Överskott av män leder till oro och konflikter!

ANALYS

Nyligen uppmärksammades i svenska medier, det faktum att allt färre svenska män får barn. Det finns tydligen ett gap mellan kvinnor och män här och det växer. Runt 22 % av de 45-åriga männen har inte fått barn, medan motsvarande siffra för kvinnor är 13 %. Inkomst och utbildning är avgörande faktorer och man kan se att för män som ligger dåligt till här så har andelen barnlösa ökat från 28 % till 41 % från 70-talet fram till idag (1,2,3).

Varför är då detta en viktig samhällsfråga? Förutom att männen själva får en försämrad livskvalitet, då. Svaret är att barnlösa män i högre grad tenderar att hänge sig till antisocialt beteende, kriminalitet och extremism. Samhällen med en stor andel män som inte kan bilda familj, tenderar att plågas av dessa konsekvenser. Frågan pockar allt mer på uppmärksamhet, efter de senaste årens stora invandring av män till Sverige. I många årskullar har könsklyftan börjat likna den i Kina och Indien, med 120 män, eller fler, på 100 kvinnor. (4)

Om vi tittar på forskningen i just Kina och Indien så förstärks denna bild. Områden där dessa ”överskottsmän” söker sig för arbete och möjligheter präglas av en förhöjd kriminalitet, bruk av prostitution eller/och sexuellt våld mot kvinnor (5). Om det blir det ena eller det andra i den sistnämnda punkten har givetvis med kulturella faktorer att göra. Det finns en politisk dimension här också. Samhällen med ett stort överskott av män, som inte kan hitta en partner, brukar bli oroliga och politiskt våldsamma (6,7).

Forskning påvisar även ett samband mellan länder som accepterar månggifte och de som har en hög nivå av internt politiskt våld, då detta slår ut många män från giftemålsmarknaden, precis som en obalans mellan könen gör (8). Min invändning är dock att, eftersom dessa länder till huvuddel är muslimska länder, det är svårt att veta om det inte istället handlar om en samvariation med andra religio-kulturella faktorer, som har en starkare påverkan på denna inre oro, och inte ett orsakssamband. Dock så är jag benägen att instämma i att detta kan vara en faktor bland många andra som förklarar Mellanösterns situation. Det är anmärkningsvärt hur till exempel IS, med stor framgång, lockade soldater till sig med hjälp av löftena om sexslavar från de besegrade folken!

För att återknyta till situationen här hemma i Sverige, så kan vi konstatera att det finns stora risker med att låta detta könsgap vidgas allt mer, genom att släppa in stora mängder män. Inte bara finns problemet redan här, att allt fler män inte kan bilda familj, utan nu blir detta existerande mönster förstärkt genom migrationen. Det är inte så svårt att förstå att risken är avsevärt förhöjd, att dessa ”överskottsmän”, med ursprung i en redan orolig region med problematiska värderingar, i sin desperation begår, inte bara sexuella övergrepp, utan även att dessa i sin samhälleliga alienering dras till radikala muslimska organisationer.

I Kanada, till exempel, har man förstått denna problematik och avser nu inte tillåta migration utan att tänka på könsbalansen. Även här i Sverige bör vi förstå detta och ta beslut om lämpliga åtgärder, där ett stop för ensamkommande unga män bör stå i första rummet!

Annonser

Sverige måste upphöra med interventioner i USA:s ledband!

Afghanistanutredningens dom över den svenska insatsen i Afghanistan var nedslående, men likväl väntad, läsning. Länge har intrycket varit att denna kortsiktiga insats inte skulle nå de vidlyftiga mål som sattes upp. Kärnan i problemet är att Sverige anslöt sig till en amerikansk intervention och lät sig ledas av en amerikansk regimskiftes-strategi för Afghanistan som snabbt visade sig vara lika dåligt genomtänkt som den man två år senare drog upp för Irak. Lärdomen från insatsen i Afghanistan måste vara att vi inte ska deltaga i fler insatser som har denna karaktär. Det är omöjligt att lämna ett bestående avtryck på bara ett tiotal år. Det är ännu svårare att göra detta om man tvingas agera med bakbundna händer!

Utredningens slutsatser

 

Utredningen identifierar sex målsättningar för insatsen i Afghanistan 2002-2014:

– Fattigdomsbekämpning
– Säkerhet och stabilitet
– Social- och ekonomisk utveckling
– Ett demokratiskt samhälle
– Stärkande av kvinnans position
– Ett stärkande av Sveriges trovärdighet som partner i internationella insatser (tillsammans med NATO, ska man underförstått läsa)

 

Resultatet:

Slutsatserna från utredningen är som sagt nedslående.

– Ingen förbättring har uppnåtts vad gäller fattigdomen
– Ingen förbättring heller vad gäller säkerhetsläget
– Små förbättringar när det gäller sociala frågor, såsom att fler flickor nu går i skolan.
– ”Grundstenar” till ett demokratiskt samhälle har lagts, men det är ”en lång väg att gå” säger utredningen. Det var nog årets understatement.
– På samma sätt, små förbättringar vad gäller kvinnors rättigheter.
– Den enda ljuspunkten, vilket värde man nu lägger i den, är att, som utredningen uttrycker det, målet att stärka Sveriges trovärdighet vid internationella insatser är uppnått.

Utredarna lägger, vid presskonferensen, till att en ljusglimt var att vi nu vet vad vi inte ska göra. Den lärdomen kostade ”bara” 27,5 miljarder kronor!

Mina slutsatser

Ska man tolka vikten av den sjätte punkten som att insatsen var ett sätt för oss att kvalificera oss in i Nato? Vad det därför regeringen ledde oss in i ett äventyr olikt något annat som vi har gett oss in på, där våra fullständigt orealistiska målsättningar var dikterade av USA:s Mellanösternpolitik under början av 2000-talet?

Man kan lätt konstatera att de mål som sattes upp i Afghanistan inom ramen för USA:s regimskifte-och-statsbyggnads-strategi var fullständigt orimliga i ljuset av de metoder man brukade för att uppnå dessa mål. De grundläggande felen i denna strategi, som även Sverige följde i sin insats i Afghanistan var:

– Kortsiktighet: Det är orimligt att tro att Sverige, USA och den övriga västvärlden ska kunna påverka ett land som Afghanistan och uppnå varaktiga förändringar vad gäller ekonomi, mänskliga rättigheter och demokrati under en tidsperiod av 10-15 år. Här finns så grundläggande brister vad gäller infrastruktur, sociala strukturer och humankapital att det, om något, som uppnås under loppet av 10-15 år riskerar att raderas ut så fort insatsen har avslutats.

– Ingen kontroll över hur det nya statsskicket ser ut: I Tyskland och Japan efter andra världskriget, såg USA till att författningarna var konstruerade så att fortsatt militär aggression var nästan omöjlig. Man gjorde upp med gamla preussiska militärideal resp den japanska militarismen för att säkerställa att framtiden för de båda länderna skulle bli demokratisk och fredlig. Och vilken framgångssaga dessa länder sedan blev! Den regimskiftespolitik som USA har bedrivit i Mellanöstern, vilken Sverige alltså var en del av, byggde på att länderna själva skulle bygga sitt önskade ”nya” statsskick. Resultatet blev givetvis logiskt. I både Irak och Afghanistan fick vi författningar som byggde på sharialagen och inga strukturella problem överhuvudtaget blev korrigerade. Många av de målsättningar som vi satte upp för insatsen i Afghanistan var helt meningslösa i ljuset av detta. Vilken är framgångsutsiken finns för att långsiktigt påverka situationen för kvinnorna i landet om lagen samtidigt bygger på sharia, vilken dikterar att kvinnan är mindre värd än mannen och exemplifierar detta på punkt efter punkt. Dessa politiskt korrekta interventioner i Mellanöstern, där inga ömma tår får trampas på, som vi nu tycks ha satt oss för att fortsätta med kan inte få någon långsiktig effekt. Den dagen stövlarna lämnar landet börjar resultatet av reformerna rinna ut i sanden.

Detta hänsynstagande tassande runt elefanten i rummet, den faktor som håller regionen i dagens situation av fattigdom, underutveckling och ger kvinnor och barn en usel status, nämligen den oerhört skadliga effekten av att religionen islam har en så genomgripande påverkan på samhället, gör att vi i väst inte kan genomföra de reformer som är nödvändiga. Om vi inte kan ta oss ur detta tänkande så är det bättre att vi inte intervenerar alls i regionen. Vi bör håll oss till det vi av tradition gör bra i våra FN-insatser, såsom att bevaka fredsöverenskommelser mellan stater som har legat i krig, såsom i Sinai eller att kortsiktigt skydda civila som utsätts för massakrer och folkmord, såsom i Bosnien. Interventioner tillsammans med USA som har en egen agenda, vilka är kortsiktiga och i vilka man träder in med fel utgångspunkter är inte någonting som Sverige ska ta del av!

Således har insatsen i Afghanistan blivit ett misslyckande på varje punkt utom att bevisa att vi kan genomföra komplexa, men likväl misslyckade, insatser tillsammans med NATO. Om detta var det huvudsakliga målet så förstår jag om regeringen är nöjd, men det är inte Medborgerlig Samling. Insatsen i Afghanistan dränerade försvaret på nödvändiga resurser och bidrog till framtvingandet av den nya militärdoktrinen som gick ut på att nationellt försvar inte längre var nödvändigt och att försvarsmakten istället skulle inrikta sig på insatser utomlands.

Afghanistaninsatsen blev en gökunge för försvarsmakten som således inte bara vad gäller kostnader utan även vad gäller tänkandet gjorde en oerhörd skada på vår nationella försvarsförmåga.

Den lika dåligt genomtänkta insatsen i Mali

Tyvärr har Sverige efter Afghanistan gett sig in på ännu en insats. Nu i Mali, där målsättningarna liknar dem i Afghanistan. FN vill att insatsen ska återupprätta Malis kontroll över dess territorium och återskapa demokratin. Frågan är hur FN anser att insatsen ska kunna lösa djupgående problem, såsom den etniska splittringen av staten?

Den djupare frågan är dock; vilket ansvar är det för Sverige att deltaga i ansträngningarna att hålla ihop en stat som uppenbarligen inte har förutsättningarna för det. Mali är splittrat mellan en norra halva, dominerad av tuareger med en nomadkultur å ena sidan och en södra halva som visserligen även den är muslimsk, men som har karaktären av jordbrukarsamhället och är präglad av de franska kontakterna såväl som den kristna minoriteten. Tuaregerna och de andra grupperna i norr vill desperat bryta sig loss och bilda staten Azawad, vilket har lett till tre uppror sedan 1962 innan det som föranledde den franska insatsen. Den moderata rörelsen MNLA, som samlade dessa krafter drev slutligen ut regeringens styrkor och utropade självständigheten innan de själva dukade under inför numerärt svagare men tydligen mer kompetenta jihadister kopplade till al-Qaida.

Man kan undra vilken utsikt till framgång denna insats har, även om MNLA för stunden mer talar om autonomi och jihadisterna har dragit sig tillbaka över gränser där de är säkra? Är det verkligen vårt ansvar att ”återupprätta Malis (söderns) kontroll över sitt territorium (Azawad)”? Den franska insatsen finns det inte skäl att ifrågasätta. Jihadister ska tryckas ner vart de än sticker upp sina trynen. Däremot så finns det skäl att ifrågasätta FN-insatsen, dess målsättning och vårt deltagande däri. Hade det inte varit mer värdefullt om FNs ansträngningar i området hade syftat till en varaktig lösning, varigenom folkomröstningar hade avgjort den norra landsändans framtid? Gick det bra att genomföra en delning av Sudan, så måste det gå lika bra för Mali. Det kan inte vara FNs roll att tvinga självständighetssträvande landsändar tillbaka under en centralregerings kontroll! Precis som i Afghanistan så har Sveriges regering inte tänkt igenom vad man gör i denna insats och om detta mål är rimligt att uppnå, och än mindre om det är önskvärt.

Mot en ny linje

Den svenska försvarsmakten måste återgå till att se försvaret av Sverige territorium som den ohotat primära uppgiften. Därmed måste vi avstå från ogenomtänkta utländska interventioner som har låga utsikter till långsiktig framgång. Vi har inte råd med fler gökungar i försvarsmakten! Att försvarsmakten bidrager, efter rimlig förmåga, till FN-uppdrag av traditionell natur är inget problem, så länge dessa inte hotar den primära verksamheten. Fler insatser i syfte att understödja amerikanska drömmar om att omstöpa hela nationer på tiotalet år eller att upprätthålla en orimlig politisk ordning, ska vi inte deltaga i!

Trump mot Clinton; populism mot korruption!

KOMMENTAR

De tre valdebatterna mellan republikanernas Donald Trump och demokraternas Hillary Clinton är nu genomförda och här kommer mina reflektioner. Jag gör helt enkelt en plus/minus lista för var och en av kandidaterna, följt av ett summerande resonemang:

Trump:

På minuskontot;

– Trump är som person inte en bra representant för ett land, och än mindre så för världens supermakt. Han är grov, plump och väldigt odiplomatisk. Man kan undra hur en sådan ”skitstövel”-stil kommer gå hem i resten av världen?

– Hans retorik speglar en orealistisk syn på Amerika (eller är den spelad?). Amerikaner har de bästa företagsledarna, de bästa soldater det bästa av ALLT! Denna utgångspunkt lär göra det svårare för honom att dra rätt slutsatser och komma fram till lösningar!

– Han är dålig populist (till skillnad från en god populist, som lyssnar på medborgarnas vilja) som försöker inbilla väljarna att han kan rätta till allt som är fel i USA. Han säger sig kunna, i ett svep, få USA att producera igen, väcka rostbältets industrier till liv, genom bättre handelsavtal rätta till den ofördelaktiga handelsbalansen och så vidare. Han lovar saker som han aldrig kommer kunna leverera! Detta är essensen i dålig populism.

– Hans många slarviga uttalanden om USA:s roll i världen kommer leda till en ökad oro för hur det vakuum som man fruktar att USA kommer lämna efter sig ska fyllas? Kommer icke-demokratiska makter flytta fram positionerna?

– Hans totala avsaknad av politisk erfarenhet!

På pluskontot;

+ Trump är inte på något allvarligt sätt knuten till någon sponsor som kommer kräva utdelning efter att han eventuellt har valts till president.

+ Han säger sig vilja rensa upp bland korruptionen i Washington (i sann populistisk anda), och det finns faktiskt skäl att tro att han är uppriktig. Han säger sig vilja genomföra ett förbud för politiker och statligt anställda att deltaga i lobbyverksamhet under 5 år efter avslutat uppdrag eller anställning. Detta gör honom verkligen hatad av båda sidor i Washington, men ger honom ett stort plus i min bok!

+ Han har insikten att NAFTA och relationen till Kina inte är ekonomiskt fördelaktig för USA som blöder arbetstillfällen.

+ Han förstår att om västs relation till Ryssland ska repareras, för repareras måste den (annars har vi att se fram emot ett nytt kallt krig), så måste man komma till Putin med mer än bara piskan. Moroten måste med och framför allt så kan inte USA:s president uttala sig så polariserat som Hillary konsekvent gör om Putin. Denna punkt kan ses som lite inkonsekvent, då jag satte odiplomatisk på minuskontot, men då tänkte jag mer ur ett personligt perspektiv. När det gäller en man som Putin, så tror jag istället att Trump lättare kommer kunna hålla ett sansat samtal, än  Hillary, utan att för den sakens skull ge efter på viktiga frågor.

+ Han vill ta itu med den illegala migrationen och droghandeln över gränsen, även om hans position om inresetillstånd behöver nyanseras, vilket jag uppfattar det som att han har gjort på sistone.

Clinton:

På minuskontot;

– Ännu en politisk dynasti! I kampanjen är det nästan bara ”Hillary” och ”I´m with Her”, och mycket lite ”Clinton”, för att dra uppmärksamheten från det faktum att hon hade inte varit en kandidat till presidentposten, eller ens en senator, om det inte hade varit för att hon är gift med Bill Clinton. Detta är lika illa som de familjeband som förde Bush Jr till makten. Familjedynastier är ovärdigt en demokrati, men det är tyvärr den vägen USA nu går.

– Korruptionen sticker i ögonen! Det faktum att ”The Clinton Foundation” har tagit emot enorma summor från diktaturer i Mellanöstern för att bekämpa problem som de absolut inte är intresserade av, såsom diarré i tredje världen, under Hillarys tid som utrikesminister är synnerligen graverande. Det kan inte bevisas att dessa stater har betalat för uppmärksamhet och förmåner (pay-to-play), men att Hillary och Bill har satt sig i denna position där det går att ifrågasätta dem på det här viset, är illa nog. Det som stärker misstanken om ont uppsåt är det faktum att Hillary höll all sin officiella korrespondens på sin privata mail och efter uppmaningar från kongressen om att lämna ut dessa så raderade hon 30.000+ mail, hyrde in ett företag som gjorde dem omöjliga att återhämta och för att vara på säkra sidan krossade sin blackberry med en hammare! Detta leder in på nästa minuspunkt.

– Oärligheten! Det är väl förtjänat att en majoritet av amerikaner anser att Hillary inte är pålitlig. Hennes konstanta ljugande sticker i ögonen och får en ifrågasätta hennes lämplighet att leda. Hon har som sagt medvetet försökt dölja sina mail, hon ljög bevisligen om mycket som rörde Benghazi-affären (att hon kände till hotbilden, att hon nekade hjälp och att hon visste om vilka som angrep och varför de gjorde det) och som grädde på moset så försökte hon vid upprepade tillfällen ljuga om sin hälsa, trots att alla kunde se att det inte stod rätt till.

– Hennes policy i Mellanöstern har skapat stora problem. Libyen blev en katastrof och Syrien ännu mer så. Iran-dealen är inget annat än en kapitulation. I Syrien har hon och Obama följt en linje som går ut på regimskifte, trots att det inte går att lösa konflikten på det viset så länge Ryssland och Iran står bakom Assad, istället för ett söka en förhandlingslösning. I syftet att uppnå regimskifte har hon stöttat odefinierbara sunniextremister som har flutit ihop med al-Nusra och andra jihadister. Vapen som har skickats till s.k. ”moderata” har sålts vidare till IS!

– Hennes konfrontationslinje i Syrien, gentemot Ryssland, är direkt farlig och har fört världen allt närmare en konflikt mellan USA och Ryssland. Väldigt få förstår detta, men ett nytt storkrig än nu like nära som under kalla krigets varmaste kriser. (Mer om detta kommer i ett separat inlägg om Trumps och Hillarys utrikespolicys) Detta är inte ett försvar för Putins agerande i Europa, eller hans bombningar av civila, men USA äger en stor del av ansvaret för situationen i just Syrien och det är där risken för en konfrontation mellan stormaktern är som störst just nu.

– Hon är en uttalad globalist och har sagt (Källa: Wikileaks) att hon vill ha ”öppna gränser” och ”enkel immigration” och har mer än antytt att hon anser att hela världen har en ”rätt” att migrera till USA. Hon står med andra ord sida vid sida med Annie Lööf i hennes vision om att fri migration är en önskvärd målsättning.

– Hon kommer fortsätta den traditionella demokratpolitik som Obama har fört, som går ut på mer stat och mer identitetspolitik och särbehandling, där trots retoriken, resultatet blir ett mer splittrat samhälle.

– Hon har fört en oärlig politisk kampanj, köpt stöd på nätet med ett fejkat antal följare på twitter till exempel och organiserat och hetsat bråkstakar som har skickats till Trumps kampanjmöten i stil med den demokratiförstörande verksamhet som Sd har utsatts för här hemma.

På pluskontot;

+ Även om mycket av Hillarys tid som utrikesminister har fläckats av spektakulära misslyckanden, så har hon trots allt erfarenheter, som hon förhoppningsvis lär sig av och allt gick ändå inte illa för henne (även om jag blir hårt pressad om jag ska tvingas nämna några framgångar).

+ Hon ser mer statsmannamässig och samlad ut än Trump. Hit räknas inte att storma ut ur möten (med Lavrov), men jag räknar som sagt relativt.

+ Hon ser ut att vara mer påläst än Trump och i migrationsfrågan så behövs det mer nyanser, även om Trump pekar på ett stort problem med den illegala migrationen och droghandeln.
I summering:

Jag lägger av tradition min mentala röst på republikanerna. De är som en kombination av högerhalvorna av moderaterna och centern, kristdemokraterna, mitt eget Medborgerlig Samling + det lilla libertarianska Klassiskt liberala partiet. Demokraterna å andra sidan står för allt jag ogillar i svenska politik. Dom motsvarar neoliberalerna i samma M och C och socialliberalerna i Liberalerna, tillsammans med socialdemokraterna ända ut till dess yttersta vänsterflank! Det är med andra ord en kamp så som den borde se ut i svensk politik, istället för den uppdelning vi har mellan en tydlig vänster och en höger infiltrerad av vänstertänk, men å andra sidan är USA ett mycket mera konservativt land än Sverige.

För att jag ska lägga min mentala röst på Hillary Clinton, som för en klassik demokratisk socialliberal politik, så krävs det någonting speciellt. Utgör Trumps kandidatur detta speciella tillfälle?

Trump är en grov och osmidig populist, med en orealistisk syn på USA:s förmåga och en orealistisk syn på hur mycket han kan vända på den vilsna skutan…men…han har i alla fall ambitionen att göra detta. Han har ambitionen att rensa upp bland lobbykorruptionen i Washington och han är inte skyldig någon någonting. Jag tror nog att hans rådgivare kan slipa bort de utspel som kan skapa oro i världen och vill han nå fram till Putin och komma till någon form av rimlig överenskommelse så ser jag det som en bra sak, inte minst för Sverige som befinner sig mitt i skottlinjen i fall att en konflikt i Mellanöstern skulle spåra ur.

Hillary är å andra sidan den kanske mest oärliga och lömska kandidaten sedan Nixon. Hennes presidenskap skulle på samma sätt som Nixons underminera förtroendet för ämbetet. Värst ur mitt eget perspektiv är att hon skulle fortsätta med det förödande stödet till islamister och jihadister i Mellanöstern. Nu när IS tid (som stat) går mot sitt slut så kommer uppmärksamheten riktas mot Assad. Där är hennes benhårda hållning att USA ska genomdriva ett regimskifte som, när det ställs mot Rysslands lika benhårda utfästelser gentemot sin gamla allierade Syrien, kan innebära en katastrof.

Ingen av kandidaterna är bra ur min synvinkel. Jag hade mycket hellre sett att Marco Rubio hade representerat republikanerna, vilket hade gett dem en riktig chans till ett skifte i Washington och framför allt en chans till en ny och mer vägvinnande profil, men nu har vi det vi har: två begränsade kandidater. I valet mellan dessa, mellan en plump populist å ena sidan och en genomkorrumperad och oärlig person som fortsätter på den skadliga vägen mot köpta presidenter så väljer jag ändå, om än motvilligt, populisten!

Den amerikanska demokratin behöver ruskas om, den behöver en förnyas och den behöver göras oberoende av mäktiga särintressen. Detta är kanske utopiskt om något, men det måste vara bättre för systemet att det kommer en outsider, utan förpliktelser till någon annan än det amerikanska folket, till det Ovala rummet, än ytterligare en korrupt politiker som tveklöst är köpt av dessa mäktiga ekonomiska intressen, som kommer beskydda det ruttna systemet i Washington och skicka vidare USA på dess nuvarande resa mot en allt mer urholkad demokrati!

Vi står inför en ny folkvandringstid!

Under hösten 2015 fick vi höra från våra politiker att situationen med den enorma flyktingvågen var exceptionell och unik. Påföljande år skulle antalet migranter falla betydligt. Redan då var det uppenbart att dessa påståenden inte var korrekta och nu får vi bekräftelse på detta. Prognoserna för antalet migranter till EU under 2016 matchar och i vissa fall toppar dem för 2015. Det finns ingen händelse som just nu kommer minska flödet av migranter till Europa. Inte fred i Syrien, inte någon annan handling i avsändarländerna som vi kan se i det korta loppet. Det är endast en förändrad attityd från de tänkta mottagarna som kan förändra den rådande situationen. Den svåra belägenhet som Europa befinner sig i just nu går med andra ord inte bara att ”vänta ut”.

Istället är det så att vi befinner oss i det inledande stadierna av en ny folkvandringstid. Orsaken är, som alltid, en befolkningsexplosion! Afrika och stora delar av övriga Mellanöstern genomgår just nu en sådan utveckling. Ta Irak som exempel på denna utveckling: 1989 hade landet en befolkning på 17 miljoner, 2014 på 32 miljoner och för 2050 är prognosen 83 miljoner! Iran som har fått ner sina födelsetal kommer ändå landa på 92 miljoner samma år och Turkiet där turkar har en relativt låg nativitet och kurder en väldigt hög, vilket för övrigt ligger bakom Erdogans hårda linje gentemot kurderna, kommer landa på 95 miljoner. Pakistan som genererar en hel del migration till Storbritannien kommer växa från 173 miljoner till 300 miljoner. Det finns andra områden med väldigt hög tillväxt, såsom Jemen, men det stora problemet finns i Afrika.

Afrikas befolkning på ca en miljard kommer växa till 2,8 miljarder fram till 2060. Nigeria kommer gå från 158 miljoner till 400 miljoner. Egypten växer från 82 till 150 miljoner, Kenya får 95, Sudan 80 osv. Denna tillväxt kommer pressa redan idag ansträngda system till bristningsgränsen. Afrikas ekonomi växer ganska bra idag, men det känns som att befolkningstillväxten har kapaciteten att omintetgöra dessa framsteg och skapa stora grupper av ekonomiskt utslagna. Tillväxten är ojämn och till stor del externt genererad från Kina och korruption ser till att stora vinster inte återinvesteras i systemet. Den stora befolkningstillväxten skapar också en kamp om resurser mellan stammar och folk som kan leda till nya konflikter. Ojämn tillväxt mellan religioner, där islam tenderar att växa snabbare, kommer skapa konflikter mellan islam och kristendomen om utrymme.

En ny Folkvandring!

En ny Folkvandring!

De stora drivkrafterna bakom den folkvandring som vi ser nu är dock inte krig. Syrien är ett undantag och syrierna är i minoritet bland migranterna. Syrien har dock haft effekten av en murbräcka in i Europa för övriga. Alla de svarta afrikaner och nordafrikaner som fyller båtarna från Malta till Gibraltar kommer oavsett krig eller fred. Dom är uteslutande ekonomiska migranter. Krigen är just nu ändå fåtaliga på den Afrikanska kontinenten. Eritrea, som är en stor källa till migranter till Sverige, har inte befunnit sig i krig på 15 år nu. I Somalia pågår ett lågintensivt krig mot Shabaab, men stora delar av landet är säkra. Samma sak gäller för Afghanistan, som är källan till lejonparten av våra ensamkommande ”barn”.

Den gemensamma nämnaren mellan Afrika och Mellanöstern är att befolkningstillväxten sätter press på dysfunktionella stater som har en undermålig förmåga att planera för denna situation. De lider av låg tillväxt och svårigheter att ta till sig modernismens tänkande, både när det gäller faktorer som påverkar ekonomisk utveckling och sociala strukturer. Detta är särskilt påtagligt när det gäller arabvärlden, som inte har den tillväxt som man skulle kunna förvänta sig från en gammal kulturregion. Afrika är mer ursäktat i det sammanhanget. En faktor som ytterligare bidrager till att arabvärlden har så svårt för att hantera det stora befolkningstrycket är de likaså dysfunktionella politiska strukturerna. Här har Afrika, i stort, gått om och förbi arabvärlden. Reaktionära religiösa regimer blandas med lika hänsynslösa sekulära autokratiska regimer. Så länge Mellanöstern fortsättningsvis förblir odemokratiskt så kommer förmågan att hantera befolkningssituationen och hålla befolkningarna i regionen tillfreds att förbli låg.

Således; ett Afrika som rent ekonomiskt inte kommer kunna ge sin växande befolkning de möjligheter som de önskar, och ett Mellanöstern som förutom detta kommer att förbli politiskt instabilt under överskådlig tid. Migrationstrycket mot Europa kommer alltså förbli högt under de närmaste decennierna och troligen bara öka och öka. FN förutspår att ca 2,2 miljoner människor årligen kommer söka sig till den utvecklade världen fram till 2050. Mer än hälften av dessa kommer sikta mot Europa. Personligen tror jag att detta är lågt räknat. Det kan komma att handla om flera miljoner per år. Oavsett vad man tycker om vad som är mest moraliskt korrekt när det gäller hanteringen av detta migrationstryck, så måste vi inse att det kommer bli större och större. Tiden för velande och halvmesyrer är för länge sedan förbi. Europa måste upprätta en hållbar strategi som möjliggör att man kan ta emot de politiska flyktingar som verkligen inte kan hjälpas på plats och som vi vill skydda, medan man avvisar rena ekonomiska migranter och dem med alldeles för svag grund för politiskt skydd. Om vi går in i denna folkvandringstid i dagens skick så kommer Europa förändras på ett mycket dramatiskt sätt under de kommande decennierna.

Så ska vi besegra IS!

Att västmakterna kan gå in med marktrupp och krossa den islamiska statens struktur och kontroll av territorium är självskrivet. Frågan är vad som händer sedan? Jag tror att det kommer bli lika angenämt som att klippa till ett getingbo med kvasten. IS-terroristerna kommer alla flyga ut och väl ”hemma” i Europa kommer de sticka till i form av en omfattande terrorvåg. Betyder det att vi inte ska slå ut IS i Syrien och Irak? Svaret blir nej, då vi likväl vänta oss terror från IS och i allt större omfattning framöver. Det finns dock trots allt strategiska vinster med att slå till nu.

När vi överväger vad som kommer hända med IS organisation om västmakterna krossar dess statliga struktur, så kan vi betänka vad som hände med al-Qaida när USA gick in i Afghanistan. al-Qaida såg slaget ut när de efter den amerikanska invasionen i stort sett fördrevs från landet och 10 år senare när Osama bin Laden sköts till döds så menade många att de var slut som organisation. Istället spred de sig till andra platser där USA inte var berett att följa efter. Maghreb, Jemen och Syrien där al-Qaidas Nusra-fronten utgör organisationens starkaste militära element. Organisationen blev mer lös, men inte dess slagkraft. Terrorattacken mot Charlie Hebdo till exempel tillskrivs al-Qaida. Organisationens fjärde underavdelning, den i Irak, utvecklades till ISIS och så småningom IS. Detta påvisar det svårbedömda i en sådan här organisations utvecklingspotential. IS har i sig, redan nu, en större spridning från sin ursprungsregion än moderorganisationen al-Qaida har. IS har även de styrkor i Jemen, en stark närvaro i Libyen och på Sinai där de biter ifrån sig ordentligt mot Egyptiska styrkor. Skulle IS i Syrien och Irak krossas så skulle troligen framförallt närvaron i Libyen och Sinai stärkas. Där skulle troligen inte västmakterna vilja följa efter.

Skickar Frankrike Främlingslegionen för att slå ut IS?

Detta kan tyckas vara en kamp som inte går att vinna, om väst inte är berett att följa efter sin fiende till kanske ett halvt dussin nya stridszoner och sedan kanske nya efter dessa? Så blir det kanske, men det är inte ett alternativ att still åse IS använda Syrien som en trygg bas varifrån de nästan utan konsekvens, kan slå till mot väst. Vad finns det då trots detta dystra scenario att vinna på att slå ut IS i Raqqah?

 

Vikten av att spräcka ballongen!

Det som är IS styrka också är dess svaghet. IS har byggt upp en bild av organisation som den slutgiltiga jihadrörelsen, vars kalifat inom ett antal år kommer inta Rom och Paris. Denna illusionen har uppenbarligen en stor lockelse på unga frustrerade muslimska män som har svårt att pussla ihop sitt kulturella mindervärdeskomplex som blir realiteten av västs dominans och rikedom med den idé de har om islam som en överlägsen civilisation. Men en sådan illusion gör IS sårbart på ett sätt som många andra islamistiska jihadorganisationer inte är. Dessa bara gnetar på mot ett avlägset mål. IS däremot utlovar snabba resultat utefter en redan fastslagen tidsplan då de ska dominera stora delar av världen. Om västmakterna driver IS från Syrien så slår man hål på ballongen. Man krossar myten! Man visar att denna tidslinje aldrig kommer att följas och att IS är en bluff. Då sinar troligen också ganska snabbt strömmen av frivilliga. Om inte denna ballong spräcks så kommer IS bara fortsätta att sprida sig och attrahera allt fler nya jihadrekryter.

Vid en intervention av västerländska styrkor i Syrien skulle vi ställas inför ett gerillakrig liknande det som USA stod inför i Irak 2003. Hur ska väst då gå tillväga för att undvika ett långdraget och blodigt engagemang? Det finns dock sätt att undvika detta. De punkter jag tar upp nedan kan leda fram till ett framgångsrikt neutraliserande av IS närvaro i Syrien och Irak. Men lite vind i seglen så finns det en möjlighet att både IS och resterna av al-Qaida blir ordentligt marginaliserade i Sinais eller Jemens bergsregioner. Utan Syrien så blir det troligen mycket svårare för IS att locka nya rekryter och kanske tynar de bort när blivande jihadister ser att västmakterna inte alls mötte sin undergång i Dabiq?

 

1) Lämna över snabbt

I Irak 2003, utraderade USA stora delar av statsapparaten och demonterade armén. Man tog exempel från Tyskland 1945 då nazistpartiet upplöstes och nazister tvingades bort från makten och Wehrmacht upplöstes. Vad man inte förstod var att medan Tyskland var en homogen stat som kunde klara av en re-boot, så föll Irak ner i kaos innan en ny balans kunde finnas. Iraks multikulturella konflikter hölls nere av just denna statsapparat. Om väst går in i Syrien så måste det ske efter en kompromissöverenskommelse med Assads styre, YPG och de delar av den jihadistiska oppositionen som det går att föra samtal med. Dessa styrkor måste gemensamt gå in och ta kontrollen över det territorium som befrias från IS och al-Qaidas Nusra. Samma sak gäller i Irak där en intervenerande styrka skulle lämna över kontrollen till landets regering och peshmergastyrkorna.

IS:s högsta önskan är att dra in väst i ett långdraget gerilla- och terrorkrig i Syrien. De hänvisar, som sades ovan, till undergångsprofetior som säger att ”romarna” ska möta sin undergång i staden Dabiq i nordvästra Syrien. Inte minst därför är det viktigt att inte ge dem detta. Om väst ska slå ut IS så ska alla förhållanden efter kriget vara ordnade redan innan och en fredsuppgörelse med alla andra element, förutom al-Nusra, involverade finnas på plats.

 

2) Strypa det externa stödet för IS

Västmakterna måste upphöra med sitt erbarmerliga krypande inför oljestaterna runt Gulfen. Detta är påtagligt på punkt efter punkt, från Saudi i FN kommission för mänskliga rättigheter till vår egen Wallströms pudel inför Saudi nyligen.Väst fruktar en ny oljekris som skulle drabba Europas skakiga ekonomi hårt. Vad man glömmer är att det ekonomiska beroendet går åt båda hållen. Gulfstaterna har investerat enorma summor i väst sedan den förra oljekrisen och de vill inte se sina tillgångar gå förlorade.

Västmakterna måste inse att deras sakta glidning mot irrelevans på den världspolitiska scenen är tätt knutet till dess bristande vilja att stå på sig. De senaste åren kan man se att USA har låtit sig (miss)ledas av sin regionala allierade Saudiarabien i regionen, istället för att själva visa vägen. Många av USA:s misstag i regionen, som den naiva hanteringen av islamister som redskap för en politik som egentligen bara gynnar Saudiarabien, kan härleds till denna giftiga relation. USA måste vakna upp ur denna farliga slummer och visa familjen Saud och dess wahhabitiska imamer var skåpet ska stå. USA måste alltså genom påtryckningar på Saudi och Qatar sätt stopp för flödet av pengar till jihadisterna i Syrien. Det är ett känt faktum att privata donationer från Gulfen letar sig ända ner i IS och Nusras fickor. På samma sätt finansierade intressen i dessa, med USA allierade länderna, det sunnimuslimska upproret mot USA under kriget i Irak.

 

3) Ta bort de uppenbara grunderna för sunni-arabiskt missnöje i Irak och Syrien

IS styrka i Irak är avhängigt det faktum att shia-araberna konsekvent har diskriminerat sunni-araberna sedan de fick en majoritet under de första valen efter Iraks befrielse från Saddams styre. Decennier av diskriminering av shias skulle nu revancheras. Hämnd är dock ingen bra sätt att vinna freden. Det var erfarenheten som Europa fick betala ett dyrt pris för i Versailles efter VK I. Detta hade vi kunnat lära ut, om USA inte hade fört en postkolonial policy som byggt på tanken att vi inte ska lägga oss i det lokala styrelseskicket. Invadera går tydligen bra. Slå vakt om att naturtillgångar finns tillgängliga för den globala marknaden, med amerikanska möjligheter till business säkerställda, det går tydligen också bra, men inte att ha en synpunkt på hur landet styrs. Där är det tydligen hands off numera. Problemet här var inte för mycket väst, utan för lite. Den irakiska författningen var den enkla och, ska man säga renodlade, typ som passar homogena nationalstater i Västeuropa. Exilirakier fick själva skriva den och trodde kanske att den skulle passa bra även i Irak. Den innehöll inga balanserande instrument som, ironiskt nog, den amerikanska innehåller och som de med fördel hade kunnat föra in.

Inget sätt att balansera den permanenta shia majoriteten, som uppkommer med anledning av att de utgör 55-60 % av befolkningen och nästan uteslutande röstar på partier som profilerar sig som shia, fanns i den irakiska författningen. Till exempel hade man kunnat införa en senat där de tre stora befolkningsgrupperna, shia, sunni och kurder har lika andelar, som har samma funktion som den amerikanska senaten som syftar till att säkerställa de små delstaternas inflytande i landets styre. Detta hade kunnat balansera shia-arabernas maktfullkomliga utnyttjande av sin permanenta majoritet.

Givetvis måste det auktoritära styret i Syrien upphöra, men för att punkt 1 ovan ska fungera så måste detta ske i samförstånd med Assad. Den model som jag skulle kunna tänka mig skulle kunna fungera för Syrien är en Schweizisk kanton-modell med en hög grad av självstyre, som skulle kunna garantera tryggheten för minoriteterna och en hög grad av medinflytande i politiken för grupper som bara lokalt är starkt representerade, såsom alawiterna, druserna och de kristna grupperna. Det är ett genomgående problem i Mellanöstern att minoriteternas rättigheter inte respekteras. Därför behövs i en övergångsfas, på ca 50-100 år, på vägen mot modernisering skydd för dessa minoriteter. Den onda cirkeln måste brytas. Förtryck kan inte tillåtas som en hämnd för tidigare förtryck. Under denna övergångsfas måste var lands författning specialsys för att passa den lokala situationen. Med tiden, med tilltagande sekularisering, (ja den kommer till Mellanöstern också så småningom) så kommer folks beslut om vilka politiska partier de ska rösta på tas på grundval av vardagliga frågor som skatt, samhällsservice och näringslivspolitik, istället för på grundval av vilken religiös eller etnisk profil partierna har, så som är fallet nu.

Om sunni-arabernas missnöje i Irak och Syrien undanröjs på detta sättet så försvinner också mycket av det lokala stödet för IS i regionen. Fanatikerna blir givetvis kvar, men om man torkar ut dammen så får fiskarna ligga där och sprattla. Detta var strategin i Anbar under ”the surge” som drev ut al-Qaida ur dess starkaste fäste innan USA drog sig ur. Att Iraks shiastyre sedan gjorde det värsta möjliga av situationen, som jag skriver ovan, är en annan sak. Det var som sagt, ett fall av för lite väst, inte för mycket.

Israels osäkra framtid

Det finns anledning att vara bekymrad för Israels framtid. Om man spårar de stora trenderna så finns det många orosmoln vid horisonten. Jihadrörelserna Hamas, Hizbollah och Islamiska jihad har under de senaste tre krigen 2006, 2008/9 och nu 2012 visat hur framgångsrik deras strategi är. De går stärkta ur varje konflikt och Israel ser allt mer tandlöst ut.

Strategin i kort summering: Jihadrörelserna gör raider över gränsen och beskjuter med raketer tills Israel inte längre har något val annat än att slå tillbaka. Reaktionen kostar många civila liv. Detta ser jihadisterna till genom att placera avskjutningsramper och andra militära anläggningar i anslutning till bostadshus och moskéer. Bilderna av dödsoffren sprids sedan snabbt och vida runt av al-Jazeera och villiga västmedia såsom BBC. Israel kan som mest kortsiktigt bekämpa individer ur ledarskapen och de militära resurser som de kommer åt, innan den globala opinionen tvingar dem till att skriva på eldupphöravtal som lämnar, i allas ögon, jihadisterna som de moraliska segrarna.

Satellitbild som visar hur Hamas placerar militära installationer intill skolor och sjukhus och skjuter av raketer från positioner precis intill dessa eller från husens tak.

 

Alternativen

Dagens situation är väsensskild från de relativt lätta segrarna som IDF kunde åstadkomma mot de reguljära arabiska arméerna under 1900-talet. Dagens motståndare är gerillarörelser. De glider bara undan om Israel inleder en markoffensiv. Om Israel skulle gå in för att ockupera hela Gaza, om än bara tillfälligt, så skulle det omedelbart innebära att de drar på sig dagliga förluster via bakhåll, bilbomber och IED:s (1). Det ockuperade området skulle bli en militär sankmark på samma nivå som det USA har fått genomleva i Irak. Detta vet Israels militära ledning. Därför avstod man från mer än symboliska inryckningar på marken i Libanon 2006 och Gaza 2008/9 och nu i Gaza 2012 avstod helt och hållet. I Libanon 2006 tillfogades IDF (2) t.o.m. svidande stridsvagnsförluster vid en sammandrabbning med Hizbollah, som gav ledningen en tankeställare och starkt bidrog till att vidare framryckning avbröts.

Varför tog Hamas kontrollen över Gaza? Konsekvensen blev ju att de tappade den ledande positionen i Palestinska administrationen som helhet och inte ens bestred kontrollen över Västbanken. Svaret ligger i att västbanken, med sitt öppna böljande landskap och mer småskaliga samhällen inte passade gerillakrig mot en armé som IDF, medan den tätt bebyggda Gazaremsan utgjorde en perfekt bas för okonventionell krigsföring. I de urbana centra som finns i Gaza kan en tekniskt underlägsen försvarare tillfoga en motståndare betydande förluster genom asymmetrisk krigsföring. Ett israeliskt intåg i Gaza kan inte bara sluta med en moralisk seger för Hamas utan även med att IDF tillfogas för israelerna orimliga förluster. Samma sak kan sägas om södra Beirut, om israelerna överväger att i framtiden fullfölja en offensiv mot Hizbollah på liknande vis.

Israel sitter med andra ord i en rejäl sax. De kan inte tillåta fortsatt beskjutning av sitt territorium, samtidigt som de inte kan slå ut de tre jihadrörelserna mer än tillfälligt och då genom att ådra sig förluster och riskera nesliga bakslag. Risken för att man förlorar soldater till krigsfångenskap är uppenbar i en sådan situation. Israel vet hur plågsamt det har varit att ha bara EN israelisk soldat i arabiska händer.

Vad ska Israel göra i denna situation då? Tyvärr har jag inget svar på den frågan. Jag ser ingen bra väg ur detta. Min slutsats är att Israel bara har två dåliga alternativ att välja på. Antingen så kan man fortsätta på den inslagna vägen och spela med på jihadisternas villkor, d.v.s. att fortsätta att inlåtas i denna oftast lågintensiva och eviga utnötningskamp, eller så kan Israel ta till det otänkbara alternativet. Detta innebär i princip att Gaza återockuperas och en och en halv miljon araber fördrivs till Egypten. Detta vore en katastrof för Israel, då landet skulle bli fullkomligt isolerat och troligen bli övergivet även av USA (beroende på vem som är president). Likväl så kan detta scenario bli verklighet under särskilda omständigheter, såsom under eller efter ett storkrig mellan Israel och arabstaterna.

En vanlig invändning mot detta magra urval av alternativ, är att det tredje alternativet, en tvåstatslösning kan skapa en fredlig samexistens mellan israeler och araber. Tyvärr så ser jag det så att en fredlig uppgörelse är ett allt mer avlägset alternativ. Varken Hamas eller Abbas krets tänker nöja sig med en återgång till 1967 års gränser. De har gjort klart att de inte nöjer sig med mindre än att hela Israel ska bort från kartan. 1967 års gränser är bara ett första steg. Kan Israel gå med på en sådan överenskommelse med den vetskapen? Det luktar München 1938 lång väg (3).   

Den enda ”fred” Israel kan få med sina arabiska islamistiska fiender är en tillfällig ”fred” som egentligen är en mer av paus. En ”fred” som innebär att Israel förlorar sin förmåga att på ett adekvat sätt värja sig från angrepp. Detta gäller från såväl angrepp av den typen som Hamas och Hizbollah utför, då de med lätthet skulle kunna bombardera landet från norr till söder, som eventuella konventionella storskaliga angrepp från grannstaterna. En återgång till 1967 års gränser skulle blotta Israels strupe inför en framtida konventionell angripare, som med relativ lätthet skulle kunna klyva landet i två delar vid Tel-Aviv.

Framtiden ser dyster ut

För många indikatorer visar att förutsättningarna blir allt sämre för Israel, för att jag ska kunna vara optimistisk. Omgivningen blir allt mer islamistisk och således allt mer fientlig gentemot Israel. En stor majoritet av Egyptens befolkning vill bryta fredsavtalet länderna emellan. Det är bara en tidsfråga innan även Syrien och Jordanien också leds av islamistiska regeringar. Stödet för Hamas aggressionspolitik gentemot Israel blir allt större i grannländerna, både från högt och lågt håll. Det är svårt att tänka sig att Hamas med dessa förutsättningar kommer att vika från sin kompromisslösa hållning vad gäller Israels existens. Det är möjligt att de lyckas lura Israel till en Chamberlin-”fred” efter påtryckningar på landet från Obama eller hans likar, men reell fred kommer de aldrig vilja ha.

Redan under detta krig hotade Egypten med ”allvarliga konsekvenser” om Israel gick in med markstyrkor i Gaza. Vad som menades med detta uttalande är oklart, då Egypten inte har så många påtryckningsmedel annat än att formellt riva upp fredsavtalet och re-militarisera Sinai. Detta skulle riskera ett krig som Egypten inte är redo att hantera i dagsläget. Dock så ger detta föraningar om framtiden. Ett allt mer islamistiskt Egypten, och troligen de andra grannstaterna, kommer sannolikt utfärda liknande hot vid framtida konflikter mellan Israel och Hamas. Då kanske de står i en position att mena vad de säger? I vilket fall så kommer Israel att bli allt mer pressat. Hamas angriper och Israel ser att alternativen blir allt färre och konsekvenserna allt värre.

Israels enda ventil i den kompakta isoleringen i regionen har redan försvunnit i efterspelet till kriget i Libanon 2006. Turkiet, vars islamistiska regering såg det lämpligt att avsluta den strategiska alliansen länderna emellan, har blivit allt mer fientligt. Landet har tidigare fungerat som en motvikt till den anti-israeliska arabiska alliansen. Vänskapen med Israel har tjänat till att ringa in Syrien, som på så vis har riskerat att få strida på två fronter vid ett eventuellt storkrig i regionen. I de kristna falangerna i Libanon hade Israel allierade. Nu är de ur spel då Hizbollah är den fullständigt dominerande rörelsen i landet, militärt och politiskt. Israel står nu fullkomligt isolerat!

När konflikten i Syrien väl är avslutad så kommer all uppmärksamhet att riktas mot Israel. Som om det inte var illa nog tidigare så kommer nu alla de frustrationer över de misslyckade samhällen som de arabiska grannarna lever i, som tidigare åtminstone delvis riktades mot de egna diktatorerna, nu att enbart riktas mot Israel.

Om vi ser på lång sikt, så är det troligt att USA under loppet av ett par decennier allt mer kommer att tappa intresset för Israel och Mellanöstern i dess helhet. I takt med att Nordamerika blir självförsörjande på olja och gas så kommer behovet av att delta i ”the great game” att minska. USA:s svårigheter med att balansera sin budget kommer med all sannolikhet att innebära att amerikanerna drar ner på sina försvarsutgifter och sina åtaganden gentemot allierade.

Stödet till Israel kommer dröja sig kvar länge jämfört med många andra av dylika åtaganden, men den stora förändring som redan har påbörjats, skiftet av intresse till Ostasien, kommer regionen att känna av inom den nära framtiden. Det handlar inte bara om det direkta stödet till Israel, utan kanske främst den om än så ytliga, men ändå ack så viktiga, moderering som USA har påtvingat länderna i den saudiska alliansen. Det är väl känt att USA köpte sig till fred för Israel med Egypten och Jordanien. Framtiden för detta arrangemang är mycket osäker.

Vad gäller USA:s ställningstaganden så får man även väga in de demografiska förändringarna. I takt med att den vita andelen av befolkningen minskar så minskar också det amerikanska bandet till Europa och i förlängningen Mellanöstern. När nostalgin ger vika för ekonomin så kommer amerikanerna prioritera Ostasien framför Europa. Det är långt ifrån omöjligt att ett krig mellan Israel och arabstaterna om 20 år kommer att betraktas av amerikanerna som ännu ett av de där avlägsna krigen som de inte vill engagera sig i.

Trots att större delen av det officiella Europa har ställt sig på Israels sida även denna gång, så blir européerna allt mer fientligt ställda till Israel. Redan 1973 visade européerna färg när de utsattes för hårda påtryckningar från Saudiarabien m.fl. (4) I och med att Nordsjöoljan sinar inom 20 år så kommer Europa att bli än mer beroende av oljan från regionen och fogliga inför diktat från Riyadh.

Inhemskt i Israel så är det ett problem att i och med att de ortodoxas andel av befolkningen växer så växer således även deras inflytande på landets policy. Således kommer Israel att bli allt mindre kompromissvilliga, vad gäller frågor som bosättningarna. Detta kommer att tjäna till att ytterligare alienera landet i amerikaners och européers hjärtan och sinnen.

I summering, så talar de flesta långsiktiga trender för att Israels position kommer att bli allt mer besvärlig under de närmaste decennierna. Huruvida landet kommer att fortsätta att ”plöja vidare” som Churchill uttryckte det, eller försöka sig på någon form av drastiskt spårskifte, vill jag inte sia om. Inget av alternativen ger Israel en möjlighet till en förbättrad situation, som jag ser det. Framtiden ser onekligen oroväckande ut för ”det förlovade landet”.

Noter:

(1)     IED = Improvised explosive device.

(2)     IDF = Israel defense forces.

(3)     När de brittiska och franska premiärministrarna Chamberlin och Daladier ”tvingade” Tjeckoslovakien att överlämna gränslandet Sudetenland till Tyskland, i utbyte mot ”fred”, så förlorade landet i ett slag de väl befästa positionerna i bergskedjorna som gränsade till Tyskland. När Hitler 1939 bröt avtalet och ockuperade resten av landet 1939 så stod tjeckoslovakerna försvarslösa. Militära bedömare av Tjeckoslovakiens situation har uppskattat att tjeckoslovakerna i sina positioner längs bergskedjorna hade haft goda möjligheter att stå emot tyskarna i väntan på att Frankrike och Storbritannien kom till deras hjälp.

(4)     Europeiska nyckelstater förbjöd USA att flyga över deras territorium med militär hjälp till Israel som hade angripits av en allians av arabstater (Yom Kippur kriget 1973), efter påtryckningar från Saudiarabien m.fl.

%d bloggare gillar detta: