Ett blodigt år

KOMMENTAR

Terrordådet i Berlin sätter punkt för vad som har varit ett blodigt år i Europa! Dussintals attacker, stora som små, har förvandlat Europa till en arena för ett jihad som har växt sig starkt under de senaste tre åren. Resultaten av attackerna räknas långt från bara i form av döda människor, utan kanske framför allt i form av en växande osäkerhet och en oro för framtiden. Debattörer på vänsterkanten vill hela tiden förminska det som sker genom att peka på företeelser som dödar långt fler varje år, såsom trafikolyckor och dylikt. Jag tror att få köper detta resonemang. Det är en avsevärd skillnad mellan dödsfall som är slumpmässiga och dem som har orsakats av en grupp personer boendes mitt ibland oss som har för avsikt att förvandla våra samhällen till teokratier genom att döda så många som möjligt av oss på de mest horribla sätt. Fruktan för våra liv ska få oss att underkasta oss. Dådens gruvlighet ska locka fler anhängare till ”den sanna läran”, en antagande som i sig är ganska talande.

Det stegrande antalet terrorattacker i Europa under 2014-16 vittnar om att de av oss som pekade på svårigheterna med att få två så vitt skilda civilisationer att samexistera fredligt, hade rätt. Samtidigt träder den ena efter den andra av problemförnekarna fram för att deklarera att ”jag var naiv”. Samtidigt som bara en liten majoritet utför dessa våldsdåd, är det belagt med med stor säkerhet att mellan 40 och 50 % av muslimerna i Nordvästeuropa hyser radikala värderingar samtidigt som det finns tydliga indikatorer på att uppemot en tredjedel av muslimerna i samma region rent av vill att islam ska göra slut på väst, vilket jag skriver om i den nya antologin ”Haveriet”.

I Tyskland klandras nu Angela Merkel för de döda i Berlin. Hennes förfärade försvarare säger att det absolut inte finns ett samband mellan flyktingströmmen till landet och den terror som nu drabbar tyskarna. Är det verkligen så? Lastbilsmördaren i Berlin var en flykting som kom 2015. Båda terrorattackerna som skedde i Tyskland under juli 2016 var utförda av flyktingar. Knivmannen på tåget såväl som bombmannen i Ansbach. Samma gäller för ett antal andra attacker, planerade såväl som utförde under de senaste åren. Två av attentatsmännen i Paris till exempel kom som flyktingar.

Frågan som hänger i luften är; har politiker inget ansvar för sina handlingar längre? Ska denna ovilja att se handling och verkan ses som en växande ovilja att ta konsekvenserna av sitt handlande inom politikerklassen. Merkel öppnade dörrarna och nu när tyskar blir utsatta från allt från taharrush till terrordåd så finns det inte den minsta tanke på att ta ansvaret för dessa händelser. Inte ens när de de facto är direkta konsekvenser av politiska beslut från högsta ort.

Det handlar inte om, som vänstern gärna uttrycker det, att ”ställa människor emot varandra”. Det är inte flyktingarna som överlag ska klandras för dessa dåd. Det är politiken. De öppna dörrarnas politik! Det är kravlösheten och naiviteten i att släppa in alla som knackar på dörren oavsett vad man vet eller inte vet om dem som knackar. Man kräver inte ens identiteshandlingar. Det är detta agerande som ska klandras och den som mest av alla är ansvarig är Angela Merkel. Men hennes definition av ansvar skiljer sig som bekant lite från den gängse definitionen av ordet.

Det minsta man kan säga om kopplingen mellan jihad-terrorn och problemen med att anpassa de muslimska invandrarna och deras efterföljare till det europeiska samhället å ena sidan och den senaste toppen i flyktingvågen under 2015 å andra sidan är detta: Om problemen vi har i Europa bygger på svårigheten med att anpassa outbildade, eller rent av svårutbildade, unga män från den muslimska världen som hänfaller till kriminalitet vid utslagning och/eller söker tryggheten inom ett aggressivt islam; på vilket sätt gör vi situationen bättre genom att släppa in en miljon migranter, varav en väldigt stor andel är sådana här svåranpassbara unga män, till Europa på ett år? Bevisligen är det istället så att detta har inneburit att många av våra problem har förvärrats!

Om vi dömer efter utvecklingen under de senaste tre åren så tvingas vi ”se fram emot” ett ännu blodigare 2017. Såvida inte underrättelseorganen och polisen överträffar sig själva vill säga. Nästa år är det val i både Frankrike och Tyskland. Vi kan vänta oss att folken ger sitt omdöme om den förda politiken med besked. De politiker som vägrar ta ansvar för sin förda politik kommer istället få se folken utkräva detsamma genom valurnorna.