaktör för deras tidning bodde i Haninge. När Jyllandspostens redaktion skulle halshuggas så var samtliga fyra gripna terrorister svenskar. Huvudmannens förehavanden är en följetong med gripanden i både Afrika och Pakistan.

När en ung svensk döms i Bosnien för att ha förberett ett terrordåd så sker transfer till Sverige efter en kortare tid. Väl här släpps han för att sedan gripas återigen i Grekland med kniv och uniform. Vem hade kunnat ana?

Dåden i Paris och Bryssel har svenska kopplingar. I ämneslitteratur om jihadism från Tjetjenien, Indonesien, till USA och Marocko omnämns Sverige anmärkningsvärt ofta. Vi kan stapla exempel på varandra länge till, men mönstret är tydligt. Det finns knappt en islamistisk terrorgrupp som inte har befunnit sig i Sverige. De flesta har verkat helt ostörda. Man kan tolka läget i Sverige som att vi sedan decennier har hanterat terrorgrupper med silkesvantar utefter principen att ”om vi låter er vara ifred, så angriper ni inte oss”. Detta agerande kan betraktas som en etisk fortsättning på Sveriges policy under andra världskriget att inte ta ställning med närandet av förhoppningen att vi därmed inte själva skulle bli en måltavla. Vi har sannerligen inte lärt oss någonting av den erfarenheten. Tanken på att detta är ett nytt fenomen är alltså nonsens. Andra Världskrigets diaspora av nazistiska krigsförbrytare som aldrig dömdes och flydde till Sverige från grannländer borde har utgjort en lärdom för dagens politiker.

Tanken på att kommunerna i Sverige ska kunna hantera detta är fullständigt orealistisk. Att kommunernas socialtjänst som redan nu går på knä av belastning, ska kunna avradikalisera så pass fanatiska extremister – ideologiskt övertygade medlemmar av en terrorsekt som skär huvudet från kroppen och korsfäster civila – är en tanke som saknar verklighetsförankring. Vi har sannolikt ett par vandrade bomber i Sverige som vi alltså inte vet mycket om. Vi verkar inte vilja veta heller. Många av de ditresta är redan döda och en del som återvänder är kvinnor och barn sannolikt med en väldigt komplex rehabiliteringsväg – om dessa kvinnor nu faktiskt är intresserade av det. Vad barnen har sett och marinerats i är ännu svårare att veta. Men som sagt, ansvarig minister vet inte något om detta.

Denna kontinuerliga underlåtelse att agera mot terrorister och våldsbejakande extremister har pågått under decennier. Alliansen – med förra demokratiministern Birgitta Ohlsson i spetsen – presterade inte bättre. Relevant lagstiftning antogs inte heller av riksdagen under deras åtta år i regeringsställning. Konsekvensen har blivit att människor i tredje land har mördats, våldtagits och fördrivits och att ett akut inre säkerhetshot i Sverige har växt sig starkt. Med demokratiministerns intervju framgår det att vi inte ens idag har lagstiftning för att hantera denna situation. Detta är lika skandalöst som tanken på att Allianspartierna häcklar henne för att ha gjort ett precis lika obefintligt arbete som de själva har gjort.

Vad behöver då göras politiskt? Demokratiministern behöver fråntas ansvaret för hela ämnet, liksom samordnaren för våldsbejakande extremism ska fråntas sina ämnesområden. Frågorna ska istället samlas under MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Där ska användas befintlig expertis med befintlig och erkänd kompetens i sak. Många av våra experter arbetar ibland utomlands och ibland med helt andra frågor i samma lyteskomiska anda. Låt sedan dessa kompetenta individer i organiserad form agera för att förekomma radikaliserade individer och grupper, möjligheten att avradikalisera och avprogrammera de radikaliserade, häkta återvändande med utredning direkt vid ankomst och förbereda samhället på potentiella terrorattacker – både från terrororganisationer och så kallade ensamvargar. Sedan kommer det att vara omöjligt att avradikalisera och återintegrera alla under en överskådlig tid. Fram tills det att man är en funktionell individ som avstår våldsam extremism så kan man inte vara fri och oövervakad i det samhälle man delar med oss andra.

En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!