Mångkulturens misslyckande är orsaken till jihadresorna

Anledningen till att unga muslimska män reser ner till Mellanöstern för att deltaga i det pågående jihadkriget har diskuterats omfattande men premissen är nästan alltid felaktig. Det är sant att dessa jihadresor är resultatet av misslyckad integration och en alienation i relation till det västerländska samhället men inte som en konsekvens av att de har utsatts för stigmatisering eller rasism från detsamma, såsom Mehmet Kaplan påstår. Istället ligger roten till problemet i att många imamer vidgar klyftan mellan ett stort antal unga muslimer och samhället.

”Imamer kan hjälpa mot radikalisering” är en vanlig rubrik idag. In med fler imamer i fängelserna, in med fler imamer i problemområden! Utgångspunkten tycks vara att mer islam ger mindre islamism? Att den ”sanna” uttolkningen av islam kan dämpa radikalismen? Validiteten i denna utgångspunkten är dock inte mitt ämne idag. Istället vill jag ta upp hur denna syn på religionen som lösningen påverkar integrationens möjlighet till framgång.
Det är också viktigt att påpeka att jag inte vill generalisera om imamernas direkta roll i att unga muslimer far iväg för att deltaga i Jihad och begå ohyggliga brott nere i Irak och Syrien. Den större effekten de och den fördjupade religiösa identiteten har är indirekt. Det man dock med gott belägg kan påstå är att det finns imamer i vårt land som aktivt propagerar mot muslimers integration i det svenska samhället. Det vi inte med säkerhet vet är hur många dessa är. Sveriges imamer som säkerligen själva har en bild av detta, som de inte återger för oss, spelar aningslösa i TV inför hur det kommer sig att så många unga muslimer radikaliseras på detta sättet. I själva verket är deras egen indirekta roll helt central för att det har blivit så här!

Man kan lägga fram två aspekter på det hela. För det första, den som jag har tagit upp här ovan, att det finns en grupp imamer, osäkert hur många, som aktivt verkar för ett avståndstagande från det västerländska samhället, men sedan finns det en andra och troligen mer viktig aspekt; sambandet mellan en fördjupad religiositet bland andra- och tredje generationens muslimska invandrare och misslyckandet med integrationen vilket i sin tur utmynnar i bland annat jihadresor. Här är imamernas gärning, vare sig den har avsetts att ha negativa effekter på integrationen eller undlåter att skapa positiva effekter, central för integrationsmisslyckandet!

En separat religiös identitetsmarkör står per definition i ett motsatsförhållande till idén om integration in i en gemensam identitet, eftersom en religionen, vare sig som tro eller kulturellt fundamnet, utgör en sådan central beståndsdel i en persons uppfattning om vem han är. Detta är särskilt sant när det gäller de abrahamitiska religionerna och ytterst så där dessa möts, då mötet med ”den andre” verkar till att renodla uppfattningen om vem man själv är. Således är den enda vägen mot reell integration i ett samhälle som det svenska en sekularisering i enlighet med mottagarsamhällets nuvarande modell. Huruvida detta är möjligt eller inte är inte min sak att ta upp här, men det blir allt mer uppenbart att detta är själva förutsättningen för framgång i integrationsprojektet. Det är också denna utveckling som man hade i tankarna när invandringen till Sverige tog fart från 70-talet och framåt, men det normativa mångkulturella projektet bygger tyvärr nu på helt andra utgångspunkter.

Som synes är den officiella linjen den rakt motsatta. Staten uppmuntrar istället till en fördjupning av tron i det nya landet. Islam och imamernas verk ses som mirakelmedicinen. Islam ska frälsa de kriminella, problemungdomarna och de som är vilsna. Detta ska på något sätt lappa hålen i det multikulturella bygget, men istället slår åtgärden upp nya. Denna tanke genomsyrar hela västvärlden relation till islam. Imamerna som verkar i fängelserna frälser helt klart kriminella, men ofta inte till ett sunt och produktivt liv, utan till Jihad. Oräkneliga nya rekryter till det (o)heliga kriget kommer från fängelser i USA, Storbritannien och runt om i västvärlden. Detta misstag är genomgående och syns inte minst i Sverige, där nästan all statlig kommunikation med muslimerna sker via islamistiska organisationer och landets imamer. Det ligger i det mångkulturella samhällets fundamenta att etno-religiösa identiteter ska förstärkas och att de nya medborgarna ska finna sin tillhörighet i dessa. På vilket detta ska leda till ett sammanhållet samhälle framgår inte?

När denna muslimska identitet krockar med det moderna samhället, istället för att friktionslöst finna sin plats bredvid de andra livsåskådningarna i landet såsom mångkultur-teoretikerna tänker sig, så vill dessa lösa det med att skjuta till ännu mer resurser till religiösa samfund. Mer religion löser utanförskapet, mer ”sann”(?) islam löser problemen med jihadisterna, säger man i dagens svenska samhällsdiskurs. Detta är givetvis istället som att ösa bensin på en brasa. Istället borde man ägna tid och resurser till att stödja de krafter som vill sekulariseras, anpassa sig och framför allt vill betraktas som individer istället för per automatik segregerade grupper definierade utefter statens direktiv. Ska man överhuvudtaget bli förvånad när unga muslimer inte finner sig till rätta i Sverige, när vi från officiellt håll gör allt för att de ska bibehålla en separat identitet? Ska vi bli förvånade när de inte finner vår nuvarande samhällsmodell attraktiv?

Det är dags att göra slut på tanken att de som bäst hjälper unga i problemområdena är imamer, att det är dem som kan styra de bångstyriga på rätt spår. Resultatet blir endast att de än mer vänder ryggen mot vårt samhälle när de finner tröst i tanken att deras misslyckande i det moderna samhället inte är deras eget fel utan istället beror på att, som de radikala säger, vårt samhälle är förfallet och konstruerat mot guds vilja. Helt plötsligt så har de rest ner för att föra Jihad. De väljer att hellre kriga mot detta samhälle de bor i än att försöka komma på rätt spår och förlika sig med förutsättningarna för ett liv här. De gör det också för att det samhälle de bor i inte erbjuder ett attraktivt alternativ till den identitet de redan bär på. Hur ska ett samhälle som definierar sig som ett som inte tror på någonting, kunna vinna över personer från en kultur som har präglas av dogmatisk tro?

Kris i konsensuslandet

Den nordiska kulturen särskiljer sig från resten av Europa på flera punkter, men kanske mest påtagligt för utomstående när det gäller vårt beroende av att uppnå konsensus i livets alla skeenden. Detta behov av samstämmighet har fått en del västeuropéer att deklarera att Sverige ur denna kulturella synvinkel mer hör till Asien än till Europa. En uppenbar överdrift kan tyckas, men visst finns det ett spår av sanning i att utvecklingen mot individualism hämmas något i regioner som är mindre urbaniserade och tätbefolkade såsom i Norden och Rysslands norra hälft. Man blir mer beroende av sina närstående för att klara sig igenom oväder, missväxt och ett allmänt sett hårdare liv. Det sociala skyddsnätet får i dessa regioner en större vikt.

Oavsett ursprunget av detta drag så är det tveklöst så att det historiska behovet av konsensus i vårt samhälle har varit stort. Personer som särskiljer sig fryses raskt ut ur gemenskapen. Resten knotar vidare vid sin plog eller sin masugn. När industrisamhället nalkades så blev det snabbt uppenbart att den svenska konsensuskulturen passade perfekt för det nya sättet att organisera samhället. Industrisamhället är inte bara namnet på en produktionsform med storskalig tillverkning utan även en samhällsmodell som är tätt knuten till nationalstaten. Ledorden för industrisamhället var standardisering, likriktning och politisk konsensus.

För nationens behov skulle alla dialekter utrotas och säridentiteter nedtryckas för att skapa en högre grad av lojalitet till statsmakten, mobil arbetskraft och ett stadigt flöde av trogna soldater till de väpnade styrkorna, ja helt enkelt en likriktning av medborgarna. Nationalism är ett mycket gammalt fenomen, men en nationalism som drivs så medvetet av staten och på ett så pass genomgripande sätt var ett nytt fenomen. Staten genomdrev även en massifiering och koncentration av alla källor till information. Skolan och medierna skulle styras i enlighet med det nationella projektet krav och specifikationer. Barnen skulle formas och anpassas i skolorna som om de hade stansats ut som på ett löpande band, alla gjutna i standardiserad form. När systemet var på plats så hade staten ett folk som gjorde som det blev tillsagt. Ofta behövdes de inte ens sägas till då de flesta redan var förprogramerade i skolorna. Givet vår kulturella bakgrund så är det svårt att säga att svenskarna i gemen inte trivdes bra i detta system. Konsensus och likriktning var väl ett bra drag i ett samhälle?

Medan det i industrisamhället bara fanns behov av en liten kreativ elit, som skulle skapa och uppfinna åt de strävande massorna, så vilar framgång i kunskapssamhället på en mycket högre grad av kreativitet och självständighet bland en långt större andel av befolkningen. Där sätts konsensussamhället på kollisionskurs med kunskapssamhället. En stor del av problemen för skolan idag går att finna i spåren av denna kollision. Den likriktande konsensusskolan kväser de kreativa sinnen som samhället så väl behöver i dagens ekonomi. Vare sig det handlar om att utveckla framtidens tekniska lösningar eller dess datorspel så är det uppenbart att den likriktning som skolan bygger på stjälper mer än den hjälper.

Problemen har anhopats på senare decennier. I takt med att den industriella ekonomin har gått allt sämre så har också andra uttryck för massamhället nedmonterats. Krig förs inte längre med enorma arméer, utan istället med små kunskapsintensiva elittrupper. Således har värnplikten fasats ut på samma sätt som behovet av stora skaror av industriarbetare har reducerats. Därmed har de två viktigaste skälen till den statligt drivna nationalismen också försvunnit. Samtidigt står industrisamhällets politiska infrastruktur kvar som ett skelett utan muskler och senor. För att upprätthålla folkets tilltro till att det staten säger är rätt och riktigt så har istället volymen fått skruvas upp några snäpp. Liket vill övertyga alla om att det lever!

Den likriktade samhällsmodellen raffinerades till den demokratur som vi nu lever i där många är villiga burfåglar, men allt fler kvittrar för sin intellektuella frihet. Kunskapssamhällets ankomst hotar att rasera den likriktande samhällsmodellen. Folk har idag tillgång till möjligheten att utbilda sig på det sätt de vill, att läsa de medier de vill, helt enkelt att forma sina egna sinnen. Dessa rebeller, oavsett om de röstar på sverigedemokraterna eller något av de andra partierna, upplevs av demokraturen som ett existentiellt hot, då den normativa mångkulturen och invandringsprojektet idag har byggts upp som det ersättande normvärdet när nationalismen inte längre ses som lönsam.

Dagens politiska kris för regering Löfven, med stundande nyval, illustrerar konsensussamhällets våndor. Bruket av ordet ”ansvar” är talande. Ansvar definieras här som att man lägger grunden för konsensus. Den som tillåter något annat är per definition en systemfiende. Både höger och vänster tycks mena att det är viktigare att se till att konsensus bibehålls än att partigrupperna verkar för att genomdriva sin egen politik. Normativ mångkultur, könslös likriktning och klimatreligionen ska bli kittet i det nya samhället efter nationalismen. Det viktigaste är att samhället likriktas, att konsensus bibehålls. Ingenting tillåts hota detta samhällsprojekt. Ingen ska tillåtas påpeka att skelettet inte längre har kött på benen!

%d bloggare gillar detta: