Kris i konsensuslandet

Den nordiska kulturen särskiljer sig från resten av Europa på flera punkter, men kanske mest påtagligt för utomstående när det gäller vårt beroende av att uppnå konsensus i livets alla skeenden. Detta behov av samstämmighet har fått en del västeuropéer att deklarera att Sverige ur denna kulturella synvinkel mer hör till Asien än till Europa. En uppenbar överdrift kan tyckas, men visst finns det ett spår av sanning i att utvecklingen mot individualism hämmas något i regioner som är mindre urbaniserade och tätbefolkade såsom i Norden och Rysslands norra hälft. Man blir mer beroende av sina närstående för att klara sig igenom oväder, missväxt och ett allmänt sett hårdare liv. Det sociala skyddsnätet får i dessa regioner en större vikt.

Oavsett ursprunget av detta drag så är det tveklöst så att det historiska behovet av konsensus i vårt samhälle har varit stort. Personer som särskiljer sig fryses raskt ut ur gemenskapen. Resten knotar vidare vid sin plog eller sin masugn. När industrisamhället nalkades så blev det snabbt uppenbart att den svenska konsensuskulturen passade perfekt för det nya sättet att organisera samhället. Industrisamhället är inte bara namnet på en produktionsform med storskalig tillverkning utan även en samhällsmodell som är tätt knuten till nationalstaten. Ledorden för industrisamhället var standardisering, likriktning och politisk konsensus.

För nationens behov skulle alla dialekter utrotas och säridentiteter nedtryckas för att skapa en högre grad av lojalitet till statsmakten, mobil arbetskraft och ett stadigt flöde av trogna soldater till de väpnade styrkorna, ja helt enkelt en likriktning av medborgarna. Nationalism är ett mycket gammalt fenomen, men en nationalism som drivs så medvetet av staten och på ett så pass genomgripande sätt var ett nytt fenomen. Staten genomdrev även en massifiering och koncentration av alla källor till information. Skolan och medierna skulle styras i enlighet med det nationella projektet krav och specifikationer. Barnen skulle formas och anpassas i skolorna som om de hade stansats ut som på ett löpande band, alla gjutna i standardiserad form. När systemet var på plats så hade staten ett folk som gjorde som det blev tillsagt. Ofta behövdes de inte ens sägas till då de flesta redan var förprogramerade i skolorna. Givet vår kulturella bakgrund så är det svårt att säga att svenskarna i gemen inte trivdes bra i detta system. Konsensus och likriktning var väl ett bra drag i ett samhälle?

Medan det i industrisamhället bara fanns behov av en liten kreativ elit, som skulle skapa och uppfinna åt de strävande massorna, så vilar framgång i kunskapssamhället på en mycket högre grad av kreativitet och självständighet bland en långt större andel av befolkningen. Där sätts konsensussamhället på kollisionskurs med kunskapssamhället. En stor del av problemen för skolan idag går att finna i spåren av denna kollision. Den likriktande konsensusskolan kväser de kreativa sinnen som samhället så väl behöver i dagens ekonomi. Vare sig det handlar om att utveckla framtidens tekniska lösningar eller dess datorspel så är det uppenbart att den likriktning som skolan bygger på stjälper mer än den hjälper.

Problemen har anhopats på senare decennier. I takt med att den industriella ekonomin har gått allt sämre så har också andra uttryck för massamhället nedmonterats. Krig förs inte längre med enorma arméer, utan istället med små kunskapsintensiva elittrupper. Således har värnplikten fasats ut på samma sätt som behovet av stora skaror av industriarbetare har reducerats. Därmed har de två viktigaste skälen till den statligt drivna nationalismen också försvunnit. Samtidigt står industrisamhällets politiska infrastruktur kvar som ett skelett utan muskler och senor. För att upprätthålla folkets tilltro till att det staten säger är rätt och riktigt så har istället volymen fått skruvas upp några snäpp. Liket vill övertyga alla om att det lever!

Den likriktade samhällsmodellen raffinerades till den demokratur som vi nu lever i där många är villiga burfåglar, men allt fler kvittrar för sin intellektuella frihet. Kunskapssamhällets ankomst hotar att rasera den likriktande samhällsmodellen. Folk har idag tillgång till möjligheten att utbilda sig på det sätt de vill, att läsa de medier de vill, helt enkelt att forma sina egna sinnen. Dessa rebeller, oavsett om de röstar på sverigedemokraterna eller något av de andra partierna, upplevs av demokraturen som ett existentiellt hot, då den normativa mångkulturen och invandringsprojektet idag har byggts upp som det ersättande normvärdet när nationalismen inte längre ses som lönsam.

Dagens politiska kris för regering Löfven, med stundande nyval, illustrerar konsensussamhällets våndor. Bruket av ordet ”ansvar” är talande. Ansvar definieras här som att man lägger grunden för konsensus. Den som tillåter något annat är per definition en systemfiende. Både höger och vänster tycks mena att det är viktigare att se till att konsensus bibehålls än att partigrupperna verkar för att genomdriva sin egen politik. Normativ mångkultur, könslös likriktning och klimatreligionen ska bli kittet i det nya samhället efter nationalismen. Det viktigaste är att samhället likriktas, att konsensus bibehålls. Ingenting tillåts hota detta samhällsprojekt. Ingen ska tillåtas påpeka att skelettet inte längre har kött på benen!

Annonser

Om Mons Krabbe
Jag är en liberal-konservativ skribent och samhällsdebattör. På denna blogg skriver jag artiklar om säkerhetspolitik, historia, samhälle och religion. Är aktiv inom Medborgerlig Samling, där jag sitter i styrelsen. Är talesman i Utrikesfrågor och i Integrationsfrågor för Medborgerlig Samling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: