Turkiet och USA – Dolda agendor?

KOMMENTAR

Erdogans turkiska armé går nu in i norra Syrien, för att upprätta en buffert mellan kurdiska YPG och Turkiets egen kurdiska befolkning. Alldeles uppenbart ser man ytterligare en autonom kurdisk entitet vid sin södra gräns, som ett stort problem.

USA:s agerande reser en hel del ögonbryn, men är helt i linje med Trumps utrikespolitik. Han gör helt enkelt som generalerna alltid har velat göra: Gå in och slå till hårt, och sedan dra sig ur fortast möjligt! Trump vill inte involveras i nya långvariga konflikter.

Trump raljerar lite om att kurderna ”inte hjälpte oss med Normandie”, och menar med detta två saker. 1) USA skiljer på långvariga allierade som man delar värderingar och intressen med, och tillfälliga allianser för att lösa specifika problem. 2) Det är inget svek i den bemärkelsen att kurderna har gjort USA en tjänst, och sedan blivit svikna. Istället menar han att eftersom USA istället har hjälpt kurderna, så har de inga förpliktelser längre.

Situationen är dock lite mer komplicerad än så! IS uppstod ur den röra som USA lämnade efter sig i Irak och blev ett hot som nådde ända fram till Europa och i viss mån till USA. Kurderna blev redskapet för att städa upp denna röra och USA:s hjälp till självhjälp var således även i eget intresse, och inte bara av välvilja.

Visst kan man, med fog, hävda att USA inte har ett långsiktigt ansvar för kurderna i regionen, men samtidigt är det ett faktum att de har stått på USA:s sida i tre krig, 1991, 2003 och nu senast. I deras eget intresse ligger kanske att bygga mer förtroende med en grupp som kan ha ett modererande inflytande på islam i regionen och en säkerhetspolitiskt stabiliserande effekt, på längre sikt. Det vill säga, när har kurderna har fått sin egen stat.

Bakom USA:s ovilja att ställa sin armé som en spärr framför sin NATO-allierade Turkiets, strävan att upprätta sin buffert i norra Syrien, ligger osäkerheten runt vad den pyrande konflikten länderna emellan ska leda till. Ända sedan den misslyckade kuppförsöket i Turkiet 2016, som Erdogan ser som en amerikansk sammansvärjning mot honom, har relationerna länderna emellan varit sämre än någonsin, sedan Turkiet blev en del av NATO.

Turkiet har nu graviterat allt mer mot Rysslands sfär, vilket bland annat har resulterat i Turkiets kommande inköp av Rysslands luftvärnssystem; S-400, vilket bryter mot NATO:s regler. Troligen vill Trump, genom att dra sig tillbaka och genom att tillerkänna Turkiets, dess hävdade rätt till en buffertzon i Syrien, ta steg mot att lappa ihop den skakiga relationen med NATO-partnern.

Sedan kan man skönja en dold agenda, i ockupationen av en remsa av Syrien. Erdogan säger att han vill skapa en plats för ca 2 miljoner, av de 3,5 miljoner, syriska flyktingar som nu finns i Turkiet. Egentligen ska detta ses som en omlokaliseringspolitik i Stalins värsta anda. Eller med andra ord, en tvingande bosättningspolitik. Erdogan vill, högst troligt, blanda upp den kurdiska befolkningen vid Turkiets södra gräns, med sunniaraber, för att på så sätt förbättra landets säkerhetspolitiska situation mer långvarigt än en tillfällig buffertzon någonsin kan.

Slutligen bör noteras att Erdogan ännu en gång hotar med att skicka sina 3,5 miljoner syrier (och andra) mot Europa! Denna gång, om vi insisterar med att kalla invasionen en invasion! Hur utfallet blir, är osäkert, men en sak är säker och det är att Europas politiska etablissemang inte kommer sätta ner foten mot den turkiska halvdiktatorns hot! Man kan se på det som så, att våra politiker saknar ryggrad. Till skillnad från Trump, som inser att han kan sätta hårt mot hårt gentemot Kina i det embryo till handelskrig, som just nu råder dem emellan, tack vare att Kina är så mycket mer beroende av relationen till USA än vise versa.

Europas politiker låter sig hållas gisslan av Erdogan, vars land är fullständigt beroende av EU, för sin handel och som hade kollapsat om EU bara hade satt hårt mot hårt och krävt att landet kontrollerar sina gränser, eller i alla fall ger tusan i att aktivt släppa fram migranterna till Europa. Men dessvärre tror jag inte att ryggradslösheten är den enda faktorn i detta sammanhang. När man ser en grupp, med alla makt i sina händer, agera på ett fullständigt irrationellt och självdestruktivt sätt, så är det lätt att misstänka att det finns något annat i spel. Detta ”annat” är att detta liberal-socialistiska etablissemang egentligen vill ha den massmigration mot EU, som Erdogan ”hotar” med. Det är svårt att landa i någon annan slutsats.

Annonser

SVT använder ett barns död i sin opinionsbildning för fri migration!

DEBATT

 

I onsdags körde SVT:s Rapport och Aktuellt ett reportage om den pappa som drunknade i Rio Grande, tillsammans med sin två-åriga dotter. Anmärkningsvärt nog visade SVT bilder av de två liggandes döda tillsammans vid vattenbrynet. Det är svårt att inte bli berörd, vilket givetvis är syftet. Anmärkningsvärt var, att de två fick ligga där, utan att någon täckte över dem, vilket är sedvanligt. Detta trots att det svärmade av poliser och journalister runt om kring. Det finns tydliga paralleller till Alan Kurdi, i detta avseende, där fotografer svärmade runt omkring den döda kroppen, på ett mycket ovärdigt sätt. Alltihop känns väldigt medvetet.

De här bilderna har givetvis kablats ut på bred front av mainstream medierna i USA, precis som man gjorde i Europa med bilderna av Alan Kurdi. Ett barns död blir propaganda och SVT tvekar givetvis inte över att haka på. Det framgår tydligt av studiosamtalet, att man har en agenda i sammanhanget. Nyhetsankaret frågar, med ett tonläge som indikerar vad hon vill ha för utfall: ”Bilder på döda barn, kan det leda till en förändring?”. Syftandes på USA:s ökande vilja att hålla sina gränser. Svaret blir givetvis det förväntade ”ja”.

Man kan absolut diskutera huruvida det är lämpligt att visa döda barn på nyheterna. Det finns goda argument för båda sidorna av en sådan diskussion, men det jag vänder mig mot är att SVT, precis som så många andra mainstream medier, är väldigt selektiva i vilka döda barn de visar. Detta urval påvisar i vilken riktning man på den statliga televisionen vill påverka folkopinionen. Man visar som vi kan se döda migrantbarn, i syfte att väcka opinion mot alla ansträngningar att stänga gränserna, men man vägrar att visa barn dödade i terrordåd i Västvärlden, av rädsla för att opinion ska väckas för att just stänga dessa gränser. Man visar, vad man uppfattar som, konsekvenserna av att vi försöker stoppa migrationen, men man visar inte konsekvenserna av att låta den fortsätta ohejdad.

Är konsekvenserna för våra egna barn så mycket mindre viktiga? Alla bilder av lemlästade barn på Promenade des Anglais i Nice, eller i konsertsalen i Manchester eller på vår egen Ebba på Drottninggatan, blockerades av statliga- och övriga mainstream medier runt om i Europa. De döda kropparna täcktes snabbt över, som brukligt är. Inga fotografer cirklade runt Ebbas kropp, som en flock gamar. Bara migrantbarnen ligger kvar i strålkastarljuset för att utnyttjas av liberalvänsterns agenda.

 

SVT visar gärna döda migranter, men avstår från att visa dödsoffren för terrorn i Europa. Vilket visar tydligt att SVT är en agendadriven propagandamaskin. Om de ska visa döda barn i Rio Grande eller på Medelhavets stränder, så bör de också visa bilder som den här.

 

SVT:s ankare förklarade dödsfallen med Trumps ansträngningar att stänga av gränsen, vilket ska ha resulterat i ”farligare vägar att gå”. Till att börja med: 4500 försöker ta sig in i USA från Mexiko varje dag. Runt att dussin har omkommit i år. Med andra ord, inte direkt en massdöd. Rio Grande är inte en väldigt farlig flod att korsa. Kanske om man försöker simma med en två-åring på den djupa delen, men vem tvingade pappan att göra det? Var finns det individuella ansvaret i denna situation? Alan Kurdis far hade det bra nog i Turkiet, men ville ha bättre förhållanden och ja, fri tandvård sägs det. Konsekvensen blev att hans son drunknade. Vems fel är det?

SVT och andra vänster-liberala aktörer vill få er att tro att allt detta är vårt fel. Att när Europa och USA begränsar migrationen, så blir de också skyldiga till alla dödsfall bland dem som försöker ta sig in illegalt. Tanken är givetvis fullständigt absurd!

Har vi i Väst ingen rätt att själva bestämma över vem som ska få komma och leva i våra samhällen? För det är andemeningen som framförs av dem som trycker upp sådana här bilder av döda barn i våra ansikten. Dessa personer försöker skuldbelägga oss för utövandet av denna självklara självbestämmanderätt! SVT tog aldrig upp frågan om den två-åriga flickans pappas ansvar, för att ha orsakat hennes död. Den vinkeln finns aldrig med!

Denna ensidiga propaganda, där man visar dödsoffer i den ena vågskålen, men inte i den andra, kommer fortsätta så länge vi tolererar att de statliga nyhetsmedierna är uppenbart partiska och agendadrivande! Hur länge till gör vi det?

Varför stödjer västmakterna ett (o)heligt krig i Syrien?

ANALYS

Varför Syrien?

Ännu en gång har USA med allierade bombat Syriens regim. Engagemanget i landet har pågått sedan krigets början, och varit lika oklart och diffust som kriget har varit långt. Det officiella narrativet antyder att det bara handlar om att skydda landets civila och inte långt in i konflikten kom det även att handla om att få bort Assad, ett s.k. regimskifte. 

Den första ansatsen uppnås väldigt illa genom att bejaka den andra. Genom att ösa in stöd och militära medel, såsom USA och dess dåvarande regionala allierade Turkiet, Saudiarabien och Qatar, har gjort, förlängs istället lidandet och kriget kan inte upphöra på sin egen bristande dynamik. Givetvis matchas varje steg som dessa parter tar, av motparterna; Ryssland, Iran och Irak, och under den senare tiden med avsevärt större framgång.

Om man hade bekymrat sig endast om de civilas lidande så hade man, från första början, infört ett totalt vapenembargo istället och ett exportförbud av olja, och genom drivit detta med beslutsamhet. Hade dialogen mellan stormakterna varit sundare så hade det inte varit svårt att få till stånd en fredskonferens där en lösning för landet hade kunnat knådas fram. Men nu var/är detta inte fallet! Anledningen är att motiven för agerande i regionen inte är altruistiska. Uppenbarligen drivs såväl västmakterna som andra regionala och globala makter av realpolitiska motiv, såsom alltid tidigare i historien. Tillgången till oljan, möjligheten att dra oljepipelines och rätten till baser som vaktar dessa, måste säkras genom att säkerställa vänligt sinnade regimer. Dessa behov har styrt agerandet i regionen sedan oljan upptäcktes där och inget har förändrats sedan dess. Särskilt inte nu när denna tycks sina.

Således var västmakterna mycket snabba med att försöka genomdriva ett regimskifte i Syrien, såsom man precis hade gjort i Libyen, vilket klart gick emot FN:s direktiv, medan man obekymrat vände bort blicken medan Bahrain med våld, förtryck och tortyr slog ned de fredliga protesterna under sin ”arabiska vår”, till slut med hjälp av saudiska pansarfordon! På vilket sätt var Syriens initiala hårdhänta sätt att hantera sin släng av den ”arabiska våren” på ett avgörande sätt annorlunda? På vilket sätt är Assads auktoritära men ändå sekulära regim värre än den teokratiska diktaturen i Saudiarabien? Skillnaden låg i att Syrien var allierat med Ryssland och Iran, medan Bahrain var värd för USA:s största marinbas i regionen. Således förvandlades ”skydda de civila” snabbt till ”regimskifte”.

Saudiska trupper kör över bron till Bahrain för att slå ner demonstrationerna i landet våren 2011.

Vilka är Västs allierade i Syrien?

USA under Bush Sr, Jr, Clinton och Obama har uppenbarligen inte sett det Muslimska brödraskapet (MB) som en problematisk rörelse, trots dess uttalade mål att infiltrera och underminera västvärlden, och infiltrera är just vad de har gjort. De befinner sig som rådgivare till underrättelsetjänsterna i främst USA, men även Storbritannien, och där verkar de för att man ska alliera sig med MB i Mellanöstern. Inte för att jag tror att man behöver mycket mer uppmuntran, då USA har använt sig av olika typer av militanta radikala muslimska organisationer, och rena jihadister, i ett flertal krig redan, i allt från Afghanistan, Bosnien, Libyen till nu i Syrien. Storbritannien använde jihadister som militära redskap mot sina fiender, redan på 1830-talet. Inget nytt under solen, med andra ord.

Det är således inget som överraskar att USA inte oroades av den uppenbara kopplingen mellan de grupper som tog till vapen mot regimen Assad 2011 och det uppror som det muslimska brödraskapet ledde mot Assad Sr på 80-talet, där terrorbombningar mot civila var flitigt förekommande. Man inbillade sig att det fanns moderata grupper i landet, men snabbt försvann den illusionen. Likväl fortsatte man med det omfattande stöd som slussades till rebellerna. Blicken vändes bort, när betydande grupper allierade sig med al-Qaida, som det var tanken att man skulle bekämpa efter 9/11. Än värre blev det när avsevärda resurser slussades vidare till det som senare blev IS. Det är alltså dessa gruppers ord, vi nu ska ta som sanning, vad gäller vad som egentligen händer på plats i Syrien. Hur kunde vi hamna så här fel?

Jag antar att talesättet ”ändamålen helgar medlen” är något man har tagit till hjärtat i realpolitiken, mer än någon annanstans. Detta blir än mer beklagansvärt när ändamålen i sig, inte är i närheten av att vara berömvärda!

Senator John McCain, som var en av de starkaste tidiga förespråkarna av intervention och regimskifte, poserar här med vad han påstod var ”moderata” islamister, varav flera senare skulle ge med i IS.

Regimskifte och nationsbyggande

Ända sedan konfliktens början har ropen på regimskifte och demokratisering hörts från väst. Tydligen har vi inget lärt från erfarenheten i Irak 2003-, Afghanistan 2001- och Libyen 2011, där det visat sig vara mycket svårt att införa demokrati, i betydelsen liberal demokrati, det vill säga den form av demokrati som vi har i väst.

Formell demokrati är inte svårt att införa. Att upprätta ett parlament och låta folk gå och rösta. Nu innebär dock inte denna formella förändring ett särskilt stort steg framåt, utan brukar istället bara innebära att nya etnoreligiösa grupper sätts att förtrycka de andra. Religionen är och kommer under överskådlig tid förbli den främsta källan till identitet och tillhörighet i Mellanöstern.

Utan de beståndsdelar som vi i väst tillskriver begreppet liberal demokrati, så blir det inte mycket bättre än så. Dessa är yttrandefrihet, pressfrihet, mänskliga rättigheter, ett system fritt från manipulation, politiskt förtryck och slutligen, men absolut inte minst, en sekulär och förnuftsstyrd statsapparat.

Dessa kvaliteter saknas genomgående i de nya ”demokratierna”, som väst har bombat fram. En annan aspekt av demokratiseringen av regionen, är att man genomgående röstar utefter sin etno-religiösa tillhörighet, istället utefter eventuell politisk åskådning. Detta resulterar i låsta politiska positioner och om en grupp har en demografisk majoritet så blir den gruppen också den permanenta maktinnehavaren. Ta till exemplet med shiamuslimerna i Irak, som naturligtvis, givet den politiska kulturen och synen på minoriteter, har gravt missbrukat sin maktställning. Vilket förtroende för demokratin har då sunniaraberna i det landet, när de inte ens kan skymta möjligheten att få politiskt inflytande igen, på demokratisk väg. Därav framväxten av IS. Innan arabvärlden kan demokratiseras, i egentlig mening, måste regionen således först moderniseras, se en höjd utbildningsnivå, dämpa de etniska konflikterna och, kanske viktigast, sekulariseras!

Följaktligen är det en mycket dålig idé att försöka framtvinga demokrati i länder som Syrien, ett land som består av mängder med olika etniska och religiösa grupper. Det är ett recept för katastrof!

Militära interventioner, utan ett långsiktigt politiskt och socialt engagemang, har i modern tid inte förmått bygga upp de samhälleliga institutioner som är nödvändiga för ett öppet och demokratiskt samhälle, med ett rättssystem där man respekterar mänskliga rättigheter. Utan utsikter för framgång, vilket inbegriper en lokal värderingsmässig mottaglighet för den västerländska liberala samhällsmodellen, och ett långsiktigt partnerskap med väl förankrade lokala krafter, ska sådana interventioner således inte påbörjas.

Den interventionsanda och nationsbyggandepolitik som de neokonservativa driver har tenderat att bli allt svårare för varje år som går i och med att klyftan mellan Europa och de starka reaktionära krafter i MENA vidgats allt mer. Med det sagt är det dock helt rätt att Sverige tillsammans med över 70 andra länder bidrar till att krossa IS, som utgjorde ett hot mot hela den civiliserade världen och vars brott var utan motstycke under tiden efter det kalla krigets slut. Begränsade militära insatser för att uppnå begränsade militära mål är en helt annan sak, men det ska finnas goda skäl!

Gasattacker och straffbombningar

Vad det gäller just kemgasattacken i Syrien, är bevisläget ännu oklart vad gäller förövaren även om det ser ut som att stridsgas faktiskt användes. Det har förekommit många andra attacker där mycket pekar på att den syriska regimen låg bakom. Samtidigt synes även rebellerna ha använt kemiska stridsmedel, vilket Carla del Ponte, som då ingick i FN:s särskilda utredningsgrupp för Syrien, rapporterade om 2013 (1,2) . På senare år använde även IS dessa medel, enligt andra uppgifter (3,4). Den syriska arméns multipla lager av kemiska stridsmedel har många parter fått tillgång till under konfliktens lopp (5), så det är rimligt att reservera sig för andra möjligheter.

Både USA och Frankrike säger dock att de nu har bevis (6) för att regimen utförde attacken mot Douma och FN förbereder sig just nu för att inspektera platsen för attacken. Rimligen så hade det varit bättre att avvakta med en attack tills dess att oberoende inspektörer från FN eller en annan organisation som båda sidor kan acceptera, såsom OPCW (7), hade fått tillgång till platsen, vilket är på gång just nu. I ett så känsligt läge som det var mellan stormakterna så medförde attacken en avsevärd risk för utvidgning till en vidare konflikt och inte minst motiverat med detta faktum, så hade det varit bättre att avvakta i väntan på bevis.

Detta är det minsta man kan kräva av de västerländska stormakter som står som garanter för en världsordning som ska försvara liberala demokratiska värden. Oöverlagda och emotionellt motiverade bombangrepp tenderar istället att undergräva förtroendet för inte bara denna ordning, utan även för FN-systemet och internationell rätt. Sverige, som den lilla aktör vi är, är extra utsatt i ett globalt politiskt system där de överenskomna gemensamma spelreglerna allt oftare åsidosätts. 

 

Noter:

(7) OPCW står för; Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons.

 

Kommer Saudiarabien lyckas med att införa en mer moderat form av islam i landet?

ANALYS

Nyligen gjorde den saudiska kronprinsen Mohammed bin-Salman ett remarkabelt uttalande vid en konferens om investeringar i Saudiarabien. Han deklarerade att Saudiarabien hade beslutat om ett byte av religionspolitisk inriktning. Hädanefter, hävdar kronprinsen, ska Saudiarabien anamma en mer moderat tolkning av islam, i kontrast till den sedan länge rådande radikala wahhabitiska uttolkningen av islam. Detta är lika anmärkningsvärt som det faktiskt är svårt att ta på allvar. Den salafistiska wahhabismen har sedan sena 1700-talet stått under familjen Sauds beskydd. De båda har existerat i en form av symbios. Wahhabismen får beskydd av den saudiska staten, samtidigt som wahhabismen i sin tur legitimerar familjens Sauds styre såväl som dess väktarskap av de heliga platserna i och runt Mecka. En effekt av detta känsliga samspel har varit att samtidigt som wahhabismen och andra med dem anknutna salafistiska rörelser har bedrivit revolutionär verksamhet i utlandet, så har familjen Saud suttit i orubbat bo på hemmaplan. Men bara så länge som stödet för wahhabismens radikala lära förblir intakt och ekonomiska resurser flödar vidare till den radikalism som man exporterar i stor skala. Så, vad händer nu med Saudiarabiens inre stabilitet, när wahhabismens dogmer ifrågasätts (om än indirekt) på detta sättet?

Kronprinsen tar upp 1979 som ett startskott för en negativ utveckling. Detta är delvis sant. Inte på så sätt att familjen Sauds statsbildning har stöttat wahhabismens heliga krig mot alla s.k. ”moderata” muslimer i mer än 200 år nu, om än från och till. Dagens sponsring av wahhabitisk radikalisering av muslimer världen över är således inte som princip någonting nytt. Det är dock riktigt att påpeka att 1979 utgör ett form av vägskäl. Den shiamuslimska revolutionen i Iran 1979 väckte åter till liv en gammal aversion mellan shia och sunni och familjen Saud kom att frukta för sitt grepp om makten. Det finns en shiamuslimsk minoritet i landet och som om illa inte vore nog så är de bosatta just i den östra delen av landet där oljan finns. Saudiarabiens svar blev att inleda en maktkamp i hela den muslimska världen och i den muslimska diasporan, med Ayatollan i Teheran, om den muslimska världens själ. Man såg det som så här: Det enda sättet att säkra den egna positionen var att förvandla den muslimska världen till en wahhabitisk värld.

Kärnan bland de jihadkrigare som från 1800-talet till 1920-talet förde wahhabismen från land till land med svärdet i hand i familjens Sauds namn, var Ikhwan (Brödraskapet).

Det har länge funnits en kluvenhet inom den saudiska familjen när det gäller modernism. Samtidigt som man har vältrat sig i västerländska lyxprylar så han man velat hålla en fasad som islams försvarare. Utifrån vissa medlemmar av kungafamiljens synvinkel, så är kungafamiljen en gisslan i sitt eget land, tvingade att försvara det oförsvarbara, av landets religiösa etablissemang.

Många familjemedlemmar har dock varit av den mer radikala sorten och har (oberoende av kungen?) finansierat ett avsevärt antal terrororganisationer. En kung, Faisal, mördades 1975 av en annan familjemedlem med anledning av att han hade blivit för modern. Stora inre slitningar med andra ord. Det är svårt att med säkerhet säga om de radikala eller de modernistiska dominerar familjen, men nu tycks i alla fall bin-Salman höra till modernisterna. Reformer har redan inletts i form av att kvinnor nu ska tillåtas att köra bil. Den religiösa polisen, Mutawan, syns allt mindre på gatorna och fler nöjesevenemang ska tillåtas. Allt detta är del av bin-Salmans plan för Saudiarabien som heter Vision 2030, vilken inledde trevande i slutet av förra året. Landet ska moderniseras när det gäller förvaltning, ekonomi och utbildning i hopp om ekonomisk tillväxt.

Låt säga att kronprinsens uttalande är uppriktigt menat och att man tänker genomföra denna förändring. Vad skulle då ha kunnat föranleda detta steg?

– En medvetenhet om att oljan håller på att ta slut.

På kort sikt lider man av att oljepriset har halverats, men på lång sikt förstår man att detta bara är den lilla våndan som kommer när oljekranen blir torr. Detta innebär dels att landet måste moderniseras i syfte att skapa en ekonomi som kan bära sig självt, utan oljeinkomster. Detta kräver en bättre utbildad och mindre bakåtsträvande befolkning. Detta förutsätter i sin tur att de radikalas makt över samhället betvingas, vilket i sig inte kommer bli lätt, då det religiösa etablissemanget har kontroll över utbildningsväsendet. När kronprinsen säger att ”vi kan inte hålla på så här i 30 år till”, så är detta en tidshorisont som styrs av när man tror att oljan kan vara om inte slut så avsevärt mer svårtillgänglig vid slutet av dessa 30 år. Man inser att man inte klarar av att förbli salafistiska i 30 år till. Då är det försent att ställa om ekonomin. Sötebrödsdagarna är med andra ord snart över!

Bush Jr. och kronprins Abdullah.

Den andra konsekvensen av att oljan någon gång inom en inte för avlägsen framtid tar slut, är att USA då kommer tappa intresset för regionen. Saudiarabien står då ensamma och får värja sig självt. Man kan då, om man fortsätter på samma sätt som idag, befinna sig i en mycket fientlig omgivning. Saudiarabiens stöd till den wahhabitiska expansion som har de-stabiliserat inte minst många grannländer, har skett under USA:s militära paraply. Om, eller kanske snarare när, USA drar sig ur regionen så står Saudi där med ett koppel grannar som mycket väl kan vara hämndlystna. Iran är fortsättningsvis en bitter fiende, för att inte tala om Syrien, och till nordväst finns Jordanien och Egypten som har lidet mycket under den salafism som till stor del är inspirerad av och ofta även finansierad av Saudi. Kanske drömmer den blivande saudiska kungen mardrömmar med anledning av det faktum att just Egypten var det land som gick in och gjorde slut på både det första och det andra Saudiska riket, som så plågade sina grannar med sitt blodtörstiga jihad, i början av 1800-talet?

– Trumps påtryckningar

Donald Trump har utövat potenta påtryckningar på den saudiska regimen att förändras och att bekämpa jihad-terrorn. Detta står i stark kontrast till den obehagligt nära relation som Bush Sr. och Jr. hade med den saudiska kungafamiljen och den insmickrande och islamfjäskande hållning som Obama hade till arabvärlden generellt sett och Saudiarabien i synnerhet. Det tal som Trump höll till saudierna under ett besök där i maj 2017, utgjorde en ny tydlighet i relationen mellan USA och Saudi. Trump var tydlig som troligen ingen annan tidigare president om Saudiarabiens skyldighet att ta itu med det våldsamma globala jihad som till så stor del har sitt ursprung innanför landets gränser.

Obama viker sig underdånig inför Saudiarabiens kung!

Jag ser det inte som en slump att den kanske största, öppet sett, men definitivt den mest oblyga, finansiären av jihad-terrorism, Qatar, bara en månad senare utsattes för en handelsblockad och diplomatisk isolering av Saudiarabien tillsammans med Egypten, Bahrain och Förenade Arabemiraten, med anledning av detta stöd (1,2). Visst, det har gnisslat mellan de två wahhabitiska broderstaterna Qatar och Saudi länge, gällande hur långt man ska gå i stödet av utländska radikalism, inte minst när det gäller det Muslimska Brödraskapet, men detta steg är längre än vad man kan förvänta sig utan stöd från USA, som ändå har en stor militärbas i Qatar. USA har officiellt försökt att medla och uppmanat till moderering, men samtidigt har Trump hela tiden stöttat kraven på Qatar. Landets goda relationer till Iran har också varit en stor stötesten.

Anledningen till att Saudiarabien nu tycks vara särskilt mottagliga för dessa påtryckningar från USA, är att de är mer än lite oroliga för att de håller på att tappa kontrollen över den eld de leker med. Kungafamiljens relation till jihadisterna kan verkligen liknas vid en man vid en eldstad en kall natt. Han behöver den för att hålla sig varm, kanske rent av vid liv, men om den sprider sig utom kontroll så är det lika dödligt. Kanske anser kungafamiljen att den delikata maktbalansen mellan dem och den radikala uleman nu riskerar att hotas? Tillkomsten av IS, som Qatar har gett mycket stöd, har satt skräck i dem. Tanken på att en liknande folklig revolutionär rörelse skulle kunna uppkomma även på hemmaplan skrämmer troligen. Många huvuden i kungafamiljen skulle då rulla! Hotet är uppenbart nu när IS styre i Syrien håller på att kollapsa och de många saudierna som har rest dit troligen återvänder. Situationen i Saudiarabien är definitivt inte stabil. Befolkningen är ung och rastlös och arbetslösheten är hög. Många unga vill modernisera, men ännu fler är radikala och blir allt argare.

Avslutningsvis: Vad kommer dessa reformer leda till?

Kommer man lyckas avhjälpa de strukturella ekonomiska problem som finns i landet med dessa reformer? Kommer man kunna ta udden av de radikalas frustrationer innan det är för sent. Eller kommer man rent av påskynda deras radikalism med detta drag? Det är väldigt svårt att säga vad som kommer hända, men jag kan inte tänka mig att det kommer gå lätt att vända helt på religionssynen i ett land som i decennier har utgjort epicentrum för den radikala muslimska väckelse som plågar hela världen idag. Ska den wahhabitiska mördarkultens hemland nu framgångsrikt moderniseras, samtidigt som alla wahhabitiskt sponsrade moskéer runt om i världen spyr ut hat, illvilja och intolerans gentemot just denna moderna värld? Tillåt mig att tvivla, men om det är någon som kan så är det just den familj som i decennier nu har fått världens mest bakåtsträvande religiösa ideologi att acceptera deras egna utsvävade, dygdelösa och depraverade livsstil. Problemet är att vare sig man lyckas pacificera det religiösa etablissemanget på hemmaplan eller ej så kommer det inte vara till någon nytta för oss i Europa, då allt tal om att verka mot radikalisering bara kommer leda till en läpparnas bekännelse från uleman och något som bara kommer synas på just hemmaplanen. Utomlands kommer wahhabismen oavsett fortsättningsvis utgöra den främsta källan till att skapa splittring och fientlighet mellan muslimerna i diasporan och deras värdländer.

2017 kommer bli ett omvälvande år i Europa!

ANALYS

2017 lovar att bli ett omvälvande år i världspolitiken. Anti-etablissemangskritiken kommer fortsätta med oförminskad styrka. Brexit var ett uttryck för en motvilja mot en icke demokratiskt vald politisk elit. Valet i USA vanns av den största etablissemangskritikern och han var mycket nära att utmanas av den näst största etablissemangskritikern Bernie Sanders. I de val som nalkas i Europa under året kommer denna trend fortsätta. I Frankrike kommer troligen den etablerade högern vinna presidentmakten, men Front National:s Marine Le Pen kan mycket väl ändå komma att få det största stödet i den första valomgången. I det holländska valet i mars ser Geert Wilders parti VVP ut att fördubblas. I Tyskland kommer under höstens val Alternativ för Tyskland, som nu ligger runt 15 % i mätningarna, komma in i Bundestag med dunder och brak. Om terrorn från IS fortsätter och rent av förstärks under året, vilket undertecknad tror, så kommer givetvis denna politiska storm komma att underblåsas ytterligare.

Dessa partier har EU:s demontering på agendan så Bryssel kommer få en del att tänka på. Den signal som anti-etablissemangspartierna helst av allt sänder till Bryssel är att invandringen måste beskäras. Trump konstaterar mycket riktigt att det troligen var invandringen som fällde avgörandet i Brexit-omröstningen. Om de politiska eliterna inte lyssnar så kan på sikt hela EU gå under på denna fråga. Redan nu har det etablerats en gedigen spricka mellan Visegradländerna i Centraleuropa och Bryssel med anledning av den eftersträvade omfördelningen av migranter. Politiker inom EU reagerade alarmerat på Trumps ofördelaktiga uttalanden om EU och såg detta som en krigsförklaring. Varför denna upphetsning frågar jag? Har Trump något inflytande över EU:s öde? Istället för att skärskåda den egna förda politiken så väljer man att rikta taggarna mot en yttre fiende. Mitt råd skulle vara; försök bevisa att han har fel istället! Korrigera det som har gjorts fel istället för att skjuta sanningssägaren!

Mycket har gjorts av Trumps uttalanden om att Nato är föråldrat. Trumps USA kommer inte svika Nato och det säger han också tydligt. Dock så riktar han kritik, varav en del rättfärdig. Såsom att USA:s Nato-partners inte bär sin rättmätiga del av bördan för det kollektiva försvaret. De europeiska medlemmarna har låtit sina försvarsmakter förfalla och förlitar sig på stödet från ett USA som har stora egna problem med budgetbalansen. Inte konstigt då om Trump kräver att Natomedlemmarna tar mer ansvar. Detta kommer troligen få konsekvenser för Sverige. Det är fullt möjligt att Trumps USA nekar Sverige medlemskap i organisationen, om vi skulle söka detsamma, på grundval av att vi inte lever upp till att spendera de eftersträvade 2 % av BNP på försvaret. Vi har ett så pass misskött försvar att det är fullt möjligt att USA kan nekas oss inträde tills dess att vi har börjat ta eget ansvar. Således kan vi inte lita till ett inträde i Nato som en frälsning från ovan. Vår högsta prioritet måste vara att återupprusta och det genast! Två procent minimum, en fördubbling av försvarsbudgeten, men ännu hellre 2,5 % måste tilldelas försvaret så fort som är mänskligt möjligt.

Det som verkligen kommer bli omvälvande är hur relationerna till Ryssland kommer att förändras. År av ökande antagonism mellan USA och Ryssland kan komma att förvandlas till en nedtrappning. EU blir tvingat att anpassa sig efter Trump, inte minst efter presidentvalet i Frankrike i april-maj, då Francois Fillon med all sannolikhet blir president. Fillon har tydligt deklarerat, precis som Trump, att han vill att sanktionerna mot Ryssland ska upphöra. Om Marianne Le Pen mot alla odds vinner, så kommer Putin få en ännu större vän i Frankrike än Fillon. Trump och den nya franska presidenten kommer oavsett tillsammans vända upp och ned på västs policy gentemot Putin.

Det har spekulerats i en uppgörelse mellan de båda herrarna och Putin som går ut på att man delar upp Europa. Detta är lite dramatiskt uttryckt, men troligen kommer vi få se västmakterna backa lite från Rysslands gränser. Trump kommer inte överge Baltikum, eller dra sig tillbaka från Polen, eller något annat oöverlagt, men dock så kommer vi troligen få se att Ukrainas process mot inträde i Nato stoppas. Troligen kommer vi även få se att Krims status som en del av Ryssland kommer att erkännas, om inte de jure, så i alla fall de facto. Detta blir konsekvensen av att sanktionerna tas bort. Västs summering av hela skeendet, i Trumps och Fillons formulering, kommer bli att väst spelade ett högt spel med Ryssland och faktiskt förlorade. Det kommer inte gå att uttrycka det på något annat sätt, om man de facto tvingas erkänna en gränsförändring som har skett med hjälp av våld. Eftersom man inte var villiga att ta till våld för egen del för att skydda Ukraina när landet blev angripet av Ryssland som en konsekvens av att väst bjöd in det till den västerländska ringhörnan genom processer syftandes till medlemskap i EU och Nato, så blir det så. Nato kom till bordet med svaga kort och försökte bluffa, men Putin synade.

Vad blir utfallet, kan man fråga sig? Kommer Putin få blodad tand och försöka rädda sig ur vad som då har blivit en mycket dyrköpt seger, med en försvagad ekonomi, tömd valutareserv och möjligen ett fallande förtroende, med nya militära äventyr? Kommer en ”förståelse” med väst över Krim bli hans München-överenskommelse? Många är rädda för det och jag har den största förståelse för deras oro, men utan att förminska situationen så får man ändå konstatera att det finns en skillnad mellan dagsläget och den historiska liknelsen. 1938 stod Europa splittrat inför Hitler och demokratierna var svaga. Idag finns både en politisk och en militär enighet. Trump har tidigare sänt kluvna budskap om Baltikum men har efterhand allt mer slagit fast att han inte tänker överge Centraleuropa och Baltikum om Ryssland skulle utmana Nato. Det han egentligen har tryckt på är som sagt att Europa bör ta ett större ansvar. Detta är om något en signal om hur samarbetet mellan USA och Europa bör förbättras och förändras, inte om att det ska avslutas.

2017 kommer bli omvälvande, men om politikerna tar ett djupt andetag och med lugnt sinne navigerar oss genom dimman så kan vi komma ut till ett mer stabilt och säkerhetspolitisk tryggt Europa på andra sidan. Kanske inte redan i år, men snart. Håll tummarna! 

Trump utmanar Kina om Taiwan

Förra veckans stora säkerhetspolitiska händelse i Östasien var den oro som skapats i svallvågorna av att tillträdande presidenten Donald Trump har brutit med mer än 40 år av praxis i amerikansk Östasienpolitik när det gäller förhållandet till Taiwan. USA har inte officiella diplomatiska kontakter med landet, i likhet med flertalet andra stater, sedan Republiken Kina, som Taiwan heter officiellt, 1971 förlorade Kinas plats i FN till Folkrepubliken i Peking. När Trump telefonledes mottog en gratulation från Taiwan till valsegern så sände detta en signal till Peking om att han gav ett visst erkännande till Taiwans oberoende, eller i alla fall öppnade dörren lite på glänt.

Ett storm i ett vattenglas kan tyckas, men detta är en fråga på dödligt allvar för Peking. Såväl FN som majoriteten av världssamfundet erkänner principen att den de-facto självständiga staten Taiwan egentligen tillhör Kina. Detta kallas ”Ett Kina” principen. Kina har hotat Republiken Kina, eller Taiwan som det kallas, med att om de utropar formell självständighet, eller ens officiellt byter namn till Taiwan, så kommer landet invaderas av folkrepublikens väpnade styrkor. (1) Taiwans politiska status är den stora risken för ett nytt stormaktskrig i Östasien. Kinas hot står mot USA:s utfästelse att försvara landet. Detta kan tyckas märkligt i ljuset av att USA inte diplomatiskt erkänner detsamma, men så märklig är denna relation.

USA:s relation med Republiken Kina går tillbaka till dess stöd för general Chiang Kai-shek under andra världskriget och det följande inbördeskriget mot de röda, som fortsatte när man skyddade Republiken Kina från möjliga invasionshot under 50-talet. Stora delar av Taiwans försvarsmateriel är dessutom av amerikanskt ursprung, såsom dess F-16 plan, dess stridsvagnar och dess artilleri, vilka har sålts trots kinesiska protester. Även Japan ser Taiwans politiska status som en viktig strategisk fråga, vad det nu innebär i realtermer. Klart är i alla fall att en konflikt över Taiwan har kapaciteten att växa i betydelse. Särskilt i en tid då fruktan för kinesisk expansion är påtaglig i regionen, inte minst kopplat till dess aktiviteter i Sydkinesiska havet.

Att utmana ett allt stoltare och allt mer nationalistiskt Kina kan få konsekvenser.

Att utmana ett allt stoltare och allt mer nationalistiskt Kina kan få konsekvenser för stabiliteten i regionen.

När Trump försvarar sitt ställningstagande så deklarerar han att han inte känner sig bunden av ”Ett Kina”-principen. Det som framkommer med all tydlighet är att han avser använda denna osäkerhet vid kommande förhandlingar med Kina om handeln länderna emellan. Han tänker sig Taiwan som ett ess i rockärmen. Om Kina inte vill gå honom till mötes i frågan om tullar på amerikanska varor eller vad gäller det artificiella låga värdet på Kinas valuta (yuan), så kan han hota med att förändra USA:s policy vad gäller Taiwan. Detta vore dock en farlig väg att gå, då Peking har hotat med motåtgärder och en situation där Kina känner sig tvingat att agera mot Taiwan kan uppstå. Detta är inte ett troligt scenario och Trumps regering förstår säkert riskerna i situationen, likväl är det en farlig väg att färdas längs.

Vad har då denna situation för bäring på Sverige, kan man fråga sig? Sverige har precis som de flesta andra länder kommit till slutsatsen att värdet av att ha ekonomiska relationer med Kina överväger värdet av att stå upp för en demokratis rätt till oberoende och till att leva utan ett ständigt invasionshot. Detta är dock det enda vi egentligen kan göra. Sverige har avsevärda ekonomiska intressen i handeln med Kina så här får realpolitiken trumfa idealismen. Relationerna mellan de två Kina är trots allt inte vår sak. Likväl kan man konstatera att situationen som skulle uppstå om Kina verkligen beslutar sig för att invadera Taiwan gränsar till det absurda och det skulle inte skada om Sverige tänker igenom hur man vill reagera om detta verkligen sker. Frågan är vad någon skulle kunna ta sig för rätt att invända mot att ett land betvingar det som nästan alla runt om i världen, inklusive FN, erkänner som en del av dess eget territorium? (2) Trots att det uppenbarligen i praktiken är en självständig och dessutom demokratiskt styrd stat. Det kan ju knappast bli aktuellt med en FN-resolution, med grund i artikel 51, som fördömer Kina för att ta det FN redan erkänner som deras. Absurt var ordet.

Fotnoter: 

(1) Lustigt nog så går denna uppfattning i båda riktningarna. Länge dominerade hållningen även på Taiwan att ”Ett Kina” gäller, men ur deras perspektiv så är är det Taipei-regeringen som bör styra fastlandet någon gång i framtiden. På senare år har dock en förskjutning skett till förmån för de som istället vill att Taipei bara ska aspirera över att styra över Taiwan. Alltså att Taiwan även formellt ska bli självständigt.

(2) FN har inte accepterat upprepade ansökningar från Taiwan om inträde, med motivationen att invånarna på Taiwan redan är representerade genom Peking.

%d bloggare gillar detta: