Turkiet och USA – Dolda agendor?

KOMMENTAR

Erdogans turkiska armé går nu in i norra Syrien, för att upprätta en buffert mellan kurdiska YPG och Turkiets egen kurdiska befolkning. Alldeles uppenbart ser man ytterligare en autonom kurdisk entitet vid sin södra gräns, som ett stort problem.

USA:s agerande reser en hel del ögonbryn, men är helt i linje med Trumps utrikespolitik. Han gör helt enkelt som generalerna alltid har velat göra: Gå in och slå till hårt, och sedan dra sig ur fortast möjligt! Trump vill inte involveras i nya långvariga konflikter.

Trump raljerar lite om att kurderna ”inte hjälpte oss med Normandie”, och menar med detta två saker. 1) USA skiljer på långvariga allierade som man delar värderingar och intressen med, och tillfälliga allianser för att lösa specifika problem. 2) Det är inget svek i den bemärkelsen att kurderna har gjort USA en tjänst, och sedan blivit svikna. Istället menar han att eftersom USA istället har hjälpt kurderna, så har de inga förpliktelser längre.

Situationen är dock lite mer komplicerad än så! IS uppstod ur den röra som USA lämnade efter sig i Irak och blev ett hot som nådde ända fram till Europa och i viss mån till USA. Kurderna blev redskapet för att städa upp denna röra och USA:s hjälp till självhjälp var således även i eget intresse, och inte bara av välvilja.

Visst kan man, med fog, hävda att USA inte har ett långsiktigt ansvar för kurderna i regionen, men samtidigt är det ett faktum att de har stått på USA:s sida i tre krig, 1991, 2003 och nu senast. I deras eget intresse ligger kanske att bygga mer förtroende med en grupp som kan ha ett modererande inflytande på islam i regionen och en säkerhetspolitiskt stabiliserande effekt, på längre sikt. Det vill säga, när har kurderna har fått sin egen stat.

Bakom USA:s ovilja att ställa sin armé som en spärr framför sin NATO-allierade Turkiets, strävan att upprätta sin buffert i norra Syrien, ligger osäkerheten runt vad den pyrande konflikten länderna emellan ska leda till. Ända sedan den misslyckade kuppförsöket i Turkiet 2016, som Erdogan ser som en amerikansk sammansvärjning mot honom, har relationerna länderna emellan varit sämre än någonsin, sedan Turkiet blev en del av NATO.

Turkiet har nu graviterat allt mer mot Rysslands sfär, vilket bland annat har resulterat i Turkiets kommande inköp av Rysslands luftvärnssystem; S-400, vilket bryter mot NATO:s regler. Troligen vill Trump, genom att dra sig tillbaka och genom att tillerkänna Turkiets, dess hävdade rätt till en buffertzon i Syrien, ta steg mot att lappa ihop den skakiga relationen med NATO-partnern.

Sedan kan man skönja en dold agenda, i ockupationen av en remsa av Syrien. Erdogan säger att han vill skapa en plats för ca 2 miljoner, av de 3,5 miljoner, syriska flyktingar som nu finns i Turkiet. Egentligen ska detta ses som en omlokaliseringspolitik i Stalins värsta anda. Eller med andra ord, en tvingande bosättningspolitik. Erdogan vill, högst troligt, blanda upp den kurdiska befolkningen vid Turkiets södra gräns, med sunniaraber, för att på så sätt förbättra landets säkerhetspolitiska situation mer långvarigt än en tillfällig buffertzon någonsin kan.

Slutligen bör noteras att Erdogan ännu en gång hotar med att skicka sina 3,5 miljoner syrier (och andra) mot Europa! Denna gång, om vi insisterar med att kalla invasionen en invasion! Hur utfallet blir, är osäkert, men en sak är säker och det är att Europas politiska etablissemang inte kommer sätta ner foten mot den turkiska halvdiktatorns hot! Man kan se på det som så, att våra politiker saknar ryggrad. Till skillnad från Trump, som inser att han kan sätta hårt mot hårt gentemot Kina i det embryo till handelskrig, som just nu råder dem emellan, tack vare att Kina är så mycket mer beroende av relationen till USA än vise versa.

Europas politiker låter sig hållas gisslan av Erdogan, vars land är fullständigt beroende av EU, för sin handel och som hade kollapsat om EU bara hade satt hårt mot hårt och krävt att landet kontrollerar sina gränser, eller i alla fall ger tusan i att aktivt släppa fram migranterna till Europa. Men dessvärre tror jag inte att ryggradslösheten är den enda faktorn i detta sammanhang. När man ser en grupp, med alla makt i sina händer, agera på ett fullständigt irrationellt och självdestruktivt sätt, så är det lätt att misstänka att det finns något annat i spel. Detta ”annat” är att detta liberal-socialistiska etablissemang egentligen vill ha den massmigration mot EU, som Erdogan ”hotar” med. Det är svårt att landa i någon annan slutsats.

Vi behöver en ny Nürnbergrättegång för att hantera IS!

KOMMENTAR

 

Hur mördargänget från den Islamiska Staten ska hanteras är en av vår tids svåra frågor. Vänstern ser dem som offer för omständigheter, i enlighet med hur de alltid har sett på sociala frågor, och vill ta hem dem hit för att ta hand om dem. IS-mördarna är, precis som kriminella, offer för ”utsatta” områden och svåra omständigheter. Aldrig finns det ett eget ansvar. Aldrig kan individen lastas för de oetiska val som denna gör. Högern, över lag, vill ofta väl, men är alldeles för senfärdig och fångad i vänsterns förtrollning av den politiska diskursen. Sällan bryter de sig ur denna förtrollning och vågar vägra deras narrativ.

Från vänstern har man i dagarna fått höra budskapet att om vi inte tar emot terroristerna, jihadisterna och slaktarna från IS och/eller överväger att ta deras medborgarskap, så kommer vi alienera muslimerna som grupp, från vårt samhälle, vilket kommer leda till mer extremism och mer terror mot vårt samhälle. Bekämpa terrorn och priset blir mer terror, med andra ord. Låter mer som ett hot än en verklighetsbeskrivning, i mina öron. Veronica Palm skrev ett tweet som skulle tolkas som ”rör IS och blodet kommer flyta på gatorna”. Vänstern kanske vill leva under jihadismens terrorvälde, men jag vägrar i alla fall.

Den senfärdighet att ta tag i problemet med jihadresenärerna, mynnar ur en generell skräck för att uppröra den muslimska befolkningen, som finns inom både vänster och höger. Man kan undra vilken situationsanalys man gör, om man utgår ifrån att flertalet muslimer kommer bli upprörda om vi går hårt åt IS. Har man, outtalat, egentligen samma syn på den muslimska minoritetens värderingar som de mer uttalat islam-skeptiska? Rimligen borde dock en mer pessimistisk syn istället leda till en vilja att ta itu med problematiken, istället för att ge upp motståndet, innan det är för sent, men tydligen inte.

I dagsläget synes vi stå inför valet att ta ”hem” dessa missdådare, eller att låta dem dömas på plats, i de länder där de har begått sina brott. Jag uppfattar det som att majoriteten av svenskarna inte är överväldigade av dåligt samvete, inför de hårda straff dessa individer kan ha ådragit sig. När det gäller hälften av de ca 300 jihadresenärerna till IS, så finns ingen sådan här valsituation, då de redan är åter i Sverige. Så, vad gör vi?

Från såväl vänster- som högerhåll så säger man att vi inte kan lagstifta retroaktivt, men det behövs ingen ny lagstiftning per se. Det finns ett lysande historiskt exempel på retroaktivt handlande mot krigsbrottslingar; och det är givetvis Nürnbergrättegångarna! Den krigsförbrytartribunal som upprättades efter kriget, dömde i vissa fall, för nya  typer av brott. Det är inget konstigt i sig att man reder ut vad som har hänt efter ett krig och att det då finns situationer som man innan dess inte hade kunnat förutse. Det är inget etiskt fel i att man i efterhand identifierar handlingar som är uppenbart omoraliska. Att det var omoraliskt och direkt brottsligt att följa brottsliga order, var någonting man slog fast i Nürnberg, i efterhand, men likväl borde förövarna ha förstått detta i stunden. Följer man en sund inre kompass så riskerar man inte trampa fel. Medlemmarna av IS, däremot, har hela tiden varit medvetna om vilka illdåd som organisationen utfört, då dessa har publicerats med med fanfarer på internet i en medveten strategi, syftandes till att sätta skräck i omvärlden. Ingen möjlighet att hävda okunskap, med andra ord.

 

IS Kalifat har fallit, men är vi beredda när nästa Kalifat uppstår?

IS Kalifat har fallit, men är vi beredda när nästa Kalifat uppstår?

 

Europas länder behöver tillsammans bygga upp en ny krigsförbrytartribunal där Nürnbergrättegångarna står som förebild! 

IS har deklarerat sig vara i krig med hela sin omvärld och detta måsta lösas kollektivt. Jag ser inte mycket chans till att vi kan komma överens med alla länder i denna fråga, men vi kan i alla fall komma överens inom Europa och det är gott nog. Islamiska statens jihadister ska inte kunna flytta runt i Europa, i jakten på en fristad. Vi måste ta tag i detta kollektivt. Sverige ligger efter andra länder i Europa och vår senfärdighet kommer göra att vi kommer dra till oss ännu fler terrorister, än vad som redan är fallet idag och bli jihadismens huvudsakliga bas i Europa, om vi inte agerar nu!

Jag förväntar mig att en sådan tribunal kriminaliserar, retroaktivt, allt samröre med den Islamiska Staten, precis som deltagande i diverse organisationer i det Tredje riket, kriminaliserades i Nürnberg. Alla som har rest ner för att på något sätt hjälpa den rörelsen, gifta sig med dess medlemmar, eller samlat in pengar till dem osv, ska dömas kollektivt till kännbara fängelsestraff. Efter avtjänade fängelsestraff så får vart och ett land givetvis hantera dem som de önskar, men att de blir av med sina medborgarskap är ett rimligt steg.

Av de 300 ”svenska” IS-jihadisterna var 75 % svenska medborgare. Hur ska frågan om de som bara har svenskt medborgarskap hanteras?

Idag finns det inte lagutrymme för att göra en person statslös. Att ta bort medborgarskapet, för en person som har dubbelt dito, är en sak, men att göra någon statslös är lite mer komplicerat. Frågan är dock om detta ens skulle blivit aktuellt. Skillnaden mellan den Islamiska Staten och andra jihad-organisationer som har föregått den, är att den sade sig utgöra just en stat. Den Islamiska Staten var inte erkänd av någon annan stat, och en status som medborgare i IS kan kanske bestridas, rent juridiskt, då IS inte utfärdade formella medborgarskap, enligt vad jag förstått iaf, utan istället var de undersåtar i Kalifatet. Likväl kallade man sig en stat och man hade ett territorium där statsmakten hade suverän kontroll, en militär- och en polismakt och ett rättsväsende.

IS uppfyllde kriterierna för en stat, helt enkelt. Vare sig omvärlden erkände den eller inte. De som reste ner för att kriga eller på annat sätt verka i denna islamiska stat, måste anses ha uttryckligen lagt sin lojalitet hos denna nya stat, istället för hos Sverige. Att man inte sade upp sina medborgarskap här hemma, var ren och skär beräkning, i enlighet med att vi skulle gå att mjölka på resurser ytterligare många år, oavsett om de bodde där nere eller kom tillbaka hit. Så, om man vill slänga deras cynism tillbaka i ansiktet på dem så kan man hävda att dom kan bli fråntagna sitt svenska medborgarskap, då de kan anses ha en annat medborgarskap i den Islamiska Staten. Ja, detta är en möjlighet att fundera över i alla fall!

I summering: Det är inte försent att agera. Det är inte försent att åtala alla som har deltagit i Islamiska Statens smutsiga krig mot mänskligheten. Det finns faktiskt ett juridiskt prejudikat i internationell rätt för att döma krigsbrottslingar retroaktivt!

Hela vår syn på medborgarskapet måste ses över i den nära framtiden, då principerna som det bygger på är framtagna i en annan tid, med en annan verklighet. Inre fiender har alltid funnits, men inte interna hot av denna dignitet, där som det förhåller sig idag, medborgare kan ostraffat strida för en annan makt, som har som uttalat mål att förgöra den egna staten.

Medborgarskapet måste ses mer som ett samhällskontrakt, där det inte ska gå att strida mot den politiska gemenskapen den utgör och samtidigt vara medborgare i den. Man bör inte kunna slinka ur denna realitet bara för att man är infödd, blond och blåögd, såsom Michael Skråmo. Har man valt en organisation som IS så ska man inte längre kunna kalla sig svensk. Här måste vi ta en diskussion om hur vi ska ha det framöver, där vi inte är rädda för att tänka i nya banor.

Vi måste inse att IS bara var en försmak av ett problem som kommer att bli värre och värre. Frågan om en ny och starkare islamisk stat i framtiden bör vara en fråga om NÄR och inte en fråga OM det kan ske. Det finns gott om korrupta och förtryckande stater i Mellanöstern och det folkliga trycket på förändring är starkt och de enda som kan kanalisera detta tryck i regionen är just de religiöst radikala krafterna.

IS slår till i Sverige?

KOMMENTAR

Har nu IS blivit aktiva i Sverige? Dådet där en man brände ned en föreningslokal i Malmö genom att kasta in molotovcocktails i byggnaden, beskrivs av åklagaren som ett terrordåd. IS har tagit på sig ansvaret för dådet och i 30-åringens hem fanns material som hyllade IS på hans dator liksom beskrivningar av hur man tillverkar bomber.

Lokalen som var målet för dådet inhyste en shiamuslimsk föreningslokal, eller som åklagaren beskriver den, en bönelokal. Möjligen fanns det ett dubbelt nyttjande av lokalen, vilket inte är ovanligt. 30-åringen hade, enligt åklagaren, som syfte att ”injaga allvarlig fruktan hos en befolkningsgrupp, i detta fall muslimska shiiter”. Om detta stämmer, så har vi således det första fallet av IS-terrorism i Sverige.

I så fall hade Trump rätt om detta dåd som han beskrev som ett terrordåd, vilket resulterade i att han möttes av först oförstånd och sedan stora protester från svenskt håll! Vi är, som land, inte direkt benägna att se faran som ligger i den jihadism som plågar västvärlden just nu och vi vill inte se att den befinner sig rätt under näsan på oss.

Magnus Ranstorp avfärdar kopplingen till IS, men jag skulle vilja påstå att den annars utmärkta terrorforskaren har fel på en viktig punkt. IS fungerar inte på så sätt att en grupp nere i Raqqa sitter och planerar alla terrordåd och att de dåd som inte är planerade på det viset, eller av andra ”formella” medlemmar, inte kan tillskrivas dem. IS fungerar lika mycket som en inspirationskälla och ett moraliskt ledarskap för jihadisterna, som en formell struktur. Dom hetsar muslimer i Europa att slå till mot oss. Förövaren var i detta fall bevisligen inspirerad av IS och det är så organisationen till stor del jobbar. Alla dåd som är inspirerade av IS, alla dåd av ensamvargar som kan sägas ha inspirerats av dem, ska betecknas som IS-dåd! Den fiende som vi står inför idag är inte så mycket en organisation som ett löst nätverk av jihadister.

Sverige har blivit en trygg bas för terrorister!

DEBATT

(Edward Nordén (v.ordf MED Skåne) och jag har skrivit denna artikel tillsammans för MED-bloggen där den publicerades 16/3)

Alice Bah Kunke (MP), Demokratiminister med ansvar för frågan om IS-terroristers återvändande till Sverige, gjorde i veckan en uppmärksammad SVT-intervju i ämnet. Demokratiministern uppvisade bristande kunskaper i ämnet och hade antingen inte fått en korrekt briefing av sin stab eller saknat intresse för frågorna under hela sin tid som minister. Det är lika obegripligt oavsett skäl.

