En historia om Världskrig – Kampen mellan handelsstater och krigarstater och hotet om en sista uppgörelse

Efter min förra artikel, om riskerna att kriget i Syrien utvecklas till ett Tredje Världskrig, så uppstod en del diskussioner om vad som ska innefattas i begreppet ”Världskrig”. Prof. Wilhelm Agrell har, som bekant, deklarerat att vi redan nu befinner oss i ett sådant krig, men är han för tidigt ute? Han motiverar bland annat med att 4 av 5 permanenta medlemmar av säkerhetsrådet befinner sig i krig med IS, men kan krigshandlingarna verkligen anses vara av den rangen? Han säger att hela det internationella systemet påverkas, att det befinner sig ”i gungning”, men kan man verkligen påstå det? Är det någon stormakt som ser ett existentiellt hot i IS? Frågan är inte om huruvida IS kan krossas eller inte, utan om vem som ska besväras med att utföra handlingen. Man kan konstatera att det stora problemet ligger i att världen måste komma överens innan någon går in, annars föreligger risken att stora aktörer som Saudiarabien och Iran ryker ihop och då vet vi inte vad det hela kan leda till, vilket var ämnet för min förra text.

Vi kan konstatera att Agrell är lite tidigt ute, men att han mycket väl kan ha rätt i att vi nu befinner oss i förstadiet till ett sådant krig, om det hela skulle spåra ur. Men vad är då ett riktigt världskrig? För att förstå detta så måste vi titta på historien. Inte bara det som vi känner som de första och andra världskrigen, utan längre tillbaka, då världskrig faktiskt har utspelat sig innan det som vi känner som ”det första”. Franska revolutions- och Napoleonkrigen (1792-1815) var definitivt ett världskrig. Troligen bör man även se Ludvig XIV:s krig (1688-97, 1701-14) mot den stora alliansen, som ett sådant (Fotnot 1) och egentligen finns det ett krig till som kan kvalificera, men det lämnar jag utanför nu. Det går att dra ut ett antal oföränderliga kriterier som måste uppfyllas. Sedan får vi beakta evolutionen inom det internationella systemet, de förhållanden som förändras. Jag lutar mig en hel del mot George Modelskis analyser av de långa politiska cyklerna sedan år 1500. Inbakat i beskrivningen av ett världskrig finns berättelsen om hur dessa krig har utgjort skådeplatsen för en global kamp mellan handelsstaterna och krigarstaterna.

 

De oföränderliga kriterierna:

1) Kriget ska påverka hela det internationella politiska systemet. Detta system är en konsekvens av det internationella ekonomiska systemet, som växte fram runt år 1500. Det skiljer sig från tidigare system genom att de stora noderna i systemet; Europa, Mellanöstern, Indien och Kina tidigare inte fungerade som ett sammanbundet ekonomiskt system. Handel dem emellan pågick genom en form av stafetthandel. Kina bedrev inte direkthandel med Europa till exempel, utan varor passerade ett antal händer på den resan. När Portugal öppnade en handelsrutt direkt till Indien och Kina över haven så lades de första byggstenarna till detta internationella ekonomiska system. Som en logisk följd så fördes politiska intressen upp på en global nivå, i takt med de ekonomiska intressena. I begynnelsen var det internationella systemet naturligt nog dominerat av Europa, då det bara var europeiska stater som agerade internationellt. Efterhand växte dock systemet till att inkludera världen genom de koloniala besittningarna och handelsposterna. Från Europa självständiga aktörer tillkom i form av USA på 1700-talet och Japan på 1800-talet. På 1900-talet exploderade som bekant systemet till att innefatta i stort sett hela världen. För att ett krig ska anses vara ett världskrig, så ska detta som sagt påverka hela detta system. I systemets begynnelse spreds krigshandlingar över klotet bara genom marin krigföring om handelsleder och handelsposter, senare genom kolonier och slutligen genom självständiga aktörer över hela dess yta.

2) Större delen av det internationella systemets stormakter ska vara involverade i krigshandlingarna. Under Ludvig XIV:s krig så uppfylldes detta med råge då till och med Sverige och Danmark deltog i ett proxykrig. Under Napoleonkrigen deltog till och med den enda icke-europeiska aktören, USA. Under de första- och andra världskrigen, som jag för övrigt egentligen ser som ett enda krig, deltog till och med nya aktörer som Japan och Kina. Den enda världsdel som stod utanför var Sydamerika.

3) Kriget ska avgöra en viktig ekonomisk/politisk men även en ideologisk fråga. Man kan också konstatera att impulser från världskrigen har fått långtgående konsekvenser som lägger grunden för nästa världskrig. Så här kan man sammanfatta konsekvenserna av de fyra världskrig (eller tre om man som jag ser VKI och VKII som ett världskrig) som vi behandlar:

Ludvig XIV:s krig var en utmaning mot Hollands då ekonomiskt och marint dominerande position. Frankrike ville åt de rika regionerna i Holland och Spanska nederländerna och lägga beslag på den holländska handeln. Samtidigt ville ”Kung Sol” kväsa det parlamentariskt styrda Holland som var en nagel i ögat på en monark som var i processen att bygga upp en ny politisk ordning som vi känner som absolut monarki. Franska intellektuella och religiösa minoriteter som hugenotterna flydde till Hollands politiskt och religiöst toleranta famn. Holland överförde inte bara sitt styre, utan även positionen som ledande makt till Storbritannien, genom ”the Glorious Revolution” under ett världskrig där de tillsammans sedan krossade Ludvigs auktoritära drömmar. Förlusten sådde fröet till undergången för Ludvigs system. Under 1700-talet spirade det intellektuella motståndet mot absolutismen genom tänkare som Voltaire som överförde politiska tankar från segrarmakten och den nya ekonomiska hegemonen Storbritannien till Frankrike.

Storbritannien sätters punkt för Napoleonkrigen vid Waterloo.

Storbritannien sätters punkt för Napoleonkrigen vid Waterloo.

När ”Ancien regimé” föll 1789, så var den en direkt konsekvens av denna process. Ett nytt Frankrike trädde fram. Ett Frankrike som ville omforma hela Europa, genom våldsam revolution och blodsutgjutelse. Detta stod dock inte i Storbritanniens intresse, vars modell istället var en stegvis och trygg utveckling där de demokratiska värdena hela tiden förädlades genom en konsensus mellan de ledande skikten och de som sökte mobilitet och friheter. Den franska revolutionen var ett försök att framtvinga flera århundraden av utveckling över en natt. Resultatet blev laglöshet och skräckvälde. Därför var det egentligen två demokratiseringsmodeller som stod mot varandra under Napoleonkrigen och inte revolutionärer mot reaktionärer som man vanligen tolkar förloppet. Oavsett vilka motiv Habsburgkejsarna eller de de övriga kungahusen i Europa hade, så var det nämligen Storbritannien som finansierade kriget mot Napoleon och som diplomatiskt snodde ihop allianserna.

Effekten av Napoleonkrigen var framväxten av den organiserade nationalismen. Utan att mobilisera hela folk, hade det inte gått att fylla leden i de allt större arméer som de spirande industriernaa förmådde att stampa fram. Att appellera till nationella känslor blev den nya melodin. Mer specifikt, kan man konstatera att de franska massarméernas ockupation av Tyskland väckte den tyska nationalismen och satte Tyskland på ett spår som inte slutade vid enandet utan tog stopp först när Tyskland hade återbetalt läxan inte bara till Frankrike utan till hela Europa.

Så är vi framme vid den sista senaste ronden av världskrig, som vi känner som VKI och VK II, som till viss del alltså kan hänföras till urspårad nationalism, men även under krigets andra skeende till stor del till, den revolutionära socialismen som hade fötts vid samma tid på samma Parisgator som nationalismen. I dess första rond ställde kriget de liberala demokratierna mot auktoritära och reaktionära regimer i Centraleuropa mot varandra. I dess andra rond stod samma liberala krafter nu mot samma auktoritära krafter, som nu hade genomgått en metamorfos till en fascism som var en fusion av nationalism och gamla reaktionära intressen med den socialism som de kände sig hotade av (utefter principen ”if you cant beat them, join them”, eller i alla fall få dem att tro att du gjort det). De liberala kan tacka sin lyckliga stjärna för att fascismen och dess nära kusin, socialismen som utgjorde det andra hotet mot den fria människan, brände av en del av sitt krut mot varandra. Annars hade demokratierna fått kärnvapenbomba Europa till frihet…..och vilken ”seger” det hade varit sen. Det fria samhället, den liberala demokratins överlevnad blev alltså stridsfrågan under denna drabbning.

Om vi tvingas genomleva ännu ett världskrig, vad står då på spel? Vilken är stridsfrågan? Man kan utan tvekan peka ut källan till en sådan sista utmaning av världsordningen och de individuella friheterna: Mellanöstern och återkomsten av ett militant och radikalt islam. Kopplingen till det föregående världskriget är som så här: När den fascistiska maskrosen trampades ut i Europa så spred sig tyvärr några sporer. Dessa nådde till Mellanöstern och gav en ny blomning. Islam, som i sig självt, är en ondskefull religion när den tolkas på det bokstavliga sätt som den är avsedd att tolkas, fick genom inspiration från fascismen tyvärr ytterligare mindre attraktiva drag. Nu tillfördes islam ett mer absolutistiskt synsätt och en genomgripande totalitär syn på samhället. Toleransen för avvikelser från kristna och andra trosfiender är nu ännu mer obefintlig inom de radikala kretsarna.

Sammanfattningsvis; så ska ett världskrig påverka hela det internationella politiska systemet, inbegripa lejonparten av dess stormakter och avgöra politiska, ekonomiska och ideologiska frågor som är avgörande för funktionen av hela detta internationella system. Vad är då det föränderliga?

 

Evolutionen inom det globala politiska systemet:

1) Det internationella politiska systemet har växt mycket snabbt de senaste 100+ åren, till att nu innefatta i princip hela den kända världen. Detta innebär att man nu kan anta att en större del av stormakterna och andra regionala aktörer kan tänkas hålla sig utanför nästa världskrig. I det förra världskriget stod som nämnts Sydamerikas Brasilien och Argentina, med undantag för mycket sena symboliska krigsförklaringar, utanför. Nu när systemet är ännu större skull man kunna tänka sig att både Indien och Kina till exempel skulle kunna undvika nästa konfrontation. Den skulle kunna tänkas involvera krigshandlingar på 3-4 kontinenter och få globala efterverkningar, men att stora delar av världen ändå lyckas hålla sig utanför.

2) Dödligheten i världskrigen har hela tiden stigit. Napoleonkrigen (revolutionskrigen ej inräknade) kostade uppemot 6 500 000 människoliv. Det första världskriget 15 – 18 miljoner och det andra ungefär 60 miljoner. Nu när världen är fullpackad med kärnvapen är det svårt att se framför sig att nästa världskrig, om det blir ett till, skulle bryta denna trend. Kanske är det just detta faktum som kan rädda världen från ännu en omgång av vansinne? Det synes i alla fall ha verket för att kyla ner USA och Sovjet under de mest varma episoderna av det ”kalla” kriget. Problemet är väl att om nästa kraftmätning står mellan västvärlden och ett kärnvapenbestyckat Kalifat, så är det inte troligt att denna samsyn kan uppnås igen. De radikalaste islamisterna är ju som bekant förälskade i döden!

3) Den kanske viktigaste delen av systemets evolution handlar om den kamp som har utspelat sig i först Europa och sedan världen mellan handelsstaterna och krigarstaterna under de senaste 500 åren.

Den ekonomiska och politiska historien har präglats av en kamp mellan mellan handelsstater å ena sidan och råvaru- och jordbruksstater alt. kallade krigarstater, om man vill fokusera på de politiska aspekterna, å den andra under den agrara eran. När denna ersattes av den industriella eran, så kom deras produktion att likna varandras, men handelsstaterna särskilde sig genom sina statsskick, sina ansträngningar för frihandel och som noder i det internationella finansiella systemet. Portugal, Holland, Storbritannien och USA har ställts mot Spanien, Frankrike, Tyskland och Sovjetunionen i kraftmätningar som har format vår värld. De förra har burit upp det internationella ekonomiska systemet, hållit handelsvägarna öppna, tillhandahållit kapital för utveckling och verkat för frihandel. Med början med Holland har de förra också förädlat den demokratiska tradition som vi nu känner som den västerländska, medan de senare har varit autokratiska, intoleranta och frihetsfientliga stater vars politiska modeller har utgjort återvändsgränder. I varje världskrig, har dessa krafter ställts mot varandra. Varje gång har handelsstaterna vunnit. Sovjet beslutade att tyst låta sitt imperium falla ihop, troligen tack vara insikten som nämndes i punkt 2 ovan, men risken för ett nytt världskrig är definitivt inte borta.

Efter varje seger i dessa världskrig så har kretsen av till handelsstaterna vänligt sinnade stater växt. Först ack så långsamt, men sedan snabbare och snabbare. Under det Holländska frihetskriget från Spanien, som även det kan karaktäriseras som ett världskrig enligt modellen ovan, även om argumentet där är betydligt svagare, landade England i handelsstaternas läger. Den berömda kampen mot ”Den stora armadan” känner de flesta till, men få känner till att detta var en ”sideshow” till den tidens stora kraftmätning mellan Holland och Spanien (egentligen Habsburgs). Danmark hamnade i Hollands läger under 1600-talet och låg i evig strid med Sverige, som i mångt och mycket var en proxy till Frankrike. Efter Napoleonkrigen vändes större delen av Europa till Storbritanniens sida, till och med Frankrike så småningom. Tyskland som stod på tur att utmana den ledande handelsstaten Storbritannien, skulle visa sig stå nästan ensamt.

Efter andra världskriget skedde det stora genombrottet. FN skapades och åtminstone halva klotet inordnade sig under handelsstaterna, som nu kallades ”västmakterna”. De tidigare besegrade, Tyskland och Japan visade sig vara de bästa eleverna. Fredliga och handelsinriktade! För varje seger i ett världskrig så togs större och större steg framåt. När Sovjet lades sig utan en strid så inlemmades, med ett undantag, resten av världen i detta system. Jag ser dagens Ryssland som en del av detta system, trots de svårigheter som landet har med väst, då krig mellan Ryssland och väst vore näst intill otänkbart idag. Bara mycket olyckliga omständigheter skulle kunna föra oss till den punkten. När det gäller Kina, som är något av en politisk outsider, så gäller samma sak. Handeln har skapat band som inte kan brytas. Vilket är då undantaget?

Den enda del av klotet som ännu inte har pacificerats av den globala expansionen av handelsstaternas dominans är naturligtvis Mellanöstern! Bara där ses krig som en naturlig fortsättning på politiken. Många vill vända på resonemanget, genom att peka på att väst gärna för krig i regionen och detta är absolut en del av problembilden. Dock så är det så att oavsett vilken part som inleder krigen, eller kanske man ska säga, oavsett vilken part som man anser har orsakat dessa krig, så kvarstår faktum att krigen pågår med anledning av att regionen är den enda som inte har omfamnat de demokratiska spelregler som resten av världen i någon mån har. Jag hårddrar här, som läsaren säkert förstår. Ryssland är inte en full demokrati och Kina är inte ens formellt en sådan, men landet är inne i en process som kommer leda till demokrati, genom att vara en del av den internationella handelssystemet. Dessa två länder befinner sig i en process, de har påbörjar en bana som mildrar deras beteende och kommer leda till någonting bra. Det har inte arabvärlden. Den befinner sig istället i en återgång till gamla vanor, i en process som leder till en konflikt med det moderna. Arabvärlden interagerar inte. Den handlar inte, tillverkar inte. Man pumpar bara upp olja, som går till militära utgifter och ”hovliv”, precis som 1500-talets Spanien! Arabvärlden är den sista nöten som måste knäckas innan världssamfundet kan få uppleva fred. Det kan vara så illa att det krävs ett sista världskrig för att detta sista steg ska kunna vara möjligt? För världens bästa så kan man hålla tummarna för att regionens religiösa problem med modernismen går att övervinna på ett mer fredligt sätt.

Sammanfattningsvis för punkt 3, kan man konstatera att de världskrigen har varit mest omfattande när de två blocken har varit relativt jämnt balanserade, såsom när Tyskland och Japan stod mot handelsstaterna och dess motvilliga allierade Sovjet. Under tidigare krigen blocken emellan så har de rika handelsstaterna varit tvungna att köpa stöd av andra ”krigarstater” för att kunna vinna, men nu, om det skulle komma till en sista konfrontation inför detta sista steg för att hela systemet, så skulle de sista ”krigarstaterna ” i Mellanöstern stå inför ordentligt dåliga odds, såvida de inte får stöd utifrån. Detta skulle kunna innebära att trenden mot hela tiden blodigare världskrig kan tänkas brytas. Men då måste fingret hållas från kärnvapenknappen.

 

I summering:

Vi kan konstatera att det enda som kan utgöra ett världskrig idag, troligen också skulle förinta världen. Denna vetskapen har troligen förhindrat ett krigsutbrott när en stor risk förelåg, såsom inför eller under Sovjetimperiets sammanbrott i slutet av 80-talet. Denna bild grusas idag av möjligheten att den muslimska världen samlar sig politiskt inför ett försök att motstå modernismens framträngande in i denna sista bubbla av sant autokratiskt tänkande, i både stort och smått. Bara den radikala muslimska dödskulten kan föra oss till ett globalt kärnvapenkrig. Bara en samling av den muslimska världens styrkor, under ett Kalifat, kan ge den arabiska muslimska världen styrkan att utmana världen. Kriget i Syrien och på andra platser mot den Islamiska staten, är i ett sådant scenario bara ett förspel, kanske det som förorsakar en samling till ett sådant Kalifat. Således det är inte IS i sig som är ett hot, utan genom att det kan föranleda det riktiga hotet mot världen: En samling av sunnistater under Saudiarabiens och Turkiets ledning! Man kan tycka att det vore ganska ironiskt om den fria världen som har spridit sig till att täcka nästan hela världen, i efterspelet till de världskrig som har uppstått sig när dess autokratiska motståndare har försökt att stoppa dess framgång och spridning, nu skulle gå under när den står inför den sista motståndsfickan till modernismen, men det är den realitet vi kan stå inför.

Fotnoter:

(1) Många vill se Sjuårskriget 1756-63 som ett världskrig, då det utspelade sig över stora delar av klotet och inbegrep huvuddelen av stormakterna. Problemen med denna tanka är två. 1) Kriget drevs inte av en samlande tanke eller ansträngning. Det var egentligen två separata krig, ett mellan Frankrike och Storbritannien om kolonierna och ett mellan Preussen å ena sidan och Österrike och Ryssland å andra sidan om Preussens växande makt i Centraleuropa. 2) Kriget ledde till dramatiska landvinningar för Storbritannien i kolonierna, men avgjorde ingenting nytt, utan bekräftade bara att det kungliga Frankrike inte längre var kapabelt att utmana om den globala makten. Man kan se det som en bekräftelse på Frankrikes förlust i Ludvig XIV:s krig och ett Storbritannien hämtade hem de vinsterna från detta tillstånd.

Annonser

Nästa steg för IS blir att spetsa folk på pålar!

Inför att den Jordanska officeren Moaz Kassasbeh brändes levande så inkom det förfrågningar från IS-lojala muslimer runt om i världen om bruk av mer grymma avrättningsmetoder, såsom spetsandet av en person på påle, khazouk, som ända fram till modern tid var i bruk inom det Ottomanska riket.

Khazouk, innebär att man slår in en påle genom offrets anus eller vagina, vidare genom hela kroppen, och ut via strupen, eller axlarna. Man ska ha klart för sig att grymma kroppsliga bestraffningar har varit vanliga och väldigt innovativa i sin grymhet ända sedan civilisationernas begynnelse. Assyrierna hängde till exempel upp judar på köttkrokar när de intog Jerusalem och våra egna svenska kungar rådbråkade frekvent de tillfångatagna skånska snapphanarna, men ändå så sticker det Ottomanska riket ut genom sitt systematiska och ihållande bruk av Khazouk och andra grymma bestraffningar som syftade till att skrämma motståndare i krig och hålla befolkningen i schack. Att kalla det Ottomanska imperiets styre för ett terrorvälde är inte att säga för mycket.

Khazouk

Khazouk

Vad som är mer anmärkningsvärt är att turkarna insisterade på att använda dessa grymma metoder ända till deras rikes undergång, i och med det förlusten i det första världskriget. Armenier och assyrier spetsades på pålar under folkmordet 1915 och dessförinnan hade pålandet använts frejdigt under de balkanska frihetskrigen från artonhundratalet fram tills dessa avlöstes av det Stora kriget.

Intressant är att från västerländskt perspektiv så är detta ottomanska bruk av pålandet av människor, och faktiskt ibland även rostandet av dem levande över öppen eld, masshalshuggningar och andra metoder inte är allmänt kända i vår tid, medan istället Vlad ”pålaren” Tepes som brukade denna metod i sitt defensiva krig mot turkarna är mer än välkänt, genom drakula-myten. Man kan här se en röd tråd. Det ursprungliga övergreppet försvinner från medvetandet, medan svaret blir känt. Det är ett faktum att även om Balkan redan innan turkarna kom dit var en vild och semi-barbarisk ända av Europa, så medförde osmanerna genom sitt styre och sin krigsföring, sina grymma metoder över regionen.

Inte konstigt då att grekerna besvarade turkarnas pålade med att själva påla turkar under sitt frihetskrig på 1820-talet. På samma sätt uppmärksammar vi i väst, och beklagar oss, bara över våra egna korståg, utan att kunna konstatera att de var svaret på mer än 400 år av muslimernas (o)heliga krig; Jihad!

Förmåga till självkritik är ett uttryck för att en kultur har nått ett högre utvecklingsstadium när det gäller dess filosofiska och intellektuella evolution, men….det får inte slå över, som det uppenbarligen har gjort, i ensidig självgranskning och ensidigt självförakt. Då har förmågan till analys och slutsatser gått förlorad.

slika-1

Politisk kontroll i det Ottomanska riket

 

Idag, när IS:s bestar frossar i ohyggliga grymheter så hänvisar de till Muhammed egen gärning, men det är det Ottomanska riket man egentligen är inspirerad av. Det är dess Kalifat man vill återskapa, det är dess bruk av grymhet för att kontrollera befolkningen som man använder som blåkopia. Det är bara således bara en tidsfråga innan man återinför Khazouk och andra grymma metoder för att sätta skräcken i folk. En ska kan man lita på. Det är att sadister som de är så kommer de för eller senare bli avtrubbade inför alla halsar de skär av, de kommer att bli uttråkade och kräva mer. De kommer också inse att det kommer hela tiden krävas än mer avskyvärda förbrytelser för att de ska kunna behålla sin exponeringstid i världens medier. Således bränner man nu folk levande och korsfäster och gräver ner barn levande.

1392370749_88_osmanli-da-cengele-vurma-cezasi_288030

IS ottomanska förebilder i aktion

 

En stor skugga kommer i våra efterkommandes ögon falla över oss för att vi lät detta pågå. Västvärlden är trött på krig och interventioner i regionen, det är förståeligt, men det finns smartare sätt att knäcka den här nöten än att sätta västerländsk trupp på marken. Vi måste istället leda! USA och Västeuropas stora kan verka för att en allians av sunnimuslimska stater bildas, där Egypten och Jordanien har ledande roller, och understödja denna med de militära resurser som de behöver, låta alla berörda stater, från Saudiarabien till Japan, att bidraga med ekonomiska resurser, för att sedan rulla in i Syrien söderifrån och göra slut på eländet. Ingen sunni-shia konflikt behöver näras ytterligare, inga kristna soldater på Syrisk mark behövs, som kan ge jihadisterna skäl att mobilisera mot inbillade ”korsfarare” .

Det som krävs är en sann vilja från de formellt sekulariserade staterna Egypten och Jordanien att agera. Att de tar chansen att släcka denna eld innan det är försent. Kung Abdullah och general Sisi vore utmärka inhemska ledare i kampen mot jihadisterna! Frågan är bara om de har viljan? IS är trots allt ett internt sunni-arabiskt problem som de själva är bäst placerade att lösa! Vi kan hjälpa, men de måste dra det tunga lasset. Tiden för ursäkter och klandrande av andra är över. Arabvärldens ledare måste inse att deras värld står och balanserar, de måste förmås att inse att vad de gör eller inte gör nu kommer att sätta spår under lång tid framöver.

Vi firar idag 70-års jubileumet av Europas befrielse

Idag firar vi 70-års jubileumet av 1900-talets viktigaste dag: D-dagen. Dagen då Västeuropa befriades från nazismens mörker. Sovjetunionens bidrag till segern i Europa ska inte reduceras, men Stalin var inte ute efter att befria, utan efter att ockupera, förtrycka och förvandla Europa till sitt eget imperium!

Utan D-dagen hade Europa delats upp i en nazistisk och en kommunistisk halva, då jag ställer mig mycket tveksam till att de ryska krafterna hade räckt till för att slutföra jobbet själva. Oavsett om ett rött eller brunt täcke hade legat över Europa så är det tveksamt om kontinenten hade hämtat sig igen på mycket mycket länge.

D-dagen borde ge alla USA-kritiker en tankeställare. Vad hade väst varit utan USA? Var hade vi varit utan den stora garanten för vår livsstil? Om vi går bortom D-dagen: Vad hade hänt efter -45 om USA hade dragit sig ur som man gjorde 1919? Troligen hade Sovjetunionen då tvingat in resterna av västeuropa i ett beroendeförhållande, som den mildaste konsekvensen.

Kontrasten mellan de två Tyskland är slående. Sovjet skapade en militariserad fortsättningsstat till nazistaten där gamla nazister helt enkelt bytte färg till rött och det med, kan man tycka, en besvärande lätthet. USA å andra sidan lyckades med det till synes omöjliga. Man pacificerade Europas arga man! USA lyckades anpassa Tyskland till det beteende som krävdes för att landet skulle kunna leva i fred med sina grannar. USA möjliggjorde därmed EG, vilket de ska ha beröm för, och EU vilket de inte kan skyllas för. Det är vår egen dumhet som ska skyllas för att vi accepterade den franska federala visionen för Europa istället för ett lösare politiskt nätverk, som skulle passat vårt nordeuropeiska sinnelag bättre.

USA:s insats ska inte undervärderas. Kontrasten mot det franska, men även det brittiska, beteendet gentemot Tyskland efter det första världskriget är slående. USA är en nation som inte dröjer vid det förgångna. Man såg istället direkt mot framtiden, medan Europa inte kunde avstå från att diskutera skuldbördans fördelning och hänga upp sig vid alla oförrätter som begåtts. Den amerikanska historielösheten kan sannerligen ha sina baksidor emellanåt, men inte vid sådana här tillfällen. USA räddade 1945 oss européer från oss själva och kom in med en friskhet som drev iväg den europeiska politiska sjukan!

Därför firar vi D-dagen idag! För att Västeuropa befriades från utsikten att leva under den ena av två alternativa auktoritära och människoförstörande system och för att amerikanerna hjälpte oss att glömma det förgångna och istället omskapa Europa till att bli en fredens boning.

 

%d bloggare gillar detta: