Att den ukrainska presidenten Viktor Janukovitj nyligen avböjde EUs handelsavtal kom som en smärre chock för etablissemangen i såväl Bryssel som i Stockholm. Varför agerar Ukraina som ett land med dubbla personligheter? Svaret är att landet befolkas av två folk med helt olika agendor och som strävar mot två helt skilda visioner av framtiden.
Ukrainare och ryssar skiljer sig inte så mycket åt kulturellt sett, men det finns omständigheter som har lagt grunden för skilda politiska identiteter. Kiev var som bekant centrum i det första ryska riket som bildades under ledning av vikingar. Efter den mongoliska invasionen på 1230-talet splittrades riket upp i små furstendömen. Så småningom kom det som idag är västra och centrala Ukraina att hamna under Polsk/Litauiskt styre. De Polsk-Litauiska kungarna var katoliker och samlevnaden med folkets ortodoxa tro var inte alltid lätt. 1596 gjordes dock en uppgörelse mellan kungen och de ortodoxa biskoparna. Dessa biskopar accepterade Påvens överhöghet men fick samtidigt behålla sin ortodoxa rit. Denna kyrka kallades den Unierade kyrkan. Idag har den bara fem miljoner anhängare i Ukraina, men under 16- och 1700-talet var den dominerande. Under 1800-talets russifieringskampanjer tvingades sju miljoner unierade att konvertera till den ortodoxa kyrkan.
Likväl så har den unierade kyrkan genom åren bidragit till en separat ukrainsk identitet. Influenser från Västeuropa blev avsevärt mer lättillgängliga för de unierade än de ortodoxa och därmed har ukrainarna i viss mån glidit ifrån det österländska mongoliska och det bysantiska arvet som den ryska kulturen bär så tungt på sina axlar. Detta ser man i en större aktivism mot auktoritära ledare bland den ukrainska befolkningen, manifesterad genom den Orangea revolutionen och dagens protester mot Janukovitjs försök att vrida klocka tillbaka. Ukrainas ryska befolkning längtar istället tillbaka till styret från Moskva och synes inte till lika stor grad vara rygga tillbaka inför möjligheten att hamna under Putin, som sina ukrainska grannar.
Större delen av Ukraina kom inte under Moskvas styre förrän 1793, i och med Polens första delning, så detta band är inte särskilt djupt förankrat. Relationen har hela tiden varit en besvärlig sådan. Tvångskonverteringarna, nämnda ovan, kombinerades med en russifieringspolitik under 1800-talet som syftade till att radera ut spåren av en separat ukrainsk kultur. Att de ”vita” hade sitt starkaste fäste i Ukraina under inbördeskriget mot de röda bolsjevikerna i Moskva, förvånar således inte. Möjligheten att uppnå självständighet från Moskva lockade onekligen. Hämnden för denna ”illojalitet” kom i och med Stalins angrepp på de fria bönderna, kulakerna, under 30-talet, med konsekvensen att miljoner ukrainare svalt ihjäl.
Nu sitter Ukraina med ett land och två folk, som uttryckligen har skilda visioner om vilken väg de vill gå. Ukrainarna vill återknyta sitt band med Västeuropa, medan ryssarna gärna återvänder till moder Ryssland. Hur ska detta lösas? Den självklara lösningen står framför dem, men som en konsekvens av generella låsningar i internationella systemet så stödjer få aktörer gränsändringar som lösningar på politiska slitningar. I detta fallet är det dock någonting som Ukraina bör överväga.
Faktum är dock att de huvudsakligen rysktalande områdena i Ukraina, i öster och Krimhalvön, inte har någon anledning att vara en del av Ukraina. Dessa områden har aldrig varit en del av en ukrainsk statsbildning. Däremot har de varit kontinuerligt ryska sedan 1600-talet. Varför hör de då till Ukraina idag? Svaret är att Sovjetunionen överförde de nu rysktalande regionerna av Ukraina från den ryska rådsrepubliken. Krim överfördes så sent som 1956! Varför handlade Moskva så? Svaret är trefalt:
1) Ukrainas gränser expanderades för att ge intrycket av en mer jämbördig union. Denna expansion kunde givetvis inte förändra det faktum att den Ryska rådsrepubliken fullständigt dominerade unionen, men ansatsen fanns där.
2) Minska grogrunden för nationalism genom att justera rådsrepublikernas gränser så att de inte överensstämde med de etniska gruppernas utbredning.
3) Föra in rysk befolkning i de övriga republikerna för att på så sätt kunna utöva rysk kontroll över dem.
Om Ryssland hade fört en rättslig process i en opartisk internationell domstol för att återföra dessa områden till Ryssland så är det troligt att de hade vunnit, men en sådan process är osannolik. Dessutom tycks Ryssland för stunden inte ha något incitament att driva frågan om återförening. Är det så att punkt 3 fortfarande är giltig? Det mesta tyder på att så är fallet. 30 % av Ukrainas befolkning talar ryska och lika många hör till den ortodoxa kyrka som ser till Moskva. Detta är en värdefull spelmarker i det ukrainska politiska spelet, vilket vi inte minst kan se just nu. Således ligger bollen på den ukrainska planhalvan. Ingen stat ger frivilligt upp territorium, men som jag ser det så är detta det ända vettiga för Ukraina att göra. Annars kommer Ukraina aldrig bli kvitt det ryska inflytandet och Moskvas hållhake på Kiev!
Mons Krabbe 
Hej !
Du gett en ganska bra analys, men ändå kvarstår en många aspekter att beakta.
Efter andra världskriget deporterades tyskar från det då tysktalande området vid tyska Krakow (Breslau) i nuvarande västra Polen. Från det då polsktalande området vid polska Lvov (Lviv) i nuvarande Ukraina deporterades polacker till nuvarande västra Polen. Från det då ukrainsktalande området i östra Ukraina deporterades ukrainare till nuvarande västra Ukraina, för att lämna plats för ryssar i östra Ukraina.
Om man beaktar att Ryssland idag har över 17 miljoner kvadratkilometer, så känns det inte särskilt moraliskt rätt att dessa inflyttade ukrainaryssar ska bryta sönder ett annat land där ukrainarna var en homogen folkgrupp även i de delar som idag har stora ryska inslag. Om Ryssarna i Ukraina så gärna vill höra till Ryssland så finns det oerhört gott om plats där och Ryssland har dessutom så mycket starkare ekonomi än Ukraina så att de kan ta hand om de sina I RYSSLAND.
Att dela Ukraina idag vore bara en bekräftelse på att man anser att Stalins deportationer av andra folk var både mänskligt och moraliskt det rätta.
Jag anser att ryssarna inte ska lägga sig i andra folks och nationers inre angelägenheter. Vilka står annars näst i tur? Estland? Lettland? Litauen? Vitryssland?
I Estland försvann 250000 ester under Stalintiden och 250000 nya ryssar flyttades in för att ryssifiera landet. I Narva bor det 95% ryssar och i Tallin 50% ryssar. Men jag anser inte att det ger Ryssland att starta nya krig i dessa länder, bara för att ”skydda sitt folk”.
Jag anser att du den här analysen är välskriven, men slutsatsen tycker jag är helt fel.
Det finns inget försvar för Putins, Rysslands och separatisternas blodbad i Ukraina.
GillaGilla
Tack!
Jag tycker dock att du förenklar det hela lite när du antyder att det inte fanns ryssar i dagens östra Ukraina före 1945. Denna gränsregion hade länge varit av blandad nationalitet, varit rysk sedan 1600-talet och hade aldrig varit en del av en ukrainsk statsbildning!
Jag vill inte alls legitimera förflyttningarna av ryssar och ukrainare, lika lite som fördrivningen av tyskar, men världen ser ut som den gör här och nu och det är det vi måste väga in i politiken. Det är dessutom en enorm skillnad mellan den ryska minoriteten i Estland som flyttades in av Sovjetunionen med avsikt att russifiera och östra Ukraina som aldrig har varit en del av en självständig ukrainsk stat.
P.s. Mitt syfte är inte att legitimera någonting i Ukraina, utan istället argumentera för att, precis som när det gäller dagens Irak, konfliker ibland bäst löses genom delning av länder som innehåller folk som inte kan samsas.
GillaGilla