Toleransens mentala diktatur

(Bright Magasin nr 2 2013)

Statsvetaren Jenny Madestam skrev den 24 augusti i en krönika i Expressen om hur vi måsta visa tolerans gentemot andra kulturer och religioner. Hennes krönika känns som en tidsresa till 90-talet. Får en statsvetare verkligen uppvisa så lite förståelse för hur samhället utvecklats de senaste åren? Har hon helt missat den allt mer krävande attityd gentemot samhället i övrigt som de religiösa börjat inta, allt i denna tolerans namn.

Öppet brev till Jenny Madestam

Jenny Madestam, du måste skilja mellan att respektera personen och att respektera dennas religion eller kultur. Varken du eller någon annan kan beordra en individ att högakta en religion eller en kultur i vårt samhälle. Detta vore på alla sätt illiberalt och odemokratiskt och en kränkning av den individens mest grundläggande rättigheter. Det är en självklarhet att man ska respektera alla individer oavsett var dessa kommer ifrån, men detta måsta hållas skiljt från personens religion eller kultur. Det finns ingen accepterad princip i vårt samhälle som dikterar att det finns ett likatecken här emellan.

Även om man bortser från detta resonemang så kan man inte komma ifrån att en sådan här dikterad respekt för religion, som du menar ska styra samhället, bevisligen har gjort mycket skada på den intellektuella friheten i västvärlden de senaste åren. Problemet är nämligen att det inte finns en botten i kränkningstunnan. Det finns ett oändligt antal sätt som en religiös person kan anse att du har avhållit dig från att ha visat denna respekt för religionen och således har gett denna anledning till att känna sig kränkt. Fallet som du nämner där föräldrarna till ett förskolebarn blev kränkta av att ett annat barn hade sagt ”Muhammed är en man som snusar” är bevis i sak.

Är detta verkligen vad du vill lära dina barn? Att de konstant ska vakta sina tungor, hela tiden vara rädda för att någon ska ta illa upp med anledning för något de säger om en tro eller ett sätt att leva? För du måste förstå att det hela tiden kommer finnas någon som känner sig kränkt. Ser du inte vad detta leder till? Om inte så kan jag informera dig: En mental diktatur!

Det är så här folken i östblocket levde, konstant rädda för att säga fel sak till fel person. Vågar inte prata eller knappt tänka fel tankar. Framlevandes sin existens nästan som spöken, utan egna åsikter eller värderingar och låtandes staten säga till dem vad det ska tycka och tänka. Jag tycker att du som statsvetare borde kunna se denna parallell!

Så här växte inte jag upp. Då var det högt i tak. Jag uppfostrades att tänka fritt, inte ”rätt” och så vill jag se nästa generation uppfostrad. Inte att de ska ha bordssamtal med sina föräldrar där de får höra att de ska visa respekt för en religion som de knappt känner och ännu inte är gamla nog att förstå och kunna beakta med kritiska ögon. Kommer de någonsin våga göra detta när de blir äldre om de från så tidiga år fått lära sig att kritik och förlöjligande av irrationella sagor är ”respektlöst”?

Har du som statsvetare Jenny, glömt bort att vi har yttrandefrihet i Sverige? Ännu i alla fall har vi inga blasfemilagar! Den inskärpningen i barnens rätt till att kritisera religionen som du deltog i är ett övergrepp mot deras rättigheter. I ett fritt samhälle, som vårt fortfarande säger sig vara, är det var mans rätt att kritisera en tro eller en ideologi eller annat tankemönster. Kritik av religion som tar sig uttryck i nidbilder eller niduttryck som syftar till att nedmontera religiösa auktoriteters auktoritet är inte bara tillåtet utan rent av nödvändigt i ansträngningarna att förhindra att gamla irrationella sagor får ett otillbörligt inflytande över vårt samhälle och våra sinnen.

Du skriver på din facebooksida om hur reaktionerna på din krönika var skrämmande för dig. Jag ska tala om vad som är skrämmande för mig. Du beskriver de unga som ”blanka blad” som ska ”skrivas” av föräldrarna. Där ska ”skrivas in” att de unga ska visa respekt och om det bara hade handlat om respekt för individer så hade jag hållit med dig, men nu vill du också indoktrinera dem i att respektera religioner. Detta är ett steg 100-200 år tillbaka i vår utveckling. Varför inte istället ”skriva in” på deras blanka blad att de alltid ska tänka fritt och aldrig ge respekt till någon idé, profan eller sakral, utan att först granska denna kritiskt och bilda sig en egen uppfattning!

Anledningen till att Ryssland står på Assads sida!

Det finns två sätt att förklara varför Ryssland tar ställning för Assad i det syriska inbördeskriget, det ena ser till ytan och den andra tar hänsyn till mer djupgående strategiska överväganden. I svenska medier får läsarna bara sig till dels den lite ytligare versionen.

Tidningsversionen lyder så här: ”Ryssland har gamla relationer till Syrien, som man också säljer vapen till. I Syrien har man också tillgång till en mindre flottbas i Tartus.”

Om man utvecklar detta synsätt lite så kan man konstatera att Ryssland, mycket riktigt, har ett band till Syriens regim som går tillbaka till 50-talet och Baathpartiets tidiga dagar. Sovjetunionen insåg snabbt att de arabsocialistiska regimerna i Syrien, Egypten och Irak kunde bli viktiga allierade i kampen om regionens olja. Dessa regimer utmanade tveklöst den reaktionära islamistiska regimen i Saudiarabien genom subversion och i ett proxykrig(1) i Jemen, men till ryssarnas besvikelse så kom de mesta av dessa regimers energier att riktas mot Israel. Likväl så utvecklades kampen mellan arabstaterna och Israel till en kamp mellan supermakterna om inflytande i regionen. En kamp som 1973 mycket väl hade kunnat gå från kallt krig till varmt krig.

Idag är denna kamp mellan socialistregimer och reaktionära monarkier ett minne blott och andra drivkrafter ligger bakom konflikterna i regionen. Ryssland har få direkta intressen kvar. Landet har inget större hopp om att rädda de sekulära regimernas existens i regionen, kanske heller ingen avsikt att göra just detta då Ryssland självt allt mer ser ut att genomsyras av religionens ande. Visst är det viktigt för Ryssland att få sälja vapen, där varje såld stridsvagn inte bara är en intäkt utan även innebär en mindre såld stridsvagn av ärkefienden USA. De gamla reflexerna sitter definitivt i ryggmärgen. På så sätt har inflytande i ett land nästan ett egenvärde vid sidan av de intäkter som vapenförsäljningen resulterar i. Den gamla björnen må vara luggsliten men den minns fortfarande principerna för supermakternas dans över kartan.

Viktigt för Ryssland är också att inte, till skillnad från hur USA gör, svika sina allierade. En sann realpolitisk aktör förstår att förtroenden mellan stater är lika känsliga som mellan företag i affärsvärlden. En svekfull allierad kan förvänta sig att det blir ytterst svårt att bygga upp förtroendekapitalet igen. Ryssland hade annars mycket väl kunnat byta sida och precis som USA odla kontakterna med den grupp som troligen blir Syriens framtida härskare, om det inte vore för att det ryska strategiska tänkandet är mer långsiktigt. Ryssland lägger nämligen till skillnad från USA en långsiktig strategisk plan för hur man ska agera i regionen för att möta det för närvarande största hotet mot dess säkerhet.

I södra Ryssland och på landets södra gränser, framför allt i Centralasien, lever 82 miljoner sunnimuslimer som Ryssland i mer än 150 år har haft en vansklig relation till. Ryssarna har vid många tillfällen handskats med uppror bland den muslimska befolkningen, som infogats i riket, på ett hårdhänt sätt, bland annat genom att flytta hela folkgrupper. Relationen har alltid varit spänd, men sedan Sovjetunionens fall så har Ryssland befunnit sig i ett nästan permanent konflikttillstånd med olika muslimska folkgrupper i Kaukasus.

Sedan det första Tjetjenienkriget 1994-96, har sunnimuslimska islamistiska jihadkrigare flockats till Kaukasus för att slåss mot Ryssland. Väldigt många av dem från Saudiarabien under ledningen av, den numera avlidna, saudiska rebell-”generalen” Ibn al-Khattab. Pengar och ideologiskt stöd till de sunnimuslimska jihadisterna på Rysslands södra flank kommer i strid ström från Saudiarabien.

Saudiarabien kommer inte sluta försöka radikalisera sunnimuslimerna i södra Ryssland eller sluta stödja ett krypande jihad. Snarare kommer detta bara bli värre över tid. En total seger i Mellanöstern för den sunniradikala alliansen, med Saudiarabien och Qatar i spetsen, kommer göra Rysslands situation mycket prekär. Näst efter Israel så är Rysslands södra regioner det stora målet för dessa radikala jihadkrigare. Ryssland har inget annat val än att försöka hindra en sådan seger. Landet hyser inga varma känslor för shiamuslimska islamister heller, men dessa har inget fotfäste i södra Ryssland och har inga aspirationer där och utgör således inget hot. Därför är Iran och dess allierade i Hizbollah och Syrien Rysslands bästa allierade i denna ansträngning. De är Rysslands bästa försäkring mot ett mer omfattande jihad i söder. Ett jihad som skulle splittra Ryssland och söndra dess samhälle!

Rysslands långsiktiga strategi handlar inte, till skillnad från USAs, om att skydda tillgången till en råvara eller att bekämpa en tillfällig fiende, utan om att värja sig mot ett geopolitiskt hot av första digniteten. Shiamuslimska radikaler är inga allierade som någonsin kommer skada Ryssland. USA däremot allierar sig med krafter som i det långa loppet söker USAs och västs förgörelse. Här påvisar USA att de är noviserna och Ryssland att de är rävarna i det geopolitiska spelet.

Noter:

(1)     Krig via ombud. Egypten och Saudiarabien förde mellan 1962 och 1970 ett krig via ombud i Jemen. Egypten gjorde också stora truppinsattser.

Förtryckarnas villiga medhjälpare

Vilken agenda initiativtagarna än må ha så står det klart att det är de vita svenska kvinnorna Gudrun Schyman, Veronika Palm och Åsa Romson snabbt tog över föreställningen. Förstår dessa kvinnor själva vad de gör och vilka konsekvenser deras handlingar får?

Mycket få av världens slöjbärande kvinnor döljer sig bakom denna avskärmning av helt fri vilja. De få som säger sig göra det försöker få oss andra att blunda för det faktum som alla känner, rimligtvis främst av alla feminister som Schyman, att denna klädnad är ett uttryck för ett patriarkaliskt förtryck. I stora delar av den muslimska världen lider kvinnor under den skarpaste beskärning av sina friheter, med slöjan som toppen på isberget, den del som man utifrån med lätthet kan beskåda. Men under ytan lurar så mycket mer. När Schyman legitimerar denna isbergets topp i form av slöjan så legitimerar hon inte bara denna inskränkning i en individs rätt till att uttrycka sig själv utan även allt det andra som lurar under vattenytan.

Naivt och okunnigt? Jag tror knappast någon kan vara oinsatt i detta förtryckskomplex idag, allra minst en feminist. Således en agenda? Visst är det så! Schyman och Palm värderar de förtryckta kvinnornas rätt avsevärt mindre än de värderar religionen vars strukturer är att skylla för förtryckets existens. Kritik av strukturer inom islam vore ett stort hot mot den normativa mångkulturen (1), vilket inte är ett pris man är beredda att betala. Detta avhållande av kritik är dock ett massivt svek mot kvinnorna som lever under förtryck i Mellanöstern.

Genom att sedan dra på sig denna slöja så strör Schyman och Co. ytterligare salt i såren. Undrar hur en kuvad burkaklädd kvinna i Afghanistan skulle reagera om hon fick se de fria feministiska kvinnorna i väst dra på sig, om än lättare former, av den beklädnad som förtrycker dem så. Allt med ett leende på läpparna!

Det är oerhört synd om den gravida kvinna som misshandlades nyligen, men detta är inte sättet att protestera mot den handlingen. Ingen kan veta vad som föranledde att denna kvinna bar hijab? Kanske var det tvång, vare sig öppet eller mer subtilt? Hur passande är det då att landets feminister protesterar mot en våldshandling genom att hylla en annan som varje dag utförs mot henne och hennes medsystrar?

Inte protesterar vi mot våldet mot judarna i vårt land genom att bära de ortodoxa judarna klädnader. Inte heller protesterar vi mot våldet mot de kristna i Egypten genom att bära nunnedok? Jag hör inga sådana röster höjas. Inga röster överhuvudtaget om det senare för den delen.

Protester mot våld mot människor som tillhör olika religiösa trosriktningar ska inte genomföras genom att iklä sig deras månghundraåriga, ofta förtryckande, klädnader. Det finns ingen poäng i denna handling. Denna protest är för individen istället kontraproduktiv och ofta, i min mening, direkt osmaklig!

Noter:

(1)    Se ”Till frihetens försvar – En kritik av den normativa mångkulturalismen” av per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten

Vem är Alexei Navalny; mannen som kan utmana Putin?

Alexei Navalny kommer troligen inte bli vald till borgmästare i Moskva den 8 september, men visst har han en chans. Historien om Navalny tar troligen dock inte slut där. Såvida han inte blir inspärrad i fängelse som en konsekvens av domen mot honom den 18 juli, som troligen är en konsekvens av Putins manipulation av rättssystemet, så kommer han troligen bli den farligaste motståndare till Putin i nästa presidentval. Oddsen är väl mot honom även i det valet, men likväl besitter han kapaciteten att skaka om systemet ordentligt.

I en intervju för Swedbanks interna nyhetsbrev våren 2012 fick jag frågan om vad som vi kunde förvänta oss från Putin framöver. Där svarade jag bland annat att: ”Fler obekväma kandidater kommer troligen släppas fram.” Det är det vi ser nu. Många blev överraskade när Navalny blev utsläppt från fängelset, trots att han var dömd, så att han kunde ställa upp i borgmästarvalet. Troligen förstår Putin att det skadar hans styre mer att spärra in honom. Domen var kanske aldrig avsedd att förverkligas. Istället ska den kanske ses som en varning till Navalny, en varning om att det finns en gräns för vad Kreml tolererar. Men likväl står han där nu som kandidat. Detta indikerar en vilsenhet i Kreml om hur man ska hantera problemet.

Vem är då denna Navalny? De liberala krafterna har sedan 1991 haft oerhört svårt för att sprida och förankra sitt budskap bland de breda folklagren. Dessa problem kommer kvardröja under lång tid, framför allt på landsbyggden, då dessa tankar utgör ett så nytt koncept för den genomsnittliga ryssen. I den ovan nämnda intervjun sade jag, apropå vilket program en framgångsrik utmanare av Putin ska saluföra; ”För att en utmanare ska kunna vinna 2018 och kanske t.o.m. behöva övervinna valfusk, så bör denna sammanväva värderingar som ingen kandidat gör idag. Det spelar inte så stor roll om han är liberal, socialliberal eller konservativ i grunden, men han bör vara både marknadsvänlig samtidigt som han spelar lite på nationalism och den kristna tron, för att fånga in hela bredden av det ryska samhället”

Navalnys program innehåller just en sådan här sammanblandning. Hans välkända korståg mot korruptionen och hans tydliga ställningstagande för en fri marknadsekonomi och ett oberoende rättsväsende kombineras med ett starkt nationalistiskt drag. Navalnys nationalism är det som kan vinna honom de nödvändiga rösterna på landsbyggden och ger honom potentialen att på allvar utmana om presidentposten 2018.

Denna sida av Navalny har fått lite uppmärksamhet i västliga medier. Hans motstånd mot invandring passar inte in i deras bild av en liberal politiker. Han har deltagit i marscher och möten tillsammans med nynazistiska organisationer och gjort hårdhänta uttalanden. Rysslands islamistiska motståndare i Kaukasus kallade han för kackerlackor. Han utvecklade resonemanget med att säga att kackerlackor dödar man med en sko, men när det gäller människor så föredrog han att använda sig av en pistol. Spel för gallerierna eller hans riktiga syn på saken? Jag lutar åt det senare alternativet. Svårt att veta dock, men det man kan vara säkrare på är att detta ger honom mer ”street cred” hos en rysk befolkning som troligen annars hade sett honom som för vek för att ta över rodret för det ryska ”imperiet”.

Slaget om Mellanöstern

Inbördeskriget i Syrien är inte bara ett inbördeskrig, det är samtidigt en storpolitisk konflikt om kontrollen av landet som utgör Levantens hjärta. Två maktblock står mot varandra, det ena med Iran i centrum och det andra med Saudiarabien i centrum.

När USA gick in i Irak 2003 ritades den strategiska kartan om på ett dramatiskt vis. Shiamuslimerna som dessförinnan inte hade haft makten i något arabland skulle nu få makten över Irak via valurnorna. Detta förändrade förutsättningarna för den kamp om kontrollen över regionen, mellan Teheran och Riyadh, som hade pågått sedan 1979. Iran skulle nu inom några år få en stark allierad i Irak och därmed ett pärlband av allierade från Irak, via Syrien till södra Libanon under Hizbollahs kontroll. Syrien hade sedan tidigt 80-tal allt mer glidit över i Irans läger, sedan dess alawitiska regim fann fördelar i att spela på det shiamuslimska bandet. Alawiterna är formellt en shiamuslimsk sekt, men ses av de flesta muslimer inte som muslimer överhuvudtaget. Deras sekulariserade religionssyn står i bjärt kontrast mot de radikala shiamuslimerna i resten av regionen från Iran till Libanon.

Den arabiska våren skapade förutsättningar för de sunniradikala att snabbt vända på spelbrädet. Det genomgående skeendet i den arabiska våren är att det var de arabsocialistiska regimerna och andra sekulära regimer, som föll i de folkliga upproren. Ett enormt maktvakuum uppstod när den enda motvikten till regionens religiöst radikala sopades bort. I Egypten, Libyen och Tunisien tog sunniradikaler snabbt greppet, stöttade av Saudiarabien och Qatar.

Detta skeende har kommit att åter förändra situationen i regionen. Saudiarabiens makt och inflytande har ökat avsevärt och de av dem stödda sunniradikalerna har tagit initiativet och drivit de av Iran stödda shiaradikalerna på defensiven. Den första stora stötestenen i detta sunnimuslimska svep över regionen uppenbarade sig i Syrien. Den sunnimuslimska aversionen mot Assad är inte bara grundad i att han är lierad med Teheran, utan lika mycket i att hans alawitiska trosfränder ses som kättare. Iran förbiser detta och deras stöd är mer realpolitiskt grundat, då de bland annat vill behålla förbindelselänken till Hizbollah. Det vi ser nu i Syrien är ett inbördeskrig, men samtidigt en storpolitisk maktkamp mellan Iran och Saudiarabien. Det är en kamp mellan sunniradikaler och shiaradikaler om Mellanösterns hjärtland.

Där har vi i väst ingen roll att spela. Det vore mycket naivt att tro att USA eller EU ska kunna styra sunniradikala krafter som nu bekämpar Assad. Det enda intresse som vi har i Syrien är de civilas intressen och dessa kan inte tillgodoses genom att vi stödjer den ena sidan över den andra. Det enda som det resulterar i är att den andra sidans civila kommer mer till skada. Det borde vara etablerat vid detta lag att båda sidornas trupper har gjort sig skyldiga till vedervärdiga massakrer på kvinnor och barn. Det enda vi i väst kan göra för civilbefolkningen i Syrien är att blockera införseln av vapen och verka för en förhandlingslösning. Den sida som vinner kommer med all säkerhet att behandla den förlorande partens stridande och civila med den yttersta grymhet. Om sunniradikalerna vinner kan vi också räkna med att Syriens kristna kommer att fördrivas på samma sätt som har skett i Irak.

Faktum är att en stor portion av de flyende irakiska kristna hamnade i Syrien, som numera är den sista stora bastionen för den arabiska kristenheten i centrala Mellanöstern. De kristna har, tack vare alawiterna, fått leva sina liv relativt obehindrat. Detta kommer få ett slut den dag sunnirebellerna vinner. Endast en förhandlingslösning kan rädda de kristna från fördrivning.

Till Assads hjälp strömmar stridande från hela den shiamuslimska världen. Iranska republikanska gardet, Hizbollah, frivilliga från Mahdiarmen i Irak osv, men vilka är sunnirebellerna som USA, Frankrike och Storbritannien nu så gärna vill stödja? Inte är det några sekulära twittrare som vi såg på Tahrirtorget i alla fall. NY Times skriver att ”det finns inte en sekulär rebellstyrka av betydelse någonstans i landet”. John McCain tycks mena att General Idris, som för befäl över Free Syrian Army (FSA) är att lita på. Hans styrka domineras av befälhavare från det muslimska brödraskapet och andra salafister. Även Al-Qaida har en stark närvaro via sin front i Syrien; Al-Nusri. Kontakterna mellan Nusri och mindre radikala grupper är frekventa och täta, ofta är grupperna rent av överlappande. General Idris två närmaste befälhavare är djupt insyltade i organisationer som vill etablera en islamistisk stat i Syrien.

I upprorets begynnelse antog många grupper en nationalistisk retorik, men efterhand som Saudiarabien har blivit allt mer engagerad i konflikten och efterhand som allt fler utländska jihadister har strömmat till, så har agendan fått en klar sekteristisk prägel. Kristna har fördrivits från rebellområden, kristna statliga tjänstemän har avrättats och alawiter har massakrerats. Det Saudiska engagemanget är dock av gammalt ursprung. Redan under det muslimska brödraskapets uppror som ledde fram till Hama-massakern 1982, stöttade Saudi dem och efter att upproret krossats tog de tillflykt till Saudi. Nu är de tillbaka i Syrien igen och denna gången med än mer stöd och resurser. Saudiarabiens underrättelsetjänst har varit involverad i en lång rad våldsdåd inne i Syrien. Mest spektakulärt av dessa var ett bombdåd som dödade flera ur Assads högsta militärledning.

Precis som i Bosnien och Irak, så lär det vara svårt att uppnå försoning när vapnen tystnar, men försoning är det enda hoppet. Seger för endera sidan, inte minst den väst väljer att stödja, kommer bara leda till mer lidande. Vi i väst kan inte gå djupare in i en konflikt vars drivkrafter och vars deltagares avsikter så få av våra ledare förstår.

De starka krafterna i USA som verkar för att landet ska ställa sig på rebellernas sida i Syrien, väcker frågan om vad amerikanerna har lärt sig av tidigare misstag i regionen. Förstår de inte att det motverkar USA:s intressen att stödja jihadister? Amerikanska senatorer som John McCain och Lindsey Graham verkar så förbehållslöst för stöd till de uppenbart jihadistiska rebellerna, att jag undrar vilken agenda de egentligen har? Kalla krigets balanspolitik som på många sätt hjälpte väst att vinna kampen mot kommunismen har kommit att, i just Mellanöstern, få mer djupgående negativa konsekvenser än vad det fanns att vinna genom detta spel. Orsaken är att USA i Mellanöstern laborerade med religiösa krafter som de inte hade något hopp om att varken förstå eller än mindre kontrollera. Konsekvenserna av att stötta islamister i realpolitiska maktspel är uppenbara för alla idag. Trots detta så ställde sig Obama på deras linje och godkände militärt stöd till rebellerna i juni. Är de verkligen så naiva att de tror att de ska kunna kontrollera rebellerna i Syrien, eller för de helt enkelt en agenda som inte är deras egen. Saudiarabiens agenda? Är detta priset USA betalar för att få behålla sin enda trygga allierade i regionen? Handlar det om samma gamla balanspolitik som under kalla kriget, eller ett ännu mer cyniskt maktspel där man dansar efter Saudis pipa, för deras politik, i utbyte mot säkra oljeleveranser. Vad är orsaken till denna för vår framtid så ödesdigra politik? Vad driver vansinnet?

%d bloggare gillar detta: