Invasionen av Irak startade den arabiska våren

USA:s roll i Irak under och efter invasionen 2003 är en av de mest infekterade frågorna i vår tid. Att man gjorde många fel efter övertagandet av landet är till stor del klarlagt. Ockupationen var väldigt dåligt, om överhuvudtaget, planerad. Man överförde erfarenheter från Tyskland och Japan okritiskt till ett nytt sammanhang, där dessa läxor inte var applicerbara. Man baserade planen på en dålig förståelse för processerna som styr regionen och var fullständigt aningslösa inför det faktum att sunnis och shias inte hyste någon lojalitet till staten Irak eller någon uppfattning om en arabisk nation. Istället var och förblev de religiösa identiteterna de primära. Hur USA kunde missa detta är ofattbart. Likaså konsekvensen att landet Irak skulle på grund av sin shiitiska dominans skulle försvinna ur deras händer och förskjutas till det iranska lägret.

Gjorde man då inget rätt och vad är man ansvarig för egentligen? Är USA ansvarig för det terrorkrig som sunniterna bedrev mot shias och förföljelsen av de kristna? Om man ockuperar ett land så är man skyldig att upprätthålla ordningen. Här var misstaget att man inte hade tillräckligt med trupp för att skydda varken egendom eller befolkning. Ur en neutral moralisk synvinkel så har ett ockuperat folk rätten att göra motstånd mot en ockupant och även utfallet av detta har USA ett visst ansvar för. Dock så ryms det inte i folkrätten att använda terrorbombningar som vapen, så medan man kan klandra USA för att de inte kunde förutse detta så kan man samtidigt inte lasta dem med det faktiska juridiska ansvaret för denna terror.

USA och Storbritannien klandras rutinmässigt för det kaos som Irak befinner sig i idag med ett hotande inbördeskrig runt hörnet. Tony Blair uttalade sig nyligen i enlighet med att de inte kunde tillskrivas detta ansvar då det som sker nu i Mellanöstern påverkas av större krafter och en inhemsk dynamik. Han menar att det är ogrundat att tro att den arabiska våren inte skulle ha spridit sig till Irak och skapat en liknande situation i vilket fall som helst.

Är detta ett rimligt påstående? Kan man verkligen bortse från att invasionen har påverkat dynamiken i regionen? Det har den uppenbarligen, men inte bara på ett negativt sätt utan också på ett positivt sätt, vilket ofta villigt glöms bort.

Orsakade invasionen av Irak 2003 den arabiska våren?

Frågan är vilken roll invasionen 2003 hade i den arabiska våren? Ett primärt syfte med denna intervention var att etablera en demokrati mitt i Mellanösterns hjärta, som sedan skulle kunna tjäna som exempel för grannländerna. Den demokrati som skapades har, som vi kan se, väldiga brister, men likväl infördes någonting helt nytt i den arabiska världen. Detta vill ingen kritiker av Bush:s och Blair:s invasion tillerkänna dem. Det är svårt att bortse från att bilderna som kablades ut i arabvärlden, av irakier som stod i långa led för att lägga sina röster i ett val som inte var manipulerat, inspirerade andra araber och väckte deras egen längtan efter rättvisa och frihet.

Kort efter det första valet till parlamentet i januari 2005 kom ”Ceder Revolutionen” i Libanon. Denna utlöstes av mordet på premiärministern Rafik Hariri 14 feb 2005, vilket säkerligen i sig skulle ha skapat protester, men omfattningen av det folkliga upproret, målmedvetenheten och visionen om ett demokratiskt och fritt Libanon skulle troligen inte ha nått den nivå det gjorde utan förebilden i Irak. De syriska trupperna skulle helt enkelt ut och landet skulle få en möjlighet till omstart. Den socialistiska druzledaren Walid Jomblatt, vilken inte är en naturlig vän av USA, tillerkänner invasionen 2003 detta inflytande över skeendet när han säger; ”…den här processen startade tack vara den amerikanska invasionen av Irak…” ”…när jag såg det irakiska folket rösta för tre veckor sedan, hela 8 miljoner av dem, då visste jag att det var början på en ny arabisk värld”.

Det är inte heller otänkbart att besvikelsen över det uppenbara valfusket till förmån för Ahmadinejad under valet i Iran 2009 och de följande våldsamma folkliga protesterna fördjupades som ett resultat av jämförelsen med de demokratiska processerna i grannlandet Irak, där nu de närstående shiamuslimerna fick rösta fritt.

Oavsett hur vi ska se på händelserna i Iran så ser jag en röd tråd från implementerandet av demokrati i Irak 2005 till det arabiska ropet på demokrati och frihet under den arabiska våren 2011. Med andra ord så kan man säga att Bush och Blair lyckades i sin ansatts att använda Irak som ett exempel för regionen. Araberna kunde och ville också ha demokrati! Troligen kommer eftervärlden döma dem annorlunda än de flesta gör idag om detta experiment faller väl ut.

Blir slutresultatet positivt eller negativt?

Frågan är då: Faller det väl ut? Om våren var ett resultat av Irak 2003 så bör med samma logik även konsekvenser såsom att delar av ”våren” förvandlades till ”höst” även de tillskrivas Bush och Blair.

Ur västerländskt perspektiv så blev resultatet av stora delar av ”våren” en besvikelse. Det muslimska brödraskapet, som var den enda riktiga oppositionella politiska kraften i många av de arabiska diktaturerna, tog via valurnorna makten över revolten. De har en agenda som står i kontrast till vår syn på vad religionens roll ska vara i samhället, men ändå så blev resultatet differentierat. I Tunisien har en mer moderat politik förts, medan Egypten blev skräckexemplet på islamistisk politik. Väst valde även att stödja de militära revolutioner som skedde i Libyen och Syrien utan någon tanke på vilka krafter det egentligen var man stöttade. Detta är inte Bush:s skapelse så mycket som det är Obamas: men det är tveksamt om han hade agerat mycket annorlunda. Den religiösa identifikationen gjorde att araberna röstade utefter religiösa linjer i de kommande valen och militära konflikter blossade upp dem emellan så fort styret i de sekteristiskt splittrade staterna kom att domineras av en av grupperna. Man fortsatte, mer än lovligt naivt med Irak i backspegeln, att tro att upproret mot Bashar Assad skulle handla om folket mot en diktator istället för sunnis krig mot alleviter, shias och kristna.

Om man vill se Saddamsregimens fall i Irak 2003 som den första dominobrickan som skulle komma att fälla många av de andra auktoritära brickorna i regionen och tillskriva Bush och Blair detta, så får man också vara rättvis och tillskriva dem en del av skulden för de religionskrig som har följt efter att diktatorerna har avlägsnats.

Blair påpekar dock att större krafter är i spel och till stor del får man ge honom rätt i detta. Konflikten mellan sunnis och shias är inte skapad av invasionen av Irak 2003. Grupperna har förtryckt varandra och legat i krig under en period av mer än trettio år, under denna den senaste konfliktperioden dem emellan.

Saddam krossade ett shiauppror i Irak efter det första gulfkriget 1991 och Assad Sr gjorde detsamma med ett sunniuppror som kulminerade med massakern i Hama 1982. Shias bedriver motstånd och uppror i östra Saudiarabien och Bahrain. Shias kräver mer inflytande, uppbackade av vapenmakt, i Libanon på bekostand av bland annat sunnis. Häftiga och blodiga konflikter rasar mellan sunnis och shias i Pakistans största stad Karachi. De av Saudiarabien finansierade talibanerna angrep på religiösa grunder de shiamuslimska kazarerna i Afghanistan på 90-talet och massakrerade tusentals vilket nästan fick Iran att intervenera. Situationen mellan sunnis och shias var med andra ord långt ifrån lugn på natten innan den amerikansk-brittiska invasionen av Irak 2003.

Blair har således rätt i att det fanns långt större krafter i spel, men konsekvensen av invasionen blev trots allt att denna kamp mellan sunnis och shias fick en helt ny spelplan i Irak och Syrien. Frågan är dock hur man ska värdera de två konsekvenserna mot varandra? Vad är demokratin värd i relation till den bensin den religiösa kampen fick? Är demokratin överhuvudtaget värd någonting, i våra ögon, när folket använder sin nyfunna frihet till att rösta för förtryckande religiösa lagar såsom ett bedrövligt legaliserande av pedofili (barnäktenskap), dödsstraff på apostasi och konvertering? Kanske mest destruktivt ur demokratisk synvinkel är att man använder en majoritetsposition till att marginalisera och förtrycka de etno-religiösa grupper som befinner sig i minoritet. Har vi då misslyckats i vår ansatts? Är det ens värt att försöka? Tyvärr får vi inte svaret på dessa frågor på många år än. Det kan inte vara fel i grunden att vi gav befolkningen i regionen möjligheten. Att alla inte tog vara på denna kan väst inte klandras för. Befolkningen i Tunisien synes vara nöjd samtidigt som al-Maliki grundligt har förstört möjligheterna till samlevnad mellan landets religiösa grupper. Om ett antal decennier kan dessa konflikter ha bedarrat och man kanske kommer konstatera att Bush och Blair var de som ryckte regionen ur sin politiska stagnation och satte den på spåret mot frihet och folkstyre. Eller så kommer man konstatera att deras bidrag bestod i att släppa facklan ned i krutdurken? Ja, vem vet egentligen redan nu?

 

Islamisternas framgångar i Irak befäster att Jihad har gått in i en ny fas

Den radikala islamistorganisationen ISIS(1) har intagit Mosul, en stad med nästan 2 miljoner invånare och sedan ryckt söderut och hotar nu Bagdad. Detta är en chockerande framgång som få trodde var möjlig för bara några år sedan. Det är en logisk fortsättning på den våldsamma terrorkampanj som har bedrivits i Irak de senaste åren, det faktum att ISIS med framgång har växlat om till att bli ett konventionellt stridande förband i det syriska inbördeskriget och framför allt att de i januari i år ockuperade Falluja, väster om Bagdad, utan att regeringsstyrkorna kunde göra någonting åt detta. Svaghet provocerar som bekant ännu mer aggression!

 

Krasade framtidsvisioner

NIC (2)  författade 2012 en rapport om vad som kunde förväntas fram tills år 2030. Där stod bland annat att den islamistiska jihadrörelsen kommer att försvagas i takt med att regionen demokratiseras. Tyvärr kan man inte spåra någon sådan utveckling. Istället kan man se att dessa krafter går igenom en metamorfos till mer konventionellt stridande förband och tar nu för sig allt mer i kölvattnet av det amerikanska tillbakadragandet. Territoriell expansion sker sedan ett antal år i Somalia, Pakistan, Mali, Syrien och nu Irak och bara i Mali har väst slagit tillbaka dem. Nu är många regimer i regionen i farozonen. Kartan nedan visar utsträckningen av ISIS kontroll i Syrien och Irak:

Territorium som ISIS kontrollerar i Syrien och Irak

Territorium som ISIS kontrollerar i Syrien och Irak

ISIS får folkligt stöd på grund av den ogenomtänkta konstruktionen av den irakiska systemet för folklig representation. Ingen tanke har ägnats det faktum att befolkningen nästan fullkomligt röstar i enlighet med deras religiösa tillhörighet. Detta har inneburit att den sunnimuslimska minoriteten aldrig kommer att få del i styret av staten då shiamuslimerna är i överväldigande majoritet. Sunnimuslimerna har nu goda skäl att se Irak som en enpartistat. Detta hade kunnat uppvägas genom att implementera garderingar mot en sådan dominans i form av en andra kammare i parlamentet till exempel, där minoriteterna har ett proportionellt större inflytande. (Jag skrev om detta redan 2006 i Sydsvenskan.) Istället har vi nu fått se ett växande missnöje bland sunnimuslimerna med styret i Bagdad, som har skapat förutsättningarna för ISIS framgångar.

Nu, minst en halv miljard dollar rikare och i besittning av en avsevärd vapenarsenal, står ISIS redo att ta ytterligare ett steg. Den irakiska arméns andra division som var stationerad i Mosul formligen smälte bort inför deras angrepp. Kanske bidrog deras rykte om oerhörd grymhet till denna panik. Det vore i så fall inte första gången i militärhistorien detta skedde. Irakiska soldater slängde sina vapen, tog av uniformerna och sprang för livet.

Motivation slår utrustning

Att religiöst eller ideologiskt motiverade soldater oftast slår betalda dito är en läxa från historien. Hur många gånger har vi inte sett detta? I Vietnam till exempel där sydvietnamesernas armé var chanslöst mot nordvietnamesernas NVA och gerillan utan USA:s stöd. ISIS har tränat strid i Syrien och har enligt uppgift blivit betydligt bättre än när deras föregångare stred mot amerikanerna i Irak (Falluja till exempel). Nu är de dessutom utrustade med avancerad kommunikationsutrustning tillhandahållen via sponsorer i Gulfstaterna. De agerar med en snabbhet och flexibilitet som imponerar. Även om deras förmåga till konventionell strid inte skulle rå på de bäst tränade och utrustade irakiska förbanden så räcker denna snabbhet parat med skräcken som de sprider till väldiga framgångar.

I kontrast till deras stridsiver står de irakiska arméförbandens håglöshet. Få av deras rekryter befinner sig i tjänst av andra skäl än att få mat på bordet och en liten slant i fickan. De synes inte vara beredda att riskera livet för en statsbildning som de troligen inte identifierar sig med. Detta blir extra påtagligt i norr där till ex andra divisionen i Mosul huvudsakligen var bemannad av kurder. Dessa kännde troligen inget större behov av att offra livet för en statsbildning som de kanske hellre hade lämnat istället. De kurder som kommer ta strid mot ISIS gör det istället i de traditionella kurdiska formationer som finns i Kurdistan.

Den irakiska armén befinner sig fortfarande i en transition där organisationen är svag och pusselbitar som stridsflyg och artilleri fortfarande inte helt är på plats. Sedan lider man, såsom alla arabiska arméer, av svårigheter att få sina förband att fungera som enheter. Relationen mellan befäl och manskap präglas av förakt respektive misstro. Klassklyftor skapar en avgrund mellan de två och de arméer såsom den irakiska som också blandar in religiösa och etniska konflikter i förbanden är dömda att inte fungera på ett effektivt sätt. Vid minsta lilla tryck eller motgång så riskerar dessa förband att falla samman. Detta utnyttjar nu de motiverade islamisternas förband som, till skillnad från statens, präglas av inbördes lojalitet och broderskap. Den irakiska armén är bara till liten del tränad av amerikanska ”contractors”, som huvudsakligen har fokuserat sina ansträngningar på befälen och underbefälen plus några få elitenheter. Problemet är att dessa befäl sedan själva måste träna sina rekryter. Detta är den svaga länken i återuppbyggnaden. Man faller snabbt tillbaka i gamla ovanor av manskapsförakt och icke konstruktiva träningsmetoder. Det är ingen slump att de irakiska förbanden presterade så dåligt i kriget mot Iran med tanke på dessa strukturer och med det faktum att en majoritet av manskapet (shiamuslimerna) tvingades att strida för en regering som de inte kunde känna lojalitet med. Det är ett faktum att den icke-religiöst definierade statliga, förment ”nationella”, identiteten inte någon gång under 1900- eller 2000-talet har lyckats frammana reell stridsvilja i någon arabisk armé. Religionen däremot, den gör susen!

Givetvis kan inte 5000 ISIS-soldater besegra 300.000 dito i Irakiska armén och motståndet kommer att hårdna ju längre söderut de kommer, men detta sänder illavarslande signaler. Detta kan ses som en föraning av vad som kommer ske när Nato drar sig ur Afghanistan. Sammanbrottet för den afghanska armén kommer om möjligt att bli ännu mer dramatiskt. Den afghanska armén är ännu sämre tränad och lider av ännu större inre konflikter än den irakiska. I ett större perspektiv kan man ha samma farhågor när det gäller Mellanöstern som helhet. Det finns många riskobjekt som riskerar att avslöjas som korthus i framtiden. Hur stabil är den pakistanska armén egentligen på sikt? Hur stabil är Jordaniens?

Vad händer nu?

Jag ser två vägar som utvecklingen kan ta:

1) Den irakiska armén tar sig samman och använder sitt numerära övertag till att skingra ISIS trupper. Märk väl; skingra, inte slå. De flyr i så fall bara tillfälligt över gränsen till Syrien och bedriver sin kamp där med förnyad styrka givet allt militärt materiel och kapital de nu har erövrat.

2) ISIS har framgång i sitt uppsåt att uppvigla iraks sunnimuslimska befolkning till att resa sig mot regeringen. I så fall får vi ett fullskaligt inbördeskrig i landet, vars ände vi inte kommer att få se på mycket länge.

Jag vill egentligen inte spekulera i vilket fall som är troligast, men; man kan se att ett visst stöd finnes för ISIS i de städer man har erövrat. Dock så är det inte troligt att ISIS hinner med att organisera en upprorsrörelse innan den irakiska armén slår tillbaka, om de bara reagerar inom rimliga tidsramar. Det är detta som är den avgörande punkten. Hinner regeringen och armén samla sig och slå tillbaka i tid? Just nu ser allting väldigt kaotiskt ut så det ser inte helt lovande ut på den punkten och osäkerheten om just denna faktor gör att det omöjligt att spå framtiden.

Wahhabismens roll

Det spekuleras mycket om vem eller vad som finansierar ISIS verksamhet. En del inkomster få man troligen lokalt, via ”donationer”, utpressning och lokala oljetillgångar, men det finns mycket som indikerar inspiration, ledning och ett stort pengaflöde från Gulfregionen. ISIS föregångare skapades efter att USA gick in i Irak 2003, som ett svar på att Irak då, korrekt uppfattat, såg ut att tas över av shiakrafterna. Det behöver knappast nämnas att detta prospekt oroade Gulfstaterna oerhört, vilket också var anledningen till att de vägrade stödja den amerikanska interventionen. En viktig ledtråd till gruppens ursprung och finansiering tycker jag mig se i det uttalade målet att förstöra de shiamuslimska helgedomarna i Karbala och Samarra. Detta återspeglar det wahhabistiska hatat mot shiaislam och ska ses som ett kall på en repetition av det wahhabitiska angreppet på Karbala 1802 och den därpå följande massakern på platsen. Denna bisarra och även för jihadister ovanligt intoleranta och hatiska målsättning säger mig att inspirationen för denna rörelse tveklöst kommer från de wahhabitiska länderna Saudiarabien och Qatar.

Noter:

1) ISIS = Den islamiska staten i Irak och Levanten. Kallas även för Da´awa = Kallelse

2) NIC = National Intelligence Council. Utför långsiktiga underättelseanalyser åt den amerikanska staten.

 

 

Vi firar idag 70-års jubileumet av Europas befrielse

Idag firar vi 70-års jubileumet av 1900-talets viktigaste dag: D-dagen. Dagen då Västeuropa befriades från nazismens mörker. Sovjetunionens bidrag till segern i Europa ska inte reduceras, men Stalin var inte ute efter att befria, utan efter att ockupera, förtrycka och förvandla Europa till sitt eget imperium!

Utan D-dagen hade Europa delats upp i en nazistisk och en kommunistisk halva, då jag ställer mig mycket tveksam till att de ryska krafterna hade räckt till för att slutföra jobbet själva. Oavsett om ett rött eller brunt täcke hade legat över Europa så är det tveksamt om kontinenten hade hämtat sig igen på mycket mycket länge.

D-dagen borde ge alla USA-kritiker en tankeställare. Vad hade väst varit utan USA? Var hade vi varit utan den stora garanten för vår livsstil? Om vi går bortom D-dagen: Vad hade hänt efter -45 om USA hade dragit sig ur som man gjorde 1919? Troligen hade Sovjetunionen då tvingat in resterna av västeuropa i ett beroendeförhållande, som den mildaste konsekvensen.

Kontrasten mellan de två Tyskland är slående. Sovjet skapade en militariserad fortsättningsstat till nazistaten där gamla nazister helt enkelt bytte färg till rött och det med, kan man tycka, en besvärande lätthet. USA å andra sidan lyckades med det till synes omöjliga. Man pacificerade Europas arga man! USA lyckades anpassa Tyskland till det beteende som krävdes för att landet skulle kunna leva i fred med sina grannar. USA möjliggjorde därmed EG, vilket de ska ha beröm för, och EU vilket de inte kan skyllas för. Det är vår egen dumhet som ska skyllas för att vi accepterade den franska federala visionen för Europa istället för ett lösare politiskt nätverk, som skulle passat vårt nordeuropeiska sinnelag bättre.

USA:s insats ska inte undervärderas. Kontrasten mot det franska, men även det brittiska, beteendet gentemot Tyskland efter det första världskriget är slående. USA är en nation som inte dröjer vid det förgångna. Man såg istället direkt mot framtiden, medan Europa inte kunde avstå från att diskutera skuldbördans fördelning och hänga upp sig vid alla oförrätter som begåtts. Den amerikanska historielösheten kan sannerligen ha sina baksidor emellanåt, men inte vid sådana här tillfällen. USA räddade 1945 oss européer från oss själva och kom in med en friskhet som drev iväg den europeiska politiska sjukan!

Därför firar vi D-dagen idag! För att Västeuropa befriades från utsikten att leva under den ena av två alternativa auktoritära och människoförstörande system och för att amerikanerna hjälpte oss att glömma det förgångna och istället omskapa Europa till att bli en fredens boning.

 

%d bloggare gillar detta: