Vad är egentligen Islamism?

Islamism enligt islamisterna

Begreppet islamism uppstod bland franska intellektuella som en beteckning på muslimer som utövade en fundamentalistisk form av islam, d.v.s. en form som går tillbaka till religionens kärna. Islamisterna själva ser ingen distinktion alls mellan islamism och islam. För dem är islamism, med andra ord, politisk islam och islam samma sak. Man kan tveklöst säga att i islams fundament finns det ett starkt inslag av påverkan på det politiska livet på ett sätt som kristendomen aldrig har haft stöd för i källorna för och således inte heller kunnat uppnå. Kanonisk lag har aldrig haft den makten över samhället som sharia har. Man kan således ge islamisterna rätt i det att i teorin så innebär den muslimska lagen att islam kan likställas med islamism. Den praktiska skillnaden från teorin är givetvis att långt från överallt där islam finns, lever folk under religionens fulla kontroll och långt ifrån alla muslimer vill ha denna typen av samhälle. Modernismen har satt sitt avtryck på många håll i Mellanöstern, till exempel i Turkiet, Marocko, Tunisien och Jordanien, men kanske främst bland muslimer utanför Mellanöstern. Sällan praktiseras en religion som den lärs ut, men om islam skulle praktiseras som det står skrivet, så blir resultatet islamism. Iran, Saudiarabien och talibanerna utgör skrämmande illustrationer.

Abrogering

Den för många västerlänningar okända abrogeringsprincipen utgör anledningen till att det förhåller sig så här. Abrogering (Abrogera = upphäva, avskaffa), har använts av muslimska religiösa lärda för att reda ut de många motsägande stroferna i Koranen och haditherna. Muhammed gick igenom två distinkta faser under sin gärning; Mecka- och Medinafaserna. Under den första verkade han och hans anhängare som en minoritet i Mecka och det han då skrev kunde vara mer tolerant, mot såväl majoriteten som de egna troendes felsteg (såsom att ”det finns inget tvång i religionen”), än det som skrevs under Medinafasen (”De som avsäger sig sin tro ska jag straffa med fruktansvärda plågor”).

När han hade flytt till Medina och där insteg i positionen som politisk och militär ledare blev han mer dogmatisk och intolerant i en ansträngning att befästa sin kontroll. För att reda ut denna motsägelsefullhet instiftades abrogeringsprincipen som sedan de tidiga åren är en erkänd praxis inom alla betydande muslimska lärosäten och tolkningsskolor. Denna princip innebär att det som Muhammed sade och gjorde under Medinatiden upphäver det han sade och gjorde under Meckatiden om dessa kommer i konflikt med varandra. Välvilliga lekmän kan skapa det islam de själva vill och tack och lov så gör de flesta muslimer levandes här i väst just det; bryter mot abrogeringsprincipen och väljer att ignorera allt svavelosande och krigiskt som teologerna pekar på, är det sanna islam. Avfällingarna företräder således inte det sanna islam, men det ska vi vara tacksamma för, precis som vi är tacksamma för att vi har tämjt vår egen kulturs kristna tro. Annars skulle vi också stena otrogna kvinnor i enlighet med vad det står i GT. Men så länge det religiösa etablissemanget står fast vid att abrogeringsprincipen gäller så kommer islamisternas synsätt att islamism är islam förbli förhärskande.

Det nya med islamismen

Islamism är dock mer än muslimsk fundamentalism. Någonting har skett under processen med den religiösa väckelse som verkligen fick fart under 1800-talet och bet sig fast i Mellanöstern i början av 1900-talet. Islamismen insöp under 1900-talet en del av den totalitära andan som fanns i kommunismen och nazismen och det förtryck i religionens namn som existerade inom islam blev därmed om möjligt ännu värre. Både ideologin och tekniken för full kontroll över samhället fanns nu på plats för att fulländliga idén om islam som ett samhällssystem.

De regler som hade gällt för de egna troende kom numera att även gälla för alla andra, oavsett religion. Kristna och judar hade länge levt under hårda restriktioner i enlighet med dhimmireglerna, men ändå tillåtits till exempel konsumtion av alkohol och liknande, under vissa förhållningsregler. Andra religioner fick lov att avbilda sina gudomar om de ville det. Nu vill dagens islamister förbjuda allt detta. Öltillverkning på västbanken jagas ut och wahhabiter i Afghanistan, Mali, Bosnien och annorstädes går och har gått hårt fram med dynamit och hammare på religiösa symboler från andra religioner och det som inte accepteras längre inom den egna.

Men kanske viktigast är att islamismen har påverkats av dessa auktoritära broderrörelser, främst kommunismen, i det att de har formerats till gräsrotsrörelser. I det traditionella muslimska samhället var respekten för Kalifens eller den lokala härskarens bud och de religiösa etablissemangens domar nästan total. Få företog sig någonting som inte var sanktionerat. Aversion mot judar och kristna må ha grott bland folklagren, men det var först när härskaren sanktionerade en pogrom som folket vågade ge sig på lokala judar och kristna. Idag finns inte samma disciplin, med undantag för i Saudiarabien. Islam är en uppifrån-och-ner kultur, medan islamismen är en nerifrån-och-upp ideologi.

En diffusion av den självpåtagna rätten till religiöst tolkande har spridit ”beslutsfattandet” ner i leden. En gemensamm nämnare för många av de ledande terroristerna är att de är religiösa lekmän. Osama bin-Laden var ingenjör och religiöst sett relativt oskolad . Likaså Ayman Zawahiri som är läkare. Detta betyder inte att de tolkar koranen huvudsakligen fel, som många appologeter i väst vill mena, utan de följer slaviskt den accepterade abrogeringsprincipen. Problemet, ur makthavarnas perspektiv, ligger i att de väntar inte på tillstånd! Eftersom det inte finns en Kalif längre så skulle denna utgå från de lärda, eller de arabiska diktatorerna som kontrollerar dem, men de senare äger inte någon religiös auktoritet i linje med den Kalifen hade. Hade en Kalif funnits idag så hade detta troligen ändå haft mindre betydelse, då utvecklingen har gått detta system förbi, med den allmänna trenden mot diffusion av information och nedmontering av auktoriteter. Nu kan muslimer ur alla bakgrunder själva läsa vad det står i texterna och sedan lyfta svärdet i skyn och proklamera jihad. Det står nu imamer långt ner i hierarkin fritt att på helt eget initiativ bilda stridbara församlingar, bland annat här i väst.

Denna nyordning gör att det inte finns en stoppknapp, det finns ingen auktoritet som kan vid behov dra tillbaka jihadkrigarna som plågar såväl väst som den muslimska världen. Det finns således ingen möjlighet att stoppa tillbaka anden i flaskan, något som många härskare i regionen som har lekt med lampan nu har fått inse till stort förtret. Vi står nu inför ett oändligt krig med radikala som benhårt och skoningslöst tolkar Koranen såsom dess författare avsåg…………i den andra abrogerande uppenbarelsen av ”guds vilja”!