Moderaternas svek mot Sverige!

Moderaternas konsekventa vägran att utmana vänstern om regeringsmakten är ett stort svek mot Sverige. Detta svek grundar sig i en cynisk beräkning; nämligen att om vänstern får köra Sverige tillräckligt mycket i botten, så är vägen till makten 2018 utstakad. Priset; att landet går till kråkorna, anser man tydligen vara rimligt. Är detta vad vi ska förvänta oss från dagens höger?

Redan hösten 2014, när extraval låg nära till hands, hade Alliansen ett övertag i opinionen och skulle mycket väl ha kunnat ta tillbaka makten direkt. Sedan dess har Anna Kinberg-Batra, som ledare för moderaterna passat på varje tillfälle att fälla regeringen. Kinberg-Batras egna ord har varit att ”Löfven får reda ut sin egen röra”. Bortsett från det helt felaktiga i påståendet att socialdemokraterna ensamma bär ansvaret för migrationskrisen, med Reinfeldts migrationspolitiska inviter till omvärlden i åtanke, så finns den rent moraliska aspekten på att man som landets största politiska opposition anser att man inte har ett ansvar för att ersätta en inkompetent regering och föra landet på rätt köl igen.

Migrationsfrågan är dessutom, som bekant, bara en av många punkter där vänsterregeringen har fallerat. Man tar inte till överord om man konstaterar att nuvarande regering är den sämsta i modern tid. Den har allvarligt skadat våra relationer med omvärlden, förvärrat det ekonomiska läget, skapat inre slitningar i samhället och förvandlat Sverige till ett stående skämt i internationell media.

Istället för att utmana denna inkompetenta regering som kör landet ner i diket, vill alltså Kinberg-Batra vänta, vänta och vänta lite till. Hon kalkylerar med att folket kommer strömma till moderaterna 2018 när vänstern har gjort så mycket skada som möjligt. Detta cyniska spel med oss alla som insatts är djupt omoraliskt och inte värdigt en statsministerkandidat!

Om hon drömmer om att få egen majoritet med alliansen, så kan hon sluta upp med det, då den treblocksverklighet vi har är här för att stanna. Inget block kommer få egen majoritet under de närmast kommande valen. Därför är att bara att ställa in sig på att samarbeta, åt det ena eller andra hållet. Det enda moderaterna har att vinna på att inte utmana Löfven i samband med nästa budget eller helt enkelt genom en misstroendeförklaring när helst den vill, är möjligen skillnader i valresultatet på några få procentenheter mellan nu och 2018. Istället ska vi behöva lida under det rödgröna vanstyret i ytterligare två och ett halvt år. Att moderaterna kör en kampanj på internet med namnet ”Sveket” om Löfvens svikna vallöften är inte lite ironiskt, med tanke på att deras eget svek mot väljarna får Löfven att framstå som amatörmässig.

Annonser

Hur mycket naiv och inkompetent regeringsutövning ska vi behöva stå ut med?

Regeringens omvändning under galgen när det gäller migrationen väcker tankar om vad vi kan förvänta oss av våra politiker? Är inte framförhållning och långsiktig planering det vi har rätten att förvänta oss av de politiker som har valts till att representera folket? Själva anledningen till att de innehar de positionerna är att vi medborgare inte har den möjlighet som de har att med hjälp av statens alla resurser kunna planera en långsiktig kurs. När regeringen i mindre utsträckning än folket i stort kan se vart en politik kommer leda till så har systemet slutat fungera som det ska. Vad beror detta på?

Beror det på att riksdagen och regeringen numera är mindre kvalificerad än någonsin under den demokratiska eran. Beror det vidare på att de som innehar positioner där i större utsträckning än någonsin saknar erfarenhet från det riktiga livet och istället för att ha innehaft riktiga jobb, eller ha drivit företag, så har de levt i en i en intellektuell bubbla där de utbildats internt i enlighet med ideologiska riktlinjer. Partierna och deras ledarskap börjar allt mer likna ungdomsförbund när det gäller det ideologiska tänkandet och den naiva synen på världen. ”Vi har varit naiva” blir en allt vanligare replik från Löfven och hans regering, men ingen skäms för detta. Det är idag inte fult att vara inkompetent, så länge man kan ursäkta sig med att ha varit snäll och naiv!

Det var inte många som inte kunde se att flyktingvågen som svepte genom Balkan i riktning som Sverige och Tyskland i somras inte skulle upphöra av sig självt. Likväl deklarerade regeringen Löfven utan minsta tvekan att vi skulle klara av detta. Inga problem kunde skymtas vid horisonten. Vi skulle inte sätta några gränser för hur många vi skulle ta emot…..förrän vi helt plötsligt tvingades göra just detta. Inte en enda antydan om att en kursändring kunde bli aktuell annonserade förrän den absolut sista sängen i riket var upptagen. Inga signaler sändes ut till omvärlden om att vi snart inte inte skulle kunna ta emot fler migranter. Är det denna standard vi numera sätter för planering? Romson svarade i en tv-intervju på frågan om huruvida vi skulle behöva upprätta gränskontroller, två dagar innan gränskontroller upprättades, att hon inte hoppades att detta skulle bli nödvändigt.

En regering som var vuxen sin uppgift skulle, som så många andra, redan innan sommaren 2015 kunnat inse att beskedet om permanenta uppehållstillstånd för alla syrier för eller senare skulle leda till en ohållbar situation. När det som inte kan beskrivas som något annat än en folkvandring fick fart under sommaren med uppemot en miljon människor i rörelse, så borde det vara enkelt att räkna ut hur länge våra resurser och vår möjlighet att husera människor skulle räcka. Varför låtsades regeringen som att det inte fanns en gräns, när detta var fullständigt uppenbart att denna gräns snart var nådd? Är detta ett seriöst sätt att bedriva politik? Är detta ett professionellt sätt att styra staten?

Istället gråter landets andra högsta ledare ut i en presskonferens som om detta skulle göra statsministerns och hennes misslyckande med att utforma en fungerande policy mindre allvarligt. Det rimliga hade varit att erkänna att man har misslyckats fullständigt och sedan avgå. Misslyckandet ligger givetvis i att man har låtit statens styre grunda sig på idealism istället för realism. Jag förväntar mig att statens politik ska grunda sig på verkligheten, att dess styre ska bedrivas på ett moget sätt med landets bästa för ögonen. Istället har dagens infantiliserade ungdomstänkande nu nått ända upp i regeringen. Jag hyser inga förhoppningar om att dagens ungdomförbundspolitik som dominerar i både höger- och vänsterblocken kommer kunna leverera svaren på detta och andra problem som ligger framför oss.

Dagens garanterade uppehållstillstånd till syrier har satt igång en massiv migration i riktning mot Sverige från hela MENA-området, från Marocko till Afghanistan, som inte bara har fört Sveriges alla sociala system till kollapsens brant, utan även har bidragit till att EU har börjat spricka. Detta får Sverige ta på sig i sällskap med Tyskland. Migrationen har, kanske permanent, rämnat Schengen och skapat stora klyftor inom Unionen. Det är i högsta grad oseriöst att locka folk med löften som inte kan uppfyllas, för att sedan be resten av EU att hjälpa till med att bära konsekvenserna av dessa locktoner. Kan vi ta emot hela Syriens befolkning? Inte? Men då ska man kanske inte utlova PUT till alla syrier som tar sig hit? I avsaknaden av en sådan kapacitet, så hade det varit rimligare och mer realistiskt av både regeringarna Reinfeldt och Löfven att istället lägga huvuddelen av de resurser som fanns till buds för att hjälpa i närområdet där man dessutom hade fått ett större värde för pengarna och sedan verkat diplomatiskt för en lösning på konflikten som båda Assad och rebellerna (med undantag för IS) kunde acceptera.

Kris i konsensuslandet

Den nordiska kulturen särskiljer sig från resten av Europa på flera punkter, men kanske mest påtagligt för utomstående när det gäller vårt beroende av att uppnå konsensus i livets alla skeenden. Detta behov av samstämmighet har fått en del västeuropéer att deklarera att Sverige ur denna kulturella synvinkel mer hör till Asien än till Europa. En uppenbar överdrift kan tyckas, men visst finns det ett spår av sanning i att utvecklingen mot individualism hämmas något i regioner som är mindre urbaniserade och tätbefolkade såsom i Norden och Rysslands norra hälft. Man blir mer beroende av sina närstående för att klara sig igenom oväder, missväxt och ett allmänt sett hårdare liv. Det sociala skyddsnätet får i dessa regioner en större vikt.

Oavsett ursprunget av detta drag så är det tveklöst så att det historiska behovet av konsensus i vårt samhälle har varit stort. Personer som särskiljer sig fryses raskt ut ur gemenskapen. Resten knotar vidare vid sin plog eller sin masugn. När industrisamhället nalkades så blev det snabbt uppenbart att den svenska konsensuskulturen passade perfekt för det nya sättet att organisera samhället. Industrisamhället är inte bara namnet på en produktionsform med storskalig tillverkning utan även en samhällsmodell som är tätt knuten till nationalstaten. Ledorden för industrisamhället var standardisering, likriktning och politisk konsensus.

För nationens behov skulle alla dialekter utrotas och säridentiteter nedtryckas för att skapa en högre grad av lojalitet till statsmakten, mobil arbetskraft och ett stadigt flöde av trogna soldater till de väpnade styrkorna, ja helt enkelt en likriktning av medborgarna. Nationalism är ett mycket gammalt fenomen, men en nationalism som drivs så medvetet av staten och på ett så pass genomgripande sätt var ett nytt fenomen. Staten genomdrev även en massifiering och koncentration av alla källor till information. Skolan och medierna skulle styras i enlighet med det nationella projektet krav och specifikationer. Barnen skulle formas och anpassas i skolorna som om de hade stansats ut som på ett löpande band, alla gjutna i standardiserad form. När systemet var på plats så hade staten ett folk som gjorde som det blev tillsagt. Ofta behövdes de inte ens sägas till då de flesta redan var förprogramerade i skolorna. Givet vår kulturella bakgrund så är det svårt att säga att svenskarna i gemen inte trivdes bra i detta system. Konsensus och likriktning var väl ett bra drag i ett samhälle?

Medan det i industrisamhället bara fanns behov av en liten kreativ elit, som skulle skapa och uppfinna åt de strävande massorna, så vilar framgång i kunskapssamhället på en mycket högre grad av kreativitet och självständighet bland en långt större andel av befolkningen. Där sätts konsensussamhället på kollisionskurs med kunskapssamhället. En stor del av problemen för skolan idag går att finna i spåren av denna kollision. Den likriktande konsensusskolan kväser de kreativa sinnen som samhället så väl behöver i dagens ekonomi. Vare sig det handlar om att utveckla framtidens tekniska lösningar eller dess datorspel så är det uppenbart att den likriktning som skolan bygger på stjälper mer än den hjälper.

Problemen har anhopats på senare decennier. I takt med att den industriella ekonomin har gått allt sämre så har också andra uttryck för massamhället nedmonterats. Krig förs inte längre med enorma arméer, utan istället med små kunskapsintensiva elittrupper. Således har värnplikten fasats ut på samma sätt som behovet av stora skaror av industriarbetare har reducerats. Därmed har de två viktigaste skälen till den statligt drivna nationalismen också försvunnit. Samtidigt står industrisamhällets politiska infrastruktur kvar som ett skelett utan muskler och senor. För att upprätthålla folkets tilltro till att det staten säger är rätt och riktigt så har istället volymen fått skruvas upp några snäpp. Liket vill övertyga alla om att det lever!

Den likriktade samhällsmodellen raffinerades till den demokratur som vi nu lever i där många är villiga burfåglar, men allt fler kvittrar för sin intellektuella frihet. Kunskapssamhällets ankomst hotar att rasera den likriktande samhällsmodellen. Folk har idag tillgång till möjligheten att utbilda sig på det sätt de vill, att läsa de medier de vill, helt enkelt att forma sina egna sinnen. Dessa rebeller, oavsett om de röstar på sverigedemokraterna eller något av de andra partierna, upplevs av demokraturen som ett existentiellt hot, då den normativa mångkulturen och invandringsprojektet idag har byggts upp som det ersättande normvärdet när nationalismen inte längre ses som lönsam.

Dagens politiska kris för regering Löfven, med stundande nyval, illustrerar konsensussamhällets våndor. Bruket av ordet ”ansvar” är talande. Ansvar definieras här som att man lägger grunden för konsensus. Den som tillåter något annat är per definition en systemfiende. Både höger och vänster tycks mena att det är viktigare att se till att konsensus bibehålls än att partigrupperna verkar för att genomdriva sin egen politik. Normativ mångkultur, könslös likriktning och klimatreligionen ska bli kittet i det nya samhället efter nationalismen. Det viktigaste är att samhället likriktas, att konsensus bibehålls. Ingenting tillåts hota detta samhällsprojekt. Ingen ska tillåtas påpeka att skelettet inte längre har kött på benen!

%d bloggare gillar detta: