De politiska eliternas arrogans och massinvandringen fick britterna att lämna EU

ANALYS

Brexit kommer nu att bli verklighet och politiska och ekonomiska eliter runt om i EU är förfärade. Hur kunde detta ske undrar de? Svaret är ganska enkelt: Europas folk känner en stor gemenskap med övriga européer och vill ha ett samarbete dem emellan, men det är en minoritet som vill ha en fördjupad politisk union, med förlorat nationellt politiskt självbestämmande. Detta har integrationsivrande politiska eliter aldrig förstått!

Många blandar ihop de allmänna EU-positiva känslor med ett inbillat stöd för EU:s politiska centralisering. När opinionsinstitut frågar; ”Är du positiv ställd till EU?” så svarar folk ”Ja” för att de vill vara en del av den inre marknaden och rörelsefriheten och för att man stödjer den generella fredsbevarande aspekten av samarbetet. Det betyder sällan att samma person stödjer klåfingriga byråkratiska tendenser i Bryssel och det europeiska superstatsprojektet. Än mer sällan innebär det ett stöd för EU-byråkraternas agenda att ta emot ca 1 miljon migranter per år till EU, eller den kravlösa expansionen mot syd och sydöst, som snart kommer resultera i Turkiets anslutning.

De ganska EU-positiva svenskarna röstade för en anslutning till EG, såsom undertecknad själv gjorde, men vi blev aldrig tillfrågade om Unionen! Om Euron ja, men inte om författningen och om den hela tiden fortskridande politiska integrationen! Spanjorerna som är beroende av bidrag från EU:s rika röstade så klart ja till den nya författningen, men Frankrike och Holland röstade klart nej. Anmärkningsvärt med tanke på att Frankrike var en av grundarländerna! Dessa nej kördes två år senare över av EU genom Lissabonavtalet och alla vidare folkomröstningar om författningen ställdes in. Frankrike och Holland är också samma länder där starka krafter nu ropar för folkomröstningar till stöd för att lämna EU. De politiska eliterna i EU tar inte ett nej särskilt väl och vi börjar se folkens reaktioner på detta förhållningssätt ta form nu.

Här vill jag lägga in två citat som illustrerar arrogansen och de bedrägliga avsikterna från EU-eliternas sida. Från Jean Monnet till Jean-Claude Junker finns en tydlig kontinuitet. Monnet, en av EU:s grundare sade 1952 så här;

”Europes nations should be guided towards the superstate without their people understanding what is happening. This can be accomplished by successive steps, each disguised as having an economic purpose, but which will eventually and irreversibly lead to an federation.”

EU kommissionens ordförande Jean-Claude Junker sade 2004, medan han var premiärminister i Luxemburg, följande, som för att påvisa att han var samma andas barn;

”We decide something, leave it lying around and wait and see what happens. If no one kicks up a fuss, because most people don’t know what has been decided, we continue step by step until there is no turning back.”

De integrationsvänliga statschefer som är chockade över Brexit och som har varit en del av detta föraktfulla förhållningssätt gentemot folkens vilja borde se sig själva i ögonen. Vad trodde dom skulle hända, när de bara fortskred med integrationsarbetet samtidigt som de ignorerade alla negativa reaktioner? Brexit är det logiska svaret på detta agerande!

Det är uppenbart att samma européer som vill vara en del av den inre marknaden, ofta inte vill vara en del av den fördjupade politiska integrationen. Istället resulterar den bristande lyhördheten, bland EU-eliterna när det gäller denna ovilja bland folken att ställa upp på deras politiska visioner, i en vidgande klyftan mellan folk och styrande. Den opinionsundersökning som utfördes av SIFO bland svenska väljare efter beskedet om Brexit illustrerar detta. 52 % vill stanna kvar i EU, troligen definierat såsom jag gjorde ovan, mot 31 % som vill ur, medan 52 % anser att EU är på väg åt fel håll, mot 14 % som ser en ljus utveckling. Detta betyder troligen som sagt att de vill vara en del av det ekonomiska samarbetet, men att de inte gillar den pågående centraliseringen av makt till Bryssel.

Nu ska det bli intressant att se hur de pådrivande krafterna i EU:s integrationsarbete reagerar. Det finns en del röster som reagerar med lättnad över att britterna lämnar, då man identifierar en grundläggande spricka mellan britterna, som vill ha frihandel, å ena sidan och den kontinentala synen bland fransmän och andra som vill se en mer statsinterventionistisk och protektionistisk ekonomisk politik å andra sidan. Dessa personer menar att EU nu står mer fritt att integrera utan ett Storbritannien som hela tiden har lutat sig på handbromsen. Här undlåter man dock att se att några av de starkaste yttringarna av motstånd har, fram tills nu, skett på kontinenten. Hur ska man blidka denna opposition? Eller tänker man bara köra på som om ingenting har hänt? Oddsen talar då, enligt min mening, för att EU då spricker inom en inte allt för avlägsen framtid.

Om den maktfullkomliga arrogansen gentemot superstatsmotståndarna var en av de avgörande faktorerna i att frammana Brexit, så var EU:s policy att uppmuntra till och acceptera en stadig massmigration till kontinenten från Afrika och Mellanöstern den andra faktorn. Det råder inget tvivel om att detta är en policy som majoriteten av Europas folk inte vill ha. Ändå framskrider eliterna även här i otakt med sina befolkningar.

Dublinöverenskommelsen var väldigt dåligt genomtänkt, om den var avsedd att lägga hinder för massmigration, men det var den ju inte. Skulle någon på fullt allvar kunna tänka sig att Grekland, Spanien och Italien skulle ta hand om alla migranter som kommer till Europa? Det var givetvis underförstått att de skulle släppa igenom alla dem som egentligen bara ville fortsätta norrut.

Var det ett rimligt system där ett par länder i norr skulle kunna locka till sig hela världens mindre bemedlade, medan länderna i söder skulle få ta emot anstormningen? Givetvis inte. Systemet var aldrig tänkt att fungera. Då skulle inte dessa länder ha fått locka migranter som de andra inte ville ta emot. Då skulle man istället ha tagit fram en gemensam officiell policy. Då skulle en gemensam yttre gräns istället ha fått ett riktigt skydd av gemensamma krafter.

I själva verket så driver EU-eliterna en agenda, som stöds av centrala aktörer runt om i Europa, som går ut på att EU ska ta emot 50 miljoner migranter fram till år 2050, om inte förr. Den eftersträvade migrationen underblåses av migrationskontor nere i Afrika, där EU-byråkrater matar ut budskapet till afrikanerna att alla är välkomna.

Är det konstigt om de européer som inte är intresserade av denna framtid nu gör uppror mot EU:s migrationspolitik och går så långt att de vill bryta ut sina länder ur EU-samarbetet? De som har skapat denna migrationspoltik bär också ansvaret för att EU nu rämnar sönder!

Ett nationaldagsfirande utan svenska inslag

DEBATT

Det pågår varje år vilda diskussioner i samband med nationaldagen. Många svenskar känner en motvilja mot hur dagens officiella firande ofta utförs. Det handlar ofta inte om att fira det land vi har och dess historia. Istället använder man, framförallt i storstäderna, firandet till att lyfta fram det mångkulturella projektets inbillade välsignelser. Denna form av nationaldagsfirande kan man se exempel på i bilden av programmet för ett firande i Stockholm stads regi, som bifogats nedan. Uzbekisk dans, somalisk sång och Bollywood. Ingen nationalsång eller annat svenskt inslag så långt ögat kan se. Här finns uppenbarligen en väldig klyfta när det gäller vilket samhälle vi ska ha framöver som, enligt undertecknad, löper mellan majoriteten och en minoritet med mycket medial och således också politisk makt.

Mångkulturellt firande utan svenska inslag i Stockholm

Mångkulturellt firande utan svenska inslag i Stockholm

Dom ytliga uttrycken för kultur, såsom mat, musik och dans, är inte viktiga i sig när det gäller integration, men valet av att fira nationaldagen med dessa uttryck från folks hemländer är en indikator om i vilken riktning man vill föra samhället. Dessa ytliga uttryck bildar nämligen spegelbilden till det som sker på djupet när det gäller de essentiella uttrycken för en kultur, närmare bestämt de värderingar som kulturerna bär fram. Valet av att fira nationaldagen runt om i landet, primärt i just de invandrartäta områdena, med dessa ytliga kulturella uttryck från hemländerna istället för att visa de invandrade hur vi firar i Sverige, är att säga till dem att vi inte ens vill att de ska lära sig om vårt samhälle.

Budskapet blir ganska tydligt. Om vi inte vill väcka deras intresse för ens de mer lättillgängliga och ytliga dragen av vår kultur, varför skulle vi då vilja att de tar till sig de lite mer svårlärda och djupa värderingarna såsom vår syn på demokrati, yttrandefrihet och kvinno-, barn- och homofrågor? Budskapet är som sagt ganska tydligt: Fira inte med oss svenskar så som vi brukar, lär er inte om vårt samhälle och bli inte en del av oss! Detta, och med detta menar jag hela den mångkulturella modellen, har fått och kommer fortsätta att få dramatiska konsekvenser för samhällets sammanhållning.

Ett samhälle som inte tror på sin egen samhällsmodell och sina värderingar kan inte på något sätt hoppas på att få andra att tro på desamma. Stefan Löfven ger läpparnas bekännelse till detta samhälle, men han menar det inte, då bevisligen inte gör någonting för att i någon egentlig mening integrera de som har invandrat till Sverige. Istället vräks pengar på allt som verkar för social och kulturell splittring av samhället. Ingen ska behöva anpassa sig till de normer som fram tills nyligen har varit rådande i vårt land. Detta är den underminerande normativa mångkulturella vision som han saluför.

Det enda sättet att återskapa det sociala kitt som tidigare fanns i vårt samhälle är genom att de som har invandrat hit på alla sätt uppmuntras att bli en del av den svenska kulturen. De ytliga uttrycken för en kultur är i sig inte en faktor i integrationen, men det sänder helt fel signaler om de offentliga firandena av nationaldagen fylls med dessa etniska kulturyttringar. Det säger som sagt; att välkommen till Sverige, här anpassar vi oss efter er!

%d bloggare gillar detta: