529 Mursianhängare dömdes till döden i Egypten under en två dagar lång process som avslutades den 25e mars. En process som bäst kan beskrivas som en rättsfars. Om det är någon som tvivlade om huruvida militärregimen är tillbaka eller inte, så kan de sluta tvivla nu. Militären styr landet igen oavsett vem som ställer upp i och vinner det kommande presidentvalet. Därmed är revolutionen mot Mubarak återförd till utgångspunkten!
Mursi och hans muslimska brödraskap var tvivellöst av skada för landet, men frågan är om avsättandet var värt priset i det långa loppet? Vart går gränsen för vad en demokratiskt vald ledare får göra innan folket får omkullkasta ordningen? När det gäller en auktoritär regim så finns det igen gräns. Denna ska bort så fort som bara möjligt. Frågan är om det Mursi gjorde hotade demokratin till denna grad? Var det värt priset man fick betala sedan, i form av att militären kom tillbaka till makten? Man kan ha olika synpunkter på hur långt det hade gått i Egypten, men detta är en avvägning som alla demokratier får göra. Ska man acceptera det val folket har gjort och bita i det sura äpplet eller ska man destabilisera demokratin för att få till ett maktskifte? I mogna demokratier så faller valet oftare på det förra alternativet.
Ta Frankrike som exempel. Presidenten Francois Hollande lovade mycket som var ekonomiskt ohållbart under valkampanjen, men likväl blev han vald. Nu när han väl genomför det han lovat och därmed förstör den franska ekonomin har han förvandlats till en av de mest impopulära franska presidenterna i modern tid. Även vänsterns väljare sviker honom, till förmån för FN. Fransmännen suckar över att han ska sitta kvar 3 år till, men vad ska de göra? Revolution?
Fransmännen vet bättre än någon att när man väl släppt ut anden ur flaskan så är det svårt att få in den igen. När folket väl har fått uppleva maktens berusning, så är de benägna att om och om igen ta till gatorna för att driva igenom sin vilja. Gatans parlament bryr sig lite om hur demokratin mår i landet. Frankrike fick efter 1789 års revolution uppleva ytterligare 80 år av revolutioner och kupper och landet har även därefter plågats av politisk oro.
Utmaningen för nya demokratier ligger i att tygla gatans parlament och förmå folket att avstå från att försöka lösa alla konflikter med våldsutbrott och eliterna att hålla sig från att kuppa till sig makten när deras intressen kommer i kläm. 2013 i Egypten såg vi båda dessa scenarier på samma gång. Oavsett om folket gjorde ett medvetet val av militären över MB, eller om det var omedvetet, så satte denna kontrarevolution stop för den arabiska våren i Egypten. De summariska dödsdomarna är som sagt det yttersta beviset på detta faktum. Nu annonseras att al-Sisi ställer upp i presidentvalet. Är det någon som tror att han inte vinner? Är det någon som tror att militären inte kommer styra landet framöver?
Jag hade föredragit att MB hade fått bevisa sin inkompetens under en mandatperiod, för att sedan i god ordning sparkas ut av folket genom valresultatet. Nu skapas en dolkstötslegend bland de islamistiska leden och hämndbegäret kommer gro till den dag då de är i position att återgälda tjänsten. En begränsad militär kamp mot armén har redan inletts av islamister, men denna kan mycket väl få mer omfattning med tiden.
Det muslimska brödraskapet ska bekämpas vart det än försöker få politisk makt, men man måste också tänka på förutsättningarna för att det demokratiska systemet ska kunna växa sig starkt. Euromaidan i Ukraina är ett annat exempel på hur gruvliga konsekvenserna kan bli av att massorna på gatan styr utvecklingen. Victor Janukovytj var, liksom väldigt många av politikerna i Ukraina, grovt korrumperad, men han var folkligt vald i ett val som ansågs av utländska bedömare vara korrekt utfört.
Det ukrainska folket är splittrat mellan de nationalistiska ukrainarna som ser mot väst och ryssarna och de ryssvänliga ukrainarna som ser mot öst. Likväl så ansåg ledarskikten i väst att det var fullständigt illegitimt och ett svek mot folket när Janukovytj drog sig ur förhandlingarna om ett associationsavtal med EU. Helt plötsligt hade man glömt att ungefär halva landet inte ville knytas närmare EU. I vanlig ordning inom EU så ses den folkliga motviljan på med förakt. Man ansåg att det var helt legitimt att massorna i månader spärrade av centrala Kiev för att hävda minoritetens (enligt valet 2010) rätt mot majoritetens bara för att dessa tyckte ”rätt”. Visst, objektivt sett är detta asssocieringsavtal det bästa för Ukraina rent ekonomiskt, men borde den frågan inte överlåtas till folket i fria val, istället för på den grupp som råkar vara majoritet i just Kiev? Nästa nationella val var bara ett år bort, 2015. Kunde man inte ha väntat och låtit frågan avgöras då?
Istället störtade man presidenten under omständigheter som fortfarande är oklara. Ryssland invaderade och införlivade Krim, men kanske än värre; inbördeskrig kan hota resten av Ukraina. Nazistpartierna som tycks vara mycket aktiva i väster lär inte föra en försonlig linje när det gäller minoritetsrättigheter. Den tomma retorik som Moskva förde om hur ryssarna diskrimineras kan mycket väl bli verklighet i framtiden.
Min linje är att man alltid ska i det längsta respektera resultaten av fria val. I Egypten kan omständigheterna mycket väl ha upplevts så att en revolution kändes rättfärdigad, men man måste se på det långa perspektivet. Man måste se till den nyfödda demokratins hälsa. Risken är annars att man ändå förlorar det som man försöker skydda!
Mons Krabbe 