Rösträttsåldern bör inte sänkas till 16 då hjärnan vid den åldern ännu inte är färdigutvecklad

Allt fler argumenterar för att rösträttsåldern bör sänkas till 16-års ålder. Utomlands är detta mest förekommande i Latinamerika, men det har även förekommit sådana steg i Europa. Här i Sverige propagerade Gudrun Schyman (Fi) under Almedalen i somras för denna förändring. Likaså har Grön ungdom gjort. Det finns även de inom miljöpartiet som för en mer extrem linje, som går ut på att det inte ska finnas en åldersgräns alls, att spädbarn ska få rösta via sina föräldrar. Det vettigaste inlägget i frågan kom från forskaren Patrik Lindenfors på DN Debatt 29/7-13, men han undvek att ta upp en avgörande aspekt, vilken jag ska ta upp nedan. En för mig okänd person, Josephin Ljungberg, skrev ett inlägg på DN Åsikter 9/12-15, som helt uppenbart var en copy-paste från Lindenfors artikel, vilket föranledde mig till att skriva detta svar, som jag dock riktar direkt till källan, nämligen Lindenfors.

Lindenfors hänvisar till en undersökning av 16-åringars röstbeteende i Niedersachsen, som sägs påvisa att dessa inte i högre utsträckning röstar på populistiska partier. Frågan som hänger i luften är dock hur man definierar populism? Detta begrepp kan ha många betydelser. En stor del av dagens politik, förd av de etablerade partierna, kan ses som populistisk, där man är opinionsdriven eller mediadriven, i första hand och anpassar sig till dagens nycker, i motsats till att vara till exempel ideologiskt driven. Är det inte populism när partierna har ett beroendeförhållande till opinionsundersökningar som visar exakt vad de kan vinna eller förlora på det ena eller det andra ställningstagandet, där röstfiske och valfläsk blir en del av den dagliga politiska dieten. Det krävs mogenhet och erfarenhet för att kunna genomskåda detta.

Lindenfors menar att 16-åringar är mer välinformerade än någonsin och har en skolutbildning som är mer fokuserade på förståelse än tidigare, vilket gör dem mer lämpade än 16-åringar under 70- och 80-talen. Jag betvivlar att utvecklingen har gått så snabbt. Istället finns det skäl att beakta att elevernas kunskapsbas har eroderats till förmån för ett värderingsbaserat urval av studieobjekt. Men mer oroväckande är den utveckling mot en tilltagande ytlighet som mest av allt präglar dagens unga. Om dagens skola har misslyckats med att motverka denna utveckling så har den helt enkelt inte lyckats med att leverera en 16-åring som är mer mogen att fatta välgrundade beslut som rör nationens framtid, än sina föregångare.

Studier har visat att dagens ungdomsgeneration, präglade som de är av informationsteknologin, har svårare än tidigare generationer att ta till sig djuplodande texter. Istället intas allt i korta förenklade sammanfattningar. Språkforskaren Theres Bellander skriver att ”det (är) oroande att ungdomar får allt svårare att förstå djupare texter. Här finns en tydlig baksida med utvecklingen mot mer fragmentariska texter”. Hon fortsätter; ”Människor möter alltmer sällan långa, fördjupande texter. Och tränas man inte i det så minskar förmågan att tolka dem.” Dessa brister avhjälps inte för flertalet förrän i bästa fall långt in i 20-års åldern. ”Sociala medier-generationen” blir dessvärre enkla offer för slagkraftig plakatpolitik.

Lindenfors hävdar vidare att eftersom man är straffmyndig vid 15-års ålder och får starta företag vid 16, så borde man även få förtroendet att rösta vid denna ålder. Att man vid 16-års ålder får ta konsekvenser av sitt eget handlande innebär dock inte att man är mogen att ta ansvar för andra, i betydelsen samhället. Dessa två ting får man skilja på. I det senare fallet har vi rätt att ställa högre krav.

Den viktiga aspekt som Lindenfors undvek att ta upp är att hjärnan tar tid att mogna till den grad då den kan förväntas ta balanserade och välavvägda beslut. Det handlar alltså inte om barnens högre IQ såsom han även hävdar, eller mängden kunskap, ytlig eller djuplodande, som de har hunnit ta till sig. Det handlar om förmågan till perspektiv och att se sammanhang!

Hjärnforskaren Jay Giedd har visat genom sin forskning att området runt pannloben, ”beslutsfattarcentrum” som han kallar det, ofta inte blir färdigutvecklat förrän vid 25-års ålder. Det innebär att förmågan till överblick och att kunna sålla intryck ofta är outvecklade bland tonåringar. Att sänka rösträttsgränsen till 16-års ålder vore att ställa krav på de unga som inte motsvaras av deras förmåga. Jay Giedd säger att tonåringar har ett mer känslomässigt styrt beteende på grund av att den delen av hjärnan istället mognar snabbare.

Det vi inte behöver mer av i politiken är ytterligare avsteg från rationalism och långsiktighet i riktning mot emotionella och dåligt övervägda beslut. Detta har vi nog av genom att ungdomsförbunden redan nu utövar ett stort inflytande över sina moderpartier. En sänkning av rösträttsåldern skulle troligen accelerera denna utveckling när partierna i ännu större utsträckning skulle komma att vända sig mot de unga genom att anpassa sin politik utefter deras emotionalism.

Vi skulle även få se ännu fler unga och oerfarna politiker i riksdagen i ansträngningar att framstå som ”det ungdomliga alternativet”. I dagens röd-gröna regering så har konsekvenserna av bristande kompetens, omdöme och erfarenhet blivit mer påtagligt än någonsin tidigare. Vi behöver istället bryta denna utveckling!

Socialdemokraterna faller utan en ny konstruktiv identitet

Socialdemokraterna ligger stadigt lite under 25 % i opinionsundersökningarna och har under 2000-talet parkerat runt 30 % i valresultaten. Fallet från de ca 45 % av väljarstödet som partiet hade under efterkrigstiden fram till 1991 är avsevärt.

Vad har drabbat socialdemokraterna? De tycks inte själva veta och än mindre kunna förmedla någon tydlighet till väljarna. Lena Melin på socialdemokraternas egen Aftonbladet skrev apropå den senaste katastrofala opinionsundersökningen; ”ingen vet vad dom vill, ingen vet vad dom tycker”.

Svaret är givetvis att eftersom partiet var knutet till en särskild samhällsklass, arbetarklassen, och en särskild samhällstyp, industrisamhället, så har deras framgångar gått hand i hand med dessa. S stod för en arbetslinje, där man gynnade stora industrier i syfte att inte bara uppnå välstånd, men även att hålla folk i arbete. Nu när landet snabbt av-industrialiseras, så famlar partiet efter fast mark. Det är inte konstigt att folk undrar vad partiet står för när de samregerar med ett miljöparti som med framgång pressar dem att skynda på denna av-industrialisering.

Socialdemokraterna har inte förstått att övergången från industrisamhället till kunskapssamhället kräver nya regler på arbetsmarknaden. Långa anställningar i stabila industrier ersätts till stor del med behovet av andra anställningsformer. De höga trösklarna in på arbetsmarknaden som fackföreningarna upprätthåller tillsammans med socialdemokraterna underminerar flexibiliteten på arbetsmarknaden och därmed också tillväxten. Men framförallt bidrager de till att förvärra arbetslösheten som är resultatet av den pågående av-industrialiseringen. Socialdemokraterna har nu hamnat i en roll där deras funktion har reducerats till att upprätthålla skyddet för de som mottager olika former av bidrag, istället för att medverka till lösningen genom att aktivt försöka reducera denna grupp med hjälp av genomgripande reformer av arbetsmarknaden.

Eftersom denna politik uppenbarligen inte räcker till för att vinna val, så består den nya strategin i att verka för en så stor invandring som möjligt till Sverige, då man vet att ca 90 % av de invandrande från Mellanöstern och Afrika röstar på vänsterblocket. Det finns givetvis andra bevekelsegrunder för synen på migrationen till Sverige inom partiet, men att denna krassa beräkning finns med i bilden förefaller helt uppenbart för undertecknad. Att dessa till stor del sedan försörjs genom bidrag gör att partiets ”bidraglinje” allt mer förstärks.

Om inte socialdemokraterna förmår tänka om sin existens och finna en nya identitet som inbegriper en konstruktiv politik för hur Sverige ska möta den utmaning som av-industrialiseringen utgör för vårt samhälle, så kommer partiet att fortsätta att tyna bort.

Hur mycket naiv och inkompetent regeringsutövning ska vi behöva stå ut med?

Regeringens omvändning under galgen när det gäller migrationen väcker tankar om vad vi kan förvänta oss av våra politiker? Är inte framförhållning och långsiktig planering det vi har rätten att förvänta oss av de politiker som har valts till att representera folket? Själva anledningen till att de innehar de positionerna är att vi medborgare inte har den möjlighet som de har att med hjälp av statens alla resurser kunna planera en långsiktig kurs. När regeringen i mindre utsträckning än folket i stort kan se vart en politik kommer leda till så har systemet slutat fungera som det ska. Vad beror detta på?

Beror det på att riksdagen och regeringen numera är mindre kvalificerad än någonsin under den demokratiska eran. Beror det vidare på att de som innehar positioner där i större utsträckning än någonsin saknar erfarenhet från det riktiga livet och istället för att ha innehaft riktiga jobb, eller ha drivit företag, så har de levt i en i en intellektuell bubbla där de utbildats internt i enlighet med ideologiska riktlinjer. Partierna och deras ledarskap börjar allt mer likna ungdomsförbund när det gäller det ideologiska tänkandet och den naiva synen på världen. ”Vi har varit naiva” blir en allt vanligare replik från Löfven och hans regering, men ingen skäms för detta. Det är idag inte fult att vara inkompetent, så länge man kan ursäkta sig med att ha varit snäll och naiv!

Det var inte många som inte kunde se att flyktingvågen som svepte genom Balkan i riktning som Sverige och Tyskland i somras inte skulle upphöra av sig självt. Likväl deklarerade regeringen Löfven utan minsta tvekan att vi skulle klara av detta. Inga problem kunde skymtas vid horisonten. Vi skulle inte sätta några gränser för hur många vi skulle ta emot…..förrän vi helt plötsligt tvingades göra just detta. Inte en enda antydan om att en kursändring kunde bli aktuell annonserade förrän den absolut sista sängen i riket var upptagen. Inga signaler sändes ut till omvärlden om att vi snart inte inte skulle kunna ta emot fler migranter. Är det denna standard vi numera sätter för planering? Romson svarade i en tv-intervju på frågan om huruvida vi skulle behöva upprätta gränskontroller, två dagar innan gränskontroller upprättades, att hon inte hoppades att detta skulle bli nödvändigt.

En regering som var vuxen sin uppgift skulle, som så många andra, redan innan sommaren 2015 kunnat inse att beskedet om permanenta uppehållstillstånd för alla syrier för eller senare skulle leda till en ohållbar situation. När det som inte kan beskrivas som något annat än en folkvandring fick fart under sommaren med uppemot en miljon människor i rörelse, så borde det vara enkelt att räkna ut hur länge våra resurser och vår möjlighet att husera människor skulle räcka. Varför låtsades regeringen som att det inte fanns en gräns, när detta var fullständigt uppenbart att denna gräns snart var nådd? Är detta ett seriöst sätt att bedriva politik? Är detta ett professionellt sätt att styra staten?

Istället gråter landets andra högsta ledare ut i en presskonferens som om detta skulle göra statsministerns och hennes misslyckande med att utforma en fungerande policy mindre allvarligt. Det rimliga hade varit att erkänna att man har misslyckats fullständigt och sedan avgå. Misslyckandet ligger givetvis i att man har låtit statens styre grunda sig på idealism istället för realism. Jag förväntar mig att statens politik ska grunda sig på verkligheten, att dess styre ska bedrivas på ett moget sätt med landets bästa för ögonen. Istället har dagens infantiliserade ungdomstänkande nu nått ända upp i regeringen. Jag hyser inga förhoppningar om att dagens ungdomförbundspolitik som dominerar i både höger- och vänsterblocken kommer kunna leverera svaren på detta och andra problem som ligger framför oss.

Dagens garanterade uppehållstillstånd till syrier har satt igång en massiv migration i riktning mot Sverige från hela MENA-området, från Marocko till Afghanistan, som inte bara har fört Sveriges alla sociala system till kollapsens brant, utan även har bidragit till att EU har börjat spricka. Detta får Sverige ta på sig i sällskap med Tyskland. Migrationen har, kanske permanent, rämnat Schengen och skapat stora klyftor inom Unionen. Det är i högsta grad oseriöst att locka folk med löften som inte kan uppfyllas, för att sedan be resten av EU att hjälpa till med att bära konsekvenserna av dessa locktoner. Kan vi ta emot hela Syriens befolkning? Inte? Men då ska man kanske inte utlova PUT till alla syrier som tar sig hit? I avsaknaden av en sådan kapacitet, så hade det varit rimligare och mer realistiskt av både regeringarna Reinfeldt och Löfven att istället lägga huvuddelen av de resurser som fanns till buds för att hjälpa i närområdet där man dessutom hade fått ett större värde för pengarna och sedan verkat diplomatiskt för en lösning på konflikten som båda Assad och rebellerna (med undantag för IS) kunde acceptera.

%d bloggare gillar detta: