Toleransens mentala diktatur

(Bright Magasin nr 2 2013)

Statsvetaren Jenny Madestam skrev den 24 augusti i en krönika i Expressen om hur vi måsta visa tolerans gentemot andra kulturer och religioner. Hennes krönika känns som en tidsresa till 90-talet. Får en statsvetare verkligen uppvisa så lite förståelse för hur samhället utvecklats de senaste åren? Har hon helt missat den allt mer krävande attityd gentemot samhället i övrigt som de religiösa börjat inta, allt i denna tolerans namn.

Öppet brev till Jenny Madestam

Jenny Madestam, du måste skilja mellan att respektera personen och att respektera dennas religion eller kultur. Varken du eller någon annan kan beordra en individ att högakta en religion eller en kultur i vårt samhälle. Detta vore på alla sätt illiberalt och odemokratiskt och en kränkning av den individens mest grundläggande rättigheter. Det är en självklarhet att man ska respektera alla individer oavsett var dessa kommer ifrån, men detta måsta hållas skiljt från personens religion eller kultur. Det finns ingen accepterad princip i vårt samhälle som dikterar att det finns ett likatecken här emellan.

Även om man bortser från detta resonemang så kan man inte komma ifrån att en sådan här dikterad respekt för religion, som du menar ska styra samhället, bevisligen har gjort mycket skada på den intellektuella friheten i västvärlden de senaste åren. Problemet är nämligen att det inte finns en botten i kränkningstunnan. Det finns ett oändligt antal sätt som en religiös person kan anse att du har avhållit dig från att ha visat denna respekt för religionen och således har gett denna anledning till att känna sig kränkt. Fallet som du nämner där föräldrarna till ett förskolebarn blev kränkta av att ett annat barn hade sagt ”Muhammed är en man som snusar” är bevis i sak.

Är detta verkligen vad du vill lära dina barn? Att de konstant ska vakta sina tungor, hela tiden vara rädda för att någon ska ta illa upp med anledning för något de säger om en tro eller ett sätt att leva? För du måste förstå att det hela tiden kommer finnas någon som känner sig kränkt. Ser du inte vad detta leder till? Om inte så kan jag informera dig: En mental diktatur!

Det är så här folken i östblocket levde, konstant rädda för att säga fel sak till fel person. Vågar inte prata eller knappt tänka fel tankar. Framlevandes sin existens nästan som spöken, utan egna åsikter eller värderingar och låtandes staten säga till dem vad det ska tycka och tänka. Jag tycker att du som statsvetare borde kunna se denna parallell!

Så här växte inte jag upp. Då var det högt i tak. Jag uppfostrades att tänka fritt, inte ”rätt” och så vill jag se nästa generation uppfostrad. Inte att de ska ha bordssamtal med sina föräldrar där de får höra att de ska visa respekt för en religion som de knappt känner och ännu inte är gamla nog att förstå och kunna beakta med kritiska ögon. Kommer de någonsin våga göra detta när de blir äldre om de från så tidiga år fått lära sig att kritik och förlöjligande av irrationella sagor är ”respektlöst”?

Har du som statsvetare Jenny, glömt bort att vi har yttrandefrihet i Sverige? Ännu i alla fall har vi inga blasfemilagar! Den inskärpningen i barnens rätt till att kritisera religionen som du deltog i är ett övergrepp mot deras rättigheter. I ett fritt samhälle, som vårt fortfarande säger sig vara, är det var mans rätt att kritisera en tro eller en ideologi eller annat tankemönster. Kritik av religion som tar sig uttryck i nidbilder eller niduttryck som syftar till att nedmontera religiösa auktoriteters auktoritet är inte bara tillåtet utan rent av nödvändigt i ansträngningarna att förhindra att gamla irrationella sagor får ett otillbörligt inflytande över vårt samhälle och våra sinnen.

Du skriver på din facebooksida om hur reaktionerna på din krönika var skrämmande för dig. Jag ska tala om vad som är skrämmande för mig. Du beskriver de unga som ”blanka blad” som ska ”skrivas” av föräldrarna. Där ska ”skrivas in” att de unga ska visa respekt och om det bara hade handlat om respekt för individer så hade jag hållit med dig, men nu vill du också indoktrinera dem i att respektera religioner. Detta är ett steg 100-200 år tillbaka i vår utveckling. Varför inte istället ”skriva in” på deras blanka blad att de alltid ska tänka fritt och aldrig ge respekt till någon idé, profan eller sakral, utan att först granska denna kritiskt och bilda sig en egen uppfattning!

Annonser

Anledningen till att Ryssland står på Assads sida!

Det finns två sätt att förklara varför Ryssland tar ställning för Assad i det syriska inbördeskriget, det ena ser till ytan och den andra tar hänsyn till mer djupgående strategiska överväganden. I svenska medier får läsarna bara sig till dels den lite ytligare versionen.

Tidningsversionen lyder så här: ”Ryssland har gamla relationer till Syrien, som man också säljer vapen till. I Syrien har man också tillgång till en mindre flottbas i Tartus.”

Om man utvecklar detta synsätt lite så kan man konstatera att Ryssland, mycket riktigt, har ett band till Syriens regim som går tillbaka till 50-talet och Baathpartiets tidiga dagar. Sovjetunionen insåg snabbt att de arabsocialistiska regimerna i Syrien, Egypten och Irak kunde bli viktiga allierade i kampen om regionens olja. Dessa regimer utmanade tveklöst den reaktionära islamistiska regimen i Saudiarabien genom subversion och i ett proxykrig(1) i Jemen, men till ryssarnas besvikelse så kom de mesta av dessa regimers energier att riktas mot Israel. Likväl så utvecklades kampen mellan arabstaterna och Israel till en kamp mellan supermakterna om inflytande i regionen. En kamp som 1973 mycket väl hade kunnat gå från kallt krig till varmt krig.

Idag är denna kamp mellan socialistregimer och reaktionära monarkier ett minne blott och andra drivkrafter ligger bakom konflikterna i regionen. Ryssland har få direkta intressen kvar. Landet har inget större hopp om att rädda de sekulära regimernas existens i regionen, kanske heller ingen avsikt att göra just detta då Ryssland självt allt mer ser ut att genomsyras av religionens ande. Visst är det viktigt för Ryssland att få sälja vapen, där varje såld stridsvagn inte bara är en intäkt utan även innebär en mindre såld stridsvagn av ärkefienden USA. De gamla reflexerna sitter definitivt i ryggmärgen. På så sätt har inflytande i ett land nästan ett egenvärde vid sidan av de intäkter som vapenförsäljningen resulterar i. Den gamla björnen må vara luggsliten men den minns fortfarande principerna för supermakternas dans över kartan.

Viktigt för Ryssland är också att inte, till skillnad från hur USA gör, svika sina allierade. En sann realpolitisk aktör förstår att förtroenden mellan stater är lika känsliga som mellan företag i affärsvärlden. En svekfull allierad kan förvänta sig att det blir ytterst svårt att bygga upp förtroendekapitalet igen. Ryssland hade annars mycket väl kunnat byta sida och precis som USA odla kontakterna med den grupp som troligen blir Syriens framtida härskare, om det inte vore för att det ryska strategiska tänkandet är mer långsiktigt. Ryssland lägger nämligen till skillnad från USA en långsiktig strategisk plan för hur man ska agera i regionen för att möta det för närvarande största hotet mot dess säkerhet.

I södra Ryssland och på landets södra gränser, framför allt i Centralasien, lever 82 miljoner sunnimuslimer som Ryssland i mer än 150 år har haft en vansklig relation till. Ryssarna har vid många tillfällen handskats med uppror bland den muslimska befolkningen, som infogats i riket, på ett hårdhänt sätt, bland annat genom att flytta hela folkgrupper. Relationen har alltid varit spänd, men sedan Sovjetunionens fall så har Ryssland befunnit sig i ett nästan permanent konflikttillstånd med olika muslimska folkgrupper i Kaukasus.

Sedan det första Tjetjenienkriget 1994-96, har sunnimuslimska islamistiska jihadkrigare flockats till Kaukasus för att slåss mot Ryssland. Väldigt många av dem från Saudiarabien under ledningen av, den numera avlidna, saudiska rebell-”generalen” Ibn al-Khattab. Pengar och ideologiskt stöd till de sunnimuslimska jihadisterna på Rysslands södra flank kommer i strid ström från Saudiarabien.

Saudiarabien kommer inte sluta försöka radikalisera sunnimuslimerna i södra Ryssland eller sluta stödja ett krypande jihad. Snarare kommer detta bara bli värre över tid. En total seger i Mellanöstern för den sunniradikala alliansen, med Saudiarabien och Qatar i spetsen, kommer göra Rysslands situation mycket prekär. Näst efter Israel så är Rysslands södra regioner det stora målet för dessa radikala jihadkrigare. Ryssland har inget annat val än att försöka hindra en sådan seger. Landet hyser inga varma känslor för shiamuslimska islamister heller, men dessa har inget fotfäste i södra Ryssland och har inga aspirationer där och utgör således inget hot. Därför är Iran och dess allierade i Hizbollah och Syrien Rysslands bästa allierade i denna ansträngning. De är Rysslands bästa försäkring mot ett mer omfattande jihad i söder. Ett jihad som skulle splittra Ryssland och söndra dess samhälle!

Rysslands långsiktiga strategi handlar inte, till skillnad från USAs, om att skydda tillgången till en råvara eller att bekämpa en tillfällig fiende, utan om att värja sig mot ett geopolitiskt hot av första digniteten. Shiamuslimska radikaler är inga allierade som någonsin kommer skada Ryssland. USA däremot allierar sig med krafter som i det långa loppet söker USAs och västs förgörelse. Här påvisar USA att de är noviserna och Ryssland att de är rävarna i det geopolitiska spelet.

Noter:

(1)     Krig via ombud. Egypten och Saudiarabien förde mellan 1962 och 1970 ett krig via ombud i Jemen. Egypten gjorde också stora truppinsattser.

Förtryckarnas villiga medhjälpare

Vilken agenda initiativtagarna än må ha så står det klart att det är de vita svenska kvinnorna Gudrun Schyman, Veronika Palm och Åsa Romson snabbt tog över föreställningen. Förstår dessa kvinnor själva vad de gör och vilka konsekvenser deras handlingar får?

Mycket få av världens slöjbärande kvinnor döljer sig bakom denna avskärmning av helt fri vilja. De få som säger sig göra det försöker få oss andra att blunda för det faktum som alla känner, rimligtvis främst av alla feminister som Schyman, att denna klädnad är ett uttryck för ett patriarkaliskt förtryck. I stora delar av den muslimska världen lider kvinnor under den skarpaste beskärning av sina friheter, med slöjan som toppen på isberget, den del som man utifrån med lätthet kan beskåda. Men under ytan lurar så mycket mer. När Schyman legitimerar denna isbergets topp i form av slöjan så legitimerar hon inte bara denna inskränkning i en individs rätt till att uttrycka sig själv utan även allt det andra som lurar under vattenytan.

Naivt och okunnigt? Jag tror knappast någon kan vara oinsatt i detta förtryckskomplex idag, allra minst en feminist. Således en agenda? Visst är det så! Schyman och Palm värderar de förtryckta kvinnornas rätt avsevärt mindre än de värderar religionen vars strukturer är att skylla för förtryckets existens. Kritik av strukturer inom islam vore ett stort hot mot den normativa mångkulturen (1), vilket inte är ett pris man är beredda att betala. Detta avhållande av kritik är dock ett massivt svek mot kvinnorna som lever under förtryck i Mellanöstern.

Genom att sedan dra på sig denna slöja så strör Schyman och Co. ytterligare salt i såren. Undrar hur en kuvad burkaklädd kvinna i Afghanistan skulle reagera om hon fick se de fria feministiska kvinnorna i väst dra på sig, om än lättare former, av den beklädnad som förtrycker dem så. Allt med ett leende på läpparna!

Det är oerhört synd om den gravida kvinna som misshandlades nyligen, men detta är inte sättet att protestera mot den handlingen. Ingen kan veta vad som föranledde att denna kvinna bar hijab? Kanske var det tvång, vare sig öppet eller mer subtilt? Hur passande är det då att landets feminister protesterar mot en våldshandling genom att hylla en annan som varje dag utförs mot henne och hennes medsystrar?

Inte protesterar vi mot våldet mot judarna i vårt land genom att bära de ortodoxa judarna klädnader. Inte heller protesterar vi mot våldet mot de kristna i Egypten genom att bära nunnedok? Jag hör inga sådana röster höjas. Inga röster överhuvudtaget om det senare för den delen.

Protester mot våld mot människor som tillhör olika religiösa trosriktningar ska inte genomföras genom att iklä sig deras månghundraåriga, ofta förtryckande, klädnader. Det finns ingen poäng i denna handling. Denna protest är för individen istället kontraproduktiv och ofta, i min mening, direkt osmaklig!

Noter:

(1)    Se ”Till frihetens försvar – En kritik av den normativa mångkulturalismen” av per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten

%d bloggare gillar detta: