Demografiska skiften orsakar krig och maktkamper

Förändringar av den demografiska status quo är en källa till konflikter som ofta förbises i dagens diskurs. Detta kan vara en konsekvens av att få vill lyfta fram detta faktum då det riskerar att resa frågetecken vad gäller den omvandlingsprocess som västerlandet är inne i just nu.

De demografiska förändringar som fokus läggs på här är när en eller flera etniska eller religiösa grupper växer snabbare än de andra i ett samhälle. Detta skapar ofta oro bland de grupper som ser sitt kollektiva inflytande minska. Denna oro uppstår endast när det finns distinkta och separata identiteter i ett samhälle, eller med dagens vokabulär, att det är mångkulturellt. Ett exempel på en positiv utveckling kan illustrera detta: När stora mängder irländare invandrade till USA under slutet av 1800-talet spreds en oro bland framförallt protestanter med engelsk bakgrund. Detta på grund av den besvärliga relationen mellan engelsmän och irländare på Irland sedan århundraden. Man trodde att irländarna skulle särskilja sig i samhället och via sin katolska tro mer eller mindre styras från Rom. Nu blev det tack och lov inte så. Irländarna antog snabbt en amerikansk identitet och precis som för alla andra invandrare från Europa så blev deras tidigare identitet snabbt ett minne blott. Men när integrationen inte fungerar och separata identiteter kvardröjer så är situationen annorlunda. Störst konfliktrisk förekommer mellan nationella minoriteter och majoriteten. En nationell minoritet är en sedan länge i ett land bosatt grupp. När den ena ökar snabbt i numerär så kan den andra gruppen uppleva att det som att nedärvda kollektiva rättigheter till territorium eller inflytande hotas. I detta skeende kan en konflikt, eller till och med krig, uppstå mellan grupperna.

Jag vill definiera två huvudsakliga konfliktscenarier. Den ena defensiv och den andra offensiv.

1)      Påskyndande: En eller flera folkgrupper(1)  som växer snabbt i en stat men inte får det politiska inflytande som de anser sig därmed ha rätt till kan initiera en konflikt för att tilltvinga sig detta inflytande och påskynda processen.

2)      Förebyggande: En eller flera folkgrupper känner att deras position i en stat eller annan politisk enhet håller på att undergrävas av en annan grupps eller gruppers demografiska dynamik. I detta fall kan den grupp som har kommit i, eller är på väg att komma i minoritet, ta till vapen för att, som man ser det, återställa balansen. Resultatet kan bli folkmord om grupperna är framgångsrika i sin ansatts.

Här nedan vill jag illustrera dessa två scenarier med välkända exempel. Libanon respektive Bosnien/Kosovo.

 

Scenario 1: Libanon

I den här diskussionen är det omöjligt att inte ta upp det etno-religiöst splittrade Libanon. När landet fick sin självständighet från Frankrike 1943 fick man ta ställning till hur landets skulle styras, med de problem som emanerar från splittringen i åtanke. Alla grupper i samhället var oroliga för att deras intressen skulle få stryka på foten, men kanske mest oroliga var de kristna då de visste mer än väl vad minoritetsstatus innebär i regionen. Att man definierade sig utefter kollektiven, snarare än som individer, var lika självklart då som det är idag. När demokratin har introducerats i multietniska stater i regionen, såsom i Irak, så röstar folk till mycket hög grad på etno-religiöst definierade partier. När man kom överens om en politisk maktdelning mellan grupperna i Libanon 1943 (den s.k. Nationella pakten), så var detta gruppröstande underförstått. En religiös grupps andel av befolkningen skulle automatiskt resultera i samma andel i parlamentet. Ingen kunde föreställa sig att särskilt många skulle vilja rösta på ett parti som var sakfrågeknutet och inte anslutet till någon särskild etno-religiös grupp. Den stora tragedin för Libanon är att denna överenskommelse, där grupperna fick fastställda andelar av parlamentets platser och där man delade upp de högsta politiska ämbetena såsom presidentämbetet till de kristna och premiärministerämbetet till sunnimuslimerna(2), permanentade detta gruppröstande.

Resultatet blev att en modernisering av röstningsvanorna, där man valde partier med utgångspunkt i individuella ekonomiska och andra ställningstaganden sköts på framtiden. Det som skulle ha kunnat vara en nyttig övergångslösning blev istället en permanent lösning. Den nationella pakten kunde inte hantera de demografiska förändringarna och således förvandlades landet till en politisk tryckkokare. Problemet i Libanon är att den muslimska befolkningen växer snabbare än den kristna, man kan till och med konstatera att den kristna gruppen idag faktiskt krymper. Situationen är för övrigt densamma i hela Levanten. Idag har nativiteten sjunkit bland alla religiösa grupper i Libanon, men eftersom balansen dem emellan är densamma som byggs obalansen på(3). Snabbast har den shiamuslimska befolkningen växt, vilken också är den som har tilldelats minst makt. Den prekära dominans som de kristna tillkämpade sig vid den ”Nationella pakten” 1943, där grupperna ansågs vara i numerär paritet, med ett litet övertag för de kristna, baserades på en befolkningsräkning som hade genomförts 1932 som i sig var av tveksam tillförlitlighet. Det 6:5 övertag i parlamentet när det gäller platserna och presidentposten är den status quo som de kristna gärna hade sett förblev bevarad då det säkerställde deras kontroll över landet och i förlängningen att Libanon förblev ett land orienterat mot väst, ett land där de kristna kunde känna sig säkra. Landets sunnimuslimer har av tradition varit av den moderata arten och inget som de kristna egentligen har behövt frukta. Det hot som har växt fram sedan 80-talet har istället kommit från den shiamuslimerna.

Just shiamuslimerna har haft glädje av en högre nativitet än övriga grupper under 1900-talet. Resultatet av detta har blivit att den maktfördelning som blev resultatet av den Nationella pakten, allt mer har utmanats av denna grupp i synnerhet. Detta också med goda skäl. Man har sett det som en stor orättvisa att maroniterna sitter i en position där de styr landets öde, medan deras andel av befolkningen snabbt minskar. Den första urladdningen skedde 1958 då ett kort inbördeskrig bröt ut just för att muslimerna inte accepterade status quo. Den gången ingrep USA dock snabbt för att säkerställa den nämnda ordningen.

Eftersom ingenting hade lösts och spänningarna fanns kvar utbröt 1975 det stora inbördeskriget som varade tills 1990. Det enda sättet att få slut på kriget var att komma överens om en ny mer rättvis fördelning. Taif-avtalet skrevs som skrevs under 1989 ändrade fördelningen mellan kristna och muslimer i parlamentet till 1:1 och den maronitiska presidentens makt reducerades. Vid det här laget utgjorde de kristna dock bara ca 40 % av befolkningen i Libanon, varav maroniterna 21 %. Konfliktorsaken finns således kvar och det politiska livet har fortsättningsvis präglats av försöken att ytterligare justera maktbalansen. På senare år är det den snabbväxande shiamuslimska befolkningen som ställer krav på mer inflytande. Shiamuslimerna som har fått minst inflytande av de tre stora grupperna är nu störst med ca 30 %. Ytterligare försök att flytta fram positionerna är att vänta. Frågan är om det blir vi våld eller genom kraftfull ”övertalning”? Oavsett så är landets framtid osäker så länge folken identifierar sig efter religiös tillhörighet. Nu när risken är uppenbar att det Syriska inbördeskriget sprider sig till Libanon så är förskjuts detta hopp till den avlägsna framtiden.

Den etno-religiösa bosättningen i Libanon

Den etno-religiösa bosättningen i Libanon

Scenario 2: Bosnien och Kosovo:

Det finns många skäl till konflikten i Bosnien, och Jugoslavien som helhet, såsom obalansen vad gäller ekonomisk produktion och politisk makt mellan det rika norr (Slovenien och Kroatien) och maktens centrum i Belgrad som inte ska bortses ifrån, men i just här ligger fokus på den demografiska frågan som var den viktigaste för just Bosnien och Kosovo. Demografin ska inte ses om den utlösande orsaken till konflikten i Bosnien och Kosovo, men den ska absolut ses som det bakomliggande skälet till att serberna agerade som de gjorde.  Denna påverkade relationerna mellan serberna och muslimerna och samverkade med minnena av de oerhörda övergrepp som skett mellan dessa grupper under andra världskriget och dessförinnan under århundraden tillbaka. Dessa minnen och historien av envisa striderna om territorium som ansågs vara av helig karaktär fördes till agendan när det blev allt mer uppenbart för serberna att de höll på att tappa greppet om mark som de av tradition bosatt på grund av den muslimska befolkningsökningen.

Bosnien

Låt oss först se på hur situationen förändrades. I Bosnien såg fördelningen mellan grupperna ut så här 1948:

Muslimer: 30.7 %, Serber: 44.3 %, Kroater: 23.9 %.

1991 såg hade bilden avsevärt förändrats och fördelningen såg nu ut så här:

Muslimer: 43.5 % (Egentligen troligen runt 47 % (4)), Serber: 31.2 %, Kroater: 17.4 %

Uttryckt i absoluta siffror så kan man se att om man jämför befolkningarnas numerärer under två år; 1961 och 1991 (5), att medan den serbiska befolkningen minskat från 1 400 000 till 1 330 000 och den kroatiska ökat bara blygsamt från 710 000 till 760 000 så hade den muslimska befolkningen ökat från 840 000 till 1 900 000!

Vad innebar detta då för besluten som togs när Jugoslavien föll samman? Skulle serberna fortfarande ha envisats med att lämna Bosnien när delstaten drog sig ur Jugoslavien om denna förändring inte skett?

De muslimska bosnierna var jämförelsevis sekulära, men likväl förekom det idéer som skrämde serberna. Den muslimska ledaren och sedermera presidenten, Alija Izetbegovic hade på 80-talet leget bakom en islamistisk deklaration som sade att ”muslimer ska leva i en muslimsk (islamistisk?) stat”, vilket han fick sitta i fängelse för. Förbehållet var att denna tanke inte skulle vara giltig där muslimerna var i minoritet. Som man dock kan se i sifforna jag återgett ovan, så var denna majoritet inte långt borta. Den muslimska nationalismen var lågt mindre utvecklad än de serbiska och kroatiska dito, men retoriken kom snabbt i kapp. Efter att idén om en gemensam bosnisk identitet hade passerat bäst före datum så lutade man sig allt mer mot tanken att muslimerna borde få en egen stat. Muslimerna skulle betraktas som ”ledande nation” enligt dessa nationalister. Tanken skrämde kroater och serber.

Som svar på frågan om huruvida serberna hade agerat annorlunda om den demografiska balansen inte hade förskjutits så pass mycket, så anser jag att svaret är ja. Det hade fortfarande funnits en majoritet, muslimerna och kroaterna emellan, för ett utträde, vilket serberna hade motsatt sig, men serberna hade ändå förblivit den dominerande gruppen av de tre. Antingen hade man accepterat ett utträde på de premisserna, eller så hade man bestridet utträdet. Om man hade bestridit utträdet och en militär konflikt faktiskt hade förkommit så hade den troligen antagit en annan karaktär än vad som faktiskt blev fallet. Det hade troligen inte gått att komma från det som är väl inarbetad modus operandi på Balkan när det gäller etniska konflikter, d.v.s. våldtäkter, tortyr och slumpmässiga avrättningar ute i byarna. Däremot är det tveksamt om vi skulle ha sett det kalkylerade folkmord på muslimer som nu blev fallet.

Ur serbiskt perspektiv, så var detta folkmord svaret på den förändrade demografiska balansen i Bosnien. Detta krassa och känslokalla svar på en förlorad ledande position är i själva verket det normala förfarandet på Balkan. Århundraden av folkmord i alla riktningar har tjänat till att avtrubba sinnena och finkänsligheten.

 

Kosovo

Fallet Kosovo har egentligen drag av båda scenarierna, men det egentliga krigsutbrottet, den serbiska offensiven som triggade igång Natos flygoffensiv var ett tydligt scenario 2.

Kosovo, som är det serbiska folkets kulturella vagga, tappade under den ottomanska tiden sin serbiska majoritet. Istället flyttade albanska muslimer in i stor numerär. Halvvägs genom den demografiska explosion som muslimerna i Jugoslavien upplevde under efterkrigstiden var balansen ordentligt tiltad till albanernas fördel. 1961 bestod befolkningen i Kosovo av 67 % albanska muslimer och 24 % ortodoxa serber. 1990 var omvandlingen av Kosovo fullbordad. Nu var 90 % av befolkningen albaner och 10 % serber. Denna situation provocerade fram scenario 1, i och med att albanerna ansåg att deras dominans i provinsen Kosovo borde leda till att Kosovo blev en delstat i Jugoslavien, en albansk delstat. Detta steg uppskattades inte av serberna, dels på grund av Kosovos historia, men kanske viktigast på grund av att man fruktade att albanerna då skulle bryta sig ur och förena Kosovo med Albanien. Denna situation ledde till mycket oroligheter i provinsen, med våldsamheter riktade mot den serbiska minoriteten och repression från statsmaktens sida, men ett krig resulterade inte i detta skeende. Detta tack vare den kosovoalbanska ledaren Ibrahim Rugovas icke-våldsapproach, som dock inte gav intryck på serberna.

Efter de blodiga, men framgångsrika separationskrigen i norr, ändrade dock albanerna strategi till att även de ta till vapen. 1998 var denna kamp dock ännu i sin linda, när scenario 2 kom in i spel. Min slutsats av utvecklingen är att serberna tog den albanska gerillarörelsen som ett svepskäl till att bedriva en begränsad militär kampanj som syftade till att sätta skräck i den albanska befolkningen och få dem att fly över gränsen till Albanien. När Nato 1999 trädde in på albanerna sida, medelst flygbombningar, så fanns inga skäl att hålla tillbaka och en fullskalig etnisk rensning genomfördes. Detta agerande var som jag ser det någonting man haft i tankarna sedan 80-talet, en reaktion på att man demografiskt förlorade provinsen. Det väpnade upproret var det svepskäl som man behövde. Den balkanska historien påvisar som sagt att finkänsligheten i sådana här sammanhang var nästintill obefintlig. Reaktionen bedömdes rent av vara rimlig i de serbiska ledarnas sinnen.

Den muslimska befolkningsexplosionen

En av de största faktorerna i den halvt världsomspännande konflikten mellan islam och övriga religioner som tycks pågå längs ”islams blodiga gränser”, för att använda Huntingtons uttryck, är demografin. Islam, som kultursfär, är den sista att inträda i moderniteten och i och med detta uppleva den befolkningsexplosion som bättre tillgång till mat och mediciner lägger grunden för. Europa upplevde sin på 1800-talet och Ostasien sin dito under första ¾ av 1900-talet. För islam gäller det huvudsakligen efterkrigstiden fram till några decennier in på 2000-talet. Dessa befolkningsexpansioner leder oundvikligen till politiskt framhärdande och självförtroende. Just nu upplever islam, som kollektiv, att man kan ställa politiska krav. Framtiden ser ju ljus ut! De konflikter som uppstår i spåren av denna demografiska förändring kan ses i form av de båda nämnda scenarierna bland annat i Afrika idag, men även i form av inre konflikter och revolutioner, vilket vi har kunnat se under och sedan den arabiska ”våren”. Huruvida detta mönster av konflikter också kommer att gälla för relationen mellan européer och den växande muslimska befolkningen i Västeuropa är en fråga som inväntar svar. Drag av scenario 1 ser vi i alla fall nästan dagligen i form av små konflikter om frågor som rör religionens roll i samhället och inbillningen att det finns en ”rätt” att påverka hur vi lever våra liv genom att hävda religionsfriheten. Hur kommer detta utveckla sig om vi får en libanesisk situation, där européerna försöker slå vakt om sitt inflytande, i länder med en snabbt växande muslimsk befolkning?

Befolkningsexplosioner och Revolutioner

Många historiker drar paralleller mellan demografiska expansioner och tidigare politiska omvälvningar. Jack Goldstone argumenterar för att befolkningsexplosioner, med den medföljande höga andelen unga i samhället, har lagat bakom både reformationen och revolutionerna från mitten av 1600-talet till de franska och amerikanska i slutet på följande sekel. Demokratiseringen av Europa på 1800-talet har haft samma påverkan. Herbert Moeller har fört resonemanget vidare till att även gälla för de röda och bruna folkrörelser som skakade om Europa på 20- och 30-talen. I vår tid så kan vi tydligt se den stora 40-talistkullens revolterande runt omkring 1968. Dessa demografiska explosioner, med medföljande stora andelar unga i samhället, leder alltså ofta till politiska omvälvningar (6). Dessa kan som ses vara både av godo och ondo. Frågan är vilken av dessa konsekvenser den muslimska ungdomskullen kommer att få?

Anti-Mursi-revolutionen i Egypten kan indikera att den kommer att få goda konsekvenser, att islamism som politisk ideologi kommer att skärskådas och finnas inte vara en rimlig grund att bygga ett modernt samhälle på.  De ungdomliga protesterna mot Ayatollans regim i Iran är ett annat exempel på detta. Å andra sidan som finns det mycket mer som pekar på den motsatta utvecklingen. Ända sedan 70-talet så har ungdomens svar på vad som är fel i de arabiska samhällena varit: Islam. Så tycks det även vara bland majoriteten av muslimerna i väst. När frustrerade ungdomar inte finner sin plats i de moderna samhällena i Västeuropa så ses ofta islam som alternativet. Anpassning till den liberala värdegrunden blir endast svaret för den intellektuella eliten. Vilken väg det unga islam kommer ta visavi det åldrande väst ligger ännu i vågskålen, men det lutar mot slitningar om man ska döma av hur det har utvecklats så här långt.

 

 

Noter:

 

(1)    Folkgrupp: Ett mycket löst begrepp som innefattar etniska, religiösa och en mångfald av andra grupperingar. Ett användbart begrepp när man inte behöver precisera, till skillnad från begreppen ”Nation” och ”Folk”. Används till i exempel i sammanhanget ”Hets mot folkgrupp”.

(2)    Presidentposten gick till de Maronitiskt kristna, Premiärministerposten till Sunnimuslimerna, Talmannen i parlamentet till Shiamuslimerna och vice premiärministern såväl som vice talmannen skulle vara grekiskt ortodoxa.

(3)    2004 uppmättes nativitetssiffrorna (antal barn födda per kvinna) som så här: Shiamuslimer 2.14, Sunnimuslimer 1.76, Maronitiskt kristna 1.6. Som man kan se så är nativiteten låg generellt sett i landet just nu. Det samlade värdet är 1.75. Men eftersom framförallt de kristna minskar så snabbt medan de som känner sig mest berövade, shiamuslimerna, fortfarande växer så bäddas det för ytterligare problem om systemet inte reformeras.

(4)    Andelen som identifierade sig som Jugoslaver i folkräkningarna varierade över åren, men huvuddelen av de som gjorde så var muslimer. Bosnien var följaktligen där detta var vanligast. Orsaken till detta var troligen att muslimer ville undvika det ”stigma” som det innebar att vara identifiera sig som muslim, med tanke på den Ottomanska tiden och de övergrepp som utfördes då. Liknande ansträngningar av en minoritet att försöka ändra på sättet helheten identifierar sig, för att på så sätt bättre passa in, kan man observera på andra håll, såsom när det gäller de kristnas ansträngningar att i Mellanöstern stödja en sekulär arabisk identitet där de själva inte är den udda fågeln, framför den klassiska identifieringen utefter religiös tro.

(5)    När lika många individer identifierade sig som jugoslaver; ca en kvarts miljon.

(6)    Toppen på den Algeriska befolkningsökningen nåddes på 90-talet i samband med det islamistiska upproret. Toppen i Egypten nåddes på 00-talet vilket förebådade den arabiska våren. Då peakade också utvecklingen i andra berörda länder som Jemen. På 00-talet nåddes också en topp i Iran som kan länkas till protesterna mot Ayatollans makt. På 2010-talet toppades utvecklingen i Libyen och Syrien. Sambandet synes finnas där!

Ukraina – Ett kluvet land i Rysslands skugga

Att den ukrainska presidenten Viktor Janukovitj nyligen avböjde EUs handelsavtal kom som en smärre chock för etablissemangen i såväl Bryssel som i Stockholm. Varför agerar Ukraina som ett land med dubbla personligheter? Svaret är att landet befolkas av två folk med helt olika agendor och som strävar mot två helt skilda visioner av framtiden.

Ukrainare och ryssar skiljer sig inte så mycket åt kulturellt sett, men det finns omständigheter som har lagt grunden för skilda politiska identiteter. Kiev var som bekant centrum i det första ryska riket som bildades under ledning av vikingar. Efter den mongoliska invasionen på 1230-talet splittrades riket upp i små furstendömen. Så småningom kom det som idag är västra och centrala Ukraina att hamna under Polsk/Litauiskt styre. De Polsk-Litauiska kungarna var katoliker och samlevnaden med folkets ortodoxa tro var inte alltid lätt. 1596 gjordes dock en uppgörelse mellan kungen och de ortodoxa biskoparna. Dessa biskopar accepterade Påvens överhöghet men fick samtidigt behålla sin ortodoxa rit. Denna kyrka kallades den Unierade kyrkan. Idag har den bara fem miljoner anhängare i Ukraina, men under 16- och 1700-talet var den dominerande. Under 1800-talets russifieringskampanjer tvingades sju miljoner unierade att konvertera till den ortodoxa kyrkan.

Likväl så har den unierade kyrkan genom åren bidragit till en separat ukrainsk identitet. Influenser från Västeuropa blev avsevärt mer lättillgängliga för de unierade än de ortodoxa och därmed har ukrainarna i viss mån glidit ifrån det österländska mongoliska och det bysantiska arvet som den ryska kulturen bär så tungt på sina axlar. Detta ser man i en större aktivism mot auktoritära ledare bland den ukrainska befolkningen, manifesterad genom den Orangea revolutionen och dagens protester mot Janukovitjs försök att vrida klocka tillbaka. Ukrainas ryska befolkning längtar istället tillbaka till styret från Moskva och synes inte till lika stor grad vara rygga tillbaka inför möjligheten att hamna under Putin, som sina ukrainska grannar.

Större delen av Ukraina kom inte under Moskvas styre förrän 1793, i och med Polens första delning, så detta band är inte särskilt djupt förankrat. Relationen har hela tiden varit en besvärlig sådan. Tvångskonverteringarna, nämnda ovan, kombinerades med en russifieringspolitik under 1800-talet som syftade till att radera ut spåren av en separat ukrainsk kultur. Att de ”vita” hade sitt starkaste fäste i Ukraina under inbördeskriget mot de röda bolsjevikerna i Moskva, förvånar således inte. Möjligheten att uppnå självständighet från Moskva lockade onekligen. Hämnden för denna ”illojalitet” kom i och med Stalins angrepp på de fria bönderna, kulakerna, under 30-talet, med konsekvensen att miljoner ukrainare svalt ihjäl.

Nu sitter Ukraina med ett land och två folk, som uttryckligen har skilda visioner om vilken väg de vill gå. Ukrainarna vill återknyta sitt band med Västeuropa, medan ryssarna gärna återvänder till moder Ryssland. Hur ska detta lösas? Den självklara lösningen står framför dem, men som en konsekvens av generella låsningar i internationella systemet så stödjer få aktörer gränsändringar som lösningar på politiska slitningar. I detta fallet är det dock någonting som Ukraina bör överväga.

Den etniska fördelningen i Ukraina: Ukrainare i rött och ryssar i blått

Den etniska fördelningen i Ukraina: Ukrainare i rött och ryssar i blått

Faktum är dock att de huvudsakligen rysktalande områdena i Ukraina, i öster och Krimhalvön, inte har någon anledning att vara en del av Ukraina. Dessa områden har aldrig varit en del av en ukrainsk statsbildning. Däremot har de varit kontinuerligt ryska sedan 1600-talet. Varför hör de då till Ukraina idag? Svaret är att Sovjetunionen överförde de nu rysktalande regionerna av Ukraina från den ryska rådsrepubliken. Krim överfördes så sent som 1956! Varför handlade Moskva så? Svaret är trefalt:

1) Ukrainas gränser expanderades för att ge intrycket av en mer jämbördig union. Denna expansion kunde givetvis inte förändra det faktum att den Ryska rådsrepubliken fullständigt dominerade unionen, men ansatsen fanns där.

2) Minska grogrunden för nationalism genom att justera rådsrepublikernas gränser så att de inte överensstämde med de etniska gruppernas utbredning.

3) Föra in rysk befolkning i de övriga republikerna för att på så sätt kunna utöva rysk kontroll över dem.

Om Ryssland hade fört en rättslig process i en opartisk internationell domstol för att återföra dessa områden till Ryssland så är det troligt att de hade vunnit, men en sådan process är osannolik. Dessutom tycks Ryssland för stunden inte ha något incitament att driva frågan om återförening. Är det så att punkt 3 fortfarande är giltig? Det mesta tyder på att så är fallet. 30 % av Ukrainas befolkning talar ryska och lika många hör till den ortodoxa kyrka som ser till Moskva. Detta är en värdefull spelmarker i det ukrainska politiska spelet, vilket vi inte minst kan se just nu. Således ligger bollen på den ukrainska planhalvan. Ingen stat ger frivilligt upp territorium, men som jag ser det så är detta det ända vettiga för Ukraina att göra. Annars kommer Ukraina aldrig bli kvitt det ryska inflytandet och Moskvas hållhake på Kiev!

%d bloggare gillar detta: