Afrika åt afrikanerna, säger afrosvenskarna! Europa åt européerna, således?

KOMMENTAR

Med anledning av den gamla diktatorn Robert Mugabes död, i förrgår, delade Afrosvenskarnas riksorganisation (ASR) en länk till en artikel från siten ”This i Africa”, med titeln; ”Remembering an anti-colonial and liberation hero”……med hjärtan, RIP och allt!

Att afrosvenskarnas ASR, ställer sig bakom innehållet är ganska anmärkningsvärt, men ändå inte överraskande för undertecknad, givet de dubbelstandards som jag vet finns i sådana kretsar.

Texten består av Mugabes 10 mest berömds uttalanden, vilka inleds med en handfull välvilliga från 1980, som vi vet, baserat på vad som följde sedan, bara var läpparnas bekännelse. De som följer sedan är mer hans rätta jag.

Några citat som sticker ut är:

”Den vita mannen är inte en naturlig företeelse i Afrika. Afrika är för afrikanerna.”

”Vårt parti måste fortsätta att sätta skräck i den vita mannens hjärta, vår riktiga fiende.”

”De (homosexuella) är värre än hundar och grisar.” – Ingen Pride för ASR, alltså?

 

Afrosvenskarnas riksorganisations tweet om diktatorn och folkfördrivaren Robert Mugabe

Afrosvenskarnas riksorganisations tweet om diktatorn och folkfördrivaren Robert Mugabe!

Det som verkligen är värt att notera här, är uttalandet om att ”Afrika är för afrikanerna”, vilket också är det uttalande som syns i tweeten, som Afrosvenskarnas riksorganisation delar.

Min stilla undran blir då, innebär detta att de också ställer upp på att Europa är för européerna och att svarta inte är en naturlig företeelse här? Hur tänker de afrosvenskar som bor i Sverige och delar denna text? Förstår dom ens vad dom själva säger, eller är dom så uppfyllda av sin dubbelmoral att dom inte kan se det? Alla folkgrupper i världen har rätt till sin sfär, har rätt till sitt land, men absolut inte vita. Det är uppenbarligen så här man tänker! Är det så man visar uppskattning mot det folk som har tagit emot en? Man vill ”sätta skräck” i våra hjärtan! Tack afrosvenskarna, för er kärlek och uppskattning!

Det är så här jargongen går, i de vänster- och vänsterliberala kretsar som dominerar och styr värdegrunden, världen över. Japanerna har rätt till sitt land. Kineserna till sitt. Araberna till sina länder. Judarna till sitt Israel. Latinamerikanerna till sina länder och Afrikanerna till sina länder, men européerna……om de hävdar rätten till sina länder, ja då är de rasister.

Bara i de vita länderna måste det vara en större mångfald av kulturer och etniska grupper. Bara där behövs det mer mångfald, för att samhällena ska vara hållbara och framgångsrika. Som om själva historien inte motbevisade just denna tes med emfas. Bara i de etniskt homogena samhällena i den vita världen och i Östasien, har riktig utveckling varit möjlig, medan länderna med mångfald har varit genomsyrade av utvecklingshämmande inre konflikter och slitningar. Den vita delen, av den del av världen som fungerar, ska till varje pris förvandlas till att efterlikna resten av världen, som inte fungerar. Detta är varken hållbart eller eftersträvansvärt!

Istället tänker jag så här: Om Afrika ska vara åt afrikanerna, så får Europa bli åt européerna! Mitt budskap till afrosvenskarna blir att: Man kan inte både ha kakan och äta den! Ni kan inte både ha ett Afrika fritt från vita, och samtidigt tro att ni ska ha rätt att bosätta er i Europa. Om afrikanerna ska ha rätt till ett hörn av världen, där deras kultur kan få förädlas och frodas i fred, ja då har givetvis européerna också samma rätt!

Givetvis kommer motargumentet att de vita ockuperade Afrika, och därför har de inga rättigheter, medan den svarta migrationen till Europa å andra sidan är en rättfärdig hämnd, för begångna oförrätter. Detta argument bygger på tanken om kollektivskuld, inte bara över grupp, utan även över tid. Logiken är att två fel blir ett rätt! För flertalet av dagens européer är landstigningarna av mängder av unga svarta män på Europas kuster, som inte kan finna sin plats här, där många irrar runt på gatorna och begår våldsbrott och våldtäkter för att till slut få ut raseriet i kravaller, lika mycket av en invasion, som kolonialimperierna någonsin var!

 

För flertalet av dagens européer är landstigningarna av mängder av unga svarta män på Europas kuster, som inte kan finna sin plats här, där många irrar runt på gatorna och begår våldsbrott och våldtäkter för att till slut få ut raseriet i kravaller, lika mycket av en invasion, som kolonialimperierna någonsin var!

 

Den Sydafrikanska frågan:

 

De vita afrikandiska bönderna, som afrosvenskarnas hjälte Mugabe drev ut ur Rhodesia/Zimbabwe, och som nu på liknande sätt hotas i Sydafrika, har bott i regionen sedan 1600-talet. Har dessa ingen hävdvunnen rätt att bo kvar i Afrika? Förstår afrosvenskarna ens vilket politiskt prejudikat man skapar för sin egen situation?

Denna aspekt åsido, får man fråga sig, när det gäller de vitas situation i södra Afrika, om alla afrikaner (läs; svarta) är en och samma grupp? Har en nigerian rätt till Sydafrika? Skulle i så fall en svensk ha rätt till Italien? Svaret bör givetvis vara att svarta inte är en mer homogen grupp än vita är och även inom dessa grupper finns kollektiva grupprättigheter. Frågan var och en får ställa sig, är vilken betydelse man tillskriver ras i denna fråga. Det hela är nämligen mer komplicerat än de flesta tänker sig.

Södra Afrikas historia kan nämligen beskrivas så här, på kortast möjliga sätt: Afrika söder om Kongos regnskogar och längs den östra kusten ända upp till Somalia, befolkades fram till 300 f.Kr. av Khoisan-folket, s.k. Bushmen, som var ett jägar- och samlarfolk med en civilisation på stenåldersnivå. De skiljer sig avsevärt genetiskt från de svarta som befolkar huvuddelen av Afrika söder om Sahara idag, vilka härstammar från Västafrika. Dessa, huvudsakligen, bantutalande grupper började då expandera söderut, och trängde undan (diplomatiskt uttryckt), införlivade eller rent av folkmördade sig genom Khoisan, tills dess att man på 1500-talet hade nått fram till dagens Zimbabwe. Av dessa bushmen, som en gång befolkade halva Afrika, finns idag bara kvar som en spillra i Kalahariöknen. Folkmordet på Khoisan är det svarta Afrikas motsvarighet till vad som hände Amerikas indianer. Men, jag antar att det bara är vita som ska bära på arvsskulder?

 

Khoisan (till vänster) och Bantu (till höger).

När holländarna på 1600-talet landsteg vid Kapudden, så mötte de och sedermera trängde undan samma khoisan som bantus redan hade trängt undan i norr. Enda skillnaden, är att Khoisan idag i princip bara lever kvar i de f.d. vita appartheidstaterna Sydafrika och Namibia. Överallt annars har de assimilerats genetiskt, om man återigen uttrycker det diplomatiskt. Om man ska hårdrar det, så är det ett faktum att de vita holländarna och hugenotterna (sedermera kallade för boer=bönder) har längre historia i södra och västra Sydafrika än vad bantufolken har. Det egentliga ursprungsfolket, khoisan, har både vita och bantus trängt undan. Det enda argument som de svarta bantufolken i Sydafrika har idag, är att de vita är en ras som, för att använda Mugabes ord, inte är ”naturlig” i Afrika. Värt att tänka på nu, är vilken sida det är som är helt besatt av ras. Med vänsterns eget språkbruk, så skulle man kanske kunna säga att de vita i Sydafrika och Zimbabwe är ”rasifierade”.

Avslutningsvis:

 

Personligen anser jag att alla folkgrupper har rätten att få utvecklas, förädlas och frodas på ett eget hörn av detta klot. Småskalig migration, pga. arbete, äktenskap, adoptioner mm, är en naturlig del av tillvaron, men storskalig migration, som resulterar i att  de som inget annat vill än att få leva sina liv med sina likatänkande och kulturellt närstående medmänniskor, berövas detta, är en styggelse. Det vi ser idag, är en migration som, ohejdad, kommer resultera i att Europa förvandlas från en plats präglad av europeisk/västerländsk kultur till något helt annat. En mångkulturell röra, vars enda definierande särdrag är en negation. Vad den INTE är. Dvs; inte västerländsk! Eftersom de som propagerar för massmigration, bara syftar till att förändra vår europeiska kultur till oigenkännlighet, och ingen annans, vilket tydliggörs av afrosvenskarnas hyllning av Mugabe, så blir det än mer uppenbart att detta är någonting som vi måste tala mer om. Någonting som vi absolut måste stå upp mot och våga vägra!

Som fallet Sydafrika illustrerar, så har det ingen betydelse att bantus och de vita i södra Afrika båda var imperialister och trängde undan ursprungsbefolkningen och båda, specifikt i Sydafrika, har like mycket såväl skuld i historien som de har rätt att bo där idag. Rätt att kalla sig afrikaner! Det enda som räknas i identitets(läs:ras)politiska grupperingar är om man är vit eller svart, och de vita ska helt sonika ut från den kontinent där de färgade, i någon form, var först. Vill man gå på den linjen, att man inte talar om etniska- eller nationella rättigheter, utan bara fokuserar på ras, så visst gör det, men kom inte och klaga sedan när svängdörren slår er i bakhuvudet, säger jag bara. Kom inte och klaga när européerna en dag verkligen säger, och med kraft bakom orden, att Europa ska vara åt européerna. Den retoriken går nämligen lika bra att använda åt båda hållen!

Är det verkligen en lockande vision att vår framtid ligger i Afrika?

DEBATT

EU-federalisternas och den politiska globalismens okrönte ledare, Emmanuel Macron, gjorde i veckan en appell till Europas invånare (Se fotnot 1 nedan för en förklaring av globalism). Han varnade för nationalismen och ville förklara varför hans vision av EU, med en allt mer fördjupad politisk integration och en öppenhet gentemot Afrika, är det bästa för européerna.

Macron är den tomma politiska retorikens mästare! Han öser ur sig värdeord och kommer undan med att lova allt till alla, vilket han ironiskt nog i appellen anklagar motståndarsidan för. Det var så han fick fransmännen till att välja honom till president och det är så han avser förleda oss européer att välja globalismens väg. Frihet, skydd och framsteg! Under ”frihet”, lyckas han ”lova” både demokrati och förtryck av yttrandefrihet. Under ”skydd” lyckas han lova såväl gränsskydd som tvingande migration för medlemsländerna. Och slutligen, under ”framsteg” lovar han såväl socialt skydd som en migration som hans inspiratör Stephen Smith (se nedan) säger kommer krossa välfärden.

Min uppmaning till mina läsare är: Låt er inte bedras! Gör inte samma misstag som de arma fransmännen.

Det är ganska anmärkningsvärt att Macron vill inta ledarrollen för Europa, när han inte ens accepteras av sitt eget folk längre. Samtidigt kanske man inte ska förvånas, då han alltid har varit tydlig med att han ser sin mission som större än att vara Frankrikes ledare, en sann globalist som han är. På samma sätt som Obama ville framstå som en president för hela världen, på bekostnad av amerikanerna, så vill Macron vara detsamma för Europa. Amerikanerna sparkade bakut och valde in den mest nationalistiska presidentkandidaten man hade att välja på, som hans efterträdare, precis som fransmännen idag har tröttnat rejält på ”Solkungen”. En nationalistisk reaktion är att vänta i EU-valet och det är det han nu försöker förhindra, men redan i inledningen så sätter han foten fel, med hälsningsfrasen; ”Medborgare i Europa”.

EU är ingen stat och har inga medborgare, hur mycket han än vill att det ska vara så. De europeiska ländernas riktiga medborgare kommer visa honom detta den 26 maj.

Det fanns aspekter av EU-samarbetet som Macron tog upp som jag ser som självklarheter. Vi ska värna och vårda den inre marknaden och göra gemensamma satsningar på innovation. Europa är starkt om vi samarbetar, inom och utanför EU. Ta till exempel CERN. Ta Neuronprojektet, som ska lägga grunden för nästa generation av europeisk stridsflygsteknologi. Vi behöver göra fler sådana här satsningar. Både civila och militära. Vi behöver samarbeta i kampen mot organiserad kriminalitet och islamistisk terrorism och jihadism. Kollektiv europeisk säkerhet, är ett måste, ställda som vi är inför en osäker framtid, med en dalande supermakt som allt mer drar sig tillbaka från världen och kommer lägga sitt sista krut på Ostasien och ansträngningarna att ringa in utmanaren Kina. Här kommer banden till Europa kännas allt mer dimmiga. Inte minst i ljuset av förändringar i den etnokulturella sammansättningen av den amerikanska väljarkåren.

Snabbt kommer dock Macron in på spår som vi svenskar bör rygga tillbaka inför! Han vandrar från område till område, där vi bara måste samarbeta. Arbetsmarknadsåtgärder, socialförsäkringssystem, hälsovård osv. Inget bör stå bortom den centraliserade superstaten EU:s räckvidd. Det jag dock vill sätta strålkastarljuset på här är två oroande aspekter av hans tal: Åsiktsförtrycket och framtidsvisionen där Europa ska smälta samman med Afrika!

 

Åsiktsförtryck maskerad som frihet:

Macron säger sig vilja värna friheten och säger i nästa andetag att ”den demokratiska friheten att välja våra ledare genom val” är vår främsta frihet, trots att det enda vi väljer i EU-valet är ett ganska impotent europeiskt parlament, medan de riktiga ledarna står bortom väljarnas makt.

Bortsett från denna brist på verklighetsförankring så är det stora bekymret att han vill ”genom europeiska riktlinjer förbjuda alla hat- och våldsbejakande inlägg på internet”. En spontan motfråga blir troligen: Vad är det för fel med att förbjuda hat? Ja, som man säger, ”vägen till helvetet är kantad med goda intentioner”. Vi befinner oss just nu i en process, i större delen av Europa, där man kriminaliserar uttryck och analyser som anses kunna kränka någon, eller ses som rasistiskt och stigmatiserande. Det första problemet ligger i svårigheten att objektivt avgöra vad som är hat. Frågan blir väldigt snabbt politiserad och subjektiv. Risken med denna utveckling, som Macron så gärna vill skynda på, är att den grupp som för stunden innehar hegemonin inom samhällsdebatten och således tolkningsföreträdet, blir den grupp som kommer avgöra vad som är hat.

Exempel i sak är vår egen lag om ”hets mot folkgrupp”, som allt mer har kommit att användas som en blasfemilag, där kritik av islam allt oftare bestraffas med fängelse och böter. Även kritik av en öppen invandringspolitik kommer att betraktas som hat. Allt detta är dessutom i linje med FN-avtalet om migration, där det efterfrågades ingrepp av myndigheterna mot dem som kritiserar migration eller religioner. Intressant för dem som trodde att dessa paragrafer inte skulle påverka oss på riktigt.

I höstas accepterade EU-parlamentet en resolution som avkräver medlemsländerna att de ska förbjuda neo-nazistiska och neo-fascistiska organisationer och upprätta polisstyrkor som kan bekämpa hatbrott. Man kan undra vad som händer när dessa förbud ska upprätthållas av den vänsterliberala hegemonin? Alla som inte ställer upp på vänsterns världsbild idag är nazister! Ledarredaktioner på landets största tidningar, partiledare för stora borgerliga partier, ja hela det lilla liberalkonservativa MED är tvärnazistiskt, om vi ska följa vänsterns definitioner av nazism. I princip hela knippet av oppositionell högermedia på nätet är nazistisk enligt denna världsbild. Problemet med att staten (d.v.s. den som för stunden sitter i förarsätet) ska definiera vad som är hatbrott och vad som är nazism och fascism borde vara fullständigt uppenbart! Det är som att ta det första steget ner för en hal och mycket brant backe! Vi vet inte vart det kommer ända, men vi kan vara säkra på i vilken riktning det kommer gå och att det kommer gå allt fortare.

Hela vårt demokratiska system befinner sig i riskzonen, om vi fortsätter på den utstakade vägen. En demokrati måste kunna tåla att folk uttrycker sina politiska åsikter och en grupp människor eller enskilda individer, måste kunna tåla att man kritiserar deras livsåskådning, ja till och med att man smädar och häcklar denna.

Att detta steg, precis som Macrons budskap, är kopplat till FN-avtalet om Migration, kan man förstå genom att medlemsstaterna varken rekommenderas att förbjuda våldsamma vänsterextremistiska eller dito muslimska organisationer. Inte ens de som återkommande stör gatumöten som sker i god demokratisk ordning och organiserar gatukravaller, såsom ANTIFA, de egentliga fascisterna, eller de islamister som agiterar för att västerlandet och dess demokrati ska förgöras. Syftet med vad Macron föreslår, är att motståndet mot massinvandring och islamism, ska tystas ner. Helt i linje med vad FN vill att vi ska göra.

 

President Macron poserar med Europas framtid!

President Macron poserar med Europas framtid!

 

Ska vi dela framtid med Afrika?

Macron säger i sin appell att han vill se ett Europa vars ”blickar ut i världen ska vara vänt mot Afrika, som vi bör ingå en framtidspakt med” där européerna ska förmås ”acceptera ett gemensamt öde” med Afrika.

Han säger att vi inte ska vara defensiva gentemot Afrika, vilket rimmar med stycket om migration, där han säger att alla medlemmar av Schengenområdet måste vara ”solidariska” när det gäller mottagandet av migranter och att vi måste vakta ”våra värderingar” precis som våra gränser. Dessa värderingar ska tolkas som en vilja att med öppen famn ta emot dem som kommer. Macron hör till dem som ger läpparnas bekännelse till kodord såsom ”kontroll” och ”trygga gränser”, men vid närmare inspektion så går dessa inte väl ihop med hans större vision. Om man inte har en vilja att returnera illegala redan på Medelhavet, eller senast vid landstigningsögonblicket, så hjälper ingen ”noggrann kontroll” i världen, för då är migranten här för att stanna. Det finns knappt någon repatriering av illegala idag. Detta har EU bittert fått erfara. Avsändarländerna vill inte ta tillbaka någon som inte kan bevisa sin härkomst, så har dom gått i land så stannar dom.

Det är inte bara Macron som drömmer om en Europeisk-Afrikansk union. Eller en Europa-Mellanösternunion för den delen. Drömmarna om dessa utvidgningsplaner och allianser går decennier tillbaka och har många anhängare bland dem som kan betecknas som globalister, strävande efter allt större politiska sammanslutningar, som steg mot slutmålet. Det är lite märkligt dock, att han å ena sidan talar varmt om europeiska gemensamma värderingar, och i nästa stycke orerar om fördjupat samarbete och integration med Afrika, en kontinent med vilken vi delar väldigt lite värderingsmässigt och nästintill ingenting kulturellt sett.

 

Låt mig nu förklara vad det är för tankar som inspirerar Macron:

I april 2018 framförde Macron i direktsänd TV att ”befolkningsexplosionen” i Afrika kommer skapa en ”aldrig tidigare skådad tid av massmigration” med destination Europa. Han hävdade att som en konsekvens av denna massmigration kommer Europas och Afrikas öden att vara sammanbundna. Vi kommer att dela framtid! Han refererade till den fransk-amerikanska författaren Stephen Smiths bok, The Rush To Europe, som enligt honom ”mycket väl beskriver” det förväntade förloppet.

Smith bedömer att de nio miljoner afrikaner (från söder om Sahara) som lever i Europa idag, kommer växa till mellan 150 och 200 miljoner om 30 år. Han menar att vi bara befinner oss i inledningsfasen av en enorm befolkningsförflyttning.

Denna migration, menar han, har satts i rullning av vårt bistånd, som har skapat ekonomiska obalanser i de afrikanska samhällena. Samma bistånd som Macron nu vill öka på, trots att det bevisligen inte ger utveckling, utan bara korruption och lätta pengar för vissa samhällsgrupper.

Enligt Smiths analys, är det bästa möjliga utfallet av denna migration att det skapas ett multietniskt och blandat Europa. Det säger sig självt att invandring av den dimensionen skulle göra slut på den europeiska kulturen och snabbt förvandla den ursprungliga befolkningen till en sorglig minoritet.

Personligen är jag inte lockad det minsta av detta scenario, som Macron utan minsta motstånd planerar för. Jag kan precis som alla andra se hur vita behandlas i Afrika. Det i sig räcker för att säga nej, men givetvis finns värnandet av den europeiska kulturens fortsatta existens som huvudsaklig motivation för att ta upp kampen.

Vi delar som sagt väldigt lite med Afrika, vad gäller grundläggande värderingar och jag kan inte se annat än att Macrons scenario, där vi delar framtid med Afrika, med öppna dörrar inför migrationen från Afrika, inte ligger i vårt intresse. Däremot ligger det givetvis i en globalists intresse. Inget är mer av värde för en globalist som Macron, än att nationella identiteter luckras upp och det bästa sättet att uppnå detta mål är genom att använda migrationen som vapen.

Macrons nya profet, Stephen Smith, skriver att motstånd mot denna migration vore ”skamfullt” och rent av ”utsiktslöst” när de 200.000 som kommer årligen idag, förvandlas till ”tiotals miljoner”. I nästa andetag medges, trots allt, att migrationsavtalen med Turkiet och Libyen, har varit effektiva och att en ”fästning Europa” faktiskt kan bli framgångsrik. Det är just därför att denna linje får allt mer stöd runt om i Europa som Macron har gjort den aktuella appellen. Han vill stävja försöken att stoppa migrationen och de globaliserande krafter som han själv företräder. Om Europa ska ha en chans att stävja denna framtida massmigration till vår kontinent, så måste ett system sättas på plats nu, innan det uppstår en situation som vi inte kan hantera.

Som jag har sagt många gånger tidigare, så måste migrantbåtar vändas åter till Afrikas kuster, vare sig de fångas upp på havet eller når fram till vår kust. Vi måste helt enkelt anamma en ny syn på asylkonceptet, där ingen som tar sig fram på ett olovligt sätt ska tillåtas ansöka. Australien är här ett föredöme och i likhet med deras linje så finns det initiativ inom EU, i enighet med att externa mottagningsläger bör skapas. Fungerar detta inte så får vi helt enkelt bara bogsera tillbaka båtarna till avsändarkusten. Vi måste bli hårdare här, för annars kommer systemet krascha när migrationstrycket skruvas upp igen vid nästa migrationsvåg och det är bara en tidsfråga innan den kommer. Just nu håller politiker som Macron, Merkel och Löfven på med fördröjningar, så att vi inte ska hinna bli förberedda. Det är detta valet till stor del handlar om. Det handlar inte om frihandeln eller fred i Europa. Det handlar om huruvida den europeiska kulturen ska tillåtas överleva våra barns levnadstid, ja kanske till och med vår egen.

Macron försöker avfärda de nationalister, eller/och européister, som kan sänka hans plan för en blandning av de europeiska och afrikanska kulturerna, med att de saknar en vision. Han kör en halmgubbe när han menar att nationalisterna inte kan försvara ”vår identitet” genom att begränsa EU. Det finns dock ingen stark europeisk identitet som ska försvaras. En samhörighet, ja, men inte en identitet. Europas kultur är en kultur av nationer och nationella identiteter. Nationalisterna av idag vill försvara den europeiska mångfalden av nationella kulturer, mot den framväxande enfaldiga och intetsägande mångkulturella kulturmixen som globalisten Macron eftersträvar. Den nationalistiska visionen för samhället är både hållbar och historiskt beprövad (2).

De flesta nationalister, såsom undertecknad, vill även försvara den europeiska kulturen, eller civilisationen, om man så vill, om man inkluderar den politiska dimensionen, men detta görs INTE genom att förena Afrika och Europa! Den saken är säker. Om inte ställer upp bakom Macrons vision för utvecklingen, så se då till att rösta i EU-valet, och rösta rätt! Rösta inte på något av de globalistiska partierna, för då är detta precis vad ni får!

 

Noter:

(1) Politisk globalism (i resten av texten skriver jag bara globalism): Tanken att allt mer politisk makt ska flyttas till överstatliga organisationer i syfte att göra staten överflödig. Slutmålet för en sann globalist är en världsregering, en global valuta och ett FN med makt och befogenhet att agera militärt för att upprätthålla den här ordningen. Motståndaren till globalisten tror på principen att så många beslut som möjligt ska fattas så nära medborgaren som möjligt.

Storskalig migration mellan världsdelarna, helst från söder till norr, ligger oftast en globalist varmt om hjärtat, då det blir ett redskap för att sudda ut nationella identiteter, som står i vägen för överförande av politisk makt till överstatliga institutioner.

(2) En nyckel till Europas storhet, när vi började sprida vårt inflytande över jorden, var just de självstyrande staterna inom den västerländska civilisationen, i kontrast till imperierna som då dominerade såväl Kina, som Indien och Mellanöstern. I imperierna rådde likriktning och konformism som ströp utvecklingen, medan européerna konkurrerade med vandra om de bästa innovationerna och de mest vågade projekten.

Se ovan mer som lite kuriosa, men visst finns det något att ta med sig från detta. Europas länder ska samarbeta, men att fullständigt samstämma alla regler och skatter, tar ifrån länderna dess förmåga att bedriva den ekonomiska politik som kan ge konkurrensfördelar. Om federalisternas vision går igenom helt och hållet, så kommer Europas stater ha mindre chans att sätta fart på näringslivet lokalt än vad delstaterna i USA har, som kan till exempel reglera skatterna. Om det inte finns möjligheter att påvisa vad som fungerar och vad som inte fungerar, så kan systemet förstelna helt under betungande byråkrati och skattetryck. I USA blomstrar de stater som för en företagarvänlig lågskattelinje. Hur hade det gått om hela USA hade fört en politik som i Detroit och Kalifornien? Möjligheten till nyttig konkurrens bör således finnas kvar och fullständig standardisering behöver inte vara en god sak.

Att säga sanningen om underutvecklingen i Afrika kostar!

KOMMENTAR

Här har vi en lite godbit till nyhet som jag lyckades missa i somras. Frankrikes president, Emmanuel Macron, fick uppleva lite av vänstern raseri mot fakta när han på en presskonferens konstaterade att den höga nativiteten i Afrika hade en negativ inverkan på kontinentens utveckling. Jag kan knappast sägas ha mycket till övers för Macron och det finns lite humor i att en politiker som har ridit fram med hjälp av det politiskt korrekta etablissemangets stöd, nu själv finner att han inte kan tala sakligt om saker och ting.

Men detta är i högsta grad en signal om hur allvarligt ställt det är med västerlandets intellektuella hälsa och hur snabbt det har gått utför med denna. Macron deklarerar alltså något som det finns en bred konsensus runt inom den ekonomiska vetenskapen, nämligen att underutvecklade länder får sin utveckling hindrad av hög nativitet, när han sade att det faktum att kvinnor i Afrika söder om Sahara får 7-8 barn per kvinna är ett utvecklingsproblem. Istället för att får erkännande för att ta upp riktiga problem, blir han alltså kallad för rasist! Det är i dagens politiska klimat alltid rasism att tala om obekväma sanningar när det gäller alla grupper utom vita.

Macrons uttalande kom som en del av svaret på frågan om varför det inte fanns en Marshall plan för Afrika. Saken är ju den att det finns en informell och löpande sådan s.k. ”plan”. Den har pågått i decennier nu i form av alla möjliga typer av bidrag. Tanzania ensamt kan ha slukat motsvarande nio Marshallplaner sedan 1970-talet och till lite synbar nytta kan tilläggas.

Afrikas problem går djupt. Som Macron sade, problemen ”är på civilisationsnivå”. The Economist hade en rak och ärlig artikel år 2000 på temat att Afrika var ”den hopplösa kontinenten”. Det är värt att lyfta ut detta citat:

”No one can blame Africans for the weather, but most of the continent’s shortcomings owe less to acts of God than to acts of man. These acts are not exclusively African—brutality, despotism and corruption exist everywhere—but African societies, for reasons buried in their cultures, seem especially susceptible to them.”

Men för all del. Vi kan göra som vänsterns bandhundar vill. Prata inte om problem. Lös för allt i världen inga problem! Använde dem istället till att kasta skuld på väst. Sorgligt är det att vänstern inte längre har tid att hjälpa världen fattiga. Man är för upptagna med att använda dem som politiska slagträn.

Hur farliga är Boko Haram för Nigeria?

I skuggan av terrordådet i Paris har Boko Haram intagit staden Baga, som ligger i nordväst vid Tchadsjön. 2000 personer eller kanske ännu fler har massakrerats och vittnen beskriver att staden är fullständigt nedbränd med kroppar liggande överallt på gator och torg. Den nigerianska armén tog till flykten efter endast symboliskt motstånd och lämnade därmed en stor militär bas i jihadisternas händer. Ett Kalifat utropades 2014 längst uppe i den nordöstra delstaten Borno. Vad är det som händer i Nigeria egentligen? Riskerar vi ett liknande scenario som det som har utspelat sig med systerrörelsen IS i Irak?

Att den nigeriska armén har väldiga problem med att få grepp om Boko Haram är kanske inte så konstigt med tanke på att den är både underdimensionerad i relation till territorium och befolkning och kanske ännu värre, undermåligt utrustad i relation till de uppgifter den är avsedd att lösa. Nigerias armé förfogar över 130.000 man som ska kunna täcka en yta, av ofta svårtillgänglig djungel och bush, som motsvarar nästan dubbla Frankrikes innehållandes en befolkning på 174 miljoner. Här ska man hitta och förstöra Boko Harams ca 9000 krigare. En tumregel för anti-gerillakrigsföring är att man behöver minst 10-15 ggr gerillatruppernas antal för att lyckas, under rimliga förhållanden, och förhållandena är som synes allt annat än förmånliga. Enligt ett annat sätt att räkna så behöver man 25 man per varje 1000 invånare i regionen där striderna pågår (Area of Operations), vilket här skulle innebära att Nigeria skulle behöva stationera hela sin armé i den nordöstra delrepubliken Borno.

Boko Harams Kalifat

Boko Harams Kalifat

 

Nigeria saknar stort sett stödet av ett flygvapen, där man förfogar över ett par dussin gamla eller väldigt gamla (80- respektive 50-talsmodeller) flygplan som saknar förmågan till precisionsbombningar såväl som ett dussin gamla men ändå dugliga ryska attackhelikoptrar. Man har ett otillräckligt, omodernt och till övervägande grad trögrörligt artilleri, som även det saknar precisionsförmåga. Armén rider till strid i antika pansarfordon som är sårbara för de flesta lätta pansarvärnsvapen som Boko Haram förfogar över idag. Den sista utposten är en pansardivision i närheten av huvudstaden Abuja som är utrustad med 50 år gamla Vickers-stridsvagnar, som även de inte tål en allt för hårdhänt behandling. För att kunna bekämpa Boko Haram i den oländiga terrängen så krävs det helt klart bättre utrustning och mer av den. Nigeriska soldater har vid många tillfällen vägrat strida utan mer uppbackning. Mycket av de resurser som tilldelas armén försnillas på vägen av korrupta officerare.

Alla dessa brister bleknar egentligen i relation till bristerna i manskapet. Precis som är fallet med Iraks armé så plågas Nigerias dito av de inre slitningar som trätande religiösa grupper i leden bidrager med och därtill de som medföljer de skilda stam-identiteterna. Såsom är vanligt i dylika arméer i tredje världen, så är lojaliteten och förtroendet soldaterna emellan och således sammanhållningen när enheterna sätts under press, ordentligt underminerad. Anledningen till att religiöst- eller ideologiskt drivna gerillagrupper har haft sådana framgångar i den tredje världen sedan andra världskriget är att den motivation och inbördes lojalitet som dessa förmår frammana i från sina soldater för det mesta övertrumfar numerären i de statliga arméerna som saknar detta sammanhållande kitt. Oftare än inte så förstärks dessa problem av att officerare kommer från en etno-religiös grupp och soldaterna från en annan. Arabarméerna led svårligen av detta problem under deras krig med Israel under 1900-talet. I Irak, förra året, så såg vi som bekant sunni-arabiska enheter, under shia-arabisk politisk ledning, formligan smälta bort inför de motiverade IS-soldaterna.

En annan välbekant faktor som påverkar utgången av striderna mellan Boko Haram och den nigeriska armén är den psykologiska effekten av möta en fullständigt brutal och hänsynslös motståndare. Att motståndare får sin stridsmoral fullständigt dränerad när de ställs inför en sådan fiende är något som vi sett gång på gång genom militärhistorien. Man kan nämna allt från hunnerna och mongolerna till hur bolsjevikernas utstuderade grymhet påverkade de polska soldaternas sinnelag 1920, fram till dagens jihadister i Irak och annorstädes. Boko Haram sägs till och med, om detta nu är möjligt, gå IS förbi när det gäller sin blodlystnad.

Slutligen så lider den nigeriska armén, enligt amerikanska rådgivare som har verkat i landet, av grundläggande brister när det gäller dess utbildning vilket leder till att dess förmåga att operera i en stridszon blir starkt begränsad. Såsom många afrikanska arméer utgörs de huvudsakliga funktionerna av bevakning av politiskt viktiga organ och ekonomiskt viktiga funktioner. 7:e divisionen med högkvarter i delstaten Bornos huvudstad Maduguri kontrollerar bara Maduguri och ingenting mer. Kravbilden innefattar sällan en förmåga till att kunna bekämpa ett mer kvalificerat motstånd än oorganiserade rövarmiliser, huvudsakligen bestående av drogade barnsoldater. När en mer seriös motståndare drivna av ideologi eller religion dyker upp, såsom detta Boko Haram, eller Tuaregrebellerna och AQIM i Mali så tenderar de dåligt utbildade och motiverade förbanden att formligen smälta bort.

Boko Harams positioner i Borno

Boko Harams positioner i Borno

 

Nigerias president Goodluck Jonathan passed på att be om hjälp av, främst Frankrike, i samband med Charlie Hebdo-manifestationerna i Paris. Troligen därför han insisterade på att hålla sig så nära president Hollande i tåget? Det är för honom uppenbart att Nigeria inte har förmågan att bekämpa Boko Haram utan yttre hjälp, eller en rejäl upprustning av armén med följd av väldigt mycket utbildningshjälp från väst. Men hur illa kan det då gå?

I dagsläget ser inte Nigeria ut att falla för det utropade kalifatet i norr. Även om den nigerianska armén inte kan utrota jihadisterna så kan de ca 130.000 soldaterna förväntas stå emot 9000 om dessa marscherar söderut. Dock så ska man vara medveten om att situationen raskt kan förändras. När ISIS började etablera sig i ett relativt ostört hörn av Syrien så såg inte de heller ut att utgöra någon större fara för Iraks regering, men se nu. Om Boko Haramas framgångar växer så kan de snabbt få fler anhängare liknande den snöbollseffekt som IS har upplevt. Skillnaden är dock att de skulle få förlita sig på nästan uteslutande lokala rekryter då avståndet från Europa utgör ett hinder plus det faktum att bland de europeiska jihadisterna så upplevs kriget i Syrien/Irak som avsevärt ”sexigare”.

Delstater markerade i blått har implementerat fullständig sharialagstiftning och de i gult bara sharias familjelagstiftning.

Delstater markerade i blått har implementerat fullständig sharialagstiftning och de i gult bara sharias familjelagstiftning.

Förutsättningarna för en radikal islamistisk utbrytarstat i norra Nigeria är dessvärre de värsta tänkbara. Enligt Pew Researchs värderingsundersökningar så toppar Nigerias muslimer listorna med god marginal när det gäller antalen som vill ha dödsstraff för upplevda ”brott” som apostasi och blasfemi, med siffror runt 90%. Följaktligen så har också 12 delstater i norr implementerat sharia lagen (9 st när det gäller kriminell rätt och 3 st bara med familjelag) mellan år 1999-2001. Boko Haram fungerar precis som alla andra jihadgrupper. Om de upplever att bruket av våld genererar eftergifter från samhället så trycker de på ännu mer. Det går inte att pacificera en våldsrörelse genom att implementera delar av deras program, som många här i väst inbillar sig. Räkna således med att Boko Haram kommer försöka skapa samma, ska vi säga lavineffekt, som IS lyckades med i Irak. De bidar sin tid tills att de är tillräckligt starka. Om Nigeria inte har stärkt upp sin armé, materiellt såväl som moraliskt, när den tiden är kommen så finns det en uppenbar risk för ett sammanbrott med dramatiska konsekvenser. Boko Harams enda svaghet synes vara att de har sitt starkaste stöd inom folkgruppen Kanuri och om de inte kan ta sig förbi det hindret så kan dess skadeverkningar kanske begränsas till den nordöstra regionen.

Att Boko Haram (betyder; ”Västerländsk utbildning är förbjuden” alt. ”Böcker är förbjudna”) fokuserar på utbildningsfrågan är inte så konstigt eftersom denna fråga delar landets muslimer och kristna. Medan de kristna ser mot väst så har muslimerna i norr tenderat att ta sina influenser från den arabiska världen, som den har varit knuten till sedan den muslimska erövringen på 800-talet. Följaktligen så har det uppstått ett utbildningsgap mellan den muslimska och den kristna befolkningen, där muslimerna släpar efter när det gäller läskunnighet, skolnärvaro och högre utbildning. Detta gap är tydligen något som Boko Haram vill permanenta och ytterligare vidga. Det man kan konstatera i norra Nigeria är att även om det stora flertalet muslimer i landet skräms till döds av Boko Harams grymhet och metoder och inte vill ha dem vid dörrposten så drar dessa jihadister sin näring från de oförsonliga religiösa värderingar som råder bland den muslimska befolkningen i norra Nigeria. Ett sådant här samband kan man inte se om man är förblindad av naiva föreställningar om vad den ena eller den andra religionen frammanar. SVT lyckades i denna anda hålla ett långt diskussionsinslag på 5-10 minuter med flera experter deltagande utan att orden ”islam” eller ”religion” vid något tillfälle nämndes.

Om man skulle förstå det herrskapet rätt så beror Boko Harams framväxt på korruption bland eliterna i Abuja. Man kan ju undra vad som kommer hända med vår egen bildningsnivå när det ”korrekta” alltid får går före det uppenbara. Det som i vilket fall är klart är att vi inte kan bekämpa dessa rörelser om vi inte korrekt förstår dem och deras grogrund. Boko Haram har dock lyckats med en sak och det är att korrekt identifiera stridsfrågan. Vilket är att det fritänkande kritiskt granskande intellektet som den västerländska utbildningen frammanar ÄR den stora stridsfrågan i vår tid. Dess spridning i Nigeria kan kväsa Boko Harams drömmar om ett nytt Kalifat och dess förmåga att överleva postmodernisternas härjningar här hemma avgör om vi återigen ska sjunka in i ett intellektuellt mörker eller inte.

%d bloggare gillar detta: