Kommer Putin invadera Ukraina och i så fall varför?

ANALYS

Inte på 80 år har Europa bävat så inför ett potentiellt krigsutbrott som just nu. Krisen mellan Ryssland och Nato riskerar att resultera inte bara i ett krig mellan Ryssland och Ukraina, utan även ett nytt kallt krig och i värsta fall en fullskalig stormaktskonflikt. Att detta vore en katastrof för Europa behöver knappast uttalas. Vilka krafter skulle sättas i spel?


Denna text är ett försök till en så saklig redogörelse som jag kan av hur vi har kommit till denna punkt, med betoning på varför Putin agerar som han gör? Vad driver honom och vad kan vi vänta oss framöver?

Bufferten och känslan av svek:

Efter att Berlinmuren fallit, då Bush Sr. drev på hårt för att Tyskland skulle kunna återförenas, så var det inte Thatchers och Mitterrands skepsis som utgjorde det största hindret. Det var istället Sovjetunionens 300.000 man i Östtyskland! Gorbatjov var, naturligt nog, oroad över hur starkt ett återförenat Tyskland skulle kunna bli och vilken roll landet skulle få i ett framtida Nato. Gorbatjov utverkade ett löfte från utrikesminister Baker, i enlighet med att Nato inte skulle få expandera en tum öster om det återförenade Tyskland gränser. Löftet var muntligt, men är belagt av vittnen. Detta löfte hänvisar Putin till än idag.


Argumentet försvagas av det faktum att den första östliga expansionen av Nato, då Polen, Tjeckien och Ungern gick med 1999, godkändes av Boris Jeltsin i ett möte med motparten Bill Clinton, två år tidigare. Löftena om ekonomiskt stöd till den fallerande ryska ekonomin var för svåra att motstå. Dagens ryska ledarskikt ser dock ringa legitimitet i någonting som skedde under Jeltsins styre, som närmast betraktas som deras version av Weimartiden. Här står alltså uppfattning mot uppfattning och som alltid är perspektivet avgörande.

Putin börjar bli till åren och han kanske känner att om han ska lyckas genomdriva en reversering av effekterna av Sovjetunionens fall, så får det nog ske snart!


Detta är dock bara en del av den ryska bilden av att ha blivit utsatta för ett svek från USA. Detta har beskrivits utförligt av Rysslandskännaren Stephen Cohen, så jag hänvisar intresserade till honom, men jag ska beröra det i korthet. Det ryska ledare vänder sig emot är att ha blivit behandlade av USA som en besegrad nation. Man kan jämföra med den tyska mellankrigskänslan av att inte egentligen ha blivit besegrad. Det Ryssland som trädde fram ur Sovjetunionens skugga hade en självbild av att dels själva ha varit ett offer för kommunismen, men också av att ha skapat fred, genom Gorbatjovs närmanden, utan att ha besegrats. Därför motsatte man sig att behandlas styvmoderligt av USA. Ryssland öppnade faktiskt upp för en reellt västvänlig politik under Jeltsins tid och även något in under även Putins styre. Jeltsin ville ha med landet i EU och Putin öppnade för att även Ryssland skulle kunna bli en del av Nato.

Exempel på hur Ryssland har känt sig avfärdat är, enligt Cohen, dels att USA, trots att Clinton lovat Jeltsin att inte ”ta några strategiska initiativ på Rysslands bakgård”, bombade Serbien 1999. Detta sved i den ryska själen. Inte minst eftersom bandet till landet var så starkt att man faktiskt drog igång det Första världskriget för att komma till dess skydd. Synen av bomberna över Belgrad kan mycket väl ha varit strået som knäckte ryggen på Jeltsins presidentskap. Vidare tar Cohen upp relationen mellan Bush och Putin efter 9/11. Ryssland rusade till USA:s hjälp och gav tillgång till baser i Centralasien, sin kunskap om Afghanistan och ställde sin proxyfraktion, ”den Nordliga alliansen”, till tjänst, vilket underlättade övertagandet av landet. Allt i hopp om ett samarbete i kampen mot islamismen i regionen.

Putin surnade dock snabbt, enligt Cohen, när han upplevde att USA inte ville ha något samarbete och kort därefter bröt ABM-avtalet (förbudet mot anti-ballistiska missiler) och placerade ut sådana i Centraleuropa. Till detta kan tilläggas Putins förtret, när han, till skillnad från Jeltsin, inte konsulterades när nästa expansion av Nato österut beslutades 2002. Här vände Putins sinnelag abrupt, enligt journalisten Vera Efron! Det började nu mullra allt mer ifrån Kreml. När det började talas om att Georgien och Ukraina stod på tur för att tas upp i alliansen, så började Putin förmedla direkt hotfulla budskap, i enlighet med att detta skulle mötas med vapenmakt. Så skedde också när Georgien trycktes till, mitt under OS 2008. Nu var det iofs Georgien som inledde krigshandlingarna, med sitt anfall in i Sydossetien, där man också besköt ryska s.k. ”fredsbevarande” styrkor, men gensvaret ifrån Moskva var hårt. Möjligheten som man hade väntat på hade nu uppenbarats. Ingen borde därför ha blivit förvånad när svaret blev lika hårt, när Putin ställdes inför det plötsliga regimskiftet i Kiev och allt detta lovande i form av en brådskande Nato anslutning. Ryssland skulle aldrig kunna acceptera att flottbasen Sevastopol hamnade i ett Natoland och att Ukraina gled ur dess intressesfär.

Realism vs Idealism….eller?

Frågan om skuld och vem som ska hållas ansvarig för dagens situation, är inte ämnet för denna text, men det är ändå belysande att titta på utgångspunkterna för de två perspektiven. En av de främsta förespråkarna för att USA bär skulden för konflikten, prof. John J. Mearsheimer, för tesen att genom att inte beakta att Ryssland fortfarande levde utefter realpolitiska principer, när man ”klampade in på Rysslands bakgård” så lade man grunden för denna reaktion från Kreml. Han menade vidare att det var naivt att tro att man bara för att muren fallit, lätt och ledigt kunde träda in i en post-nationell ordning. Hans utspel ledde till en intressant debatt i Foreign Affairs, där han fick motlägg från professorerna och tillika deltagarna i Clintons resp. Obamas administrationer; Stephen Sestanovich och Michael McFaul. De båda herrarna invände med att Rysslands linje inte alls har varit konsekvent i reaktionerna på utvidgningen, vilket jag redan har berört ovan, och att den häftiga reaktionen 2014, inte berodde på Natos utvidgning, så mycket som på hotet om ytterligare en ”färg revolution”. Nu i Moskva!

Amerikanskt flygplan skuggar en sovjetisk båt, med missiler i lasten, under Kubakrisen. Det agerande som löste den krisen, ratas idag!


Båda sidor har bra poänger. Hur bra man tycker att de är, handlar mest om hur man värderar saker och ting. Hur mycket är det värt att Ukraina kan träda in i Nato? Är det värt ett potentiellt kärnvapenkrig mellan stormakterna? Tycker man det så frångår man de principer som lotsade USA och Sovjetunionen genom de hitintills farligaste 45 åren i mänsklighetens existens, när just realism och en rejäl dos pragmatism vägledde deras agerande under det Kalla kriget. Det som idag kallas för eftergiftspolitik á la München! USA accepterade Sovjets grepp om Öst- och Centraleuropa, fasta i förvissningen att detta onda imperium för eller senare skulle kollapsa under sin egen vikt. Hellre fördröjd frihet än förkolnade radioaktiva städer från L.A. till Moskva.

Den realpolitiska hållning som Putin nu fördöms för, hyllade vi då Kennedy för, när han förvägrade Kuba rätten att ”fatta sina egna säkerhetspolitiska beslut”. Hotet var helt enkelt för nära och för påtagligt, så USA intog den hårda linjen. Det kan argumenteras för att världen idag är annorlunda och att Putin har inget att frukta. Det må vara sant och det må vara falskt. Faktum som oavsett kvarstår är att USA inte på något sätt har anammat en idealistisk politik, vilket både Mearsheimer och hans båda kontrahenter trots allt var överens om. Kanske bara för argumentets skull i och för sig.

USA är i högsta grad en makt som utgår ifrån realpolitiska principer. Man är bara bättre på att dölja det, än Ryssland är, som faktiskt inte ens försöker. Man har ”soft power” när Ryssland bara har stridsvagnar! Man har tolkningsföreträdet och makten över narrativet, vilket gör att man fortfarande kan sälja in sig som riddaren på den vita hästen, trots att man 1999 förgrep sig på suveränitetsprincipen när man medelst bombning bröt av en del av Serbien och skapade ett nytt land. Trots att man 2003 invaderade Irak, under falska förespeglingar i syfte att säkra oljetillgångar. Trots att man 2011 bombade Libyen till en fullständigt kaotisk situation i syfte att få bort en besvärlig nagel i ögat i form av Khadaffi. Allt detta ser Ryssland och känner sin oro berättigad. Vi i Västeuropa tycks oavsett inte se fläckarna på vår riddares vita dräkt, och förringar denna oro. Till och med Henry Kissinger, som får ses som banerföraren för den amerikanska världsordningen, erkänner det starka inslaget av realistiskt egenintresse i den amerikanska utrikespolitiken.


Den som bästa av alla har speglat den avgrund som existerar mellan amerikanskt och europeiskt tänkande runt metoder och mål i det internationella spelet, är Robert Kagan, som i sin numera klassiska bok ”Of paradise and power” från 2003, beskrev det så här: Européerna är från Venus (Kärleksgudinnans planet), medan amerikaner är från Mars (krigsgudens planet). För amerikanerna ser allting ut som en spik, som ska hamras ner, medan för européerna ser ingenting ut som en spik! Kontentan av det hela är att eftersom vi européer idag inte kan ens tänka oss en realistisk ståndpunkt, ifrån vårt eget perspektiv, så kan vi svårligen heller se denna ur någon annans ögon. Många européer lät sig luras 2003, då vi inte kunde tänka oss att USA helt sonika skulle kunna agera med sitt eget bästa för ögonen. Därför kan vi inte heller se varför i hela världen Ryssland skulle kunna hysa en oro för sin säkerhet.

Den oförsvarbara gränsen i Väster:

Ett begrepp som man måste ta med i alla diskussioner runt Rysslands säkerhetspolitiska vägval, är det Nordeuropeiska slättlandet och hur detta påverkar landets känsla av trygghet. Detta slättland ser ut som en triangel med basen i Uralbergen och spetsen nere i Beneluxländerna/Nordfrankrike. Detta slättland har inte bara gjort Tyskland i det närmaste oförsvarbart och därmed bidragit till vissa auktoritära och militaristiska politiska tendenser i det tyska samhället, utan även gjort Ryssland oerhört sårbart för invasioner västerifrån. Desto längre österut man kommer, desto bredare blir frontbredden. Desto bredare den blir, ju mer resurser måste Ryssland lägga på sitt försvar för att kunna känna sig säkert. Det finns floder, men också ett stort gap mellan Dnepr och Dvina, som har fungerat som en sluss för många invasioner genom historien.

Slätter är utmärkt terräng för kavalleri och sedan mekaniserade styrkor, i modern tid. Mongolerna, turkarna, polackerna har rusat fram och tillbaka här. Vårt eget Sverige satte Ryssland på hälarna. Napoleon marscherade fram genom gapet och erövrade Moskva. Tyskarna påvisade svagheten två gånger om. Framför allt i den andra rundan! Rysslands strategi har allt mer utvecklats åt det offensiva hållet under 1900-talet. Inte bara för att man har haft strategiska mål, såsom hamnar vid Östersjön och det Svarta havet och befriandet av Konstantinopel, och under den röda tiden drömmar om global revolution. Man har också hän fallit till dessa strategier eftersom försvar inte fungerar i denna terräng. Stalin hade en påfallande offensiv strategisk hållning under åren som ledde upp till det senaste Världskriget och 1945 hade man uppnått drömläget, med den smalaste frontbredden man realistiskt sett hade kunnat uppnå, i och med att man höll frontsträckan Dresden – Rostock, under 45 år. Den riktiga katastrofen, ur ryskt perspektiv var Sovjetunionens sammanbrott och det är till stor del detta som Putin har i tankarna, när han hänvisar till denna händelse som 1900-talets största geopolitiska katastrof.

Hur frontbredden har utvecklats, ur Rysslands perspektiv, sedan murens och Sovjetunionens fall. Inritat i blått är också min bedömning av den målsättning som jag tror att Putin ser som rimlig och fullt möjlig att uppnå, utan att hamna i krig med NATO.


Jag tolkar Putins agerande som att han strävar efter att, till så stor grad som möjligt, korta ner denna frontbredd och återställa så mycket han kan av den gamla Sovjetiska västgränsen. Detta ska uppnås på två sätt: Dels genom en union med Vitryssland, ett gammalt projekt som nu allt mer se ut att ligga i loppet, och dels genom att annexera allt ukrainskt territorium fram till floden Dnepr och de södra regionerna fram till och med Odessa och gränsen mot Moldavien. Detta landområde kallas för Nya Ryssland (Novorossiya) och är till stor del befolkat av ryssar, rysktalande eller folk som skulle kunna bli lojala med den ryska staten om allt vill sig väl för Ryssland. Detta tycks ha varit målsättningen redan 2014, men strandade på att det hade krävts stora insatser av rysk trupp, vilket man då inte var redo för. Det ukrainska kärnlandet, väster om Dnepr, kan Ryssland aldrig införliva. Det tåget har gått sedan länge! Den etniskt ukrainska majoriteten i dessa regioner är starkt anti-rysk och inte bara pga det som hänt sedan 2014, utan även med anledning av händelser under Sovjetstyret, såsom övergreppen under inbördeskriget, Holodomor, folkfördrivningar och andra händelser i samband med världskriget, såsom att man i regionen bedrev ett gerillakrig mot Sovjetstaten ända in på 50-talet, med allt vad detta medförde i form av repressalier och förtyck.


En intressant aspekt på detta med den Nordeuropeiska slättlandet är att det är inte bara Putin som har insett dess betydelse. Om man läser texter från den verkliga nestorn inom amerikansk utrikespolitisk policyformering visavi Sovjetunionen/Ryssland, Zbigniew Brzezinski, så är han tydlig med hur viktigt det är att Ukraina dras ur Rysslands grepp. Utan Ukraina, kan inte Ryssland försvara sig och kan då inte heller längre förbli en stormakt, säger han. Intressant nog gör hans motpart i Ryssland, ideologen och rådgivaren till Putin, Alexande Dugin, exakt samma analys! Båda två har fått sina världsbilder formade av teorin om vikten av det euroasiatiska kärnlandets betydelse för världsordningen, som författades av den brittiska geostrategen Halford Mackinder. Tesen kan formuleras som så här: Den som kontrollerar Centraleuropa (till detta räknas tydligen Ukraina), kontrollerar Asiens kärnland (Ryssland). Den som kontrollerar kärnlandet, kontrollerar resten av Asien. Den som kontrollerar Asien, kontrollerar världen! Ur detta perspektiv kan man se på den amerikanska angelägenheten att ringa in Ryssland och förhindra att Ryssland slår sina påsar ihop med Kina. Intressant i sammanhanget är att Mackinders teori också låg bakom den decennier långa kampen mellan Storbritannien och Ryssland under 1800-talet, ur det brittiska perspektivet i alla fall, om kontrollen över Mindre Asien, Centralasien och Afghanistan, som kallades för ”The Great Game”. Personligen anser jag att Mackinders teori är rent nys! Det är uppenbart att det istället är kontrollen över världshaven som är nyckeln. Det är alltid ”sjömakterna” som drar det längsta strået i kampen mot ”landmakterna” genom att kontrollen över handelslederna ger den ekonomiska makten och möjligheterna till maktprojicering. Historien de senaste 500 åren, påvisar detta.


Oavsett detta så är det kanske ändå Mackinder som gäller idag och det är ur det perspektivet inte så svårt att förstå, ur ett det realpolitiska perspektiv som trots allt fortfarande vägleder USA:s politik, varför USA trycker på så för att Ukraina ska bli en del av Nato. Då är Brzezinskis vision uppfylld! USA har därmed oskadliggjort den ryska björnen och tagit ett viktigt steg tillbaka mot den unipolaritet man åtnjöt decenniet efter det Kalla krigets slut.

Stormaktens psykologi:

Svaret på frågan om: Varför Ryssland bara inte kan acceptera andra länders rätt att få göra sina egna säkerhetspolitiska vägval, måste för ett ytterligare förklara Kagans tes, föras vidare på ett psykologiskt plan.
För små stater, som vårt Sverige, som sedan länge har upphört att vara en deltagare i det internationella spelet, är det svårt att sätta sig in i en stormakts perspektiv. Då små stater, och till dessa ska idag räknas de som fram tills blott 70 år sedan själva räknades som stormakter, såsom Frankrike och Tyskland, inte är deltagare i spelet är de inte heller framför siktkornet på någon konkurrent. De lär sig snabbt att leva med mindre buffert och mindre säkerhet, då hotbilden sällan är särskilt överhängande. Hamnar de i en konflikt så är det rutinmässigt för ett de hamnar i kläm i någon form av stormaktsuppgörelse. Stormakterna, däremot, lever hela tiden med siktkornet riktat mot pannan. De befinner sig konstant indragna i en envig med en motpart. Ibland fredlig, genom handelskonkurrens men ibland också direkt dödlig. Kamperna mellan dessa stormakter tar sig regelmässigt andra drag än de mellan stormakten och den lilla aktören. Stormakterna går inte sällan in för att fullständigt tillintetgöra varandra. Exempel i sak är Frankrikes och Storbritanniens hållning till Tyskland under och efter det första världskriget och den tyska hållningen till Sovjetunionen under det andra världskriget, för att inte nämna de fyra allierades reciprocitet gentemot Tyskland i slutet av kriget. Samma sak från USA:s sida gentemot Japan. Under det Kalla kriget resonerades det inom de militära ledarskikten, både i Washington och i Moskva, runt behovet av att fullständigt förgöra motståndaren i en överraskningsattack. Jag vet inga fall de senaste 200 åren där en stormakt, eller någon makt för den delen, har haft det förhållningssättet gentemot stater som Belgien, Sverige eller Rumänien till exempel. Hitlers syn på Polen får stå som undantaget från regeln. Fenomenet är inte nytt på något sätt. Numera kan det dock huvudsakligen spåras till just stormaktsmaktskampen. Tidigare har man kunnat se samma fenomen mellan de stater som för sin tid räknades som stormakter eller mellanstora makter, som var inbegripna i låsta konfliktmönster. Den som bäst beskrivit detta är Barry Buzan, i sin bok ”People, States and Fear”, där han kallar det ”säkerhetskomplexet”. De definieras som en situation där två eller flera staters säkerhetssituation inte kan definieras utan hänsyn till den andra, vilket leder till bittra konflikter vilka till slut får en självgående dynamik av allt mer tilltagande animositet. Dessa går att bryta, men det är svårt. Exempel från historien som kan nämnas är vår egen låsning mellan Sverige och Danmark under mer än 200 år och den som växte fram mellan Frankrike och Tyskland under 1800-talet. Det positiva ljuset i mörkret är att när väl en medvetenhet om denna låsning växer fram och en vilja till lösning blir tillräckligt stark, så kan ett band skapas av ovanlig hållbarhet. Det förra exemplet gav upphov till det Nordiska samförståndet och det senare till EU, men detta var en liten parantes. Poängen var att detta ”säkerhetskomplex” som idag präglar relationerna mellan USA och Ryssland, såväl som de mellan USA och Kina, trots att de inte eller knappt har varit i krig med varandra, skapar en särskild form av paranoid psykologi. Just detta eviga siktkorn mot pannan skapar en evig vaksamhet som vi i vårt ganska trygga och säkerhetspolitiskt isolerade Sverige inte riktigt kan ta in. Vi är rädda för att Ryssland ska besätta Gotland, men vi går nog inte och tänker dagligen på risken för förintelse genom kärnvapen!

Avslutande funderingar:

Så vad betyder då allt detta? Ska vi ge Ryssland vad hon vill? Nej, det går så klart inte, men jag är övertygad om att Putin inte ens drömmer om att kunna få igenom ens en bråkdel av det han har krävt. Natos medlemsländer skulle aldrig förbinda sig att reglera sina trupp disponeringar, eller att lova att Sverige eller Finland inte skulle få bli medlemmar om vi så ville. Inte heller att vi själva skulle acceptera detta. Kanske skulle vi dock kunna vara beredda att diskutera Ukraina och Georgiens status.


Man kan resonera i termer av att Ukraina har rätten att besluta sin egen framtid, och den rätten har de också, men samtidigt så finns det inget som säger att Natomedlemsländerna därmed kan avkrävas att de ska släppas in i alliansen! Detta beslut få dessa medlemsländer fatta baserat på vad som är bra för dem själva och för säkerheten i regionen som helhet.


Frågan som jag dock ställer mig är denna, och jag vet att det är impopulärt att formulera det hela så här, men: Uppvisade Ryssland tendenser till aggression INNAN Nato började expanderas in i det gamla Sovjetunionen? Jeltsin hade som bekant inga invändningar mot expansionen in i Centraleuropa 1999. Är det inte så att Natoutvidgningen in i Ukraina, motiveras med en hotbild som de facto har skapats av just planerna på denna utvidgning!?


Frågan som har rests är om Rysslands agerande är att betrakta som, vad inom freds- och konfliktkunskapen, kallas ”Brinkmanship” eller ”Justification of hostilities” (rättfärdigande av krigshandlingar). Det senare begreppet förklarar sig självt. Där handlar krisagerandet om att bygga upp ett rättfärdigande av det kommande angreppet. Rysslands ”omöjliga” krav på USA och Nato, kan ses i detta ljus. Man lägger fram krav som man vet kommer avvisas, och vips har man sitt rättfärdigande. Men krisen kan också ses som en s.k. ”Brinkmanship”, där den initierande parten för en kris till krigets rand, i syfte att framtvinga eftergifter. I detta fall skulle den långa kravlistan egentligen bara vara en startpunkt för förhandlingarna och det man egentligen vill ha, det man är nöjd med, är en överenskommelse om Ukraina. Det må vara på detta sätt, men kruxet är att många brinkmanship situationer genom historien har glidit över i krig, som en konsekvens av tryck från det ena eller andra hållet. Det kan handla om folkopinion eller interna konflikter i ledarskikten eller att någon part under krisens gång helt enkelt målar in sig i ett hörn. Det Biden frenetiskt försöka göra just nu är ett sända starka budskap till Putin, men samtidigt varken måla in sig själv i detta hörn, eller förmå Putin att göra detsamma. Därför binder man sig inte vid någon form av handlingsplan i fall att det hela skulle eskalera.

Rysslands armé har utvecklats mycket sedan 2008 och består nu till ca hälften av yrkessoldater. Armén har avsevärt färre divisioner än den gamla sovjetiska, men kvaliteten på dem är mycket högre och utbildningsnivån ligger inte långt under vad vi ser i den amerikanska.

Kommer Putin beordra en invasion?

Utan fullständig insyn så är det otroligt svårt att säga någonting säkert, men om jag får vara lite tråkig så skulle jag säga att Putin, som jag har skrivit förut, är en slipad politisk aktör, som spelar med hela kortleken. Jag tror inte att han har gått in i denna situation med många låsningar. De flesta alternativen är fortfarande på bordet. Jag tror att han har gått in i detta med ett brinkmanship-förhållningssätt, där han har försökt provocera fram en fördelaktig reaktion från Väst vad gäller Ukraina, men samtidigt ser han ett eventuellt avvisande besked som en lämplig grund för en rättfärdigande retorik gentemot såväl hemmaopinionen som gentemot nyckelallierade som Kina om han strandar. Ukrainas status tror jag nämligen är en röd linje för honom.


Det som talar mot en invasion är den resulterande isoleringen från den västerländska delen av det internationella samfundet, kraftfulla sanktioner och vidare kräftgång för den ryska ekonomin med allt vad det innebär för hans regims stabilitet. Vidare kan han också räkna med att den del av Ukraina som han inte kan lägga under sig, därefter kommer bli nästan kroniskt hatiska gentemot Ryssland och starkt förankrade i det västerländska lägret och att länder som Sverige och Finland troligen tar steget in i alliansen, vilket på många sätt och vis ytterligare kommer försämra Rysslands säkerhetspolitiska läge och fullständigt radera ut allt vad buffert heter på den norra flanken.


Det som talar för att han till slut ändå beslutar sig för att invadera är, att han ser Ukraina som nyckeln till Rysslands säkerhet, i enlighet med resonemanget ovan om det nordeuropeiska slättlandet. Här väger Ukrainas status avsevärt tyngre än Finlands! Det som verkligen talar för en attack är att just nu, troligen är den bästa chans han någonsin kommer att få. Ett antal faktorer samverkar här:

  • Bidens svaghet: Biden har genom agerandet visavi Afghanistan signalerat obeslutsamhet och svaghet. Detta ger Putin hopp om att kunna genomföra detta utan eskalering.
  • Rysslands starka försvarsmakt: Efter den svaga och kaotiska insatsen mot Georgien 2008, sattes den ryska armén igång en våg av reformer, som nu har resulterat i en välutrustad, välutbildad och samövad krigsmaskin. Avsevärt starkare, kvalitetsmässigt, än vad den var 2014, med en stor kader av yrkessoldater som dess kärna.
  • Ukraina upprustar: Sedan 2014 har Ukraina rustat upp efter bästa förmåga, men ligger ändå stora steg efter Ryssland både vad gäller kvantitet och kvalitet på både materiel och manskap, även om man närmar sig. Särskilt i och med upptrappningen sedan december. Man har mottagit, och fortsätter att mottaga, leveranser av avancerade pansarvärns- och luftvärnsvapen såväl som drönare från Turkiet, som visade sig så dödliga i det nyligen avslutade kriget mellan Armenien och Azerbaijan. För varje månad som går så kan Ryssland se sina chanser bli märkbart naggade i kanterna.
  • Europas beroende av rysk gas: Denna initialt kalla vinter har satt skräcken i länder som Tyskland och Frankrike, som är beroende av rysk gas för att värma mångas hus och hem. Framför allt Tyskland får betala priset för sin nedmontering av kärnkraften. Nu, vore ett perfekt tillfälle för en invasion, om målet är att Västeuropa ska passivt sitta vid sidlinjen.
    Sammantaget så är det min bedömning att, när Putin sitter i sitt rum i Kreml och ska fatta sitt ödesmättade beslut, så kommer det väga över mot att han slår till! Mycket motvilligt kommer beslutet i så fall bli, för riskerna är många. Risken för en eskalering, för att hans armé kör fast och hamnar i en utdragen och kostsam konflikt och risken för att detta kommer leda till ett sådant missnöje att han kommer stå inför just det regimskifte som han troligen också försöker undvika i första läget.
Rysslands utrustning håller, över lag, högre kvalitet än den Ukraina besitter. Här en rysk T-90M!

När är det troligast med en invasion?

Med tanke på att en rysk invasion kommer bestå av huvudsakligen mekaniserade stötar, djupt in bakom den ukrainska arméns linjer och att stora städer troligen planeras att omringas och att således det tillgängliga vägnätet kommer vara något beskuret och med tanke på att det sedan nyåret har varit en relativt mild vinter vilket inte har skapat optimala förutsättningar för en sådan mekaniserad krigsföring, så tror jag att han vill vänta och se om marken fryser till mer. Dock så kan han inte vänta längre än till mitten av mars, då våren istället börjar nalkas, med allt vad det innebär i form av ännu mer lera. Samtidigt är den ryska truppuppbyggnaden inte färdig ännu. Så här långt ser det ut som att runt 130.000 man är ansamlade nära Ukraina. Troligen riktar man in sig mot siffran 150.000, vilket man mycket väl kan ha nått innan början av mars. Kanske vill man ändå inte vänta så länge? Således, mellan nu och de första två veckorna av mars, får bli min bästa gissning, om en attack nu ska ske. Kanske rent av innan OS i Peking är över, eftersom folk då är distraherade. Sedan får han också räkna med ett Ukraina kommer att bli märkbart starkare allteftersom.

Risken för eskalering och spridning:

Den stora frågan är om ett angrepp på Ukraina kommer innebära att USA/NATO dras in i konflikt med Ryssland? Det blir ett klart NEJ på detta! USA och resten av NATO har inga formella åtagande gentemot Ukraina och det finns inget utbrett stöd hos respektive befolkningar för ett militärt ingripande till förmån för Ukraina. För det första så skulle man i Väst in i det sista dra sig från att komma i direkt väpnad konflikt med kärnvapenmakten Ryssland. Riskerna för ett ett Harmagedon är alldeles för stora. För det andra så är som sagt stödet för ett sådant ingripande bland många Natoländer svagt. Särskilt svagt är det i Tyskland och jag kan inte se USA ge sig in i en sådan konflikt utan att Tyskland, som i mångt och mycket är Natos bärande pelare i Europa, är med på tåget. Tyskland sticker också ut genom att dess stora beroende av rysk gas. Denna känsliga relation är också själva grunden för Tysklands vägran att tillåta export av tysk vapenteknologi till Ukraina. Som grädde på moset, kan också tilläggas att det vore mycket mycket konstigt om historien inte skulle spöka för var och en tysk politiker som ställs inför scenariot att se tysk trupp skickas till strid med rysk dito på Ukrainas slätter.


Ett annat scenario som har diskuterats mycket här hemma i Sverige, är huruvida ett angrepp på Ukraina, kan vara ett första steg i en tvåstegsraket, där det andra steget är en invasion av Baltikum, som via ett besättande av Gotland då kommer dra in Sverige. Det talas till och med om att ett angrepp på Ukraina rent av kan vara en avledningsmanöver inför en sådan operation. Detta är taget fullständigt ur luften! Det är helt uppenbart att Ukraina utgör Ryssland huvudsakliga säkerhetspolitiska bryderi just nu och inte Baltikum. Vidare så skulle en framgångsrik insats i Ukraina binda upp så mycket av Rysslands militära resurser, framför allt de kvalificerade dito, att det inte finns tillräckligt över för att genomföra en operation även i Baltikum. Slutligen, så förstår jag inte varför många, helt seriöst, fortsätter att insistera på detta baltiska scenario! Putin är en slipad politisk spelare. Väldigt djärv ibland, men definitivt hela tiden rationell och kalkylerad i sina beslut. Han vet mer än väl att Ryssland är en militär dvärg i relation till USA och ännu mer så i relation till hela Nato. Det finns inget scenario där han kan gå segrande ur en sådan konflikt. Det han gör just nu, det beslut han nu måste fatta under de närmaste veckorna, är hur han ska uppnå så mycket som möjligt av sina målsättningar, med minsta möjliga skada på sin militära förmåga, Ryssland ekonomi och landets internationella anseende. Och definitivt utan att dra in landet i krig med Nato!

En alternativ framtid!

Personligen, så anser jag att vi i Väst, främst USA då, missade en historiskt möjlighet när vi inte fångade in det Ryssland som var tydligt västvänligt på 90-talet, in i vår sfär, genom att behandla dem med respekt och värdighet! Ryssland hade kunnat vara en viktig pusselbit i ansträngningarna att ringa in och begränsa framtidens riktigt stora auktoritära hot: Kina!

Lästips:

  • Richard Ned Lebow; ”Between Peace and War”
  • Barry Buzan; ”People, States and Fear”
  • Vera Efron; ”I huvudet på Putin”
  • Henry Kissinger; ”World Order”
  • Zbigniew Brzezinski; ”The Grand Chessboard”
  • Zbigniew Brzezinski; ”Strategic Vision”
  • Alexande Dugin; ”Last War of the World-Island”
  • John Mearsheimer, McFaul, Sestanovich; ”Vems fel är Ukrainakrisen?”
  • Robert Kagan; ”Of Paradise and Power”
  • Robert Kagan; ”The Return of History”
  • Tom Cooper; ”Rysslands krig i Syrien”

12 kommentarer

  1. Bland det bästa jag hittills läst om Ukrainakonfliktens förspel. Bravo!

    En sak väcker mitt intresse lite extra. Du skriver: Jeltsin ville ha med landet i EU och Putin öppnade för att även Ryssland skulle kunna bli en del av Nato.

    Vill du utveckla det du skriver i den meningen lite till? Visserligen nämner du ett par exempel på varför dessa önskemål från Jeltsin respektive Putin rann ut i sanden. Men vad jag undrar över är varför EU och Nato inte ansträngde sig så värst att få med Ryssland i sitt ”lag”? Vet du hur EU och Nato tänkte och resonerade, när de här signalerna kom ifrån Ryssland? Eller annorlunda formulerat: Var möjligen Jeltsin och Putin så vaga, att EU och Nato inte satte någon tilltro till deras sonderingar? Att döma av den mening jag citerar i stycket här ovanför, tycks det ju, i dina ögon, inte råda något tvivel om att Jeltsin verkligen ville ha med Ryssland i EU och att Putin verkligen sände signalen, att hans Ryssland önskade bli en del av Nato.

    Gillad av 1 person

    • För det första: Tack för omdömet!

      Vad gäller Jeltsin så tror jag att hans önskan var uppriktigt menad, men EU såg nog ingen möjlighet att ta in landet i EU under 90-talet. Tänk bara på de enorma kostnader det hade medfört. Vilka transfereringar i form av stöd till jordbruk och strukturinvesteringar! Man hade fått skicka vart enda bidragseuro österut…ELLER göra om systemet så att EU blev mindre av en bidragsapparat. Det senare hade ju varit av godo, men det hade å andra sidan gått stick i stäv med visionen i Bryssel om att EU ska bli en mer integrerad centralstyrd stat! Således var detta otänkbart. Jag tänker nog ändå så att detta var en historisk möjlighet som man skulle ha gripit. Man skulle ha fiskat in hela Centraleuropa + Ryssland i ett enda svep och samtidigt antingen förändrat EU till en lösare sammanslutning med mer fokus på frihandel, eller så hade man fått skapa ett B-lag varifrån man sedan skulle kunna kvalificera sig in till A-laget.

      Vad gäller Putin och Nato, så skrev jag att han luftade idén och jag tror nog att han under de första åren av 2000-talet funderade seriöst över en sådan möjlighet. Det fanns ju gemensamma punkter, i och med hoten ifrån radikalt islam och det framväxande Kina. Ryssland har också historiskt varit en del av europeiska säkerhetsarrangemang, såsom efter Napoleon och i och med arrangemang som skapades under Wienkongressen 1814-15! Men ärligt talat så tror jag nog att även Putin insåg de avsevärda svårigheterna med att komma överens med USA om strategin framöver och att detta var långsökt. Det man hade kunnat göra dock, var att ha en sundare och mer inklusiv dialog med Ryssland. Det hade kanske räckt för att vi skulle ha sluppit denna situation?

      Gillad av 1 person

  2. Din kommentar här ovanför är minst lika kunskapsberikande som själva blogginlägget!

    Jag funderar uppenbarligen i banor som påminner om dem som du tänker i och som kan sammanfattas med denna mening i ditt svar till mig: ”Jag tänker nog ändå så att detta var en historisk möjlighet som man skulle ha gripit.”

    En helt annan sak: Jag vet inte om det är sant. Men jag har hört sägas att när Putin var i kontakt med Nato för att diskutera ett sammangående (eller åtminstone samarbete), ska han ha mötts av beskedet att han minsann får inkomma med en ansökan precis som alla andra länder måste göra angående önskemål om ett eventuellt medlemskap eller samarbete i någon form.

    Jag kan lätt tänka mig att Putin hade förväntat sig ett betydligt varmare välkomnande. Istället blev det ju närmast något som kan jämföras med ett halvt avvisande, typ att du ska inte inbilla dig, herr Putin, att vi i Nato ska behandla dig och ditt lands ansökan annorlunda än hur vi bemöter andra länder som är intresserade av medlemskap.

    Har möjligen du också hört eller läst, att Putins ”propå” blev bemött på det avmätta och tondöva viset?

    Sedan är det förstås en helt annan sak om EU respektive Nato hade klarat av att lösa Jeltsins respektive Putins önskemål på ett sätt som inte hade inneburit att EU och Nato blivit rejält vingklippta. Inte sällan tycks det dessutom som om organisationer överlag behöver ett vi och dom-tänkande för att lättare kunna hantera allehanda inre spänningar. Det liknar ju lite som om en medlem i Bandidos skulle kontakta Hell’s Angels och fråga om han kan få bli medlem även i den MC-klubben. 🙂

    Alltnog, det skulle verkligen vara intressant att få höra din syn på vad jag skriver i denna kommentar också.

    Gillad av 1 person

    • Jag har inte heller mycket mer detaljer än att han verkar ha fått kalla handen, precis som Jeltsin fick av EU.

      Man kan ju förstå, med tanke på det stora antal platser som Ryssland hade fått i EU parlamentet att man då hade känt att organisationen lite grand hade blivit kidnappad av en f.d. motpart. Lite samma tänk som ligger bakom ratandet av Turkiet, som hade fått lika många röster som Tyskland. Vad gäller Turkiet så står jag helt bakom beslutet, då deras agenda är att islamisera Europa. Det säger Erdogan rakt ut! Men när det gäller Ryssland så är, som sagt, det huvudsakliga hindret att det hade satt käppar i hjulet för den stundande federaliseringen. Jag är som sagt av den meningen att organisationen borde bli lösare och parlamentet ska upplösas. Problemet löst! EU länder ska inte stifta lagar för varandra. Det sköter var och ett land för sig. Ryssland ska inte bestämma över Sveriges lagar. Punkt!

      Vad gäller det här med yttre fiende: Troligen har det varit en faktor som har bidragit till att behålla Natos relevans. Talar lite grand för att Nato är målet, mer än det är medlet. D.v.s. en multinationell militär styrka, som delsteg mot en global sådan. Den globalistiska eliten kommer aldrig tillåta att ett steg mot detta mål får tas i fel riktning!

      Gillad av 1 person

  3. Hej Mons! Artikeln tar inte upp alliansen Ryssland-Kina. Varför? USA fruktar för denna. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov sa att Ryssland och Kina tvingas överge dollarn på grund av USA:s politik. Detta kommer att ske i ljuset av konflikten Ukraina-Ryssland. Mvh, Ludmila.

    Gilla

    • Sorry för sent svar Ludmila! Jag tycks ha missat din kommentar. Det är sant vad du säger, att en effekt av denna konflikt kan bli att petrodollarsystemet faller. Fullt möjligt! Anledningen till att detta scenario, och många andra, inte fick plats i texten är att den handlar specifikt huvudsakligen om Rysslands motiv för ett angrepp på Ukraina. Om man inte begränsar sig så blir en sådan här text oläsbart lång!

      Gilla

  4. Läste det här den 27 april och måste säga att jag är imponerad. Första gången jag i stort kunnat acceptera Krabbes analyser.
    Tror Krabbe hade med i stort sett alla aspekter. Avsätta regeringen ingick inte men det var nog ändå bara ett verktyg för det mål som nu blir tydligt. Ta Donbass och Svarta havskusten. Oerhörda lidanden och oerhörd förstörelse ligger framför oss och den försvagning det kommer att åsamka Ryssland ekonomiskt och militärt är svårt att fullt ut överblicka. Ukraina kommer knappast kunna eller se sig tvingat att acceptera någon stilleståndslinje och därmed kommer kriget att fortsätta under åratal men på en lägre nivå. Alternativet är att Ryssland inte kan hålla områdena man kan ju inte släppa hela det erövrade området. Så krigets kommer fortsätta på det sättet som det praktiserats i Donetsk- och Luhanskområdena.

    Gillad av 1 person

    • Ja, både Väst och Ryssland ser sin bild av världsordningen raserad om de förlorar denna konflikt, så den lär kunna hålla på ett tag till. Kan dock bli ett abrupt slut om Putin förlorar makten i Ryssland, vilket kan ske precis när som helst. Ryssarna är ett tåligt folk, men även de har snart nått en brytpunkt!

      Gilla

  5. Mons Krabbe: Har i kväll passat på att läsa om denna långa bloggartikel ännu en gång.

    Visst ser man nu nu, när man har ett visst (del)facit på hand att stämma av mot, en rad felaktiga slutsatser som dras av dig. Men samtidigt måste jag säga – och det är menat som ett STORT beröm till dig – att merparten av dina analyser i artikeln fortfarande håller.

    Man skulle kunna tro att du arbetade på Försvarshögskolan som de främsta av dagens så ofta anlitade kommentatorer gör. Hur som helst så spelar du absolut i samma division som dessa militära fullblodsproffs gör. Du är sannerligen värd att lyssna på! Och att återkomma till när man vill ha analyser av hög kvalitet. Du kan inte lastas för att det är svårt att sia om vad som ska hända framöver. Även Winston Churchill framhöll som bekant att det är svårt att spå om just framtiden. Det är onekligen lättare att titta bakåt än framåt. 🙂

    Gillad av 1 person

      • Ett stort tack för det omdömet! Detta är väl en av de texter som jag är mest nöjd med, på det stora hela. När jag skrev att Putin är rationell och kalkylerad, så är det vad han har varit fram tills denna punkt! Kunde ju inte veta att han nu är sjuk, kanske rent av döende, och således har fått sitt omdöme fördunklat i en strävan att (för) snabbt avsluta sitt projekt. Han har också inlett sig själv i önsketänkande gällande hur ukrainarna skulle ställa sig till hans invasion.

        Gillad av 1 person

  6. Hur säker är du på att Putin ”är sjuk, kanske rent av döende”? Vilken diagnos menar du att Putin har?

    Jag såg häromveckan ett videoklipp där han sitter och håller sig hårt i en bordsskiva med händerna som om han hade dålig balans eller kände sig yr och därför ville förvissa sig om att inte ramla ned på golvet. Det hela såg rätt onormalt ut.

    Fast det kan ju finnas även icke-sjukliga skäl till varför Putin höll händerna så stadigt i bordsskivan, så det videoklippet bevisar egentligen ingenting. vad gäller hans mående. Dock kan jag tänka mig att en person, som tar ett sådant hårt tag om bordskivan, försöker att dölja en eventuell finvågig tremor i händerna (jfr Parkinsons sjukdom). Men som sagt, det kan ju finnas även andra skäl till det här så iögonenfallande greppet om bordsskivan.

    I ett annat videoklipp har jag sett Putin vicka på ena foten. Även det kan signalera Parkinsons sjukdom. Men inget hindrar förstås att man vickar på en fot för att den har somnat eller för att man av annan anledning känner för att röra lite på foten.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s