Här talar vi om svenska medborgare som anslutit sig till en av de värsta terrorsekterna i modern tid, vilken genomför massakrer och bedriver folkmord. De är skälet till många tusen flyktingars resa till Sverige. Vi har släppt iväg hundratals mördare till ett tredje land, för att sedan känna oss goda när en del av deras offer flyr hit. När mördarna och extremisterna återkommer så händer i regel ingenting. Trots att terrorbrott kan rendera många års fängelse, så häktas dessa inte ens för att fastställa vad de har gjort och om de utgör en fara för samhället. Detta trots att det är väl etablerat runt om i Europa att de utgör en påtaglig säkerhetsrisk. I Sverige vet vi inte var dom tar vägen eller etablerar för kontakter.

Hänvisningen till att det är ett ”nytt fenomen” är beklämmande och helt felaktigt. Svenska medborgare – samt inresta – som har deltagit i terrororganisationers utbildningar, träningsläger och organisation är tvärtom en företeelse med mångåriga rötter i Sverige. Vi gör bara ingenting åt det.

När det 2008 visade sig att andremannen för Al Qaida i Irak var svensk medborgare så hände ingenting. Mannen var på träningsläger i Afghanistan, liksom många andra svenska medborgare, redan på 90-talet. Den 10 mars 2010 pekas Sverige ut av FNs särskilda kommitté som en central plats för rekrytering, propaganda och stöd åt islamistiska terrorgrupper. En av terrorgruppen Al Shabaabs ledare bodde också i Rinkeby i mer än 10 år och undervisade i en moské innan återupptagandet av rollen som terrorledare. Deras hemsida drevs från Sverige, vilket var väl känt. Svenska toppnamnet för globala Hizb Ut Thahrir, som vill avskaffa demokratin och införa shariastat, var också ordförande för KTH Muslimska Studenter utan att det ansågs vara besynnerligt.

Samma Hizb Ut Thahrir – stort i bland annat Centralasien – hade en imam som landade i Strömsund som kvotflykting. Det är mycket anmärkningsvärt att han trots efterlysning av Interpol för vapenbrott och terrorism fick uppehållstillstånd och fick arbeta som SO-lärare innan han sköts i huvudet i vad som misstänks vara ett utländskt beställningsjobb. Hans uzbekiska församling hade svårigheter med SFI eftersom männen föredrog att kvinnorna satt längst bak i klassrummet, bärande niqab utan tillåtelse att tala för sig själva. SFI gick förstås med på könsuppdelade rum innan kompromiss nåddes med bildskärmar.

Algeriska terrorgruppen GIA (Groupe Islamique Armé), som massakrerat hela byar, fanns i Sverige på 90-talet och en redaktör för deras tidning bodde i Haninge. När Jyllandspostens redaktion skulle halshuggas så var samtliga fyra gripna terrorister svenskar. Huvudmannens förehavanden är en följetong med gripanden i både Afrika och Pakistan.

När en ung svensk döms i Bosnien för att ha förberett ett terrordåd så sker transfer till Sverige efter en kortare tid. Väl här släpps han för att sedan gripas återigen i Grekland med kniv och uniform. Vem hade kunnat ana?

Dåden i Paris och Bryssel har svenska kopplingar. I ämneslitteratur om jihadism från Tjetjenien, Indonesien, till USA och Marocko omnämns Sverige anmärkningsvärt ofta. Vi kan stapla exempel på varandra länge till, men mönstret är tydligt. Det finns knappt en islamistisk terrorgrupp som inte har befunnit sig i Sverige. De flesta har verkat helt ostörda. Man kan tolka läget i Sverige som att vi sedan decennier har hanterat terrorgrupper med silkesvantar utefter principen att ”om vi låter er vara ifred, så angriper ni inte oss”. Detta agerande kan betraktas som en etisk fortsättning på Sveriges policy under andra världskriget att inte ta ställning med närandet av förhoppningen att vi därmed inte själva skulle bli en måltavla. Vi har sannerligen inte lärt oss någonting av den erfarenheten. Tanken på att detta är ett nytt fenomen är alltså nonsens. Andra Världskrigets diaspora av nazistiska krigsförbrytare som aldrig dömdes och flydde till Sverige från grannländer borde har utgjort en lärdom för dagens politiker.

Tanken på att kommunerna i Sverige ska kunna hantera detta är fullständigt orealistisk. Att kommunernas socialtjänst som redan nu går på knä av belastning, ska kunna avradikalisera så pass fanatiska extremister – ideologiskt övertygade medlemmar av en terrorsekt som skär huvudet från kroppen och korsfäster civila – är en tanke som saknar verklighetsförankring. Vi har sannolikt ett par vandrade bomber i Sverige som vi alltså inte vet mycket om. Vi verkar inte vilja veta heller. Många av de ditresta är redan döda och en del som återvänder är kvinnor och barn sannolikt med en väldigt komplex rehabiliteringsväg – om dessa kvinnor nu faktiskt är intresserade av det. Vad barnen har sett och marinerats i är ännu svårare att veta. Men som sagt, ansvarig minister vet inte något om detta.

Denna kontinuerliga underlåtelse att agera mot terrorister och våldsbejakande extremister har pågått under decennier. Alliansen – med förra demokratiministern Birgitta Ohlsson i spetsen – presterade inte bättre. Relevant lagstiftning antogs inte heller av riksdagen under deras åtta år i regeringsställning. Konsekvensen har blivit att människor i tredje land har mördats, våldtagits och fördrivits och att ett akut inre säkerhetshot i Sverige har växt sig starkt. Med demokratiministerns intervju framgår det att vi inte ens idag har lagstiftning för att hantera denna situation. Detta är lika skandalöst som tanken på att Allianspartierna häcklar henne för att ha gjort ett precis lika obefintligt arbete som de själva har gjort.

Vad behöver då göras politiskt? Demokratiministern behöver fråntas ansvaret för hela ämnet, liksom samordnaren för våldsbejakande extremism ska fråntas sina ämnesområden. Frågorna ska istället samlas under MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Där ska användas befintlig expertis med befintlig och erkänd kompetens i sak. Många av våra experter arbetar ibland utomlands och ibland med helt andra frågor i samma lyteskomiska anda. Låt sedan dessa kompetenta individer i organiserad form agera för att förekomma radikaliserade individer och grupper, möjligheten att avradikalisera och avprogrammera de radikaliserade, häkta återvändande med utredning direkt vid ankomst och förbereda samhället på potentiella terrorattacker – både från terrororganisationer och så kallade ensamvargar. Sedan kommer det att vara omöjligt att avradikalisera och återintegrera alla under en överskådlig tid. Fram tills det att man är en funktionell individ som avstår våldsam extremism så kan man inte vara fri och oövervakad i det samhälle man delar med oss andra.

En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!

Hur nära är vi ett tredje världskrig?

Vi befinner oss i en situation som kan leda till ett regionalt storkrig i Mellanöstern och till och med i förlängningen ett tredje världskrig. Risken har inte varit större sedan Kubakrisen 1962, men egentligen liknar situationen mer den som vi hade sommaren 1914. Vi har precis som då en orolig region som alla stormakterna har försänkningar i och som denna gången dessutom innehåller en värdefull råvara som alla behöver. Vi har regionala aktörer som befinner sig på en kollisionskurs som de inte kan väja ifrån utan att förlora vitala strategiska intressen till motparten. Allt medan stormakterna är mer eller mindre engagerade på olika sidor av konflikten, med åtaganden och förpliktelser som riskerar att dra in dem i ett uppblossande krig, Ryssland genom löften till Assad och USA till Turkiet genom Nato.

Detta är inte en förutsägelse om det scenario som jag håller som det troligaste, då det finns stora mentala spärrar för mellanstatliga krig i dessa dagar, tack och lov, men det är likväl en möjlighet som vi måste ta på största allvar. Därför skriver jag denna artikel.

Kriget i Syrien är arenan för ett en regional kraftmätning mellan ett sunniblock och ett shiablock om dominansen över centrala Mellanöstern. Så länge kriget förblev, formellt sett, ett inbördeskrig, där de båda sidorna huvudsakligen erhöll materiellt och ekonomiskt stöd och truppkontingenter från utlandet som i det stora hela balanserade varandra, såsom Hizbollah och de utländska jihadisterna, så hade det möjligheten att förbli geografiskt begränsat. Möjligheten fanns att kriget skulle upphöra när båda sidor nådde en utmattningsnivå som skulle möjliggöra en fredsöverenskommelse. Utvecklingen under hösten 2015 förändrade detta.

IS terrorattentat mot Ryssland över Sinai provocerade ett djupare ryskt deltagande i kriget. Ryska bombningar av rebellpositioner har nu bidragit till att vända kriget till Assadregimens fördel. Om regimen inringar och tar Aleppo så är kriget mot rebellerna i princip vunnet. Problemet är att interventionen av Ryssland riskerar sätta igång en kedjereaktion av interventioner.

Man kan likna situationen vid Koreakriget, när FN-truppernas framryckning mot Yalufloden 1950 provocerade Kinas intervention i kriget. På samma sätt, som Kina då, kan Turkiet nu inte stillatigande åse att Assad rycker fram mot gränsen och krossar det islamistiska uppror som Erdogan själv har investerat så mycket resurser och prestige i.

Shiablocket, under ledning av Iran, har skapt ett pärlband av shiadominerade stater rakt genom centrala Mellanöstern; Iran – Irak – Syrien – Libanon, som kan ge Tehran en dominerande ställning i regionen. Man sitter, om denna position kan befästas, inte bara i en position att utgöra den huvudsakliga utmanaren till Israel i den muslimska världen, vilket är det som attraherar ”good will” på den ”arabiska gatan”. Man besitter även, vilket sticker extra mycket i de sunnimuslimska ögonen de två heligaste kalifathuvudstäderna, efter Mecka; nämligen Bagdad och Damaskus. En starkt bidragande orsak till det av Gulfstaterna finansierade heliga kriget mot Assad har varit att vrida Damaskus ur hans ”oheliga” händer.

Sunniblocket, under ledning av Saudiarabien och Turkiet, startade upproret för att bryta detta pärlband genom att, som i Othello, vända på den Syriska brickan för att istället skapa ett pärlband av sunnistater; Turkiet – Syrien – Jordanien – Saudiarabien, som skulle kunna återge sunnimuslimerna dominansen över centrala Mellanöstern. Det skulle sätt dem i position att på ett bättre sätt påverka utvecklingen i Libanon och Irak. Denna strid är således av fullkomligt avgörande natur och ett nederlag för rebellerna kan absolut utgöra ett casus belli (orsak för krig) för dessa två stater. Erdogan har svurit på att Assads regim ska begravas och Saudiarabien har gjort liknande utfästelser.

Dessa stater har, tillsammans med de mindre Gulfstaterna, investerat stora summor i rebellrörelsen. Även om IS nu synes ha vänt sig mot Saudiarabien och den tidigare patronen nu har dragit öronen åt sig, så har upproret hela tiden haft en islamistisk tyngdpunkt. Upproret propagerades i moskéerna och rebellrörelsen blev snabbt dominerad av islamister. Grunden för rebellerna var det nätverk som det muslimska brödraskapet hade kvar i landet efter att deras uppror på 80-talet blev krossat av Assad Sr. I vilken mån Saudiarabien och Gulfstaterna direkt finansierade Nusrafronten (Al-Qaida) och IS är en fråga som vi inte behöver gå in på här, men det minsta man kan säga är att de snabbt måste ha blivit medvetna om att de vapen och resurser som de skeppade till Syrien till mycket stor del hamnade hos dessa organisationer.

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Bilal Erdogan tillsammans med IS

Turkiet har länge tillåtit sin gräns mot Syrien att vara mycket porös när det gäller flödet söderut av vapen och stridande till IS och andra jihadarméer. Att man även släppte igenom den olja som IS sålde till omvärlden blev allmän kännedom under hösten. Mer graverande är att mycket pekar på att Erdogans son Bilal har varit essentiell i förmedlandet av denna olja. Turkiet har egna intressen i norra Syrien. Man kan tänkas intervenera, inte bara för att skydda den rebellrörelse som man har agerat fadersfigur för utan även, för att förebygga en autonom kurdisk region i norra Syrien. Detta är någonting man inte är beredda att acceptera, enligt officiella uttalanden.

Just nu finns möjligheten till ett stillestånd, men vad händer om detta inte håller? Frågan kanske skulle vara; varför skulle det hålla? Regimen är i processen att vinna kriget, så varför skulle de stanna upp nu? Den enda anledningen skulle kunna vara att Ryssland ser det allvarliga i situationen, hur nära den är att eskalera, och dikterar för Assad vad han ska göra. Om man inte kommer till den slutsatsen är risken för en eskalering en realistisk möjlighet.

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudisk trupp som deltager i North Thunder

Saudiarabien satte för två månader sedan samman en s.k. ”anti-terror koalition” av sunnimuslimska stater som en förberedelse för en intervention i Syrien. Mellan 14 februari och 10 mars hålls en stor övning i norra Saudiarabien, med minst 150.000 soldater från 20 sunnimuslimska stater, vid namnet Operation ”North Thunder”, som tydligen är en förövning för en intervention alternativt en invasion av Syrien söderifrån. Mer om detta här, här och här. Officiella källor bekräftade i februari att Saudiarabien tänker gå in med trupp i Syrien. Ryssland har svarat att detta kan leda till krig. Jag kan se två olika scenarier om stilleståndsavtalet inte håller och Saudiarabien och Turkiet känner att de behöver gå in:

1) Operation ”North Thunder” innebär en intervention söderifrån, med syfte att förhindra Assads seger genom att besätta åtminstone öknen mellan Damaskus och Raqqa. Eventuellt går man så långt att man fördriver IS helt från Syrien och besätter det territorium som IS har intagit. Då sätter man sunniaraberna i en god sitts inför en framtida fredsuppgörelse i landet. Turkiet går samtidigt in och besätter rebellerna territorium i norr och krossar YPG. Den troliga konsekvensen för IS blir att deras manskap drivs in i Irak, där Saudiarabien inte har något att vinna på att följa efter, vilket kommer förvärra situationen för Iraks shiaregering. Samtidigt står Saudiarabien i en position att kunna påverka efterkrigssituationen i Syrien i enlighet med sin wahhabitiska agenda. Den självklara positiva effekten av detta scenario blir att det blodiga kriget i Syrien upphör, även om det sker till priset av att Saudiarabien får in en fot i landet.

2) Risken finns dock att Saudiarabien och Turkiet inte nöjer sig med denna utveckling, utan står fast vid sitt åtagande att krossa Assads regim och att driva Iran ut ur landet. I det scenariot förvandlas det som man övar för i Operation ”North Thunder” till en regelrätt invasion av Syrien. Man gör kanske symboliska framstötar mot IS medan huvudangreppet riktas mot Damaskus. I detta scenario har vi ett mellanstatligt krig i regionen som snabbt kan rulla utom kontroll. Kan verkligen Irans trupper i landet hållas utanför? Vill Iran ens det? Om inte så har vi ett krig mellan Iran och Saudiarabien, som de båda har förberett sig för sedan 1979. Tankerkrig i Persiska viken och oljekris kommer som ett brev på posten.
Om saudiska stridsvagnar rusar fram mot Damaskus, kan vi då förvänta oss att det ryska flyget i landet förblir på marken? Detta ser jag inte som troligt. Om Ryssland blir en part i kriget, mot Saudiarabien och eventuellt även Turkiet så finns inte USA långt bort om Turkiet kan hävda att landet har blivit angripet. USA är uppenbarligen medveten om risken för att dras i ett krig mellan Turkiet och Ryssland, då man förflyttade militära tillgångar, såsom Patriotmissiler, från Turkiet till baser i Tyskland i höstas, trots turkiska protester. Detta signalerar uppenbarligen en tydlig ovilja att dras in i en sådan konflikt, men i ”krigets dimma” finns det inga garantier.

Summa summarum, så kan man konstatera att dagens situation är mycket farlig, där ett spel med stora insatser är på gång i Mellanöstern där även religiöst hat och oförsonlighet finns med i häxbrygden. Vi har ett Iran och dess shiamuslimska allians på tillväxt och uppåtgående och ett Saudiarabien, som inte bara ser sina sunnimuslimska trosfränder vara under hård press, utan även självt befinner sig i ett svårt ekonomiskt läge med stora underskott på grund av det fallande oljepriset. Detta är en farlig kombination. Låt oss hoppas på att stilleståndsavtalet håller och leder fram till en förhandlingsfred eller åtminstone att en eventuell saudisk intervention förblir just detta och inte en invasion.

%d bloggare gillar detta: