Någonting är ruttet i svensk politik!

Igår hade liberala Nya Listan i Vellinge sitt årsmöte i Skanör. Som krydda på tillställningen hade vi förmånen att få lyssna på ett kort föredrag av docenten och f.d. riksdagsledamoten för moderaterna Anne Marie Pålsson på ämnet ”makt”. Pålsson, modern till ”Rut-avdraget”, blev kanske ändå mest känd för via sin bok ”Knapptryckarkompaniet” 2011, som beskriver hur politiska partier idag har kommit att förvridas från arenor för politisk diskurs som formar partiets gemensamma politik, till ett redskap för partiledarens maktutövning. Pålsson delger oss sin egen upplevelse av hur känslan av att ha makt kan vara berusande och drar slutsatsen att politiker i ledande positioner som har fått mycket mer, än henne själv, av den varan kan gå mycket långt för att ha möjligheten att förbli i maktens centrum. Pålsson menar att Reinfeldt, såsom många andra i hans position, bara belönade med avancemang, de som var fullständigt lojala, smickrade och fjäskade. De som vågade opponera sig mot någon policy hamnade direkt ute i kylan. Partiet har, såsom många andra i Sverige, fyllts med nickande ja-sägare.

Detta för tankarna mer till auktoritära politiska system än till en demokrati och de demokratiska spelregler som man förväntar sig inom en svensk partiorganisation. Riksdagsledamöterna representerar folket och vi förväntar oss inte att de ska vara en partiledares knähundar, utan istället fritänkande, frispråkiga och otvungna aktörer både inom partiernas respektive diskurs och efter eget hjärta i riksdagens kammare. Pålsson konstaterar att Sverige är nästan unikt i sin avsaknad av maktdelning. Vi har ingen författningsdomstol, vi har ingen andra kammare, vi har inte maktdelning statsminister – president, våra folkomröstningar är svåra att initiera och nästan aldrig bindande. Pålsson ser gärna till Schweiz som ett föredöme där folkomröstningar är både lätta att initiera och bindande. Dessa kan till och med upphäva beslut i folkförsamlingen. I Sverige däremot kan den sittande statsministern för en majoritetsregering mer eller mindre föra sig med diktatorsliknande fasoner utan att det finns några spärrar.

Pålsson delgav oss sina egna erfarenheter av Reinfeldts beteende. Som exempel lyfte hon fram när riksdagsledamoten Karl Sigfrid opponerade sig mot beslutet att ge FRA de befogenheter de åtnjuter idag. Ett möte med hela den moderata riksdagsgruppen sammankallades under vilket Reinfeldt initierade och sedan lutade sig tillbaka för att presidera över en form av vuxenmobbning som man inte trodde var möjlig i vår folkvalda församling. Efter statsministern trädde 20 lojala ledamöter fram för att i tur och ordning lägga ut texten om vilken låg och usel människa Sigfrid var, för att knäcka hans psyke och tvinga honom tillbaka in i fållan, vilket till slut också blev resultatet. Piskan hade vinit och ingen som deltog kunde missa vad som hände om man hade en avvikande åsikt. Pålsson betonar att man inte kan förvänta sig att någon ska stödja hennes berättelse, vilket är helt logiskt, för om de gör det så förlorar de sin politiska karriär. Tack och lov då att vi har politiker som docent Pålsson som har ett liv att återvända till när den politiska gärningen är fullgjord och som följaktligen kan våga låta sig vägledas av sitt kurage.

Reinfeldts ord till den församlade moderata riksdagsgruppen bör chocka varje sann demokrat. Han spänner ögonen i de församlade och ryter till:

”Vad tror ni att ni är? En remissinstans? Ni är här för att göra som jag säger!”

”Knapptryckarkompaniet”, som utkom via förlaget Atlantis, stoppades efter första upplagan av förlaget, utan vidare motivation, trots god försäljning. Pålsson låter påskina att hon har sina misstankar om att det har förekommit påtryckningar från högsta ort. Den finns tydligen fortfarande som e-bok, så jag kan bara rekommendera er att ta del av den på det viset. Det är en helt nödvändig läsning!

Svekfull populism från både regering och den borgerliga oppositionen

Kinberg-Batras utspel om hur mycket mer moderaterna vill förstärka försvaret med, än regeringen, får tjäna som illustration till ett grundläggande problem i dagens politik: Svekfulla populistiska utspel som syftar till att få medborgarna att tro att politikerna verkligen lyssnar på dem. De frågor som förs upp på agendan genom en mediestyrd samhällsdiskurs flyger politikerna på i försök att uppvisa handlingskraft, när man som väljare hellre hade velat se långsiktig planering och framsynthet.

Man kan se detta som en konsekvens av att politikerna som styr landet från båda vänster och höger slösar bort skatteslantarna på saker som ingen väljare bett om och som få vill ha, såsom integrationslotsar, RFSU-certifieringar av badhallar, mångfaldskonsulter, subventionerad vindkraft, ett genderkänsligt försvar osv osv så att man inte längre har råd med statens kärnuppgifter. Pensionärer lever i fattigdom, skolor klarar inte av att ge en bra utbildning, armén saknar kulor och krut och sjukhusen sängar och tid till de sjuka. När de uppenbara bristerna påtalas så måste politikerna fara runt och plugga hålen i det sjunkande skeppet, allt för att ingen ska fråga sig var resurserna tar vägen egentligen.

Oj då, folk dör i väntan på cancervård på ett sätt som är fullkomligt skamligt för vårt land. Skjut till en ”cancermiljard” (som en engångs ”fire-and-forget”) så slutar folk att prata om det och vi har visat handlingskraft. Strunt i att hela sjukvårdssystemet är gravt underfinansierat med kanske 10-tals miljarder. Tåg spårar ur och hela järnvägssystemet plågas av eviga förseningar i ett samhälle som försöker ställa om till icke-koldrivna transporter. Släng in motsvarande 10 % av summan som behövs för nödvändiga renoveringar så lugnar sig kanske väljarna, tänker man nog? Ryska ubåtar härjar fritt i skärgården och armén kan som bäst försvara, endast Stockholm, i max en vecka. Man diskuterar futtiga 6 eller 10 miljarder extra under 5 år när behovet snarare ligger runt en 50 % – ig ökning av anslagen (i linje med Nato´s krav för medlemskap, från 1,2 % av BNP till runt 2 %). Samtidigt stod Reinfeldt i somras och bad oss lägga minst 48 miljarder mer på invandringen de kommande 4 åren!

Kinberg-Batras utspel om att moderaterna vill lägga mer på försvaret än (S), ser märkligt ut i ljuset av att det var just moderaterna som svek försvaret, när de under två mandatperioder fullständigt slaktade denna för partiet så heliga ko. Nu när man vaknar upp till just den verklighet som man blev varnade för av fackfolk, potentialen för en oroligare omvärld, så är det dags för lite kosmetika för att dölja de egna felgreppen. Försvaret utgör en av statens kärnuppgifter, som en seriös politiker helt enkelt inte kan radera ut, såsom Reinfeldt gjorde, för att skaffa fram resurser för att, som han själv deklarerade, finansiera invandringen. Den politik som består i att plugga dessa hål är en ny typ av populism.

Populismen i dagens politik är i grund ett djupgående fenomen. Vi lever i en tidsanda som präglas allt mer av populism i alla politiska läger. Politikern frågar sig ofta innan kampanjen: Vad vill väljaren ha? Man frågar sig istället sällan idag: Vad behöver landet? Vad behöver vi försöka övertyga väljaren om att välja för väg? Politikerns uppgift är, heltidsanställd som denna är av folket, att tänka längre, se djupare, än väljaren som ofta har fullt upp med att ordna med sin försörjning. De ska inte reagera på varje nyck och impuls från medierna, eller undersökningar om vilka väljare som gillar vilka plånboksfrågor mest utan istället planera för framtiden och se reela behoven. Men detta är väl allt för utopiskt för dagens samhälle. Samtidigt är ett visst mått av populism nyttigt i politiken och fyller en funktion. Våra verklighetsfrånvända politiker av idag behöver ibland utmanas av populism för att ett sund balans ska kunna uppstå mellan långsiktig och kortsiktig planering, mellan elit och folk, mellan politiska utopier och realism. I summering kan man säga att i en välfungerande stat är populism ett irritationsmoment som avleder det förnuftiga styret, medan i en stat som styrs av en maktfullkomlig elit som har tappat greppet om verkligheten, så fyller populismen ett gott syfte i att den tvingar politikerna tillbaka ner i verkligheten.

Idag, däremot, fyller populismen en annan, en ny mer falsk funktion, som utgör raka motsatsen till den ventil jag nämnde. Makteliten spelar på opinionen mot bristerna i samhällets grundläggande funktioner genom eviga utspel där man visar vilja att täta hålen man själva har skapat och avleder därmed uppmärksamheten från det faktum att landets styre missköts på det grövsta sättet. Man använder populismen till att pacificera befolkningen, ger dem intrycket att politikerna lyssnar och reagerar på deras missnöje, men i verkligheten så utgör detta, som sagt, kosmetika och fullständigt otillräckliga insatser, samtidigt som de grundläggande felprioriteringarna fortsätter som om ingenting har hänt.

Putins oförklarade veckolånga frånvaro i Kreml borde ha gett papperspolitiker som Kinberg-Batra skrämselhicka. Om vi var oförberedda på konflikten mellan Ryssland och EU över Ukraina, hur dåligt förberedda hade vi då varit för en kupp av hårdföra militärer i Moskva. Potentialen för detta finns definitivt, även om vi hade tur denna gången. Ryssland är hårt pressat. Man har fått gräva djupt i reserverna för att kunna visa ryssarna att man kan hålla landet från ekonomisk kollaps, men det finns en gräns för hur länge resurserna räcker. En kupp skulle kunna föra mer moderata krafter till makten, som vill uppnå en förhandlingslösning i Ukraina, men en sådan skulle lika gärna kunna föra fram krafter som anser att lösningen på landets pressade läge istället är gå ”all in”. Om man bara har hammare så ser alla problem ut som spikar. Putin skrämmer många i väst, men i botten så är han en rationell spelare som gör avvägda insatser. Det troliga är att han förr eller senare ”drar sig tillbaka från bordet”. Vid en kupp skulle vi kunna få mycket mer oberäkneliga aktörer i Kreml. Är vi förberedda på den möjligheten? För bara ett par år sedan ville regeringen Reinfeldt intala oss att detta var scenarier som hörde till det förgångna.

Moderaterna som för inte så länge sedan betecknades som liberal-konservativa, har nu förvandlats till fullblodiga neo-liberaler. Men det är just det konservativa elementet som saknas och behövs i dagens politik som ett motmedel till den rådande populismen. Konservatism i försvarspolitiken innebär att man träder fram med en viss försiktighet och inte utan att dra lärdomar av det förgångna. Man lär sig av historien att omvärlden kan förändras snabbt och i mycket oväntade riktningar, mycket snabbare än man kan återuppbygga ett försvar. Man lär sig att det finns ett värde i att sitta stil i båten när alla andra dansar runt, vänta och se innan man förhastar sig i att förstöra något som har tagit mycket lång tid att bygga upp. Detta är inte populärt i vår impulspräglade kultur, men ack så nyttigt när vädret skiftar.

Islam är medskyldigt till alla terrordåd som finner stöd i Koranen och Haditherna

Frågan om huruvida terrordåden mot yttrandefriheten i Paris och Köpenhamn är knutet till islam eller inte är tydligen en mycket känslig fråga. Huruvida IS agerar i enlighet med islam? Troende muslimer känner sig utpekade av att deras religion identifieras som källan till våldet.

Medansvar:

Huruvida det förhåller sig så är tack och lov inte en så väldigt komplicerad moralisk fråga. För det första: Individen bär alltid det huvudsakliga ansvaret för sina illdåd. Detta förminskas inte av att han eller hon har läst i eller fått ”instruktioner” ur en text av något som helst slag. Dock, kan man deklarera att medansvar ska utkrävas från den religion där denna person söker och även finner ett moraliskt stöd för utförandet av detta dåd.

Huruvida detta medansvar ska utkrävas, vill jag avgöra via en väldigt enkel princip:

Om det finns stöd för den handling som utförs i de heliga texterna till den religion som åberopas, eller i de handlingar som dess profet utförde, ja då ska medansvar utkrävas. Om det inte finns stöd, ja då ska det helt enkelt inte utkrävas.

Enkelt eller hur? Det är inte svårare än så om man följer sunda moraliska ansvarighetsprinciper utan att vara förblindad av ett postmodernt förakt för fakta!

Det räcker inte med att en annan uttolkare av samma religion, eller ledare därav, ger stöd för denna handling, om detta stöd är ogrundat. Det räcker inte att påpeka att så och så har utförts tidigare i religionens namn i till exempel den muslimska världen. De troende och de samhällen dessa lever i utgör den muslimska världen eller den kristna världen, men bara Profeten; Moses, Jesus, Muhammed etc, tillsammans med de heliga texterna utgör religionen! Det är viktigt att göra denna distinktionen.

Stödet i texterna:

Om en man går in i en kyrka och brukar våld, till exempel medelst en piska, på personer som där utför handel med penningar och sedan välter deras bord, alltmedan han hänvisar till Jesus handlingar, ja då kan man tillskriva kristendomen ett medansvar, oavsett om man subjektivt anser att detta var en bra eller en dålig handling, då det faktiskt var det som Jesus gjorde enligt NT. Om en annan man drar fram en pistol och skjuter till döds en man som avbildar Gud eller Jesus och samtidigt hänvisar till Jesus, ja då kan man inte rikta klander mot den kristna religionen, då det inte finns stöd i varken Jesus handlingar eller texterna för denna handling.

På samma sätt kan man granska de stycken i koranen som IS och al-Qaida citerar. Om de är korrekta och ger stöd till terroristen i hans handlingar så ska medansvar tilldelas religionen islam som har skapat dessa bud. Det finns många men det kan räcka med denna för att förmedla poängen:

– Sura 9, vers 29 (9:29)
” Kämpa mot dem som, trots att de förr fick ta emot en uppenbarad skrift (judar och kristna), varken tror på Allah eller den yttersta dagen, och som inte förbjuder det som Allah eller hans sändebud har förbjudit, och inte iaktar den sanna religionens bud – kämpa mot dem tills dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten”

Religionsfilosofen Martin Lembke citerar dessa två strofer från Koranen och bland andra denna från GT (nedan), i en artikel i SvD i ett av de mest krystade försöken till moraliskt friskrivande för religioner som jag någonsin har sett:

– De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land. Denna förnedring skall de utstå i detta liv och i det kommande skall de få utstå ett outsägligt lidande; dock skall de som visar ånger innan ni har fått makt över dem skonas. (5:33–34)

– De som framhärdar i att förneka sanningen är inför Gud de uslaste av alla skapade varelser … om du besegrar dem i krig, gör då [din behandling av dem] till ett varnande exempel för dem som [vill] följa i deras spår; kanske kommer dessa att tänka sig för. (8:55–57)

och denna från Moseböckerna;

– Döda nu alla barn av manligt kön, och döda alla kvinnor som har haft samlag med en man. Men de flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva och behålla för egen del. (31:17–18)

Lembke summerar så här: ”Man bör alltså inte skylla IS-krigarnas vanvett på Koranen. De flesta koranläsarna lyckas trots allt behålla vettet lika väl som de flesta andra människor, och de flesta bibelläsarna lyckas med samma sak..”

Han hävdar alltså att eftersom uppmaningar till våld finns i BÅDA texterna, så är INGEN av dem medskyldiga till det våld som har utförts i deras namn! Nej, dr Lembke, om båda texterna ger stöd för våldsdåd, så är BÅDA medskyldiga om dylika handlingar utförs i deras namn.

Lembkes logik är ohållbar och tycks bygga på detta resonemang: Om en jude/kristen inte idag dödar med anledning av det som står i Tanakh/GT så kan inte muslimer sägas agera med anledning av det som står i Koranen. Problemet med detta resonemang är att judar och kristna HAR agerat i enlighet med sina texter, om än inte den som Lembke nämner ovan. En annan viktig poäng som Lembke visar sig helt ovetande om är att den Judeokristna religionen skiljer sig från den muslimska på en rad punkter, som verkar för att skapa skillnader i hur länge och hur nitiskt man har valt att följa de heliga texternas bud.

Detta är ämne för en annan artikel, så jag nöjer mig med att i detta skeende påpeka att medan de krigiska styckena i Moseböckerna, och citatet som Lembke använder sig av ovan, huvudsakligen är en BESKRIVNING (sann eller inte har mindre betydelse här) av judarnas utvandring från Egypten och erövring av sitt nygamla hemland, innehållandes redogörelser om Jahves direktiv gällande specifika händelser, så innehåller Koranen huvudsakligen GENERELLA bud som är tänkta att tillämpas nu i lika hög grad som för 1300 år sedan. Detta är kanske den mest avgörande skillnaden. De judeokristna kan lättare distansera sig från beskrivningen i Tanakh/GT och inte känna sig bundna av det som har skett i det förgångna, medan Islam som religion svårligan kan skilja sig från det som är Allahs eviga och oföränderliga lagar! Detta kan man tycka att en religionsfilosof ska kunna förstå.

Motstridigheten:

Man invänder ofta mot resonemanget som jag för, med att man kan finna stöd för väldigt mycket och att det ofta är motstridiga bud som ska vägleda de troende. Detta är inte så konstigt då Muhammed bara var en människa och det är mänskligt att han ändrade åsikt efterhand, särskilt i ljuset av den omvälvning som det innebar att tvingas fly från Mecca till Medina och den radikalisering av hans följe som detta måste ha inneburit. Detta problemet har de flesta muslimska lärda löst genom abrogeringsprincipen (att de senare texterna och haditherna upphäver de tidigare). Religiösa apologeter har ignorerat detta tillvägagångssätt, som inte gynnar de moderata uttolkarna av islam. Men detta har ändå ingen större betydelse för argumentet, då alla delar av de heliga texterna ändå finns där som Guds ord och profetens handlande. En imaginär omvänd abrogeringsprincip, där de mjuka stroferna ses som viktigare än de hårda hade hjälpt islam (och varit en uppgift för en muslimsk reformation), men hade ändå inte löst problemet så länge dessa ändå finns kvar i Koranen. Står någonting i texterna så står det och kan därmed fortsätta att inspirera till våld. Att en religion är principiellt splittrad och osammanhängande utgör ingen ursäkt i sig. Att man kan finna stöd för väldigt mycket inom islams texter gör inte dessa texters medskyldighet till allt otyg som utförs i dess illasinnades strofers namn mindre. 

Korstågen:

En vanlig kontring mot kristendomen gäller korstågen som ska visa att vi har att göra med två lika illasinnade antagonister. Om man vill rikta klander för korstågen mot kristendomen så är detta dock ogrundat då konceptet överhuvudtaget inte finns inom den kristna teologin och Jesus såsom han beskrivs, var så långt man kan komma från en krigare. Istället är detta en produkt av den kristna världen och dess möte med islam. Heligt krig är ett muslimskt koncept. Det finns mer än hundra omnämnanden om heligt krig, jihad, inom islam och Muhammed var själv en krigare. Korstågen var en reaktion på mer än 400 år av heligt erövringskrig från islams sida. Den kristna världen kopierade konceptet för att kunna mobilisera kraften att överleva, men kristendomen som religion, kan inte lastas för korstågen. Det vore ett intellektuellt oärligt och kulturrelativistiskt grepp.

Jihad: Ottomanska sipahis i strid

Jihad: Ottomanska sipahis i strid

Muhammed och yttrandefrihet:

När det gäller attackerna mot yttrandefriheten och rätten att smäda, så behöver man bara studera haditherna. När Muhammed år 630 red in i Mecca som slutgiltig segrare i kampen mot stadens hedningar så lät han döda en sångerska som hade komponerat satiriska sånger om honom. Bara ett fåtal dödades vid denna nästan oblodiga inmarsch i Mecca, så poängen gick inte att missta sig på. Man kan inte få ett tydligare rättesnöre inom islam. Muhammed visade själv vad en troende ska göra med en satiriker! Muhammed är i princip islam. Han är enligt islam den främsta och finaste bland människor. Vad han gjorde ska alla troende följa och se som sitt exempel! Hur kan man påstå att attackerna i Paris och Köpenhamn inte har med islam att göra, när terroristerna agerar som HAN gjorde?

Muhammed och massaker:

Muhammed beordrade år 627 att 600-900 manliga medlemmar av den judiska stammen Banu Qurayza, som hade besegrats i krig, skulle halshuggas (en del vittnen säger att han själv höll i svärdet). Är IS halshuggningar då inte i linje med vad religionen islam dikterar genom dess profets agerande? Även om det finns andra sidor av islam så måste religionen ta ansvar för allt som den innehåller. Om judar idag skulle börja stena kvinnor som begått äktenskapsbrott, hänvisandes till Tanakh, ja då skulle vi få tilldela den judiska tron samma medansvar, men tack och lov så sker inte detta längre. Islam besitter en särställning, som jag nämnde ovan, som den av de Abrahamitiska religionerna som har långt flest utövare som inte vill släppa greppet om gamla och rent av vedervärdiga bud och exempel från dess begynnelse. Moderata utövare vinner ingenting på att låtsas som om att dessa bud inte finns, som att de inte har någonting med deras religion att göra. Eftersom dessa så envetet biter sig fast i mångas medvetande så bör de moderata istället verka för en reformation!

Direkt och indirekt medansvar:

Det som beskrivits ovan kan man se som den första nivån av medansvar, den mest uppenbara, det som kan härledas direkt till specifika strofer och ageranden från religionernas profeter. Detta anser jag stå bortom diskussion! Sedan finns det en andra nivå av medansvar, en där kopplingen är diskutabel och mer öppen för individuella tolkningar. Detta är bandet mellan den anda som utgör essensen av en religion, dess grundläggande tankemönster, såsom svart-vit-tänkandet, de auktoritära utgångspunkterna, den ofta inbyggda intoleransen mot oliktänkande osv, som jag själv har skrivit om tidigare, och den generella samhällsutvecklingen i de områden som är påverkade av den specifika religionen. Detta indirekta ansvaret är ett område som har gjort och kommer att utgöra diskussionsämnet för mycket av religionsdebatten för lång tid framöver. Företeelser som i den kristna världen är en vidareutveckling av tankemönster i den kristna tron kan således inte knytas till kristendomen i direkt mening och där medföljer en subjektiv komponent i diskussionen om det indirekta medansvaret. Givetvis gäller motsvarande för islam och den muslimska världen. Just därför är då en bra utgångspunkt för denna diskussion om det direkta och det indirekta ansvaret, om man kan våga fastslå vad som står bortom diskussion, det som faktisk står i texterna och vad varje religion har att stå till svars för!

%d bloggare gillar detta: