FN:s Generalsekreterare verkar för massmigration till Europa och multikulturella samhällen!

KOMMENTAR

 

Utnämningen av Antonio Guterres till positionen som FN:s generalsekreterare, blev startskottet till en acceleration av ansträngningarna att använda FN som ett redskap för att smörja massmigrationen till Europa. FN:s migrationsavtal är ett uttryck för denna agenda och de som satte Guterres där gjorde så för att han skulle kunna genomdriva den.

I november 2016, precis innan Guterres skulle tillträda som generalsekreterare efter årsskiftet, såg jag ett antal intervjuer och framträdanden, där han deklarerade sina målsättningar (1, 2, 3, 4, 5) . Anmärkningsvärt öppen var han med vad han ville göra och detta kom sedan att bli huvudlinjerna i FN:s migrationsdokument. Jag tänkte skriva en artikel, men den blev tyvärr inte av. Synd, inser jag så här i efterhand, då jag hade kunnat bidra lite till att skicka varningssignaler. Nu får denna text istället fungera som bakgrund till dagens utveckling.

Antonio Guterres, en f.d. premiärminister i Portugal och ordförande för Socialist Internationalen, blev därifrån rekryterad till att bli chef för UNHCR 2005 där han stannade i drygt 10 år. Under denna tid, opinionsbildade han för att Europa skulle öppna sina gränser och spred den vanliga mytbildningen om migrationen som oundviklig och omöjlig att förhindra.

Nu blev det så, att många länder under migrationskrisen faktiskt hade ett val, att en del faktiskt stängde sina gränser, medan andra bara öppnade på vid gavel. Detta grus i migrationsmaskineriet, skulle givetvis plockas bort. I detta skeende har vi migrationsavtalets födelse. När Guterres placerades som FN:s generalsekreterare, ett år efter avslutat uppdrag vid UNHCR, så var det för att FN nu skulle börja brukas på allvar, för att tvinga Europa att öppna upp sig fullständigt för den folkvandring som vi vet att vi bara befinner oss i begynnelsen av.

Guterres har under sin tid som chef för UNHCR, och sedan igen som generalsekreterare, vid upprepade tillfällen pläderat för att Europa behöver migration från Afrika och Mena, för att kompensera för den låga nativiteten. Man kan undra vad FN har med Europas migrationspolitik att göra? FN ska hjälpa till att sörja för och koordinera samlade insatser till förmån för, världens flyktingar, i de länder där de hamnar, d.v.s. första säkra land. Att jaga Europas politiker med krav på att kontinenten ska ta emot stora flöden av icke granskade migranter, varav majoriteten bevisligen inte är riktiga flyktingar, hör verkligen inte till hans uppgifter.

 

Guterres argumenterade under tiden som chef på UNHCR, för att Europa skulle öppna portarna.

Guterres sade i november 2016, inför tillträdet som generalsekreterare, att han ville övertyga, européerna underförstått, om att ”migrationen är oundviklig och att de multietniska, multireligiösa och multikulturella samhällena som byggs är en tillgång”. Samtidigt vill han att EU ska tvinga medlemsländerna att ta emot migranter, för att ”dela bördan”. Det är lite svårt att få ihop det här: Om det multi-allt-samhälle som nu byggs är en tillgång, hur kan då migranterna samtidigt sägas vara en börda? Om individerna är en börda, hur kan då helheten vara en tillgång? Denna resonemangsdefekt kan vi även se i migrationsdebatten här hemma.

Temat Guterres följer är att ”migrationen är inte ett problem, utan lösningen”. Man kan undra vilket problem det är vi, i Europa, har haft som måste lösas? Var våra relativt monokulturella samhällen inte välmående innan mångkulturen blev en del av vår verklighet?

Om det är demografin som åsyftas, så är det inte så lite märkligt, eftersom FN har kablat ut i decennier att det stora problemet är överbefolkningen varefter uppmaningar har riktats mot, inte minst oss i Europa, att vi ska få färre barn. Nu när den agendan har fått genomslag i Europa så kallar man idag den tidigare lösningen för ett problem och detta ska lösas med migration. Vilket för oss tillbaka till det ursprungliga ”problemet”, med befolkningsökning.
Någonstans måste det gå upp ett ljus för oss i Europa! Insikten måste växa fram att den socialism som Guterres företräder, ser oss, den vita västerländska kulturen, som ett problem. Man anser att våra samhällens homogenitet och relativa harmoni, frammanar känslor av egenvärde och stolthet över nation och folk. Detta måste en globalist förhindra till varje pris, då det skapar lojalitet till nationalstaten och en ovilja till att lämna bort politisk makt.

Framgångsrika samhällen är således ett hinder för politisk globalisering. Finns det inget problem i dem, så måste den som vill ha en annan utveckling, följaktligen skapa ett, för att ”lösningen” ska kunna accepteras.

Guterres säger att våra samhällen måste omfamna mångkulturen för att skapa sammanhållning och tillhörighet, men detta får man genom att verka för anpassning till den lokala kulturen och inte genom att omfamna just det som skapar splittring och alienation. När ingen ifrågasätter, kan sjukan presenteras som medicinen!

Guterres spådde 2010, att alla samhällen kommer att bli multikulturella i framtiden. Det blir så om man framtvingar det, men det är inte en självklar utveckling. Genom mänsklighetens historia har de flesta tenderat att vilja leva tillsammans med dem som de delar värderingar och samhällssyn med. Guterres oroades sig över detta och uppmanade regeringarna att göra insatser syftandes till att få folken i Europa att acceptera migranterna. I november 2016 följde han upp detta med att uppmana politikerna från etablissemanget att ignorera folkviljan när det gäller migrationen. Denna folkvilja avfärdade han som populism. Politik baserad på vad folk egentligen vill är uppenbarligen något mycket negativt. 

FN:s migrationsavtal förkroppsligar Guterres syn på migrationsfrågan: Att den är omöjlig att stoppa, att alla måste deltaga i att bära bördan och att folkets vilja ska formas och om det inte går, ignoreras. Det är bara att inse att FN i dagsläget är en fiende till alla ansträngningar att motverka den pågående folkvandringen och att försvara de västerländska kulturerna.

Annonser

Kommer massmigrationen leda till militärkupper i Europa?

 

ANALYS

De förändringar som Europa har genomgått de senaste decennierna är enorma. Den stora och icke-upphörande invandringen från muslimska länder har skapat en ny konfliktlinje genom de europeiska samhällena. De mest tongivande representanterna för de muslimska grupperna visar liten eller rent av ingen vilja till anpassning till våra samhällens normer och kultur. I de s.k. ”utanförskapsområdena” växer laglösheten och distansen till majoritetssamhällena, genom ett till synes märkligt, men vid eftertanke kanske ändå inte så märkligt (1), samförstånd mellan områdenas religiösa och dess kriminella. Röster har redan höjts i Frankrike om att dessa områden borde bli, inte bara de facto självstyrande, utan även de jure. Än är det dock få som lyssnar på sådana defaitistiska röster.

 

Problemet kvarstår dock, att vi idag inte har någon som helst lösning på problemet ”Islam i Europa”. Klyftan mellan den muslimska befolkningen i Västeuropa och värdkulturerna vidgas allt mer för varje ny generation (2), samtidigt som befolkningsprognoserna indikerar att den muslimska minoriteten kan bli en majoritet inom en inte så avlägsen framtid. Detta är redan ett faktum i många stora städer i Europa. Med en växande andel av befolkningen så växer också kraven på oss att anpassa oss till islam. Terrordåden agerar påminnelser till oss om hur det blir om vi inte accepterar och böjer oss. Allt för många är tyvärr allt för böjbara!

Vad väntar i Europas framtid? Är vägen redan utstakad , eller kan någon göras? Min avsikt är att verka inom demokratins ramar. Opinionsbilda så mycket jag kan och om jag får möjlighet, verka som politiker, mot denna utveckling. Samtidigt är det många som anser att mer radikala metoder tarvas. Jag misstänker att vi kommer få se mer av denna varan, om inte folkopinionen svänger snart. Således, till dagens ämne: Militära statskupper!

 

Militära kupper i Europas framtid?

 

Frågan är berättigad. Kommer hemliga militära, eller militär-politiska, etablisemang ta makten i europeiska länder i framtiden, som en sista utväg ur en till synes desperat situation? Min bedömning är att det är fullt möjligt. Som jag ser det så kommer dessa militärer/etablisemangspolitiker gå igenom följande tre steg: 1) Medvetenhet om problemet 2) Viljan att agera politiskt 3) Viljan att agera militärt.

 

1) Medvetenhet om problemet:

 

Schweiz ÖB, André Blattmann, varnade i en julkrönika 2015, för att Europa står inför ett inbördeskrig. Social oro, orsakat av invandringen och spänningar orsakade av terrordåden, menade han, skulle leda till ett europeiskt inbördeskrig mellan muslimer och kristna. Han jämställde dagens situation med den innan världskrigen och manade schweizarna att förbereda sig på ”krig, kriser och katastrofer”.

Den följande sommaren, i juli 2016, kom nästa uppseendeväckande uttalande, när Patrick Calvar, chefen för Frankrikes säkerhetstjänst DGSI, varnade för att ”Vi är på randen till ett inbördeskrig”. Han fortsatte med att säga att ”Jag tror att en konfrontation (”mellan muslimer och högerextrema grupper”) kommer äga rum. Ett eller två terrordåd till och det kommer ske.” Han varnade för att Frankrike kommer förvandlas till ett okontrollerbart land där alla beväpnar sig för att skapa rättvisa och följer upp med att säga att det är det här som är ämnet som oroar när han talar med kollegor och att en beslutsamhet finns att skaka fram resurser för att ta itu med problemet.

I oktober 2018 avgick Emmanuel Macrons inrikesminister sedan valet sommaren -17, Gerard Collomb. I sitt avskedstal varnade han för ett kommande inbördeskrig i Frankrike! Han säger att läsandet av de dagliga polisraporterna var en nedslående övning. Slutsatsen var att folken inte längre vill leva tillsammans. En tuff insikt för en socialist. Han säger således att han inte vill se mer migration till landet. Insikten att folken i Frankrike strider mot varandra och att ”det blir allt mer våldsamt” dem emellan, har tagit död på alla tankar om ”vivre-ensemble” (”leva tillsammans”).

På frågan om ”när”, så blir svaret; att ”efter 5 år från idag, så är situationen irreversibel. Ja, vi har fem, sex år år.”

Sådana här uttalanden låter troligen helt absurda i svenska öron, men det beror på att vi befinner oss i en mediabubbla. Inget av detta rapporteras vidare till de svenska tittarna.

Atmosfären i en del kretsar har blivit defaitistisk. Professor Christian de Moline har föreslagit att landet ska delas upp i en muslimsk och en kristen del, för att undvika det öde som förutspås. Alla är dock inte lika undflyende. En del börjar istället nära tankar på handling.

 

2) Viljan att agera politiskt:

 

Kort efter att Macron tillträtt, i juli 2017, uppstod en konflikt mellan honom och landets ÖB, General Pierre de Villiers. Villiers kunde inte acceptera besparingarna på en redan pressad försvarsmakt pch deklarerade att han inte kunde garantera landets säkerhet. Således tvingades han bort! Han lämnade sitt kontor till soldaternas hurrarop.

Nästa uppseendeväckande steg togs nyligen, under decembers protester av Gula västarna mot Macrons maktfullkomliga styre. Många av de ledande figurerna bland gula västarna började ropa på general Villiers att ta över. Att han helt enkelt skulle tvinga bort Macron med våld. Det är i oroliga tider som tanken om den starka mannen dyker upp. Det förvånar mig inte det minsta att folk, i den desperation de känner, anser att detta är den enda utvägen. Mannen på gatan ser, med en del grund, det politiska systemet som riggat och inget som någonsin kommer brukas till deras fördel. På senare år har en växande andel börjat tvivla på demokratins förmåga att räta ut frågetecknen.

 

General Pierre de Villiers

 

Enligt en undersökning publicerad av Pew Research i 2017, så kan vi se, om vi nu fokuserar på Frankrike som utgör epicentrum för denna utveckling, att bara 35 % är fasta i sin tro på demokratin. I Frankrike och Sydeuropa är många missnöjda med hur demokratin fungerar. I de arga böndernas hemland är siffran 65 % (jämfört med Sveriges 20 %). Blott 17 % tror att landets regering gör vad som är bra för landet. Detta påvisar en grundläggande systemskepticism som finns över partigränserna, vilket vi kan se bland de gula västarna idag. Där samlas både vänster och höger i sitt hat mot vad de ser som de förtryckande klasserna. Den revolutionära ådran går inte ur, men djupare kulturella mönster förklarar en hel del, vilket jag tidigare har skrivit om.

Hela 18 % tycker att demokratin är direkt dålig som system och 44 % anser att det hade varit bättre för landet att om den folkvalda regeringen ersatts av en grupp opolitiska experter (lycka till att hitta dem). Här ligger Sverige faktiskt inte långt efter med sina 40 %! Och, för att komma till poängen, i Frankrike, Napoleons hemland, vill hela 17 % ha en militärregim istället för demokratin. Lika många som idag stödjer presidenten. Siffran stiger när man korrigerar för lägre utbildning. Drygt var femte av gula västarna stödjer alltså tanken om Villiers och en majoritet av dem är skeptiska till demokratin och vad den gör för dem, utan att dra den tanken hela vägen fram. Grogrunden finns alltså där. Väger man in ålder, så finns det andra undersökningar, här hemifrån, som visar att ca 30 % av 18-29-åringar inte avfärdar tanken om en stark ledare.

I Kölvattnet av protesterna mot Macron kom steget som många, trots detta, häpnade inför. Tio generaler, en amiral och en fd försvarsminister författade ett öppet brev, där de anklagade president Macron för landsförräderi. Anledningen var påskriften på FN:s Migrationsavtal. Brevet, vars huvudförfattare var den islamskeptiska generalen Antoine Martinez, riktade anklagelsen att Macron underminerade den nationella självständigheten och visade således förståelse för de gula västarnas raseri. Generalerna skriver att det var fel att skriva på avtalet utan ens en debatt, då 80 % av fransmännen vill begränsa migrationen.

Frågan som uppstår är: Hur lång tid tar det tills att generaler som dessa, tillsammans med personer inom polis- och säkerhetssektorerna, anser att det är deras plikt att rätta till en situation där politikerna inte utför folkviljan, samtidigt som de själva kanske har dragit slutsatsen att landet, ja hela kontinenten är på väg mot inbördeskrig? Det är tyvärr till denna punkt som det politiska etablissemanget har fört oss, genom sitt förakt för vanligt folks vilja och som vi kan se i vårt eget land, folkets faktiskt lagda röst. Som en demokrat, så smärtar det att vi kanske snart är vid den punkten att detta steg kan komma att tas.

 

Tyska elitstyrkan KSK

 

3) Viljan att agera militärt:

 

Ja, vi befinner oss troligen bara i förstadiet av detta tredje steg i processen, men egenligen vet vi väldigt lite om vad som sägs bakom stängda dörrar. En nyhet, som sannolikt väldigt få svenskar känner till och som var den som fick mig att skriva denna artikel, slog ner som en bomb i november förra året (3,4)! Vad var det då för nyhet som var så anmärkningsvärd?

Jo, att Tyskland i november avslöjat ett nätverk av tyska elitsoldater och utlandsveteraner som planerade sin hämnd på inre fiender. Organisationen fick ett rejält tillskott under 2015, när Merkel öppnade gränserna, och bestod nu av 200 soldater. Säkerhetstjänsten trodde först att det var fantasier, innan de fick ett erkännande av en flygvapenmajor. Soldaterna, varav många hörde till det tyska SAS, anti-terrorstyrkan KSK, planerade för något som de kallade ”Dag X”, när lag och ordning kollapsat i landet, vilket de bedömde ligga i den nära framtiden. På ”Dag X” skulle de avrätta ett stort antal uppfattade inre fiender, såsom partiledaren för det gröna partiet Claudia Roth, ledaren för vänsterpartiet, en fd president och utrikesministern Heiko Maas och en serie andra vänsterpolitiker. Dessa personer skulle föras till en plats och massavrättas. Vad nästa steg var är oklart och vi får väl inte veta heller, för detta troligen kommer begravas efter bästa förmåga av tyskarna. Dock avslöjades att detta nätverk redan upprättat vapen, ammunition och bränsledepåer för den planerade operationen och tiden därefter. Anmärkningsvärt är också att polisens utredning försvårades av att nätverket fick information om att den pågick, av en överstelöjtnant i den militära säkerhetstjänsten.

Man kan fundera över om det fanns högre militärer som var invigda i planerna. Man kan också fundera runt om detta är toppen på isberget. Hur ser det ut i andra länder? Finns det fler nätverk? Eftersom vi inte vet så kan vi bara spekulera, men jag drar denna slutsats:

I det militära etablissemanget och säkerhetssektorn finns det många, från ministrar och generaler ner till fotsoldater, som oroas starkt över den utveckling vi kan se i Europa. Om vi inte klarar av att lösa detta politiskt, om vi inte lyckas bryta upp det politiska etablissemangets strypgrepp på demokratin, så kan det sluta med att sådana här nätverk till slut tar makten. Inbördeskrig kan det bli oavsett vilket, men om vi ska rädda demokratin så får vi börja ta utvecklingen på allvar. Undlåtenhet att agera för att ta Europa ur denna situation kan leda till att demokratin går under, antingen genom islamisternas händer, eller genom militärernas.

 

Noter:

1) Islamisterna rekryterar från de kriminella gängen, på ett sätt som inte skiljer sig på ett avgörande sätt från hur Muhammed rekryterade rövarband att deltaga i hans Jihad. De kriminella gängen får å sin sida legitimitet från islamisterna, som fotsoldaterna som håller statsmakten borta. Win-win!

2) Jag har beskrivit detta i kapitel 7 av ”Haveriet”.

Är Europa på väg att stoppa massmigrationen?

KOMMENTAR

Ett stort skifte är på gång när det gäller synen på migrationen till Europa. Massmigrationen hösten 2015, åsynen av den folkvandring som inte liknande någonting vi sett sedan 1945 och dess konsekvenser, med terror, brottslighet och otrygghet, symboliserat av massövergreppen på den där hemska nyårsnatten i Köln, spred känslan av att nu får det vara nog! I land efter land ökar nu det folkliga trycket på politikerna att skydda gränserna och sätta stop för den illegala migrationen till Europa.

Det började med att länderna, som brukar kallas för Visegradländerna, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, gjorde uppror mot EU:s fördelningstanke som framför allt Tyskland och Sverige drev i kölvattnet av massmigrationen 2015. Man ansåg helt enkelt att det var Tyskland och Sverige själva som hade lockat migranterna till sig och Dublinförordningen som havererat p.g.a. Grekland m.fl. bara släppte migranterna vidare utan att kräva att de gjorde sina ansökningar där.

Hela EU:s migrationspolicy var ett korthus som var dömd att rasa samman vid första stora påfrestning. Ingen trodde väl att det skulle fungera väl att låta Grekland, Italien och Spanien ta emot alla migranterna? Den inbyggda obalansen, med gränsländer som få ville stanna i och rika länder längre norrut som var de verkliga destinationerna och där de senare dessutom konsekvent sände ut signalen att migranterna var välkomna, gjorde att systemet var dömt. Det Merkel m.fl. försökte sig på i efterspelet av massmigrationen 2015, var att försöka påtvinga resten av EU:s medlemsländer sin egen migrationspolitik. Naturligtvis sparkade de Centraleuropeiska länderna bakut. De gick inte med i EU för att få migration de inte ville ha, nedtryckt i halsen. Intoleransen inför en övermakt som pekar med hela handen är påtaglig i dessa Centraleuropeiska länder, som nyligen har undsluppit en riktig auktoritär hegemon. Överkänsliga, kanske vissa i väst tycker, men det är bara att konstatera att dessa länder trodde att vi i väst var bättre än så här. Tydligen är vi inte det.

Början på en ny folkvandring?

Början på en ny folkvandring?

Oavsett så satte dessa länder igång en revolt mot Bryssel, som har inspirerat alla dem som är emot massmigrationen, men kanske inte vågat säga ifrån. Åsynen av dessa stolta länder med en intakt ryggrad och en tro på värdet av sin egen kultur, har gett de kuvade folken i väst ett minne av den ryggrad de en gång hade. Snabbt spred sig Centraleuropas exempel. Först till Österrike, där Sebastian Kurz tog över ledarskapet för det konservativa ÖVP och bildade allians med det nationalistiska FPÖ för att kunna bilda regering. Nästa steg blev den stora valsegern för Lega och Femstjärnerörelsen i Italien. Den ohejdade ledaren för Lega, Matteo Salvini, som fick rollen som inrikesminister, gick direkt till handling. I den roll han fick kunde han verkligen göra skillnad. Omgående kom beskedet att den ca halva miljonen illegala migranter som uppehåller sig i landet ska skickas i retur.

Detta är iofs mer retorik än realitet, då förmågan att repatriera just nu är liten. Ca 5000/år. Detta var dock en inriktningsvisare. En avsiktsdeklaration. Nästa steg, var mer effektivt, att stänga hamnarna för de NGO:s som i troligt samarbete med flyktingsmugglare, åker ända ned till Libyens kust för att hämta migranter, för att sedan skeppa dem till Italien. Detta steg blev omedelbart effektivt. The Aquarius låg i avvaktande läge i flera dagar innan Spanien till slut tog emot dem och deras last på 600 afrikanska migranter. Nu vill ytterligare tre skepp få tillgång till italienska hamnar för att lasta av, men Salvini och Italien säger blankt nej. Kommer de kunna hålla ut, inför den pressen från omvärlden? Salvini säger iaf själv att han inte tänker ge upp, och att han gör detta för alla (européer).

Migranterna från ”Aquarius” lastas av i Spanien.

Längre norrut, i Tyskland, eller närmare bestämt i Bayern, sker just nu nästa steg i denna utveckling. Kristdemokraternas långtida allianspartner, det konservativa CSU (Christian Social Union), som dominerat Bayern politiskt sedan decennier, vägrar att längre ställa upp på Merkels migrationspolitik.

Horst Seehofer, som sedan länge varit CSU:s starke man, och nu är inrikesminister i Merkels koalitionsregering, uppvisade en annan syn på vikten av att stå upp för sin kultur än Merkel gjorde när hon sade att islam är en del av tysk kultur, när han i mars sade: ”Islam hör inte till Tyskland. Tyskland har formats av kristendomen. Muslimer som lever med oss här, är givetvis också en del av Tyskland, men detta betyder inte att vi på falska premisser måste ge upp våra specifikt tyska seder och traditioner.” Här kan man se en samstämmighet med det likaledes katolska granlandet Österrike och den linje som Kurz för där. CSU:s regeringschef i Bayern, Markus Söder, var inne på samma linje, när hans regering bestämde att alla myndighetsbyggnader måste ha ett kors vid sin entré. Detta är givetvis symbolpolitik, men det visar på en frustration inför att islam tar plats i en region som traditionellt har varit väldigt troende kristen. Man kan skönja en begynnande kamp, med religiösa förtecken. Söder trycker på för att Bayern ska skydda en ”bayersk identitet” (märk väl; inte tysk) och kristna värderingar.

Horst Seehofer och CSU vill att Tyskland håller sina gränser stängda för illegala som har registrerats i andra EU-länder. Inte ge dem möjligheten att ens söka asyl, utan skicka dem i retur till det EU-land de tidigare har registrerats i. I detta har de stöd av två tredjedelar av tyskarna, enligt en ny undersökning. Seehofer och Söder säger att CSU och Bayern är trötta på att vänta på en europeisk lösning som inte kommer och efter tre års väntan så är man beredda att låta Tyskland agera på egen hand och om de inte får sin vilja igenom så är man beredda att splittra den långa koalitionen med Merkels CDU. Seehofer säger att han har ett ansvar för Tyskland, ”för att styra och upprätthålla ordningen. Och jag kan inte skjuta på det tills helvetet fryser till is”.

Seehofer ställde i helgen Merkel inför ett ultimatum, som i princip gick ut på följande: Antingen går du med på att Tyskland stänger gränserna för illegala migranter, eller så genomdriver jag detta själv, som inrikesminister, varpå du får avskeda mig och regeringen faller samman. Efter Merkels försök till krishantering, så gick Seehofer med på att Merkel skulle få två veckor på sig att behandla frågan på EU nivå, bland annat genom det toppmöte som börjar 28 juni.

Merkel argumenterar för att ett ensidigt tyskt agerande skulle få allvarliga konsekvenser för dels den inre rörligheten men även för EU:s södra gränsländer, som skulle få hela bördan. Vad gäller den inre rörligheten så kommer den inte kunna säkerställas förrän den yttre gränsen är säkrad. Detta är ett faktum, hur mycket Merkel m.fl. gärna vill se så kallad ”kontrollerad” migration till EU, där innebörden av ”kontrollerad” är att alla länder tvingas deltaga i den. Vad gäller den andra punkten av oro, så bygger den på föreställningen att migrationen är en ohanterlig naturkraft som EU helt enkelt måste böja sig för. Här får Seehofer stöd av Österrikes Kurz och Italiens Salvini, där den senare visar att man visst kan stoppa migrationen. Det handlar bara om att uppbåda viljan att säga: NEJ!

Sebastin Kurz och Horst Seehofer är överens om vad som måste göras!

Österrikes Sebastian Kurz eftersökte till och med en ”axis of the willing”, mot migrationen, mellan sitt eget land, Italien och Tyskland (om Seehofer får sin vilja igenom). Seehofer, Kurtz och Salvini säger sig vara i full överensstämmelse om hur man ska stoppa migrationen och vill se de tre länderna samarbeta när det gäller säkerhet. terrorism och migration. Kurz Österrike ska ta över ordförandeskapet över Europeiska rådet under andra halvan av 2018, och han avser göra kampen mot den illegala migrationen till sin högsta prioritet.

Just nu ligger konflikten mellan Merkel och Seehofer på is, men oavsett vad den utmynnar i, i denna rundan, så har det uppenbarats sig en stor konfliktlinje genom Tysklands höger, som bara har vidgats allt mer sedan 2015. CSU och kritikerna inom CDU, sneglar även oroligt mot Alternativ för Tyskland, som nu växer snabbt och i Bayern är det delstatsval i oktober! På sikt, även om hon ser ut att kunna övervintra ännu en utmaning, så kommer Merkel dock att tvingas bort, till förmån för en ny kraft inom högern, som tar samma steg som Kurz i Österrike och bildar en funktionell allians med nationalisterna. Detta är en ofrånkomlig utveckling!

Det rör som sagt på sig i Europa. ”Visegradfyran” har fått sällskap av Österrike, Italien, såväl som Danmark genom egna reformer som har genomförts blocköverskridande, och nu står Tyskland och velar. Grekland lär inte vara svåra att övertyga och Malta är väldigt besvärade av det som händer i dess vatten. Om Tyskland väljer en ännu mer restriktiv linje, så har på tre år, de motsträviga polackerna och ungrarna som Bryssel skulle trycka ned, förvandlats till majoritetsblocket inom unionen. Detta är som sagt den utveckling som vi kommer få se, och det troligen förr än många tror.

En tydlig signal om att en förändring är på gång är att det nu äntligen har lanserats, med väsentligt stöd, ett förslag om externa asylläger. Ett förslag ska läggas fram på EU-mötet den 28 juni om s.k. ”regionala avstigningsplatformar”, dit de som har räddats på Medelhavet ska föras. Tänkta platser för dessa läger är Tunisien och Albanien. Ett bra första steg, även om jag hade föredragit att de var helt och hållet placerade i Nordafrika, för att signalen och effekten ska vara tydlig och klar. På dessa platser ska de som har rätt att få asyl sorteras ut från ekonomiska migranter. Förslaget, som presenterats av Donald Tusk, Europeiska rådets president, har stöd från bland andra, Italien, Österrike och Macron i Frankrike.

För lite mer än ett år sedan, lade Österrike och Malta tillsammans, fram ett liknande förslag och Ungerns Orban har propagerat för detta sedan 2015, men först nu tycks alltså idén får ett bredare stöd. Migrationskrisen i Tyskland, initierad av Seehofer, anses ligga bakom denna vändning. Det finns, som sagt, anledning att titta noggrant på EU-mötet som inleds den 28e juni. Mycket intressanta beslut kan komma att fattas. Klart är i alla fall att de krafter inom EU som har verkat för en stor, ja nästan ohejdad, migration just nu befinner sig på defensiven. Vad detta landar i får framtiden utvisa, men det ser i alla fall just nu lovande ut. En sak är dock säker, och det är att om EU inte tar steg för att kontrollera, ja rent av stoppa, migrationen, så kommer unionen inte kunna hålla ihop särskilt mycket länge till. Med Sebastian Kurz ord: ”Om vi inte kan skydda våra gränser, så kommer det innebära slutet för Europa”.

2017 kommer bli ett omvälvande år i Europa!

ANALYS

2017 lovar att bli ett omvälvande år i världspolitiken. Anti-etablissemangskritiken kommer fortsätta med oförminskad styrka. Brexit var ett uttryck för en motvilja mot en icke demokratiskt vald politisk elit. Valet i USA vanns av den största etablissemangskritikern och han var mycket nära att utmanas av den näst största etablissemangskritikern Bernie Sanders. I de val som nalkas i Europa under året kommer denna trend fortsätta. I Frankrike kommer troligen den etablerade högern vinna presidentmakten, men Front National:s Marine Le Pen kan mycket väl ändå komma att få det största stödet i den första valomgången. I det holländska valet i mars ser Geert Wilders parti VVP ut att fördubblas. I Tyskland kommer under höstens val Alternativ för Tyskland, som nu ligger runt 15 % i mätningarna, komma in i Bundestag med dunder och brak. Om terrorn från IS fortsätter och rent av förstärks under året, vilket undertecknad tror, så kommer givetvis denna politiska storm komma att underblåsas ytterligare.

Dessa partier har EU:s demontering på agendan så Bryssel kommer få en del att tänka på. Den signal som anti-etablissemangspartierna helst av allt sänder till Bryssel är att invandringen måste beskäras. Trump konstaterar mycket riktigt att det troligen var invandringen som fällde avgörandet i Brexit-omröstningen. Om de politiska eliterna inte lyssnar så kan på sikt hela EU gå under på denna fråga. Redan nu har det etablerats en gedigen spricka mellan Visegradländerna i Centraleuropa och Bryssel med anledning av den eftersträvade omfördelningen av migranter. Politiker inom EU reagerade alarmerat på Trumps ofördelaktiga uttalanden om EU och såg detta som en krigsförklaring. Varför denna upphetsning frågar jag? Har Trump något inflytande över EU:s öde? Istället för att skärskåda den egna förda politiken så väljer man att rikta taggarna mot en yttre fiende. Mitt råd skulle vara; försök bevisa att han har fel istället! Korrigera det som har gjorts fel istället för att skjuta sanningssägaren!

Mycket har gjorts av Trumps uttalanden om att Nato är föråldrat. Trumps USA kommer inte svika Nato och det säger han också tydligt. Dock så riktar han kritik, varav en del rättfärdig. Såsom att USA:s Nato-partners inte bär sin rättmätiga del av bördan för det kollektiva försvaret. De europeiska medlemmarna har låtit sina försvarsmakter förfalla och förlitar sig på stödet från ett USA som har stora egna problem med budgetbalansen. Inte konstigt då om Trump kräver att Natomedlemmarna tar mer ansvar. Detta kommer troligen få konsekvenser för Sverige. Det är fullt möjligt att Trumps USA nekar Sverige medlemskap i organisationen, om vi skulle söka detsamma, på grundval av att vi inte lever upp till att spendera de eftersträvade 2 % av BNP på försvaret. Vi har ett så pass misskött försvar att det är fullt möjligt att USA kan nekas oss inträde tills dess att vi har börjat ta eget ansvar. Således kan vi inte lita till ett inträde i Nato som en frälsning från ovan. Vår högsta prioritet måste vara att återupprusta och det genast! Två procent minimum, en fördubbling av försvarsbudgeten, men ännu hellre 2,5 % måste tilldelas försvaret så fort som är mänskligt möjligt.

Det som verkligen kommer bli omvälvande är hur relationerna till Ryssland kommer att förändras. År av ökande antagonism mellan USA och Ryssland kan komma att förvandlas till en nedtrappning. EU blir tvingat att anpassa sig efter Trump, inte minst efter presidentvalet i Frankrike i april-maj, då Francois Fillon med all sannolikhet blir president. Fillon har tydligt deklarerat, precis som Trump, att han vill att sanktionerna mot Ryssland ska upphöra. Om Marianne Le Pen mot alla odds vinner, så kommer Putin få en ännu större vän i Frankrike än Fillon. Trump och den nya franska presidenten kommer oavsett tillsammans vända upp och ned på västs policy gentemot Putin.

Det har spekulerats i en uppgörelse mellan de båda herrarna och Putin som går ut på att man delar upp Europa. Detta är lite dramatiskt uttryckt, men troligen kommer vi få se västmakterna backa lite från Rysslands gränser. Trump kommer inte överge Baltikum, eller dra sig tillbaka från Polen, eller något annat oöverlagt, men dock så kommer vi troligen få se att Ukrainas process mot inträde i Nato stoppas. Troligen kommer vi även få se att Krims status som en del av Ryssland kommer att erkännas, om inte de jure, så i alla fall de facto. Detta blir konsekvensen av att sanktionerna tas bort. Västs summering av hela skeendet, i Trumps och Fillons formulering, kommer bli att väst spelade ett högt spel med Ryssland och faktiskt förlorade. Det kommer inte gå att uttrycka det på något annat sätt, om man de facto tvingas erkänna en gränsförändring som har skett med hjälp av våld. Eftersom man inte var villiga att ta till våld för egen del för att skydda Ukraina när landet blev angripet av Ryssland som en konsekvens av att väst bjöd in det till den västerländska ringhörnan genom processer syftandes till medlemskap i EU och Nato, så blir det så. Nato kom till bordet med svaga kort och försökte bluffa, men Putin synade.

Vad blir utfallet, kan man fråga sig? Kommer Putin få blodad tand och försöka rädda sig ur vad som då har blivit en mycket dyrköpt seger, med en försvagad ekonomi, tömd valutareserv och möjligen ett fallande förtroende, med nya militära äventyr? Kommer en ”förståelse” med väst över Krim bli hans München-överenskommelse? Många är rädda för det och jag har den största förståelse för deras oro, men utan att förminska situationen så får man ändå konstatera att det finns en skillnad mellan dagsläget och den historiska liknelsen. 1938 stod Europa splittrat inför Hitler och demokratierna var svaga. Idag finns både en politisk och en militär enighet. Trump har tidigare sänt kluvna budskap om Baltikum men har efterhand allt mer slagit fast att han inte tänker överge Centraleuropa och Baltikum om Ryssland skulle utmana Nato. Det han egentligen har tryckt på är som sagt att Europa bör ta ett större ansvar. Detta är om något en signal om hur samarbetet mellan USA och Europa bör förbättras och förändras, inte om att det ska avslutas.

2017 kommer bli omvälvande, men om politikerna tar ett djupt andetag och med lugnt sinne navigerar oss genom dimman så kan vi komma ut till ett mer stabilt och säkerhetspolitisk tryggt Europa på andra sidan. Kanske inte redan i år, men snart. Håll tummarna! 

Skrota asylrätten!

DEBATT

Asylrätten måste avskaffas och ett bättre system tas fram som ersättning. Det finns inget annat val längre. Asylrätten framstår idag mest som en absurd fars. I princip innebär asylrätten att alla som känner sig förtryckta, förföljda eller lidande av en konflikt har rätten att ta sig till Europa för att söka asyl här. EU:s medlemsländer säger sig stå för denna princip, men likväl gör de vad de kan för att förhindra de asylsökande att komma hit för att söka asyl. Varför agerar man då så här? Svaret är att man vet om att asylrätten inte fungerar som den var tänk. Till stor del på grund av att fördraget skrevs under andra förutsättningar än vad vi har idag.

Migrationsforskaren vid Göteborgs universitet Joakim Ruist gjorde 2015 ett utspel om att asylrätten borde avskaffas då det i längden inte är ett hållbart system. Han grundade detta på dels att det ger incitament att ge sig ut på farliga resor över Medelhavet och dels att det ändå inte finns ett stöd bland Europas befolkning för att leva upp till asylrätten fullt ut då det istället finns en önskan om en övre gräns för migrationen.

Faktum är att Europa bara befinner sig i inledningen av det migrationstryck som byggs upp nu med ursprung i Afrika och Mellanöstern. Österrikes militära underrättelsetjänst (HNaA) bedömer att 15 miljoner afrikaner är på väg mot Europa de närmaste fyra åren, på jakt efter en bättre levnadsstandard. En enorm befolkningstillväxt i dessa regioner kommer skapa migrationsströmmar mot Europa med anledning av fattigdom, dysfunktionella stater och i viss mån konflikter.

Afrikas befolkning kommer mer än fördubblas fram till 2050, med en tillväxt från 1,1 miljarder upp till 2,4 miljarder. Även Menas befolkning kommer fortsätta växa under lång tid framöver, vilket vidare göder sociala frustrationer och konflikter. Genom att försöka upprätthålla den chimär som asylrätten egentligen är så kommer vi bibehålla dagens starka ”pull-effekt” på världens fattiga och frustrerade. Detta är inte en hållbar situation!

Afrikanska båtmigranter på väg mot Europa via Italien

Afrikanska båtmigranter på väg mot Europa över Medelhavet

Den primära anledningen till att asylrätten inte fungerar som den är tänkt idag är för att om rätten att söka asyl ska kunna upprätthållas så måste de som inte beviljas uppehållstillstånd vara villiga att återvända och rent av, vara möjliga att skicka tillbaka. Annars innebär ett upprätthållande av asylrätten detsamma som FRI MIGRATION. Resultatet blir att alla som kommer hit stannar, oavsett vad vi beslutar. Detta vet Europas ledare och därför försöker de underminera flyktingkonventionen samtidigt som de låtsas som att de lever upp till den.

FN:s flyktingkonvention från 1951 skrevs med situationen under världskrigen i åtanke och gällde fram till -67 bara internt mellan de europeiska länderna. Det faktum att detta fördrag skrevs med Europas erfarenheter i åtanke är den andra anledningen till att den idag inte fungerar som den var tänkt att göra.

Man tänkte sig då relativt korta och definierade krig och långa perioder av fred där emellan, så att de personer som hade beviljats asyl skulle kunna, och faktiskt förväntades vilja, återvända till sina hemländer när dessa krig var avslutade för att bygga upp igen. Givet att gränserna inte hade ändrats. Idag har vi en situation där krigen ofta drar ut på tiden och de som avslutas, följs av en politisk oro som inte tycks vilja upphöra. Detta samtidigt som vi ser att den huvudsakliga ”push-faktorn” bakom migrationen idag är missnöje med ekonomiska möjligheter och politiskt vanstyre, vilket vi inte kan se ett slut på under överskådlig tid.

Man kan även konstatera att när konventionen skrevs i 1951 så förväntade man sig att det skulle vara lika lätt att identifiera lidande grupper som under det nyligen avslutade världskriget. Ingen kunde betvivla att judarna var ett förföljd grupp. Ingen kunde betvivla värdet av att ta emot de mycket unga finska krigsbarnen till Sverige. Ingen kunde betvivla att miljoner tyskar blev fördrivna från de östra landsändarna 1945 av Sovjetunionen.

Idag är situationen mycket annorlunda. Hur ska en migrationshandläggare i Sverige idag kunna med säkerhet bekräfta en historia från en person från Afghanistan eller Eritrea? Vad vet denna handläggare, eller ens UD, om den enskilda individens situation eller hur säkerheten ser ut i dennas landsända?

Situationen kompliceras även av att det genom åren har lagts till flera ”rättigheter” som inte fanns i det ursprungliga dokumentet. Den f.d. riksdagsledamoten (m) Anne-Marie Pålsson skrev i våras om detta i Det goda samhället. Idag ses det som en del av asylrätten bland annat att stanna kvar i landet man har fått avslag från för att sedan lämna in upprepade ansökningar. Mest skadligt är dock den av aktivisterna inbillade rätten för en asylsökare att lämna in sin ansökning utan något som helst medel för identifikation. Denna absurda situation förstärker det förhållande jag tar upp ovan, med svårigheterna för handläggare i Sverige att göra en individuell bedömning av en person från en för denna så pass främmande miljö som det ofta handlar om om denna inte ens går att identifiera. Det hela utvecklas som sagt mer och mer till en parodi, i både stort och smått.

Sist men inte minst så hör det till saken att eftersom konventionen skrevs med intern europeisk migration i åtanke hade man heller inte i åtanke de stora konflikter som skulle uppstå när man som idag flyttar stora mängder människor från en kultursfär till en annan. Ingen hade i tankarna att den inhemska befolkningen själva skulle komma att behöva göra avkall på essentiella delar av den egna civilisationens samhälleliga värden som en konsekvens av undertecknandet av konventionen. Istället förhåller det sig så att det uttryckligen deklareras i Artikel 34 av flyktingkonventionen att flyktingarna skyndsamt ska assimileras in i mottagarsamhället!

I summering kan man konstatera att FN:s flyktingkonvention hade i åtanke korta krig med tydliga offergrupper. Idag har vi ett permanent tillstånd av konflikter, vanstyre och fattigdom som driver folk framför sig, där mycket få någonsin kommer återvända oavsett beslutet från myndigheterna. Konventionen är med andra ord inte anpassad till dagens verklighet och måste skrivas om och asylrätten måste skrotas.

Istället måste vi skapa ett nytt system där vi dels kan behålla kontrollen över det antal migranter som vi tar emot och dels kunna välja vilka vi vill ta emot. Det ska inte längre vara så att de som har resurserna eller den fysiska styrkan att ta sig till Sverige ska vara de som får söka asyl här. Ett moraliskt system hade byggt på att vi själva, på plats, väljer ut de grupper som vi anser är i behov av skydd här i Sverige, vilket är de verkligen svaga och utsatta. Till dessa räknar jag inte unga och starka män eller de mer välbeställda av migranterna!

Det enda sättet att uppnå denna, moraliskt hållbara situation, är att asylrätten skrotas omgående och att vi kollektivt i Europa uppvisar en fullkomlig nolltolerans för den illegala migration som asylrätten göder. Bara så kan vi få ett stop för resorna över Medelhavet och därmed även få rättvisa och ordning i flyktingmottagandet och dessutom genom att begränsa numerären få en situation som är ekonomiskt och socialt hållbar för Sverige.

Ett blodigt år

KOMMENTAR

Terrordådet i Berlin sätter punkt för vad som har varit ett blodigt år i Europa! Dussintals attacker, stora som små, har förvandlat Europa till en arena för ett jihad som har växt sig starkt under de senaste tre åren. Resultaten av attackerna räknas långt från bara i form av döda människor, utan kanske framför allt i form av en växande osäkerhet och en oro för framtiden. Debattörer på vänsterkanten vill hela tiden förminska det som sker genom att peka på företeelser som dödar långt fler varje år, såsom trafikolyckor och dylikt. Jag tror att få köper detta resonemang. Det är en avsevärd skillnad mellan dödsfall som är slumpmässiga och dem som har orsakats av en grupp personer boendes mitt ibland oss som har för avsikt att förvandla våra samhällen till teokratier genom att döda så många som möjligt av oss på de mest horribla sätt. Fruktan för våra liv ska få oss att underkasta oss. Dådens gruvlighet ska locka fler anhängare till ”den sanna läran”, en antagande som i sig är ganska talande.

Det stegrande antalet terrorattacker i Europa under 2014-16 vittnar om att de av oss som pekade på svårigheterna med att få två så vitt skilda civilisationer att samexistera fredligt, hade rätt. Samtidigt träder den ena efter den andra av problemförnekarna fram för att deklarera att ”jag var naiv”. Samtidigt som bara en liten majoritet utför dessa våldsdåd, är det belagt med med stor säkerhet att mellan 40 och 50 % av muslimerna i Nordvästeuropa hyser radikala värderingar samtidigt som det finns tydliga indikatorer på att uppemot en tredjedel av muslimerna i samma region rent av vill att islam ska göra slut på väst, vilket jag skriver om i den nya antologin ”Haveriet”.

I Tyskland klandras nu Angela Merkel för de döda i Berlin. Hennes förfärade försvarare säger att det absolut inte finns ett samband mellan flyktingströmmen till landet och den terror som nu drabbar tyskarna. Är det verkligen så? Lastbilsmördaren i Berlin var en flykting som kom 2015. Båda terrorattackerna som skedde i Tyskland under juli 2016 var utförda av flyktingar. Knivmannen på tåget såväl som bombmannen i Ansbach. Samma gäller för ett antal andra attacker, planerade såväl som utförde under de senaste åren. Två av attentatsmännen i Paris till exempel kom som flyktingar.

Frågan som hänger i luften är; har politiker inget ansvar för sina handlingar längre? Ska denna ovilja att se handling och verkan ses som en växande ovilja att ta konsekvenserna av sitt handlande inom politikerklassen. Merkel öppnade dörrarna och nu när tyskar blir utsatta från allt från taharrush till terrordåd så finns det inte den minsta tanke på att ta ansvaret för dessa händelser. Inte ens när de de facto är direkta konsekvenser av politiska beslut från högsta ort.

Det handlar inte om, som vänstern gärna uttrycker det, att ”ställa människor emot varandra”. Det är inte flyktingarna som överlag ska klandras för dessa dåd. Det är politiken. De öppna dörrarnas politik! Det är kravlösheten och naiviteten i att släppa in alla som knackar på dörren oavsett vad man vet eller inte vet om dem som knackar. Man kräver inte ens identiteshandlingar. Det är detta agerande som ska klandras och den som mest av alla är ansvarig är Angela Merkel. Men hennes definition av ansvar skiljer sig som bekant lite från den gängse definitionen av ordet.

Det minsta man kan säga om kopplingen mellan jihad-terrorn och problemen med att anpassa de muslimska invandrarna och deras efterföljare till det europeiska samhället å ena sidan och den senaste toppen i flyktingvågen under 2015 å andra sidan är detta: Om problemen vi har i Europa bygger på svårigheten med att anpassa outbildade, eller rent av svårutbildade, unga män från den muslimska världen som hänfaller till kriminalitet vid utslagning och/eller söker tryggheten inom ett aggressivt islam; på vilket sätt gör vi situationen bättre genom att släppa in en miljon migranter, varav en väldigt stor andel är sådana här svåranpassbara unga män, till Europa på ett år? Bevisligen är det istället så att detta har inneburit att många av våra problem har förvärrats!

Om vi dömer efter utvecklingen under de senaste tre åren så tvingas vi ”se fram emot” ett ännu blodigare 2017. Såvida inte underrättelseorganen och polisen överträffar sig själva vill säga. Nästa år är det val i både Frankrike och Tyskland. Vi kan vänta oss att folken ger sitt omdöme om den förda politiken med besked. De politiker som vägrar ta ansvar för sin förda politik kommer istället få se folken utkräva detsamma genom valurnorna.

%d bloggare gillar detta: