Journalisten Annegrethe Rasmussen skrev i Sydsvenskan 5 nov om hur många idag allt mer sluter sig samman i intressegemenskaper där de utbyter information internt och på så vis avskärmar sig från information som inte överensstämmer med deras världsbild. Hon hävdar att vi nu träder in i det ”post-faktiska” samhället, där ”fakta har mist sin mening”. Istället för att följa, som hon ser det, faktabaserade objektiva nyheter, så väljer många idag att söka sig till ”news with your views”.
Att vårt post-moderna samhälle blir allt mer post-faktiskt är ingen nyhet. Från universitet till lågstadieskolor, inom medias rapportering och regeringars policy, förekommer allt mer utbildning, respektive rapportering och strategier som är baserade på en normativ idealbild, snarare än på faktabaserad verklighet. Detta kostar samhället oerhört i effektivitet och resurser. Rasmussen vill på något underligt vis vända på den kausala kedjan och befria mainstream media från sin roll i det skeendet och istället lägga skulden på den flora av bloggar och polemisk media som har växt fram i reaktion mot denna utveckling.
Objektivitet?
Trots att ordet inte nämns, så handlar hela artikeln om objektivitet. ”Fakta har mist sin mening”, hävdar Rasmussen. Objektivitet existerar dock bara som en normativ värdering. Som en faktisk verklighet är det en myt. Vi kan pressa oss själva att vara objektiva, att sträva mot detta mål, men vi kan aldrig helt nå dit. Det är en omöjlighet, då vi alla är präglade av våra erfarenheter, de personer vi har mött, de händelser vi har upplevt, vår sociala bakgrund osv. Enda sättet vi kan få en egentligt objektiv nyhetsrapportering är om vi antingen lät en artificiell intelligens sköta denna, eller om vi klonade en person till vuxet tillstånd och lät henne samma dag sätta sig och skriva sin artikel.
Att folk har ”tillgång till helt olika faktaunderlag” är ingen nyhet. Det är en realitet baserad på fysiska begränsningar. Människor kan inte ta in all den information som finns till hands. Således får vi välja vilka fakta vi ska beakta. Vidare väljer vi vilket moraliskt värde vi vill tillskriva den fakta som de flesta av oss får tillgång till. Detta val ligger till stor del bakom den ideologiska klyftan och hur två personer kan se på samma situation och värdera den fakta som finns på två helt olika sätt. Denna mänskliga subjektiva värdering av situationer kommer vi aldrig ifrån. Att representanter för media, rättsväsendet och utbildningssystemen gång på gång påvisar existensen av denna subjektivitet genom sina handlingar ska såldes inte förvåna. Många professorer såsom Jan Hjärpe och Matias Gardell förvandlar själva idén om vetenskaplig objektivitet till ett skämt.
Sten i glashus!
Rasmussen deklarerar att folk allt mer slutar att lyssna på statlig public service media och de stora tidningarna, som underförstått har stått för en objektiv faktabaserad verklighetsberskrivning och som dessutom utmanar oss att tänka. Hon beklagar en tid som dominerades av ”partitidningar” och att vi nu är på väg mot någonting ännu värre. Det slår mig att Rasmussen i sin centrala problemformulering beskriver en hotbild som i själva verket är påminner om hennes egen verklighet. Hon vidhåller att den värld som hon verkar i är objektiv, medan det hon själv framför är uttryck för subjektivitet, vilket jag ska visa längre ner.
Finns det många kvar som fortfarande tror på att public service-media är objektiv, eller ens försöker vara det i en normativ mening? Är det inte ganska uppenbart att SVT och SR har en agenda. Det är ett länge etablerat faktum, via enkäter bland dem själva, att ca 70 % av journalisterna hör till vänsterblocket. De som anger sig vara höger är ofta socialliberaler. Inte många kvar som företräder klassiska högervärderingar. Ska vi verkligen tro att, baserat på ovan resonemang om objektivitetens natur, att dessa uttalat politiserade personer ska kunna förmedla nyheterna på ett onyanserat sätt eller att de ska välja fakta som ger en heltäckande bild? Det vore att begära för mycket. Vi är alla subjektiva och den typ av professionalism som förmår en person att vara så pass ärlig mot sig själv att han verkligen försöker se på saker och ting nyanserat blir allt mer sällsynt.
Förloppet
Partitidningarna var i alla fall ärliga. Man visste vilken agenda som de hade och vilken världsbild de baserade sitt urval på. Svenska Dagbladet var överklassens tidning, DN medelkassens och arbetarklassen läste sina tidningar. I Storbritannien läser högern idag The Telegraph och vänstern läser The Guardian. Idag inbillar sig dock de två stora Stockholmstidningarna precis som public service att de företräder en objektiv sanning. Detta har varit en beklaglig utveckling, då den strider mot den mänskliga naturen och våra inneboende begränsningar. Det är beklagligt då det leder dem som inbillar sig att de är fullkomligt objektiva att betrakta sina subjektiva analyser av skeenden som objektiv fakta och de teorier som stödjer dessa slutsatser som absoluta sanningar. Detta skapar intolerans mot avvikare från dessa subjektiva slutsattser och i förlängningen intellektuellt förtryck från dem som sitter på kontrollen över media flödet.
Vårt samhälle har sedan länge dominerats av uppdelningen i höger och vänster, men en mångfald av andra frågor skapar skilda intressen bland befolkningen, gällande frågor som sekulärism kontra religion, nationalism kontra internationalism och vad gäller utrikespolitiska spörsmål såsom Israel-Palestina konflikten. Möjligheten är liten att traditionella media kan förmedla en balanserad, rent av neutral, bild av dessa frågor. Istället blir resultatet vinklade reportage, utrymme för ensidiga dokumentärer i SVT, såsom ”Gaza tårar” och ofta rena fall av illa dold opinionsbildning. Den mediabild svensken får sig till dels är dominerad av socialistiska och socialliberala intressen. De som förlorar mest på denna dominans är traditionellt marknadsliberala och värdekonservativa intressen. Problemet är inte bara att en begränsad tolkning av vårt samhälle och omvärlden framträder, utan att granskningen i regel huvudsakligen är riktad mot begränsade delar av samhället. (Fotnot 1) Utrikespolitiskt är det oftast Israel, men även USA som får stå som måltavla för den ensidiga och vinklade beskrivningen. (Fotnot 2)
Detta intellektuella förtryck från det social-liberala spektret av samhället är själva orsaken till att vi nu har fått en sådan omfattande diffusion av mediabilden. Rasmussen målar upp det hela som att de som inte längre lyssnar och litar på socialliberala medier inte längre vill lyssna på fakta. Istället är det så att folket inte längre vill tvångsmatas med dessa mediers subjektiva tolkning av världen. Det kanske blir en chock för socialliberaler som Rasmussen att deras subjektiva tolkningar faktiskt inte är objektiva sanningar.
Exemplen
I sin text nämner Rasmussen ett antal frågor där folk har en ”egen syn på världen” (hemska tanke) och har ”tillgång till helt olika faktaunderlag”. Rasmussen buntar ihop grupper som framför dåligt underbyggda åsikter om Aids, vaccinationer och tokiga konspirationsteorier, där jag instämmer med henne, med viktiga samhällsfrågor där det borde förekomma en fri och öppen debatt. Detta svepande sätt att bunta ihop allt som hon inte subjektivt instämmer med är att sätt att smutskasta hennes motståndare. Dessa är givetvis den politiska högern, framförallt i USA. De frågor som hon nämner är utlandsskulden (den amerikanska), vapenlagarna och klimatfrågan. Låt oss titta på dessa:
Utlandsskulden: Här är det svårt att få grepp om vad Rasmussen syftar på. Vad är det som är kontroversiellt med den frågan, som bara högern tycks vilja ta på allvar? Skulden är nu uppe i 16,4 biljoner dollar och räntorna på dessa kommer att sluka ¼ av budgeten om 8 år. Om det är någon part som har ett problem med att de har ”ett eget faktaunderlag”, underförstått felaktigt, så tycks det vara de socialliberala demokraterna som är faktahämmade i denna fråga.
Vapenlagarna: En av de klassiska frågorna för socialliberaler som vill dumförklara republikaner. Men är frågan verkligen så pass glasklar att det är rättfärdigt att förklara den socialliberala synen som fakta? Låt mig slänga lite grus i maskineriet. Tesen att liberala vapenlagar allena är att klandra för mängden våldsbrott i ett samhälle en aning spuriös. Andra variabler tycks väga tyngre, såsom sociala frågor. Andra fall visar att förekomsten våld inte är en funktion av variabeln, ”tillgång till lagliga vapen”. I Kanada finns det skjutvapen i var femte hushåll utan att det har resulterat i en väldigt hög mordfrekvens medelst skjutvapen. I Schweiz fram tills nyligen och i Sverige har under många decennier hundratusentals automatkarbiner och andra vapen förvarats i hemmen hos soldater utan att det har lett till våldsamheter, med undantag för ett fåtal fall. Samtidigt så ökar det dödliga våldet på platser där det inte finns god tillgång till skjutvapen, såsom i Londons förorter, där det istället används knivar. Det är inte vapen som dödar, det är människor. Det borde vara uppenbart om man inte hela tiden vill framföra en subjektiv tolkning av världen där omständigheterna ska klandras för varje handling som en människa utför.
Om sedan de som argumenterar för striktare vapenlagar tror att dessa lagar hindrar någon annan än laglydiga medborgare att skaffa vapen så behöver de bara resa till Sverige och se hur lätt det är för de kriminella att skaffa vapen i den undre världen idag. Om USA skulle införa striktare vapenlagar så skulle illegala vapen strömma över gränsen från Mexiko lika lätt som knark och invandrare gör idag.
Klimatdebatten: Rasmussen deklarerar att de som reser frågetecken gällande IPCC:s klimatprognoser intar en position i strid med uppenbara fakta. Men vad ska vi göra om uppmätta temperaturer de senaste 15 åren står i strid med IPCC:s modeller? Ignorera dessa fakta då de står i konflikt med den allsmäktiga ”sanningen”? Detta uppenbara problem med IPCC:s modeller väljer media och forskarna som ligger bakom modellerna oftast att ignorera. Detta i kombination med skandaler inom IPCC rörande fabricering av material har resulterat i en försämring av IPCC:s image. Detta är också den troligaste anledningen till att frågan aldrig kom upp under presidentvalskampanjen i USA. I våras gick forskaren och författaren James Lovelock, som har varit en av centralgestalterna i klimatförändringsrörelsen ut och sade att han hade överdrivit ordentligt i sina
varningar för katastrofala klimatförändringar, även efter att han visste att han hade haft fel. Han säger också att andra klimatdebattörer som Al Gore har använt överdrifter i sina böcker. Detta betyder inte att klimatet inte har förändrats under de senaste 200 åren. Frågorna är dock dessa två; är detta ett resultat av återkommande temperaturfluktuationer, möjligen en effekt av påverkan från solens skiftande nivåer av aktivitet och är dessa förändringar bara delvis, eller inte alls ett resultat av mänsklig påverkan? Vi som studerar historia är väl bekanta med att det har förekommit varierande kalla och varma perioder. Två exempel är varmperioden under högmedeltiden som resulterade i en jordbruksexpansion och kallperioden på 1600-talet som resulterade i att Stora och Lilla Bält frös över och Europa ofta drabbades av svår missväxt. I vilket fall, så finns det god grund för mer diskussion runt dessa frågor.
Intrycket jag får är att Rasmussen, precis som många aktiva inom public service och mainstream media, försöker framställa det som att deras slutsatser är de enda som har grund i fakta, medan de som går i polemik med dessa följaktligen tar avstånd från fakta. För dem har fakta ”mist sin mening”. Vad jag har visat ovan är att det absolut inte förhåller sig på det viset. Istället är ofta så att Rasmussen och andra post-modernister är de som i själva verket ignorerar fakta och hennes anklagelse kan på goda grunder vändas mot henne själv. Det värsta som kan hända vårt samhälle är att en enda intressegrupp får kontroll över möjligheterna att sprida såväl fakta som analyser och på så sätt underminerar det öppna och fria samtalet. Jag förstår att Rasmussen i sin villfarelse tror att hon är den som försvarar demokratin genom att se till att alla tänker i korrekta banor, men i själva verket så representerar hon det riktiga hotet mot nämnda demokrati genom att tvinga alla att tänka politiskt ”rätt” snarare än fritt och förbehållslöst och på så vis är det hon som vill att vi alla ska flyta med strömmen som ”döda fiskar”!
Noter:
(1) För att exemplifiera, den snäva granskningen, vill jag ta upp ett fall från valen i USA i november. I svenska tidningar har nämnts flera gånger att demokraten Elizabeth Warren har valts in till senaten, bl.a. i DN. Detta tycks vara en relativt obetydlig händelse, som man kan undra varför den når fram till svensk media. Svenska journalister har snappat upp att Warren är omgiven av kontroverser och har blivit en viktig figur för demokraterna, varför de slentrianmässigt förmedlar hennes valseger, men dessa vill de inte förmedla till sina läsare vari denna kontrovers består och varför de nämner henne över huvudtaget, trots att det i högsta grad är relevant för förståelsen av hennes betydelse. Elisabeth Warren, har det avslöjats av granskande högermedia, har uppgivit falska uppgifter när hon sökte in till sin utbildning på Harvard och fortsättningsvis när hon blev tillsatt i sin professur. Den kritvita Elisabeth Warren uppgav att hon var Cherokee indian när hon gjorde sin ansökan, i avsikten att få kvoteras in som en minoritetsgrupp. Som skäl angav hon ”sina höga kindben” och familjeskrönor i enlighet med att hon skulle vara 1/64 Cherokee. Att utan mer påtagliga bevis under hela sitt yrkesliv åka snålskjuts på kvoteringslagar för minoriteter är i högsta grad bedrägligt. Men detta når inte fram till svenska läsare, när våra tidningar nämner hennes namn, då det finns lärdommar att dra här.
(2) Detta förhållningsätt genomsyrar SVT:s och SR:s förhållningsätt till Israel. Den stark antisemitiska serien ”The Promise” som visades, utan kommentarer till den ensidiga beskrivningen av konflikten, under våren är ett exempel på sistone, liksom den nämnda ”Gaza tårar” som inte balanserades av hur det ser ut på andra sidan gränsen under regnet av Hamasraketer. Inte heller denna åtföljdes av en diskussion eller en förklaring av omständigheterna runt dessa skeenden, såsom att Hamas placerar raketramper på eller nära bostadshus i avsikten att Israel ska orsaka civila offer med sin svarseld. Till och med på notisnivå förkommer vinklingar och urval. Sällan nämns Hamas raketattacker och då endast i samband med att Israel slår tillbaka.
Mons Krabbe 