Familjen måste stärkas för att vi ska få ett socialt hållbart samhälle

DEBATT

Familjen är samhällets grundläggande byggsten. I familjen ska morgondagens medborgare fostras och formas. Under de senaste decennierna av socialistisk politik har staten allt mer strävat efter att ta över denna roll. Den vänsterdirigerade statsmakten har strävat efter att reducera familjens makt över barnen i syfte att kunna forma de ungas värderingar i enlighet med sin ideologiska mall. En tilltagande respekt- och normlöshet har följt i spåren efter denna ansträngning. Ibland rent av uppmuntrad av dem som för denna agenda.

Att denna agenda har fått konsekvenser för samhällsutvecklingen är alldeles uppenbart idag. Många av de sociala problem som vi ser i dagens samhälle kan spåras tillbaka till den splittrade familjen och överförandet av uppfostringsansvaret av barnen till skola och förskola. Denna utveckling har försvårat utförandet av skolans primära uppgift. Åter måste insikten växa fram om att det bara är i familjen som de goda värderingarna fostras som är så viktiga för bibehållandet av ett välordnat samhälle.

Staten har tagit på sig uppgifter som den inte ska ha. Staten ska inte tillåtas använda transfereringssystem som redskap för att genomdriva en social agenda. Redskap måste utformas som återger familjen kontrollen över hur dess medlemmar spenderar sin tid med barnen.

Först och främst så måste familjerna få tillbaka fullständig kontroll över hur föräldrarpenningen ska fördelas. Det är väldigt oliberalt och auktoritärt för en statsmakt att vilja styra över en sådan intim fråga som vilken förälder som ska vara med barnen. Oavsett hur berömvärd man kan tycka att avsikten är så är det likväl en kränkning av individernas rättigheter. Hela det tänkande som är förhärskande idag, där staten kräver in ekonomiska resurser från medborgarna för att sedan portionera ut dessa till samma personer som står för dem, mot att de gör exakt som de blir tillsagda är ruggigt auktoritärt i mina ögon. Det handlar alltså inte primärt om solidaritet med mindre bemedlade här, utan om att tvinga personer att göra någonting som ofta är emot deras vilja genom att hålla deras resurser som gisslan. Detta system måste varje liberal person vända sig emot!

Vidare bör ytterligare två reformer genomföras i syfte att öka familjens betydelse och föräldrarnas handlingsutrymme att fatta egna beslut avseende familjens planering. Först och främst så ska vi öppna möjligheten för föräldrarna att kunna sambeskattas om dessa ser att detta gynnar dem. Vidare så bör vi öppna för att barnbidraget behovsprövas och  ersätts, i familjer som har en särskild inkomst, med skatteavdrag för de omyndiga barn som finns i hushållet. Dessa åtgärder skulle höja värdet av familjen och dessutom lägga grund för ett ökat barnafödande. De nämnda skatteavdragen skulle vara av en sådan dignitet att de på allvar påverkar familjernas kalkyler för om de anser sig ha råd med fler barn. Detta skulle vara en reform av största betydelse, då just nativiteten är avgörande för samhällets ekonomiska utveckling.

Annonser

2017 kommer bli ett omvälvande år i Europa!

ANALYS

2017 lovar att bli ett omvälvande år i världspolitiken. Anti-etablissemangskritiken kommer fortsätta med oförminskad styrka. Brexit var ett uttryck för en motvilja mot en icke demokratiskt vald politisk elit. Valet i USA vanns av den största etablissemangskritikern och han var mycket nära att utmanas av den näst största etablissemangskritikern Bernie Sanders. I de val som nalkas i Europa under året kommer denna trend fortsätta. I Frankrike kommer troligen den etablerade högern vinna presidentmakten, men Front National:s Marine Le Pen kan mycket väl ändå komma att få det största stödet i den första valomgången. I det holländska valet i mars ser Geert Wilders parti VVP ut att fördubblas. I Tyskland kommer under höstens val Alternativ för Tyskland, som nu ligger runt 15 % i mätningarna, komma in i Bundestag med dunder och brak. Om terrorn från IS fortsätter och rent av förstärks under året, vilket undertecknad tror, så kommer givetvis denna politiska storm komma att underblåsas ytterligare.

Dessa partier har EU:s demontering på agendan så Bryssel kommer få en del att tänka på. Den signal som anti-etablissemangspartierna helst av allt sänder till Bryssel är att invandringen måste beskäras. Trump konstaterar mycket riktigt att det troligen var invandringen som fällde avgörandet i Brexit-omröstningen. Om de politiska eliterna inte lyssnar så kan på sikt hela EU gå under på denna fråga. Redan nu har det etablerats en gedigen spricka mellan Visegradländerna i Centraleuropa och Bryssel med anledning av den eftersträvade omfördelningen av migranter. Politiker inom EU reagerade alarmerat på Trumps ofördelaktiga uttalanden om EU och såg detta som en krigsförklaring. Varför denna upphetsning frågar jag? Har Trump något inflytande över EU:s öde? Istället för att skärskåda den egna förda politiken så väljer man att rikta taggarna mot en yttre fiende. Mitt råd skulle vara; försök bevisa att han har fel istället! Korrigera det som har gjorts fel istället för att skjuta sanningssägaren!

Mycket har gjorts av Trumps uttalanden om att Nato är föråldrat. Trumps USA kommer inte svika Nato och det säger han också tydligt. Dock så riktar han kritik, varav en del rättfärdig. Såsom att USA:s Nato-partners inte bär sin rättmätiga del av bördan för det kollektiva försvaret. De europeiska medlemmarna har låtit sina försvarsmakter förfalla och förlitar sig på stödet från ett USA som har stora egna problem med budgetbalansen. Inte konstigt då om Trump kräver att Natomedlemmarna tar mer ansvar. Detta kommer troligen få konsekvenser för Sverige. Det är fullt möjligt att Trumps USA nekar Sverige medlemskap i organisationen, om vi skulle söka detsamma, på grundval av att vi inte lever upp till att spendera de eftersträvade 2 % av BNP på försvaret. Vi har ett så pass misskött försvar att det är fullt möjligt att USA kan nekas oss inträde tills dess att vi har börjat ta eget ansvar. Således kan vi inte lita till ett inträde i Nato som en frälsning från ovan. Vår högsta prioritet måste vara att återupprusta och det genast! Två procent minimum, en fördubbling av försvarsbudgeten, men ännu hellre 2,5 % måste tilldelas försvaret så fort som är mänskligt möjligt.

Det som verkligen kommer bli omvälvande är hur relationerna till Ryssland kommer att förändras. År av ökande antagonism mellan USA och Ryssland kan komma att förvandlas till en nedtrappning. EU blir tvingat att anpassa sig efter Trump, inte minst efter presidentvalet i Frankrike i april-maj, då Francois Fillon med all sannolikhet blir president. Fillon har tydligt deklarerat, precis som Trump, att han vill att sanktionerna mot Ryssland ska upphöra. Om Marianne Le Pen mot alla odds vinner, så kommer Putin få en ännu större vän i Frankrike än Fillon. Trump och den nya franska presidenten kommer oavsett tillsammans vända upp och ned på västs policy gentemot Putin.

Det har spekulerats i en uppgörelse mellan de båda herrarna och Putin som går ut på att man delar upp Europa. Detta är lite dramatiskt uttryckt, men troligen kommer vi få se västmakterna backa lite från Rysslands gränser. Trump kommer inte överge Baltikum, eller dra sig tillbaka från Polen, eller något annat oöverlagt, men dock så kommer vi troligen få se att Ukrainas process mot inträde i Nato stoppas. Troligen kommer vi även få se att Krims status som en del av Ryssland kommer att erkännas, om inte de jure, så i alla fall de facto. Detta blir konsekvensen av att sanktionerna tas bort. Västs summering av hela skeendet, i Trumps och Fillons formulering, kommer bli att väst spelade ett högt spel med Ryssland och faktiskt förlorade. Det kommer inte gå att uttrycka det på något annat sätt, om man de facto tvingas erkänna en gränsförändring som har skett med hjälp av våld. Eftersom man inte var villiga att ta till våld för egen del för att skydda Ukraina när landet blev angripet av Ryssland som en konsekvens av att väst bjöd in det till den västerländska ringhörnan genom processer syftandes till medlemskap i EU och Nato, så blir det så. Nato kom till bordet med svaga kort och försökte bluffa, men Putin synade.

Vad blir utfallet, kan man fråga sig? Kommer Putin få blodad tand och försöka rädda sig ur vad som då har blivit en mycket dyrköpt seger, med en försvagad ekonomi, tömd valutareserv och möjligen ett fallande förtroende, med nya militära äventyr? Kommer en ”förståelse” med väst över Krim bli hans München-överenskommelse? Många är rädda för det och jag har den största förståelse för deras oro, men utan att förminska situationen så får man ändå konstatera att det finns en skillnad mellan dagsläget och den historiska liknelsen. 1938 stod Europa splittrat inför Hitler och demokratierna var svaga. Idag finns både en politisk och en militär enighet. Trump har tidigare sänt kluvna budskap om Baltikum men har efterhand allt mer slagit fast att han inte tänker överge Centraleuropa och Baltikum om Ryssland skulle utmana Nato. Det han egentligen har tryckt på är som sagt att Europa bör ta ett större ansvar. Detta är om något en signal om hur samarbetet mellan USA och Europa bör förbättras och förändras, inte om att det ska avslutas.

2017 kommer bli omvälvande, men om politikerna tar ett djupt andetag och med lugnt sinne navigerar oss genom dimman så kan vi komma ut till ett mer stabilt och säkerhetspolitisk tryggt Europa på andra sidan. Kanske inte redan i år, men snart. Håll tummarna! 

Trump utmanar Kina om Taiwan

Förra veckans stora säkerhetspolitiska händelse i Östasien var den oro som skapats i svallvågorna av att tillträdande presidenten Donald Trump har brutit med mer än 40 år av praxis i amerikansk Östasienpolitik när det gäller förhållandet till Taiwan. USA har inte officiella diplomatiska kontakter med landet, i likhet med flertalet andra stater, sedan Republiken Kina, som Taiwan heter officiellt, 1971 förlorade Kinas plats i FN till Folkrepubliken i Peking. När Trump telefonledes mottog en gratulation från Taiwan till valsegern så sände detta en signal till Peking om att han gav ett visst erkännande till Taiwans oberoende, eller i alla fall öppnade dörren lite på glänt.

Ett storm i ett vattenglas kan tyckas, men detta är en fråga på dödligt allvar för Peking. Såväl FN som majoriteten av världssamfundet erkänner principen att den de-facto självständiga staten Taiwan egentligen tillhör Kina. Detta kallas ”Ett Kina” principen. Kina har hotat Republiken Kina, eller Taiwan som det kallas, med att om de utropar formell självständighet, eller ens officiellt byter namn till Taiwan, så kommer landet invaderas av folkrepublikens väpnade styrkor. (1) Taiwans politiska status är den stora risken för ett nytt stormaktskrig i Östasien. Kinas hot står mot USA:s utfästelse att försvara landet. Detta kan tyckas märkligt i ljuset av att USA inte diplomatiskt erkänner detsamma, men så märklig är denna relation.

USA:s relation med Republiken Kina går tillbaka till dess stöd för general Chiang Kai-shek under andra världskriget och det följande inbördeskriget mot de röda, som fortsatte när man skyddade Republiken Kina från möjliga invasionshot under 50-talet. Stora delar av Taiwans försvarsmateriel är dessutom av amerikanskt ursprung, såsom dess F-16 plan, dess stridsvagnar och dess artilleri, vilka har sålts trots kinesiska protester. Även Japan ser Taiwans politiska status som en viktig strategisk fråga, vad det nu innebär i realtermer. Klart är i alla fall att en konflikt över Taiwan har kapaciteten att växa i betydelse. Särskilt i en tid då fruktan för kinesisk expansion är påtaglig i regionen, inte minst kopplat till dess aktiviteter i Sydkinesiska havet.

Att utmana ett allt stoltare och allt mer nationalistiskt Kina kan få konsekvenser.

Att utmana ett allt stoltare och allt mer nationalistiskt Kina kan få konsekvenser för stabiliteten i regionen.

När Trump försvarar sitt ställningstagande så deklarerar han att han inte känner sig bunden av ”Ett Kina”-principen. Det som framkommer med all tydlighet är att han avser använda denna osäkerhet vid kommande förhandlingar med Kina om handeln länderna emellan. Han tänker sig Taiwan som ett ess i rockärmen. Om Kina inte vill gå honom till mötes i frågan om tullar på amerikanska varor eller vad gäller det artificiella låga värdet på Kinas valuta (yuan), så kan han hota med att förändra USA:s policy vad gäller Taiwan. Detta vore dock en farlig väg att gå, då Peking har hotat med motåtgärder och en situation där Kina känner sig tvingat att agera mot Taiwan kan uppstå. Detta är inte ett troligt scenario och Trumps regering förstår säkert riskerna i situationen, likväl är det en farlig väg att färdas längs.

Vad har då denna situation för bäring på Sverige, kan man fråga sig? Sverige har precis som de flesta andra länder kommit till slutsatsen att värdet av att ha ekonomiska relationer med Kina överväger värdet av att stå upp för en demokratis rätt till oberoende och till att leva utan ett ständigt invasionshot. Detta är dock det enda vi egentligen kan göra. Sverige har avsevärda ekonomiska intressen i handeln med Kina så här får realpolitiken trumfa idealismen. Relationerna mellan de två Kina är trots allt inte vår sak. Likväl kan man konstatera att situationen som skulle uppstå om Kina verkligen beslutar sig för att invadera Taiwan gränsar till det absurda och det skulle inte skada om Sverige tänker igenom hur man vill reagera om detta verkligen sker. Frågan är vad någon skulle kunna ta sig för rätt att invända mot att ett land betvingar det som nästan alla runt om i världen, inklusive FN, erkänner som en del av dess eget territorium? (2) Trots att det uppenbarligen i praktiken är en självständig och dessutom demokratiskt styrd stat. Det kan ju knappast bli aktuellt med en FN-resolution, med grund i artikel 51, som fördömer Kina för att ta det FN redan erkänner som deras. Absurt var ordet.

Fotnoter: 

(1) Lustigt nog så går denna uppfattning i båda riktningarna. Länge dominerade hållningen även på Taiwan att ”Ett Kina” gäller, men ur deras perspektiv så är är det Taipei-regeringen som bör styra fastlandet någon gång i framtiden. På senare år har dock en förskjutning skett till förmån för de som istället vill att Taipei bara ska aspirera över att styra över Taiwan. Alltså att Taiwan även formellt ska bli självständigt.

(2) FN har inte accepterat upprepade ansökningar från Taiwan om inträde, med motivationen att invånarna på Taiwan redan är representerade genom Peking.

Skrota asylrätten!

DEBATT

Asylrätten måste avskaffas och ett bättre system tas fram som ersättning. Det finns inget annat val längre. Asylrätten framstår idag mest som en absurd fars. I princip innebär asylrätten att alla som känner sig förtryckta, förföljda eller lidande av en konflikt har rätten att ta sig till Europa för att söka asyl här. EU:s medlemsländer säger sig stå för denna princip, men likväl gör de vad de kan för att förhindra de asylsökande att komma hit för att söka asyl. Varför agerar man då så här? Svaret är att man vet om att asylrätten inte fungerar som den var tänk. Till stor del på grund av att fördraget skrevs under andra förutsättningar än vad vi har idag.

Migrationsforskaren vid Göteborgs universitet Joakim Ruist gjorde 2015 ett utspel om att asylrätten borde avskaffas då det i längden inte är ett hållbart system. Han grundade detta på dels att det ger incitament att ge sig ut på farliga resor över Medelhavet och dels att det ändå inte finns ett stöd bland Europas befolkning för att leva upp till asylrätten fullt ut då det istället finns en önskan om en övre gräns för migrationen.

Faktum är att Europa bara befinner sig i inledningen av det migrationstryck som byggs upp nu med ursprung i Afrika och Mellanöstern. Österrikes militära underrättelsetjänst (HNaA) bedömer att 15 miljoner afrikaner är på väg mot Europa de närmaste fyra åren, på jakt efter en bättre levnadsstandard. En enorm befolkningstillväxt i dessa regioner kommer skapa migrationsströmmar mot Europa med anledning av fattigdom, dysfunktionella stater och i viss mån konflikter.

Afrikas befolkning kommer mer än fördubblas fram till 2050, med en tillväxt från 1,1 miljarder upp till 2,4 miljarder. Även Menas befolkning kommer fortsätta växa under lång tid framöver, vilket vidare göder sociala frustrationer och konflikter. Genom att försöka upprätthålla den chimär som asylrätten egentligen är så kommer vi bibehålla dagens starka ”pull-effekt” på världens fattiga och frustrerade. Detta är inte en hållbar situation!

Afrikanska båtmigranter på väg mot Europa via Italien

Afrikanska båtmigranter på väg mot Europa över Medelhavet

Den primära anledningen till att asylrätten inte fungerar som den är tänkt idag är för att om rätten att söka asyl ska kunna upprätthållas så måste de som inte beviljas uppehållstillstånd vara villiga att återvända och rent av, vara möjliga att skicka tillbaka. Annars innebär ett upprätthållande av asylrätten detsamma som FRI MIGRATION. Resultatet blir att alla som kommer hit stannar, oavsett vad vi beslutar. Detta vet Europas ledare och därför försöker de underminera flyktingkonventionen samtidigt som de låtsas som att de lever upp till den.

FN:s flyktingkonvention från 1951 skrevs med situationen under världskrigen i åtanke och gällde fram till -67 bara internt mellan de europeiska länderna. Det faktum att detta fördrag skrevs med Europas erfarenheter i åtanke är den andra anledningen till att den idag inte fungerar som den var tänkt att göra.

Man tänkte sig då relativt korta och definierade krig och långa perioder av fred där emellan, så att de personer som hade beviljats asyl skulle kunna, och faktiskt förväntades vilja, återvända till sina hemländer när dessa krig var avslutade för att bygga upp igen. Givet att gränserna inte hade ändrats. Idag har vi en situation där krigen ofta drar ut på tiden och de som avslutas, följs av en politisk oro som inte tycks vilja upphöra. Detta samtidigt som vi ser att den huvudsakliga ”push-faktorn” bakom migrationen idag är missnöje med ekonomiska möjligheter och politiskt vanstyre, vilket vi inte kan se ett slut på under överskådlig tid.

Man kan även konstatera att när konventionen skrevs i 1951 så förväntade man sig att det skulle vara lika lätt att identifiera lidande grupper som under det nyligen avslutade världskriget. Ingen kunde betvivla att judarna var ett förföljd grupp. Ingen kunde betvivla värdet av att ta emot de mycket unga finska krigsbarnen till Sverige. Ingen kunde betvivla att miljoner tyskar blev fördrivna från de östra landsändarna 1945 av Sovjetunionen.

Idag är situationen mycket annorlunda. Hur ska en migrationshandläggare i Sverige idag kunna med säkerhet bekräfta en historia från en person från Afghanistan eller Eritrea? Vad vet denna handläggare, eller ens UD, om den enskilda individens situation eller hur säkerheten ser ut i dennas landsända?

Situationen kompliceras även av att det genom åren har lagts till flera ”rättigheter” som inte fanns i det ursprungliga dokumentet. Den f.d. riksdagsledamoten (m) Anne-Marie Pålsson skrev i våras om detta i Det goda samhället. Idag ses det som en del av asylrätten bland annat att stanna kvar i landet man har fått avslag från för att sedan lämna in upprepade ansökningar. Mest skadligt är dock den av aktivisterna inbillade rätten för en asylsökare att lämna in sin ansökning utan något som helst medel för identifikation. Denna absurda situation förstärker det förhållande jag tar upp ovan, med svårigheterna för handläggare i Sverige att göra en individuell bedömning av en person från en för denna så pass främmande miljö som det ofta handlar om om denna inte ens går att identifiera. Det hela utvecklas som sagt mer och mer till en parodi, i både stort och smått.

Sist men inte minst så hör det till saken att eftersom konventionen skrevs med intern europeisk migration i åtanke hade man heller inte i åtanke de stora konflikter som skulle uppstå när man som idag flyttar stora mängder människor från en kultursfär till en annan. Ingen hade i tankarna att den inhemska befolkningen själva skulle komma att behöva göra avkall på essentiella delar av den egna civilisationens samhälleliga värden som en konsekvens av undertecknandet av konventionen. Istället förhåller det sig så att det uttryckligen deklareras i Artikel 34 av flyktingkonventionen att flyktingarna skyndsamt ska assimileras in i mottagarsamhället!

I summering kan man konstatera att FN:s flyktingkonvention hade i åtanke korta krig med tydliga offergrupper. Idag har vi ett permanent tillstånd av konflikter, vanstyre och fattigdom som driver folk framför sig, där mycket få någonsin kommer återvända oavsett beslutet från myndigheterna. Konventionen är med andra ord inte anpassad till dagens verklighet och måste skrivas om och asylrätten måste skrotas.

Istället måste vi skapa ett nytt system där vi dels kan behålla kontrollen över det antal migranter som vi tar emot och dels kunna välja vilka vi vill ta emot. Det ska inte längre vara så att de som har resurserna eller den fysiska styrkan att ta sig till Sverige ska vara de som får söka asyl här. Ett moraliskt system hade byggt på att vi själva, på plats, väljer ut de grupper som vi anser är i behov av skydd här i Sverige, vilket är de verkligen svaga och utsatta. Till dessa räknar jag inte unga och starka män eller de mer välbeställda av migranterna!

Det enda sättet att uppnå denna, moraliskt hållbara situation, är att asylrätten skrotas omgående och att vi kollektivt i Europa uppvisar en fullkomlig nolltolerans för den illegala migration som asylrätten göder. Bara så kan vi få ett stop för resorna över Medelhavet och därmed även få rättvisa och ordning i flyktingmottagandet och dessutom genom att begränsa numerären få en situation som är ekonomiskt och socialt hållbar för Sverige.

En farlig lek med elden i Mellanöstern

ANALYS

Den senaste vågen av terror i Turkiet understryker ännu en gång hur farligt spelet med de islamistiska krafterna är, men likväl fortsätter detta spel. Detta spel kan bara få en utgång, men likväl fortsätter man. Varför? Svaret är att islam är den i särklass mest potenta kraften i regionen. Den kraft som verkligen kan mobilisera massorna. Därför är det så lockande för ledarna att använda denna kraft i sitt politiska spel. Jihadisterna finns alltid där som villiga soldater när ett krig ska utkämpas. Problemen kommer dock när kriget är över och när de religiösa flammorna inte vill slockna.

Turkiet har under AKP och Erdogan en agenda som går ut på att landet ska återta sin roll som arabvärldens ledare. Erdogan vill se landet som sunnimuslimernas beskyddare genom att utnyttja den religiösa väckelsen bland dem. I denna agenda finner han både en konkurrent och en allierad i Saudiarabien som med bihanget Qatar har en liknande agenda. I Syrien finner de båda att det tjänar dem väl att samarbeta istället för att konkurrera. Kampen mot Iran och dess nätverk av shiamuslimska allierade är det stora hotet mot sunnidominans i regionen. Syrien är den kanske mest avgörande skådeplatsen för denna inom-muslimska kraftmätningen. Turkiet har tillsamman med sina allierade stöttat de allt mer radikala rebellerna i landet. Utan tillgång till öppna gränsövergångar från Turkiet, över vilka IS andra jihadorganisationer har kunnat föra stridande och utrustning så hade upproret inte blivit långvarigt. I vilken mån Turkiet även har stöttat IS direkt är mer osäkert, men faktum är att IS obehindrat har fått sälja sin olja via Turkiet, vilket har utgjort deras ekonomiska livlina. Denna transithandel har kunnat knytas till Erdogans son Bilal.

Efterhand som omvärlden har fått upp ögonen för Turkiets användande av jihadisterna i Syrien som ett redskap för att föra fram sig agenda; ett regimskifte i landet, så har Erdogan tvingats backa.
Den internationella uppmärksamheten tvingade honom att sätta in resurser mot IS transitnätverk i landet och reaktionen kom som ett brev på posten i form av en serie brutala bombattentat och nu senaste i form av skjutningen på nyårsnatten. Situationen har utvecklats så att Turkiet har tvingats att tränga in i Syrien i jakt på dessa jihadister som han nyligen vände bort blicken ifrån. I denna intervention har han tvingats se sina väpnade styrkor möta uppseendeväckande motgångar såsom utanför Bab där två toppmoderna Leopard 2: stridsvagnar och mycket manskap förlorades i en motstöt från detta IS på lilljulafton. Erdogans farliga lek med det jihadistiska vapnet är dock inte det första exemplet på försöken att använda detta farliga vapen mot en fiende i regionen och definitivt inte första gången detta vapen exploderar i ansiktet på användaren.

Revolutionen i Iran 1979 vände upp och ner på hela Mellanöstern. Ayatollah Khomeinis ambition var att även väcka sunnimuslimerna och samla alla islamister oavsett inriktning under sin fana. Denna ansträngning, som inledningsvis fick en hel del respons, utgjorde ett oerhört hot mot såväl religiösa regimer som Saudiarabiens som sekulariserade sådana. Saudis svar blev att radikalisera hela staten och förlita sig ännu mer på sin wahhabitiska statsreligion för legitimitet. En massiv satsning gjordes, och görs fortfarande, genom den muslimska världen för att sprida wahhabismen och för att sälja in ett av dess centrala teman; nämligen kampen mot alternativa muslimska inriktningar såsom shiismen. Jihadism skulle med jihadism bekämpas!

Vart det har fört Saudiarabien kan vi se idag. Landet har i sina försök att bygga regimens legitimitet använt sig av jihadister i Afghanistan, Bosnien, Tjetjenien och nu i Syrien. Är de radikala nöjda nu med Riyadh? Självklart är de inte det. Redan på 90-talet vände sig bin-Laden mot regimen och det interna missnöjet har bara växt. Islamisterna får bara blodad tand och efter ha skickats utomlands på otaliga heliga krig så vänder de hem för att se att regimen, trots all sin retorik, ändå inte når upp till det islamistiska paradiset i deras radikala ögon. Åsynen av de täta kontakterna med USA och kungafamiljens västerländska lyxliv sticker i de salafistiska ögonen. Nu när arbetslösheten är skyhög och ekonomin går allt sämre som en konsekvens av fallande oljepriser så ser den saudiska regimen plötsligt ut att stå på skakig grund. Riyadh har alltid gått efter principen att om man bara skickar de hetlevrade unga radikalerna utomlands på jihad så slipper man problemen, men detta är en kortsiktig strategi som nu har fått konsekvenser. Hur grava konsekvenser får framtiden utvisa?

Pakistan, som utgjorde Saudis förlängd arm i Afghanistan, hade egna motiv bakom användandet av jihadister. Trots att landet har ett relativt sekulariserat statskick så använder man dessa jihadister mot Sovjetunionen. Varför? Svaret är som sagt enkelt. Jihad utgör det enda skälet för unga män i regionen att frivilligt ta upp vapen i någon större omfattning. Sedan har vi landets särskilda strategiska situation. Pakistan har sedan delningen av den brittiska kronkolonin befunnit sig i olika stadier av konflikttillstånd med grannen Indien. Pakistan har, av olika anledningar, blivit den förlorande parten i dessa konflikter. I denna situation var det lockande att mobilisera jihadister till kampen, som förlorarens billiga vapen. Dessa jihadister har använts såväl i Kashmir mot den indiska armén som mot Indiens största städer där de har utfört dramatiska terrordåd. För de som har greppan mönstret så är kommer det inte som en överraskning när den talibanarmé som den pakistanska säkerhetstjänsten ISI grundlade vände sig mot sin skapare. Idag är Pakistan hemsökt av ständiga terrordåd, samtidigt som gränstrakterna mot Afghanistan står bortom kontroll. Hur mycket Pakistan än sjunker ner i religiös intolerans med allt grövre övergrepp på de kristna genom såväl massakrer som lagstiftning som uppmuntrar till dessa, så kommer jihadisterna aldrig bli nöjda.

Sedan är det som bekant inte bara de inhemska regimerna som leker med den farliga elden. De utländska makterna har använt jihadister mot varandra sedan 1800-talet. Anledningen är som sagt att detta är det enklaste sättet att stampa fram villiga krigare ur marken i regionen. Storbritannien finansierade jihadister i Kaukasus mot Ryssland redan på 1830-talet och ryssarna var inte sena att ge igen med samma mynt mot britterna när dessa gick in i Afghanistan för att skärma av Ryssland från Indien ett tiotal år senare. Så här har det fortsatt när historien upprepade sig i Afghanistan med nya parter 140 år senare. I Bosnien på 90-talet när jihadkrigare flögs in på CIA-plan, som kom att mörda serbiska civila gjorde man om misstaget, vilket är varför det nu finns terrorceller i de bosniska bergen.

Trots de uppenbara lärdomarna som västmakterna borde kunna dra av detta så fortsätter den vansinniga leken. Muslimska radikala utgjorde kärnan i det Libyska upproret och i Syrien har sannerligen USA fått sina fingrar smutsiga. Obama borde ha jobbat fram en avsevärd nackspärr lagom till att han lämnar Vita Huset, efter alla gånger som han har tittat åt andra hållet inför det som utspelet sig i Syrien. Trots att det länge har varit känt att de vapen som USA, Turkiet, Qatar och Saudi har skickat till de islamistiska rebellerna i landet, i stor utsträckning har letat sig fram till al-Nusra och IS så har ingenting förändrats i USA:s strategi. Konsekvenserna för Europa har blivit dramatiska och i takt med att varbubblan i Syrien spricker så kommer det bli ännu värre för oss.

Jag frågar mig: har lärdomen gått hem nu då? Förstår våra politiska ledare i väst bättre än att göra om detta misstag ännu en gång? Om inte, vad krävs för att de ska förstå? De radikala salafisterna och deras jihadister är en otroligt farlig kraft som aldrig mer får användas av oss i väst. Ingenting gott kan komma ur detta. Det kommer alltid slå tillbaka mot oss själva. Ingen demokrati i Mellanöstern kan uppnås genom att vi förlitar oss på demokratifiender. Inga politiska målsättningar är värda att försöka uppnå om priset är att man måste använda dessa civilisationsdödare!

%d bloggare gillar detta: