Är det verkligen en lockande vision att vår framtid ligger i Afrika?

DEBATT

EU-federalisternas och den politiska globalismens okrönte ledare, Emmanuel Macron, gjorde i veckan en appell till Europas invånare (Se fotnot 1 nedan för en förklaring av globalism). Han varnade för nationalismen och ville förklara varför hans vision av EU, med en allt mer fördjupad politisk integration och en öppenhet gentemot Afrika, är det bästa för européerna.

Macron är den tomma politiska retorikens mästare! Han öser ur sig värdeord och kommer undan med att lova allt till alla, vilket han ironiskt nog i appellen anklagar motståndarsidan för. Det var så han fick fransmännen till att välja honom till president och det är så han avser förleda oss européer att välja globalismens väg. Frihet, skydd och framsteg! Under ”frihet”, lyckas han ”lova” både demokrati och förtryck av yttrandefrihet. Under ”skydd” lyckas han lova såväl gränsskydd som tvingande migration för medlemsländerna. Och slutligen, under ”framsteg” lovar han såväl socialt skydd som en migration som hans inspiratör Stephen Smith (se nedan) säger kommer krossa välfärden.

Min uppmaning till mina läsare är: Låt er inte bedras! Gör inte samma misstag som de arma fransmännen.

Det är ganska anmärkningsvärt att Macron vill inta ledarrollen för Europa, när han inte ens accepteras av sitt eget folk längre. Samtidigt kanske man inte ska förvånas, då han alltid har varit tydlig med att han ser sin mission som större än att vara Frankrikes ledare, en sann globalist som han är. På samma sätt som Obama ville framstå som en president för hela världen, på bekostnad av amerikanerna, så vill Macron vara detsamma för Europa. Amerikanerna sparkade bakut och valde in den mest nationalistiska presidentkandidaten man hade att välja på, som hans efterträdare, precis som fransmännen idag har tröttnat rejält på ”Solkungen”. En nationalistisk reaktion är att vänta i EU-valet och det är det han nu försöker förhindra, men redan i inledningen så sätter han foten fel, med hälsningsfrasen; ”Medborgare i Europa”.

EU är ingen stat och har inga medborgare, hur mycket han än vill att det ska vara så. De europeiska ländernas riktiga medborgare kommer visa honom detta den 26 maj.

Det fanns aspekter av EU-samarbetet som Macron tog upp som jag ser som självklarheter. Vi ska värna och vårda den inre marknaden och göra gemensamma satsningar på innovation. Europa är starkt om vi samarbetar, inom och utanför EU. Ta till exempel CERN. Ta Neuronprojektet, som ska lägga grunden för nästa generation av europeisk stridsflygsteknologi. Vi behöver göra fler sådana här satsningar. Både civila och militära. Vi behöver samarbeta i kampen mot organiserad kriminalitet och islamistisk terrorism och jihadism. Kollektiv europeisk säkerhet, är ett måste, ställda som vi är inför en osäker framtid, med en dalande supermakt som allt mer drar sig tillbaka från världen och kommer lägga sitt sista krut på Ostasien och ansträngningarna att ringa in utmanaren Kina. Här kommer banden till Europa kännas allt mer dimmiga. Inte minst i ljuset av förändringar i den etnokulturella sammansättningen av den amerikanska väljarkåren.

Snabbt kommer dock Macron in på spår som vi svenskar bör rygga tillbaka inför! Han vandrar från område till område, där vi bara måste samarbeta. Arbetsmarknadsåtgärder, socialförsäkringssystem, hälsovård osv. Inget bör stå bortom den centraliserade superstaten EU:s räckvidd. Det jag dock vill sätta strålkastarljuset på här är två oroande aspekter av hans tal: Åsiktsförtrycket och framtidsvisionen där Europa ska smälta samman med Afrika!

 

Åsiktsförtryck maskerad som frihet:

Macron säger sig vilja värna friheten och säger i nästa andetag att ”den demokratiska friheten att välja våra ledare genom val” är vår främsta frihet, trots att det enda vi väljer i EU-valet är ett ganska impotent europeiskt parlament, medan de riktiga ledarna står bortom väljarnas makt.

Bortsett från denna brist på verklighetsförankring så är det stora bekymret att han vill ”genom europeiska riktlinjer förbjuda alla hat- och våldsbejakande inlägg på internet”. En spontan motfråga blir troligen: Vad är det för fel med att förbjuda hat? Ja, som man säger, ”vägen till helvetet är kantad med goda intentioner”. Vi befinner oss just nu i en process, i större delen av Europa, där man kriminaliserar uttryck och analyser som anses kunna kränka någon, eller ses som rasistiskt och stigmatiserande. Det första problemet ligger i svårigheten att objektivt avgöra vad som är hat. Frågan blir väldigt snabbt politiserad och subjektiv. Risken med denna utveckling, som Macron så gärna vill skynda på, är att den grupp som för stunden innehar hegemonin inom samhällsdebatten och således tolkningsföreträdet, blir den grupp som kommer avgöra vad som är hat.

Exempel i sak är vår egen lag om ”hets mot folkgrupp”, som allt mer har kommit att användas som en blasfemilag, där kritik av islam allt oftare bestraffas med fängelse och böter. Även kritik av en öppen invandringspolitik kommer att betraktas som hat. Allt detta är dessutom i linje med FN-avtalet om migration, där det efterfrågades ingrepp av myndigheterna mot dem som kritiserar migration eller religioner. Intressant för dem som trodde att dessa paragrafer inte skulle påverka oss på riktigt.

I höstas accepterade EU-parlamentet en resolution som avkräver medlemsländerna att de ska förbjuda neo-nazistiska och neo-fascistiska organisationer och upprätta polisstyrkor som kan bekämpa hatbrott. Man kan undra vad som händer när dessa förbud ska upprätthållas av den vänsterliberala hegemonin? Alla som inte ställer upp på vänsterns världsbild idag är nazister! Ledarredaktioner på landets största tidningar, partiledare för stora borgerliga partier, ja hela det lilla liberalkonservativa MED är tvärnazistiskt, om vi ska följa vänsterns definitioner av nazism. I princip hela knippet av oppositionell högermedia på nätet är nazistisk enligt denna världsbild. Problemet med att staten (d.v.s. den som för stunden sitter i förarsätet) ska definiera vad som är hatbrott och vad som är nazism och fascism borde vara fullständigt uppenbart! Det är som att ta det första steget ner för en hal och mycket brant backe! Vi vet inte vart det kommer ända, men vi kan vara säkra på i vilken riktning det kommer gå och att det kommer gå allt fortare.

Hela vårt demokratiska system befinner sig i riskzonen, om vi fortsätter på den utstakade vägen. En demokrati måste kunna tåla att folk uttrycker sina politiska åsikter och en grupp människor eller enskilda individer, måste kunna tåla att man kritiserar deras livsåskådning, ja till och med att man smädar och häcklar denna.

Att detta steg, precis som Macrons budskap, är kopplat till FN-avtalet om Migration, kan man förstå genom att medlemsstaterna varken rekommenderas att förbjuda våldsamma vänsterextremistiska eller dito muslimska organisationer. Inte ens de som återkommande stör gatumöten som sker i god demokratisk ordning och organiserar gatukravaller, såsom ANTIFA, de egentliga fascisterna, eller de islamister som agiterar för att västerlandet och dess demokrati ska förgöras. Syftet med vad Macron föreslår, är att motståndet mot massinvandring och islamism, ska tystas ner. Helt i linje med vad FN vill att vi ska göra.

 

President Macron poserar med Europas framtid!

President Macron poserar med Europas framtid!

 

Ska vi dela framtid med Afrika?

Macron säger i sin appell att han vill se ett Europa vars ”blickar ut i världen ska vara vänt mot Afrika, som vi bör ingå en framtidspakt med” där européerna ska förmås ”acceptera ett gemensamt öde” med Afrika.

Han säger att vi inte ska vara defensiva gentemot Afrika, vilket rimmar med stycket om migration, där han säger att alla medlemmar av Schengenområdet måste vara ”solidariska” när det gäller mottagandet av migranter och att vi måste vakta ”våra värderingar” precis som våra gränser. Dessa värderingar ska tolkas som en vilja att med öppen famn ta emot dem som kommer. Macron hör till dem som ger läpparnas bekännelse till kodord såsom ”kontroll” och ”trygga gränser”, men vid närmare inspektion så går dessa inte väl ihop med hans större vision. Om man inte har en vilja att returnera illegala redan på Medelhavet, eller senast vid landstigningsögonblicket, så hjälper ingen ”noggrann kontroll” i världen, för då är migranten här för att stanna. Det finns knappt någon repatriering av illegala idag. Detta har EU bittert fått erfara. Avsändarländerna vill inte ta tillbaka någon som inte kan bevisa sin härkomst, så har dom gått i land så stannar dom.

Det är inte bara Macron som drömmer om en Europeisk-Afrikansk union. Eller en Europa-Mellanösternunion för den delen. Drömmarna om dessa utvidgningsplaner och allianser går decennier tillbaka och har många anhängare bland dem som kan betecknas som globalister, strävande efter allt större politiska sammanslutningar, som steg mot slutmålet. Det är lite märkligt dock, att han å ena sidan talar varmt om europeiska gemensamma värderingar, och i nästa stycke orerar om fördjupat samarbete och integration med Afrika, en kontinent med vilken vi delar väldigt lite värderingsmässigt och nästintill ingenting kulturellt sett.

 

Låt mig nu förklara vad det är för tankar som inspirerar Macron:

I april 2018 framförde Macron i direktsänd TV att ”befolkningsexplosionen” i Afrika kommer skapa en ”aldrig tidigare skådad tid av massmigration” med destination Europa. Han hävdade att som en konsekvens av denna massmigration kommer Europas och Afrikas öden att vara sammanbundna. Vi kommer att dela framtid! Han refererade till den fransk-amerikanska författaren Stephen Smiths bok, The Rush To Europe, som enligt honom ”mycket väl beskriver” det förväntade förloppet.

Smith bedömer att de nio miljoner afrikaner (från söder om Sahara) som lever i Europa idag, kommer växa till mellan 150 och 200 miljoner om 30 år. Han menar att vi bara befinner oss i inledningsfasen av en enorm befolkningsförflyttning.

Denna migration, menar han, har satts i rullning av vårt bistånd, som har skapat ekonomiska obalanser i de afrikanska samhällena. Samma bistånd som Macron nu vill öka på, trots att det bevisligen inte ger utveckling, utan bara korruption och lätta pengar för vissa samhällsgrupper.

Enligt Smiths analys, är det bästa möjliga utfallet av denna migration att det skapas ett multietniskt och blandat Europa. Det säger sig självt att invandring av den dimensionen skulle göra slut på den europeiska kulturen och snabbt förvandla den ursprungliga befolkningen till en sorglig minoritet.

Personligen är jag inte lockad det minsta av detta scenario, som Macron utan minsta motstånd planerar för. Jag kan precis som alla andra se hur vita behandlas i Afrika. Det i sig räcker för att säga nej, men givetvis finns värnandet av den europeiska kulturens fortsatta existens som huvudsaklig motivation för att ta upp kampen.

Vi delar som sagt väldigt lite med Afrika, vad gäller grundläggande värderingar och jag kan inte se annat än att Macrons scenario, där vi delar framtid med Afrika, med öppna dörrar inför migrationen från Afrika, inte ligger i vårt intresse. Däremot ligger det givetvis i en globalists intresse. Inget är mer av värde för en globalist som Macron, än att nationella identiteter luckras upp och det bästa sättet att uppnå detta mål är genom att använda migrationen som vapen.

Macrons nya profet, Stephen Smith, skriver att motstånd mot denna migration vore ”skamfullt” och rent av ”utsiktslöst” när de 200.000 som kommer årligen idag, förvandlas till ”tiotals miljoner”. I nästa andetag medges, trots allt, att migrationsavtalen med Turkiet och Libyen, har varit effektiva och att en ”fästning Europa” faktiskt kan bli framgångsrik. Det är just därför att denna linje får allt mer stöd runt om i Europa som Macron har gjort den aktuella appellen. Han vill stävja försöken att stoppa migrationen och de globaliserande krafter som han själv företräder. Om Europa ska ha en chans att stävja denna framtida massmigration till vår kontinent, så måste ett system sättas på plats nu, innan det uppstår en situation som vi inte kan hantera.

Som jag har sagt många gånger tidigare, så måste migrantbåtar vändas åter till Afrikas kuster, vare sig de fångas upp på havet eller når fram till vår kust. Vi måste helt enkelt anamma en ny syn på asylkonceptet, där ingen som tar sig fram på ett olovligt sätt ska tillåtas ansöka. Australien är här ett föredöme och i likhet med deras linje så finns det initiativ inom EU, i enighet med att externa mottagningsläger bör skapas. Fungerar detta inte så får vi helt enkelt bara bogsera tillbaka båtarna till avsändarkusten. Vi måste bli hårdare här, för annars kommer systemet krascha när migrationstrycket skruvas upp igen vid nästa migrationsvåg och det är bara en tidsfråga innan den kommer. Just nu håller politiker som Macron, Merkel och Löfven på med fördröjningar, så att vi inte ska hinna bli förberedda. Det är detta valet till stor del handlar om. Det handlar inte om frihandeln eller fred i Europa. Det handlar om huruvida den europeiska kulturen ska tillåtas överleva våra barns levnadstid, ja kanske till och med vår egen.

Macron försöker avfärda de nationalister, eller/och européister, som kan sänka hans plan för en blandning av de europeiska och afrikanska kulturerna, med att de saknar en vision. Han kör en halmgubbe när han menar att nationalisterna inte kan försvara ”vår identitet” genom att begränsa EU. Det finns dock ingen stark europeisk identitet som ska försvaras. En samhörighet, ja, men inte en identitet. Europas kultur är en kultur av nationer och nationella identiteter. Nationalisterna av idag vill försvara den europeiska mångfalden av nationella kulturer, mot den framväxande enfaldiga och intetsägande mångkulturella kulturmixen som globalisten Macron eftersträvar. Den nationalistiska visionen för samhället är både hållbar och historiskt beprövad (2).

De flesta nationalister, såsom undertecknad, vill även försvara den europeiska kulturen, eller civilisationen, om man så vill, om man inkluderar den politiska dimensionen, men detta görs INTE genom att förena Afrika och Europa! Den saken är säker. Om inte ställer upp bakom Macrons vision för utvecklingen, så se då till att rösta i EU-valet, och rösta rätt! Rösta inte på något av de globalistiska partierna, för då är detta precis vad ni får!

 

Noter:

(1) Politisk globalism (i resten av texten skriver jag bara globalism): Tanken att allt mer politisk makt ska flyttas till överstatliga organisationer i syfte att göra staten överflödig. Slutmålet för en sann globalist är en världsregering, en global valuta och ett FN med makt och befogenhet att agera militärt för att upprätthålla den här ordningen. Motståndaren till globalisten tror på principen att så många beslut som möjligt ska fattas så nära medborgaren som möjligt.

Storskalig migration mellan världsdelarna, helst från söder till norr, ligger oftast en globalist varmt om hjärtat, då det blir ett redskap för att sudda ut nationella identiteter, som står i vägen för överförande av politisk makt till överstatliga institutioner.

(2) En nyckel till Europas storhet, när vi började sprida vårt inflytande över jorden, var just de självstyrande staterna inom den västerländska civilisationen, i kontrast till imperierna som då dominerade såväl Kina, som Indien och Mellanöstern. I imperierna rådde likriktning och konformism som ströp utvecklingen, medan européerna konkurrerade med vandra om de bästa innovationerna och de mest vågade projekten.

Se ovan mer som lite kuriosa, men visst finns det något att ta med sig från detta. Europas länder ska samarbeta, men att fullständigt samstämma alla regler och skatter, tar ifrån länderna dess förmåga att bedriva den ekonomiska politik som kan ge konkurrensfördelar. Om federalisternas vision går igenom helt och hållet, så kommer Europas stater ha mindre chans att sätta fart på näringslivet lokalt än vad delstaterna i USA har, som kan till exempel reglera skatterna. Om det inte finns möjligheter att påvisa vad som fungerar och vad som inte fungerar, så kan systemet förstelna helt under betungande byråkrati och skattetryck. I USA blomstrar de stater som för en företagarvänlig lågskattelinje. Hur hade det gått om hela USA hade fört en politik som i Detroit och Kalifornien? Möjligheten till nyttig konkurrens bör således finnas kvar och fullständig standardisering behöver inte vara en god sak.

Annonser

Vi behöver en ny Nürnbergrättegång för att hantera IS!

KOMMENTAR

 

Hur mördargänget från den Islamiska Staten ska hanteras är en av vår tids svåra frågor. Vänstern ser dem som offer för omständigheter, i enlighet med hur de alltid har sett på sociala frågor, och vill ta hem dem hit för att ta hand om dem. IS-mördarna är, precis som kriminella, offer för ”utsatta” områden och svåra omständigheter. Aldrig finns det ett eget ansvar. Aldrig kan individen lastas för de oetiska val som denna gör. Högern, över lag, vill ofta väl, men är alldeles för senfärdig och fångad i vänsterns förtrollning av den politiska diskursen. Sällan bryter de sig ur denna förtrollning och vågar vägra deras narrativ.

Från vänstern har man i dagarna fått höra budskapet att om vi inte tar emot terroristerna, jihadisterna och slaktarna från IS och/eller överväger att ta deras medborgarskap, så kommer vi alienera muslimerna som grupp, från vårt samhälle, vilket kommer leda till mer extremism och mer terror mot vårt samhälle. Bekämpa terrorn och priset blir mer terror, med andra ord. Låter mer som ett hot än en verklighetsbeskrivning, i mina öron. Veronica Palm skrev ett tweet som skulle tolkas som ”rör IS och blodet kommer flyta på gatorna”. Vänstern kanske vill leva under jihadismens terrorvälde, men jag vägrar i alla fall.

Den senfärdighet att ta tag i problemet med jihadresenärerna, mynnar ur en generell skräck för att uppröra den muslimska befolkningen, som finns inom både vänster och höger. Man kan undra vilken situationsanalys man gör, om man utgår ifrån att flertalet muslimer kommer bli upprörda om vi går hårt åt IS. Har man, outtalat, egentligen samma syn på den muslimska minoritetens värderingar som de mer uttalat islam-skeptiska? Rimligen borde dock en mer pessimistisk syn istället leda till en vilja att ta itu med problematiken, istället för att ge upp motståndet, innan det är för sent, men tydligen inte.

I dagsläget synes vi stå inför valet att ta ”hem” dessa missdådare, eller att låta dem dömas på plats, i de länder där de har begått sina brott. Jag uppfattar det som att majoriteten av svenskarna inte är överväldigade av dåligt samvete, inför de hårda straff dessa individer kan ha ådragit sig. När det gäller hälften av de ca 300 jihadresenärerna till IS, så finns ingen sådan här valsituation, då de redan är åter i Sverige. Så, vad gör vi?

Från såväl vänster- som högerhåll så säger man att vi inte kan lagstifta retroaktivt, men det behövs ingen ny lagstiftning per se. Det finns ett lysande historiskt exempel på retroaktivt handlande mot krigsbrottslingar; och det är givetvis Nürnbergrättegångarna! Den krigsförbrytartribunal som upprättades efter kriget, dömde i vissa fall, för nya  typer av brott. Det är inget konstigt i sig att man reder ut vad som har hänt efter ett krig och att det då finns situationer som man innan dess inte hade kunnat förutse. Det är inget etiskt fel i att man i efterhand identifierar handlingar som är uppenbart omoraliska. Att det var omoraliskt och direkt brottsligt att följa brottsliga order, var någonting man slog fast i Nürnberg, i efterhand, men likväl borde förövarna ha förstått detta i stunden. Följer man en sund inre kompass så riskerar man inte trampa fel. Medlemmarna av IS, däremot, har hela tiden varit medvetna om vilka illdåd som organisationen utfört, då dessa har publicerats med med fanfarer på internet i en medveten strategi, syftandes till att sätta skräck i omvärlden. Ingen möjlighet att hävda okunskap, med andra ord.

 

IS Kalifat har fallit, men är vi beredda när nästa Kalifat uppstår?

IS Kalifat har fallit, men är vi beredda när nästa Kalifat uppstår?

 

Europas länder behöver tillsammans bygga upp en ny krigsförbrytartribunal där Nürnbergrättegångarna står som förebild! 

IS har deklarerat sig vara i krig med hela sin omvärld och detta måsta lösas kollektivt. Jag ser inte mycket chans till att vi kan komma överens med alla länder i denna fråga, men vi kan i alla fall komma överens inom Europa och det är gott nog. Islamiska statens jihadister ska inte kunna flytta runt i Europa, i jakten på en fristad. Vi måste ta tag i detta kollektivt. Sverige ligger efter andra länder i Europa och vår senfärdighet kommer göra att vi kommer dra till oss ännu fler terrorister, än vad som redan är fallet idag och bli jihadismens huvudsakliga bas i Europa, om vi inte agerar nu!

Jag förväntar mig att en sådan tribunal kriminaliserar, retroaktivt, allt samröre med den Islamiska Staten, precis som deltagande i diverse organisationer i det Tredje riket, kriminaliserades i Nürnberg. Alla som har rest ner för att på något sätt hjälpa den rörelsen, gifta sig med dess medlemmar, eller samlat in pengar till dem osv, ska dömas kollektivt till kännbara fängelsestraff. Efter avtjänade fängelsestraff så får vart och ett land givetvis hantera dem som de önskar, men att de blir av med sina medborgarskap är ett rimligt steg.

Av de 300 ”svenska” IS-jihadisterna var 75 % svenska medborgare. Hur ska frågan om de som bara har svenskt medborgarskap hanteras?

Idag finns det inte lagutrymme för att göra en person statslös. Att ta bort medborgarskapet, för en person som har dubbelt dito, är en sak, men att göra någon statslös är lite mer komplicerat. Frågan är dock om detta ens skulle blivit aktuellt. Skillnaden mellan den Islamiska Staten och andra jihad-organisationer som har föregått den, är att den sade sig utgöra just en stat. Den Islamiska Staten var inte erkänd av någon annan stat, och en status som medborgare i IS kan kanske bestridas, rent juridiskt, då IS inte utfärdade formella medborgarskap, enligt vad jag förstått iaf, utan istället var de undersåtar i Kalifatet. Likväl kallade man sig en stat och man hade ett territorium där statsmakten hade suverän kontroll, en militär- och en polismakt och ett rättsväsende.

IS uppfyllde kriterierna för en stat, helt enkelt. Vare sig omvärlden erkände den eller inte. De som reste ner för att kriga eller på annat sätt verka i denna islamiska stat, måste anses ha uttryckligen lagt sin lojalitet hos denna nya stat, istället för hos Sverige. Att man inte sade upp sina medborgarskap här hemma, var ren och skär beräkning, i enlighet med att vi skulle gå att mjölka på resurser ytterligare många år, oavsett om de bodde där nere eller kom tillbaka hit. Så, om man vill slänga deras cynism tillbaka i ansiktet på dem så kan man hävda att dom kan bli fråntagna sitt svenska medborgarskap, då de kan anses ha en annat medborgarskap i den Islamiska Staten. Ja, detta är en möjlighet att fundera över i alla fall!

I summering: Det är inte försent att agera. Det är inte försent att åtala alla som har deltagit i Islamiska Statens smutsiga krig mot mänskligheten. Det finns faktiskt ett juridiskt prejudikat i internationell rätt för att döma krigsbrottslingar retroaktivt!

Hela vår syn på medborgarskapet måste ses över i den nära framtiden, då principerna som det bygger på är framtagna i en annan tid, med en annan verklighet. Inre fiender har alltid funnits, men inte interna hot av denna dignitet, där som det förhåller sig idag, medborgare kan ostraffat strida för en annan makt, som har som uttalat mål att förgöra den egna staten.

Medborgarskapet måste ses mer som ett samhällskontrakt, där det inte ska gå att strida mot den politiska gemenskapen den utgör och samtidigt vara medborgare i den. Man bör inte kunna slinka ur denna realitet bara för att man är infödd, blond och blåögd, såsom Michael Skråmo. Har man valt en organisation som IS så ska man inte längre kunna kalla sig svensk. Här måste vi ta en diskussion om hur vi ska ha det framöver, där vi inte är rädda för att tänka i nya banor.

Vi måste inse att IS bara var en försmak av ett problem som kommer att bli värre och värre. Frågan om en ny och starkare islamisk stat i framtiden bör vara en fråga om NÄR och inte en fråga OM det kan ske. Det finns gott om korrupta och förtryckande stater i Mellanöstern och det folkliga trycket på förändring är starkt och de enda som kan kanalisera detta tryck i regionen är just de religiöst radikala krafterna.

FN:s Generalsekreterare verkar för massmigration till Europa och multikulturella samhällen!

KOMMENTAR

 

Utnämningen av Antonio Guterres till positionen som FN:s generalsekreterare, blev startskottet till en acceleration av ansträngningarna att använda FN som ett redskap för att smörja massmigrationen till Europa. FN:s migrationsavtal är ett uttryck för denna agenda och de som satte Guterres där gjorde så för att han skulle kunna genomdriva den.

I november 2016, precis innan Guterres skulle tillträda som generalsekreterare efter årsskiftet, såg jag ett antal intervjuer och framträdanden, där han deklarerade sina målsättningar (1, 2, 3, 4, 5) . Anmärkningsvärt öppen var han med vad han ville göra och detta kom sedan att bli huvudlinjerna i FN:s migrationsdokument. Jag tänkte skriva en artikel, men den blev tyvärr inte av. Synd, inser jag så här i efterhand, då jag hade kunnat bidra lite till att skicka varningssignaler. Nu får denna text istället fungera som bakgrund till dagens utveckling.

Antonio Guterres, en f.d. premiärminister i Portugal och ordförande för Socialist Internationalen, blev därifrån rekryterad till att bli chef för UNHCR 2005 där han stannade i drygt 10 år. Under denna tid, opinionsbildade han för att Europa skulle öppna sina gränser och spred den vanliga mytbildningen om migrationen som oundviklig och omöjlig att förhindra.

Nu blev det så, att många länder under migrationskrisen faktiskt hade ett val, att en del faktiskt stängde sina gränser, medan andra bara öppnade på vid gavel. Detta grus i migrationsmaskineriet, skulle givetvis plockas bort. I detta skeende har vi migrationsavtalets födelse. När Guterres placerades som FN:s generalsekreterare, ett år efter avslutat uppdrag vid UNHCR, så var det för att FN nu skulle börja brukas på allvar, för att tvinga Europa att öppna upp sig fullständigt för den folkvandring som vi vet att vi bara befinner oss i begynnelsen av.

Guterres har under sin tid som chef för UNHCR, och sedan igen som generalsekreterare, vid upprepade tillfällen pläderat för att Europa behöver migration från Afrika och Mena, för att kompensera för den låga nativiteten. Man kan undra vad FN har med Europas migrationspolitik att göra? FN ska hjälpa till att sörja för och koordinera samlade insatser till förmån för, världens flyktingar, i de länder där de hamnar, d.v.s. första säkra land. Att jaga Europas politiker med krav på att kontinenten ska ta emot stora flöden av icke granskade migranter, varav majoriteten bevisligen inte är riktiga flyktingar, hör verkligen inte till hans uppgifter.

 

Guterres argumenterade under tiden som chef på UNHCR, för att Europa skulle öppna portarna.

Guterres sade i november 2016, inför tillträdet som generalsekreterare, att han ville övertyga, européerna underförstått, om att ”migrationen är oundviklig och att de multietniska, multireligiösa och multikulturella samhällena som byggs är en tillgång”. Samtidigt vill han att EU ska tvinga medlemsländerna att ta emot migranter, för att ”dela bördan”. Det är lite svårt att få ihop det här: Om det multi-allt-samhälle som nu byggs är en tillgång, hur kan då migranterna samtidigt sägas vara en börda? Om individerna är en börda, hur kan då helheten vara en tillgång? Denna resonemangsdefekt kan vi även se i migrationsdebatten här hemma.

Temat Guterres följer är att ”migrationen är inte ett problem, utan lösningen”. Man kan undra vilket problem det är vi, i Europa, har haft som måste lösas? Var våra relativt monokulturella samhällen inte välmående innan mångkulturen blev en del av vår verklighet?

Om det är demografin som åsyftas, så är det inte så lite märkligt, eftersom FN har kablat ut i decennier att det stora problemet är överbefolkningen varefter uppmaningar har riktats mot, inte minst oss i Europa, att vi ska få färre barn. Nu när den agendan har fått genomslag i Europa så kallar man idag den tidigare lösningen för ett problem och detta ska lösas med migration. Vilket för oss tillbaka till det ursprungliga ”problemet”, med befolkningsökning.
Någonstans måste det gå upp ett ljus för oss i Europa! Insikten måste växa fram att den socialism som Guterres företräder, ser oss, den vita västerländska kulturen, som ett problem. Man anser att våra samhällens homogenitet och relativa harmoni, frammanar känslor av egenvärde och stolthet över nation och folk. Detta måste en globalist förhindra till varje pris, då det skapar lojalitet till nationalstaten och en ovilja till att lämna bort politisk makt.

Framgångsrika samhällen är således ett hinder för politisk globalisering. Finns det inget problem i dem, så måste den som vill ha en annan utveckling, följaktligen skapa ett, för att ”lösningen” ska kunna accepteras.

Guterres säger att våra samhällen måste omfamna mångkulturen för att skapa sammanhållning och tillhörighet, men detta får man genom att verka för anpassning till den lokala kulturen och inte genom att omfamna just det som skapar splittring och alienation. När ingen ifrågasätter, kan sjukan presenteras som medicinen!

Guterres spådde 2010, att alla samhällen kommer att bli multikulturella i framtiden. Det blir så om man framtvingar det, men det är inte en självklar utveckling. Genom mänsklighetens historia har de flesta tenderat att vilja leva tillsammans med dem som de delar värderingar och samhällssyn med. Guterres oroades sig över detta och uppmanade regeringarna att göra insatser syftandes till att få folken i Europa att acceptera migranterna. I november 2016 följde han upp detta med att uppmana politikerna från etablissemanget att ignorera folkviljan när det gäller migrationen. Denna folkvilja avfärdade han som populism. Politik baserad på vad folk egentligen vill är uppenbarligen något mycket negativt. 

FN:s migrationsavtal förkroppsligar Guterres syn på migrationsfrågan: Att den är omöjlig att stoppa, att alla måste deltaga i att bära bördan och att folkets vilja ska formas och om det inte går, ignoreras. Det är bara att inse att FN i dagsläget är en fiende till alla ansträngningar att motverka den pågående folkvandringen och att försvara de västerländska kulturerna.

Kommer massmigrationen leda till militärkupper i Europa?

 

ANALYS

De förändringar som Europa har genomgått de senaste decennierna är enorma. Den stora och icke-upphörande invandringen från muslimska länder har skapat en ny konfliktlinje genom de europeiska samhällena. De mest tongivande representanterna för de muslimska grupperna visar liten eller rent av ingen vilja till anpassning till våra samhällens normer och kultur. I de s.k. ”utanförskapsområdena” växer laglösheten och distansen till majoritetssamhällena, genom ett till synes märkligt, men vid eftertanke kanske ändå inte så märkligt (1), samförstånd mellan områdenas religiösa och dess kriminella. Röster har redan höjts i Frankrike om att dessa områden borde bli, inte bara de facto självstyrande, utan även de jure. Än är det dock få som lyssnar på sådana defaitistiska röster.

 

Problemet kvarstår dock, att vi idag inte har någon som helst lösning på problemet ”Islam i Europa”. Klyftan mellan den muslimska befolkningen i Västeuropa och värdkulturerna vidgas allt mer för varje ny generation (2), samtidigt som befolkningsprognoserna indikerar att den muslimska minoriteten kan bli en majoritet inom en inte så avlägsen framtid. Detta är redan ett faktum i många stora städer i Europa. Med en växande andel av befolkningen så växer också kraven på oss att anpassa oss till islam. Terrordåden agerar påminnelser till oss om hur det blir om vi inte accepterar och böjer oss. Allt för många är tyvärr allt för böjbara!

Vad väntar i Europas framtid? Är vägen redan utstakad , eller kan någon göras? Min avsikt är att verka inom demokratins ramar. Opinionsbilda så mycket jag kan och om jag får möjlighet, verka som politiker, mot denna utveckling. Samtidigt är det många som anser att mer radikala metoder tarvas. Jag misstänker att vi kommer få se mer av denna varan, om inte folkopinionen svänger snart. Således, till dagens ämne: Militära statskupper!

 

Militära kupper i Europas framtid?

 

Frågan är berättigad. Kommer hemliga militära, eller militär-politiska, etablisemang ta makten i europeiska länder i framtiden, som en sista utväg ur en till synes desperat situation? Min bedömning är att det är fullt möjligt. Som jag ser det så kommer dessa militärer/etablisemangspolitiker gå igenom följande tre steg: 1) Medvetenhet om problemet 2) Viljan att agera politiskt 3) Viljan att agera militärt.

 

1) Medvetenhet om problemet:

 

Schweiz ÖB, André Blattmann, varnade i en julkrönika 2015, för att Europa står inför ett inbördeskrig. Social oro, orsakat av invandringen och spänningar orsakade av terrordåden, menade han, skulle leda till ett europeiskt inbördeskrig mellan muslimer och kristna. Han jämställde dagens situation med den innan världskrigen och manade schweizarna att förbereda sig på ”krig, kriser och katastrofer”.

Den följande sommaren, i juli 2016, kom nästa uppseendeväckande uttalande, när Patrick Calvar, chefen för Frankrikes säkerhetstjänst DGSI, varnade för att ”Vi är på randen till ett inbördeskrig”. Han fortsatte med att säga att ”Jag tror att en konfrontation (”mellan muslimer och högerextrema grupper”) kommer äga rum. Ett eller två terrordåd till och det kommer ske.” Han varnade för att Frankrike kommer förvandlas till ett okontrollerbart land där alla beväpnar sig för att skapa rättvisa och följer upp med att säga att det är det här som är ämnet som oroar när han talar med kollegor och att en beslutsamhet finns att skaka fram resurser för att ta itu med problemet.

I oktober 2018 avgick Emmanuel Macrons inrikesminister sedan valet sommaren -17, Gerard Collomb. I sitt avskedstal varnade han för ett kommande inbördeskrig i Frankrike! Han säger att läsandet av de dagliga polisraporterna var en nedslående övning. Slutsatsen var att folken inte längre vill leva tillsammans. En tuff insikt för en socialist. Han säger således att han inte vill se mer migration till landet. Insikten att folken i Frankrike strider mot varandra och att ”det blir allt mer våldsamt” dem emellan, har tagit död på alla tankar om ”vivre-ensemble” (”leva tillsammans”).

På frågan om ”när”, så blir svaret; att ”efter 5 år från idag, så är situationen irreversibel. Ja, vi har fem, sex år år.”

Sådana här uttalanden låter troligen helt absurda i svenska öron, men det beror på att vi befinner oss i en mediabubbla. Inget av detta rapporteras vidare till de svenska tittarna.

Atmosfären i en del kretsar har blivit defaitistisk. Professor Christian de Moline har föreslagit att landet ska delas upp i en muslimsk och en kristen del, för att undvika det öde som förutspås. Alla är dock inte lika undflyende. En del börjar istället nära tankar på handling.

 

2) Viljan att agera politiskt:

 

Kort efter att Macron tillträtt, i juli 2017, uppstod en konflikt mellan honom och landets ÖB, General Pierre de Villiers. Villiers kunde inte acceptera besparingarna på en redan pressad försvarsmakt pch deklarerade att han inte kunde garantera landets säkerhet. Således tvingades han bort! Han lämnade sitt kontor till soldaternas hurrarop.

Nästa uppseendeväckande steg togs nyligen, under decembers protester av Gula västarna mot Macrons maktfullkomliga styre. Många av de ledande figurerna bland gula västarna började ropa på general Villiers att ta över. Att han helt enkelt skulle tvinga bort Macron med våld. Det är i oroliga tider som tanken om den starka mannen dyker upp. Det förvånar mig inte det minsta att folk, i den desperation de känner, anser att detta är den enda utvägen. Mannen på gatan ser, med en del grund, det politiska systemet som riggat och inget som någonsin kommer brukas till deras fördel. På senare år har en växande andel börjat tvivla på demokratins förmåga att räta ut frågetecknen.

 

General Pierre de Villiers

 

Enligt en undersökning publicerad av Pew Research i 2017, så kan vi se, om vi nu fokuserar på Frankrike som utgör epicentrum för denna utveckling, att bara 35 % är fasta i sin tro på demokratin. I Frankrike och Sydeuropa är många missnöjda med hur demokratin fungerar. I de arga böndernas hemland är siffran 65 % (jämfört med Sveriges 20 %). Blott 17 % tror att landets regering gör vad som är bra för landet. Detta påvisar en grundläggande systemskepticism som finns över partigränserna, vilket vi kan se bland de gula västarna idag. Där samlas både vänster och höger i sitt hat mot vad de ser som de förtryckande klasserna. Den revolutionära ådran går inte ur, men djupare kulturella mönster förklarar en hel del, vilket jag tidigare har skrivit om.

Hela 18 % tycker att demokratin är direkt dålig som system och 44 % anser att det hade varit bättre för landet att om den folkvalda regeringen ersatts av en grupp opolitiska experter (lycka till att hitta dem). Här ligger Sverige faktiskt inte långt efter med sina 40 %! Och, för att komma till poängen, i Frankrike, Napoleons hemland, vill hela 17 % ha en militärregim istället för demokratin. Lika många som idag stödjer presidenten. Siffran stiger när man korrigerar för lägre utbildning. Drygt var femte av gula västarna stödjer alltså tanken om Villiers och en majoritet av dem är skeptiska till demokratin och vad den gör för dem, utan att dra den tanken hela vägen fram. Grogrunden finns alltså där. Väger man in ålder, så finns det andra undersökningar, här hemifrån, som visar att ca 30 % av 18-29-åringar inte avfärdar tanken om en stark ledare.

I Kölvattnet av protesterna mot Macron kom steget som många, trots detta, häpnade inför. Tio generaler, en amiral och en fd försvarsminister författade ett öppet brev, där de anklagade president Macron för landsförräderi. Anledningen var påskriften på FN:s Migrationsavtal. Brevet, vars huvudförfattare var den islamskeptiska generalen Antoine Martinez, riktade anklagelsen att Macron underminerade den nationella självständigheten och visade således förståelse för de gula västarnas raseri. Generalerna skriver att det var fel att skriva på avtalet utan ens en debatt, då 80 % av fransmännen vill begränsa migrationen.

Frågan som uppstår är: Hur lång tid tar det tills att generaler som dessa, tillsammans med personer inom polis- och säkerhetssektorerna, anser att det är deras plikt att rätta till en situation där politikerna inte utför folkviljan, samtidigt som de själva kanske har dragit slutsatsen att landet, ja hela kontinenten är på väg mot inbördeskrig? Det är tyvärr till denna punkt som det politiska etablissemanget har fört oss, genom sitt förakt för vanligt folks vilja och som vi kan se i vårt eget land, folkets faktiskt lagda röst. Som en demokrat, så smärtar det att vi kanske snart är vid den punkten att detta steg kan komma att tas.

 

Tyska elitstyrkan KSK

 

3) Viljan att agera militärt:

 

Ja, vi befinner oss troligen bara i förstadiet av detta tredje steg i processen, men egenligen vet vi väldigt lite om vad som sägs bakom stängda dörrar. En nyhet, som sannolikt väldigt få svenskar känner till och som var den som fick mig att skriva denna artikel, slog ner som en bomb i november förra året (3,4)! Vad var det då för nyhet som var så anmärkningsvärd?

Jo, att Tyskland i november avslöjat ett nätverk av tyska elitsoldater och utlandsveteraner som planerade sin hämnd på inre fiender. Organisationen fick ett rejält tillskott under 2015, när Merkel öppnade gränserna, och bestod nu av 200 soldater. Säkerhetstjänsten trodde först att det var fantasier, innan de fick ett erkännande av en flygvapenmajor. Soldaterna, varav många hörde till det tyska SAS, anti-terrorstyrkan KSK, planerade för något som de kallade ”Dag X”, när lag och ordning kollapsat i landet, vilket de bedömde ligga i den nära framtiden. På ”Dag X” skulle de avrätta ett stort antal uppfattade inre fiender, såsom partiledaren för det gröna partiet Claudia Roth, ledaren för vänsterpartiet, en fd president och utrikesministern Heiko Maas och en serie andra vänsterpolitiker. Dessa personer skulle föras till en plats och massavrättas. Vad nästa steg var är oklart och vi får väl inte veta heller, för detta troligen kommer begravas efter bästa förmåga av tyskarna. Dock avslöjades att detta nätverk redan upprättat vapen, ammunition och bränsledepåer för den planerade operationen och tiden därefter. Anmärkningsvärt är också att polisens utredning försvårades av att nätverket fick information om att den pågick, av en överstelöjtnant i den militära säkerhetstjänsten.

Man kan fundera över om det fanns högre militärer som var invigda i planerna. Man kan också fundera runt om detta är toppen på isberget. Hur ser det ut i andra länder? Finns det fler nätverk? Eftersom vi inte vet så kan vi bara spekulera, men jag drar denna slutsats:

I det militära etablissemanget och säkerhetssektorn finns det många, från ministrar och generaler ner till fotsoldater, som oroas starkt över den utveckling vi kan se i Europa. Om vi inte klarar av att lösa detta politiskt, om vi inte lyckas bryta upp det politiska etablissemangets strypgrepp på demokratin, så kan det sluta med att sådana här nätverk till slut tar makten. Inbördeskrig kan det bli oavsett vilket, men om vi ska rädda demokratin så får vi börja ta utvecklingen på allvar. Undlåtenhet att agera för att ta Europa ur denna situation kan leda till att demokratin går under, antingen genom islamisternas händer, eller genom militärernas.

 

Noter:

1) Islamisterna rekryterar från de kriminella gängen, på ett sätt som inte skiljer sig på ett avgörande sätt från hur Muhammed rekryterade rövarband att deltaga i hans Jihad. De kriminella gängen får å sin sida legitimitet från islamisterna, som fotsoldaterna som håller statsmakten borta. Win-win!

2) Jag har beskrivit detta i kapitel 7 av ”Haveriet”.

Är Europa på väg att stoppa massmigrationen?

KOMMENTAR

Ett stort skifte är på gång när det gäller synen på migrationen till Europa. Massmigrationen hösten 2015, åsynen av den folkvandring som inte liknande någonting vi sett sedan 1945 och dess konsekvenser, med terror, brottslighet och otrygghet, symboliserat av massövergreppen på den där hemska nyårsnatten i Köln, spred känslan av att nu får det vara nog! I land efter land ökar nu det folkliga trycket på politikerna att skydda gränserna och sätta stop för den illegala migrationen till Europa.

Det började med att länderna, som brukar kallas för Visegradländerna, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien, gjorde uppror mot EU:s fördelningstanke som framför allt Tyskland och Sverige drev i kölvattnet av massmigrationen 2015. Man ansåg helt enkelt att det var Tyskland och Sverige själva som hade lockat migranterna till sig och Dublinförordningen som havererat p.g.a. Grekland m.fl. bara släppte migranterna vidare utan att kräva att de gjorde sina ansökningar där.

Hela EU:s migrationspolicy var ett korthus som var dömd att rasa samman vid första stora påfrestning. Ingen trodde väl att det skulle fungera väl att låta Grekland, Italien och Spanien ta emot alla migranterna? Den inbyggda obalansen, med gränsländer som få ville stanna i och rika länder längre norrut som var de verkliga destinationerna och där de senare dessutom konsekvent sände ut signalen att migranterna var välkomna, gjorde att systemet var dömt. Det Merkel m.fl. försökte sig på i efterspelet av massmigrationen 2015, var att försöka påtvinga resten av EU:s medlemsländer sin egen migrationspolitik. Naturligtvis sparkade de Centraleuropeiska länderna bakut. De gick inte med i EU för att få migration de inte ville ha, nedtryckt i halsen. Intoleransen inför en övermakt som pekar med hela handen är påtaglig i dessa Centraleuropeiska länder, som nyligen har undsluppit en riktig auktoritär hegemon. Överkänsliga, kanske vissa i väst tycker, men det är bara att konstatera att dessa länder trodde att vi i väst var bättre än så här. Tydligen är vi inte det.

Början på en ny folkvandring?

Början på en ny folkvandring?

Oavsett så satte dessa länder igång en revolt mot Bryssel, som har inspirerat alla dem som är emot massmigrationen, men kanske inte vågat säga ifrån. Åsynen av dessa stolta länder med en intakt ryggrad och en tro på värdet av sin egen kultur, har gett de kuvade folken i väst ett minne av den ryggrad de en gång hade. Snabbt spred sig Centraleuropas exempel. Först till Österrike, där Sebastian Kurz tog över ledarskapet för det konservativa ÖVP och bildade allians med det nationalistiska FPÖ för att kunna bilda regering. Nästa steg blev den stora valsegern för Lega och Femstjärnerörelsen i Italien. Den ohejdade ledaren för Lega, Matteo Salvini, som fick rollen som inrikesminister, gick direkt till handling. I den roll han fick kunde han verkligen göra skillnad. Omgående kom beskedet att den ca halva miljonen illegala migranter som uppehåller sig i landet ska skickas i retur.

Detta är iofs mer retorik än realitet, då förmågan att repatriera just nu är liten. Ca 5000/år. Detta var dock en inriktningsvisare. En avsiktsdeklaration. Nästa steg, var mer effektivt, att stänga hamnarna för de NGO:s som i troligt samarbete med flyktingsmugglare, åker ända ned till Libyens kust för att hämta migranter, för att sedan skeppa dem till Italien. Detta steg blev omedelbart effektivt. The Aquarius låg i avvaktande läge i flera dagar innan Spanien till slut tog emot dem och deras last på 600 afrikanska migranter. Nu vill ytterligare tre skepp få tillgång till italienska hamnar för att lasta av, men Salvini och Italien säger blankt nej. Kommer de kunna hålla ut, inför den pressen från omvärlden? Salvini säger iaf själv att han inte tänker ge upp, och att han gör detta för alla (européer).

Migranterna från ”Aquarius” lastas av i Spanien.

Längre norrut, i Tyskland, eller närmare bestämt i Bayern, sker just nu nästa steg i denna utveckling. Kristdemokraternas långtida allianspartner, det konservativa CSU (Christian Social Union), som dominerat Bayern politiskt sedan decennier, vägrar att längre ställa upp på Merkels migrationspolitik.

Horst Seehofer, som sedan länge varit CSU:s starke man, och nu är inrikesminister i Merkels koalitionsregering, uppvisade en annan syn på vikten av att stå upp för sin kultur än Merkel gjorde när hon sade att islam är en del av tysk kultur, när han i mars sade: ”Islam hör inte till Tyskland. Tyskland har formats av kristendomen. Muslimer som lever med oss här, är givetvis också en del av Tyskland, men detta betyder inte att vi på falska premisser måste ge upp våra specifikt tyska seder och traditioner.” Här kan man se en samstämmighet med det likaledes katolska granlandet Österrike och den linje som Kurz för där. CSU:s regeringschef i Bayern, Markus Söder, var inne på samma linje, när hans regering bestämde att alla myndighetsbyggnader måste ha ett kors vid sin entré. Detta är givetvis symbolpolitik, men det visar på en frustration inför att islam tar plats i en region som traditionellt har varit väldigt troende kristen. Man kan skönja en begynnande kamp, med religiösa förtecken. Söder trycker på för att Bayern ska skydda en ”bayersk identitet” (märk väl; inte tysk) och kristna värderingar.

Horst Seehofer och CSU vill att Tyskland håller sina gränser stängda för illegala som har registrerats i andra EU-länder. Inte ge dem möjligheten att ens söka asyl, utan skicka dem i retur till det EU-land de tidigare har registrerats i. I detta har de stöd av två tredjedelar av tyskarna, enligt en ny undersökning. Seehofer och Söder säger att CSU och Bayern är trötta på att vänta på en europeisk lösning som inte kommer och efter tre års väntan så är man beredda att låta Tyskland agera på egen hand och om de inte får sin vilja igenom så är man beredda att splittra den långa koalitionen med Merkels CDU. Seehofer säger att han har ett ansvar för Tyskland, ”för att styra och upprätthålla ordningen. Och jag kan inte skjuta på det tills helvetet fryser till is”.

Seehofer ställde i helgen Merkel inför ett ultimatum, som i princip gick ut på följande: Antingen går du med på att Tyskland stänger gränserna för illegala migranter, eller så genomdriver jag detta själv, som inrikesminister, varpå du får avskeda mig och regeringen faller samman. Efter Merkels försök till krishantering, så gick Seehofer med på att Merkel skulle få två veckor på sig att behandla frågan på EU nivå, bland annat genom det toppmöte som börjar 28 juni.

Merkel argumenterar för att ett ensidigt tyskt agerande skulle få allvarliga konsekvenser för dels den inre rörligheten men även för EU:s södra gränsländer, som skulle få hela bördan. Vad gäller den inre rörligheten så kommer den inte kunna säkerställas förrän den yttre gränsen är säkrad. Detta är ett faktum, hur mycket Merkel m.fl. gärna vill se så kallad ”kontrollerad” migration till EU, där innebörden av ”kontrollerad” är att alla länder tvingas deltaga i den. Vad gäller den andra punkten av oro, så bygger den på föreställningen att migrationen är en ohanterlig naturkraft som EU helt enkelt måste böja sig för. Här får Seehofer stöd av Österrikes Kurz och Italiens Salvini, där den senare visar att man visst kan stoppa migrationen. Det handlar bara om att uppbåda viljan att säga: NEJ!

Sebastin Kurz och Horst Seehofer är överens om vad som måste göras!

Österrikes Sebastian Kurz eftersökte till och med en ”axis of the willing”, mot migrationen, mellan sitt eget land, Italien och Tyskland (om Seehofer får sin vilja igenom). Seehofer, Kurtz och Salvini säger sig vara i full överensstämmelse om hur man ska stoppa migrationen och vill se de tre länderna samarbeta när det gäller säkerhet. terrorism och migration. Kurz Österrike ska ta över ordförandeskapet över Europeiska rådet under andra halvan av 2018, och han avser göra kampen mot den illegala migrationen till sin högsta prioritet.

Just nu ligger konflikten mellan Merkel och Seehofer på is, men oavsett vad den utmynnar i, i denna rundan, så har det uppenbarats sig en stor konfliktlinje genom Tysklands höger, som bara har vidgats allt mer sedan 2015. CSU och kritikerna inom CDU, sneglar även oroligt mot Alternativ för Tyskland, som nu växer snabbt och i Bayern är det delstatsval i oktober! På sikt, även om hon ser ut att kunna övervintra ännu en utmaning, så kommer Merkel dock att tvingas bort, till förmån för en ny kraft inom högern, som tar samma steg som Kurz i Österrike och bildar en funktionell allians med nationalisterna. Detta är en ofrånkomlig utveckling!

Det rör som sagt på sig i Europa. ”Visegradfyran” har fått sällskap av Österrike, Italien, såväl som Danmark genom egna reformer som har genomförts blocköverskridande, och nu står Tyskland och velar. Grekland lär inte vara svåra att övertyga och Malta är väldigt besvärade av det som händer i dess vatten. Om Tyskland väljer en ännu mer restriktiv linje, så har på tre år, de motsträviga polackerna och ungrarna som Bryssel skulle trycka ned, förvandlats till majoritetsblocket inom unionen. Detta är som sagt den utveckling som vi kommer få se, och det troligen förr än många tror.

En tydlig signal om att en förändring är på gång är att det nu äntligen har lanserats, med väsentligt stöd, ett förslag om externa asylläger. Ett förslag ska läggas fram på EU-mötet den 28 juni om s.k. ”regionala avstigningsplatformar”, dit de som har räddats på Medelhavet ska föras. Tänkta platser för dessa läger är Tunisien och Albanien. Ett bra första steg, även om jag hade föredragit att de var helt och hållet placerade i Nordafrika, för att signalen och effekten ska vara tydlig och klar. På dessa platser ska de som har rätt att få asyl sorteras ut från ekonomiska migranter. Förslaget, som presenterats av Donald Tusk, Europeiska rådets president, har stöd från bland andra, Italien, Österrike och Macron i Frankrike.

För lite mer än ett år sedan, lade Österrike och Malta tillsammans, fram ett liknande förslag och Ungerns Orban har propagerat för detta sedan 2015, men först nu tycks alltså idén får ett bredare stöd. Migrationskrisen i Tyskland, initierad av Seehofer, anses ligga bakom denna vändning. Det finns, som sagt, anledning att titta noggrant på EU-mötet som inleds den 28e juni. Mycket intressanta beslut kan komma att fattas. Klart är i alla fall att de krafter inom EU som har verkat för en stor, ja nästan ohejdad, migration just nu befinner sig på defensiven. Vad detta landar i får framtiden utvisa, men det ser i alla fall just nu lovande ut. En sak är dock säker, och det är att om EU inte tar steg för att kontrollera, ja rent av stoppa, migrationen, så kommer unionen inte kunna hålla ihop särskilt mycket länge till. Med Sebastian Kurz ord: ”Om vi inte kan skydda våra gränser, så kommer det innebära slutet för Europa”.

2017 kommer bli ett omvälvande år i Europa!

ANALYS

2017 lovar att bli ett omvälvande år i världspolitiken. Anti-etablissemangskritiken kommer fortsätta med oförminskad styrka. Brexit var ett uttryck för en motvilja mot en icke demokratiskt vald politisk elit. Valet i USA vanns av den största etablissemangskritikern och han var mycket nära att utmanas av den näst största etablissemangskritikern Bernie Sanders. I de val som nalkas i Europa under året kommer denna trend fortsätta. I Frankrike kommer troligen den etablerade högern vinna presidentmakten, men Front National:s Marine Le Pen kan mycket väl ändå komma att få det största stödet i den första valomgången. I det holländska valet i mars ser Geert Wilders parti VVP ut att fördubblas. I Tyskland kommer under höstens val Alternativ för Tyskland, som nu ligger runt 15 % i mätningarna, komma in i Bundestag med dunder och brak. Om terrorn från IS fortsätter och rent av förstärks under året, vilket undertecknad tror, så kommer givetvis denna politiska storm komma att underblåsas ytterligare.

Dessa partier har EU:s demontering på agendan så Bryssel kommer få en del att tänka på. Den signal som anti-etablissemangspartierna helst av allt sänder till Bryssel är att invandringen måste beskäras. Trump konstaterar mycket riktigt att det troligen var invandringen som fällde avgörandet i Brexit-omröstningen. Om de politiska eliterna inte lyssnar så kan på sikt hela EU gå under på denna fråga. Redan nu har det etablerats en gedigen spricka mellan Visegradländerna i Centraleuropa och Bryssel med anledning av den eftersträvade omfördelningen av migranter. Politiker inom EU reagerade alarmerat på Trumps ofördelaktiga uttalanden om EU och såg detta som en krigsförklaring. Varför denna upphetsning frågar jag? Har Trump något inflytande över EU:s öde? Istället för att skärskåda den egna förda politiken så väljer man att rikta taggarna mot en yttre fiende. Mitt råd skulle vara; försök bevisa att han har fel istället! Korrigera det som har gjorts fel istället för att skjuta sanningssägaren!

Mycket har gjorts av Trumps uttalanden om att Nato är föråldrat. Trumps USA kommer inte svika Nato och det säger han också tydligt. Dock så riktar han kritik, varav en del rättfärdig. Såsom att USA:s Nato-partners inte bär sin rättmätiga del av bördan för det kollektiva försvaret. De europeiska medlemmarna har låtit sina försvarsmakter förfalla och förlitar sig på stödet från ett USA som har stora egna problem med budgetbalansen. Inte konstigt då om Trump kräver att Natomedlemmarna tar mer ansvar. Detta kommer troligen få konsekvenser för Sverige. Det är fullt möjligt att Trumps USA nekar Sverige medlemskap i organisationen, om vi skulle söka detsamma, på grundval av att vi inte lever upp till att spendera de eftersträvade 2 % av BNP på försvaret. Vi har ett så pass misskött försvar att det är fullt möjligt att USA kan nekas oss inträde tills dess att vi har börjat ta eget ansvar. Således kan vi inte lita till ett inträde i Nato som en frälsning från ovan. Vår högsta prioritet måste vara att återupprusta och det genast! Två procent minimum, en fördubbling av försvarsbudgeten, men ännu hellre 2,5 % måste tilldelas försvaret så fort som är mänskligt möjligt.

Det som verkligen kommer bli omvälvande är hur relationerna till Ryssland kommer att förändras. År av ökande antagonism mellan USA och Ryssland kan komma att förvandlas till en nedtrappning. EU blir tvingat att anpassa sig efter Trump, inte minst efter presidentvalet i Frankrike i april-maj, då Francois Fillon med all sannolikhet blir president. Fillon har tydligt deklarerat, precis som Trump, att han vill att sanktionerna mot Ryssland ska upphöra. Om Marianne Le Pen mot alla odds vinner, så kommer Putin få en ännu större vän i Frankrike än Fillon. Trump och den nya franska presidenten kommer oavsett tillsammans vända upp och ned på västs policy gentemot Putin.

Det har spekulerats i en uppgörelse mellan de båda herrarna och Putin som går ut på att man delar upp Europa. Detta är lite dramatiskt uttryckt, men troligen kommer vi få se västmakterna backa lite från Rysslands gränser. Trump kommer inte överge Baltikum, eller dra sig tillbaka från Polen, eller något annat oöverlagt, men dock så kommer vi troligen få se att Ukrainas process mot inträde i Nato stoppas. Troligen kommer vi även få se att Krims status som en del av Ryssland kommer att erkännas, om inte de jure, så i alla fall de facto. Detta blir konsekvensen av att sanktionerna tas bort. Västs summering av hela skeendet, i Trumps och Fillons formulering, kommer bli att väst spelade ett högt spel med Ryssland och faktiskt förlorade. Det kommer inte gå att uttrycka det på något annat sätt, om man de facto tvingas erkänna en gränsförändring som har skett med hjälp av våld. Eftersom man inte var villiga att ta till våld för egen del för att skydda Ukraina när landet blev angripet av Ryssland som en konsekvens av att väst bjöd in det till den västerländska ringhörnan genom processer syftandes till medlemskap i EU och Nato, så blir det så. Nato kom till bordet med svaga kort och försökte bluffa, men Putin synade.

Vad blir utfallet, kan man fråga sig? Kommer Putin få blodad tand och försöka rädda sig ur vad som då har blivit en mycket dyrköpt seger, med en försvagad ekonomi, tömd valutareserv och möjligen ett fallande förtroende, med nya militära äventyr? Kommer en ”förståelse” med väst över Krim bli hans München-överenskommelse? Många är rädda för det och jag har den största förståelse för deras oro, men utan att förminska situationen så får man ändå konstatera att det finns en skillnad mellan dagsläget och den historiska liknelsen. 1938 stod Europa splittrat inför Hitler och demokratierna var svaga. Idag finns både en politisk och en militär enighet. Trump har tidigare sänt kluvna budskap om Baltikum men har efterhand allt mer slagit fast att han inte tänker överge Centraleuropa och Baltikum om Ryssland skulle utmana Nato. Det han egentligen har tryckt på är som sagt att Europa bör ta ett större ansvar. Detta är om något en signal om hur samarbetet mellan USA och Europa bör förbättras och förändras, inte om att det ska avslutas.

2017 kommer bli omvälvande, men om politikerna tar ett djupt andetag och med lugnt sinne navigerar oss genom dimman så kan vi komma ut till ett mer stabilt och säkerhetspolitisk tryggt Europa på andra sidan. Kanske inte redan i år, men snart. Håll tummarna! 

%d bloggare gillar detta: