Moderaternas svek mot Sverige!

Moderaternas konsekventa vägran att utmana vänstern om regeringsmakten är ett stort svek mot Sverige. Detta svek grundar sig i en cynisk beräkning; nämligen att om vänstern får köra Sverige tillräckligt mycket i botten, så är vägen till makten 2018 utstakad. Priset; att landet går till kråkorna, anser man tydligen vara rimligt. Är detta vad vi ska förvänta oss från dagens höger?

Redan hösten 2014, när extraval låg nära till hands, hade Alliansen ett övertag i opinionen och skulle mycket väl ha kunnat ta tillbaka makten direkt. Sedan dess har Anna Kinberg-Batra, som ledare för moderaterna passat på varje tillfälle att fälla regeringen. Kinberg-Batras egna ord har varit att ”Löfven får reda ut sin egen röra”. Bortsett från det helt felaktiga i påståendet att socialdemokraterna ensamma bär ansvaret för migrationskrisen, med Reinfeldts migrationspolitiska inviter till omvärlden i åtanke, så finns den rent moraliska aspekten på att man som landets största politiska opposition anser att man inte har ett ansvar för att ersätta en inkompetent regering och föra landet på rätt köl igen.

Migrationsfrågan är dessutom, som bekant, bara en av många punkter där vänsterregeringen har fallerat. Man tar inte till överord om man konstaterar att nuvarande regering är den sämsta i modern tid. Den har allvarligt skadat våra relationer med omvärlden, förvärrat det ekonomiska läget, skapat inre slitningar i samhället och förvandlat Sverige till ett stående skämt i internationell media.

Istället för att utmana denna inkompetenta regering som kör landet ner i diket, vill alltså Kinberg-Batra vänta, vänta och vänta lite till. Hon kalkylerar med att folket kommer strömma till moderaterna 2018 när vänstern har gjort så mycket skada som möjligt. Detta cyniska spel med oss alla som insatts är djupt omoraliskt och inte värdigt en statsministerkandidat!

Om hon drömmer om att få egen majoritet med alliansen, så kan hon sluta upp med det, då den treblocksverklighet vi har är här för att stanna. Inget block kommer få egen majoritet under de närmast kommande valen. Därför är att bara att ställa in sig på att samarbeta, åt det ena eller andra hållet. Det enda moderaterna har att vinna på att inte utmana Löfven i samband med nästa budget eller helt enkelt genom en misstroendeförklaring när helst den vill, är möjligen skillnader i valresultatet på några få procentenheter mellan nu och 2018. Istället ska vi behöva lida under det rödgröna vanstyret i ytterligare två och ett halvt år. Att moderaterna kör en kampanj på internet med namnet ”Sveket” om Löfvens svikna vallöften är inte lite ironiskt, med tanke på att deras eget svek mot väljarna får Löfven att framstå som amatörmässig.

Hur mycket naiv och inkompetent regeringsutövning ska vi behöva stå ut med?

Regeringens omvändning under galgen när det gäller migrationen väcker tankar om vad vi kan förvänta oss av våra politiker? Är inte framförhållning och långsiktig planering det vi har rätten att förvänta oss av de politiker som har valts till att representera folket? Själva anledningen till att de innehar de positionerna är att vi medborgare inte har den möjlighet som de har att med hjälp av statens alla resurser kunna planera en långsiktig kurs. När regeringen i mindre utsträckning än folket i stort kan se vart en politik kommer leda till så har systemet slutat fungera som det ska. Vad beror detta på?

Beror det på att riksdagen och regeringen numera är mindre kvalificerad än någonsin under den demokratiska eran. Beror det vidare på att de som innehar positioner där i större utsträckning än någonsin saknar erfarenhet från det riktiga livet och istället för att ha innehaft riktiga jobb, eller ha drivit företag, så har de levt i en i en intellektuell bubbla där de utbildats internt i enlighet med ideologiska riktlinjer. Partierna och deras ledarskap börjar allt mer likna ungdomsförbund när det gäller det ideologiska tänkandet och den naiva synen på världen. ”Vi har varit naiva” blir en allt vanligare replik från Löfven och hans regering, men ingen skäms för detta. Det är idag inte fult att vara inkompetent, så länge man kan ursäkta sig med att ha varit snäll och naiv!

Det var inte många som inte kunde se att flyktingvågen som svepte genom Balkan i riktning som Sverige och Tyskland i somras inte skulle upphöra av sig självt. Likväl deklarerade regeringen Löfven utan minsta tvekan att vi skulle klara av detta. Inga problem kunde skymtas vid horisonten. Vi skulle inte sätta några gränser för hur många vi skulle ta emot…..förrän vi helt plötsligt tvingades göra just detta. Inte en enda antydan om att en kursändring kunde bli aktuell annonserade förrän den absolut sista sängen i riket var upptagen. Inga signaler sändes ut till omvärlden om att vi snart inte inte skulle kunna ta emot fler migranter. Är det denna standard vi numera sätter för planering? Romson svarade i en tv-intervju på frågan om huruvida vi skulle behöva upprätta gränskontroller, två dagar innan gränskontroller upprättades, att hon inte hoppades att detta skulle bli nödvändigt.

En regering som var vuxen sin uppgift skulle, som så många andra, redan innan sommaren 2015 kunnat inse att beskedet om permanenta uppehållstillstånd för alla syrier för eller senare skulle leda till en ohållbar situation. När det som inte kan beskrivas som något annat än en folkvandring fick fart under sommaren med uppemot en miljon människor i rörelse, så borde det vara enkelt att räkna ut hur länge våra resurser och vår möjlighet att husera människor skulle räcka. Varför låtsades regeringen som att det inte fanns en gräns, när detta var fullständigt uppenbart att denna gräns snart var nådd? Är detta ett seriöst sätt att bedriva politik? Är detta ett professionellt sätt att styra staten?

Istället gråter landets andra högsta ledare ut i en presskonferens som om detta skulle göra statsministerns och hennes misslyckande med att utforma en fungerande policy mindre allvarligt. Det rimliga hade varit att erkänna att man har misslyckats fullständigt och sedan avgå. Misslyckandet ligger givetvis i att man har låtit statens styre grunda sig på idealism istället för realism. Jag förväntar mig att statens politik ska grunda sig på verkligheten, att dess styre ska bedrivas på ett moget sätt med landets bästa för ögonen. Istället har dagens infantiliserade ungdomstänkande nu nått ända upp i regeringen. Jag hyser inga förhoppningar om att dagens ungdomförbundspolitik som dominerar i både höger- och vänsterblocken kommer kunna leverera svaren på detta och andra problem som ligger framför oss.

Dagens garanterade uppehållstillstånd till syrier har satt igång en massiv migration i riktning mot Sverige från hela MENA-området, från Marocko till Afghanistan, som inte bara har fört Sveriges alla sociala system till kollapsens brant, utan även har bidragit till att EU har börjat spricka. Detta får Sverige ta på sig i sällskap med Tyskland. Migrationen har, kanske permanent, rämnat Schengen och skapat stora klyftor inom Unionen. Det är i högsta grad oseriöst att locka folk med löften som inte kan uppfyllas, för att sedan be resten av EU att hjälpa till med att bära konsekvenserna av dessa locktoner. Kan vi ta emot hela Syriens befolkning? Inte? Men då ska man kanske inte utlova PUT till alla syrier som tar sig hit? I avsaknaden av en sådan kapacitet, så hade det varit rimligare och mer realistiskt av både regeringarna Reinfeldt och Löfven att istället lägga huvuddelen av de resurser som fanns till buds för att hjälpa i närområdet där man dessutom hade fått ett större värde för pengarna och sedan verkat diplomatiskt för en lösning på konflikten som båda Assad och rebellerna (med undantag för IS) kunde acceptera.

Kris i konsensuslandet

Den nordiska kulturen särskiljer sig från resten av Europa på flera punkter, men kanske mest påtagligt för utomstående när det gäller vårt beroende av att uppnå konsensus i livets alla skeenden. Detta behov av samstämmighet har fått en del västeuropéer att deklarera att Sverige ur denna kulturella synvinkel mer hör till Asien än till Europa. En uppenbar överdrift kan tyckas, men visst finns det ett spår av sanning i att utvecklingen mot individualism hämmas något i regioner som är mindre urbaniserade och tätbefolkade såsom i Norden och Rysslands norra hälft. Man blir mer beroende av sina närstående för att klara sig igenom oväder, missväxt och ett allmänt sett hårdare liv. Det sociala skyddsnätet får i dessa regioner en större vikt.

Oavsett ursprunget av detta drag så är det tveklöst så att det historiska behovet av konsensus i vårt samhälle har varit stort. Personer som särskiljer sig fryses raskt ut ur gemenskapen. Resten knotar vidare vid sin plog eller sin masugn. När industrisamhället nalkades så blev det snabbt uppenbart att den svenska konsensuskulturen passade perfekt för det nya sättet att organisera samhället. Industrisamhället är inte bara namnet på en produktionsform med storskalig tillverkning utan även en samhällsmodell som är tätt knuten till nationalstaten. Ledorden för industrisamhället var standardisering, likriktning och politisk konsensus.

För nationens behov skulle alla dialekter utrotas och säridentiteter nedtryckas för att skapa en högre grad av lojalitet till statsmakten, mobil arbetskraft och ett stadigt flöde av trogna soldater till de väpnade styrkorna, ja helt enkelt en likriktning av medborgarna. Nationalism är ett mycket gammalt fenomen, men en nationalism som drivs så medvetet av staten och på ett så pass genomgripande sätt var ett nytt fenomen. Staten genomdrev även en massifiering och koncentration av alla källor till information. Skolan och medierna skulle styras i enlighet med det nationella projektet krav och specifikationer. Barnen skulle formas och anpassas i skolorna som om de hade stansats ut som på ett löpande band, alla gjutna i standardiserad form. När systemet var på plats så hade staten ett folk som gjorde som det blev tillsagt. Ofta behövdes de inte ens sägas till då de flesta redan var förprogramerade i skolorna. Givet vår kulturella bakgrund så är det svårt att säga att svenskarna i gemen inte trivdes bra i detta system. Konsensus och likriktning var väl ett bra drag i ett samhälle?

Medan det i industrisamhället bara fanns behov av en liten kreativ elit, som skulle skapa och uppfinna åt de strävande massorna, så vilar framgång i kunskapssamhället på en mycket högre grad av kreativitet och självständighet bland en långt större andel av befolkningen. Där sätts konsensussamhället på kollisionskurs med kunskapssamhället. En stor del av problemen för skolan idag går att finna i spåren av denna kollision. Den likriktande konsensusskolan kväser de kreativa sinnen som samhället så väl behöver i dagens ekonomi. Vare sig det handlar om att utveckla framtidens tekniska lösningar eller dess datorspel så är det uppenbart att den likriktning som skolan bygger på stjälper mer än den hjälper.

Problemen har anhopats på senare decennier. I takt med att den industriella ekonomin har gått allt sämre så har också andra uttryck för massamhället nedmonterats. Krig förs inte längre med enorma arméer, utan istället med små kunskapsintensiva elittrupper. Således har värnplikten fasats ut på samma sätt som behovet av stora skaror av industriarbetare har reducerats. Därmed har de två viktigaste skälen till den statligt drivna nationalismen också försvunnit. Samtidigt står industrisamhällets politiska infrastruktur kvar som ett skelett utan muskler och senor. För att upprätthålla folkets tilltro till att det staten säger är rätt och riktigt så har istället volymen fått skruvas upp några snäpp. Liket vill övertyga alla om att det lever!

Den likriktade samhällsmodellen raffinerades till den demokratur som vi nu lever i där många är villiga burfåglar, men allt fler kvittrar för sin intellektuella frihet. Kunskapssamhällets ankomst hotar att rasera den likriktande samhällsmodellen. Folk har idag tillgång till möjligheten att utbilda sig på det sätt de vill, att läsa de medier de vill, helt enkelt att forma sina egna sinnen. Dessa rebeller, oavsett om de röstar på sverigedemokraterna eller något av de andra partierna, upplevs av demokraturen som ett existentiellt hot, då den normativa mångkulturen och invandringsprojektet idag har byggts upp som det ersättande normvärdet när nationalismen inte längre ses som lönsam.

Dagens politiska kris för regering Löfven, med stundande nyval, illustrerar konsensussamhällets våndor. Bruket av ordet ”ansvar” är talande. Ansvar definieras här som att man lägger grunden för konsensus. Den som tillåter något annat är per definition en systemfiende. Både höger och vänster tycks mena att det är viktigare att se till att konsensus bibehålls än att partigrupperna verkar för att genomdriva sin egen politik. Normativ mångkultur, könslös likriktning och klimatreligionen ska bli kittet i det nya samhället efter nationalismen. Det viktigaste är att samhället likriktas, att konsensus bibehålls. Ingenting tillåts hota detta samhällsprojekt. Ingen ska tillåtas påpeka att skelettet inte längre har kött på benen!

Varför skänker Moderaterna bort regeringsmakten?

Den stora frågan som hänger i luften just nu är hur en högerregering som har gett oss en ekonomisk stabilitet som är Europas avund så lättvindigt kunde skänka bort makten? Allt baserat på en missriktad moralisk princip där man på grund av att man har anammat en kulturmarxistisk världsbild, där man ser felen inom Sverigedemokraterna men bortser från felen inom vänsterpartierna, har ensidigt målat ut det ena partiet som oanständigt medan det andra får frodas inne i salongerna. Man kan konstatera att det i stor utsträckning är denna världsbild som gör att man baserar sitt ställningstagande mot SD på svepande rasistanklagelser snarare än på den faktiska sakfrågan. Därmed överger man det som inom högern i både Sverige och Europa har utgjort grunden för en ansvarig invandringspolitik, där man förväntar sig att lagen ska följas och respekt för mottagarlandets regler och principer ska visas.

Jag är sannerligen inte den enda högermannen som kräver att migranter ska kunna identifiera sig vid ankomst och på så sätt kunna påvisa sitt skyddsbehov. Jag är inte den enda som vill att staten ska ställa krav på de som förväntar sig att få bli nya medborgare, såsom att de lär sig språket och lär sig vilka principer vårt samhälle bygger på. Detta har man övergett då vänsterdominansen har gjort det fult att ställa krav. Den som ställer krav på migranterna till vårt land anses vara rasister då de yrkar på att medborgarskap inte är en rättighet, utan något man förtjänar. De som vill diskutera en nivå av invandring som ligger lägre än de facto fri migration anses vara främlingsfientliga. Då Reinfeldt var fullständigt förtrollad av dessa vänsterresonemang så blev hans ställningstagande att det är viktigare vem man diskuterar med än vad man diskuterar. Hela etablissemanget har drabbats av denna sjukan, som kan illustreras med attityden till tiggarna från Balkan. Inledningsvis förekom det att etablerade politiker och skribenter konstaterade att tiggeriet ofta var organiserat av ligor, men när SD drog samma slutsats så försvann detta resonemang från mainstream. Säger SD bu så måste alla andra säga bä. Detta är inte ett seriöst sätt att bedriva en samhällsdebatt.

Tydligen har migrationsfrågan och bilden av Sverigedemokraterna numera blivit den allena viktigaste frågan i svensk politik? Så viktigt var det uppenbarligen för Reinfeldt att upprätthålla västvärldens högsta nivå av invandring att han hellre gav Löfven stafettpinnen och därmed riskerar att omintetgöra 8 år av arbete för lägre skatter och ökad valfrihet, än att vara tvingad att reducera denna invandring något för att få stöd från SD för en fortsatt regering. Varför vägrar man inte på liknande grunder släppa fram en regering under Löfven som stödjer sig på vänsterpartiet? Är kommunisterna mer ”rumsrena”?

Tveklöst blir man bedrövad av att se när smygnazister eller smygrasister i Sverigedemokraternas led avslöjas med att vräka ur sig de mest plumpa omdömen och låga värderingar, men om man baserar sitt ställningstagande gentemot partiet på dessa individer, trots att ingen vill mena att ens en större del av de ca 750.000 svenskar som röstade på partiet är rasister, så är det nog lämpligt att även ta sig en titt på andra partier som sitter i riksdagen. Om hela partier ska skuldbeläggas på grund av dåliga värderingar som florerar bland en del av partiets medlemmar och därmed frysas ut, så blir listan på partier som man kan prata med i riksdagen snabbt kortare.

Hur ska man behandla vänsterpartiet och miljöpartiet vars organisationer är nerlusade med antisemiter? Det finns många inom Sverigedemokraterna som låter kritiken av migrationspolitiken präglas av sin egen aversion mot olika grupper i samhället, på samma sätt som det finns många inom vänstern som inte kan kritisera Israel utan att låta denna kritik präglas av sin antisemitism. Ska inte dessa partier då också uteslutas från allt samarbete i riksdagen? Eller varför inte socialdemokraterna, efter att Stefan Löfven vek sig för de mest vidriga uttryck för judehat och hyllningar av Hitler som uttrycktes av partikamrater på hans facebooksida efter hans uttalande av stöd för Israels rätt att försvara sig. Löfvens beslut att dra tillbaka sitt uttalade stöd inför denna våg av avskyvärdheter innebar en acceptans för antisemitismen. När ska vänsterblocket införa en nolltolernas mot antisemitism? När ska man sluta ursäkta detta som ”förståeligt”? Judehat och rasism väger tydligen olika i samhället.

Varför anser man att SD är mindre ”rumsrent” än vänsterpartiet, de ”f.d.” kommunisterna? Hur kan man anse att de auktoritära tendenser som en del av SD:s representanter bär på är värre än de auktoritära och revolutionära dito som vänsterpartisterna bär på? Hur länge sedan var det man hyllade Stalin och Mao i vänsterpartiet vars ledarskikt så sent som på 70-talet underhöll idén om väpnad revolution i vårt land för att införa ”proletariatets diktatur”, vars motstånd mot demokratin var inskrivet i partiprogrammet fram tills inte så länge sedan och vars ungdomsförbund ännu idag agerar på det mest odemokratiska vis. Vilket parti var det nu som var oanständigt?

Handlar det om att SD ”ställer människor mot människor” genom sin kritik mot det som idag i praktiken är fri migration? Vad är det då Åsa Romson och Gudrun Schyman gör när de uppvisar ett så påtagligt hat mot män? Ställer de inte man mot kvinna, människa mot människa, då? Varför visas en större acceptans inför detta? Varför utesluter inte Reinfeldt MP från regeringssamarbete på denna grund? Nä, just det ja, vi lever ju i ett samhälle där de kulturmarxistiska värderingarna regerar, där allt ses genom ett rött filter. Vilken oerhörd informell makt detta innebär! Högern slår knut på sig självt genom en statsminister som Reinfeldt som skänker bort regeringsmakten för att han är fullständigt marinerad i vänsterns dubbelmoral. Det är ju bara sådant som strider mot vänsterns ideal som kan vara oanständigt! Inte revolution och pöbelvälde på gatorna.

Med detta sagt så finns det ett behov av att påpeka att synpunkten som ofta framförs, att de andra partierna har en ”skyldighet” att samarbeta med SD då de är folkligt valda, för mig är obegriplig. Få liberalkonservativa personer, såsom undertecknad, skulle acceptera ett samarbete med vänsterpartiet! Jag har aldrig läst något som indikerar att detta skulle vara en etablerad princip för det demokratiska styrelseskicket. Måste man verkligen acceptera representanterna för partier som för en politik som man anser vara huvudlös? Verkligen inte! Således, fortsätt att ignorera varandra om ni vill i riksdagen. Det är er rättighet att också frysa ut feministpartiet – manshatarna, vänsterpartiet – revolutionärerna eller miljöpartiet – chemtrailteoretikerna / utvecklingsfienderna, från samarbete i riksdagen. Gör gärna det!

Om vi istället ska utgå från sakfrågan; hade det verkligen varit rasistiskt att reducera omfattningen på västvärldens högsta invandring, ställda som vi är inför de problem med otillräckligt utbud av billiga bostäder och enkla jobb, såsom KDU:s ordförande Sara Skyttedal skrev? Vi måste snart inse att den ankdam till samhälle vi lever i präglas politiken av något som Maciej Zaremba kallar för ”strutspolitik”. Är det verkligen så fult att diskutera uppenbara problem i vår migrationspolitik? Ska vi ha ett sådant debattklimat? För några år sedan gick Angela Merkel, David Cameron och Nicolas Sarkozy med korta mellanrum, i utspel som kändes synkroniserade, ut och deklarerade att invandringen måste begränsas och att, det som Bauhn/Demirbag-Steen kallar för ”normativ multikulturalism”, var ett misslyckande ur ett integrationsperspektiv. Dessa Europeiska giganter, ledare för kontinentens största liberalkonservativa partier hade sannolikt ansetts vara rasister i Sverige, vars partier man inte skulle ta i med tång. Så långt har vänsterprägeln av samhällsdiskursen gått! Tystnaden inför dessa utspel i Sverige och den påtagliga oviljan att diskutera riktigheten i dessa uttalanden här hemma var talande. Oviljan att diskutera någonting överhuvudtaget som strider mot den av dubbelmoral präglade vänsternorm som vi lever utefter!

Alliansen delar många centrala frågor med SD, såsom synen på kärnkraften, försvarspolitiken, synen på valfrihet inom vård och skola, det mesta av skatte- och näringslivspolitiken såväl som familjepolitiken. Det hade inte varit ett svårt steg att ge SD en sänkning av skatten på pensionerna. Utan det blinda hatet som Reinfeldt känner inför SD, samtidigt som han bortser från vänsterns antisemitism, så hade det inte varit ett svårt steg att reducera invandringen något så att vi som land hade haft möjligheten att sköta den på ett sätt som möjliggör integration istället för att bädda för utanförskap. Då hade Sverige kunnat, precis som Norge och Danmark, få slippa ytterligare en vänsterregering som vill höja skatter och därmed försvåra tillväxten. För ett par år sedan presenterades en undersökning som visade att ca 50 % av de moderata väljarna ville ha ett samarbete med SD, efter dansk modell kan man förmoda, för att slippa denna utveckling. Uppenbarligen köper inte dessa moderater pratet om sverigedemokraterna som rasister. Reinfeldt insisterade i ljuset av detta ändå på att fortsätta sin oförsonliga linje mot SD. Resultatet kan vi beskåda nu, när desamma moderater som ville ha ett samarbete nu strömhoppar till Åkessons famn. Hur kommer detta utveckla sig om den svenska högern vidhåller i sin beröringsskräck inför migrationsdiskursen, som utmärker sig som nästan unik i Europa? Kommer moderaterna att sjunka till 15 % efter nästa val och SD stiga till 20 %? Man måste inte gilla hur sverigedemokraterna uttrycker sig, eller formulerar problemet, eller tycka om deras lösningar, men som moderat så måste man inse att de framför en legitim kritik av de systemfel som finns och att om man fortsätter att försöka tiga ihjäl problemet så kommer det bara resultera i att vi får en väldigt försvagad traditionell höger i Sverige framöver.

I summering

Således kan man konstatera att Sverigedemokraterna inte har värre saker i sitt förflutna som de nu försöker städa bort än Vänsterpartiet har i sitt, som de inte ens försöker städa bort för egen del. Vad är det för moralisk skillnad mellan att Socialdemokraterna i decennier har styrt med VP(K):s stöd och om nu Alliansen gjorde detsamma med hjälp av Sverigedemokraterna? Den enda skillnaden ligger i den bild av det hela som vi har fått färdigtuggad och serverad av medier som är genomsyrade av vänstertänkande. Befriad som jag är från detta tankefängelse så föredrar jag klart ett fortsatt högerstyre med hjälp av ett parti som kanske kan lära högern att återgå till sina rötter innan det är försent. Som jag skrev ovan så är det inte en demokratisk princip att man måste beakta SD på grund av att de har fått 13 % som ska styra högerns agerande, då detta är nys, utan en insikt om att högern inte längre kan spela efter vänsterns spelregler, där det ena förlåts och det andra fördöms. Den pragmatism som ska styra högeralliansens agerande är att man med SD:s stöd kan säkerställa en fortsatt högerdominans av landets politiska liv. Konsekvensen, att man får återgå till den politik man själv propagerade för för dryga 10 år sedan och att man beaktar den oro och irritation över en situation som inte är ekonomiskt hållbar som definitivt går långt utanför den krets av personer som röstade på Sverigedemokraterna, ser jag inte som problematisk. Jag vågar inte uttala mig om vilken väg Moderaterna kommer ta framöver, men jag ser framför mig ett Europa där Conservatives i framtiden styr Storbritannien med stöd av UKIP och där UMP styr Frankrike med hjälp av Front National, såsom många av UMP:s väljare och representanter har uttryckt önskemål om. Detsamma har som bekant redan skett i Norge och Danmark. Vi får se om vår egen höger väljer denna strategi eller om Sverige fortsättningsvis kommer att utgöra undantaget?

%d bloggare gillar detta: