Så ska vi besegra IS!

Att västmakterna kan gå in med marktrupp och krossa den islamiska statens struktur och kontroll av territorium är självskrivet. Frågan är vad som händer sedan? Jag tror att det kommer bli lika angenämt som att klippa till ett getingbo med kvasten. IS-terroristerna kommer alla flyga ut och väl ”hemma” i Europa kommer de sticka till i form av en omfattande terrorvåg. Betyder det att vi inte ska slå ut IS i Syrien och Irak? Svaret blir nej, då vi likväl vänta oss terror från IS och i allt större omfattning framöver. Det finns dock trots allt strategiska vinster med att slå till nu.

När vi överväger vad som kommer hända med IS organisation om västmakterna krossar dess statliga struktur, så kan vi betänka vad som hände med al-Qaida när USA gick in i Afghanistan. al-Qaida såg slaget ut när de efter den amerikanska invasionen i stort sett fördrevs från landet och 10 år senare när Osama bin Laden sköts till döds så menade många att de var slut som organisation. Istället spred de sig till andra platser där USA inte var berett att följa efter. Maghreb, Jemen och Syrien där al-Qaidas Nusra-fronten utgör organisationens starkaste militära element. Organisationen blev mer lös, men inte dess slagkraft. Terrorattacken mot Charlie Hebdo till exempel tillskrivs al-Qaida. Organisationens fjärde underavdelning, den i Irak, utvecklades till ISIS och så småningom IS. Detta påvisar det svårbedömda i en sådan här organisations utvecklingspotential. IS har i sig, redan nu, en större spridning från sin ursprungsregion än moderorganisationen al-Qaida har. IS har även de styrkor i Jemen, en stark närvaro i Libyen och på Sinai där de biter ifrån sig ordentligt mot Egyptiska styrkor. Skulle IS i Syrien och Irak krossas så skulle troligen framförallt närvaron i Libyen och Sinai stärkas. Där skulle troligen inte västmakterna vilja följa efter.

Skickar Frankrike Främlingslegionen för att slå ut IS?

Detta kan tyckas vara en kamp som inte går att vinna, om väst inte är berett att följa efter sin fiende till kanske ett halvt dussin nya stridszoner och sedan kanske nya efter dessa? Så blir det kanske, men det är inte ett alternativ att still åse IS använda Syrien som en trygg bas varifrån de nästan utan konsekvens, kan slå till mot väst. Vad finns det då trots detta dystra scenario att vinna på att slå ut IS i Raqqah?

 

Vikten av att spräcka ballongen!

Det som är IS styrka också är dess svaghet. IS har byggt upp en bild av organisation som den slutgiltiga jihadrörelsen, vars kalifat inom ett antal år kommer inta Rom och Paris. Denna illusionen har uppenbarligen en stor lockelse på unga frustrerade muslimska män som har svårt att pussla ihop sitt kulturella mindervärdeskomplex som blir realiteten av västs dominans och rikedom med den idé de har om islam som en överlägsen civilisation. Men en sådan illusion gör IS sårbart på ett sätt som många andra islamistiska jihadorganisationer inte är. Dessa bara gnetar på mot ett avlägset mål. IS däremot utlovar snabba resultat utefter en redan fastslagen tidsplan då de ska dominera stora delar av världen. Om västmakterna driver IS från Syrien så slår man hål på ballongen. Man krossar myten! Man visar att denna tidslinje aldrig kommer att följas och att IS är en bluff. Då sinar troligen också ganska snabbt strömmen av frivilliga. Om inte denna ballong spräcks så kommer IS bara fortsätta att sprida sig och attrahera allt fler nya jihadrekryter.

Vid en intervention av västerländska styrkor i Syrien skulle vi ställas inför ett gerillakrig liknande det som USA stod inför i Irak 2003. Hur ska väst då gå tillväga för att undvika ett långdraget och blodigt engagemang? Det finns dock sätt att undvika detta. De punkter jag tar upp nedan kan leda fram till ett framgångsrikt neutraliserande av IS närvaro i Syrien och Irak. Men lite vind i seglen så finns det en möjlighet att både IS och resterna av al-Qaida blir ordentligt marginaliserade i Sinais eller Jemens bergsregioner. Utan Syrien så blir det troligen mycket svårare för IS att locka nya rekryter och kanske tynar de bort när blivande jihadister ser att västmakterna inte alls mötte sin undergång i Dabiq?

 

1) Lämna över snabbt

I Irak 2003, utraderade USA stora delar av statsapparaten och demonterade armén. Man tog exempel från Tyskland 1945 då nazistpartiet upplöstes och nazister tvingades bort från makten och Wehrmacht upplöstes. Vad man inte förstod var att medan Tyskland var en homogen stat som kunde klara av en re-boot, så föll Irak ner i kaos innan en ny balans kunde finnas. Iraks multikulturella konflikter hölls nere av just denna statsapparat. Om väst går in i Syrien så måste det ske efter en kompromissöverenskommelse med Assads styre, YPG och de delar av den jihadistiska oppositionen som det går att föra samtal med. Dessa styrkor måste gemensamt gå in och ta kontrollen över det territorium som befrias från IS och al-Qaidas Nusra. Samma sak gäller i Irak där en intervenerande styrka skulle lämna över kontrollen till landets regering och peshmergastyrkorna.

IS:s högsta önskan är att dra in väst i ett långdraget gerilla- och terrorkrig i Syrien. De hänvisar, som sades ovan, till undergångsprofetior som säger att ”romarna” ska möta sin undergång i staden Dabiq i nordvästra Syrien. Inte minst därför är det viktigt att inte ge dem detta. Om väst ska slå ut IS så ska alla förhållanden efter kriget vara ordnade redan innan och en fredsuppgörelse med alla andra element, förutom al-Nusra, involverade finnas på plats.

 

2) Strypa det externa stödet för IS

Västmakterna måste upphöra med sitt erbarmerliga krypande inför oljestaterna runt Gulfen. Detta är påtagligt på punkt efter punkt, från Saudi i FN kommission för mänskliga rättigheter till vår egen Wallströms pudel inför Saudi nyligen.Väst fruktar en ny oljekris som skulle drabba Europas skakiga ekonomi hårt. Vad man glömmer är att det ekonomiska beroendet går åt båda hållen. Gulfstaterna har investerat enorma summor i väst sedan den förra oljekrisen och de vill inte se sina tillgångar gå förlorade.

Västmakterna måste inse att deras sakta glidning mot irrelevans på den världspolitiska scenen är tätt knutet till dess bristande vilja att stå på sig. De senaste åren kan man se att USA har låtit sig (miss)ledas av sin regionala allierade Saudiarabien i regionen, istället för att själva visa vägen. Många av USA:s misstag i regionen, som den naiva hanteringen av islamister som redskap för en politik som egentligen bara gynnar Saudiarabien, kan härleds till denna giftiga relation. USA måste vakna upp ur denna farliga slummer och visa familjen Saud och dess wahhabitiska imamer var skåpet ska stå. USA måste alltså genom påtryckningar på Saudi och Qatar sätt stopp för flödet av pengar till jihadisterna i Syrien. Det är ett känt faktum att privata donationer från Gulfen letar sig ända ner i IS och Nusras fickor. På samma sätt finansierade intressen i dessa, med USA allierade länderna, det sunnimuslimska upproret mot USA under kriget i Irak.

 

3) Ta bort de uppenbara grunderna för sunni-arabiskt missnöje i Irak och Syrien

IS styrka i Irak är avhängigt det faktum att shia-araberna konsekvent har diskriminerat sunni-araberna sedan de fick en majoritet under de första valen efter Iraks befrielse från Saddams styre. Decennier av diskriminering av shias skulle nu revancheras. Hämnd är dock ingen bra sätt att vinna freden. Det var erfarenheten som Europa fick betala ett dyrt pris för i Versailles efter VK I. Detta hade vi kunnat lära ut, om USA inte hade fört en postkolonial policy som byggt på tanken att vi inte ska lägga oss i det lokala styrelseskicket. Invadera går tydligen bra. Slå vakt om att naturtillgångar finns tillgängliga för den globala marknaden, med amerikanska möjligheter till business säkerställda, det går tydligen också bra, men inte att ha en synpunkt på hur landet styrs. Där är det tydligen hands off numera. Problemet här var inte för mycket väst, utan för lite. Den irakiska författningen var den enkla och, ska man säga renodlade, typ som passar homogena nationalstater i Västeuropa. Exilirakier fick själva skriva den och trodde kanske att den skulle passa bra även i Irak. Den innehöll inga balanserande instrument som, ironiskt nog, den amerikanska innehåller och som de med fördel hade kunnat föra in.

Inget sätt att balansera den permanenta shia majoriteten, som uppkommer med anledning av att de utgör 55-60 % av befolkningen och nästan uteslutande röstar på partier som profilerar sig som shia, fanns i den irakiska författningen. Till exempel hade man kunnat införa en senat där de tre stora befolkningsgrupperna, shia, sunni och kurder har lika andelar, som har samma funktion som den amerikanska senaten som syftar till att säkerställa de små delstaternas inflytande i landets styre. Detta hade kunnat balansera shia-arabernas maktfullkomliga utnyttjande av sin permanenta majoritet.

Givetvis måste det auktoritära styret i Syrien upphöra, men för att punkt 1 ovan ska fungera så måste detta ske i samförstånd med Assad. Den model som jag skulle kunna tänka mig skulle kunna fungera för Syrien är en Schweizisk kanton-modell med en hög grad av självstyre, som skulle kunna garantera tryggheten för minoriteterna och en hög grad av medinflytande i politiken för grupper som bara lokalt är starkt representerade, såsom alawiterna, druserna och de kristna grupperna. Det är ett genomgående problem i Mellanöstern att minoriteternas rättigheter inte respekteras. Därför behövs i en övergångsfas, på ca 50-100 år, på vägen mot modernisering skydd för dessa minoriteter. Den onda cirkeln måste brytas. Förtryck kan inte tillåtas som en hämnd för tidigare förtryck. Under denna övergångsfas måste var lands författning specialsys för att passa den lokala situationen. Med tiden, med tilltagande sekularisering, (ja den kommer till Mellanöstern också så småningom) så kommer folks beslut om vilka politiska partier de ska rösta på tas på grundval av vardagliga frågor som skatt, samhällsservice och näringslivspolitik, istället för på grundval av vilken religiös eller etnisk profil partierna har, så som är fallet nu.

Om sunni-arabernas missnöje i Irak och Syrien undanröjs på detta sättet så försvinner också mycket av det lokala stödet för IS i regionen. Fanatikerna blir givetvis kvar, men om man torkar ut dammen så får fiskarna ligga där och sprattla. Detta var strategin i Anbar under ”the surge” som drev ut al-Qaida ur dess starkaste fäste innan USA drog sig ur. Att Iraks shiastyre sedan gjorde det värsta möjliga av situationen, som jag skriver ovan, är en annan sak. Det var som sagt, ett fall av för lite väst, inte för mycket.

Annonser

USA kan inte finna sin roll i religionskrigens Mellanöstern

USA är en supermakt som har tappat fotfästet i Mellanöstern. Landet deltager just nu på båda sidor i ett omfattande regionalt krig mellan å ena sidan ett block av sunniaktörer och å andra sidan ett block av shiaaktörer. I denna nya politiska situation har USA inga allierade. Istället för att dra sig ur eller gå sin egen väg, så famlar landets ledare fram i mörkret utan en strategi som är anpassad till situationen. Det har uppenbarligen inte alltid varit så här. När USA trädde in på Mellanösterns politiska arena på 50-talet, så såg spelplanen helt annorlunda ut och USA:s roll var tydlig.

Arabsocialister mot rojalister

Sekterismen var inte den brinnande frågan i det politiska livet under det kalla kriget. Istället drogs, under perioden mellan 50-talet och 70-talet, den avgörande konfliktlinjen mellan de gamla autokratiska rojalistiska regimerna och de nya arab-socialistiska regimerna som i snabb takt under 50-talet kastade ut kungar och tog makten i Egypten, Irak och Syrien. I detta politiska landskap var det inte svårt för USA att finna sin roll som beskyddaren av den rojalistiska fraktionen, bestående av Saudiarabien, Gulfstaterna, Jordanien, Marocko, Iran och Pakistan. Beskyddet av oljeresurserna runt gulfen var av essentiell betydelse för västvärldens ekonomiska stabilitet. USA deklarerade att ett Sovjetiskt angrepp mot gulfen genom Iran skulle utgöra casus belli länderna emellan. Så långt gick det ju aldrig, men det sovjetiska intresset av att kontrollera samma oljeresurser var en påtaglig faktor under den del av det regionalt heta ”kalla kriget” som utspelade sig i Mellanöstern. Egypten, Syrien och Irak var allierade till Sovjetunionen, men de var aldrig varken lojala eller delade sovjeternas syn på hur samhället skulle struktureras. De hävdade alla, särskilt Irak, med bestämdhet sin rätt till en oberoende policy. Detta kan illustreras av att regimerna i alla staterna förföljde sina inhemska kommunistpartier, vilka var lojala mot Moskva.

Krigen mot Israel som kan tyckas vara skilda från denna ekvation var i själva verket en djupt integrerad del av detta skeende. Även om USA stöttade Israel av ideologiska skäl, så var man medvetna om att om de arab-socialistiska regimerna hade lyckats med att krossa Israel så hade Sovjets och dessa allierades position i regionen ha blivit oerhört mycket starkare. Israel utgjorde indirekt den första försvarsvallen för de rojalistiska regimerna. Utan Israel hade dessa aldrig kunnat stå emot detta nordliga arab-socialistiska triumviratets arméer vid ett eventuellt angrepp och då hade troligen ett tredje världskrig blivit ett faktum.

Angreppen mot Israel var den huvudsakliga metoden för att samla stöd i den arabiska världen. De arab socialistiska regimernas legitimitet var så pass tätt knutet till denna kamp att de upprepade misslyckandena i krigen -67 och -73 var helt avgörande för dessa regimers de-legitimering på den arabiska gatan. De rojalistiska regimerna var dock först med att söka legitimitet genom att deltaga i denna kamp. Kriget 1948-49 var dessa regimers krig och misslyckandet i detta försök att krossa den judiska staten var det som de-legitimerade dem och banade vägen för arabsocialisterna som senare skulle trampa på samma mina. Israel har på så vis genom sitt motstånd indirekt agerat ”kingmaker” i regionen. Vi får se om mönstret upprepar sig när det gäller islamisterna? Efterhand som de rojalistiska regimerna insåg att det var Israel först och dem sedan, för arabsocialisterna, så trappade de ner sitt deltagande till avståndstagande och ekonomisk krigföring. Jordanien som var den enda rojalistiska makt som deltog i egentlig mening, i sexdagarskriget, vägrade deltaga i Yom Kippur angreppet. Det kriget hade förgåtts av en uppgörelse med det arabsocialistiska PLO innanför landets egna gränser, känt som ”Svarta September” 1970, som också ledde till ett kort men intensivt gränskrig med Syrien.

Krigen mellan de rojalistiska regimerna och de arabsocialistiska dito var inte lika frekventa som de med Israel men det som utspelade sig i Jemen var blodigare än alla dessa tillsammans. Jemen är intressant då utvecklingen i landet fungerar som en spegel för utvecklingen i regionen i stort. inbördeskriget i Jemen (1962-70) föranleddes av att arabsocialistiska officerare med stöd av Egypten kastade ut en shiamuslimsk imam-dynasti som kom att stöttas av Saudiarabien. Samma huthis som Saudi flög in över landets norra gräns för att bomba i våras, flög man in för att stödja på 60-talet mot de sunnimuslimer man nu är allierade med. Då var frågan sunni-shia av liten betydelse i politiken. Nu är den värd allt!

Kriget var egentligen en kraftmätning mellan Egyptens och Saudis respektive livsåskådningar och i och med denna var klyftan inom arabvärlden nu avgrundsdjup. Det arabsocialistiska försöket att ta över arabvärlden tog dock som sagt slut efter Yom Kippur-kriget då Egyptens Sadat 1978 skrev på fredsavtalet med Israel och bytte läger till USA-alliansen. Israels motstånd kröntes med en effektiv diplomatisk insatts av USA som därmed säkrade Israels existens och gjorde slut det sovjetiska försöket att få inflytande i Mellanöstern.

En ny verklighet

I svallvågorna av att arabsocialisterna abdikerade från scenen trädde de religiösa fundamentalisterna fram på allvar i Iran och sedan även i sunnivärlden. Framöver skulle alla frågor formuleras utefter denna återtagna sekteristiska identitet. Syrien under Assad Sr. gled mycket snabbt in i shialägret i början av 80-talet och bildade allians med Iran, medan Saddams Irak försökte balansera i denna nya verklighet under ett decennium som präglades av alliansernas omkastande. Utan att helt kapa banden med sin gamla socialistiska vapenleverantör till norr så ville Saddam skapa nya band till västländerna för att diversifiera sin leverantörbild. Kriget mot Iran målades upp som ett krig mellan sunni och shia, eller som han formulerade det mot ”det gamla Persiska hotet”, men regimerna runt Gulfen visste vad han menade då de alla monarkier stod hotade av mullornas revolution. Inte minst med tanke på de stora shiamuslimska minoriteterna runt Gulfen. De sunniledda monarkierna runt Gulfen anpassade i enlighet med detta sin retorik och sin politik. För att kontra hotet från Ayatollans folkliga revolution så identifierade man sig allt mer som sunni eller wahhabi-sunni för att genom denna nya konfliktlinje ge sig legitimiteten att tala för sunni-araberna mot det shiamuslimska persiska hotet. I spåret av detta kan vi se den religiösa offensiv som wahhabismen i Saudiarabien har genomfört runt om i världen där muslimer bor. Pakistan blev en av de främsta måltavlorna under Afghanistankriget och vips var Talibanrörelsen född. Stora ansträngningar har också riktats mot sydöstasien, vilket man nu kan se effekterna av i till ex Malaysia och i form av Moskébygge i väst där wahhabistiska predikanter har hetsat mot väst vilket har lagt grunden för stödet till IS.

Revolutionen i Iran blir startskottet för förvirringens tid! USA såg sin chans att kapa åt sig ännu en f.d. Sovjet-allierad i Irak och stöttade Saddam således nästan reservationslöst i hans grymma krig mot Iran. Saddam som förespeglade gulfmonarkierna att han nu var på deras sida i religionskrigens nya tid bar dock ännu på tankemönstren från den tidigare konflikten mellan rojalister och socialister. När Iran-Irak krigets dyra räkning skulle betalas ville Saddam inte ta fram plånboken. Gulfstaterna skulle givetvis efterskänka vad de hade lånat ut. Saddams tankar var fylld av den gamla antagonismen mellan det fattiga centrala Mellanöstern och det rika rojalistiska Gulfen. Det var deras olja regimerna i norr hela tiden hade varit ute efter. När de nu inte ville betala för Saddams påtvingade beskydd så skulle han utkräva den efterlängtade socialistiska revanschen. USA:s ambassadör i Irak förstod inte denna konflikt när hon deklarerade att det var en inom-arabisk affär, som om Irak och Kuwait/Saudi nu var allierade och de gamla konfliktlinjerna var som bortblåsta i sanden. Istället vände Saddam den nya ordning som USA trodde sig se upp och ner när han angrep Kuwait och Saudiarabien och uppfyllde därmed en decennier gammal arabsocialistisk dröm.

Vilsna supermakter

Sovjetunionen var lika vilset som USA under 80-talet. Greppet om Irak blev allt lösare samtidigt som möjligheten att fånga in Iran uppenbarade sig efter revolutionen. Men Irans mullor, som under revolutionens förstadium hade samarbetat med kommunisterna, visa de föga intresse av ett sådant arrangemang med Sovjet som man såg som den sekulära ”lilla satan” (efter USA som var den ”stora satan”). Likväl hjälpte Sovjet genom Nordkorea och Syrien Iran med vapen och ammunition i hopp om att balansera ett Irak som allt mer sneglade mot väst och för att hålla dörrarna öppna. Mot slutet av kriget lutade sig Irak likväl mot Sovjet och fick leveranser av stora mängder stridsvagnar och flygplan som gjorde att de kunde stå emot Irans slutoffensiver. Efter Saddams fall har den ryska policyn varit att åter fokusera på Iran, och nu med större framgång. Ryssland har till skillnad från USA funnit en konsekvent linje i Mellanöstern som man håller sig till. I kampen mellan shia och sunni så ställer man sig numera uteslutande på shiablockets sida. Detta gör man huvudsakligen för att det är sunnis och inte shias som utgör ett hot mot den inre stabiliteten hemma i Ryssland. Saudiarabien och andra Gulfstater stöttar sunni-jihadister i Kaukasus. Att stödja dessa motkrafter, i form av Iran och Assads Syrien, är geopolitiskt sunt förnuft.

USA däremot har inte landat i en vettig politik. Under 80-talet stöttade man, som är bekant, jihadister i Afghanistan i tron att de var harmlösa. Man tänkte att dessa gudskrigare var lite grand som de själva var, balanserat religiösa motståndare till det sekulära röda imperiet. På samma sätt fortsatte det i Bosnien och på andra platser under 90-talet ända fram till 9/11. Här trodde man att USA skulle vakna upp och förstå vad det var man gjorde? Men, nej, man levde kvar i 50- till 70-talens världsbild som dikterade att det fanns en arabisk nation, eller till och med en irakisk eller en syrisk nation och att religionen var ett redskap som andra att bruka i regionen istället för den kommande och återuppvaknande stora källan till identitet i regionen. Därför trodde man att sunnis och shias skulle kunna komma överens inom ramarna för ett demokratiskt system i det befriade Irak 2003. Dom var ju alla irakier, eller hur? Man förstod inte att begreppet ”irakier” var en fullständigt artificiell konstruktion och man nu hade öppnat historiens krafter på vid gavel. Till USA:s försvar ska dock sägas, och det är inte många som vågar (alt. vill) säga detta idag, att detta var en ofrånkomlig utveckling på sikt som amerikanerna bara påskyndade. Dessa krafter hade redan väckts till liv igen i och med revolutionen 1979 och hela regionen var från och med denna punkt en en veritabel krutdurk. Inbördeskriget i Libanon, shiaupproret mot Saddam 1991 och sunniupproret mot Assad i början av 80-talet är exempel på hur det puttrade i grytan.

Vad gör USA idag?

Amerikanerna har varit ovanligt senfärdiga i att greppa den nya verkligheten i regionen. I Irak gjorde man inga försök att genomdriva en författning som skulle ha kunnat balanserat shia-majoritetens grepp om samhället. Istället släppte man bara tyglarna och hoppades på det bästa utfallet. Givetvis blev det det värsta möjliga då en majoritetsbefolkning som har förtryckts i decennier inte är benägen att begränsa sig självt. Under den arabiska våren stöttade man friskt alla krafter som gjorde uppror utan en tanke på att det oftast handlade om radikala islamister, där många hade gedigna rötterna i jihadgrupperingar, såsom de wahhabitiska idrissarvtagarna från Cyrenaica och efterföljarna till brödraskapets upprorsmän mot Assad på 80-talet i Syrien. Moraliskt var det rätt att skydda de civila i Libyen, men det var inte rätt att bara bomba och sedan låta korten falla som ville. Läxan lärdes inte inför engagemanget i Syrien. Vapen som skulle gå till s.k. moderata krafter såldes vidare till al-Quaida och ISIS och krigare som utbildats i tron att de var detsamma gick över till dessa grupper.

Nu har detta gått upp för USA:s ledarskap, men blir det ändring? Icke! IS offensiv in i Irak blev en magnifik chock för alla, vilket i och för sig har fått USA att upphöra med allt prat om att bomba Assads regim, men likväl så har man fortsatt sina ansträngningar för att stärka de krafter som man fortfarande tror är moderata i Syrien. Det trots att detta ytterligare försvagar Assad som är den enda kraften som kan bekämpa IS söderifrån och är det enda som står mellan IS och landets minoriteter och resterande kulturskatter (Damaskus, Palmyra etc). Man tror sig rädda de civila med den ena handen och dödar dem med den andra.

Ännu värre blir det om man betraktar det regionala krig som rasar i Mellanöstern som en helhet. USA deltager på båda sidorna i detta krig mellan sunnis och shias utan att, tillsynes, förstå att det är delarna av en helhet. I Irak strider man med shiasidan och Iran mot den sunnimuslimska krafterna. Samtidigt hjälper man tillsammans med Saudi sunnis i Jemen och bombar samma shias som även de är stöttade av Iran. Det är orimligt att tro att de tre krigen inte är kopplade till varandra.

Det finns flera cirkulerande förklaringar till att USA agerar på detta sättet. Det finns konspirationsteorier som antyder att USA är intresserat av fullständigt kaos för att kunna exportera vapen, destabilisera eventuella motkrafter i regionen (petrodollar-teorin) för att sedan kunna svepa in för att bygga upp igen och forma om efter eget hjärta. Problemet med detta resonemang är att man har redan bränt en förmögenhet på att kunna forma om, även om det nu misslyckades till stor del, och ordningen i Irak ÄR ändå USA:s skapelse. Varför skulle man nu vilja störta denna?

Nej, mer troligt är som jag ser det att USA inte kan göra det lika lätt för sig som Ryssland därför att USA är sedan andra världskrigets slut det globala systemets väktare. Den ordning som existerar idag är USA:s ordning. Man försöker sköta och hantera detta system, trycka ner utmanade s.k. ”skurkstater” som Saddams Irak, se till att det globala kapitalistiska systemets nödvändiga funktioner är på plats såsom tillgången till råvaror och varför inte i processen tilta spelbordet till sin egen förmån och försöka tjäna en slant. Detta är utgångspunkten som gör att USA hyllas av de som vill ha ett stabilt globalt system men samtidigt kritiseras av dem som tycker att det blir för mycket av tiltande och egenintresse.

USA kan inte i ljuset av detta helt enkelt välja en sida i konflikten. Systemet är för invecklat för ett så enkelt ställningstagande. Under kalla kriget då sidorna ordnades utefter ideologi var uppdelningarna högst tillfälliga. Egypten bytte sida efter att de insett socialismens brister. Idag är konfliktlinjen permanent. Det är med andra ord svårare för USA att bara ta ställning för sunnisidan såsom Saudi säkerligen vill att de gör. Ryssland som är en outsider, som försöker påverka systemet utifrån, kan kapa åt sig en del av kakan och kontrollen, kan utan att ta ansvar för helheten ta ställning för en sida. ”Polisen” USA måste dock försöka upprätthålla ordningen på gatan. USA ser troligen sin roll i att benhårt försöka upprätthålla de legitima regeringarna, oavsett om dessa är sunnitiska i Jemen eller shittiska i Irak. Systemets integritet är det viktigaste enligt denna strategi. Krocken med verkligheten blir dock mycket svår.

Politiskt korrekt utrikespolitik

Sedan har vi ”elefanterna i rummet” som många inte tycks kunna se. Nämligen att de starka islamistiska krafterna i Mellanöstern inte vill ha demokrati. Att islam är den världsreligion som gör mest hårdnackat motstånd mot modernismens och demokratins inträde. Att det finns en mycket låg känsla av kollektivt ansvar för staten och nationen i regionen, huvudsakligen för att det inte finns någon nation i egentlig mening och för att staten oftast inrymmer en serie trätande folkningsgrupper. Den som nyligen har varit förtryckt och kommer till makten vill bara förtrycka och sko sig i sin tur. Vägen till modern liberal demokrati och välfungerande samhällen i Mellanöstern är mycket mycket lång.

Varför insisterar USA då på att stödja MB:s stridande grupper i Syrien och varför insisterade Obama på att backa upp Mursis styre i Egypten? Svaret är dessa politiskt korrekta vanföreställningar om vad islamisterna är och vad de vill göra i regionen, som till stor del kommer från aktivister från vänsterkanten och islamistiska infiltratörer som finns djupt in i regeringsapparaten, CIA mfl. Det har förekommit vid ett flertal tillfällen att tidigare högt uppsatta rådgivare i USA har avslöjats med att stödja terrorism eller ingå i sådana organisationer. Att de ofta tillhör MB är ingenting som man ens försöker dölja. Samma sak pågår i vårt eget land i form av Mehmet Kaplan mfl som försöker inifrån vrida vår verklighetsuppfattning till den grad att vi inte kan fatta vettiga beslut längre. Likställande av finlandsfrivilliga och terrorister är exempel på detta. Folkhemsislamister deklarerar prof. Hjärpe. ”Dom är som våra socialdemokrater!” Visst, om man med detta menar att man kan jämställa MB:s vidareförsäljning av vapen till vår tids nazister i IS med det socialdemokratiska Aftonbladets uttalade stöd för Nazityskland? Då är jag med på resonemanget.

Faktum är i summering att det västerländska ställningstagandet för islamisterna i Mellanöstern är en produkt av våra inavlade politiskt korrekta universitet och medier som har skapat en politisk värld som har fullständigt tappat greppet om verkligheten.

Vad bör USA göra nu?

Iran är en ”skurkstat” såsom de arabsocialistiska regimerna var då den är icke-demokratisk och således illegitim. Men när Iran går in och stöttar USA:s skyddsling Irak så blir det hela väldigt komplicerat. Assad är detsamma, men vad göra när han strider mot det värsta mördargäng som har setts på 70 år? Kalla krigets blockpolitik är inte tillämplig längre då gränserna suddas ut till gråzoner samtidigt som USA:s polisroll visar sig vara otillräcklig. Ska USA då helt enkelt abdikera sin roll i regionen, då det inte längre finns några riktiga allierade där, utan bara två trätande sidor som båda hatar väst? Ställningstagandena från de shia-miliser som numera utgör ryggraden i Iraks väpnade styrkor är talande. De sträcker sig från ”Hatar USA, men accepterar att USA bombar IS” till ”Hatar USA och vill inte ens att USA bombar våra fiender”. Vad finns det då kvar för USA att göra i ett sådant land?

USA bör inse att landet inte kan påverka så att det blir ett gynnsamt utfall av alla konflikter. Det finns inte alltid en god sida, hur mycket man än har behovet av att måla upp en sådan. Allt stöd till oppositionen i Syrien leder i förlängningen till att IS kan massakrera minoriteterna och demolera kulturskatter. Det som redan har hänt, får USA ta på sig en del av ansvaret för med anledning av de vapenleveranser som man har genomfört. Man bör istället verka för en fredsöverenskommelse mellan MB och Assad i Syrien så att de som vill kan koncentrera sig på att bekämpa IS. En lösning för Syrien vore bildandet av kantoner efter schweizisk modell, kombinerat med en svag centralmakt.

Även Irak bör få en ny författning, som förmår att balansera den stora shia-majoriteten. Jag skrev om detta redan 2006. USA bör ställa en ny författning som ett krav för att hjälpa till att stoppa IS. Framväxten av stödet för IS bland sunnimuslimerna i norra Irak kan huvudsakligen skyllas shias missbruk av sin permanenta majoritetsposition. Om detta inte faller väl ut så bör man istället verka för en uppdelning av Irak i dess tre naturliga beståndsdelar. Det var uppenbarligen ett misstag av USA att tro att shias inte skulle missbruka sin position. Nu finns chansen att göra om, göra rätt. Kanske behöver USA återgå till det idealistiska sinnelaget som Woodrow Wilson hade när han deklarerade i Versailles att alla folkgrupper som ville styra sig själva skulle få göra detta. Visst, det ritar om en del kartor och det kanske inte är den naturliga reflexen för en stat som ser sig som bevararen av den globala ordningen, men det ser ut att vara det som behövs just nu i Mellanöstern just för att återställa ordning och reda. Trätande folkgrupper som separeras lyfts i alla fall ut ur det eviga blodfejdmönstret och får tid att låta såren läkas. Där har vi ytterligare en produkt av den politiskt korrekta världsbilden som påverkar politiken. Om det inte hade varit för den ideologiska besattheten vid att alla multikulturella samhällen till varje pris skulle hållas ihop så hade vi troligen sluppit IS offensiven in i norra Irak och medföljande försök till folkmord på minoriteterna. Vi hade kunnat låta befolkningarna i Bosnien få ”closure” och finna sig tillrätta innanför nya statsgränser och kunna se framtiden emot med tillförsikt istället för det nuvarande infekterade tillståndet i väntan på nästa runda.

Framförallt bör USA inte låta sig förminskas till en bricka i det stora kriget i regionen, som används än av sunnis och än av shias. De måste genomskåda detta mönster. Man kan inte samarbeta med en stat i en konflikt som underminerar ordningen i en annan. Man måste helt enkelt så på sig och lära sig ställa krav. Under främst Obama så har USA förvandlats enkom till ”the good cop”, vilket tyvärr också leder till att man villigt låter sig förledas. I Mellanöstern respekterar man bara styrka. Just nu uppvisar amerikanerna inget av detta. Varken viljan att genomdriva nödvändiga reformer vad gäller statsskick eller viljan att diktera för sina allierade vad som gäller. Eller ens viljan att bilda sig en egen uppfattning baserad i västerländska värderingar. Om man inte kan detta, så är det kanske dags att abdikera sin position, att dra sig ur regionen?

Vem ska nu klandras för våldet i Irak?

Det senaste året har våldet i Irak allt mer intensifierats. Huvudsakligen handlar det om att sunnimuslimska terrorister angriper den shiamuslimska majoriteten. De gör detta till stor del på grund av att de numera har förlorat allt inflytande över samhällets utveckling. USA fick efter landets invasion av landet 2003 bära hundhuvudet för det våld som blossade upp mellan landets religiösa grupper. Idag rapporteras det inte mer än via notiser om detta våld och det debatteras än mindre. Kan det ha att göra med att ingen längre kan skylla på USA? Det blir på något sätt mindre intressant att böka runt i den smutsen då.

Misstag begicks, såsom att militären och stora delar av byråkratin upplöstes efter invasionen för att den ansågs vara lojal med Saddam som då var på flykt. De kristna som, under de första åren efter Saddams fall, utsattes för etnisk rensning skulle ha skyddats bättre.

Likväl så var majoriteten av dödsfallen som var resultat av våldshandlingar under åren efter regimskiftet en konsekvens av våld mellan de religiösa grupperna och inte ett resultat av strider mellan de amerikanska styrkorna och motståndsmän. Nu trappas våldet upp igen och amerikanerna är långt borta. Vem ska man skylla på nu? Landet styrs numera av irakier, all administration finns på plats och militären är uppbyggd igen. Vardagen börjar återvända.

Hade USA ett ansvar för det etniska våldet i Irak efter invasionen? På ett sätt hade man det. När man invaderar ett land och avsätter regimen där så blir man ansvarig för vad som händer i landet. Detta är ofrånkomligt. Men samtidigt kan man inte och bör inte ansvarsbefria irakierna för det våld de utövade mot varandra. De som ansåg att även detta inom-irakiska våld helt och hållet var en konsekvens av amerikanernas närvaro och den inledningsvis fallerande statsapparaten får tänka om nu. Detta sunni-shia våld är detsamma som riskerar att blossa upp i alla stater där de två trosriktningarna delar land; Syrien, Libanon, Pakistan etc.

När sunnis dödar shias på löpande band ännu idag, är USA fortfarande ansvarigt då? Man kan ju hävda att USA släppte anden ur flaskan. Men säger man samtidigt då att det var rätt väg för landet att förbli en diktatur? Att det var enda sättet att hålla folkgrupperna ifrån varandra? Frihet och demokrati är det närmaste vi kommer ett politiskt system som tillfredsställer människans vitala behov. Ett system som möjliggör vårt människliga behov av att leva med integritet och självrespekt. Ska vi inte sträva efter detta för alla?

Ska vi se det som att det är demokratins fel och den part som implementerar den, att två religiösa grupper inte kan leva sida vid sida, eller ska vi placera skulden där den hör hemma? Som sagt, vissa hävdar att vi skulle låta alla länderna i regionen förbli under hårda diktaturer så att det enda våldet mot en etnisk grupp utfördes av landets diktator och på så vis ett visst mått av stabilitet hade säkerställts, men den cynismen ställer inte jag upp på!

Istället får vi acceptera de förutsättningar som finns och arbeta för att religionens påverkan på människan ska minska och som en funktion av detta de konflikter och det förtryck som emanerar därifrån. Fram tills dess bör, som jag skrev 2006, anpassade konstitutioner skapas för de länder där de etniska minoriteterna diskrimineras. Särskilda spärrar som hindrar en etnisk majoritet att utöva en nästan permanent tyranni över minoriteterna via valbåsen bör inrättas. Läs artikeln ”Iraks författning destabiliserar landet!” för en närmare förklaring av de alternativ som finns till buds.

%d bloggare gillar detta: