Coronakrisen utnyttjas av globalister!

KOMMENTAR

Talesättet lyder: ”Varje kris är en möjlighet”. Så också när det gäller den nuvarande Coronakrisen. Det finns politiker och andra aktörer på den internationella arenan som tar varje chans att föra fram sina argument för, ja rent av kräva, en global överstatlighet med exekutiv funktion. Dessa personer kallar vi globalister, i korthet, men mer specifikt är de politiska globalister. För att skilja från ekonomiska globalister, som strävar efter att riva ner hinder för fri handel, och således påskynda den ekonomiska globaliseringsprocessen, vilken förvisso också har sitt eget momentum.

De ekonomiska och de politiska globalisterna överlappar förvisso ofta i sina gärningar. De stora ekonomiska globalistaktörerna är ofta stora multinationella företag, som inte vill se sin verksamhet förhindrad av nationens beslutanderätt. Den politiska globalisten har ofta samma bevekelsegrund, i meningen att han menar att det bästa sättet att få bort hinder för de multinationella, är att helt enkelt få bort staterna som sådana. Men även andra skäl än att få bort hinder för storföretagen finnes så klart, men så djupt in i den globalistiska ideologin ska vi inte dyka idag. Det räcker med att konstatera att det finns starka krafter som vill beröva statsmakten, folkens representanter, makt för att sedan föra över denna till en nivå som skulle bli ännu mer avlägsen, otillgänglig och icke-transparant än vad maktapparaten är i Bryssel, till exempel.

Klimatfrågan har länge nyttjats som ett slagträ av dessa globalister, som ett argument för statens otillräcklighet. Resonemangen har genomsyrats av förakt för demokratiska processer och folkvilja och har oftast landat i rop efter ett auktoritärt teknokratstyre på global nivå.

Bara för att ta några exempel: Den 24 mars 2019 skrevs en artikel i Expressen av en rad klimataktivister, där statsminister Löfven uppmanades att åsidosätta demokratin, för att kunna agera i enlighet med vad man ansåg att klimatet behövde. Pär Holmgren, som nu sitter i Europaparlamentet för MP, är ökänd för att ha sagt: ”Om jag blir statsminister skulle jag avskaffa alla val. Det finns inte tid för käbbel”. Denna attityd finns hela vägen upp i FN, vars program med klimatåtgärder, Agenda 2030, är full av inskränkningar i såväl individers grundläggande mänskliga rättigheter såväl som inskränkningar i statsmaktens befogenheter.

Och nu har vi alltså fått Corona på halsen. Sjuk- och dödstalen är svåra och utgör en påfrestning för sjukvårdssystemen, men ändock utgör Corona inget systemhot. Baserat på en del förslag, som jag ska diskutera här, så kan man dock ledas att tro det.

Många svagheter med det globaliserade ekonomiska systemet har blottats i och med Corona. Diversifiering av produktion kan vara en bra idé i normaltillståndet, men under krig och kris är den uppenbar svaghet att inte producera de nödvändigaste sjukvårdsprodukterna i sitt eget land. Den globala marknaden blir på så sätt första steget mot den globala staten, eftersom ropen efter en global makt som kan fördela produkterna kommer som ett brev på posten. Lösningen på problemet blir då ännu ett problem, det vill säga att vi därmed också förlorar vår demokrati. Det finns sundare sätt att överleva i en globaliserad värld, såsom att ha ordentliga beredskapslager av mat och andra nödvändigheter. Allt kan inte bygga på att en bräcklig ”just-in-time” kedja ska hålla. Kanske lär sig folket att ställa dessa krav på sina politiker nu?

Konsten att göra det mesta av en tragedi

 

Trots att Corona alltså inte, ännu i alla fall, har nått ens i närheten av de dödstal som världen fick uppleva under Spanska sjukan för hundra år sedan, har ändå tunga politiska aktörer nu gått ut med krav på en global politisk makt, med exekutiva maktbefogenheter. Två av dessa är de förra regeringscheferna i Storbritannien och Sverige; Gordon Brown och Carl Bildt!

Gordon Brown, som var premiärminister i en Labourregering 2007-2010, framförde en artikel i the Guardian att svaret på Coronakrisen är en Världsregering. Brown hävdar att krisen har varit så allvarlig och statsmakternas otillräcklighet av den dimensionen att det nu krävs en överstatlig makt, med exekutiva maktbefogenheter. Detta är ett oerhört drastiskt uttalande. En förutsägelse om ett sådant förslag, för bara något år sedan, hade renderat i en omedelbar foliehatt!

Detta förslag till åtgärd kommer inte ifrån en klarblå himmel, utan är resultatet av en långsiktig planering och tålmodigt väntande på rätt tillfälle, rätt kris, som kan utgöra fertil mark att plantera idén i.

Brown ser framför sig en världsregering, bestående av världsledare och experter, möjligen dragna från G20 och FN:s säkerhetsråd, som skulle få verkställande myndighet över världsomspännande insatser mot Coronaviruset. Denna regering skulle dels få makt över vaccin och tillverkning och distribution av läkemedel och utrustning, men också makt över såväl nationella centralbanker som nationell finansiell politik.

Dessa åtgärder hade varit oerhört långtgående, för att bara bekämpa ett virus, och hade inneburit ett slut på den nationella suveräniteten.

 

 

Brown försäkrar att denna världsregering bara skulle vara tillfällig och styra så länge de medicinska och ekonomiska effekterna är kännbara. Detta är mycket försåtligt, då de medicinska effekterna kan kännas av under flera år och nu hör man allt oftare att viruset kanske aldrig försvinner och de ekonomiska effekterna kan sitta i under mer än ett decennium.

Och när denna kris har lagt sig så kan man räkna med att det snart kommer dyka upp nya situationer som kommer anses kräva att denna världsregerings mandat förläng ytterligare. Om det saknas en sådan ny ”tillfällig” kris, så kan man räkna kallt med att klimatfrågan kommer brukas som skäl för att göra denna permanent. Klimataktivister har ju ropat efter en sådan i åratal och det stipuleras att en sådan krävs, i Agenda 2030.

Oavsett utfall, så handlar detta om tillvänjning. Debattartikeln handlar om att plantera idén i folks medvetande. Om det skulle gå så långt som att den realiseras och blir tillfällig, eller bara delvis genomförd, så har man uppnått två steg framåt och ett steg bakåt. Det vill säga en generalrepetition i väntan på en ännu värre kris då man verkligen kan genomdriva idén med full kraft. De globalister som, sedan det Andra Världskriget, bit för bit har flyttat suveränitet från staten till internationella organisationer, har inte tvingats att backa tillbaka denna utveckling ett enda steg. Jag kan således inte tänka mig att denna världsregering som Gordon Brown föreslår, skulle bli det minsta tillfällig.

Som ett brev på posten, kommer TRE dagar senare, vår egen ledande globalist, Carl Bildt, med ett ”eget” utspel i Sydsvenskan, i samma riktning. Inte lika uttalat och lite mer kryptiskt, men med samma andemening. Bildt menar att statsmakten har visat sig inkapabel att hantera Coronakrisen, trots att WHO och andra internationella organisationer inte har presterat bättre över lag. En av Bildts teser är, enligt manus, att eftersom den ekonomiska sfären har globaliserats så måste också politiken globaliseras. Samma argument som bakom EU:s politiska centralisering. Den ekonomiska integrationen skapar nya problem som bara kan lösas med mer integration, såväl ekonomisk som politisk.

Bildt säger att ”en ny global institution behöver både ha auktoritet och maktmedel för att kunna ingripa med den kraft som krävs för att hejda utbrott innan de tar fart”. Han påpekar, helt korrekt, att Kinas missgrepp, med att inte rapportera utbrottet i tid, har gjort situationen avsevärt värre än den hade behövt vara, men är det troligt att den Västvärldsorienterade globala kraft som han talar om, kommer lyckas inordna auktoritära Kina i sitt system? Högst osannolikt! Även om man lyckas, så vill man alltså lösa effekterna av ett odemokratiskt systems brister genom att skapa ett nytt odemokratiskt system som ersättning, men nu av globala dimensioner.


Budskapet att den politiska globaliseringen är en oundviklighet, är en stapelvara för en globalistisk debattör. Bildt skriver att ”virus lär varken börja bry sig om gränser eller anmäla sig i passkontroller” och således är det bättre att bara ge upp och skänka över all politisk makt, som nu har demokratisk legitimitet, till en allsmäktig teknokratregering? Vad han villigt bortser ifrån, i sitt absurda resonemang, är det faktum att man absolut kan stänga en gräns för ett virus. En del länder gjorde så med stor framgång. Det handlar bara om att agera i tid och med beslutsamhet. Således mer gränser, inte mindre! Man kan till och med upprätta tillfälliga ”gränser” inom ett land, genom att isolera platser där ett farligt virus har brutit ut.

Bildts genomskinliga ”lösning” blir att låta det spridas över hela globen, för att sedan ”behöva” hantera det med en global makt. Man får lätt intrycket att detta virus är medlet och världsregeringen målet i sig.

För en globalist som Carl Bildt, så är Corona mumma som en murbräcka för att bryta ner motstånd mot den ordning han tänker sig. Han utgjuter sig över att stater kan få fortsätta att beakta sina ”futtiga” säkerhetspolitiska hänsyn, i tider av en pandemi. Detta agerande är, enligt Bildt, ”helt oacceptabelt”.

 

Det unkna tankegodset

 

”Utförarna” inom globalismen är politiska eliter som styr men inte fullt ut kan kontrollera befolkningarna (ni vet, den här besvärliga folkviljan som man nu försöker måla upp som själva hotet mot demokratin) och som således tycker att det blir lättare att uppnå denna kontroll om de bara flyttar den politiska makten ännu ett steg längre upp. Ännu ett steg ur folkets räckvidd. Där kan man i tysthet genomdriva sina ambitioner. Såsom FN-avtalet om migration, som författades på ett sätt som stred mot folkviljan, i princip alla västländer, men ändå accepterades nästan överallt. Den gången gick det vägen, men när som helst kan ju en folkvald riksdag riva upp ett sådant avtal. Hemska tanke, va?

 

Henry Kissinger: En av globalismens riktiga tungviktare.

Bildt och Brown är samma andas barn, men fäderna är det äldre gardet av globalister såsom Rockefeller, Soros och Kissinger. Just Kissinger skrev en text på WSJ som går att läsa på hans egen websida, på den 3 april. Där orerade han om hur Coronaviruset skulle ändra den existerande världsordningen (den baserad på stater). Han förutspår att många länders befolkningar kommer att ha tappat förtroendet för sina nationella institutioner, i spåren av krisen, men utelämnar lämpligt nog, på vilket sätt de kommer dra slutsatsen att de internationella dito, med WHO och FN i spetsen, kommer att ha fånga att upp detta förtroende.

Kissinger är allt som oftast diffus nog att de som är införstådda förstår men de som inte är det missar vad han siktar mot. Hans tes kan kokas ned till att nationen inte har någon chans att ta sig igenom krisen, och således ska man istället utveckla en ”global vision”. I hans senaste bok, ”World order” (”Världsordning”) från 2015, som jag har i bokhyllan, är han likaledes diffus, när han talar om vad som ligger framför oss. Han orerar om att ekonomin är globaliserad, men att politiken inte ännu har hunnit ifatt. Lösningen ska ligga i att världens stater utvecklar en global kultur, med ett strukturellt och juridiskt ramverk, vars perspektiv och ideal för världsordning går bortom den enskilda statens horisont.

Låter det inte som en bra idé? Ordning och kanske fred i det globala politiska systemet! Tja…det låter nog lockande, men frågan är till vilket pris? Hur går det med demokratin, medborgarnas inflytande och insyn, när makten flyttas längre och längre ifrån dem? Och, vems värderingar är det som i så fall skulle vägleda en sådan här nyordning? Ska vi verkligen våga tro att det är någonting liknande våra svenska värderingar, eller ens demokratiska sådana, eller är det någonting mer liknande Kinas, Saudiarabien eller någonting som hämtas ur det unkna tankegods som idag allt mer växter sig starkt här i de djupa korridorerna i vår egen Västvärld, med en allt mer sned bild av hur en demokrati egentligen ska fungera och attityder till yttrandefrihet, personlig frihet och integritet som skrämmer fler än bara undertecknad. En global politisk makt skulle vara den perfekta platsen för att förädla sådana här nedriga föreställningar om hur framtiden ska formas, så långt som möjligt bort från den lilla människans räckvidd.

Om Kissinger ofta är diffus i officiella sammanhang och publikationer så är han troligen mer öppen med sina tankar i de slutna sällskapen. Enligt schweizaren Michael Ringier, koncernchef för Ringier Inc, har han en inspelning som han gjorde av Kissingers tal vid Bilderbergmötet i Evian 1992, där denna säger följande:

”Idag skulle Amerika bli upprört om FN-trupper gick in i L.A. för att återställa ordningen (syftandes på raskravallerna i L.A. samma år). Imorgon kommer de vara tacksamma. Detta är speciellt sant om de får veta att det fanns ett externt hot, vare sig verkligt eller förkunnat, som hotade oss. (-) När detta scenario rullas upp, kommer individuella rättigheter att villigt ges upp mot säkerställandet av deras välbefinnande, som deras världsregering kommer (utlova) ge”.

Låter det bekant? Det finns alltid anledning att ifrågasätta sådana här utsagor, men när scenariot passar så väl in på det som sker nu och åtgärderna som Brown och Bildt föreslår, så finns det skäl att beakta.

Strävan mot en världsregering går långt tillbaka i tiden. Åtminstone till tiden för det Andra Världskriget. Och ofta inte uttryckt i så mjuka termer, utan mer med tanken att denna skulle genomdrivas med hårda nypor. James Warburg, son till CFR-grundaren Paul Warburg, och rådgivare till den förra presidenten F.D. Roosevelt, redogjorde i ett vittnesmål till den amerikanska senatens Utrikespolitiska utskott (Foreign Relations Committee) 17 feb 1950 för tanken med dessa ord:

”Vi kommer att få en Världsregering vare sig ni tycker om det eller inte, genom erövring eller samtycke.”

Anmärkningsvärda ord, från en person som verkligen befann sig i den innersta kretsen.

Samma år som Kissinger tillskrevs det uppseendeväckande uttalandet ovan, 1992, uttalar sig Bill Clintons vice utrikesminister Stobe Talbot i Time, i enlighet med att stater snart är passé och att alla snart kommer erkänna ”en enda, global auktoritet”. Han fortsätter, märkligt nog eftersom han representerar en stat och dess folk, med att säga att ”nationellt självbestämmande var inte en så bra idé trots allt”.

Att globalister av denna kaliber skulle existera, har länge hävdats vara en konspirationsteori, men här står framför oss; två f.d. regeringschefer på folkligt mandat, som en gång representerade sina medborgare, vilka genom sina gärningar sätter tryck bakom orden jag ovan har citerat, när de hävdar att staten inte räcker till längre, som yttersta myndighet, utan ska ersättas av en världsomspännande makt. Denna makt, som lovar guld och gröna skogar, men som i realiteten inte bryr sig om dig och mig, utan istället skulle komma att representera globala företag och som hade gjort allt för att sudda ut våra friheter. Låt oss se till att göra vad vi kan för att motverka sådana krafter.

Det tragiska är att staten en gång var folkets representanter, och satt på vår sida av gungbrädan, och agerade på så viss motvikt till storkapital och finansiella intressen. Nu däremot, är flertalet statsmakter och politiska elitgrupperingar i Västvärlden duperade av dessa krafter som strävar mot en politisk globalisering och sitter på deras sida av gungbrädan. Möjligheterna för folket, för var och en som vill slå fast sina rättigheter och värna vår demokrati, är således så mycket sämre nu än för några decennier sedan. Om folk i allmänhet inte får upp ögonen för vad politisk globalisering är och innebär för våra liv, så finns det noll och ingen chans att på sikt lyckas motverka planer såsom de som Brown och Bildt propagerar för.

75 år sedan krigsslutet i Europa: Vår aningslösa bild av kriget och hur den har format vårt samhälle!

ESSÄ

Den 8:e maj 2020 är det 75 år sedan det Andra Världskriget upphörde i Europa. Således en anledning att fundera lite runt detta Världskrig. Är den bild vi har fått oss till dels riktig? Jag tycker att det finns anledning att ifrågasätta epitetet ”det Goda kriget” om denna europeiska katastrof. Epitetet kommer från det faktum att de Allierade kämpade emot en expansiv auktoritär regim och det faktum att kriget ledde till befrielsen av judarna. Därmed har allt man gjort fel, ansetts som borttvättat. Historien har vittvättats genom en lavin av böcker och filmer, där man undviker alla känsliga ämnen. Ta som exempel filmen ”Infödd soldat”, där man glorifierar de nordafrikanska soldaterna i fransk tjänst, men lämpligt nog helt undviker hur de våldtog sig igenom Europa. Anthony Beevor var en av de första att lyfta fram ryska krigsbrott, men han skrapade bara på ytan. Under denna ligger en berättelse om Stalins riktiga agenda i kriget och vilar. Idén om ”det Goda kriget” blir ganska svårköpt när man beaktar att den riktiga vinnaren på den europeiska krigsskådeplatsen var det likaledes auktoritära Sovjetunionen. Det enda som särskiljer dessa två auktoritära giganters handlingar är berättelsen om förintelsen. Hur ohyggligt det än må ha varit så får judarna ursäkta, men det var många som led och inte bara nazisterna som agerade bödlar. Dödsfabrikerna i Sibirien stod inte Auschwitz långt efter i grymhet och skördade dessutom långt fler offer.

Sovjetunionen under Lenin och Stalin, mördade i runda tal 20 miljoner människor från revolutionen, genom det andra världskriget, till och med Stalins död. Det ena massmordet talar vi som besatta om, men det andra nästan inte alls. Varför? Svaret är att segrarna skriver historien och eftersom Sovjetunionen var en av segrarmakterna hade därmed även kommunisterna möjligheten, men beredvillig hjälp från Väst, att rentvätta sin historia. Se på Sverige som exempel. Vi var inte en part i kriget. Ingenting utspelade sig här. Ändå talar vi och skriver bara om nazismens brott och knappt något om kommunismens. Vi har museiutställningar och kampanjer (Forum för Levande Historia) som ska avskräcka någon från att gå den nazistiska vägen igen, men INGEN försöker avskräcka någon att gå den röda vägen igen, vilken har dödat fler människor under 1900-talet (100 miljoner) än någon annan ideologi någonsin har.

Således är syftet idag att tala om det få talar om och ännu mer sällan på ett samlat sätt. Fokus ligger, naturligt nog på Sovjetunionens brott och konsekvenserna idag av att vi har avstått från att lyfta fram dessa, men även på de missgrepp som de Västallierade stod för.

 

Historierevision

 

Det är ett känsloväckande ord. Blott tanken på att ens sedan länge inlärda föreställningar står inför en utmaning, brukar väcka omedelbara negativa känslor. Det stora flertalet vill inte gå igenom den intellektuella process som en revision av ens föreställningsvärld innebär. Det kan vara plågsamt. Jag är den första att instämma i detta, eftersom jag har gått igenom en sådan själv. Detta är ett försök till en liten revision, men inte vad gäller fakta, eftersom allting jag kommer skriva nedan redan är fakta, men dock något av en revision när det gäller bilden, värderingen, av det historiska skeendet.

Det är absolut inte min avsikt att här försöka ändra på bilden av Nazitysklands handlingar och dåd, eller på något sätt förminska dessa, så sitt lugnt i stolen. Dock vill jag rucka på bilden av ”det Goda kriget”. Föreställningen att det utspelade sig mellan en alltigenom god och en ond sida. Det andra världskriget var det pragmatiska kriget. Kriget där man ruckade på alla moraliska principer, där man svek löften och förpliktelser och där man på båda sidor utförde horribla krigsbrott. Jag skulle snarare beteckna det som ”det Smutsiga kriget”. Ett krig som förstörde centrala Europas kulturskatter och fullkomligt slet hjärtat ur oss européer. Vilket även nu, 75 år senare, visar sig genom vår moraliska och själsliga tomhet och  vilsenhet, vår avsaknad av en naturlig inre kompass och en sund självbild. Kanske mest av allt så validerade kriget bilden av kommunismen som en rumsren ideologi, vilket vi ännu idag inte kan få ur våra huvuden.

Roosevelt kallade Stalin kärleksfullt för ”Uncle Joe” och Churchill sade; ”Om Hitler invaderade helvetet så skulle jag kunna säga någonting fördelaktigt om Djävulen, i Underhuset.” Under kriget tog de ideologer som från 20-talets och framåt formade det som vi idag kallar för ”kulturmarxism”, sin tillflykt till USA. Där kom de, accepterade som de var eftersom kommunismen nu var en ”god” och allierad ideologi, att snabbt sprida sin underminerande ideologi på amerikanska universitet. Därmed lades grunden för den vänsterdominans som i våra dagar kan observeras på amerikanska universitet, och från 60-talet och framåt även på våra europeiska högre lärostäten. Vinnarna skriver alltid historien och därför har den enda man som försökte motverka denna kommunistiska infiltration av USA, senator Joseph McCarthy, målats upp som en fanatisk Don Quijote. Saken är dock att han hade rätt och jag är övertygad om att historien kommer att ge honom återupprättelse.

Det andra världskriget utkämpades mellan å ena sidan en grupp auktoritära stater och å andra sidan en auktoritär supermakt och den västliga demokratierna. Den senare omaka alliansen gjorde att demokratierna drog sig själva i smutsen och kanske hade detta en roll att spela när det gäller hur kriget fördes av västmakterna de två sista åren. För snyggt var det inte. Det finns säkerligen många som läser detta som tycker att jag inte beaktar att utan Sovjetunionen så hade Tyskland vunnit kriget och att det var nödvändigt att hjälpa dem och stötta dem så mycket det gick och därefter kompensera dem för deras lidanden.

 

Pakten som möjliggjorde det Andra Världskriget, genom att Tyskland fick ryggen fri, undertecknas av Sovjetunionens utrikesminister Molotov.

Saken är dock att denna invändning utgår ifrån en felaktig premiss: Sovjetunionen var en aggressiv makt som inte kämpade för någon annan än sig själv. Krocken mellan de två kontinentala auktoritära giganterna Tyskland och Sovjetunionen var ödesbestämd, eftersom Tyskland hade satt sig för att expandera österut för att skapa ”livsrum” för tyskarna, medan Sovjet hade satt sig för att expandera västerut, för att sprida revolutionen och utvidga partiets makt. Västmakterna gick emellan, för att skydda Polen, men hade lika gärna kunnat hamna i krig med sovjeterna 1939-40, angående Finland, då det fanns sådana tankar. Egentligen var det Andra Världskriget i Europa två separata krig med helt olika agendor. Sovjet ville expandera västerut och de Västallierade ville hindra Tyskland. Det fanns ingen anledning att tänka att Sovjetunionen skulle kompenseras för ett lidande som var resultatet av ett krig som de själva hade haft en avgörande roll i att sätta igång (Molotov-Ribbentrop avtalet).

Hur synd det än var om deras egen civilbefolkning som kom i kläm, så kunde detta inte avhjälpas genom att straffa civila i Polen, Estland, Lettland osv. Det var inte dessa ryska civila som fick något ut av Sovjetiska landvinningar. Istället gick dessa till den röda partieliten.

Det var inget fel i att samverka med Moskva i förandet av kriget, men denna samverkan borde ha skett med en kall hand. Det fanns ingen anledning att skänka bort Central- och Östeuropa i deras händer i slutet av kriget, och därmed belöna dem med de krigsmål som ursprungligen hade bidragit till att sätta igång kriget i första skeendet. Västmakterna skulle ha stått för en återgång till förkrigstida gränser, tillåtit en tillfällig Sovjetisk ockupationsstyrka i östra Tyskland och krigsskadestånd, men utöver detta kräva sovjetiskt tillbakadragande till gränsen före september 1939, uppbackat med Atombomben.

Många glömmer, i en sådan här diskussion, att USA höll en enorm trumf över ryssen i och med detta massförstörelsevapen. Röster höjdes faktiskt för en hård linje och vid behov, ett fullskaligt angrepp för at driva dem tillbaka ur Centraleuropa. Churchill var en förespråkare. Patton en annan. Det drogs upp detaljerade planer, vid namnet ”Operation Unthinkable”. Och faktum är att med kärnvapnens hjälp, så hade man troligen inte ens behövt utföra denna plan, utan det hade räckt med villigheten och ett trovärdigt hot. Sovjetunionen var fullständigt utpumpat vid det laget och USA hade precis börjat. Men 1945 var det för sent att börja skramla med vapnen. Då hade man redan myst med ”Uncle Joe” i flera år redan.

Nej, signalen att man i Väst inte tänkte acceptera en autokratisk ockupation av Centraleuropa istället för en annan, skulle ha skickats redan 1940-41. Eller senast 1943. Men viljan och ryggraden fanns inte. En förklaring till denna avsaknad är den, ovan nämnda, kommunistiska infiltrationen. Kommunister fanns överallt i Roosevelts administration. Såsom kommunisten William Bullit, som inför kriget var ambassadör i Frankrike och Roosevelts personliga sändebud till Europa. Hans administration var nerlusad av sovjetiska agenter, som rapporterade till och tog order från Moskva. Den mest upphöjda av dem var Harry Dexter White, som var vice-finansminister under Morgenthau. Öppnade sovjetiska arkiv bekräftade detta, som många länge vetat, som ett faktum. White skapade ett omfattande nätverk av agenter, som kom att utgöra en osynlig hand bakom många av Roosevelts beslut. Inte minst det mjuka och eftergivna hanterandet av Sovjetryssland.

 

Lärdomar

 

Traditionella lärdommar från kriget brukar vara dessa två: Bruka aldrig eftergiftspolitik mot en aggressiv makt och låt aldrig anti-demokrater använda demokratin för att göra slut på densamma.

Den första lärdomen glömdes bort redan innan kriget ens var två veckor gammalt och på det spåret har det fortsatt. Eftergiftspolitiken gentemot Sovjetunionen inleddes redan när man, efter det att man svarat upp mot Hitlers invasion av Polen, sedan följde upp detta med inaktivitet när det gällde Sovjetunionens invasion av samma land och sedan även Finland 1939 och vidare efter kriget när Stalin krävde och krävde och fick allt han ville ha. Demokrati och frihet, som man sade sig kämpa för, flög rakt ut genom fönstret. I dagens samhälle har vi fortsatt på samma spår gentemot dem muslimska världen, när vi har böjt oss inför hoten om oljeblockad på 70-talet och följaktligen rullat ur mattan för islam. Dag för dag kan vi se hur våra västerländska regeringar böjer sig baklänges, ställda inför hoten från det politiska islam. Detta för oss smidigt över på frågan om antidemokrater som verkar inom demokratin.

Min tilläggslärdom blir: Låt inte kommunister definiera vilka som är fascister! Stalin visade vägen för hur begreppet skulle missbrukas, när han påstod att det Finland som hans röda armé invaderade 1939, var fascistiskt. Ja, ni läste rätt: Fascistiskt! Allt som är emot kommunismen är fascism i deras ögon. Således: Låt aldrig en anti-demokrat definiera vad som är demokrati.

 

Den sovjetiska invasionsarmén möts upp av tyskarna i Polen 1939.

 

Dubbelmoralen

 

Jag skriver ovan att det Andra Världskriget, var det smutsiga kriget, till skillnad från ”det Goda kriget”. Orsaken är att för att det ska kvalificera som ”det Goda kriget”, så finns det anledning att förvänta sig att de Allierade sammantaget agerade på ett sätt som distinkt särskiljer dem ifrån den kraft som de bekämpade. Det faktum att tyskarna gjorde sig skyldiga till brott, legitimerar inte alla de brott man utförde mot allt vad konventioner och normal moral och etik heter, i kampen mot dem. Det går inte att upprepa nästan alla Tysklands krigsbrott, förutom förintelsen, och sedan utropa sig till god och intaga på den moraliska högterrängen. Låt mig nedan exemplifiera:

Aggressionskrig:

I Nürnberg dömdes tyska ledare, korrekt, för brotten ”Planerande av anfallskrig” och ”Brott mot freden”, men där sitter bland domarna representanter för samma Sovjetunionen, som planerade och utförde angreppskrig mot fredliga Polen, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Rumänien. Det blir till något av en parodi på rättvisa!

Reviderar gränser medelst våld:

Tyskland ville ändra gränsen visavi Polen medelst militärt våld, vilket var själva den utlösande faktorn för Världskriget, men 1945 fick Sovjetunionen, med våld, genomföra den största gränsrevisionen i Europa sedan frederna i Versailles och Saint Germain, när man flyttade den sovjetiska gränsen halvvägs in i Polen och den polska långt in i Tyskland.

Lebensraum:

Nazityskland ville ordna lebensraum (livsrum) för det tyska folket i Central- och Östeuropa. Kriget slutade med att Stalin ordnade utvidgat livsrum åt (främst) det ryska folket. Folkfördrivning av miljoner tyskar genomfördes, vilka ersattes av ryssar, där ryssar aldrig har bott tidigare. Såsom i enklaven Kaliningrad (f.d. Östpreussen). Vidare fördrev Stalin tiotusentals balter och förde in hundratusentals ryssar i deras länder, i syfte att förryska området.

 

En tysk pojk sörjer sin mor och syster, som har våldtagits och sedan mördats av röda armén.

 

Krigsbrott:

I Nürnberg var en åtalspunkt; ”Brott mot mänskligheten, det vill säga mord, folkmord, förslavande, deportation och andra inhumana gärningar mot civilbefolkning före och under kriget, eller förföljelse på politiska, rasliga och religiösa grunder.” En del har redan berörts ovan, men vidare kan man konstatera att 600.000 tyska civila mördades direkt, eller indirekt genom köld eller i koncentrationsläger (100.000), under den etniska rensningen av Tysklands östra delar. 2.000.000 tyska kvinnor, från 8-års ålder och uppåt, våldtogs också av den röd arméns soldater.

Viktigt att konstatera här är att detta inte var enbart resultatet av spontana lustar, utan även som ett resultat av direkta direktiv.

Sovjetunionens propagandaminister, Ilya Ehrenburg, lät trycka upp miljoner flygblad som delades ut till den röda armén. På dessa stod:

”Döda tyskarna, var du än finner dem! Varje tysk är vår dödsfiende. Visa ingen nåd för kvinnor, barn eller de äldre. Döda varje tysk. Utrota dem!”

Det finns en hel serie sådana här flygblad. I ett annat står att ”tyskarna är inte människor” och att ”ingenting i Tyskland är oskyldigt”. ”Döda en tysk varje dag” och väntar du på strid, ta tillfället att ”döda en tysk före striden”. Så här fortsätter det. Hur kan detta inte vara ett krigsbrott?

Här kan man även konstatera att Frankrike inte gjorde mycket för att hindra sina Nord- och Västafrikanska soldater från att våldta sig hela vägen genom Italien och Tyskland. Inte ens fransyskorna skonades heller detta öde, under Frankrikes befrielse. När andan väl är ur flaskan, som man säger. Bara för att ta några exempel: Dessa ”fransmän” våldtog i bara Stuttgart 5000 kvinnor…..och 8 män. I den lilla staden Vailhingen, med en befolkning på 12.000, våldtogs hela 500 kvinnor av de ockuperande marockanerna. I en by i Italien, med 2500 invånare våldtogs hela 700 kvinnor. En nästan ofattbar siffra. I hela Italien våldtogs ca 7000 kvinnor, medan 800 män som försökte skydda dem, mördades. Detta alltså under en period då Italien hade gått över till den allierade sidan.

Amerikanerna var inte mycket bättre, trots den rosaskimrande bild som ofta ges i Hollywoodfilmer. Redan i Frankrike tog de för sig av kvinnor, efter behag. Förbittrade fransmän har berättat en avvikande bild av vad som hände under befrielsen. Runt 3500 fransyskor våldtogs av amerikanska soldater, enligt uppgift. Likadant fortsatte det i Tyskland. I filmer ges bilden av tyska kvinnor som slänger sig över jänkarna, och en del sanning ligger det i det. Inte sällan i historien har kvinnor uppvisat en bristande grupplojalitet, även under ockupation, men den stora bilden är en annan. Tyskarna gick länge på svältransoner, vilket drev tyskor att sälja sig för en bit mat eller lite chockad, för att överleva. Detta utnyttjande av en utsatt position, skulle jag kategorisera som en inhuman gärning.

Amerikanerna gjorde sig även skyldiga till tortyr av krigsfångar. Bland annat när man ville framtvinga erkännanden från misstänkta för Malmedymassakern, då man kastrerade ett femtiotal Waffen-SS soldater. Samma sak skedde när man ville framtvinga erkännanden inför Nürnbergrättegångarna. En röd tråd kan dras till våra tiders ”utökade förhörstekniker”.

 

De ansvariga för morden på 22.000 polacker i Katyn, har aldrig fått möta någon rättvisa!

Ansvariga tyskar straffades rätteligen för massakrer såsom den på judar i Babi Yar och de som dödades i koncentrationslägren, men samtidigt kan man konstatera att ingen ryss ställdes till svars för massakern vid Katyn, där 22.000 polska officerare och intellektuella sköts ihjäl och slängdes i massgravar. Ingen har ställts till svars för alla de polacker, tyskar, balter, kosacker m.fl som skickades till Sovjetunionens egna koncentrations- och arbetsläger i Sibirien under och efter kriget, där otaliga miljoner dukade under.

 

Krigsfångar och Slavarbetskraft:

Tyskland använde miljoner ryska krigsfångar som slavarbetskraft, såväl som judar och andra civila. Detta var ett uppenbart krigsbrott, då så hög andel dog, även om Sovjetunionen faktiskt inte hade skrivit under Genevekonventionen som reglerar hanterandet av krigsfångar. Sovjetunionen svarade givetvis med samma mynt, när man förde mellan 4 och 5 miljoner tyska krigsfångar och infångade civila till Sibirien för att likaledes slita som slavarbetskraft. Runt 90 % kom aldrig hem igen. Detta är ganska välkänt, men mindre känt är hur de Västallierade hanterade sina tyska krigsfångar.

Eftersom både Tyskland och de Västallierade hade skrivit på Genevkonventionen, så hanterade tyskarna faktiskt sina tagna fångar väl. De utfodrades och huserades bra. Ingen ifrågasätter detta! Amerikanska röda korset rapporterade att 99 % av de amerikanska krigsfångarna i Tyskland överlevde kriget. Det som stör bilden av ”det Goda kriget”, kanske mest av allt, vid sidan av terrorbombningarna och de ryska övergreppen, är just hur de allierade kringgick de konventioner de hade skrivit under och som till och med Tyskland hade efterlevt, i relation till specifik dem i alla fall.

Eisenhower skapade en ny kategori för de tyska krigsfångarna, vilka kategoriserades som ”Avväpnade fiendestyrkor” (Disarmed Enemy Forces, DEF), istället för det sedvanliga ”Krigsfångar” (Prisoners Of War, POW). På så sätt slapp han följa Genevekonventionen och få lägren inspekterade av Röda Korset och på så sätt slapp han att släppa dem fria när krigshandlingarna avslutats, vilket jag ska komma till nedan.

Det hela för tankarna till våra egna tiders omdefinition av krigsfångar som ”olagliga stridande” (unlawful enemy combatant) under Bush tid som president.

De tyska DEF:s samlades på taggtrådsomgärdade ytor, oftast helt utan byggnader, utan skydd mot elementen annat än några fåtal minimala tält i bästa fall och utan toaletter. Soldaterna svältes medvetet av Eisenhower, eftersom de amerikanska förråden var överfulla, men tyskarna fick, som en uttryckte det, ”äta gräs” och annan människootjänlig föda, såsom soppa på fågelfrön och mycket lite att dricka. Tiotusentals, kanske rent av fler, dog under månader av denna behandling och enligt en rapport från Figaro var lägren fylld av ”levande skelett” och folk ”dog i mängder av undernäring”. Många reducerades till bara 45 kg och invändande amerikanska militärer jämförde förhållandena med koncentrationslägren.

 

Ett av Eisenhowers DEF-läger (här kallat POW-läger, av ren ignorans), där så många dukade under.

 

Montgomery och Patton, till deras heder, vägrade deltaga i detta och släppte omgående sina fångar. Även Omar Bradley försökte, men följde sin kontraorder från Eisenhower, som verkligen hatade tyskarna. ”Det är synd att vi inte kunde ha dödat fler (av tyskarna)” sade han efter krigsslutet. Kanske fanns den tanken med i behandlingen av de tyska krigsfångarna? Tyska civila hindrade att dela med sig av sina egna svältransoner, till krigsfångarna och till och med när Röda Korset försökte ingripa med en försändelse av mat från Schweiz, så hindrades de att leverera maten.

Ett syfte med definitionen av de tyska krigsfångarna som DEF:s, var att kunna använda dem som slavarbetskraft. Precis det som Tyskland hade gjort mot ryska fångar (som i.o.f.s. inte stod under konventionens beskydd), vilket man också hade dömt folk för i Nürnberg. Att Sovjet gjorde på detta sätt, är en sak, men att de västallierade på detta sättet ryckte undan sin egen moraliska legitimitet, är svårbegripligt. Krigsfångar får inte enligt konventionen, sättas i arbete, och ska släppas fria så fort krigshandlingarna har upphört. Istället för att vara föredömen när det gäller moral, etik och laglighet så drevs man av hämnd. Framförallt Frankrike, som behandlade sina fångar riktigt uselt. Frankrike kom att hålla 680.000 tyskar som slavarbetskraft, medan USA och Storbritannien vars ca 460.000, i minst ett års tid. Under denna tid hyrde Franska staten ut dem till civila och tjänade på så vis 50 miljarder francs/år.

Terrorbombningarna:

Jag avser att snart skriva en separat text om bombkriget mot Tyskland, så detta får bli att avkortat resonemang. Det räcker med att här konstatera att de omfattande bombningarna mot de tyska städer (160 av de större förstördes i grunden), som uttryckligen syftade till att döda så många civila som bara möjligt, otvivelaktigt är ett krigsbrott. Bruket av brandbomber skapade brandinfernon som döda tiotusentals, om inte fler, på platser som Hamburg och Dresden, som inte står effekten av atombomberna långt efter.

 

Inte Treblinka, utan Dresden.

 

Totalt dödades uppemot en halv miljon civila tyskar av bomberna. Tvister pågår dock om vilka siffror som ska anses gälla. Anmärkningsvärt är att det var fler fransmän som dödades av allierades bombare (67.000), än britter som dödade av tyska bomber och raketer (60.000).

Till skillnad från atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki, som syftade till att förkorta kriget, så var brandbombningen av Dresden, blott månader från krigsslutet i en stad helt berövad industrier som kunde påverka krigsförloppet, en fråga om oproportionerlig hämnd. Att förinta en kulturskatt som Dresden så lättvindigt och utan militärt syfte var djupt omoraliskt. Vi talar idag om rimliga svar på handlingar i krigstid, och då får man konstatera att britterna och amerikanerna fällde 10 ggr fler bomber på Tyskland än vise versa. Detta trots att man själv upplevt att det gav liten effekt på ett lands stridsvilja. Snarare stärkte den. En mindre del av bomberna nådde militära mål, och dessa fick effekt. Inte minst på framställningen av syntetisk olja.

Man kan undra vad som hade hänt om hela bombarsenalen hade riktats in på dessa militära mål, istället för att vägledas av hämndbegär?

 

De ohyggliga effekterna av brandbomberna, som skapade en sådan hetta att folk koktes ihjäl i sitt eget kroppsfett, eller torkades till mumier, som här på bilden.

 

Slutligen

 

Många som läser den här texten, invänder säkerligen med att Hitlerregimen gjorde sig skyldig till liknande och värre. Detta är tveklöst ett faktum, men handlade kriget om att stå upp för någonting bättre, eller handlade det om att sänka sig till samma nivå? 

Det jag tycker är intressant, när man funderar över vad som var rimligt att göra mot tyska civila och krigsfångar, under och efter kriget, är vilken skuld man anser att de har för Hitlers krig. Det är ett historiskt faktum att Hitler bara fick runt en tredjedel av de tyska rösterna i det sista fria val 1933, där han fick makten. Detta åberopas ofta i andra sammanhang, men sällan hör man det i diskussioner som denna.

Om en majoritet av tyskarna inte valde Hitler till makten och inte heller kunde påverka den riktning landet tog under de 13 år som landets styrdes auktoritärt, hur kan man då anse tyskarna kollektivt ansvariga för tyska krigsbrott och brott mot judar med flera?

Fanns det inte all anledning att från, åtminstone de Västallierades sida, från 1944 och framåt, föra ett så rent krig som möjligt och att agera så hedervärt som möjligt efter kriget, med argumentet att man faktiskt kom för att befria tyskarna från en autokratisk regim?

Det är troligen sant att Hitler under fredåren vann stöd av fler tyskar än de ca 33 % som röstade honom till makten, tack vare det ekonomiska uppsving han skapade, men hur skulle dessa personer kunnat veta att det hela skulle leda till krig. Hitlers retorik, riktad mot tyskarna, var hela tiden fylld av löften om fred.

I summering, så anser jag att man kan säga att det Andra Världskriget var ett rättfärdigt krig, men att det tyvärr till stora delar bedrevs på ett smutsigt och nedrigt sätt. Vi måste vara ärliga mot oss själva när vi betraktar detta krig och dess efterspel. Det var ett misslyckande för Västvärlden att dels föra kriget på det viset mot de civila, men även i underlåtelsen att leva upp till den ursprungliga förpliktelsen att skydda Polen, som man till slut i alla fall skänkte i Sovjet-tyranniets händer. Alla de polska soldater som i de allierades arméer hade stridit för frihet och demokrati, blev snuvade på konfekten i ett lömskt stormaktspolitiskt spel. Ovärdigt, var det!

Man kan undra, när allting summeras, vad skillnaden var (om vi för en stund bortser ifrån förintelsen), mellan en tysk ockupation av Centraleuropa och en rysk? Frankrike och Storbritannien gick i krig för att hindra en auktoritär stats övertagande och koloniserande av denna region, men fick avrunda kriget med att acceptera en annan auktoritär stats övertagande och koloniserande av densamma. 40 år skulle denna ockupation vara, till stort förtret och skada för Centraleuropas invånare.

De Västallierades kapitulation och inför kommunismen fick oerhörda konsekvenser för de 75 år som har följt sedan dess. Vi har fått uppleva en terrorbalans, med ett permanent hot om kärnvapenutrotning, otaliga proxykrig runt om i världen och politisk instabilitet och sist men absolut inte minst, en legitimering av kommunismen som en av den goda sidans styrkor, vilket har möjliggjort en infiltration av våra samhällen som till stor del idag formar vår föreställningsvärld och vår, ja, värdegrund. Denna värdegrund har öppnat dörren för massinvandring, kulturrelativism och annan subversiv intellektuell verksamhet som idag har gjort våra samhällen svaga, berövade en sund självbild och ett sunt självförtroende.

%d bloggare gillar detta: