Sverige ska inte slängas in i en storpolitisk konflikt i Persiska viken!

DEBATT/ANALYS

Den borgerliga oppositionen (”L”, M och KD) vill att Sverige skickar resurser till Persiska viken, där militära sådana är högaktuella, så att ”sjöfart kan upprätthållas i internationella farleder”. Regeringen har mottagit en förfrågan från USA om att deltaga och överväger denna. Det är naivt att tro att detta allena är en fråga om internationell ordning och säkra sjöfartsleder. 

Frågan är oändligt mycket mer invecklad än så! Tyskland fattade nyligen beslutet att man inte skulle deltaga, på grund av risken för en upptrappning av konflikten med Iran.

Situationen i Persiska viken, med angrepp på tankers och beslagtagna skepp, har sitt ursprung i en större konflikt i Mellanöstern, som har flera lager:

Om man drar bort det yttersta lagret, så handlar det om konflikten mellan USA och Iran angående Irans kärnenergi- och kärnvapenprogram. Denna har förvärrats sedan USA abrupt sade upp ett ingånget multinationellt avtal som reglerade hur detta utvecklades (JCPOA).

Drar man bort ännu ett lager så uppenbarar sig en djupgående konflikt mellan de två autokratiska makterna Saudiarabien och Iran om vilken av dem som ska vara de vägledande stjärnan för världens muslimer. Denna konflikt har pågått sedan Ayatollans revolution i Iran 1979, där det monarkiska Saudi fick se sig utmanat av den, till synes, mer folkliga rörelsen i Iran.

Om man dra bort det innersta lagret, så handlar konflikten om kontrollen över regionens oljeresurser. Den som kontrollerar dessa, kontrollerar i princip hela världsekonomin och kan styra över andra makters möjligheter till tillväxt. Detta innersta lager av konflikten är en storpolitisk konflikt av den högsta digniteten. Ett spel mellan främst USA och Kina, men där även Ryssland har intressen. Närmare bestämt ett intresse av att inte se en makt, USA, kontrollera hela regionen. Möjligheten att Irans olja skulle komma under främmande makts inflytande, utgjorde under det kalla kriget casus belli (orsak till krig). Inte mycket har förändrats idag. Om möjligt har man gått ännu längre: Att detta land INTE är i den egna inflytelsesfären kan i sig komma att utgöra ett casus belli. Bara lyssna på retoriken från hökarna i Washington!

Kampen om Mellanöstern har, nyligen, resulterat i konflikterna i Libyen, Jemen och Syrien. Inget av detta har skett av sig självt, utan är resultatet av stormaktsmanipulationer. USA skyr inga medel för att tvinga ut Kina och Ryssland ur regionen, och detta är inte för att vi i Europa ska bli säkrare. Snarare sker det utan någon som helst hänsyn till vilken återverkan detta handlande har på just vår säkerhet. Allt sker i det egna intressets namn.

För att förstå vad den borgerliga oppositionen vill att Sverige slänger sig in i, så måste vi först skåda lite djupare än den ytliga bild som SVT ger oss. Ta er gärna tiden att beakta vad jag skriver! Bilden som ni normalt får er till del är nämligen inte så enkel, som att det finns en helt god och en helt ond sida och att det är bara för Sverige att slänga sig in i det hela, med gott samvete. Istället bör vi förstå att, om stormakterna bara söker bevarandet av sina egna intressen, så bör vi göra detsamma. Vi bör inte vara någon annans redskap, utan att ens förstå varför hammaren svingas.

 

HMS_Carlskrona_(P04)

Ska HMS Carlskrona skickas ner till regionen igen, trots att hon saknar vettigt skydd mot de resurser som Iran kan slänga mot henne, om konflikten eskaleras?

Situation skiljer sig rejält från till exempel det laglösa och statslösa tillståndet utanför Somalia, dit Sverige skickade HMS Carlskrona för att avhjälpa situationen. Här hamnar Sverige istället mitt i en internationell storpolitisk konflikt, som mycket väl kan utvecklas till ett krig. Detta är ganska mycket mer komplicerat än att stoppa pirater utanför Somalia. Om HMS Carlskrona, till exempel, skickas ner igen och brukar sin högst symboliska beväpning bestående av 40- och 57 mm kanoner mot iranska fartyg, så blir svaret att flottans ”flaggskepp” skjuts i sank av anti-skepps missiler som man inte har något vettigt försvar mot.

En supermakt på nedgång som blir allt mer desperat:

Sanningen är att USA är en supermakt som, precis som alla föregående, agerar nästan uteslutande i eget intresse. Under det kalla kriget, låg detta egenintresse i stort sett i linje med Sveriges egenintresse, och därför var bara vänstern kritisk. Idag däremot bör även högern dra öronen åt sig och ge USA berättigad kritik. Kanske kan vi påverka i en bättre riktning, men rätt personer vid makten i såväl Bryssel som i Washington?

USA ser idag sin position bli allt mer försvagad. Framför allt gentemot Kina. Samtidigt har man ett globalt system, som är designat att gynna dem själva, att försvara. Detta skakar nu i sina grundvalar. Resultatet är en amerikansk politik som blir allt mer desperat. USA kan liknas vid en skadad tiger, som gör utfall mot alla tänkbara hot. Föregripande krig för att säkra positionen, är nu USA:s modus operandi.

Under efterkrigstiden, fram till och med 80-talet, så kunde USA styra detta globala system med hjälp av sin ekonomiska makt. Dollarn löste de flesta problem. Kupper utförda av CIA, löste några andra. De två stora krigen i Korea och Vietnam, var lysande undantag i en period präglad av USA:s mjuka makt. Efter Sovjets fall, uppstod ett annat läge. USA var ohotad på den internationella arenan. Medan Japans ekonomi störtdök efter 80-talskrisen så fick USA:s istället ny energi och en stark tillväxt.

Det nya årtusendet påvisade dock bräckligheten i det hela, när Kina började växa så att det knakade. En ny utmanare från Asien, med oerhört mycket större potential än Japan. Motståndet mot USA:s försök att styra och ställa växer och växer. Inte sällan står USA ensamt, eller med ett fåtal lojala allierade. Ställda inför denna nya verklighet, där optimismen förbytts i nedgångsångest, var man tvungen att försöka säkra imperiumet med hårda medel. Tankar om hur man skulle säkerställa ”ett nytt amerikanskt århundrade” spottades ut ur tankesmedjorna.

Strypa Kina genom att neutralisera Iran:

Kina är på väg att ersätta USA som världens fabrik, men landet saknar essentiella råvaror. Främst av dessa är oljan! Det enda sättet för USA att kunna kontrollera Kina, är att få kontroll över den olja landet behöver för sin utveckling. Denna ansatts är vår tids ”stora spel”. Likväl talar ingen tidning eller TV-station i Sverige om det. Irak 2003, följdes av Libyen 2011 och Syrien samma år. Nu står Iran i strålkastarljuset.

Iran är ”priset”! Den sista makt i regionen som har förmågan att utgöra ett riktigt hinder för USA:s strävan. I Jemen och framför allt i Syrien går inte krigen USA:s väg. Irans ställning stärks istället allt mer. Just därför trappar USA nu upp retoriken mot Iran och just därför sades kärnavtalet (JCPOA) med Iran upp. Trump har fört in neocon-hökar som John Bolton i sin administration, som talar öppet om att skapa ett regimskifte i landet. Det är möjligt att man, efter misslyckandet i Syrien, nu försöker få till ett avgörande, som kan vända hela situationen i Mellanöstern till USA:s fördel.

Problemet? Ja, det är att regimskiftesoperationer sällan går som tänkt. Iran är djupt splittrat mellan en västvänlig urban medelklass och en religiös landsortsbefolkning. Även om man så att säga, ”hugger huvudet av ormen”, så står man troligen med en situation där landet befinner sig i inbördeskrig och där en ockuperande armé, alternativt en ny inhemsk västvänlig regim eller regering, bara kontrollerar städerna. Som Afghanistan i kubik! Och en insurgency som skulle få Irak att se ut som en barnlek. Nej, regimskiftesoperationer får vi nu lägga på hyllan. Förändring, hur eftersträvansvärd den än må vara i ett land som Iran, kan och bör bara komma inifrån, för att den ska vara hållbar. Priset blir annars väldigt högt, inte bara för iranierna själva, utan även för oss i Europa.

En högerperson tänker spontant; hellre USA än Kina eller Ryssland i regionen. Sant i grund och botten. Jag ser, precis som jag alltid har gjort, hellre en värld styrd av USA, med vilken vi har många delade intressen, än en dito styrd av Kina.

Målet helgar INTE medlen!

Kruxet är dock att eftersom USA har så mycket mer i vågskålen, såsom bevarandet av dollarn som en internationell handelsvaluta, framför allt när det gäller oljan, s.k. ”petrodollar”, för att inte nämna andra fördelar med att vara det globala systemets dominerande makt, samtidigt som man ser sin styrka förtvina, så agerar man allt mer hämningslöst för att nå sina mål. Detta i takt med att landets anseende och respekt undergrävs, så, ja, agerar man på ett sätt som undergräver denna respekt ännu mer.

Det internationella ordning som USA:s säger sig upprätthålla, är man idag snabb med att själv underminera. Det FN som man själv skapade för att vaka över detta system, är man ofta den första att ignorera när man inte får sin vilja igenom (Serbien 1999, Irak 2003). När man får ett mandat, går man utöver syftet med detta (Libyen 2011). Det är svårt för USA att argumentera mot Rysslands övertramp (Georgien 2008 och Ukraina 2014), när det inte är helt solklart på vilket sätt USA:s agerande utgör en motpol till deras agerande. Man kan till och med argumentera för att USA:s respektlöshet mot den internationella ordningen 1999 och 2003, är själva inspirationen för Rysslands dito några år senare.

USA och dess NATO-allierade tillät inte Serbien att bekämpa en gerillaverksamhet på sitt eget territorium, Kosovo, och gick, utan tillstånd från FN, in och bombade tills Serbien släppte regionen till den albanska befolkningen. Övergrepp utfördes av båda sidor, även om det ser ut som att den Jugoslaviska statsmakten gjorde sig skyldig till värre, med tömningar av byar i jakten på den albanska gerillan UCK. Ungefär som USA gjorde i Vietnam, där man napalmbombade byar för att ”neka fienden mat och husrum”, eller när man tömde byar och satte befolkningen i läger, för att beröva Vietcong manskap och resurser. Poängen är att krig är ett helvete och dubbelmoralen är alltid närvarande för en supermakt som har mycket makt att forma folks uppfattning om vem som är ”ond”. Inget folkmord bedrevs i Kosovo och det är frågan om det som pågick innan NATO bombade Serbien, ska karaktäriseras som en etnisk rensning och därmed är grunden för ett ingripande baserat på principen om ”skyldigheten att skydda” ganska lös. Efter NATO:s bomboffensiv inletts, däremot, då genomfördes ett försök till etnisk rensning av Milosevics Serbien. Detta vet vi med säkerhet.

När Ryssland sedan inte tillät Georgien att bekämpa separatistuppror inom sitt territorium, Abchazien och Sydossetien, utan istället intervenerade med s.k. ”fredsbevarande” trupper för att säkerställa dessa områdens oberoende, så hade man lärt sig av ett proffs i hur man får kränkandet av en stats integritet att framstå som en god gärning. Ryssland till och med hänvisar till Kosovointerventionen, som legitimitet, när man satte sina ”fredsbevarare” i Georgien och sedan kunde trycka till Georgien 2008, när Shjakasvilli ville ha ut dem.

 

Belgrad 1999: Bombandet av en europeisk huvudstad under Kosovokriget 1999, utan FN-mandat dessutom, och den kränkning av en stats suveränitet det innebar att med våld ta territorium från den, skulle givetvis få konsekvenser för det framtida spelet mellan stormakterna!

 

Inget av detta är ett försvar av Rysslands agerande! Däremot är det ett argument för att USA i fall som Irak, Kosovo och Libyen beter sig på ett sätt som ger Ryssland och Kina legitimitet för sina planer. Man ger dåliga exempel, istället för att vara ett föredöme. Den ordning som man själv har skapat, raserar man nu, utan en tanke på konsekvenserna. Det globala politiska systemet har nu rört sig mot ett mer kaotiskt tillstånd.

Kan dom så kan vi, tänker ryssar och kineser. Se på Spratlyöarna, hoten mot Taiwan och Ukraina. Pandoras ask är öppnad, och nu gäller andra spelregler: Makt ger rätt! Förstår man inte dessa processer, så förstår man inte internationell politik!

Vid sidan av detta har vi skapandet av migrantströmmar genom krigen i Irak och Syrien. Det är vi i Europa som får betala detta priset för krigen. Det blir ett dyrt pris, såväl räknat i ekonomiska som i sociala kostnader.

USA:s hökar har helt rätt i att Iran styrs av en bedrövlig ideologi. Det är inte svårt att anamma den synen. Däremot ska man då samtidigt notera att USA:s främsta allierade i regionen, Saudiarabien, inte är ett dugg bättre. Ur europeiskt perspektiv, så utgör Saudiarabien än långt större fara, genom att de stödjer den våldsamma och starkt västfientliga wahhabistiska inriktningen av islam, med sina oljepengar. Denna farliga ideologi utgör det enskilt största hotet mot oss i Europa. Långt större hot än Ryssland eller Kina någonsin kan bli!

Kärnan i det uppror som NATO-länderna och Sverige, stöttade i Libyen, bestod av al-Qaida soldater.

För att göra illa värre, så har USA använt sig av radikala islamister som fotsoldater i nästan alla sina krig i regionen sedan Sovjet invaderade Afghanistan. Libyen och Syrien står som lysande exempel. Hemmavid inbillar man väljarna att man för ett ”krig mot terrorismen”, men samtidigt använder man samma al-Qaida som angrepp USA på 9/11, som soldater i sina krig för kontrollen över oljan. Detta göder den jihadrörelse som idag plågar Europa så och som i framtiden kan bli mer än bara en plåga. Är detta vad vi kan förvänta oss av den supermakt som ska stå som en garant för Västvärldens trygghet och demokratins fortbestånd? Det bittra svaret blir, återigen, att USA bara agerar i enlighet med sina egna intressen, och de senaste 25 åren har deras och våra intressen allt mer gått isär.

Är detta en konflikt vi ska deltaga i?

I ljuset av detta så kan man ställa sig frågande till om det verkligen finns en helt god och en helt ond sida i konflikten runt Persiska viken idag? Som jag ser det så är ”det stora spelet” om regionens olja ett mycket smutsigt spel, där Saudiarabien och Iran kämpar om vilken makt som ska dominera regionen och USA försöker trycka ut Kina och Ryssland, för att kunna ensamt sitta på världens största oljetillgångar, och därmed kunna sätta press på Kina, om behovet skulle uppstå.

Ligger det i vårt intresse att deltaga i en sådan konflikt? Den svenska oljetankern, Stena Impero, som beslagtogs av Iran, var brittiskflaggad. Aktionen var ett svar på att britterna beslagtog en iransk tanker på väg till Syrien. Detta för att skeppet såg ut att vara på väg att bryta mot EU:s sanktioner mot Assads regim, genom att raffinera olja i Syrien. Detta får vi stå bakom, med tanke på vårt EU-medlemskap, men det sticker i ögonen på dem som ser att västmakterna inte är konsekventa. Inte ett finger lyftes av Storbritannien eller USA när IS tilläts sälja olja via NATO-landet Turkiet, för att finansiera sina vidriga övergrepp. Detta trots att till och med Erdogans son var involverad i denna handel.

Assad kämpar mot al-Qaida, och tills nyligen IS. Jag ser knappast vad vårt intresse är i denna härva! Låt istället britterna och amerikanarna skydda den sjöfart som de själva har satt i riskzonen med sina interventioner i länder där de inte bör vara. Irans agerande ser väldigt irrationellt ut, när de petar på världens hegemon med eldgaffeln. En tanke är att Iran, genom att balansera på gränsen till krig, försöker förhindra Trumps återval. Detta eftersom ett krig med Iran är en högst impopulär tanke i USA. På så vis skulle kanske kärnavtalet (JCPOA) återigen komma att skrivas på?

Ligger det i vårt intresse att slänga in den svenska flottan mitt i en sådan här situation som snabbt kan eskalera, först till ett nytt ”tankerkrig” likande det på 80-talet, och senare ett läge där svenska flottenheter utgör en del av spjutspetsen i den amerikanska politiken gentemot Iran? Om det bara sker genom icke-militära resurser så kan det diskuteras, men definitivt inga marina enheter. EU, som är den organisation som vi faktiskt är en del av, vill att avtalet med Iran ska fortsättningsvis förbli giltigt. Vi ska inte jämföra oss med Danmark, som är en av de mest interventionslystna länderna inom NATO. Den styrka som britterna vill samla ihop bestå bara av NATO-länder. EU:s linje är istället diplomati, vilket också bör vara vår väg.

Vi bör således inte frivilligt bli en del av den konfliktdynamik som har dragit igång i regionen, där USA och Storbritannien och Iran turas om att ge varandra nålstick.

Vårt facit i regionen är inte uppmuntrande:

Hur ser vårt facit i Mellanöstern ut, så här långt? En bra insats mot pirater utanför Somalia. En väldigt lång, dyr och ganska meningslös insats i Afghanistan, där den egna analysen var att vi inte uträttat någonting, mer än att ha knutit tätare band till NATO. Ett deltagande i Libyen, där NATO gick långt bortom FN-mandatet, som stipulerade att man skulle upprätthålla en flygförbudszon, och tog steget vidare till en regimskiftesoperation tillsammans med Qatar och al-Qaida i Libyen (Libyan Islamic Fighting group, LIFG), som resulterade i att vi bidrog till att skapa en ”failed state”, med beväpnade klaner och fraktioner som än idag strider om makten. För att inte tala om den migrantvåg mot Italien som återigen sattes igång, efter ett stop som var resultatet av ett avtal mellan EU och Khadaffi.

Ett inte helt upplyftande facit, helt enkelt. Nu vill alltså den borgerliga oppositionen att Sverige ännu en gång ska slänga sig in i en situation som man ser ut att inte överhuvud taget förstå. Eller så förstår man faktiskt, men det vore om möjligt ännu värre. Jag skrev för två år sedan om varför vi måste upphöra med deltagande i dessa typer av interventioner!

Sverige ska inte ha en ambitionen att vara en global militär aktör. Vi började skrota vår högsjöflotta på 50-talet, eftersom vi insåg att vi bäst tjänade vår säkerhet genom internationell diplomati och satsningar på försvaret av vårt eget territorium. Nu, i tider av enorma brister i vårt eget försvar, så finns inget skäl att överge denna linje. Allra minst genom att bli en part i en konflikt som denna.

Annonser

Överskott av män leder till oro och konflikter!

ANALYS

Nyligen uppmärksammades i svenska medier, det faktum att allt färre svenska män får barn. Det finns tydligen ett gap mellan kvinnor och män här och det växer. Runt 22 % av de 45-åriga männen har inte fått barn, medan motsvarande siffra för kvinnor är 13 %. Inkomst och utbildning är avgörande faktorer och man kan se att för män som ligger dåligt till här så har andelen barnlösa ökat från 28 % till 41 % från 70-talet fram till idag (1,2,3).

Varför är då detta en viktig samhällsfråga? Förutom att männen själva får en försämrad livskvalitet, då. Svaret är att barnlösa män i högre grad tenderar att hänge sig till antisocialt beteende, kriminalitet och extremism. Samhällen med en stor andel män som inte kan bilda familj, tenderar att plågas av dessa konsekvenser. Frågan pockar allt mer på uppmärksamhet, efter de senaste årens stora invandring av män till Sverige. I många årskullar har könsklyftan börjat likna den i Kina och Indien, med 120 män, eller fler, på 100 kvinnor. (4)

Om vi tittar på forskningen i just Kina och Indien så förstärks denna bild. Områden där dessa ”överskottsmän” söker sig för arbete och möjligheter präglas av en förhöjd kriminalitet, bruk av prostitution eller/och sexuellt våld mot kvinnor (5). Om det blir det ena eller det andra i den sistnämnda punkten har givetvis med kulturella faktorer att göra. Det finns en politisk dimension här också. Samhällen med ett stort överskott av män, som inte kan hitta en partner, brukar bli oroliga och politiskt våldsamma (6,7).

Forskning påvisar även ett samband mellan länder som accepterar månggifte och de som har en hög nivå av internt politiskt våld, då detta slår ut många män från giftemålsmarknaden, precis som en obalans mellan könen gör (8). Min invändning är dock att, eftersom dessa länder till huvuddel är muslimska länder, det är svårt att veta om det inte istället handlar om en samvariation med andra religio-kulturella faktorer, som har en starkare påverkan på denna inre oro, och inte ett orsakssamband. Dock så är jag benägen att instämma i att detta kan vara en faktor bland många andra som förklarar Mellanösterns situation. Det är anmärkningsvärt hur till exempel IS, med stor framgång, lockade soldater till sig med hjälp av löftena om sexslavar från de besegrade folken!

För att återknyta till situationen här hemma i Sverige, så kan vi konstatera att det finns stora risker med att låta detta könsgap vidgas allt mer, genom att släppa in stora mängder män. Inte bara finns problemet redan här, att allt fler män inte kan bilda familj, utan nu blir detta existerande mönster förstärkt genom migrationen. Det är inte så svårt att förstå att risken är avsevärt förhöjd, att dessa ”överskottsmän”, med ursprung i en redan orolig region med problematiska värderingar, i sin desperation begår, inte bara sexuella övergrepp, utan även att dessa i sin samhälleliga alienering dras till radikala muslimska organisationer.

I Kanada, till exempel, har man förstått denna problematik och avser nu inte tillåta migration utan att tänka på könsbalansen. Även här i Sverige bör vi förstå detta och ta beslut om lämpliga åtgärder, där ett stop för ensamkommande unga män bör stå i första rummet!

Trump utmanar Kina om Taiwan

Förra veckans stora säkerhetspolitiska händelse i Östasien var den oro som skapats i svallvågorna av att tillträdande presidenten Donald Trump har brutit med mer än 40 år av praxis i amerikansk Östasienpolitik när det gäller förhållandet till Taiwan. USA har inte officiella diplomatiska kontakter med landet, i likhet med flertalet andra stater, sedan Republiken Kina, som Taiwan heter officiellt, 1971 förlorade Kinas plats i FN till Folkrepubliken i Peking. När Trump telefonledes mottog en gratulation från Taiwan till valsegern så sände detta en signal till Peking om att han gav ett visst erkännande till Taiwans oberoende, eller i alla fall öppnade dörren lite på glänt.

Ett storm i ett vattenglas kan tyckas, men detta är en fråga på dödligt allvar för Peking. Såväl FN som majoriteten av världssamfundet erkänner principen att den de-facto självständiga staten Taiwan egentligen tillhör Kina. Detta kallas ”Ett Kina” principen. Kina har hotat Republiken Kina, eller Taiwan som det kallas, med att om de utropar formell självständighet, eller ens officiellt byter namn till Taiwan, så kommer landet invaderas av folkrepublikens väpnade styrkor. (1) Taiwans politiska status är den stora risken för ett nytt stormaktskrig i Östasien. Kinas hot står mot USA:s utfästelse att försvara landet. Detta kan tyckas märkligt i ljuset av att USA inte diplomatiskt erkänner detsamma, men så märklig är denna relation.

USA:s relation med Republiken Kina går tillbaka till dess stöd för general Chiang Kai-shek under andra världskriget och det följande inbördeskriget mot de röda, som fortsatte när man skyddade Republiken Kina från möjliga invasionshot under 50-talet. Stora delar av Taiwans försvarsmateriel är dessutom av amerikanskt ursprung, såsom dess F-16 plan, dess stridsvagnar och dess artilleri, vilka har sålts trots kinesiska protester. Även Japan ser Taiwans politiska status som en viktig strategisk fråga, vad det nu innebär i realtermer. Klart är i alla fall att en konflikt över Taiwan har kapaciteten att växa i betydelse. Särskilt i en tid då fruktan för kinesisk expansion är påtaglig i regionen, inte minst kopplat till dess aktiviteter i Sydkinesiska havet.

Att utmana ett allt stoltare och allt mer nationalistiskt Kina kan få konsekvenser.

Att utmana ett allt stoltare och allt mer nationalistiskt Kina kan få konsekvenser för stabiliteten i regionen.

När Trump försvarar sitt ställningstagande så deklarerar han att han inte känner sig bunden av ”Ett Kina”-principen. Det som framkommer med all tydlighet är att han avser använda denna osäkerhet vid kommande förhandlingar med Kina om handeln länderna emellan. Han tänker sig Taiwan som ett ess i rockärmen. Om Kina inte vill gå honom till mötes i frågan om tullar på amerikanska varor eller vad gäller det artificiella låga värdet på Kinas valuta (yuan), så kan han hota med att förändra USA:s policy vad gäller Taiwan. Detta vore dock en farlig väg att gå, då Peking har hotat med motåtgärder och en situation där Kina känner sig tvingat att agera mot Taiwan kan uppstå. Detta är inte ett troligt scenario och Trumps regering förstår säkert riskerna i situationen, likväl är det en farlig väg att färdas längs.

Vad har då denna situation för bäring på Sverige, kan man fråga sig? Sverige har precis som de flesta andra länder kommit till slutsatsen att värdet av att ha ekonomiska relationer med Kina överväger värdet av att stå upp för en demokratis rätt till oberoende och till att leva utan ett ständigt invasionshot. Detta är dock det enda vi egentligen kan göra. Sverige har avsevärda ekonomiska intressen i handeln med Kina så här får realpolitiken trumfa idealismen. Relationerna mellan de två Kina är trots allt inte vår sak. Likväl kan man konstatera att situationen som skulle uppstå om Kina verkligen beslutar sig för att invadera Taiwan gränsar till det absurda och det skulle inte skada om Sverige tänker igenom hur man vill reagera om detta verkligen sker. Frågan är vad någon skulle kunna ta sig för rätt att invända mot att ett land betvingar det som nästan alla runt om i världen, inklusive FN, erkänner som en del av dess eget territorium? (2) Trots att det uppenbarligen i praktiken är en självständig och dessutom demokratiskt styrd stat. Det kan ju knappast bli aktuellt med en FN-resolution, med grund i artikel 51, som fördömer Kina för att ta det FN redan erkänner som deras. Absurt var ordet.

Fotnoter: 

(1) Lustigt nog så går denna uppfattning i båda riktningarna. Länge dominerade hållningen även på Taiwan att ”Ett Kina” gäller, men ur deras perspektiv så är är det Taipei-regeringen som bör styra fastlandet någon gång i framtiden. På senare år har dock en förskjutning skett till förmån för de som istället vill att Taipei bara ska aspirera över att styra över Taiwan. Alltså att Taiwan även formellt ska bli självständigt.

(2) FN har inte accepterat upprepade ansökningar från Taiwan om inträde, med motivationen att invånarna på Taiwan redan är representerade genom Peking.

Presidentvalet kan utgöra ett vägval i utrikespolitiken för en vacklande supermakt

ANALYS

USA är en supermakt på fallrepet. En haltande ekonomi som dräneras allt mer på produktion som genererar exportintäkter har skapat ett stort underskott i handelsbalansen. Därmed har man fått ett växande budgettunderskott och följaktligen en historiskt stor och tillika växande statsskuld. Upprätthållandet av ett (i detta fall) informellt imperium med säkerställd militär överlägsenhet blir en tung börda för en stormakt på nedgång. Historikern Paul Kennedy myntade begreppet ”imperial overstretch” som en beskrivning på detta tillstånd när den globala hegemonens förmåga inte längre håller jämna steg med viljan. Som grädde på moset har vi den ohållbara situationen med åtagandena i systemet för sociala försäkringar som går back och någon gång på 2030-talet kommer börja belasta statskassan avsevärt. Ställda inför denna typ av avvägning valde britterna efter kriget att prioritera det sociala skyddet och som en konsekvens därmed avveckla imperiet. Det ser ut som att USA:s tid som världens supermakt kommer gå mot en avsevärd prövning, för att uttrycka det milt. Hur ställer sig då USA:s politiker till detta faktum?

Grovt sett kan man summera de tidigare strategierna för att hantera ett sådant här nedgångsscenario enligt nedan;

1) Acceptans:

Här vill man åldras med värdighet, inser landets brister och försöka skapa ett mjukt fall där man samarbetar med andra makter för att bibehålla stabiliteten i världsordningen. Här söker hegemonen dela bördan av ledarskapet med allierade samtidigt som den söker, om inte vänliga, så i alla fall rimliga eller neutrala relationer till utmanade makter. I dagens läge skulle det innebära att USA förlitar sig mer på att en ny internationell ordning som bygger på att demokratiska regionala stormakter såsom Brasilien, Indien och Japan tar ett större ansvar för sina närområden. Denna acceptansen kan dock även medföra en isolationistisk dragning, som om den fullföljs helt, kan medföra en avsevärd instabilitet i det globala politiska systemet.

2) Förnekelse:

Här gör den fallande stormaktens politikerklass allt den kan för att försöka upprätthålla landets dominans, trots det underminerade ekonomiska fundamentet. Man kan genom att bruka de militära resurserna försöka mjölka sitt informella imperium. USA gör det idag genom att försöka behålla kontrollen över nödvändiga råvaror och säkerställa dollarns värde som transaktionsvaluta vilket ger avsevärda ekonomiska fördelar. För den fallande supermakten som lever i förnekelse så blir det essentiellt att trycka till alla potentiella utmanare, såsom i det här fallet Kina och Ryssland. Mot slutet av en stormaktshegemons tid som ledande stat så brukar frekvensen av konflikter går upp och hegemonen brukar deltaga i dessa konflikter. Under de senaste två decennierna har vi sett en militär aktivitet från USA:s sida som inte finner motstycke under perioden efter andra världskriget.

Historiska paralleller

Man kan se slutet på Hollands stormaktstid och roll som navet i den globala ekonomin och havens dominant, som ett exempel på scenario 1. Holland, som stod inför minskade andelar av handeln med östern och ett växande militärt hot från det expansiva Frankrike, valde att samverka med engelska eliter för att transferera sin maktposition till det blivande Storbritannien som en del av den ”Ärorika revolutionen” där den holländska kungen till och med blev engelsk kung. England (Storbritannien från 1707) gick vidare från denna episod med ny styrka och besegrade Ludvig XIV:s aspirationer på europeisk dominans och intog rollen som den nya globala hegemonen, medan Holland sjönk tillbaka till en status som en mindre allierad.

Slutet på Storbritanniens period som dominant makt såg mer ut som i scenario 2. Britterna hade ett avsevärt större imperium och en roll som den internationella ordningens väktare, som man såg det som självklart att man skulle behålla, trots att det vänligt inställda USA redan innan sekelskiftet hade växt sig större och trots att man stod inför en utmaningar från ett flertal stater såsom Tyskland och Frankrike som ville ha sin del av kakan. Britterna var precis som amerikanerna av idag involverade i ett flertal krig, såsom Boerkriget, och kriser där man stod näsa mot näsa med andra stormakter runt sekelskiftet. Dessa kriser kan sett ur båda parternas perspektiv ses som brinkmanship-kriser, d.v.s. situationer där de tävlande makterna utmanar varandra i sökandet efter svagheter i syfte att provocera fram eftergifter, med risken för krig som en medveten och acceptabel risk. Sådana situationer är vanliga när en ledande hegemon börjar påvisa svagheter. Svaghet i ledarskap provocerar, vilket jag ska återkomma till längre ner. Vid Faschoda 1898 stod Frankrike och Storbritannien öga mot öga i en uppgörelse om makten över södra Sudan och möjligheten att binda ihop sina imperier genom Afrika. Länderna förberedde sig för krig, men fransmännen backade till slut. I Marocko försökte Tyskland 1905 påvisa att Frankrike stod ensamt och därmed tvinga fram eftergifter i Nordafrika, men Storbritannien reagerade och ställde sig bakom Frankrike. Krig var nära, men krutet sparades några år till. Storbritannien hade varken viljan eller ett realistiskt alternativ för att dela med sig av makten till en vänligt sinnad makt, eftersom USA var så ointresserade av makt utanför sin egen sfär. Hade en överföring av makt skett mellan Storbritannien och USA runt sekelskiftet, såsom mellan Holland och England två hundra år tidigare så hade vi troligen undvikit de båda världskrigen, men nu fanns det inget intresse av en sådan utveckling. Britterna var inte mottagliga för detta och amerikanerna inte redo förrän efter de två förödande världskrigen.

Vilken linje vill Trump respektive Clinton se?

Trump; har mer gemensamt med tidigare konservativa riktningar i USA än med dagens neocons eller demokraterna som båda tycks föra samma linje i utrikespolitiken. Han tycks mig stå för en policy som har vissa dragningar av den isolationism som republikaner förde under båda världskrigen när de ville hålla USA utanför. Samtidigt så ska det sägas att han inte för en renodlad isolationistisk linje då han vill slå till mot de hot som finns mot USA i form av dagens IS och troligen också liknande hot som kan framträda under ett eventuellt presidentskap för Trump. Skillnaden är att han enligt linjen i scenario 1, har synen att USA har inte råd med fler utrikes äventyr utan ska istället koncentrera sig på att bygga upp USA igen. Detta innebär att han inte har intresse av att ”forma” Mellanöstern genom att pressa fram ett regimskifte i Syrien och kommer därmed verka för en fredsöverenskommelse i landet efter att IS har utplånats. Han är inte heller intresserad av att betvinga Ryssland, som ärligt talat inte är mycket av en utmanare till USA med en femtedel av dess BNP och en tiondel av dess försvarsbudget, även om vi i Sverige upplever ett legitimt regionalt hot.

Trump har fått kritik för uttalandet att USA inte längre tänker stå ensamt för Europas och Japans säkerhet. Dessa uttalanden, på typiskt klumpigt Trumpmanér, har skapat en del oro för att Nato ska överges, men i grunden är detta samma sak som USA har sagt till Natoländerna under mer än 50 år nu, om än på ett mer diplomatisk sätt. Det är helt enkelt ett faktum att den ekonomiskt försvagade hegemonen USA inte längre kan stå för försvaret av både Europa och Japan utan att dessa bidrager på ett rimligt sätt. USA överspenderar på sin militär, medan vi européer missköter våra försvar på ett mycket ansvarslöst sätt. En korrigering av dessa förhållanden är helt enkelt nödvändig och kommer ske i den närmaste framtiden.

Clinton; står för en fortsättning av de desperata försöken att hålla USA på topp, trots en försvagad ekonomi. Jakten på kontrollen över oljan i Mellanöstern kommer fortsätta och därmed också krigen i regionen. Clinton och den Obama-administration som hon var en essentiell del av har tydligt deklarerat att en fredsöverenskommelse med Assad inte är aktuell. Således blir hennes första steg efter att hon eventuellt har tillträtt i januari, att planera för en insatts mot Syrien så fort IS är krossat. Denna utgångspunkt, som grundlades redan i Libyen (där Ryssland kände sig lurat) kommer resultera i en tidstypisk brinkmanship-situation där USA och Ryssland står öga mot öga om inflytandet över Syriens framtida styre. Detta kommer antingen resultera i att Ryssland får backa ur regionen med svansen mellan benen eller att det urartar i krig. En sak man ska ha klart för sig är att Clinton är mycket kallare än Obama. Det var Obamas svaghet som ”provocerade” fram (enligt ovan) den ryska utmaningen av USA:s roll i Mellanöstern och ledde troligen även i förlängningen till hur situationen i Ukraina utvecklade sig. Oavsett hur framgångsrikt den personligen har förts av olika presidenter så har denna linje utgjort en policykontinuitet sedan 90-talet, vilken har gått ut på att att Ryssland ska ringas in politiskt, i syfte att beskära landets på dess traditionella intressesfärer. Detta ska leda till att en eventuell framtida utmaning från Ryssland mot USA:s med tiden försvagade ledarskap ska förhindras. Detta är taget direkt ur Zbigniew Brezezinskis ”spelbok” för Ryssland. Han är den utrikespolitiska nestorn som har utgjort grunden för kontinuiteten i den amerikanska politiken i östra Europa över såväl republikanska såväl som demokratiska administrationer. (Lästips: ”The Grand Chessboard” av Brezezinski)

Vad är en rimlig strategi för USA?

USA har inte lyxen att ha tillgång till en stor demokratisk styrd och vänligt sinnad makt som kan ta över i framtiden, såsom Holland och Storbritannien hade, vilket gjorde deras övergångar till mindre aktörer så mycket lättre att svälja och mindre behäftade med negativa konsekvenser för det internationella politiska systemet. Istället kommer USA behöva släppa ifrån sig en del av sin roll till ett multipolärt system av regionala demokratiska makter som Brasilien, Indien, Japan och vad som nu finns kvar av Europa, men troligen Storbritannien, Tyskland och Frankrike genom Natostrukturen eller/och EU som vill ta på sig en större säkerhetspolitisk roll. Om Trump vill dra tillbaka USA helt i någon form av isolationism så vore det mycket skadligt för det globala politiska systemets stabilitet. Det skulle locka fram en rad regionala utmaningar från länder som Iran, Kina och Ryssland. Å andra sidan så vore det inte fördelaktigt om USA fortsätter på dagens väg, där man ”slänger runt sin tyngd i rummet” i syfte att desperat hålla borta utmanare och behålla kontrollen över råvaror. Båda tillvägagångssätten leder till mer krig och fler brinkmanship-scenarier under denna nedgångsfas. Det vore önskvärt om stormakten USA kunde lära sig från historien i syfte att utveckla en mellanväg som leder till fred istället för ett nytt storkrig, som de tidigare nedgångarna har resulterat i.

USA måste inte tro att man ensamt behöver upprätthålla ordningen. Washington bör avkräva sina demokratiska allierade mer ansvar och vara beredd att ge dem detta ansvar när det väl kommer till kritan. Varje tänkbar avigt inställd utmanare, såsom Ryssland eller Kina måste inte ringas in genom att militära resurser placeras på deras tröskel, för då blir deras utmaningar av ordningen en självuppfyllande profetia. Å andra sidan ska USA, koordinerat med sina regionala samarbetspartners, vara tydliga med att ingen militär aggression kommer att tillåtas. Genom att leva som man lär så blir detta mer trovärdigt. En hegemon som gör som den vill tappar snabbt sin legitimitet som försvararen av den internationella ordningen! Men det är klart, en sådan linje som jag stakar ut här, kräver stor diplomatisk förmåga och avsevärt mer förmåga till självinsikt än vad som finns i Washington idag, så jag kanske ”skäller mot fel träd”?

Kronkolonin blir diktaturens Nemesis

Det är dags för ledarskifte i den f.d. kronkolonin Hong Kong. Regeringschefen väljs av en kommitté bestående av 1200 medlemmar av den påstått självstyrande staden. Dessa 1200 personer tillhör stadens finans- och maktelit och går helt i Pekings ledband.

Problemet för partitoppen i Peking är att folket i Hong Kong har vant sig vid ett antal rättigheter under den brittiska tiden som det nu är mycket svårt för kommunistpartiet  att få dem att glömma.

Under 1800-talet växte det fram en allt tydligare policy i London som syftade till att kolonierna skulle formas för ett framtida självstyre och såsmåningom oberoende och deltagare i det brittiska samväldet. Denna idé resulterade i att britterna gav sig hän åt nationsbyggnadsprojekt i sina kolonier på ett sätt som lämnar Frankrike, Belgien och  andra kolonialmakter i skamvrån.

Britterna hade lärt sig från sin egen resa mot demokrati att plötsliga omvälvningar kan vara direkt kontraproduktiva. Deras egen utveckling mot den mest stabila demokratin i Europa skedde stegvis på ett sätt som skulle kunna benämnas som konservativt. Avsaknaden av behovet och således utförandet av en politisk revolution i Storbritannien under de senaste 300 åren är talande. Särskilt tydligt var detta under ett hett år som 1848.

Britterna hade samma tillvägagångssätt i sina kolonier. Först skulle grundläggande institutioner byggas upp såsom ett oberoende rättsväsende, en fri press och en välfungerande inhemsk administration. Självstyre, fria val och oberoende kunde inte komma i fråga förrän dessa institutioner var väl etablerade. Vid mitten av 1900-talet hade man kommit långt i denna process, men alla kolonier var inte fullt mogna för självstyre i britternas ögon. Det ska inte förnekas att många britter med näbbar och klor ville hålla fast vid sitt imperium, men den generella policyn att kolonierna friserades för ett framtida självstyre kan inte bortses från.

I de länder som har gått från diktatur till formell demokrati i ett snabbt svep, så finns det många exempel på varför denna utveckling har inneburit stor fara. Ryssland är ett typfall. Utvecklingen i subsahara Afrika ett annat med undantag för ett antal f.d. brittiska kolonier som Kenya, som klarat sig avsevärt bättre. Utan existerande institutioner som oberoende rättsväsende och fri press kan auktoritära krafter ostört manipulera samhället. Den nya sköra demokratin kan ofta inte överleva i en miljö där ingen av dessa pusselbitar finns på plats.

Hong Kong är ett paradexempel. Här byggdes mycket starka institutioner upp. En fri press och ett oberoende rättsväsende ger Peking mycket huvudbry, men kanske viktigast är vetskapen bland Hong Kongborna att de faktiskt har rättigheter. Individuella såväl som kollektiva.

Nu försöker Peking med små medel kväsa denna känsla. Den utlovade demokratiseringen av Hong Kong till år 2017 finns det litet hopp om att kommunistpartiet ska respektera. Problemet för diktaturen är att burfågeln nu är ur buren och den vill absolut inte tillbaka in igen.  Dessutom så visar den för sina systrar och bröder i den stora buren på fastlandet vad som är möjligt.

Om en reel demokratirörelse i Kina tar fart så är det kronkolonin Hong Kong och dess brittiska grundläggare som ska tackas för det inspirerande exemplet.

%d bloggare gillar detta: